lördag 31 december 2022

2022 - Året på Fripps Filmrevyer



Filmtittandet har ändrats! Jovisst har pandemin lossat sitt grepp om samhället i stor grad, men mina filmvanor har förändrats under pandemin. Jag ser mycket färre filmer på bio än vad jag gjorde förr. Denna utveckling hade dock startat startat före pandemin mest beroende på den dalande biokulturen i samhället. Filmfestivalen var i år tillbaka men jag skippade den helt. Dessutom lös både Malmö och Stockholm filmdagar med sin frånvaro. Under året har jag också mer eller mindre tappat all tilltro till MCU så jag går inte ens och ser deras premiärer på bio längre. Därmed blev det endast två biobesök under hela året. Något sensationellt för mig själv nu när jag sammanfattar året.

Däremot ses film hemma och jag har skrivit om 52 filmer på bloggen under året. Därtill har jag skrivit om tv-serier, skivor och konserter bland annat. Poddandet hade också en paus mestadels, men Shinypodden Special lyste upp tillvaron med den nya traditionen att summera föregående års bästa filmer. Jag bjuder in poddveteranerna Niklas, Carl och Johan till ett runda bordet-samtal. Vi klämde av 2021 under våren och gjorde en 5-årsretrospektiv av filmåret 2017 under hösten. 

Under året har jag haft olika små projekt igång. Under våren såg jag mycket film från 2021 inför Specialen. Sen efter sommaren såg jag en hel del film från 2017 inför den Specialen. Dessutom har jag sett ikapp på några klassikers av den brittiske regissören David Lean samt under slutet av året kollat in en hel drös norska filmer.

Jag gick på bio två gånger, båda gångerna med Johan och Markus. Först var det The Batman och sedan Dr Strange. Mycket trevligt!

Jag har saknat de absoluta topparna och sluppit de värsta dalarna. Det utdelades endast två ettor och likaledes endast två femmor under året. Femmorna var Kenneth Branaghs filmatisering av Döden på Nilen samt Peter Jacksons tredelade dokumentär Get back. Välförtjänade femmor.



Som många gillar jag tv-serier allt mer. Jag har skrivit om 18 tv-seriesäsonger under åren. Generellt sett har Star Wars och MCU relaterade serier presterat svagt. Mina sex favoriter från året var Agatha Christie's Poirot (S12), Stranger Things (S4), debutsäsongerna av Slow Horses, Tokyo Vice och Reacher samt miniserien The Queen's Gambit.

Under året har i alla fall konsertsuget kommit tillbaka och jag har skrivit om fem härliga konserter. The Cure som jag såg med Måns var årets konsert men det var också supertrevligt att se Lykke Li med Greta och Simple Minds med Matilda. Jag har några konserter (klassisk musik) från hösten kvar att skriva om men det får bli nästa år!

Jag har också skrivit om 16 LP-skivor. Jag la ju ner min andra blogg OneLouder.reviews och flyttade in den under Fripps Filmrevyer. Kolla i navigationsfältet ovan för access till den bloggen inom bloggen. Under året har det endast funnits plats för skivor av Bowie och Kate Bush, men det kan nog bjudas på svart guld med andra artister under 2023.

Vi får se vad 2023 har att erbjuda. Kommer kanske suget efter att läsa en god bok tillbaka? Kommer jag ta mig i kragen och gå på riktig bio eller blir det biorummet som  gäller ett år till? Kommer podden igång igen? Hur blir det med nya bloggprojekt? Vi får väl se!  

Till sist vill jag önska Gott Nytt År till alla läsare av min blogg!


torsdag 29 december 2022

Nordsjøen (2021)



Nordsjøen är den sista av fyra katastroffilmer från Norge i mitt lilla miniprojekt. Filmen kom ut så sent som förra året. Den är regisserad av John Andreas Andersen som också gjorde Skjelvet. Den filmen var mycket bra och denna är inte så tokig den heller.

Som vi nu vet är det riktigt farligt i Norge. Men inte bara på land, i tunnlar eller i fjordarna utan också ute i Nordsjön just utanför kusten där botten består av en gigantisk platta om kanske kan få för sig att ge sig iväg ner i djupet. Om när det sker blir det dåligt för alla oljeborrplattformar som står fast förankrade i botten. 

