onsdag 19 september 2018

Ensamma i rymden (2018)


Ensamma i rymden är en svensk barn- och ungdomsfilm men också en svensk science fiction! Trots skral budget har teamet bakom filmen gjort en överraskande bra film rent tekniskt. De har byggt det mesta på set och avhållit sig från cgi så långt det går med resultatet att det blivit en film som känns på riktigt. Ta exemplet med Star Wars. Tänk gamla trilogin, eller nyaste trilogin, jämfört med prequel-trilogin, den fasansfulla och onämnbara som förstördes av en massa cgi bland annat.

Ensamma i rymden är som en blandning av Interstellar, Star Trek (första filmen), Star Wars och Alien3. Människan har förstört jorden och måste fly upp i rymden för att söka efter en ny värld att förstöra. Daisys och Keatons mamma stjäl ett gigantiskt rymdskepp byggt för tusentals personer för att rädda sig själv och sina barn. Det var lite udda och helt okommenterat.

Ute i rymden stöter de på aliens som är som en blandning mellan E.T. och den skrynkliga gumman med stora glasögon i The Force Awakens. Sen blir det anfall av elaka aliens och springande i korridorer och stänga ståldörrar som taget ur Alien3. Jag uppskattade de många kärleksfulla blinkningarna till gammal sci-fi-film.


Känslan av stort och verkligt rymdskepp är en av filmens styrkor. De har till och med fått med ett rum med tyngdlöshet. Bra gjort! De få skådespelarna är en annan. Speciellt Ella Rae Rappaport var bra i rollen som Daisy. Unge Dante Fleischhanderl i rollen som Keaton hade det lite mer kämpigt. Cyklopen var bra gjord men hans dialog var tveksam. Vet inte om barn kommer uppskatta honom. Men rent generellt sett är detta en film som kommer uppskattas av barn mer än vuxna. Det är inte en generationsöverskridande film som vissa animerade filmer från Studio Ghibli eller Pixar ofta är.

Jag är inte rätt målgrupp för denna film, men om jag skulle varit ett barn skulle jag kunnat älska den. Betyget blir besvärligt. Jag ger den en trea, lagom kompromiss.

Betyg: 3/5

Filmen har premiär på fredag 21/9. Själv såg jag den på Malmö Filmdagar och jag länkar till mina medresenärers revyer om sådana kommer upp...



måndag 17 september 2018

The Equalizer 2 (2018)


Andra filmen om ex-militären Robert McCall avnjöts tillsammans med Joel på bio. Det blev en fin visning med efterföljande mat och filmsnack. Denzel är hård i rollen som McCall, men fortfarande inte lika hård som han är i Man on fire. Filmen spelar istället i samma liga som Jack Reacher där ensamma män som utan att söka alltid hittar elände i världen. De är tysta men rättvisa och helt utan nåd för de onda männen som är elaka. Vem skulle vinna i en kamp mellan Robert McCall och Jack Reacher? Eller McCall mot John Wick eller Jason Bourne? Skaran med ensamma män med lugnt yttre växer. Filmerna som dessa figurer figurerar i är kanske den nya actionfilmen personifierad? Genren har mindre inslag av humor än den hade på åttiotalet och är mer orienterad mot realism och verkliga problem från samtiden än vad actionfilmen på nittiotalet var.

Precis som i första filmen om McCall tar denna film god tid på sig mellan actionscenerna. Jag hade kanske hellre sett lite mer av McCalls "yrkesskicklighet" och med det menar jag att döda onda män. Filmens två inledande actionscener var filmens bästa, den på tåget i Turkiet och den när han "uppfostrar" de äckliga rikemanssönerna som misshandlat en ung kvinna. Lite senare tar filmen en lång paus från action och fokuserar på karaktärsuppbyggnad vilket borde vara nice and dandy om vi inte redan har ringat in karaktären ganska bra i första filmen.

Istället får vi en till synes grumlig CIA-thriller på halsen. Det är lite synd att de tog historien till den sfären då McCall är som bäst då han agerar mot lokala orättvisor. Slutscenen ute vid kusten i en ökande storm var dock ganska bra ändå. Joel var väldigt nöjd och pratade genast om fyran, men jag nöjer mig med betyget trea.

Betyg: 3/5




fredag 14 september 2018

The Predator (2018)


Man får precis vad man väntar sig från filmen The Predator. Action och en portion simpel humor. Och det finns både bra och dåliga sidor av filmen.

