måndag 17 december 2018

Sabotage (1936)


Veckans Hitchcockfilm är Sabotage från 1936. I USA kallades den The woman alone. Filmen sticker ut lite bland spionfilmerna pre-Hollywood. Den har en säregen känsla, inte alls lika munter och frejdig som de flesta av Hitchcock från denna era.

Filmen är omtalad på grund av ett mycket stort och uppenbarligen tveksamt val av Hitchcock som han senare i samtal med Francois Truffaut utan krusiduller sa var ett misstag. Filmen handlar om en fientlig makt som via en "operative" söker utföra terrordåd i London i mellankrigstiden. Österrikaren med det ryska utseendet Oskar Homolka spelar terroristen Mr Verloc. Han bor i London med sin unga amerikanska fru och hennes yngre bror. Paret Verloc driver en liten biograf. Efter några turer slutar det med att Mr Verloc ber fruns bror Stevie att leverera ett paket till en adress på Picadilly Circus. I paketet finns en tidsinställd bomb. Suspense!

Mr Verloc, Stevie och paketet
Stevie är ung och lättdistraherad och han blir försenad under sin färd mot Picadilly. I en lång nervkittlande och häftigt klippt scen ser vi Stevie, paketet och en massa andra oskyldiga människor åka buss genom Londons gator. Det är en av de klassiska dubbeldäckarna. När klockan klämtar, mitt under färden, när Stevie som bäst sitter och leker med en ännu mer oskyldig liten gullig hund exploderar bomben. Stevie, hunden och övriga passagerare dör! 

Med rätta var publiken chockad. Det var inte så normalt då, eller nu, att en karaktär som beskrivits som så oskyldig och "likeable" dödas på det sättet i underhållningsfilm. Hitchcock fick fram spänningen men eftersmaken i publikens munnar var besk. Mistake done!

Vid sidan av den kända busscenen ger inte filmen jättemycket mer. Den har inte samma persongalleri som man är van med från Hitch. Skådespelarna är inte heller superbra. Homolka ser roligare ut än han agerar. Frun, som jag inte tror var namngiven ens, spelas av Sylvia Sydney. Truffaut tyckte att hon var mycket vacker men också att hon var lik Peter Lorre! Bisarr.

Sylvia Sydney
Filmens andra scen som kan nämnas är en mästerligt klippt scen mellan paret Verloc. Scenen utspelas efter att frun fått reda på att hennes man är ansvarig för hennes brors död. Mr Verloc förefaller osannolikt likgiltig inför dödsfallet även om han säger att Stevie inte var målet för bomben. Den långa scenen dem emellan där Hitch klipper mellan närbilder på de båda slutar med att frun sticker ned Mr Verloc med en kökskniv. Man minns en liknande men kortare scen i Blackmail för övrigt.

Scenen i slutet är spännande av flera skäl. Man kan känna hur utlämnad och ensam frun är. I den scenen, men den amerikanska titeln är ändå lite konstig då filmen inte fokuserar på fruns utsatthet för övrigt. Hon har ju snarare hjälp och uppvaktning från en av detektiverna från Scotland Yard mest hela filmen igenom. Eller så är det jag som missat något.

Sabotage var kul att se men den står sig svagt mot flertalet av de övriga spionfilmerna Hitch gjorde i England på 30-talet.

Jag ger Sabotage en tvåa.

Betyg: 2/5

Gå in på Shinypodden.se för detta och andra avsnitt, lyssna, prenumerera och läs "show notes". Direktlänk till Sabotage.



On set
On set






fredag 14 december 2018

Central Intelligence (2016)


Jag gillar Dwayne Johnson. Han är en trevlig och har ett stort hjärta. Jag har upptäckt att han är väldigt trevlig att se på i film också, även om han ofta dyker upp i dussinfilmer från Hollywood. Men de har också en plats på den filmiska himlen, tex på fredag kväll när man är trött och behöver stressa av efter en jobbig arbetsvecka. Då brukar Dwaynes filmer passa perfekt. Jag såg Central Intelligence en fredagskväll med ett glas i handen och ett svajjigt sinne som snurrade långsammare och långsammare under filmen.

Dwayne och Kevin Hart spelar huvudrollerna i denna lättsamma och okomplicerade actionkomedi. Kevin Hart är också en skön prick och de två är uppenbarligen vänner även privat, något som blir tydligt om man följer Dwayne Johnson på Instagram som jag gör. Kevin Hart spelar sin roll med mer allvar och mer "Straight" än vad jag gissat vilket fungerade väldigt bra.