Filmen handlar om Sofia och Stian. Sofia arbetar med forskning och undervattensräddningar tillsammans med sin närmaste kollega Artur. Stian är en teamledare på en av oljeborrplattformarna. Filmens spänning byggs upp när larm går i övervakningscentralen inne på land. Tiden är knapp. Plattformarna måste evakueras men först måste oljan måste stängas av för att förhindra naturkatastrofen. Stian beger sig frivilligt ner i djupet för att rädda upp situationen. Och där blir han kvar. Alla "vet" att han är död. Men filmens hjältinna Sofia vägrar tro på detta och tar med sig Artur ut på ett "one woman, and one man in love"-mission för att rädda Stian.

Ja, spänningen kan man inte klaga på. Sofia är något av en super woman och gör det ena stordådet efter det andra för att rädda sin käresta. Samtligt svansar den illa dolt kärlekskranke Artur efter henne som en bortsprungen hundvalp. Artur är filmens klart mest intressanta karaktär. Hans roll i dramat är inte obetydligt men han är så underspelad att jag undrar om filmteamet helt glömt bort honom. Man blir nyfiken på mer. 

En av filmens hårdaste scener var när Sofia och Artur undersökte den först sjunkna plattformen med en robot och hittade en man i en luftficka. Vanmakten de kände när de inte kunde hjälp honom kände jag ända in i märgen. Mannens skrik om att han inte ville dö på det viset... Fruktansvärd scen. Filmen bjöd på några riktigt svåra situationer och jag fann den välkommet osentimental.

Helt klart en bra katastroffilm. Heja Norge.

Betyg: 3/5






tisdag 27 december 2022

Tunnelen (2019)

 

I förra veckans två katastroffilmer från Norge lärde vi oss att Norge är farligt. Jordskred kan leda till stora vågor som drar in över småstäderna som tsunamis, och jordbävningar kan ödelägga Oslo med dess Operahus och höga Radisson-hotell. Nu har vi kommit fram till faran med alla Norges tunnlar. De har 11.000 tunnlar enligt informationen i filmen. 

Nu har vi lämnat Kristian, Julia och Sondre åt deras sorg och öde. Ny hjälte är brandmannen Stein (Thorbjørn Harr) och hans bångstyriga men högst kapabla dotter Elise (Ylva Fuglerud). Steins nya svenska flickvän Ingrid är också med på ett hörn. Kul med lite svenska också, Ingrid spelas av Lisa Carlehed.

Det är juletid och storm på fjället. Bilar susar in från båda ändar av en jättelång tunnel. Också en långtradare som fraktar... bensin. Krasch och bom. Drippande vätska. Elektrisk gnista och ett eldmoln djupt inne i tunneln. Räddningstjänsten stoppas av lavin, och tänder som gnisslas, händer som vrids. Mest träligt för dem som är fast därinne. 

Filmen är spännande! Man blir superengagerad på ett nästan fysiskt sätt. Det är basala rädslor om att stängas inne, kvävas eller helt enkelt brinna till döds som skapar nerv i filmen. Men trots det når inte filmen upp till Bølgen eller Skjelvet. Skillnaden ligger i uppbyggnaden av filmerna. Här är hotet simplare och vi väntar bara på att det ska ske. I de två första filmerna byggs spänningen upp mer organiskt med forskare som anar oråd och så vidare.

Stein och Elise är frejdiga hjältar som jag absolut tar till mitt hjärta. Vi får åter igen en stark far-dotter relation att ta ställning till, men de når ändå inte upp till vad jag kände för huvudpersonerna i de förra två filmerna. Där var karaktärsstudien mer djupgående och bättre helt enkelt. Filmens intressantaste karaktär var inte Stein utan den unge, fege och modige brandmannen Ivar (Mikkel Bratt Silset).

Denna film hade lite mer humor jämfört med de andra katastroffilmerna. Speciellt den vidrige Tesla-mannen var mycket lustig. Lite oklart för mig vem som spelade honom men han gjorde den jäktade och egoistiske storstadsmannen till perfektion.

Till sist kan man undra hur många fel val en människa under maximal press kan ta egentligen. Tänker på en speciellt olycklig familj inne i tunneln. Mamman tar det ena felbeslutet efter det andra. Pappan var helt obeslutsam och lät henne hållas (så länge han var med). Här är det nästan parodiskt, som i en skräckis när alla säger åt dem att inte gå ner i källaren... och så går de ändå ner i källaren!