Shane Black gör ofta roliga filmer och även här har han fått till ett kul manus. Men manus i all ära, det flyger inte om man inte har bra skådespelare att framföra dialog och action. De flesta birollerna är lyckade. Jag känner igen Thomas Jane från The Expanse och Alfie Allen från Game of thrones bland andra. Trevante Rhodes från kulturfilmen Moonlight var något av en överraskning.

Problemet är att huvudpersonen spelas av en osedvanligt blek snubbe. Tänk er en så långt ifrån Arnold som möjligt. Boyd Holbrook som vi såg som en likaledes svag karaktär som villain i Logan ska här vara en bad ass men det funkar inte för mig. Han ser ut som en oattraktiv lillebror till Brad Pitt.



Den kvinnliga rollen som en forskare som hjälper de av militärerna som är goda spelas av Olivia Munn och hon är ok även om jag hellre hade sett Yvonne Strahovski från Chuck och Dexter i den största kvinnliga rollen. Nu fick hon tyna bort i en liten, liten bi-roll.

Handlingen var ett försök att blåsa nytt liv i Predator-universat men jag vet inte om de lyckades så väl. Men den var i alla fall bättre än Predators som kom för några år sedan. Jag hade gärna sett den "lilla" predatorn samarbeta med människorna mot den stora lite mer. Det hade kunna höja filmen rejält.

Detta var kanske den tredje bästa Predator-filmen? Originalfilmen från 1987 är bäst, tvåan kommer jag ihåg som svag (om jag ens sett hela). Första Alien vs. Predator gillade jag oväntat mycket. Men sedan kommer nog denna.

Jag ger The Pedator två-tre steg i evolutionen av fem möjliga.

Betyg: 2,5/5

Filmen sågs på Malmö Filmdagar och här kommer några fler texter:
Jojjenito
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord


måndag 10 september 2018

Hail, Caesar! (2016)


Så, gott folk, nu har Shinypodden nått slutet av säsong 3. Jag och Carl har pratat om åtta filmer från bröderna Coen. Vi avslutar med Hail, Caesar! från 2016. Det är en som det visade sig tämligen fantastisk film fylld av filmisk berättarglädje. Jag var något "bewildered" efter jag sett den första gången men efter en omtitt har filmen vecklat ut sig till fullo. Vi pratar om filmens alla lustiga små och stora detaljer. Hoppa in och lyssna och kommentera gärna!

Filmens handling är för mig helt oväsentlig. Eddie Mannix och hans svårt karriärsbeslut blir den ramhandling som ger utrymme för oss att nyfiket titta in på de olika filminspelningarna Mannix hanterar. Carl läser in en kristusfigur i Mannix men det går mig över huvudet. Filmen i filmen "Hail, Caesar!" ska kanske vara den religiösa och episka storfilm som den säljs in som, men jag får hela tiden en känsla av att bröderna Coen undergräver dess betydelse med alla små ironiska misstag vi får se. För mig kan den lika gärna ha blivit ett stort magplask. Scenen då Mannix "förhandlar" med prästerskapet om filmens religiösa innehåll är med rätta en av filmens komiska höjdpunkter. Det faktum att att filmen accepteras av alla fyra är kanske det största beviset på att den inte är speciellt "cutting edge" inom det religiösa? Hur skulle den kunna vara det menar jag...



Vi åskådare följer Mannix under ett drygt dygn och får vara med i hanteringen av bångstyriga regissörer, missnöjda skådespelare, skvallerpressen, en kidnappad superstjärna och dåligt väder. Bröderna har lyckats med sin idé. De får chansen att spela in scener i alla gamla nostalgiska filmgenrer från Hollywoods guldålder, western, kostymdrama, musikal, och episk storfilm. Plus några till säkert. Vi funderar på vilka av alla dessa låtsasfilmer vi egentligen skulle vilja se om de skulle göras på riktigt.

George Clooney äger denna film. Han är fantastisk som stjärnan Baird Whitlock. Andra kul skådisar är Ralph Fiennes som demonregissören Laurence Laurentz, Channing Tatum som dansande kommunist och Scarlett Johansson som gravid och irriterad om än synkroniserad simstjärna DeeAnna Moran. Andra höjdare är hela gänget av manliga kommunistiska författare med den arge David Krumholtz i spetsen, Jonah Hill som Joseph Silverman, Frances McDormand som storrökande filmklippare iklädd livsfarlig scarf och Alden Ehrenreich som en ensam westernstjärna på djupt vatten.

Vi listar också Seinfeld-, Highlander och Harry Potter-referenser från filmen.

