lördag 30 april 2011

An Education (2009)


I feel old. But not very wise.

Jag blev medveten om Carey Mulligans existens då jag såg filmen "An education" på Stockholms Filmfestival 2009. Anledningen till att vi valde just den filmen var att favoriten Nick Hornby skrivit manus. "An education" verkade vara en humoristisk berättelse om en tonårsflickas uppväxt under tidigt 60-tal i London. Filmen vi fick se stämde vagt in på den beskrivningen, men under ytan var filmen mer komplex. Det var med blandade känslor jag lämnade salongen. Jag var dock helt säker på en sak. Jag hade sett en ny stjärna födas i Carey Mulligan. Nu har jag på Fiffi's initiativ sett filmen igen.

Nick Hornby skrev filmens manus som är baserat på Lynn Barbers memoarer. Det faktum att filmen berättar om en verklig historia är centralt för filmen. Filmen handling i all enkelhet är som följer. Jenny är en ung ambitiös elev som drömmer om att studera på Oxford, ivrigt påhejad av en drivande far. Hon träffar David, en stilig 25-åring med sportbil, och han charmerar och förför både Jenny och hennes föräldrar.

Life's a little brighter with him around.


Skådespeleriet är lysande hela filmen igenom. Peter Sarsgaard är perfekt i rollen som David. Alfred Molina som Jennys far är överraskande bra och Rosamund Pike som den något korkade blondinen Helen är hysteriskt rolig.


Carey Mulligan överglänser dock dem alla. Hon har en personlighet som förhäxar mig. Trots sina 22 år vid filmens inspelning spelar hon den endast 16-åriga Jenny. Carey har inga problem att spela ung, oerfaren och naiv. I nästa scen spelar hon Jenny äldre än hennes jämnåriga kamrater, eller Jenny som är mer mogen än sina föräldrar. I andra scener är hon sårbar och fragil som en ung tonåring kan vara, för att sluta helt förkrossad men samtidigt stolt. Jag blir än en gång imponerad av att Carey fyller rollen med alla dessa karaktärsdrag med en sådan enkelhet. Hennes skådespeleri verkar vara så naturligt. Det som är allra mest magiskt med Carey är hennes underbara skratt. Det är bubblande, lockande och pockande.


När jag såg filmen första gången var jag osäker på vad jag tyckte om handlingen. Jag älskade Carey Mulligan och de övriga skådespelarna, men jag var frågande för övrigt. Filmen var uppenbarligen inte en Nick Hornby-komedi även om den har flera mycket roliga scener. Det var inte diskbänksrealism, filmen flirtar med stil och överklassmiljöer för mycket. Nu när jag sett filmen under mer ordnade former börjar jag förstå att det finns ett stort djup i filmen. Det är lager på lager av stilar och symbolik. Förtexterna är lekfulla och musiken därtill indikerar att det kan vara en varm komedi som startar. Inledningen av filmen påminner mig om Wes Anderson's underfundiga humor i en "coming-of-age"-film. Sedan byter filmen obemärkt stil om och om igen. Det är speciellt märkbart i valet av musik och andra stämningssättare. Till och med mitt i vissa scener ändrar filmen ton, precis som om vi åskådare åker med i den känslomässiga berg-och-dalbana som Jenny råkar ut för. Vid denna titt fann jag filmen till och med dovt skrämmande. Jag tror att denna "oharmoni" i filmen är helt medveten, för den understryker handlingen perfekt, men det är också anledningen till att jag finner filmen oroväckande på gränsen till störande. Detta gör den dock  bara mer intressant. I vissa scener påminner "An education" mig lite om Carey Mulligans senaste film "Never let me go". Och det är en riktigt ruggig film.


Som slutord vill jag lyfta fram de underbara scenerna i Paris. Carey Mulligan är i dessa scener helt otroligt lik den gudomliga Audrey Hepburn. Carey är inte bara mycket lik Audrey till utseendet. Jag har inte blivit tagen av en kvinnlig skådespelare som jag blev av Carey Mulligan sedan jag såg Audrey Hepburn i "Roman Holiday" för några år sedan. Det är det bästa betyget jag kan ge den unga fröken Mulligan.


Jag gav "An education" en fyra efter första titten och nu har fyran förstärkts, men den når ändå inte ända upp till högsta nivån. Än.

Jag ger Carey Mulligan fyra snygga tjejer som spelar cello av fem möjliga.


Betyg: 4/5


PS, Varför väljer alltid de snyggaste tjejerna cellon?

PPS, denna revy ingår i Fiffis Filmtajm Tre om En: Carey Mulligan

torsdag 28 april 2011

Rabbit Hole (2010)


Like a brick in your pocket.

I min jakt på de bästa filmerna från 2010 har jag nu kommit till John Cameron Mitchell's omtalade sorge-drama "Rabbit hole". JCM kommer alltid ha en plats i filmhistorien för hans sensationella debutfilm "Hedwig and the angry inch". Nu har han gjort något helt annat, en renodlad drama om en familj som förlorat en liten son i en meningslös olycka.

Nicole Kidman och Aaron Eckhart har hyllats i rollerna som Becca och Howie. Vid sidan av de två huvudpersonerna är Dianne Wiest som Beccas mor Nat mycket, mycket bra. Det är hennes bästa roll någonsin tror jag.

Aaron Eckhart har jag gillat ända sedan jag såg honom i den underskattade "Thank you for smoking". I denna film är han bra, men framför allt spelar han en mycket sympatisk karaktär. Howie lider själv efter sonens bortgång, men trots de egna kvalen står han ut med hustruns irrfärder och beteenden. Han "slår" inte tillbaka (bildligt). Det är lovvärt och bra. Eckhart har hyllats på diverse filmbloggar nära dig, men jag vet inte om mina ärade filmbloggskollegor till viss del har blandat ihop skådespelarinsatsen med karaktären?