Om man ska resa i Norge tar man med fördel bilen för att kunna nå alla otroliga platser ute längs kusten. Inför kommande resa kommer jag vara litet mer skeptisk till att kasta mig in i tunnlarna men man får väl hoppas på god tur.

Betyg: 2+/5





fredag 23 december 2022

Skjelvet (2018)



Skjelvet är en direkt fortsättning på Bølgen med Kristian, Idun, Julia och Sondre åter i hetluften för en naturkatastrof. I denna film får vi också lära känna Marit, dottern till en känd geolog som Kristian arbetat med före den gamle mannen gått ur tiden.

Denna film är både lik och olik sin föregångare. Här läggs fokus inte endast på den jordbävning som drabbar Oslo med fokus på Operan samt SAS Radissons höga hotell i centrum. Filmen lägger minst lika mycket tid på Kristians PTSD från händelserna i förra filmen och dessa bitar är ta mig tusan filmens bästa. Äktenskapet är i gungning och Kristian har isolerat sig uppe vid fjorden. Resten av familjen har enligt planer som drogs upp före katastrofen i förra filmen flyttat till Oslo där Idun är någon slags mellanchef på SAS Radisson.

Filmen inleds med att den nu något äldre Julia är på besök hos pappan men han klarar inte av att hantera situationen. Det blir för jobbigt för honom att göra enkla saker som att laga mat och äta med dottern. I en smärtsam scen kör han ut henne och tvingar henne att återvända till Oslo redan efter en dag. Mina tankar går direkt tillbaka till scenen i första filmen då han obegripligt nog lämna henne åt sitt öde mitt under katastrofen. Hey, inte coolt, lämna inte dottern så där, damn you!

Senare åker han ner till Oslo för att be om ursäkt kan man tro, men egentligen för att han har blivit inbjuden av en tidigare kollega som hunnit avlida efter inbjudan skickades. Det är via kollegans forskningsmaterial som Kristian inser att det är nära förestående med en jordbävning mitt i Oslo. Och så skakningar och snart därefter startar skrikandet igen...

Jag håller denna film strået vassare än dess föregångare då den lägger mer fokus på de psykologiska konsekvenserna som upplevelserna haft på de inblandade. Ofta blir slutfajten mot katastrofen i denna genre lite tradiga men här kändes den oväntat realistisk och faktiskt lite överraskande i delar. Filmen är mer brutal än vad jag väntade mig. Ska inte spoila men kan tillägga att filmen har ett som jag gissar oplanerat slut. Det verkar som att pengar eller teamets tid rann ut snabbare än vad de tänkt sig och det känns som att en hel sekvens saknas. Blir en lite snopen känsla i slutet.

Betyg: 3+/5





onsdag 21 december 2022

Bølgen (2015)



Helt plötsligt blev jag sugen på att se lite norsk genrefilm. Jag är ju själv halvnorsk då min far föddes och växte upp i Bergen. Han flyttade till Sverige då han var klar med utbildningen och det var här han gifte sig och skaffade familj. Så jag borde kanske ha sett dessa filmer för länge sedan, men bättre sent än aldrig.

Förra veckan skrev jag om två trollfilmer, Trolljegeren och Troll. Denna vecka och nästa blir det fyra stycken katastroffilmer som gjorts i Norge under se senaste decenniet. Jag inleder med dagens film Bølgen från 2015. Här får vi följa geologen Kristian som arbetar med att övervaka och mäta på berget som sluttar ner i fjorden. Detta för att kunna förvarna folket i den lilla byn en bit längre ut i fjorden om det skulle bli ett jordskred med efterföljande tsunamivåg. Därav namnet Vågen.

Vi får också följa Kristians kone Idun och deras två barn, den tonårige Sondre och unga Julia.

Inledningen och allt före katastrofen inträffar är filmens bästa del, något som kommer gälla mer eller mindre för alla fyra katastroffilmerna. Det är mer intressant att följa personerna som filmerna handlar om och de olika "problemen" som filmerna behandlar än de ibland lite smöriga aktionscenerna som avslutar filmerna.

Rent generellt sett blir jag imponerad av hur bra specialeffekterna är, allt känns mycket naturligt. Och på tal om naturen är den en stjärna i denna film. Man blir ju rejält sugen på att besöka naturen vi får se. Givetvis är det bättre om man slipper en tsunami, så det är klart...