Allt som allt var detta en success. Väldigt roligt att filmen växte såpass mycket vid en omtitt. Det var ju delvis detta vi, eller jag i alla fall, var ute efter med denna säsong.

Jag ger Hail, Caesar! fyra jobberbjudanden av fem möjliga.

Betyg: 4/5












onsdag 5 september 2018

Nick Mason, Stockholm (2018)



Nick Mason's Saucerful of Secrets, Cirkus, Stockholm, söndagen den 2:a september 2018


Highlights: nostalgi, psykedeliskt, fantastiskt


Vilken konserthöst! Först Roger Waters och nu Nick Mason. Trummisen från Pink Floyd är faktiskt den enda personen som alltid varit med i bandet... Va? Jodå... Roger Waters hoppade av efter The final cut (1983). Därefter fick Gilmour/Wright/Mason rättigheterna till bandets namn och fortsatte med Floyd in på 2000-talet. David Gilmour då? Han anslöt till bandet 1968 efter att Syd Barrett flugit iväg till Jupiter. Dave missade de första åren. Men Rick Wright var ju med från början! Javisst, men han ruttnade på Roger efter The Wall och lämnade bandet inför The final cut men återkom när Roger inte längre var kvar. Nick var den enda som alltid var en fullvärdig medlem i Floyd.

Nick Mason's Saucerful of Secrets är något av ett hobbyprojekt som fokuserar på Pink Floyds första år. Låtarna på konserten var alla från den allra tidigaste perioden. Ingen låt kom ut efter 1972! Både Waters och nya Pink Floyd (när de fortfarande höll på) spelade inte många låtar som kom ut före  Dark side of the moon (1973). Låten som är bryggan mellan Nick Masons sak och de övriga är One of these days från Meddle (1971).

Mason var drivande i arbetet med den magnifika boxen Pink Floyd The early years 1965-1972 som kom ut 2016. I den får vi en otrolig mängd livematerial och annat outgivet från eran. Nu spelar han låtar från de åren på sin turné. Jag är i himlen.



Konserten hölls på klassiska Cirkus på Djurgården. Vi satt på tredje raden på sidan och det var helt fantastiskt. Ljudet var otroligt bra vilket det ofta är på Cirkus. Men framför allt var det häftigt att vara så nära legenden Nick Mason. Var det ens 20 meter mellan oss och hans trumset? Scenshowen var avskalad men ändå tidsenlig med psykedeliska mönster och filmer på den stora duken bakom bandet plus en massa ljus i olika färger.

Bandet var kanske inte superduper. Nu måste man betänka att vi såg turnépremiären och jag gissar att de kanske kan bli mer tajta under senare shower på turnén. Vid sidan av Nick Mason stod basisten Guy Pratt ut. Han spelade bas i Pink Floyd på turnéerna 1987-89 och 1994 så han är en liten legendar på egna meriter. Till det har vi Dom Beken på keyboards och de två gitarristerna Gary Kemp och Lee Harris. Kemp är känd från popbandet Spandau Ballet.

Jag har alltid gillat Nicks trumspel och denna kväll fick mig att bli ännu mer imponerad av hans spel. En av mina favoriter helt klart. Många av de äldsta Pink Floyd-låtarna är helt galna, men i en modernare tappning och med ett tungt trumspel tillsammans med en suggestiv basgång levde flera låtar upp och kändes mycket fräscha.

Men vilka låtar spelades då? Låt oss titta på det. 100% gamla Pink Floyd-godingar...
Klicka på länkar för videos på Youtube som jag tog på konserten.

Konserten inleddes med en lång tape med "konstiga" ljud. Många av ljuden kändes igen från Floyds historia som helikoptern som åker genom rummet och som det lät en outtake från intervjun med galningen som hörs under Speak to me från Dark side of the moon. Det var en lång ljudfil, lite för lång kanske. Men till slut drog de igång med en bang!



1. Interstellar overdrive
Showen inleds med en mäktig version av Syd Barretts märkliga Interstellar overdrive från Floyds debutalbum The piper of the gates of dawn från 1967. Låten spelades ofta live under sextiotalet.

2. Astronomy domine
De gick direkt in i Astronomy domine, ännu en låt av Barrett och från The piper of the gates of dawn. Den spelades av nya Pink Floyd på 1994-turnén.

3. Lucifer Sam
Tredje låten i rad från The piper of the gates of dawn. Ytterligare en Barrett-låt. En av många udda låtar från första skivan.