Filmens stjärna är Nicole Kidman. Jag har aldrig gillat henne, hon stryker mig mothårs så att säga. Om hon är med i en film måste jag ha flera andra skäl för att ens vilja se den. Här är hon dock otroligt bra. Hon spelar en modern självsäker kvinna som är van att ha kontroll på allt. När sedan hela hennes värld rasar samman är det som att hennes värld rasat samman. Hon är helt förlorad. Karaktären är inte speciellt älskvärd, men den måste ses i ljuset av livssituationen. Under den korta tid filmen spelas är det svårt för mig att se vad Howie såg i henne. Förutom kanske att hon vägrar att gå i kyrkans gruppmöten.

Filmen är mycket kompetent gjord. Den är effektiv och välspelad. Men den saknar något. Vad lämnade den efter sig? Oklart.

"Rabbit hole" får ett godkänt betyg, den kan rekommenderas till er alla som gillar dramatiska snyftare. Jag ger den tre iPhone-videos av fem.

Betyg: 3/5

Californication - Season 4 (2011)


Face ride my sister wifes.

Påskledigheten brukar betyda tv-serie-tajm för mig. Under många år var det serien "24" som jag plöjde under de årliga resorna till västkusten. När föräldrar och släkt drar sig tillbaka tidigt på kvällarna och tv'n endast visar "Morden i Midsomer" eller annan gammal skåpmat är det perfekt att ta fram en härlig serie. I år var det fjärde säsongen av den underbara serien "Californication" som gällde.

Precis som med senaste säsongen av "Dexter" är "Californication" S4 mycket mörkare än de tidigare säsongerna. Jag vet inte om detta är en trend i tv-serievärlden. Hank Moody är i en nedåtgående mörk spiral. Hans familj föraktar honom och han får till och med problem med folket i den Californiska staten.

Säsongen handlar till stor del om filminspelningen av Hank's bok "Fucking and punching". Storstjärnan Sasha Bingham ska spela rollen som Mia. Sasha är hon med de bedårande brösten. Hank trasslar givetvis in sig i ett antal konstiga situationer. Inklusive hans advokat Abby Rhoads (den heta Carla Gugino som en gång i tiden spelade Mikes flickvän i tidiga Spin City).

The tip counts. Even only the tip counts.

Vi får också följa Hank's agent Charlie Runkle en hel del under säsongen. Han och Marcie håller på att skiljas. Charlie som bara haft sex med 12 tjejer sätter upp ett mål. Han ska ha sex med 100 kvinnor före han lägger av. Tala om att döva sitt hjärtas ångest med köttets lustar! Marcie å sin sida blir ihop med producenten Stu som både har en stor plånbok och en gigantisk...

I stort var säsong 4 mycket bra. Den kommer inte upp i samma nivå som de första säsongerna, men den är fortfarande en av de bästa serierna just nu.

Betyg: 4/5

Tidigare säsonger - spoiler alert.
Season 1 (2007): Hank råkar ha sex med Mia. Karen ska gifta sig med Bill. 5/5
Season 2 (2008): Hank skriver Lew Ashby's biografi, Charlie blir förtjust i ful porraktris Daisy, Becca dejtar Damien, Mia njuter av stjärnstatus med "sin" bok FaP. 5/5
Season 3 (2009): Hank arbetar som lärare på College, Karen bor i NYC, Mia avslöjar att det var Hank som skrev FaP. 5/5

måndag 25 april 2011

Remember Me (2010)


That's why chicks dig you, man. They love this freaky, poetic crap.

Detta var en fantastisk filmöverraskning. Jag hade verkligen ingen aning om vad filmen handlade om. Anledingen till att jag ville se den var att jag sett den på några 2010-topplistor hos ärade filmbloggarkollegor (Fiffi m.fl.).

Jag älskar New York och vad staden står för. Jag kommer alltid älska den, och jag kommer aldrig glömma.

När jag sett klart filmen var jag helt "blown away". Det kändes som en klar femma. Jag lyssnade på den vackra musiken som spelades under eftertexterna. Hur hade jag missat denna film? Varför har de inte pratat om den på Filmspotting? Det måste vara för huvudpersonen spelas av Robert Pattison, vilket är den enda svagheten med filmen.

Ibland vet jag direkt vilket betyg en film ska få och inget kan få mig att ändra mig (ex. True grit). Ibland tror jag att en film ska få ett medelbetyg för att växa och växa under flera dygn i sträck, tills filmen antagit gigantiska proportioner (ex. Never let me go). Men ibland startar betyget i topp och dalar något. Som med "Remember me". Den är otroligt bra, men den kan inte få högsta betyget.

Jag är inte ett stort fan av Robert Pattison. Hans "brooding darkness" går inte hem hos mig. Eftersom han var med som producent av filmen antar jag att det inte var speciellt rimligt att välja en annan skådespelare, men tänk om de valt Joseph Gordon-Levitt istället! Tänk om.

För övrigt fick man se några magiskt bra skådespelarinsatser, speciellt Pierce Brosnan i rollen som Charles Hawkins och Ruby Jerins som spelar lillasyster Caroline. Vissa av scenerna mellan Pattisons Tyler och lillasyster Caroline är hjärtskärande. Scenen i klassrummet i slutet av filmen är så bra.

Tyler går mest och tjurar hela filmen igenom, men hans "stand-off" med sin far är en bra scen som skulle kunnat betytt så mycket mer med två riktiga skådespelare i scenen. Övriga notabla skådespelare inkluderar Chris Cooper, Emilie de Ravin och Lena Olin.

Jag var engagerad hela filmen igenom. Man behöver inte skriva så mycket om handlingen tycker jag, den handlar om Tyler och hans hanteringa av familjens tragedi. I slutet är Tyler dock helt tillfreds med sitt liv. Jag tycker att det var ett fint slut på något sätt.

Jag ger "Remember me" fyra frånvarande fäder av fem möjliga.

Betyg: 4/5


lördag 23 april 2011

The Warriors (1979)


Caaaan you dig it?

