Free Guy (2021)

Det finns visa poänger med att se denna film ospoilad så du, min kära läsare, är härmed varnad.

Ok, vad har vi då här? En festlig familjefilm med Ryan Reynolds. Lite överraskande efter filmerna om Deadpool och Michael Bruce kommer här en helt barntillåten film från den näst bästa Reynolds. Men var inte oroliga det bjuds på en massa humor, popkulturella referenser och så en nypa romantik.

Detta är en konceptfilm och dess humor spirar ur idén. Vad gör de menlösa NPC figurerna i dataspel? Och vad händer om en av dem råkar vara ett AI som ”vaknar till liv” och inte nöjer sig med att göra samma sak om och om igen? Kul idé  mår jag säga. Men sedan måsten ju den förvaltas också.

Filmen är bra men det känns som att den blev lite tunn i hullet. Reynolds är som alltid trevlig att se men filmen lyfter inte riktigt för mig. Det kan ha att göra med den konstgjorda världen (dataspelets värld) inte fångar mig. Filmen är bättre under första halvan då vi som åskådare hålls i mörkret över vad som händer. 

Komplext nog tappade filmen lite när filmens näst bästa karaktär gjorde entré. Jag tänker på filmens villain förträffligt spelad av Taika Waititi. Sen gillade jag ockå Buddy som spelade av någon som var förvirrande lik och dessutom betedde sig som Kevin Hart.

Det är nog ett svaghetstecken för filmen att den starkaste scenen handlar om Avengers-musiken och den näst bästa Chis (Evans såklart). Just den popkulturella referensen skördade en "top score" hos mig.

I slutändan tror jag att det filmens svagheter bottnar i att den saknar "stakes”. Jag åker med på åkturen men blir aldrig riktigt engagerad. Trots detta har den många roliga scener och skämt, mycket om hur NPC upplever världen och inte minst karaktären Dude med sin inkompletta dialog.

Underhållningsvärdet är där men de djupa känslorna saknas. Det räcker dock till en trea på grund av humorn och dess coola grundidé.

Betyg: 3/5

PS, ni såg väl cameosarna med Hugh Jackman, Dwayne Johnson, Tina Fey och John Krasinski?

Ted Lasso - Season 2 (2021)

Första säsongen av Ted Lasso var något av en kontrarevolution. Ut med cynism, övervåld och sarkastiska serier i superhjältemiljöer och in med en serie om en genuint snäll person. Serien levde mycket på Jason Sudeikis charm och värme men det mesta i serien var "top notch". Det är ju så det är med de allra bästa filmerna och serierna, allt måste sitta.

Hur skulle de då kunna vidareutveckla denna serie inför säsong 2? Grundkonceptet byggde ju på några reklamfilmer med karaktären Ted Lasso när någon tv-kanal i USA skulle börjas visa Permier League. Sannerligen inte det mest djupgående grundmaterialet. Men stället för stagnation valde teamet bakom serien; Jason Sudeikis, Bill Lawrence och manusförfattarna att utveckla karaktärerna organiskt. Det är lite som att följa kaninen ner i hålet och se var man hamnar…

S2 är lite mer dramatisk än första säsongen, och därmed inte lika fjäderlätt i sitt anslag. Humorn kändes lite stel inledningsvis men snart uppdagades att serien tagit sig an riktiga frågor som prestationsångest, psykisk ohälsa inom sporten och pressen att inte duga.

Nu låter det säkert som att säsongen var tråkig men det var den inte, de fann snart rätt tonalitet på humorn och mixen blev bra. Jag fann den varm och ljuvlig, men av lite andra orsaker än den första säsongen. Nu blev det de personliga relationerna som stack ut, framför allt den mellan Ted och lagets kvinnliga psykolog. Under den första säsongen slogs jag av att dialogen var så överraskande och uppfriskande.

Denna typ av serier behöver inte ha en speciell övergripande handling, men här i säsong 2 fick vi en smygande utveckling av en ”main villain”. Det kom för mig tämligen överraskande men i slutet kändes det som ganska organiskt, ja vi lät kaninen ta oss på en tur och det var här vi hamnade, med en allt mer gråhårig storskurk.