4. Fearless
Fjärde låten tar oss fler år framåt i tiden med Fearless från skivan Meddle från 1971. En låt som Fish gjorde cover på och ofta spelat live.

5. Obscured by clouds / When you're in
Showens yngsta låtar! Detta är de två inledande instrumentala låtarna från den underskattade skivan Obscured by clouds från 1972. Dessa spelades live av Floyd under en kort era under 1972 för att sedan försvinna från repertoaren. En höjdpunkt från konserten.

6. Arnold Layne
Singeln från 1967. Ytterligare en låt av Syd Barrett. Detta är en låt som David Gilmour har spelat på 2000-talet.

7. Vegetable Man
Wow. Crazy. En outgiven låt från 1967 som släpptes legalt för första gången i boxen The early years 1965-1972. Nick introducerade låten med en liten lustig anekdot om att låten blev förbjuden (?).

8. If / Atom heart mother / If
Absoluta höjdpunkten i showen för mig. Helt otroligt att få se stora delar av Atom heart mother live! En fragil If går över i en kortad version av Atom heart mother! Elva heliga minuter. Betänk nu att Atom heart mother tar upp hela första sidan av LP'n med samma namn från 1970. If är en Roger Waters-låt från andra sidan av albumet.

9. The Nile song
Kom ut på singel 1969. Ytterligare en låt av Roger. Guy Pratt berättade en lustig anekdot om att han förslagit låten för Gilmour när de planerade Gilmours soloturné 2006. Dave hade inte tyckt det var roligt tydligen...

10. Green is the colour
Från soundtrack-albumet More från 1969. Skriven av Roger.

11. Let there be more light
Från Floyds andra skiva A saucerful of secrets från 1968.

12. Set the controls for the heart of the sun
Min favoritlåt från A saucerful of secrets... Ännu en höjdpunkt från showen.

13. See Emily play
Singeln från 1967 som Bowie gjorde ännu mer berömd på hans covers-platta Pin ups.

14. Bike
Bökig låt från The piper at the gates of dawn.

15. One of these days
Den fantastiska inledningslåten från Meddle. Alltid suverän i live-version, så även denna kväll.

Encore:

16. A sucerful of secrets
En version som innehöll både kaos och innerlighet från låten som namngav Floyds andra skiva.

17. Point me at the sky
De avslutade med singeln från 1968. "Goodbye!"

Detta var en riktigt stor överraskning. Vilken fantastisk konsert vi fick se. Det hade jag faktiskt inte väntat mig. Det kändes som en ynnest bara att få se Nick Mason livs levande för kanske sista gången, men att det skulle vara så bra också! Livet.





måndag 3 september 2018

The Hudsucker Proxy (1994)


Lika underbart som det det när bröderna Coens använder sitt fantastiska filmskapande till att göra bra filmer, lika frustrerande är det när de gör usla filmer på ett bra sätt. Jag menar, varför kasta bort bra foto, score, klippning och allt annat på smörja? The Hudsucker proxy är en bisarr komedi som bara gör mig mer vaksam mot brödernas tendenser till att vara elitistiska och pretto. Är det så illa att de hånar publiken? "Titta så smarta vi är. Ni fattar inget!" Låt oss hoppas att det inte är den känsla de söker med sin film, men det är ändock känslan jag får.

De har slagit på stort och som det verkar inte kompromissat på en endaste liten detalj - förutom manus då. Allt är som vanlig tipp topp med det filmtekniska men vad är det vi får se? Filmen misslyckas katastrofalt med att få mig engagerad eller känna sympati för någon av karaktärerna eller något som händer i filmen. Och i slutändan är en komedi som inte är rolig alltid ett misslyckande.



Jag och Carl försöker bena ut vad filmen innehåller i veckans avsnitt av Shinypodden. Den är som en mix av genrer, som om bröderna kommit ut från filmskolan och velat trycka in alla referenser de kände till i en och samma film. Enligt uppgift i podden skrevs detta manus före de gjorde sin första film (Blood simple).

Ibland känns filmen som en fars, ibland som en film noir, ibland som en screw ball comedy, ibland som en satir, ibland som en mörk tragedi. Inget i storyn är unikt eller speciellt roligt, allt är som hoprafsat på måfå. Karaktärerna är alla med ett undantag usla. Det gäller Tim Robbins byfåne till huvudperson vilken var långt från "the original jerk" (Steve Martin). Paul Newmans elake affärsman var chockerande blek och hade inget av Gordon Gekkos karisma. Jennifer Jason Leigh må ha övat på högklackat och att skjuta av snabba repliker men hon är ingen Hildy Johnson. Den enda karaktär som var roligt spelad och som gav mig en kittling av intresse var Mr Hudsucker själv, förträffligt spelad av Charles Durning. Hans flygfärd från översta våningen till gatunivån var en höjdpunkt. Tyvärr var han med mindre än fem minuter i hela filmen om jag skulle våga gissa.

