söndag 25 april 2010

Edge Of Darkness (2010)


Everything's illegal in Massachusetts.


Mel Gibson är tillbaka! Här spelar han Bostonpolisen Tom Craven på jakt efter sin dotters mördare i "Edge of darkness".

Detta är en mörk, tung och intelligent actionthriller. Den påminner tematiskt lite om "Taken" men detta är en mycket starkare film. Jag snackade just med Dani och vi undrade över var actionfilmer från Hollywood tagit vägen. På 80- och 90-talet var det sköna "buddy-movies" som Dödligt vapen, och "action-utan-slut" som Die Hard. På 00-talet vitaliserades actionfilmen med Bourne-trilogin, den återfödde Bond och nya Batman. Var är Hollywood på väg nu? Om man får döma av "Edge of darkness" är vi på väg mot de fördömdas land. Detta är en grisig, cynisk och hemsk värld. Den enda strimma hopp ges bara i spridda minnesbilder från en svunnen tid.


Filmen är okonventionell och den tar sig in under huden på åskådaren. Jag har i alla fall tänkt ganska mycket på den sedan jag såg den. Det kan vara ett bra tecken. Skådespeleriet är överlag bra. Mel är ju stabil som fan och här spelar han en man som är mycket, mycket arg. Speciellt bra är också Ray Winstone i rollen som Jedburg. Här stjäl han i princip alla scener han är med i.

Som dottern, i vuxen ålder, ser vi serbiskan Bojana Novakovic.


Mr. Gibson spelar rollen som sörjande far mycket övertygande. Vissa av scenerna med dottern är tunga. Som exempel när han visar den lilla femåringen hur man rakar sig. Filmen grundar hans vrede på ett mycket bättre sätt än vissa mer slarviga och lata filmer kan göra. Jag vill inte gå in på handlingen allt för mycket. Filmen handlar om döden och om livet. Ger den hopp om en ljusare framtid? Nej inte alls.

Jag ger dock filmen tummen upp och den får en fyra.

Betyg 4/5


Jedburg: I never had kids. Maybe it's better not to have had one than to see one die.
Craven: No. It was worth everything to have her.




Cassandra's Dream (2007)


There's no going back from this.

Skuld. Som i skuldkänslor, skyldig till brott eller spelskulder. Woody utforskar brott och straff, handling och konsekvenser, i "Cassandra's dream" från 2007. Den följer i spåret efter filmer som "Små och stora brott" samt "Match point".

Ewan McGregor och Colin Farrell spelar två bröder, vanliga trevliga killar från undre medelklassen som av olika skäl har ekonomiska trubbel. De söker hjälp hos sin rike morbror. Han hjälper gärna till, men han har också behov av hjälp, fast av ett annat slag. Morbrodern vill bli kvitt en ihärdig anställd som kan vittna mot honom i något diffust fiffel. Bröderna är olika som dag och natt. Den ena liknar deras far, en vänlig, lätt självföraktande "ordinary Joe" som lite misslyckat driver en restaurang. Den andre brodern är mer ambitiös, alltid med en ny "affär" på gång. Han liknar den inom familjen högt värderade morbrodern, en "self made" miljonär.

Jag vill börja med vad som är bäst med filmen... Jag tycker att Colin Farrell spelar skjortan av Ewan McGregor. Farrells nervösa, oroliga men kloka Terry är mycket bra. Ewan McGregor är dock som vanligt ganska slätstruken. Han blev ju så omtyckt efter genombrottet i "Trainspotting", men är han bra egentligen? Han är ju inte speciellt bra, va? Han lever på gamla meriter, ett gott utseende och en pojkaktig charm. Det andra som är bra med filmen är den sköna segelbåten bröderna köper i början av filmen, och som de olycksbådande nog döper till Cassandra's dream. Båten är en liten pärla!

Cassandra hade förmågan att se in i framtiden, se vad som går snett, men hon hade en förbannelse över sig så att ingen tog hennes varningar på allvar. Det är lätt att vifta bort varningarna på grund av att budbäraren är svagsint eller galen. Terry är Cassandra.

Vad är det som inte är så bra då? Hela filmen är ganska svag, som ett 1800-tals franskt moraldrama. Det är inte första gången historien berättas och frågan är vad denna version tillför. Jag tycker att dialogen är ovanligt svag för att komma från Woody. Antingen är han i en svacka, eller utanför sina hemtrakter. Filmen utspelas ju i London. Eller är det så att det är skådespelarensemblen som inte levererar? Dialogen känns i alla fall oharmonisk, ibland teatralisk. Är det per design? Vet inte. En annan lurig sak är att flera av karaktärerna stammar en massa i filmen. Oklart varför.

Filmen är ett drama och ska ställa djupa moraliska frågor, men jag rycks inte med. Den är inte alls helt kass, men utan en fängslande handling och med tveksamma skådespelarprestationer så faller denna platt till marken för mig. Den får två svaga bröder av fem.

Betyg 2/5


torsdag 22 april 2010

The King Of Kong (2007)


This rivalry is among the greatest: the Yankees and Red Sox... Hekyll and Jekyll.

Här kommer en kort revy om den tredje dokumentären på kort tid nu, "The King of Kong". Detta är en lite pärla. Filmen eller sceneriet är inte lika slående som vissa av de andra dokumentärerna. Här är det de konstiga nördarna som är det intressanta. Filmen dokumenterar den stora rivaliteten mellan två av världens bästa på spelet Donkey Kong, dels den regerande mästaren och skitstöveln Billy Mitchell, dels den okända vänliga utmanaren Steve Wiebe.