Säsongen avslutades med en rejäl ”cliff hanger” (klipphängare?). Väntar på S3.

Betyg: 3/5

After life - Season 1 (2019)

After Life är en tv-serie från Ricky Gervais om en man och hans sorgearbete efter att makan gått bort i cancer. Det är ett mörkt drama med en stor portion humor som krydda.

Jag gillade verkligen denna serie. Den är träffsäker i sin beskrivning av vad sorgen kan göra med en människa. Den visar hur självisk, elak, ömklig och tafatt en människa kan bli när en av dess käraste lämnat dem. 

Samtidigt som vissa scener är tuffa att ta sig igenom fungerar serien som ett reningsbad. All känslor man känner är ok! Att man inte är en kul prick hela tiden är ok! Det som skett är inte unikt, många många andra människor har genomlevt det tidigare.

Den andra sidan av myntet visas också mycket bra i serien. Det varma och kärleksfulla. Om det så är en älskad hund, kollegor som visar ett oändligt tålamod och känslor av gemenskap med okända personer i samma situation.

Ricky Gervais är briljant både som författare av serien och som huvudpersonen Tony. Det känns onödigt nog befriande att inte alla runt om kring Tony väljer att bli kränkta stup i kvarten. Så som Tony beter sig torde risken för kränkta människor i hans omgivning ha gränsvärdet 1,00. Det är ett sablans otyg alla dessa kränkta människor överallt. Snart när har vi alla en lista lika lång som lårbenet på valfri supermodell av saker vi väljer att bli kränkta av.

Jag fann After Life vara som en liten lysande livboj på ett stormigt och svart hav.

Betyg: 4/5

We Are the Thousand (2020)

We are the thousand är dokumentären om hur italienaren Fabio och hans kompisar ville få det amerikanska rockbandet Foo Fighters att komma till deras lilla stad Cesena och spela. Detta genom att framföra en av deras låtar med världen största rockband, ett band som bestod av tusen musiker.

Wow, i en era där internet och sociala nätverk mest används för hatisk retorik mot meningsmotståndare känns det befriande med en historia där samma hjälpmedel faktiskt kan användas för något gott. Nej visst, Fabio har inte skapat fred på jorden eller löst klimatkrisen, men i tider som denna är alla segrar välkomna, även de små.

Efter ett år av förberedelser och marknadsföring av gorilla-sorten och med en herrans massa logistiska utmaningar kunde inspelningen av Learning to fly genomföras.

250 sångare, 350 gitarrister, 150 basister och framför allt 250 trummisar samlades på en äng för att lira ihop. Alla hade hörsammat Fabios kallelse och tagit sig dit på egen bekostnad.

Fabio och hans ”lilla” band spelade in låten och adderade en vädjan direkt till Dave och killarna i Foo Fighters och la ut det på Youtube. De hade satt ett högt mål, att en miljon människor skulle se videon, och de hoppades att Dave själv i egen hög person skulle se den.

Vad som hände sedan är redan idag musikhistoria.

Jag har alltid känt till Foo Fighters och Dave Grohl. Ni känner väl honom? Han var trummisen i Nirvana när det begav sig. Efter denna dokumentär är jag ett stort fan av honom som person och jag blir nyfiken på hans musik.

Det skadar inte att han är en skön dude när han blir utmanad på ”drum battle” av den lilla tjejen på youtube. Mysigt.

Jag fann denna dokumentär oväntat gripande. Det är lika osannolikt som en saga men detta har verkligen hänt. 

Dokumentären säger något om värdet att ha en dröm och följa den, om det så är att segla längst Norges kust till Lofoten eller dra ihop 1000 musiker och spela en simpel rocklåt. Låten i fråga är suverän och när alla dessa trummisar öser på som mest får i alla fall jag ståpäls. 