När Kitty var och hjälsade på häromveckan såg vi två filmer. Den sena visningen blev den gamla klassikern "The Warriors" från 1979. Det är Walter Hill's kultförklarade film om ett gäng som för att ta sig hem, måste fajta sig genom New York City, från från norra Bronx till Coney Island i sydligaste Brooklyn. Detta då stans alla gäng är ute efter dem. Filmen bygger på Sol Yurick's bok med samma namn som i sin tur löst bygger på den grekiske soldaten Xenophon's öden en så där 400 BC.

Det kan vara sårt att sätta betyg på gamla filmer som man såg när man var liten. Det är intressant att utvärdera hur de klarat sig genom åren. Det är dock mycket svårt att ge en gammal film ett rättfärdigt betyg då vi blandar in nostalgiska känslor. "The Warriors" är en film som jag inte kan se utan nostalgi-brillorna på. Den är och förblir en favorit från min ungdom.

Filmen blev kontroversiell efter sin release då slagsmål och till och med mord tillskrevs den. Även filminspelning, "on location" i New York City, var dramatisk då lokala gäng inte kunde acceptera de påhittade gängens "colors" och en del strul uppstod. Lustigt som attans.

Walter Hill har releasat en nyare version på dvd. Han ville att filmen skulle delas in som en serietidning och de olika kapitlen startar med en "strip" som kommer till liv. Detta fanns inte med på orginalversionen. Jag tänkte gå igenom filmen på samma sätt och dela in revyn i kapitel.

Spoilervarning!

1. Förtexter och det stora mötet i Van Cortland Park.
Filmen har bra musik och förtexterna då the Warriors far upp till the Bronx är väldigt effektivt. Vi får i korta skurar möta de nio hjältarna och samtidigt sätts handlingen upp. Mötet i parken är en bra scen. Luther, ledare i the Rouges skjuter Riffs ledare Cyrus. Cleon är the Warriors tuffe warlord. Här kommer en väldigt stor överraskning då Cleon blir dödad i första scenen. Som om det vore Joss Whedon som gjort filmen! Mycket effektivt. Bra scen.

2. Gatuloppet till T-banan mot Turnbull AC's.
Efter Cleons borgång tar Swan över gruppen, även om filmens bästa karaktär Ajax försöker sätta sig upp lite. Efter att Rembrandt har sprejat stora W på några gravstenar beger sig gänget hemåt. De springer till t-banan jagade av skinheads på en lastbil, inklusive en svart skinhead längst fram på taket. Cool start. 

3. Konfrontation med the Orphans.
Efter att t-banan stoppas av en eld på spåret konfronteras the Warriors med det lilla mesiga gänget the Orphans. Detta är en av filmens svagare sekvenser, men vi får en ny karaktär i den lite lätt irriterande Mercy.

4. Fox går ner.
Framme vid 96th and Broadway stöter de ihop med polisen. Gänget splittras och en polis kastar ner Fox på spåret precis framför ett tåg.

5. Splittringen.
Vermin, Cochise och Rembrandt hinner med ett tåg mot Union Square. Fox, Ajax, Snow och Cowboy springer ut ur t-banestationen och rakt in i händerna på the Baseball Furies. Detta är en av filmens bästa scener då våra hjältar jagas in i en park. The Warriors tröttnar på att springar och fajtas istället. Vinnare. Senare i scenen låter Ajax sig styras av det lilla huvudet igen, och han åker fast av en civilklädd kvinnlig polis och hennes femtioelva kollegor.

6. Ur askan i elden.
Samtidigt har Vermin plus två anlänt till Union Square och där de träffar tjejgänget the Lizzies. De låter sig förföras och förfäras då de förstår att alla tror att the Warriors har skjutit Cyrus. Killarna klarar sig undan med bara något skärsår.

7. Tillsammans igen.
De sju kvarvarande Warriors sammanstrålar igen på Union Square där de konfronteras av the Punks. De tar fajten inne på en herrtoalett, kanske filmens bästa fajtscen. The Warriors är ett tag i underläge men de övervinner även dessa motståndare och vinner fajten.

8. Home.
Hemma på Coney Island.
Luther: Warriors, come out to play-i-ay.
Konfrontation med the Rouges och Riffs. Slut.

Detta är nostalgi till max. Jag antar att filmen inte skulle upplevts så väldigt bra om jag såg den för första gången som vuxen. Dialogen är lite fyrkantig och handlingen är befriande enkel. Jag älskar filmen, en av de bästa att sätta på sent på natten under efterfesten. Det är en bra film att dricka grogg till.

Masai: You Warriors are good. Real Good.
Swan: The best.

Jag ger "The Warriors" fyra lädervästar av fem möjliga.

Betyg: 4+/5


fredag 22 april 2011

Meet The Parents: Little Fockers (2010)


Yeah, well I have eyes too, so I'll be watching you... watching me.

Nu ska jag skriva en kort revy om "Meet The Parents: Little Fockers". Jag såg den i helgen en sen kväll när jag var sugen på en enkel och simpel komedi. Jag hade inte speciellt höga förväntningar då filmen blivit rejält sågad i de flesta läger. Men jag tyckte det var kul att se vad som hände i denna den tredje filmen i serien.

Det mesta är som vanligt kan man konstatera. Greg Focker (Ben Stiller) är övervakad av sin svärfar Jack Byrnes (Robert De Niro). Denna gång misstänker Jack Byrnes att Greg är otrogen med den läckra kollegan Andi Garcia (Jessica Alba). Allt annat är också sig likt, Kevin (Owen Wilson) är fortfarande het på Pam (Teri Polo), och vi får vet mer om Gregs föräldrars sexliv. Det enda nya är att Greg och Pams barn har vuxit upp lite och de tar lite mer plats. Hela filmen handlar om deras gemensamma femårsdag.

Filmen är milt underhållande, varken förarglig eller oroväckande. Ganska blek. Owen Wilson's Kevin är filmen roligaste karaktär. Han är skön. Robert De Niro är överdriven i sin roll som den misstänksamme Jack, men det är inte lika roligt längre att han gör denna "udda" roll. Nu har han varit med i så många komedier och andra fånigheter att det skulle kännas "udda" om han igen skulle ge sig på att spela en seriös och svår roll.