Billy hade i början av 2000-talet varit den obestridliga mästaren i snart 20 år. Han hade byggt upp en legend om sig själv, som ouppnåelig mästare och framgångsrik affärsman osv. Billy är extremt dryg och osmaklig. Han har en gammaldags frisyr.


In på scenen kom då en okänd familjefar och tillika filmens hjälte, Steve. I en dramatisk spelsession slog Steve världsrekordet och efter han skickat in bevismaterialet blev han en lokal celebritet i hemstaden. Men sedan började "eliten" inom Donkey Kong-etablissemanget motarbeta Steve och hans världsrekord blev ogiltigförklarat.

Filmen följer sedan Steve i hans försök att återupprätta hedern och återta världsrekordet.


Dokumentären har nått kultstatus och jag förstår att alla som gillar nördiga kulturer finner filmen mycket underhållande. Jag har själv aldrig spelat Donkey Kong, men jag kan relatera till entusiasmen dessa fanatiker uppvisar. Jag känner igen mig själv både en och två gånger under filmens gång! Filmen är kul och jag ger den tre extraliv av fem.

Betyg 3/5

Robert Mruczek: Pattern recognition and memorization is key. If you do not know the next pattern coming up in a Tron Light Cycle Event, you will lose your life.

Grizzly Man (2005)


Timothy: I will die for these animals, I will die for these animals, I will die for these animals.

"Grizzly man" är en mycket intressant dokumentär gjord av den legendariske filmskaparen Werner Herzog. Här behandlar Herzog hans kanske största intresse - naturens dualitet, dess skönhet och dess likgiltiga brutalitet.

Herzog: And what haunts me, is that in all the faces of all the bears that Treadwell ever filmed, I discover no kinship, no understanding, no mercy. I see only the overwhelming indifference of nature. To me, there is no such thing as a secret world of the bears. And this blank stare speaks only of a half-bored interest in food. But for Timothy Treadwell, this bear was a friend, a savior.

Filmen handlar om Timothy Treadwell, en naturromantiker, en tillnyktrad "beach bum" från Californien som älskade Alaskas Grizzlybjörnar.

Timothy: I'm in love with my animal friends. I'm in love with my animal friends! In love with my animal friends. I'm very, very troubled. It's very emotional. It's probably not cool even looking like this. I'm so in love with them.

Timothy levde under tretton somrar uppe i ödemarken filmandes sina älskade björnar. På vintrarna arbetade han med att föra ut budskapet om att vi måste bevara björnens naturliga miljöer. Han var en romantisk aktivist så att säga.

Olyckligtvis blev han och hans flickvän dödade och uppätna av en björn hösten 2003.

Sam Egli: That bear, I think, that day, decided that he had either had enough of Tim Treadwell or that something clicked in that bear's head that he thought 'Hey, you know, he might be good to eat.'

I filmen följer vi Werners intervjuer med släkt, vänner och fiender. Herzog har också klippt in en massa filmmaterial som Timothy filmat själv ute i naturen. "Grizzly man" är en otroligt bra dokumentär. Tims bilder från Alaska är helt enkelt fantastiska, det är helt otroligt vad den mannen lyckades göra i sin ensamhet däruppe. Werners mer ordinära dokumentära bitar är också ofantligt intressanta. Han har en knarrande röst och pratar engelska med stark tysk brytning. Hans syn på naturen är mycket intressant...

Herzog: I believe the common character of the universe is not harmony, but chaos, hostility, and murder.

Man kan tycka vad man vill om Timothy. Kritisera honom! Men man kan i alla fall säga att han levde och dog för det han brann för... Han spelade schack. Han hade ett remi inom räckhåll i dussinet år. Sedan förlorade han.

Jag ger filmen min starkaste rekommendation och den får fyra björnar av fem.

Betyg 4/5

David Letterman to Timothy: We're not going to open a newspaper one day and read about you being eaten by a bear, are we?


tisdag 20 april 2010

The Cove (2009)


Man is their biggest threat. And their only hope.

Stockholms Filmfestival hösten 2009. Vi går på många filmer, en del helt okända, en del med lite "buzz" runt sig, och en del som är rent ut sagt "hypade". Nu skulle vi se den väl omtalade dokumentären "The Cove". Buzz? Hype? Vet inte. De hade i alla fall ganska stort pådrag och delade ut informationsmaterial, vykort som gjorde reklam för filmen, leaflets etc. Dokumentären handlar om en verksamhet i en stad i Japan där fiskarna slaktar ett osannolikt stort antal delfiner varje år. Staden är också det ställe där flertalet av de delfiner som kidnappas och säljs till akvarium runt om i världen tas. Detta är en otroligt lönande verksamhet och det lär inte sluta förrän efterfrågan upphör.

Som täckmantel för vansinnet har staden ett delfinmuseum för de vuxna och delfinlekparker för barnen. I skolorna serverar de mat med höga halter av kvicksilver. Polis och maffia (!) håller dock västerländska journalister och aktivister borta från aktiviteterna i "the cove", en vik runt hörnet, utanför synhåll från den lättjefulla delfinturismen.

Det är denna verksamhet som teamet bakom "The Cove" har bestämt sig för att avslöja. Under ständig övervakning smygfilmar de slakten som om det vore en action-thriller från Hollywood. De använder värmekameror, bryter sig in genom stängsel i natten, placerar ut kamouflerade kameror i vegetationen och dyker med ljudupptagningsutrustning under vattenytan. Till sin hjälp tar de fridykare, före detta soldater och ett team med specialeffekt-specialister från just Hollywood.