Dessutom är de personliga historierna hjärtevärmande. Den dödssjuke kaptenen sticker ut och speciellt sekunden när han naket berättar om sitt tillstånd är hjärtskärande då det är så igenkännbart. Sen har vi ”moahawken”, ”den tjocke”, ”den bistra tjejen”, ”pappan med de två barnen” osv. Alla dessa underbara människor som samlats runt en så enkel sak. 

Och allt detta blev möjligt på grund av samma sociala nätverk som distribuerar så mycket falskhet och hat. Sällsamt.

Betyg: 4/5

Filmen ligger på SVT Play.

We are the thousand videon som dokumentären handlar om.

Re-Watch: The Good, the Bad and the Ugly (1966)

Detta är en jobbig film för mig. En film som de allra flesta hyllar till osannolika höjder och så går jag och tycker att den bara är helt ok. 

Man ska ju skita i vad andra tycker om en film, och det gör jag till viss del också, men jag har ändå en gnagande oro att jag missat något väsentligt när skillnaden mot "konsensus" om filmen är så stor.

Jag gillar vissa delar av filmen en hel del, men jag tycker att den som helhet är för lång, för slappt klippt, så episk och förmanande så att det blir pretto, och i slutändan ganska sövande i partier.

Samtidigt gillar jag ju många av filmens element. De tre huvudpersonernas introduktion är bra, som små filmer inom filmen. Jag gillar den tajta storyn som gömmer sig inne i eposet, den om de tre som söker skatten och katt-och-råttaleken de för om vem som vet vilken information (stad där begravningsplatsen är, vilken grav skatten är nedgrävd i). Jag gillar också sista sekvensen när de till slut beger sig till skatten där vi får en klassisk "Mexican stand off".

Tyvärr är svingar filmen hej vilt med vad den vill säga och Clintans Blondie försvinner ibland och den fånige Tuco känns mer som filmens huvudperson. För mig var det inte ett positivt byte.

Men, men, man kan inte gilla allt lika mycket. Men hur var det då med min oro? Den exploderar då jag hör Frasses mycket övertygande teori om filmen och hela dollartrilogin. Med den teorin i bakhuvudet framstår både denna film och de två föregångarna i en ny dager.

Men jag stannar ändock vid mina kanoner och ger filmen ett "helt ok"-betyg. Men jag lägger en lapp under sigillet att Frasses teorem kanske får fäste i min hjärna och då blir jag kanske ett stort fan av filmen.

Betyg: 2/5

Gå in på Shinypodden och lyssna på avsnittet när vi i detalj diskuterar filmen och synar Frasses teori i sömmarna.

Nu tar Shinypodden en paus, because reasons, och återkommer i mitten av november med en ny säsong, då om tv-serien The Wheel of Time.

Sneakers (1992)

Sneakers är en kriminalkomedi från tidigt nittiotal som var en av många blinda fläckar på min filmkarta. Efter att dubbelkollat med Joel som är vår expert på underhållningsfilm från nittiotalet så slog jag till.

Egentligen är det lite konstigt att jag inte hade sett den med tanke på vilka namn som blänker från postern; Robert Redford, Dan Aykryod, River Phoenix och Sidney Poitier. Dessutom har vi Mary McDonnell och David Strathairn i betydande roller.

Först måste frågan ställas. Vad tusan gjorde Sidney Poitier i denna film? Jag trodde han bara spelade i seriösa (tråkiga) filmer. Han blev kanske indragen av Redford eller så kanske han var kompis med regissören Phil Alden Robinson... Vem vet?

Ok, här har vi i alla fall ett brokigt gäng hackers som våra hjältar. De blir inblandade i internationell terrorism inom datahackeri. Tidigt i dataåldern... Ett ämne som inte alltid åldras jättebra på film, se till exempel The Net från 1995 och diskutera sedan i grupp vad som gjordes bra respektive dåligt. Men här funkar det helt ok så länge man hanterar grejjen som utgör hotet som en McGuffin.  

Filmens behållning ligger mindre i dess spänning och mer i skådespeleriet och roliga tolkningar av enigmatiska karaktärer. Akroyd, Phoenix och Strathairn spelar alla "funny guys" i kontrast med Poitiers och Redfords "straight guys". Mary McDonnell får spela representanten för oss tittare.