Humorn är mild och oförarglig. Actioninnehållet var likaså. Helt perfekt film på en fredagskväll, man får vad man väntar sig och i detta fall exakt det man behövde också. Jag gillade Ryan Hansens som hysterisk kollega till Kevin Hart. Kommer ni ihåg Hansen från Veronica Mars? Dick Casablancas!

Sen gillade jag referenserna till John Hughes Sixteen candles inklusive Dwayne Johnson utklädd till Jake Ryan!

Jason Batemans roll som svinet Trevor var dock lite tröttsam. De hade kunnat använda Bateman mycket bättre känns det som...

Central Intelligence är precis vad du tror att den är. Jag ger den två bananer av fem möjliga.

Betyg: 2/5











onsdag 12 december 2018

The Third Man (1949)



Spoiler alert, spoilers beware!

Den tredje mannen är en av de filmer som man kanske borde skämmas att man inte sett om man ska kalla sig filmintresserad! När sedan Frans teasade om att den beskrev ett fruktansvärt brott blev jag nyfiken och med det den lilla sparken i rumpan som jag behövde för att ta mig an filmen. Frans nämnde den i den pågående säsongen av Shinypodden om Hitchcock. Det är relevant då denna film känns som att den lika gärna kunde vara en film från spänningsmästaren. Filmen bygger på en roman av Graham Greene och stilen påminner en hel del om min favorit John Le Carré också.

Detta är en film noir som lever på stämning och suspense. Holly Martins anländer till Wien just efter andra världskriget för besök hos sin vän Harry Lime. När han väl anlänt får han veta att Harry blivit dödad i en trafikolycka, överkörd av en lastbil. Holly låter sig inte övertygas, om vad är oklart, och börjar utreda mordet. det dyker upp en dödlig kvinna, några skumraskfigurer med dunkel bakgrund och en brittisk militärpolis och gentleman i ett.

Jag var inte speciellt imponerad av filmen under dess inledning, men den tog sig allt mer desto längre den pågick och mot slutet hade jag fått en stor respekt för den. Jag tror att det är en film som vinner på flera återtittar. Efter första titten lever den inte upp till ryktet som en av världens bästa filmer. Den tredje mannen måste kanske ses tre gånger?

Skådespeleriet är bra, med extra plus på Trevor Howard och Orson Welles. Jag var inte helt övertygad av Joseph Cotten i huvudrollen eller Alida Valli som femme fatale. Men i hennes fall kan det lika gärna varit manus fel. De försöker få henne mystisk och svårfångad. de lyckas men oklart om det lyckas på rätt sätt...

Jag är inte alltid observant på filmmusik. Men om den är extra bra lägger jag märke till den och den kan då höja filmer mycket. Motsatsen gäller också. I denna film spelas ledmotivet på ett stränginstrument om och om igen och den lilla trudelutten är kul. tyvärr jazzar artisten iväg med bisarra utsvävande crescendon under speciellt spännande scener och då stör musiken rejält istället. Ett sådant exempel sker efter 1:07:45 för de som vill kolla själv.

En liten detalj som var kul var när jag efter 44:45 plötsligt såg en kattsvans vaja bredvid Anna, som vid tillfället sitter i sin säng. Jag hade inte sett katten tidigare. senare i filmen har katten en liten men avgörande betydelse...

En annan liten kul detalj är att man ser hur irriterad prästen är vid Harry Limes andra begravning. Han kastar irriterat sand på kistan och marscherade bestämt iväg. Vid första begravningen var han mer engagerad...

Som avslutning måste jag rapportera om att Frans kommentar var fullständigt korret. Brottet som begåtts var vedervärdigt.

Jag ger Den tredje mannen tre män av fem möjliga.

Betyg: 3/5












måndag 10 december 2018

Secret Agent (1936)


Veckans film i Shinypodden är Secret agent. Som uppföljare till den kändare The 39 steps är den lite orättvist i skuggan av föregångaren för detta är en mycket njutbar liten spionthriller. Filmens stora styrkor är en stjärncast med idel fantastiska skådespelarinsatser och en mycket skön stämning i filmen. Relationerna mellan huvudpersonerna är komplexa vilket de inte brukar vara i Hitch filmer från denna era.

Författaren och gentlemannen Brodie återvänder hem från första världskriget och upptäcker att han blivit rekryterad av militära säkerhetstjänsten. Som cover har säkerhetstjänsten spridit informationen att han dött i kriget! Brodie skickas på uppdrag till en schweizisk skidort för att söka reda på och lönnmörda en illvillig fiendespion. Med sig på uppdraget får han kollegan Elsa som ska uppträda som hans fru och den sydländske lönnmördaren The General som ska stå för det mer slabbiga handhavandet av mördandet.


Vi ser John Gielgud, Madeleine Carroll och Peter Lorre som den brittiska spiontrion. Percy Marmont och Robert Young fyller ut galleriet. Filmens styrka är etablerad!