Åter till filmfesten. Vi var ett gäng som skulle se filmen och glada i hågen kom vi in i salongen, vackra Skandia på Drottninggatan, med läsk och popcorn. Vi pratade och skojade under de obligatoriska reklamfilmerna. Det var den vanliga stämningen av förväntan och iver inför ännu en film. När filmen började stockade sig dock skratten i halsen och jag såg med förskräckelse och ökande vrede filmen helt i tysthet. Ibland kunde jag inte andas av anspänning. Ibland var jag tvungen att titta bort eller försöka att tänka på något annat. De vore för pinsamt att bryta ihop mitt bland kompisarna. Delfinerna simmar omkring i familjer, de simmar med sina unga nära sig hela tiden - för att skydda dem.

Vissa delar av filmen var så chockerande att det var svårt att förstå - ja bokstavligen chockerande.

Detta var en otroligt stark film. Hur den var som dokumentär har jag ingen aning om. Men jag uppmanar alla att ta sig tid att se den och sedan göra något!

Rick O'Barry: If you aren't an activist you're an inactivist

Betyg 5/5

söndag 18 april 2010

Twilight (2008)


I'd rather die than to stay away from you.

Jag såg "Twilight" som surprise-filmen på Stockholms Filmfestival hösten 2008. Det var en positiv överraskning, en ny vampyr-film. Jag var och är fortfarande inte en läsare av bokserien som är så populär. Jag antar att jag inte var eller är en för-pubertal flicka heller. Målgruppen alltså. "Twilight" var i alla fall en hyfsat lovande start på filmserien. Den utspelar sig i en liten håla i nordvästra USA, antagligen i Washington state och miljön är läcker. Den påminner mig faktiskt om miljön från tv-serien "Twin Peaks". Dit kommer filmens hjältinna, Bella, spelad av Kristen Stewart. Hon är ung, blek och uppenbarligen redo för romantik och förälskelse. I skolan (high school) träffar hon Edward, en stilig, ung och sur kille. Platonisk kärlek uppstår. Han visar sig vara vampyr. Mera platonisk kärlek. Lyckligtvis kommer Edward från en familj som bestämt sig att det inte är bra att döda och äta människor. Filmen spenderar en del tid att sätta upp världen och dess regler. Det är ganska intressant. Sedan kommer det fler vampyrer och hälsar på och då blir det lite mer spännande. De struntar i vad som är dåligt och de vill ät sin mat "rare", så att säga. Till sist åker alla iväg ner till solen! I denna värld klarar tydligen vampyrer solen, vilket alla vet att de inte gör i verkligheten. Filmen slutar med en stor fajt mellan de goda onda och de onda onda. Här är tyvärr filmen inte helt konsekvent och de onda som varit så otroligt starka och farliga fajtas ner alldeles för lätt. Jaja, man kan inte få allt.

Ingen av karaktärerna, skådespelarna eller problemen i denna film var speciellt speciella. Jag står inte i kö för att köpa biobiljetter till nästa film i serien... Filmen får två djupa vampyrbett av fem.

Betyg 2/5

Scoop (2006)


I love you, really. With all due respect, you're a beautiful person. You're a credit to your race.

"Scoop" är en festlig fars från 2006. Woody följer upp "Match point" från året före med ännu en film i London (utanför NYC!). Detta är i sanning "minor" Allen, men det är så hjärtligt underhållande att det inte gör något. De djupa tankarna kan behandlas i andra filmer, här är det lättsam komedi som gäller.

Woody är uppenbarligen betuttad i Scarlett Johansson. Här spelar hon i den andra Woody Allen-filmen av tre mellan 2005-2008. I "Match point" spelade hon förförisk femme fatale. I "Scoop" är det komedienne, och till sist i "Vicy Christina Barcelona" spelar hon romantiskt drama. Scarlett ser bra ut och har stora intelligens och humor. Scarlett spelar Sondra en lite nerdig och lätt förvirrad journaliststudent på besök i London. Hon och en kompis går på en magiföreställning med Sid Waterman a.k.a Splendini som spelas av Woody. Där under magishowen får Sondra ett meddelande av en ande, en nyligen avliden journalist. Han ger henne en ledtråd till årets scoop. Lord Lyman's son Peter (Hugh Jackman) är the Tarot Card killer, en seriemördare som härjar bland prostituerade i London. Sondra och Sid startar sin högst privata utredning av Peter. Tokigheter uppstår.


Skådespeleriet är ojämnt i denna film. Scarlett gör väl inte direkt sin bästa insats i karriären. Hon ska spela lite tafatt men street-smart, men Sondra blev bitvis fånig och korkad i mina ögon, och det passar inte in på karaktären i övrigt. Något är fel i framställningen helt enkelt. Woody är i sitt esse igen, han spelar den vanliga rollen som neurotiker och hans karaktär uppvisar allmän osäkerhet. Filmen behållning är den sköna stämningen och Woodys patenterade "on-liners". Här är några axplock ur visdomen från denna film...

Om religion:
Sid: I was born into the Hebrew persuasion, but when I got older I converted to narcissism.

Om att hålla dieten:
Sid: I never gained an ounce, because, you know, my anxiety acts as aerobics.

Om positivism:
Sondra: You are a cynical crapehanger who always see the glass half-empty!
Sid: No, you're wrong. I see the glass half full, but of poison.

Om London:
Sid: Could I live in London? No, apart from the language problem, I can't take the driving.

Detta är inte en av Woodys viktigaste verk, men den duger bra att hyra om du vill ha en stunds underhållning. Filmen får tre tarot-kort av fem.

Betyg 3/5

Trivia: "Mr. Giles" har en liten, liten roll som polis...

lördag 17 april 2010

State Of Play (2009)


Do you have a pen?