Skådespeleriet är bra överlag. Jag gillar både Kristoffer Joner och Ane Dahl Torp i huvudrollerna. Barnskådisarna är också helt ok. Däremot blir man ju lätt frustrerad över vilka korkade beslut som människor i panik tar. Om en "vanlis" blir helt vettskrämd och gör något galet känns det rimligare, men att vår geolog-huvudperson som är väl insatt i problemet beter sig som han gör är lite konstigt. Dels tar han bilen med dottern och åker ner i dalen mot byn, trots att det är helt utan tvivel omöjligt att hinna åka dit och hämta fru och son och ta sig i säkerhet inom 10 minuter. Lite slappt skrivet. Sen tycker jag också att det var helt orimligt att han lämnade dottern lite senare i filmen. Oförlåtligt i mina ögon.

Scenerna nere i skyddsrummet var bästa sekvensen i slutet av filmen. Det blev riktigt rysligt med vattnet som strömmade in och hotet om att drunkna. Plus en galen dansk. Sen hur de klarade sig var lite svagt. Filmen trodde sig plötsligt vara en superhjälte-film...

Överlag en riktigt najs katastroffilm i underskön miljö med bra effekter och en hel del spänning och ett morsomt slut.

Betyg: 3/5




tisdag 20 december 2022

Harding & Beethovens trippelkonsert, Stockholm (2022)


Harding, Beethovens trippelkonsert & Suks Symfoni "Asrael", Berwaldhallen, fredagen den 9:e december 2022

Musiktisdag! En liten rapport från den första av flera konserter jag kommer gå på Berwaldhallen i Stockholm. Tidigare i höstas besökte jag London då min gode vän Fran bjudit in till två konserter med klassisk musik på välkända konsertarenor i den brittiska huvudstaden. London har ett stort utbud av kultur i allmänhet och klassisk musik i synnerhet.

Inspirerad av detta har jag nu bokat in mig på Berwaldhallen under vintern. För denna konsert lockades det med Sveriges Radios Symfoniorkesters chefsdirigent Daniel Harding och Beethovens trippelkosnert för violin, cello och piano. Detta inledde kvällen och efter paus spelade de Josef Suks symfoni i c-moll "Asrael" (dödsängeln).

Konserten gick av stapeln på fredag kväll och det är kanske den mest perfekta tidpunkten under veckan för en konsert som denna. En trevlig middag och sedan in i Berwaldhallen för att stressa av från en hektisk vecka på jobbet. Den perfekta inledningen på helgen och en buffert från stressen. Klassisk musik live kan ofta vara som att meditera.

Jag hade bokat bord på Brasserie Elverket på Linnégatan i god tid för konserten startade. Berwaldhallen ligger endast tio minuter promenad från restaurangen. Till middagen avnjöt jag en mycket trevlig hälleflundra och till den en Galipette från Bretagne. Körde ju bil så skippade vinet.

Väl inne i Berwaldhallen slog jag mig ner på parkett rad 11 lägst ut vid högra gången. Stolarna i Berwaldhallen är mycket bra och på parkett har man gott om plats både i sidled och framför allt mellan raderna. När man sitter på änden av raden fanns det ännu mer plats dessutom. Mycket positivt i sig.

Beethovens trippelkonsert var ett trevligt och oförargligt stycke. Melodierna som framfördes på soloinstrumenten påminde mig närmast om folkmusik eller simpla trudelutter. Det kändes långt från Beethovens majestätiska symfonier. De tre solisterna var helt ok, och minst två av dem, violin och cello, kom från Sveriges Radios Symfoniorkester. Det gav framförandet en mysig känsla då både Daniel Harding och övriga i orkestern var så förtjusta över solisternas insatser. Pianisten var bra men hans spel överskuggades måhända lite av ett lustigt minspel som nästan tog fokus från musiken.

Efter pausen var det så dags för Josef Suks ödesmättade symfoni som han skrev som en hyllning till sin läromästare och sedermera svärfar Antonín Dvořák. Under skapandet av symfonin avled Syks hustru Otilie hastigt endast 27 år gammal, och verket hyllade därmed både far och dotter. Mycket sorgligt. 