"Meet The Parents: Litte Fockers" är inte så dålig som vissa kritiker ville göra gällande, men den är sannerligen inget mästerverk heller. Jag ger den två "Godfockers" av fem möjliga.

Betyg: 2/5


torsdag 21 april 2011

Blue Valentine (2010)

 

Dean: In my experience, the prettier a girl is, the more nuts she is... which makes you insane. You're probably nutty coo coo crazy.

Spoiler-varning! Detta är min vilda spekulation om filmens "verkliga" handling...
"Blue Valentine - A love story" står det på postern. A love story? My ass. Jag ser framför mig att de skrattat gott på marknadsföringsavdelningen när de skrev det på postern.

Vad skulle det stå på postern då? Jag kan tänka mig minst tre andra taglines som passar bättre. I "Blue Valentine" får vi följa Dean (Ryan Gosling) och Cindy (Michelle Williams) under några dagar i slutet av deras relation. Vi får se sönderfallet i dess mest fruktansvärda härlighet. Istället för "A love story" skulle jag kunna tänka mig "Blue Valentine - A break-up story".

Men varför funkar deras relation inte? Vi får ledtrådar i de tillbakablickar som visar hur Dean uppvaktar Cindy och hur de faller för varandra. Eller gör de det? Dean funderar över kärlek vid första ögonkastet i en viktig scen i filmen. Han verkar inte tro på det, men det är just det som han upplever sedan. När han träffar Cindy bestämmer han sig omedelbart. Henne ska jag ha! Men hur är det med Cindy? Varför gifter hon sig med sin Dean? Denna filmen är en studie av ett mysterium, där ledtrådarna lyfts fram genom skådespelarnas ageranden, inte av dialogen. Jag tycker en ännu bättre tagline skulle kunna vara: "Blue Valentine - A mystery".

Cindy verkar inte alls vara förälskad i Dean, varken i "nutiden" eller i tillbakablickarna. En talande scen, som kommer mycket sent i filmen, är scenen då de gifter sig. Innan hon går ut till Dean står hon framför spegeln och ser helt bestört ut. Det är inte bilden av en lycklig brud. Sedan skakar hon av sig den känslan och sätter på sig sitt bredaste leende, hon har en uppgift att utföra. Hon behöver Dean mer än hon älskar honom. Det är gåtan och svaret i en mening. Till sist tror jag att jag kommit på vilken tagline filmen verkligen förtjänar... "Blue Valentine - A con story".

Cindy: I can't do this anymore.

Michelle Williams blev oscarsnominerad för sin soll som Cindy. Detta är en film som helt och hållet bygger på de två huvudrollsinnehavarnas skådespelarprestationer. Inte story, inte dialogen, bara ett naket skådespeleri. Michelle Williams, som jag träffat en gång men det är en annan historia, gör en mycket stark insats som den kallt beräknande Cindy. I en svår situation med ruttna föräldrar och svåra livsval gör hon det bästa hon kan. Man kan inte klandra Cindy för det. Michelle är inte klassiskt vacker, hon är mer gullig i mina ögon. Hon har fortfarande barnets runda former i ansiktet och det är lite mysigt.

Ryan Goslings skådespelarmuskler har visats upp ännu en gång. Han var mycket stark i "Lars and the real girl" och här är han mycket bra igen. Hans Dean är en blåögd romantisk "fool", men egentligen är han helt enkelt bara en hederlig och godhjärtad kille. På fel plats, vid rätt tid. De hade aldrig en chans, Cindy och Dean.

Jag ger "Blue Valentine" fyra "bättre pojkvän än alternativet" av fem möjliga.

Betyg: 4/5

PS, jag undrar lite om Dean's tatuering på höger underarm var Ziggy Stardust? Coolt.

söndag 17 april 2011

Somewhere (2010)


Do you want something to drink?

Sofia Coppola är en regissör som är aktad trots att hon endast gjort ett fåtal filmer. När jag tänker efter har jag bara sett en enda av hennes filmer, den mästerliga "Lost in translation". Den såg jag på bio för snart tio år sedan och jag tyckte den var underbar.

År 2010 kom då "Somwhere" ut. Jag och Josqen skulle se den på filmfestivalens medlemsvisning i vintras, men de hade infört ett nytt biljettsystem lite obermärkt och vi blev utan biljetter. Istället såg jag den förra helgen. Den gjorde ett ganska blekt intryck på mig. Jag trodde den skulle vara mycket bättre.

Stephen Dorff spelar megafilmstjärnan Johnny Marco. Han ska föreställa vara lika berömd som Brad Pitt, typ. Johnny driver runt mellan festande, presskonferenser och filminspelningar. Han har ingen bostad utan bor på en hotell i Los Angeles mellan uppdragen. Vid sidan av festandet roar han sig med sportbilar och inhyrda tvillingar som dansar "pole-dance" i hans hotellsvit. Medhavda stänger.

I allt detta osunda (?) leverne dimper hans elvaåriga dotter Cleo ner, spelad av Elle Fanning. I teorin ska hon röra om i Johnnys liv och få honom att börja inse vad som är av värde här i livet.

Jag var överraskande nog helt oinspirerad av denna film. Cleo är lite gullig i vissa scener, men det skapas inte alls en sådan dramatik eller dynamik som jag väntat mig. Filmen är helt enkelt bara tråkig. Var det meningen med filmen? Jag missade nog poängen helt. Sen tycker jag att Stephen Dorff inte har den tyngd som krävs för denna roll. Hans Johnny är mer som en Colin Farrell, dvs en snygg partyprins i Hollywoods B-lag. Problemet är att filmens Johnny inte är en Colin Farrell, han är en mega-mega-stjärna. Det håller inte ihop i mina ögon.

Första scenen, en ganska lång scen där någon kör en sportbil runt runt på en racer-bana där kameran är placerad lite för nära banan så att bilen bara ses lite då och då. Den är bra, resten inte lika skoj.

Jag undrar stilla vad jag missade i denna film och ger den under tiden två frånvarande fäder av fem.