Nej, alla kära lyssnare och läsare som gillar denna film. Tyvärr jag ser det inte.

Jag ger The Hudsucker Proxy en katastrof av fem möjliga.

Betyg: 1/5 

Lyssna eller ladda ner poddavsnittet här. Denna och andra säsonger av podden finner ni på shinypodden.se








onsdag 29 augusti 2018

Sharp Objects - Season 1 (2018)


Marti Norton tog över som "show runner" för Buffy the Vampire Slayer inför säsong 6 då Joss var upptagen med sin nya serie Firefly. Marti tog Buffy på en mörk resa, något hon fick ta en del skit för. Säsong 6 anses generellt sett som den mörkaste säsongen av Buffy. Hon var också "show runner" under den sjunde och sista säsongen, vilken jag håller som ungefär lika mörk som sexan, även om mörkret ligger lite mer under ytan.

Det är därför inte helt överraskande att Martis nya serie Sharp objects också är mörk. Det är en av de mentalt tuffaste serierna jag sett. En serie vars atmosfär är lika hotande som tryckande. Mängden hemska saker som sker i denna serie är makalös, som taget från en mardröm och långt värre än fysiskt våld. Allt ses ur huvudpersonen Camilles perspektiv. I bokformat är det ett vanligt perspektiv. I filmiskt format är det dock inte lika enkelt. Noxon och seriens regissör Jean-Marc Vallée har valt att använda en herrans massa "flash backs" från Camilles barndom och andra events för att visa hur mycket av handlingen som tolkas i Camilles huvud. Det är en svår utmaning, men de har lyckats extremt bra. Vallée är uppenbarligen en mästare på klippning bland mycket annat.


Historien utspelas i den amerikanska södern och hettan, svetten och den svåråtkomliga lokalbefolkningen återkommer i denna "southern gothic" på samma sätt som i första säsongen av True detective. Och precis som i föregångaren är alla avsnitt i Sharp objects regisserad av en och samma person (J-M Vallée). Det skapar en speciell känsla och jag upplever en klar kvalitetshöjning mot "vanliga" serier som kan vara ojämna, kanske på grund av olika regissörer. Sharp objects är likt säsong ett av True detective istället som en extremt lång långfilm uppdelad på flera delar.

Dessutom har denna mini-serie, precis som True detective, flera fantastiska skådespelare med Amy Adams i spetsen.



Amy är otroligt modig i denna roll. Men hon fick tydligen betala ett högt mentalt pris för den, och det är inte aktuellt för henne att fortsätta i en eventuell säsong 2. Vilket vi verkligen får hoppas inte blir av. Det räcker med denna mini-serie. Nog nu. Första säsongen berättar allt som kom ur Gillian Flynns roman. Man skulle kunna tänka sig en slags fortsättning i samma anda som True detective säsong 2, men då är risken stor att resultatet skulle bli en lika stor besvikelse. Igen.

Här spelar i alla fall Amy sin Camille på ett totalt naket sätt, inte bokstavligen utan bildligt. Hennes Camille går att läsa som en bok, inte bildligt utan bokstavligen. Serien är en "who did it"-thriller som inte är speciellt intresserad av vem som gjorde det eller hur det gick till. Allt handlar om den psykiska thrillern inom Camille. Hennes spöken tar stor plats i handlingen, åter igen bokstavligen. Detta är en renodlad psykologisk thriller förklädd som en kriminalserie. Och det är mörkt, gott folk, aj så mörkt.


Jag älskade serien så länge den varade. Den har en tydlig känsla. En känsla som omsluter mig som ett lager svett och en orolig sömn under de varmaste dagarna i somras, de med den högsta luftfuktigheten. Femte avsnittet "Closer" när de firar "Calhoun Day" står av någon anledning ut i mitt minne. Annars är serien inte differentierad på samma sätt som de flesta andra serier. Däremot kan man inte tänka på serien utan att lyfta sista avsnittet. Jag fann det extremt långsamt fram till den sista kvarten då allt exploderar med händelseutveckling. Och slutet är chockerande. Chockerande.

Betyg: 4/5 

PS, missa inte sista scenerna under eftertexterna.