Modern klassisk musik som detta är alltid lite vanskligt, och jag förhåller mig avvaktande skeptisk, då musiken ofta är rörig och oharmonisk. Jag har länge ansett att den bästa symfoniorkestermusiken av modernt snitt är filmmusiken då modern "klassisk" musik ofta är för extrem och utmanande för mig. Men trots detta överraskade denna symfoni mig mycket positivt. Musiken var intressant hela vägen och jag blev mer eller mindre hänförd. Det är en dramatisk och dynamisk symfoni. Den påminde mig för övrigt mycket om just filmmusik och den framkallade filmiska bilder från havet i huvudet på mig. 21 minuter in i verket hörde jag till och med de första 2-3 tonerna av "Skywalker theme" mitt i allt, tror jag i alla fall, kan mycket väl misstagit mig... Jag hajade i vilket fall till, men så var det kända musikaliska temat som bortfluget. Kan John Williams ha varit ett fan av denna symfoni tro? 

Avslutar med citat från Sveriges Radios P2 Johan Korssell: "Josef Suks Asrael-symfoni fullbordad 1906 kan i format, orkesterbehandling och uttrycksfrenesi framstå som den Mahler-symfoni som Mahler inte själv skrev."

måndag 19 december 2022

Werewolf by Night (2022)



Den kom som något av en överraskning för mig, en tv-special inom MCU Phase 4. Jag följer inte nyhetsfloran runt MCU speciellt mycket som den observante läsaren kanske förstår. Istället var det Johan B som påkallade min uppmärksamhet om denna lilla kuriositet.

Detta var en entimmes liten bagatell som ändå var ett uppfriskande avbrott från flertalet av överproducerade pretentiösa monster som MCU släppt ut de senaste åren i ambitionerna att bli mer kreddiga. Här låter man monstren vara på duken istället.

Gael Garcia Bernal blev något av en favorit hos mig i och med tv-serien "Mozart in the jungle". Här spelar han monsterdödaren Jack Russell. Handlingen är enkel, Russell och ett gäng andra färggranna karaktärer tävlar om ett bra vapen som limmats fast på ryggen av ett stort monster. Den som fäller besten och erövrar vapnet blir den nye sektledare. Typ något sådant. Allt utspelas i den gamle sektledarens herrgård med tillhörande inhägnade trädgård i form av en dödlig labyrint. 

Stämningen i filmen är lättsam och den har en underfundig humor. Russell är nedtonad huvudperson med sin stil och torra humor i kontrast till de övriga bombastiska monsterjägarna. De har en hel del praktiska specialeffekter som funkade jättebra och större delen av filmen är fotad i svart-vitt.

Mycket av produktionen påminde mig om den klassiska tv-serien Buffy the Vampire Slayer. Inte minst på grund av monstren och varulven. Men också för att en bra berättad historia inte behöver en monstruös budget och oändliga mängder med cgi-folk.

Detta var en frisk fläkt av kreativitet från Kevin Feige och hans team. Men ändock en parantes som känns mer som en krydda än en hel anrättning.

Betyg: 3/5





fredag 16 december 2022

Troll (2022)



Så har vi en ny trollfilm från Norge. Är det en re-make av den första? Nei ikke! En norsk King Kong-film kanske? Nja.

Norskt tunnelbygge väcker en uråldrig trollkung som mina förfäder för länge sedan begravt levande i berget efter massaker på trollets familj. 

Får man heja på trollet i filmen??

Illa dolda poänger om ”klimakrisen” förtar inte att detta är ett frejdigt äventyr med en Pippi-kopia i huvudrollen. Pippi heter här Nora och är paleontolog. Hon kallas in när monstret från berget vaknat och börjat röja runt uppe på fjället. Trollet går på tur. Upptäckten chockar både militären och premiärministern i Oslo. 

Relationen mellan Nora och premiärministerns assisten Andreas var fin. Och den mellan henne och hennes galne far var ännu finare. Liten och stor på äventyr. Tyvärr var kapten Kris från norska specialstyrkorna ett mycket svagt inslag. 

Idén och genomförandet var överlag gott. Manus var tyvärr generellt sett svajigt och som ofta är fallet med monsterfilmer var första halvan av filmen mycket bättre än andra halvan. Dialogen var också upp och ner, ofta bra men ibland rent tokig. 

Underhållande genrefilm som inleds starkt och kompetent men som tappar fokus och stapplar in i mål. 

Betyg: 2/5







onsdag 14 december 2022

Trolljegeren (2010)



Nu har jag äntligen tagit mig av den norska filmen Trolljegeren. Det är en himla skoj "found footage"-film om några dejlige studenter som hjälper en trolljägare jaga några förrymda troll. 