Betyg: 2/5

lördag 16 april 2011

Black Swan (2010)


I had the craziest dream last night about a girl who has turned into a swan, but her prince falls for the wrong girl and she kills herself.

Jag har gått och skjutit på revyn om "Black Swan" ett tag nu. Filmen har fått några dagar på sig att sätta sig i sinnet. Det var i tisdags jag och Vanessa gick och såg filmen på bio. Jag är otroligt glad för att jag såg den på stor duk. Det blev en mycket stark upplevelse. Vi var båda ospoilade när vi såg filmen och den visade sig vara mycket spännande. Jag visste inte att det var en thriller! Min upplevelse var lite lik den terror jag genomled när jag såg den förträffliga thrillern "Jacob's ladder" i Uppsala i början av 90-talet. Den gången hade jag träningsvärk i magen dagen efter. Riktigt så illa var det inte denna gång, men lite liknande. Den maffiga och vackra musiken kombinerat med de obehagliga ljuden som vävs in i filmen under andra halvan fick oss båda att ryckas med i spänningen. Quelle spectaculaire!

"Black Swan" är helt klart en av de bästa filmerna från 2010. Jag är en stor fan av Darren Aronofsky. Hans "Pi" är konstig, "The Fountain" såg jag två gånger på filmfestivalen, "The Wrestler" och Mickey Rourke's återuppståndelse var fantastisk (tala om "dust in the teater"), och nu "Black Swan". "Requiem for a dream" har jag inte sett än. Den står i filmhyllan och blänger på mig. Jag har hört så mycket om den filmen att jag blivit blockad. När är det rätt tid att se en sådan film??

Darren Aronofsky har en förmåga att förhäxa mig. Jag kommer helt in i hans filmer. Detta hände nu igen med "Black Swan". Jag antar att de flesta redan sett filmen så jag ska tillåta mig några antydningar till spoilers nedan. Sluta läs nu om du vill förbli ospoilad, något som jag kan rekommendera om du inte sett filmen.


Stämningen i filmen är filmens viktigaste tillgång. "Black Swan" är vacker och hemsk, hemskt vacker. Svansjön är en sagolik fantasi och dess musik är magisk. Filmens ljudeffekter är mycket suggestiva. När Nina sjunker djupare in i sin schizofreni hör man hennes svarta jag fnittra, man hör hennes vingar flaxa och som i en klassisk opera hör man dova hotfulla toner när den svarta äntrar scenen.

Vi får tre mycket bra rollprestationer. Natalie Portman vann ju en oscar för sin rolltolkning. Grattis. Hon är den starkt hämmade Nina, full av outlöst sexuell frustration. Hon spelar minst två roller, fyra om man räknar in hennes karaktärer i baletten. Hon spelar en karaktär som spelar karaktärer som hon tror att omgivningen förväntar sig av henne. Nina spelar roller för sin mor och för sin lärare. När hon är sig själv är oklart, kanske bara i slutet? Som en kontrast, och vilken kontrast sedan, har vi Mila Kunis i rollen som Lily. Hon är otroligt härlig. Jag tror jag är kär. Igen.

Filmens kanske allra intressantaste karaktär spelas av Barbara Hershey. Hon spelar Nina's förtvinade mor Erica, som om hon vore tagen ur en gammal skräckfilm (det är en djävul i barnet!). Hon är verkligen suverän i filmen. Otäck!

Vincent Cassel i rollen som Thomas har fått en del kritik för sin tolkning. Jag kan hålla med om att han inte kommer upp i den nivå av karisma som historien kräver. Dessutom är det hans karaktär som hela tiden håller på och berättar muntligen vad filmen handlar om. Detta är ett problem med filmens manus. Som Adam och Matty alltid tjatar om i Filmspotting: "show the story, don't tell the story".

Jaha, vilket betyg får då denna thriller? Jag pendlade länge mellan fyra och fem. Men jag nöjer mig med fyra mycket starka svarta svanar av fem. Gå och se filmen, gå och se den på bio!

Betyg: 4/5


torsdag 14 april 2011

127 Hours (2010)



Hey there, Aron! Is it true that you didn't tell anyone where you were going?

Ja, det är sant. Aaron Rolston var ute och vandrade i ödemarken i Utah utan att berätta för någon om sin färdrutt. Är det inte just det man INTE ska göra enligt alla vildmarksexperter? Ska man inte meddela sina närmaste om sin rutt, ta med extra proviant och vatten? För tänk om man råkar ut för en olycka. Och ska man inte ta med sig den lite större och lite vassare kniven? Vem vet vilka operationer man behöver utföra på sig själv när man är ute på hajk?

Första gången jag såg Aaron Rolston var då han var gäst hos Letterman. De pratde och skojjade om den händelse som nu blivit film. Det är den lätt pretentiöse regissören Danny Boyle som tagit sig an denna film som mestadels visar hur en kille sitter fast i en sten. 

Filmboggskollegan Kitty var uppe och hälsade på i helgen som gick. Hon var på väg till något japanskt och hon passade då på att åka upp en dag tidigare. Det var mycket trevligt. Efter att ha skvallrat lite om gamla bekanta såg vi två filmer framåt småtimmarna. Jag föreslog "127 hours" i min jakt på de bästa filmerna från 2010. Det hade pratats mycket om James Franco's roll som Aaron. Han blev med rätta oscarsnominerad i kategorin "bästa manliga huvudrollsinnehavare". Det krävs en dynamisk huvudrollsinnehavare för en en film som denna. En kille som sitter fast i en sten. 

Danny Boyle är överskattad som regissör. Se bara på vilket fånigt namn han har. Han är dock duktig med kameran. Hela filmen börjar med ett montage av bilder och scener från Aarons förberedelser inför den ödesdigra vildmarksturen. Jag tycker nog att fotot i filmen är en av dess styrkor. James Franco i huvudrollen är en annan stryka. Som åskådare lever man man sig in i hans prekära situation mycket väl, och anspänningen inför det klimatiska slutet byggs upp konstant. I slutet av filmen är det oliiidligt spännande och lite äckligt.