Filmen är störtskön och har härliga James Bond-vibbar blandat med brittisk gentlemannaanda och så lite romantik, storpolitik och spänning. En komplett film från Hitchcock från hans brittiska period pre-Hollywood.

I poddavsnittet diskuterar jag och Frans både Hitchcocks hantverk och mysteriet i sig och om hur karaktärerna i dramat förändrar inställning till sina uppdrag under filmens gång. Peter Lorre både underhåller och förfärar oss i lika delar. Vi kommer in på scener på tåg och förfäras dessutom över att den brittiska militären offrade sina egna i filmens klimax.

Detta var en stor positiv överraskning!

Jag ger Secret agent tre paralleller till Bond av fem möjliga.

Betyg: 3+/5


Länk till inlägget på Shinypodden, gå in här för att prenumerera, lyssna eller kommentera.




On set
Bioannons tidning 23:e oktober 1936




fredag 7 december 2018

The Wife (2017)


Glenn Close spelar hustru till känd författare som ska få nobelpriset i litteratur. Äkta maken är narcissistisk och grotesk och spelas därmed av Jonathan Pryce. Filmen böljar mellan bilder från parets resa till Stockholm med alla festligheterna runt prisceremonin och flash backs till deras gemensamma historia.

Skådespeleriet är vasst i denna film. Sympati för hustrun och parets barn blir stor och äcklet för mannen likaså. Men det är svårt att beskriva problemet med filmen utan att gå in på handlingen så nu spoilervarnar jag alla som vill se denna film ospoilade.

SPOILER BEWARE!!

Filmen bygger på boken med samma namn, The wife, skriven av Meg Wolitzer. Det känns som att hon sökt en historia där kvinnan i relationen tvingats underkasta sig mannens ambitioner och karriär. Tyvärr känns hela historien tämligen konstruerad.

Filmen utspelas på tidigt nittiotal med återblickar till sextiotalet för att den idag så uppenbart inte skulle vara relevant. Men även på den tiden, och tidigare, fanns det framgångsrika kvinnliga författare. I filmen verkar det som att de två främsta skälen till att Joan Castleman inte satsar på en egen karriär som författare var dels Elaines (Elizabeth McGovern) varningar om att kvinnliga författare inte får samma chans som manliga, dels att Joe Castleman skulle ha hindrat henne. Varför Elaines utbrott skulle blivit så avgörande för Joan Castlemans val för resten av livet förklaras inte. Inte heller vad Joe Castleman gör för att hindra Joan Castleman från att "go for it".

Samtidigt framställs Joan Castleman som extremt begåvad, intelligent och inte minst den enda med stake i familjen. Filmen lyfter henne hela tiden och det råder ingen tvekan om vem som är mest dominerande i familjen. Tyvärr motsäger den bilden filmens story. Istället halkar filmen omkring i gränslandet till en offermentalitet som är farlig och destruktiv, inte minst för unga kvinnliga begåvningar med författarambitioner.

Det finns säkert oräkneliga kvinnliga författare som aldrig fått chansen, eller inte vågat ta chansen, på grund av något av alla hinder som kan ha kommit i vägen, likaväl som det finns oräkneliga manliga författare som inte heller fick eller tog chansen på grund av hinder.

Frågan som jag har kvar i mig efter filmen är hur det hänger ihop, bilden av Joan Castleman å ena sidan (stark, kapabel) och bilden av en kvinna som lever en livslögn fylld av eländig livslång orättvisa. Men är Joan orättvist behandlad av världen? Var går gränsen för eget ansvar för sitt liv? Otroligt intressant frågeställning som filmen snuddar vid men som den inte är intresserad av att hantera. Kanske en för komplex fråga för filmmakarna, det är ju mycket enklare att ta den ytliga och banala utvägen... Att följa minsta motståndets lag, som Joan Castleman verkar ha gjort i sitt liv.



Historien om Joan Castleman som jag uppfattade från filmen hade kunnat vara så mycket starkare om det vore en historia som passade in på filmens karaktärer bättre. Trots bra skådespeleri kändes det inte äkta. Glenn Close spelar sin Joan Castleman behärskat men ändå kraftfullt. Det är också en typ av roll som brukar vara populär i tävlingssammanhang. Oscarsbait?

Sen får jag anta att Jonathan Pryce också spelar bra då jag instinktivt ogillar honom från första scenen. Just att regissör Björn Runge fått honom att äta äckligt på olika saker filmen igenom är en för mig otroligt tydlig markör att det är ett svin vi har att göra med. Han äter nästan lika äckligt som Denethor gör i Sagan om ringen-filmerna, ni kommer väl ihåg Boromir och Faramirs fader, han som äter grillad kyckling och tomater på "intressant" sätt...?