Genren "found footage" inbjuder till skräck a la Blair Witch Project men detta är långt från det. Istället får vi hänga med de tre lustiga studenterna och den vrånge jägaren och jag gillar det mycket. 

Filmen leker med konceptet och lyckas väl. Filmen håller högt tempo och är aldrig tråkig. Thomas den entusiastiska studentreportern i blå gammal klassisk täckjacka är favoriten. Johanna som är teamets ljudtekniker är cool och modig. Den orolige och kristne fotografen får vi inte se så mycket av. 

Den vresige trolljägaren är också en skön prick, lite av en galning i sin hängivna självuppoffrande fokus på uppgiften.

Det är kul hur de vävt in gamla sagors regler som gäller trollen. Att de blir förstenade eller sprängs i solljus, tydligen beroende på deras ålder. Också att de verkligen hatar kristna vilket vår olycklige fotograf får erfara.

Gillar också hur vi lite i taget får veta mer om myndigheternas försök att hålla trollens närvaro hemligt. Mycket humor i scenerna med statstjänstemannen. 

Vilket leder oss till slutet. Ja, vad kan ma

Betyg: 3/5





tisdag 13 december 2022

Kate Bush - 50 Words for Snow (2011)



Melting in my hand

Kate Bush is evolving, slowly but still evolving. Her most recent album is breaking new ground. She has previously done concept albums, “The Hounds of Love” and “Aerial”, and now she has somewhat surprising given us a concept album about snow. Seven songs "set against a background of falling snow". The album title is inspired by the Eskimo people who have 50 words for snow.

This feels like such a mature album. Gone are the 4-minute pop songs from her earliest phase. Albeit high class, they are still “only” pop songs, you know. An evolution of the format was maybe not needed, but welcomed.

“50 words for snow” includes influences from experimental jazz and classical music like renaissance choir music. It has long complex songs that make me think about the seventies progressive rock bands like Pink Floyd and Genesis. How exciting!

The songs have haunting lyrics about snow and cold things. Those of us that are engaged and listen with full awareness are rewarded with a wonderful experience. The album is a marvel on the turntable. I listened to it with my head phones. It was like walking into a snowy meadow together with Kate. The mood of the album putted me into something like a trance.

The album has only seven songs, but with a total run time of 65 minutes there are songs running longer than ten minutes and the remaining are all at least six minutes each. Many songs are stripped bare, with voices only accompanied by a piano. We also get some jazz settings with voice, piano, bass and the jazz drum.

After some soul searching I am struck by the realisation that this album reminds me of Bowie’s “Blackstar”. Both give me a strange and eerie feeling, but in a slightly different way. David’s album is full of dread and death, Kate’s is more of longing.

Kate’s voice is mature, and I love the evolution. It is similar to the journey of David’s, from brisk and high singing voices to deeper and mellower matured. Their older voices are both more comforting to my ears.

The duet with Elton John on “Snowed in at Wheeler Street” is stellar. What a discovery! It has a great story about two souls that belong together on a journey through history. The song makes me sad and happy. A jumble of emotions as if from the movie “Brief encounter”. Damn it, it may be her best song yet. Easily in the top five at least!

The song “50 words for snow” is so funny and a testament to Kate’s humour. Kate and the best Stephen Fry give us 50 words for snow for the Eskimo, some real and many made up and silly. Hilarious.

The last song “Among angels” gives us Kate and a piano. Very nice indeed, it’s almost as if you were among them.

My rating: 8/10


Side A:
1. Snowflake
2. Lake Tahoe

Side B:
1. Misty

Side C:
1. Wild man
2. Snowed in at Wheeler Street

Side D:
1. 50 words for snow
2. Among angels


Best songs: “Snowed in at Wheeler Street” and “Misty”

Produced by: Kate Bush

Released: Released 21, 2011

Media: Remastered 180 gram 2 X Vinyl, gatefold, reissued in 2018 (part of Remastered In Vinyl III)

måndag 12 december 2022

Top 10 films of 2017 - Version 2



Dags att uppdatera topplistan för 2017. Som ni säkert vet har jag ju dragit ihop ett dream team för Shinypodden Special, årets bästa filmer. Eller det är kanske närmare som i musikens värld - en supergrupp. I Specialen jammar jag ihop med Niklas från "Speccat", Carl från "Har du inte sett den?" och Johan från "Nätrullarna" om de bästa filmerna.  