Jag såg "State of play" med pappa Sveko förra sommaren och målet för biokvällen var en spännande thriller eller actionfilm som också hade lite hjärna. Filmen som valdes verkade uppfylla specifikationen. Och den levererar. Lite. Nu kan man direkt säga att jag inte blev speciellt uppfylld av den.

Russell Crowe spelar en gammal ärrad journalist, från den analoga tiden då blyertspennan var arbetsredskapet för dagen, som utreder en politisk skandal och några mord. Hans chef spelas förträffligt av Helen Mirren, hon är alltid bra. Mr Crowe är också bra i sin rolltolkning, med 15 kg extra vikt som det verkar. Hans medhjälpare spelas av Rachel McAdams och hans gamla studiekamrat av Ben Affleck. Affleck är ju ganska bra faktiskt, han är bra i de lite mer seriösa rollerna. Hur är han i de komiska rollerna? Oklart.

Jag har inget specialintresse av journalistfilmer, en del är bra som"Broadcast news"och "All the presidents men". "State of play" ska väl försöka att efterlikna och uppdatera den senare. Nu pratas det om att internet och bloggande förändrar den journalistiska arenan och att inte samma regler gäller längre. Resultatet blir en film som är värd att hyra för en god och spännande stund framför plasman, men den går inte till historien för min del. Filmen får två journalistiska dilemman av fem.

Betyg 2/5

torsdag 15 april 2010

High Noon (1952)


People gotta talk themselves into law and order before they do anything about it. Maybe because down deep they don't care. They just don't care.

"High Noon", ahh. En av de där gamla western-filmerna man kommer ihåg från när man var liten. Det var spännande att återse den som vuxen. I huvudrollen som Marshall Will Kane ser vi Gary Cooper. Detta är en mycket intressant film. Manuset är häftigt då filmen utspelas i realtid från lite för kl 11 på morgonen till lite efter kl 12, mitt på dagen, high noon. Det börjar med att sheriffen gifter sig och ska precis ge sig av med sin nyblivna hustru när han får reda på att stadens före detta "bad guy" Frank Miller kommer med tåget som anländer kl 12. Hans kumpaner är redan på stationen och väntar på sin ledare. Frank Miller har blivit släppt ur fängelset och nu ska han ta ut hämnd på den man som satte honom där - Will Kane.

Så, nu kan sheriffen välja mellan att lämna staden åt sitt öde eller stanna och ta hand om problemet. Han "måste" stanna. Problemet som det visar sig är att ingen i staden ställer upp på sheriffens sida när han söker efter frivilliga vice-sheriffer. I princip hela filmen går "hjälten" runt och försöker övertala folket i staden att hjälpa honom. Filmen är OLIDLIGT spännande då 12-slaget närmar sig minut för minut och Will känner sig mer och mer ensam. Den nyblivna frun är pacifist och hon står inte bakom beslutet att stanna i staden och möta skurken.

Amy: Don't try to be a hero! You don't have to be a hero, not for me!

Filmen kom ut under tidigt 50-tal då hjältarna på film var omnipotenta och inte behövde be om hjälp. När Will går runt för att samla ihop hjälp före mötet med skurken ansågs det som ett svaghetstecken. Det var inte "the american way" utan såg i vissa kretsar som "left wing". Tydligen kan filmen också ses som en allegori för Hollywoods feghet att inte enade stå upp emot McCarthy och hans jakt på kommunister i USA mellan 1950 och 1953.

Gary Cooper är ok som Will Kane. Enligt trivian på imdb är hans plågade uttryck inte bara bra skådespeleri, han led tydligen av ett blödande magsår under inspelningen av filmen. Amy Kane spelas av Grace Kelly som är otroligt vacker. Filmen är intressant men räcker inte ända fram för mig. Men den får helt klart godkänt och tre vice-sheriffer av fem.

Will: I've got to, that's the whole thing.

Betyg 3/5

onsdag 14 april 2010

Kick-ass (2010)


So, you wanna play?

Som balsam för själen. Lyckan att gå och se en film man inte har någon som helst aning om - och den visar sig vara en perfekt avkopplande verklighetsflykt. Hur kul som helst! Jag har nu sett den hysteriskt skojiga action-komedin "Kick-ass". Detta är ännu en adaption av en serietidning, nu med superhjältar som inte ens är superhjältar. Några i alla fall. Här får vi action över toppen blandad med galen humor och en hel del kul vändningar. Ibland blir filmer genomskinliga, men icke denna.

Som hjältar ser vi Big Daddy spelad av Nick Cage och Hit Girl spelade av den mycket unga damen Chloe Moretz. Mr Cage spelar behärskat sin roll och han är därmed uthärdlig. Nej då Nicholas Cage är faktiskt helt ok, men jag är inte en stor beundrare av hans arbete. Lilla Hit Girl är ung. Mycket ung. Hon var bara tolv när filmen spelades in. Sa någon, "jailbait"? Hon är dock extremt cool och hon hanterar både knivar och handeldvapnen som en fullvuxen John Rambo...


Fröken Moretz ser vi snart som vampyr-flickan i "Let me in", dvs den amerikanska versionen av "Låt den rätte komma in". I en annan viktig roll får vi ett kärt återseende av McLovin' från "Superbad". Han spelar "Red Mist" med den äran.

Detta var kul underhållning med stort K och U. En popcornsfilm av bästa sorten. Se den! Den får fyra välförtjänta butterfly-knivar av fem.

Betyg 4/5


tisdag 13 april 2010

In The Loop (2009)


Climbing the mountain of conflict.