The wife är bra gjord och det är kul att se så många scener från Stockholm, hoppas nu bara att de är inspelade i Stockholm så att det inte bara är fejk och jag en åsna. Men tyvärr tyckte jag ändå inte att filmen gav så mycket. Det är en film om en kvinna som gör ett antal dåliga livsval och som i andra ändan av sitt liv ångrar sig. Om det nu är det hon gör, detta lämnas öppet. Men Joan Castleman kanske älskade sin man, hon kanske såg sidor hos honom som filmen valde att dölja? Hon kanske levde det liv hon ville?

För om hon nu var så briljant som hon framställs, skulle hon kanske inte givit sig till en mycket äldre narcissist looser? Jag kände sympatier för henne som person, men såg hennes livssituation som hennes ansvar i högsta grad. Det måste ha varit hennes val att spela med i charaden och agera som spökskrivare åt sin make, annars hade hon lätt kunnat slippa "jobbet" genom att bara sluta skriva eller skriva medvetet dåligt. Därmed blev hela filmens konflikt desarmerad och filmen som sådan som en tunn soppa med allt för lite innehåll. Att vara gift med ett svin är väldigt trist men att det skulle vara en del av en konspiration mot kvinnliga författare - tillåt mig tvivla.

Jag ger The wife två dåligt valda livspartners av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Fler tankar om filmen, mer positiva sådana:




onsdag 5 december 2018

First Blood (1982)


David, min 18-årige systerson var på besök för podcastinspelning och brädspel. Han anlände redan på fredagskvällen och efter burgare och milkshake hade vi tid för två filmer. När David (och en annan systerson, kusinen Måns) är på besök blir det klassiska actionfilmer som visas... Tidigare har det varit True Romance, Reservoir Dogs, Pulp Fiction, The Warriors och Aliens. Denna gång såg vi First Blood och Mad Max 2: The Road Warrior. Den senare skrev jag nyligen om här på bloggen, men First Blood har jag inte skrivit om alls. Jag kommer ihåg den en som en av de bästa actionfilmerna jag såg under min barndom, men jag har inte sett den sedan åttiotalet.

First Blood är såklart första filmen om John Rambo, och den kickade igång en filmfranchise som nu har en fem-sex filmer i serien. De efterföljande filmerna var dock av annat slag. De är bombastiska medan First Blood är eftertänksam och lågmäld, de kommande är blodiga och "over the top" medan originalet är oväntat oblodig och tämligen realistisk (relativt sett i alla fall).

Filmen bygger på en litterär förlaga även om jag gissar att man ändrat en hel del. Speciellt slutet är nog omskrivet. Det finns faktiskt ett alternativ slut på min blu-ray där Rambo inte överlever äventyret. Men om man ska starta en lång filmserie är det ju inte så praktisk att ta ihjäl sin guldkalv.

First Blood var kul att se efter att det gått så lång tid sedan sist. Jag kom ihåg många av de mest ikonsika scenerna, men långt ifrån allt. Filmen var mindre blodig än vad jag kom ihåg den och mindre spännande också. Dessutom tar den ju god tid på sig. Det är fascinerande att se äldre film just med tanke på det sega tempot i actionfilm. Man är väl van med de nyare varianterna nu för tiden helt enkelt.

Tyvärr måste jag dock säga att filmen har tappat en hel del av sin magi. Jag ser den nu som ett helt ok actiondrama med en ärlig kritik av hur vietnamveteraner behandlades i USA efter kriget. Stallone är bra i rollen som snart efter denna film skulle transformeras till en popkulturell ikon. Men om jag ska vara ärlig är skådespeleriet överlag, inklusive Stallones, ganska svagt, känslan av b-film finns där. Dialogen verkar också vara dubbad i vissa fall, den är inte helt synkad i alla lägen trots att vi såg filmen på en fin och ny blu-ray. Noterbart var också att den engelska textningen var helt åt skogen. Textningen hade rätt betydelse men absurt många ordval var ändrade. Det var som att textningen byggde på ett manus som sedan blivit omskrivet. Inte ett stort problem, men värt att notera och förundras över att de inte bemödat sig att lägga in en bättre "sub titles".

David gillade filmen en del. Vi kom överens om att stämningen och känslan i filmen var dess styrka. Han gillade också att se Rambo-kniven i filmen. Något som tydligen är ett begrepp... efter First Blood såg vi The Road Warrior och David blev eld och lågor. Det är ju en klart bättre film kan konstateras. David var nöjd.

Jag ger First Blood tre galna galtar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

PS, ni såg väl "Hank Jennings" och "Stan Switek" i små roller bland poliserna...?