Specialen återkommer varje vår med podd om föregående års bästa filmer. Eftersom det varit så himla kul att snacka film med grabbarna kommer vi också beta av åren baklänges och tidigare i höstas körde vi ett 5-årsretrospektiv över filmåret 2017. 

Och därmed är det dags att uppdatera topplistan här på bloggen också. Jag uppdaterar gärna mina årstopplistor när andan faller på och jag kan nu konstatera att det finns två typer av uppdateringar. Ofta är det endast små ändringar och då uppdaterar jag den senaste listan. Men i detta fall rev jag upp hela skiten med rötterna och skapade en helt ny lista inför Specialen, en version 2 av topplista för 2017. 

Filmer åldras olika bra under åren och under 5 år sker en hel del. Jag hade dessutom sett ett tjugotal filmer från året efter den förra versionen av topplistan och nu såg jag om delar av eller hela av en massa filmer från den gamla listan och dess bubblare. Den nya listan byggde helt enkelt inte på den gamla utan skapades helt på nytt.

Som alltid är listan fylld till bredden med filmer som berört mig mycket, de är personliga favoriter för mig. Inte alltid de mest creddiga eller mest hyllade av filmsnobbarna...

Här kommer den nya fräscha listan, 5-årsperspektivet...




Topp 10 films of 2017


10. Jumanji: Welcome to the jungle (Jake Kasdan)


Kalla den gärna en "guilty pleasure", men den är sablans rolig och jag har sett den ett otal gånger så det om något kvalificerar den för denna lista. Dwayne Johnson, Karen Gillan, Jack Black och Kevin Hart är alla perfekta i sina roller. 


9. Molly's Game (Aaron Sorkin)


Pratig BOATs om pokerdrottningen Molly Bloom. Härlig drama med Jessica Chastain i samma anda som The Social Network. 


8. Only the Brave (Joseph Kosinski)


Otroligt spännande BOATS om ett team brandmän som kämpar mot skogsbränder i ett ökenhett Arizona. Olidlig spänning och ett slut som dröjer sig kvar i kroppen efter titten.


7. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri (Martin McDonagh)


En av årets filmsnackisar och en film som jag verkligen gillar. Filmen är framförallt överraskande. Den tar vändningar som var oväntade för mig. Bra manus och bra skådespelare där Sam Rockwell, Woody Harrelson och Frances McDormand står ut. 


6. A Ghost Story (David Lowery)


Långsam och stämningsfull film om ensamhet, saknad och önskningar. Känslor, känslor, känslor.


5. The Hero (Brett Haley)


Hög igenkänningsfaktor känns det som trots att jag inte borde känna igenom mig i situationerna. Men den handlar om kräftan så det kanske är det. Jag älskar skådespelarinsatserna från Laura Prepon och Sam Elliott.


4. Om Själ och Kropp (orig. Teströl és Lélekröl) (Ildikó Enyedi)


Underbar ungersk film med inslag av magisk realism. Ömt, vackert och romantiskt. Fantastiska skådespelarinsatser Alexandra Borbély och Géza Morcsányi.


3. Darkest Hour (Joe Wright)


Vi får följa Winston Churchill under dagarna runt Dunkirk. Intressant om politiken inom brittiska regeringen om hur de skulle hantera hotet från Hitler, gå med på fred eller stå upp för friheten. Men bäst är de olika relationerna Winston har med hans maka Clemmie, kung George VI och inte minst hans sekreterare Elizabeth Laydon.


2. Wind River (Taylor Sheridan)


Thriller om mordutredning i ett reservat för den amerikanska ursprungsbefolkningen. Elizabeth Olsen och Jeremy Renner i bra form. Ett älsklingsprojekt från Taylor Sheridan. Tung och sorglig, en film som gjorde mig mörk i sinnet flera dagar efter titten...


1. Blade Runner 2049 (Denis Villeneuve)


Denis Villeneuve lyckades med något som var omöjligt att lyckas med: en bra uppföljare till en av filmhistoriens mest ikoniska och omtalade filmer. Magisk och atmosfärisk.


Bubblare:

  • The Florida Project
  • Okänd Soldat
  • The Meyerowitz Stories
  • Columbus
  • On the Beach At Night Alone
  • Oh Lucy!
  • Wonder Woman
  • Logan
  • Get Out
  • First Reformed

Gå in och lyssna på Specialen med vårt 5-årsretro i två delar; del 1, del 2.