"In the loop" är en brittisk satir om det politiska spelet i London och Washington i en nutid. Den bygger på en tv-serie, eventuellt brittisk. En olycksalig kommentar från en av de mindre seniora regeringsmedlemmarna i den brittiska regeringen blåses upp i massmedia vilket leder till förvecklingar, eskaleringar och sedan krig (mot tredje part). Filmens "hjälte" är den ärrade brittiske politikern som spyr galla åt de flesta i sin omgivning. Han manipulerar alla han kommer åt och han är något av en maktgalen karriärist som går över lik för att få vad han vill ha. Det är som att se en brittisk variant av en äldre, bittrare och än mer cynisk "Josh" från "West Wing", på "speed". Och med ett språk som innehåller minst en svordom och ett könsord per mening.

Malcolm Tucker: Where do you think you are, some fucking regency costume drama? This is a government department, not some fucking Jane fucking Austen novel! Allow me to pop a jaunty little bonnet on your purview and ram it up your shitter with a lubricated horse cock!

Jag är väl inte överdrivet förtjust i brittisk humor, och dessutom pratade de så fort att det ibland var svårt att hänga med. Filmen ska dock ha en eloge för sin trots allt "fria" dialog och en schysste satir är ju aldrig fel? Jag tror dock att filmen är helt beroende av i vilket humör du befinner dig i när du ser filmen. Den kan nog få alla betyg på skalan, och det enda som ändrats kan vara sinnesstämningen du hade när du såg filmen.

Lt. Gen. George Miller: He's got his little cannons and he's got his little guns, and... This is the problem with civilians wanting to go to war. Once you've been there, once you've seen it, you never want to go again unless you absolutely fucking have to. It's like France.

När man läser en del av citaten på imdb.com kan man lätt skratta ihjäl sig. Det var svårare att uppskatta kryddan när filmen sågs. Jag kanske måste se om den någon gång när jag är lite piggare. Som första betyg ger jag lätt uttråkad den två utskällningar av fem.

Betyg 2/5

måndag 12 april 2010

Sunshine Cleaning (2008)


I recommend the pecan pie.


"Sunshine cleaning" är producerad av samma gäng som gjorde "Little miss Sunshine" två år tidigare. "Little miss Sunshine" var en "american independent"-film som uppfyller många av de klassiska filmfestivalkriterierna; dysfunktionella familjer, homosexualitet, självmord, en skön knasig dialog, en svart humor och ett överraskande slut. Har vi nu fått en kopia på den äldre filmen kan man undra. Till och med ett av orden i titeln är ju samma! Njae, både och.

Filmen innehåller i princip allt det jag listade upp tidigare, men "Sunshine cleaning" är mörkare och mindre komisk. Den är nog lite bättre också. Filmen handlar om Rose, en hårt slitande ensamstående mor runt de trettio som dessutom försöker får sin struliga lillasyster att börja sköta sig. Då Rose behöver pengar för sonens specialskola beslutar sig systrarna att starta en städfirma som specialiserar sig på att städa upp efter dödsfall... "Bodily fluids"... Det är en lukrativ verksamhet, men den öppnar dörrar som inte går att stänga.

Skådespeleriet i filmen är fullkomligt lysande. Sonen spelas av Jason Spevack och han är helt trovärdig. Han kanske inte lyser som Olive (Abigail Breslin) gjorde i "Little miss Shunshine", men han är bra. Jänkarna kan det där med barnskådespelare. Morfadern spelas av Alan Arkin som hade i princip samma roll i "Little miss Sunshine" minus heroinberoendet (jag vet det är lite B att använda samma karaktär och samma skådespelare, men, men). De två systrarna spelas suveränt av stjärnskottet Amy Adams (Junebug) och brittiska Emily Blunt. Den senare spelar den rebelliska Norah som gömmer sig bakom hårt smink, tatueringar och trashiga kläder. I en, nej två, scener är Norah dock osminkad, "naken", och fy sjutton vilken starka scener. Fullständigt hjärtskärande. Amy Adams är fantastisk, hon har ett uttryck som ska bli mycket spännande att följa de närmaste åren. Hon kommer nog upp på min lista av de mest lovande "unga" skådespelerskorna just nu!

Filmen får fyra starka rengöringsprodukter av fem.

Betyg 4/5

Duplicity (2009)


I mean, I'm not great on names. I should be. I try.
Faces, I'm definitely better. Faces, I'm like a B, B minus.
Where I'm good, where I really excel, people I've slept with.
That's been a traditional area of strength for me.

"Duplicity" vill vara en smart, sexig och cool romantisk action lik "Oceans 11", "The Thomas Crown Affair" och "Out of sight", men den misslyckas ganska katastrofalt. Det är första filmen på några år för Julia Roberts och hon är såklart härlig. Hon har vuxnat till sig lite, och det med den äran. Clive Owen är som alltid bra han också. De har en skön personkemi, men problemet med filmen är att den försöker vara så smart. Man vet inte vem som lurar vem och vem som är vad, och till slut orkar man inte bry sig längre. De spelar en fd CIA- respektive MI6-agent som nu infiltrerat och arbetar med hemlighetsmakeri inom företagsvärlden, och det är faktiskt ganska ointressant.

Lite småkul för stunden, men i det stora hela en besvikelse. Filmen får två tvålar av fem.

Betyg 2/5

söndag 11 april 2010

The Searchers (1956)


That'll be the day.