Det ska bli väldigt spännande att få läsa Kittys recension. För min egen del kan jag säga att jag gillade filmen en hel del, men det är mer en intressant händelse än en jättebra film. Jag ger "127 hours" tre klunkar urin av fem möjliga.

Betyg: 3/5

onsdag 13 april 2011

Babettes Gaestebud (1987)

 

En konstnär är aldrig fattig.

I onsdags förra veckan hade vi första träffen i Fripps Filmklubb. Jag, Vanessa, Florence och Johan-Josqen träffades hemma hos mig. Jag bjöd på fisksoppa, bröd och vin. Under måltiden presenterade jag de fyra nominerade filmerna för kvällens visning och vi valde gemensamt ut "Babettes gaestebud" som vår film för kvällen. Därefter var det godispåse till alla, nypoppade popcorn och drinkar till de som inte körde bil (du får ta T-banan nästa gång...).

"Babettes gaestebud" är den danska oscars-vinnaren för bästa utländska film från 1987. Den handlar om Babette som kommer som flykting från Paris till en liten fiskeby på den danska västkusten. Filmen utspelas på 1800-talet. Byn är strängt religiös och den lilla församlingen lever fortfarande i skuggan av den bortgångne pastorn. I denna värld får man inte dansa, spela musik eller njuta av maten. Babette börjar arbeta som huspiga hos prästens två ogifta och numera gamla döttrar. Systrarna har inte så mycket pengar så Babette arbetar för dem mot kost och logi. Kost och kost, den vanligaste rätten verkade vara ett grovt bröd som kokas i vatten och öl till en diarréliknande sörja.. I historien dyker också en fransk sångpedagog och en svensk yrkesmilitär upp.

Filmen är ganska långsam, men med charm och humor. Trots de fruktansvärt religiösa byborna ger filmen hopp om framtiden i form av att konsten är viktigare än allt. Filmen behandlar lågmält längtan och ofullbordade livsdrömmar.

Jag såg filmen på bio redan 1987 och tyckte då att den var väldigt, väldigt bra. Den börjar mycket trevande men tar sig allt mer eftersom, och slutet av filmen är fantastiskt. Mina tre gäster i filmklubben tyckte alla att detta var en mycket bra film. Jag var själv lite besviken. Filmen var inte riktigt som jag kom ihåg den, men det är ju trots allt 24 år sedan jag såg den! 

En sak som jag kom ihåg korrekt var Jarl Kulle i rollen som general Lorenz Löwenhielm. Han är mycket underhållande i denna film. Hans minspel under gästabudet är fortfarande filmens behållning. Ja, Babettes och församlingens minspel också för den delen. Något som jag inte kom ihåg så väl var att de sjöng så många besynnerliga sånger i församlingen. Jag gillade dem inte. Jag gillade inte sångerna heller.

För mig vann inte denna film på att ses om. 2011 ger jag "Babettes gaestebud" tre lotterivinster av fem möjliga.

Betyg: 3/5


söndag 10 april 2011

City Island (2009)


Botero!

Förra helgen var jag och Sir Per och hälsade på vår gode vän Frans i Reading, UK. Vid sidan av en del sightseeing, resor till London och Frasses fantastiska italienska mat så brukar dessa resor innehålla en hel del filmtittande. Frasse plockade fram en av hans favoriter från den senaste tiden. Hans kortrevy, dokumenterad på hans sida på bloggen, var kort och konsis: "Bedårande. 5."
Vi skulle se "City Island". Det var en film som gick på Filmfestivalen 2009 och jag hade den på min önskelista, men tidschemat gick inte att få ihop och jag missade den då.

Andy Garcia spelar Vince Rizzo, en medelålders familjefar som drömmer om att bli skådespelare. Familjen Rizzo bor i en liten fiskeby på en ö utanför The Bronx, nordöst om Manhattan. Det är en idyll i direkt anslutning till storstan. Att detta ställe verkligen existerar är till en början anmärkningsvärt och underbart. Nåväl, Vince Rizzo är uppenbarligen av italiensk härkomst. Han har en fru och två tonårsbarn, dottern på college och sonen i sitt rum framför datorn. Detta är en skön film, en varm komedi med en stor dos av vardagsdrama. 

Handlingen tar fart när Vince erbjuder sig att ta sig an Tony, en ung brottsling på väg ut ur fängelset. Tony ska "mellanlanda" hos Vince i en månad som ett rehabiliteringssteg före full frigivning. Tony blir katalysatorn som får all fyra familjemedlemmarna att leva upp. Dolda hemligheter kommer i dagern och relationer ställs på sin spets.

Jag gillade filmen, men den har en hel del svagheter också. Dels tyckte både jag och Sir Per att Andy Garcia spelade över med sin italienska accent och manér. Frasse som trots allt har bott i Italien håller inte med, så därom är vi inte eniga. Frans har kanske tolkningsföreträde i detta fall, vem vet? Men manusförfattaren har tyvärr också varit lite slarvig i sitt skrivande. Flera händelser i filmen är felaktiga, orimliga saker sker eller sägs bara för att "sätta upp" ett skämt eller en dramatisk utveckling. Det är ett gott tecken på ett dåligt manus. 

Filmens styrka ligger i ett antal fina skådespelarinsatser och en skön stämning i filmen. Detta är en typisk American Independent, smalare än Hollywood, mer egensinnig och bra mycket mer intressant. Dessutom gillar jag filmer som handlar om film, skådespelare och hela drömmen om drömfabriken.

Jag ger "City Island" tre tjuvrökta cigaretter av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Filmfestivalen 2009

fredag 8 april 2011

The Girlfriend Experience (2009)



If they wanted you to be yourself, they wouldn't be paying you.

We are not in Kansas anymore. Chelsea är en lyxprostituerad i New York City. Hennes specialitet är att ge kunderna en "flickväns-upplevelse". Hon är exklusiv, hon är vacker och hon har dyra vanor. När hon inte arbetar är hon ute och shoppar eller äter lunch och skvallrar med sin vän/kollega. Kunderna är extremt rika, stressade och längtande män i storstadsvimlet. Ibland är det "bio, middag, sex", som om det vore en riktig dejt. Ibland är det bara en kram i tysthet eller två timmars svettigt, ångande, vildsint... prat.