Sjutton år efter "Stagecoach" kom "The Searchers" ut. The dream team hade återförenats. John Ford regisserade och i huvudrollen John Wayne. Detta är ett epos och en av de mest kända filmerna från tidseran. Filmen anses vara en av de bästa filmerna genom tiderna. För att få en känsla för hur "viktig" filmen är, studera några meriter taget från imdb där filmen har betyget 8.0/10:

- American Film institute (2007) rankade den som den 12:e bästa filmen genom tiderna
- American Film institute (2008) rankade den som den bästa western genom tiderna
- Framröstades i Entertainment Weekly som den 13:e bästa filmen genom tiderna

Ok, så filmen anses vara en av de bästa genom tiderna, men betyder det med automatik att filmen är superbra? Nej, men det betyder att om man är nyfiken och intresserad av filmhistoria så vill man nog se filmen. Jag rekommenderar gärna folk att se den, men jag är tveksam till den.

The Duke spelar Uncle Ethan, en ärrad veteran från inbördeskriget och en stor, STOR, indianhatare. Uncle Ethan återkommer hem till sin brors ranch i Texas och broderns familj. Det antyds att Ethan och broderns fru har något form av förhållande. Kort tid efter hemkomsten anfalls ranchen av indianer och döttrarna kidnappas och brodern och frun mördas. Uncle Ethan ger sig iväg för att frita flickorna. Med på resan kommer brorsonen Martin som vill rädda sina systrar. Jakten pågår i fem år och med tiden blir det mer och mer troligt att den enda överlevande systern Debbie blivit assimilerad av indianstammen. Ethans motiv blir mer och mer grumliga. Död åt alla indianer. Martins vilja att rädda Debbie ställs på sin spets.

Som tidsdokument är filmen extremt intressant. Händelser i filmen är otroligt stygga, helt enkelt rasistiska och speciellt en scen i mitten som ska vara komisk blir faktiskt komisk men endast på grund av att den är så absurd. Här ställs den ständiga frågan om konst som beskriver hemska saker kan vara bra? Svaret på den frågan är ett rungande JA. Konst ska utmana och tänja på gränserna. Vad filmen vill säga med de rasistiska inslagen lämnar upp till var och en att tyda. Jag har inga svar att ge här. Vi har dock en mycket komplex historia och det finns flera lager att lyfta på innan man kommer till kärnan i historien.

Filmen är ett mästerverk då det gäller foto, skådespeleri (The Duke!) och bilderna över vidderna är makalösa. Som Debbie ser vi en mycket ung Natalie Wood från "Rebel without a cause" och "West Side Story". Totalt sett kan jag inte komma överrens med denna film. Den passar bra i skolsalen för filmstudier, men hemma i vardagsrummet?

Betyg 3/5

Trivia från imdb:
Reportedly this film was seen in a theater in Texas by Buddy Holly and his friends in the summer of 1956. They were so impressed with Ethan's (John Wayne) repeated use of the phrase "That'll be the day" that they used it as the title for their now standard R'n'R song that they composed soon after.

Natalie Wood was still a student in high school when this film was being made, and on several occasions both John Wayne and Jeffrey Hunter had to pick her up at school on days when she was required on the set. This caused a good deal of excitement among Wood's female classmates.


Watchmen (2009)


Rorschach's Journal: October 12th, 1985. Tonight, a comedian died in New York.

Jag är inte en serietidningskille, än mindre en "graphical novel"-guy. Jag ser "Watchmen" utan referenser, utan koll på karaktärerna eller historien. Det är helt klart en mycket intressant film. Platsen är NYC 1985 i en värld där USA vann Vietnam-kriget och där Tricky Dicky Nixon fortfarande sitter kvar som president. USA och Sovjet står på branten inför kärnvapenkriget.

Jag är kluven efter första titten. Det finns scener i filmen som är mycket bra, men samtidigt var jag inte fullt ut övertygad hela vägen in. Vad är då bra? Den börjar i ett rasande tempo, och de inledande scenerna är mycket häftiga. Sedan får vi genom tillbakablickar och karaktärsintroduktioner möta våra "superhjältar" och de är allt annat än perfekta. Jag gillar att hjältarna i denna serie är både goda och onda, och man vet inte riktigt vad som driver dem. Som actionfilm så hade filmen mindre action än förväntat, men som action film hade den också mer brutalt våld än förväntat. Filmen behandlar en hel del filosofiska frågor. Frågan är bara hur djupt det var. Oklart för denna åskådare. Vi fick några sköna citat från Dr. Manhattan i alla fall:

In my opinion, the existence of life is a highly overrated phenomenon.

Och denna:

- Everyone will die!
- And the universe will not even notice.

Rorschach's historia var helt klart den mest intressanta och scenerna med honom i fängelset var de mest fängslande. Näst bäst var de om The Comedian. Svenska stjärnskottet Malin Åkerman spelade Laurie Jupiter. Det var kul, hoppas det går bra för henne i drömfabriken. Jag roades ganska mycket av "Watchmen" men den gjorde inget större intryck än så länge. Filmen får tre smiley-knappar av fem.

Betyg 3/5


lördag 10 april 2010

Where The Wild Things Are (2009)


Happiness isn't always the best way to be happy.

Ibland kommer de filmer som är annorlunda. Åh, härliga tider. Annorlunda filmer som tar dig bortom fantasins gränser, tar med dig på en resa till sällan skådade platser.

- Let the wild rumpus start!

"Where the wild things are" handlar om 11-årige Max som lever med sin hårt arbetande ensamstående mor och en storasyster som inte bryr sig. Max är arg och efter ännu en incident rymmer han iväg. Han springer ut i natten och hamnar i vildingarnas land. Där blir han kung över vildingarna.

- You are now the king and you will be a truly great king.

I landet är allt annorlunda, men han känner igen sig på ett förunderligt sätt. Där finns en vilding som aldrig blir hörd, en vilding som alltid är vresig och där finns Carol, stora starka Carol som bara vill vara tillsammans med KW. Allt borde vara enkelt i vildingarna land så länge man inte blir uppäten. För Max är allt samtidigt både nytt och det samma.

- I'm Max. I'm an explorer. I traveled by sea. I used to travel by air.
- Obviously you have no home or family.
- Well, I had one of those but...
- But you ate 'em all?
- No! I have no plans to eat anyone.

Max's resa kanske skedde inne i hans huvud, inne i hans eget sovrum, men det har ingen betydelse. Sagan är fantastisk och du kan som åskådare bara luta dig tillbaka och låta dig omfamnas av den. Detta är så långt från Woody Allen man kan komma, och så långt från "Alien" man kan komma, och så långt från svensk neo-realism man kan komma. Detta är en otroligt amerikansk film. Fantastisk skaparglädje, fantastisk "bortom all tid och rum"-känsla.

- He has a double re-cracker.

Mitt råd blir att gå och se den. Detta är inte en barnfilm. Filmen får fyra vildingar av fem.

There were some buildings... There were these really tall buildings, and they could walk. Then there were some vampires. And one of the vampires bit the tallest building, and his fangs broke off. Then all his other teeth fell out. Then he started crying. And then, all the other vampires said, 'Why are you crying? Weren't those just your baby teeth?' And he said, 'No. Those were my grown up teeth.' And the vampires knew he couldn't be a vampire anymore, so they left him. The end.

Betyg 4/5

fredag 9 april 2010

Stagecoach (1939)


Well, there are some things a man just can't run away from.

Vi börjar vårt "Classic Western-marathon" med en riktig klassiker, och en western som nog de flesta känner till - Stagecoach (sv. Diligensen). Detta var The Duke's genombrottsfilm. The Duke! John Wayne är verkligen en fantastisk skådespelare, något som faktiskt överraskade mig. Man kände ju till namnet, men jag hade i alla fall ingen speciell relation till honom som skådespelare. Han är grym. Scenen när vi får se Wayne, Ringo Kid, för första gången är en av filmhistoriens bästa introduktionsscener. John Wayne med sadeln i ena handen och geväret i andra. Han är en gigant och han dominerar filmerna som få skådisar gör idag.

Nåväl Stagecoach är en sådan klassiker att man nästan inte kan förhålla sig neutral till den. Den handlar om nio personer som reser i en liten fragil farkost i en mycket farlig omgivning mot ett mål som inte är allt för klart utmålat. Någon flyr undan lagen, någon reser mot en bättre framtid, någon är bara ute efter att tjäna en dollar eller två, någon vet inte ens varför han är med på resan. Låter det bekant? En viss Joss Whedon menade att Firefly var Stagecoach i rymden, eller inbillade jag mig det bara? Det passar i vart fall bra in.

The Duke är såklart fantastisk, men flera av de andra skådisarna är också mycket bra. Jag gillar speciellt Claire Trevor som Dallas, den prostituerade kvinnan som jagas ut ur staden de lämnar. Detta är en gammal film, tydligen John Fords första western som också var en talfilm, och en del av replikerna skriks ut som om det vore en teaterföreställning. Jag antar att den mer realistiska skådespelarstilen kom i ropet lite senare under 1900-talet. Kan man komma över den typen av skådespeleristil så funkar filmen alldeles utmärkt.

Filmen var en mycket positiv överraskning och den får fyra diligenser av fem.

Tivia från imdb: Orson Welles privately watched this film about 40 times while he was making Citizen Kane (1941).

Betyg 4/5

torsdag 8 april 2010

Alien (1979)


In space no one can hear you scream.

Retroperspektiv numero två. Detta är vad jag skrev om sci-fi-/thriller-klassikern "Alien"...

"Alien" är en av de bästa filmerna alla kategorier! Det är en banbrytande och trendsättande film. Filmen kom ut 1979, bara några år efter den första Star Wars-filmen gjort succé. Folket bakom "Alien" gjorde en riktigt otäck och fruktansvärt spännande skräckfilm. Man kan säga att de blandade de gamla monsterskräckfilmerna med science-fiction som under 70-talet dominerats av filmer som "2001: A Space Odyssey" och "Star Wars". Man lär sig i extramaterialet att filmen först var tänkt som en b-film med låg budget och filmbolaget hade låga förväntningar. När Ridley Scott kom med i projektet som regissör utökades både budget och ambitioner. Ridley Scott hade vid denna tidpunkt en framgångsrik karriär som reklamfilmregissör bakom sig. Han hade också långfilmsdebuterat i den hyllade "Duellanterna". "Alien" har bara sju skådespelare och alla gör ofantligt bra insatser. Ridley Scott var mer eller mindre medvetet mycket tillbakadragen då det gällde instruktionerna till skådespelarna, och de fick själva utveckla sina karaktärer. En del av spänningen som uppstod mellan skådespelarna användes i skapandeprocessen så att känslan av rädsla och nervpress skulle komma fram tydligt i filmen. En av scenerna där Ripley skriker åt Parker var inte med i manus, utan det var Sigourney Weaver som skrek åt sin skådespelarkollega då hon var irriterad över något. Filmens övriga regi, scenografi, ljussättning och inte minst musik är av allra högsta klass. Och filmen är lika spännande än idag. Trots att jag sett filmen många gånger är det fortfarande lika nervpirrande när Brett går in i lastrummet för att leta efter katten. Även om filmen fick en något utökad budget är detta inte någon storfilm då det kommer till produktionskostnader. Trots det tycker jag att alla specialeffekter och miljöer är mycket bra. Detta är ännu ett exempel som bevisar tesen att man kan göra bra film för mindre pengar. Det blir mer realistiskt (hur nu en science fiction-film kan bli realistisk i över huvud taget?) med modeller och kluriga kameralösningar istället för modern "flashig" CGI. Detta är något som George Lucas borde tänkt på innan han gjorde de nya STAR WARS-filmerna, eller hur?