Chelsea har en sambo och pojkvän, Chris. Han arbetar som PT på ett fashionabelt gym i stan och han drömmer om att starta eget. Deras relation är lite speciellt. Chris verkar inte bry sig så jättemycket över att flickvännen utför den ena akten efter den andra med andra män. Men när Chelsea helt plötsligt börjar visa intresse för en kund blir det svårare att upprätthålla illusionen om ett lyckligt förhållande.

Filmen är fragmenterad, uppbyggd av ett antal episodiska scener. Filmen röda tråd utgörs av en intervju med Chelsea av en journalist på en lunchrestaurang. Vid sidan av journalistens penetrerande frågor hörs Chelsea's voice-over då hon läser i sin dagbok. Hon beskriver varje kundmöte; vad dejten gick ut på, vilka kläder och smycken hon bar, vad kunden pratade om och till sist om sexet.  Hela filmen har en dokumentär känsla över sig. Det är inte en ren dokumentär, men nästa alla personer som flimrar förbi i filmen har samma namn i filmen som de heter i verkligheten. Det är en lite detalj som jag undrar över. Varför gjorde filmskaparna så?

Filmen är regisserad av mästaren Steven Soderbergh. Han har rykte om sig att göra olika kategorier filmer. Allt från stora Hollywoodproduktioner som "Ocean's eleven"-filmerna, till seriösa dramafilmer som "Traffic", till rena experiment som "Bubble". Han är en mästare på filmandet och färgsättande. "The girlfriend experience" måste nog anses tillhöra kategorin experiment. Det som är lite extra speciellt och pirrande med denna film är huvudrollsinnehavaren Sasha Grey. Hon spelar denna roll mycket bra. Hon är helt innesluten i sitt skal och hon låter inte några känslor synas. Men i några scener spricker ändå fasade och känslorna strömmar ut, besvikelse följer på hoppfullhet, förakt följer på ilska. Om det är fröken Grey's excellenta skådespeleri eller om detta är avsaknaden av skådespelartalang har egentligen ingen betydelse så länge slutresultatet blir bra.


Valet av Sasha Grey i rollen som Chelsea skapade en hel del uppståndelse massmedialt. Anledningen till det är att hon också har en annan filmkarriär, i en bransch som stavas XXX, med förnamnet Hård. Sasha Grey är en av de mest eftertraktade porrfilmsstjärnorna idag. Jag vet inte om valet av henne var rent spekulativt, eller om Soderbergh såg något speciellt i henne. Hur gick castingen till kan man undra... Hon och han har i alla fall fått fram ett bra porträtt av filmens huvudperson. Gott så.

Alla scener i filmen håller dock inte måttet. Jag tyckte att hennes relation med sambon inte kändes rätt (filmmässigt), men stora delar av filmen är bra. Filmen ger en modern bild av staden som man aldrig kan bli trött på. Den har fått ett medelbetyg på imdb.com på 5.7 vilket inte är så speciellt högt. Oftast är skillnaden i betyg från män/kvinnor respektive mellan olika åldrar inte stor, men för denna film sticker vissa demografiska grupper ut. Killar under 18 har givit filmen 4.6. Trodde de att detta var ännu en av Sasha Grey's porrfilmer? Då förstår jag att en viss besvikelse kan infinna sig. Flickor under 18 har däremot givit filmen ett medelbetyg på 9.0! How peculiar. Vad ser de i denna film? En varning om brustna drömmar? Eller ett drömyrke? 

I slutändan är jag inte helt såld på filmen, även om jag var uppe och nosade på ett mycket bra betyg ett tag. Jag tycker nog ändå att den är mer intressant än fulländad. Kanske som ett avbrutet samlag? "The girlfriend experience" får tre ögonblick av fem.

Betyg: 3/5

Filmfestivalen 2009

måndag 4 april 2011

Temple Grandin (2010)


Different, but not less.

Detta är en HBO-film gjord för kabel-tv. HBO gör otroligt bra tv-serier, men de kan göra bra filmer också. "Temple Grandin" är en bio pic om en fascinerande person och det är en fantastisk historia. Filmen är varm, god och alldeles underbar.

Claire Danes från "Stardust" spelar Temple på ett magnifikt sätt. Jag byter bort Colin Firth's stammande regent mot den autistiska boskapshanteringsuppfinnaren varje dag i veckan. Temples mor spelas av Julia Ormond och hon är som vanligt mycket bra. Det är lustigt hur lika de två kvinnorna är, både till utseendet men också minspel och manér. Detta är bra film helt enkelt.

Temple växte upp under 50- och 60-talen med autism. Hon började inte prata förrän hon var fyra år och hon klarar inte av att någon rör vid henne, inte en hennes mamma får ge henne en kram (istället byggde Temple en "squeeze machine"). På den tiden sattes autistiska barn på institution, inte bara ett kort tag på några veckor utan på livstid. Temples mor kämpade för sin dotters rätt att få gå i skola och får utvecklas som alla andra. Det visade sig att Temple var en begåvning, en briljant sådan. Hon förstår inte text, hon ser och tolkar allt i bilder. Temple tog sig igenom High School, College och University med höga betyg. Nu är hon professor vid Colorado State University.

Filmen är rolig, engagerande och hoppingivande. Den visades på Svt i helgen och den ligger fortfarande kvar på Svt Play. Se den!

"Temple Grandin" får fyra stora trygga kossor av fem möjliga.

Betyg: 4/5

söndag 3 april 2011

The Ghost Writer (2010)


Well all the words are there, they're just in the wrong order.

Jag kollade på film på flyget hem från Shanghai. Eftersom jag var lite trött valde jag en film som jag hade ganska låga förväntningar inför. "The ghost writer" är en ny film av den legendariske regissören Roman Polanski. Är han bra? Oklart för mig. Jag känner till honom mer än jag gillar honom. Jag kanske har sett för få eller fel filmer av honom?
 
De två huvudpersonerna i filmen känner jag dock mycket väl till. Pierce Brosnan spelar den Tony Blair-liknande före detta brittiske premiärministern. Han är bra som vanligt. I denna film spelar han en mindre trevlig karaktär än i många andra filmer, se tex Thomas Crown. Han gör rollen väl men det är inte en prestation som lyfter hela filmen. Det uppdraget gick till den oförklarigt ofta använda skådespelaren Ewan McGregor. "The ghost writer" lever och dör med sin huvudrollsinnehavare. Och även om jag inte tycker att McGregor är fullt så slätstruken som han brukar vara, så är han sannerligen inte sprakande heller. Jag blir helt enkelt inte tilltalad av hans spel, jag blir inte meddragen i han karaktärs öden och äventyr. Min nyfikenhet väcks inte av Ewan och jag vill inte se mer av hans bleka nuna.
 
De två notabla kvinnliga skådespelarna var kanske behållningen. Dels var där Kim Cattrall från "Big trouble in little China" och "Sex in the city"-gänget. Det var lite annorlunda att se henne i en påklädd roll. Hon spelar personlig assisten åt premiärministern. En något större roll hade Olivia Williams, hon som spelar Adelle DeWitt i "Dollhouse". Hon är ok i denna roll.
 
Polanski då? Jo, han har här gjort en klassisk thriller, helt i Hitchcocks andra. Filmen utspelas i en karg miljö på en ö utanför amerikas nordvästra kust. Spänningen ruvar mer under ytan än i öppen dager. Det regnar en hel del, som för att understryka hur blek och torftig spökskrivarens framtid är. Detta gjordes bättre av Scorsese och Leo i "Shutter Island".
 
"The ghost writer" fyllde dock sin funktion. Två tråkiga och obekväma timmar på flyget flög iväg. En gnutta spänning och en liten del brittisk humor transporterade mig västerut. Filmen kan dock inte rekommenderas till alla och envar.
 
"The ghost writer" får två konspirationsteorier av fem möjliga.
 
Betyg: 2/5  


fredag 1 april 2011

Battle: Los Angeles (2011)

 

Retreat... Hell.

Ända sen jag såg trailern för denna film har jag sett fram emot denna actionfyllda science fiction. Jag hoppades på en blandning av "Aliens" och "Black Hawk Down" och det är precis vad jag fick, med en stor portion "Independence day" adderad också. Filmen har just haft premiär i USA och lustigt nog hade den premiär endast en vecka senare i Kina. Så när jag fick några timmar över i Shanghai gick jag för första gången på bio i det stora landet i öster. Filmen visades på ett hypermodernt biopalats där Shanghai Internationella filmfestival brukar husera.

Aaron Eckhart spelar Sgt. Michael Nantz - en klassisk amerikansk hjälte. Han leder en liten grupp marinsoldater i fajten mot en tekniskt överlägsen fiende. Utomjordingarna kommer till jorden för att hämta bränsle, havsvatten. Fulingarna dominerar kriget i början, men människan har lateralt tänkande, intuition, kreativitet och... tur.

Filmen bjuder på allt man kan förvänta sig, handlingen är den vanliga. Först förlorar de goda, sedan hittar de sköra civlians, sedan fajtas det en massa och så vidare. Jag gillade filmen skarpt, det är pang-pang av bästa sort och testosteronet sprutar ur öronen på filmen. Dvs vi har här en popcorn film av bästa sort. Jag tycker väl att de kunde ha haft lite bättre karaktärer, som de lyckades med i "Aliens" till exempel. I och för sig missade jag kanske något av dialogen, då jag inte kunde  läsa texten (kinesiska) och talet dränktes ibland av automatvapnens smatter.

"Battle: Los Angeles" får tre hjältar av fem möjliga.

 Betyg: 3/5

Carlos - TV Mini-Series (2010)


"Demonstrations never change a thing."

Jag hörde om "Carlos" för första gången på Filmspottings årssammanfattning av 2010. Filmen nämndes då som en av årets bästa filmer. "Carlos" är en låååång långfilm, eller rättare sagt så långa att den delats upp till tre långfilmer. Åskådaren informeras före filmerna att berättelsen baseras på historisk fakta och journalistiska undersökningar men att flera delar av berättelsen och huvudpersoners relationer är fiktion. Filmen är regisserad av fransmannen Olivier Assayas.

Den första delen visar Carlos tidiga karriär under första halvan av 70-talet. Han arbetade då som en del av PFLP's europeiska nätverk. Carlos utbildades i Sovjetunionen och därefter arbetade han sig upp inom diverse kommunistiska och palestinska terroristnätverk. Han och hans kumpaner genomförde några lyckade och några misslyckade operationer. De var ekonomiskt understödda och beskydda av nationer som Irak, Libyen, Syrien och det kommunistiska östeuropa.

Den andra delen fokuserar mycket på attacken på OPEC konferensen i Wien 1975 där Carlos grupp kidnappade en hel drös folk och till slut hade ihjäl tre stycken av dem. Efter detta var Carlos på topp, men interna motstridigheter gick honom emot och han började sakta dala i popularitet bland terrornätverken. Den sista delen handlar om en "stor" mans förfall tills slutet 1994 då franska agenter fick tag på honom i Sudan där han gömde sig från rättvisans långa fingrar.

Filmerna är ganska informativa. Självklart måste man se dem medveten om att det mesta kan vara ren fiktion. Carlos presenteras som en notorisk kvinnokarl som hade svårt att hålla sig till en kvinna, eller en flaska för den delen. Han bör också varit karismatisk och en god agitator. De har fångat tidsandan mycket bra i filmerna. På det sättet påminner de mig ganska mycket om Spielberg's "Munich".

Jag tycker dock att ca fyra och en halv timme är lite väl långt att spendera på denna man. Man måste nog ha ett specialintresse för tiden, eller de politiska åsikterna (någon?), för att riktigt njuta av dem.

"Carlos" får två imperialistiska kapitalistiska svin av fem möjliga.

Betyg: 2/5