Skådespelarensamblen i "Alien" är otroligt bra. John Hurt, Tom Skerritt, Harry Dean Stanton och Sigourney Weaver tar alla hand om sina karaktärer på ett ypperligt sätt. Den skådespelare som står ut mest är dock Ian Holm som androiden Ash. Han är fullständigt lysande i denna film. Ian Holm gör den svekfulle och till synes labile roboten Ash. Scenerna mellan Ripley och Ash är några av filmens absoluta höjdpunkter. "Alien" är och förblir en pärla bland filmerna i bokhyllan. Alla scener i denna film är helt underbara!

Filmen får givetvis fem facehuggers av fem.

Betyg 5/5

Whatever Works (2009)


All I know is that nothing moves faster than the speed of light, so you may as well relax.

Woody Allen blandar och ger, och oftast en gång per år. "Whatever works" är hans film från förra året. Inspelad under författarstrejken i Hollywood. Den produktive Woody hade givetvis ett manus som låg och skräpade. Filmen är skriven någon gång i mitten av 70-talet och det är en pärla! Larry David, medgrundare till "Seinfeld" och huvudpersonen i "Simma lugnt, Larry", spelar Woodys alter ego - Boris Yellnikoff. En sur gammal gubbe med en briljant hjärna. Han var ju nästan nominerad till Nobelpriset i fysik! En enstöring som tråkar sina få kompisar med sina långa utläggningar. Boris har ett kärlekslöst äktenskap och ett misslyckat självmord bakom sig. Nu undervisar han småglin i schackets ädla konst. In i denna lilla bubbla dimper en dag en ung korkad men glad sydstatstös ner. Åter igen utforskar Woody Intellektet och Intelligensen mot Spontanitet och Livsglädjen. Woodys hemmaplan. Hemma igen.

Larry David gör rollen helt suveränt. Jag skrattade högt mest hela tiden. Jag hann inte med alla osannolika uttalanden trots textning på filmen. Boris uttalar en hel del livssanningar men de är för sanna för att återges i denna simpla revy. Bara ett citat kan passa in här...

Sometimes a cliché is finally the best way to make one's point.

Och i slutändan handlar livet bara om att vad som än gör dig lycklig duger. Whatever works! Filmen får fyra alternativa levnadsstilar av fem.

Betyg 4/5

Match Point (2005)


You have to learn to push the guilt under the rug and move on, otherwise it overwhelms you.

"Match point" är en av Woody mest framgångsrika filmer de senaste tio, tjugo åren. Jag gillar den inte alls. Den är så känslokall och jag fick obehag när jag såg den. Jag ser, inser, att det är en mycket välgjord och välspelad film. Bara en mycket bra film kan skapa så starka känslor, låt vara att de är negativa denna gång. Woody är en filosofisk gubbe och denna film handlar om hur slumpen påverkar våra liv. Små chansartade händelser kan styra över så mycket. Den handlar också om brott och skuld. Ett kärt ämne hos Woody. Ett intressant ämne.

Man kan undra varför jag inte gillar filmen. Den är uppenbarligen omtyckt i vissa läger, jag har sett den på topplistor över de bästa filmerna från 2005. Till att börja med gillar jag varken Jonathan Rhys Meyers eller den vackra Scarlett Johansson i filmen. Som motbalans finns det flera lysande bi-rollsinnehavare i filmen, men det finns det alltid i Woodys filmer. Det fattas dock något. Något jag inte kan sätta fingret på. Det kanske är en kall känsla och avsaknaden av den välkomnande humorn?

Jag kommer kanske lära mig att tycka om den vid en omtitt men för nu får filmen två dubbelfel av fem servar.

Betyg 2/5

onsdag 7 april 2010

Mighty Aphrodite (1995)


Of all human weaknesses, obsession is the most dangerous, and the silliest!

Mighty Aphrodite är en härlig komedi från 1995. Detta var första gången jag såg filmen och jag trodde att det var en parentes, an "minor Allen". Men jag älskade denna sköna och positiva film. Mira Sorvino fick en Oscar för bästa kvinnliga bi-roll som den prostituerade porrstjärnan Linda Ash.

Filmen handlar om paret Lenny och Amanda, spelade av Woody Allen och Helena Bonham Carter, som adopterar en son. Den lille pojken visar sig vara en underbarn och när äktenskapet börjar bli stelt får Lenny för sig, ja han blir som besatt, av att söka upp pojkens biologiska mor. Med en sådan son måste ju hon vara helt briljant!

Filmen har en mycket rolig dialog. Kontrasterna mellan Lenny och Linda är stora och Linda är omedvetet rättfram i sina beskrivningar av hennes olika jobb. Allens filmer brukar väl inte direkt rygga för ämnet sex, men det brukar behandlas... med viss finess. Här är det burleskt! Vad som är så lustigt är att Sorvinos Linda inte alls är grov, hon är naturlig, charmig och godhjärtad.

Ett ganska kul grepp som Woody prövar i denna film är den antika grekiska kören som både berättar historien och till och med deltar i handlingen. Jag tyckte att det var mycket roligt och kören hade en del fantastiska inlägg i historien.

Allt som allt var detta en mycket trevlig överraskning. Det är en feel-good movie och det var en bra start på min Woody Allen-maraton. Filmen får fyra grekiska körer av fem.

Betyg 4/5