Man blir än en gång imponerad av Robert Redford och det är lätt att förstå att han blev en stor stjärna. Sen tycker jag det är spännande att se den som alltid duktige River Phoenix som gick bort allt för tidigt. Knarket ni vet. 

Ok, vad ska jag säga om denna film då? Underhållande? Absolut. Bra? Nja, helt ok i alla fall. Den saknade ett starkt ben, den var ganska bra på mycket men inte superstark inom något.

Betyg: 2+/5

Sputnik (2020)

Sputnik är en långsam och lite ryslig rysk sci-fi. Det är alltid kul med sci-fi, man vet aldrig när man stöter på ett guldkorn. Dessutom har en rysk film potential att erbjuda annat är Hollywood då man inte vet riktigt hur det ska sluta.

Oksana Akinshina spelar en psykolog som ska utreda om en överlevande kosmonaut är galen eller ej. Han har överlevt en rymdflygning efter ett möte med... något.

Detta är inte en ny Solaris, men det känns som att den har liknande ambitioner som förvisso inte uppfylls. Den påminner också lite om Denis Villeneuves Arrival med tanke på möte och kommunikation med besökande utomjordingar. Men denna är inte lika djup eller majestätisk som någon av dem. Jag refererade endast till dem för tematik och typ av stil.

Tonen är vemodig och färgerna är som tagna från Sovjetunionen där socialisterna sugit ut färgen ur allt och lämnat samhället grått och förtryckande. Färgsättningen av filmen sätter tonen från tidigt åttiotal med små enkla medel. 

Filmen är länge spännande för att mot slutet bli introvert och mer psykologiskt orienterad och dessutom kastas det in en sidostory som kändes onödig och krystad. Men det är ändå en ganskal bra film som alla som gillar genren kan ge en chans. Jag hade inte tråkigt under filmen i alla fall.

Betyg: 3/5

Re-Watch: For a Few Dollars More (1965)

 

Lustigt nog gillade jag denna film mer än den första i trilogin. Detta trots att jag trodde mig komma ihåg den som överdrivet elak på gränsen till sadistisk. Det är scenen när El Indio övrfaller det unga paret i en flashback som störde. Vid denna titt fann jag just den scenen stark men den påverkade inte filmens kvaliteter som jag mindes.

Nej, denna är snäppet bättre än A fistful of dollars. Den första är ikonisk som den första och den tajtaste av de tre filmerna. I denna uppföljare har ambitionsnivån satts högre och budget likaså. Men storyn är fortfarande enkel och rättfram. Det är fortfarande en tajt film utan direkta svagheter.

Jag gillar Clintan i rollen som The Man with no name som denna gång heter Monco. Men jag fann Lee Van Cleefs Col. Mortimer den mest intressanta karaktären i filmen och den som jag kände de största sympatierna för. I mina ögon har han spenderat hela sitt liv med att bli en så bra revolverman som möjligt för att till slut kunna hämnas sin systers död. En nobel uppgift god som någon!

Filmens starkaste skådespelarprestation går nog ändå till Gian Maria Volontè i rollen som den sadistiske El Indio som lider alla helvetets kval på grund av allt ont han gjort. Jag hade dock svårt att se att han ångrade sig på något vis. 

Coolast var Clint och Lee. Mest galen var givetvis Klaus Kinski.

I veckans Shinypodden har jag, Frasse och Joel en intressant diskussion om filmen och inte minst karaktären El Indio och Volontès skådespelarinsats.

Filmen är bra och jag kan rekommendera den till alla som gillar westerns.

Betyg: 3/5

Hillbilly Elegy (2020)

 

Hillbilly elegy är något av en klagosång över en förlorad arbetarklass i dagens Amerika. Filmen bygger på J. D. Vances memoarer "Hillbilly Elegy: A Memoir of a Family and Culture in Crisis". 

Här har vi alltså ytterligare en film om en hårt arbetande familj, men denna känns inte lika gedigen som förra veckans film med vissa tematiska beröringspunkter - Minari.

Vår huvudkaraktär J. D. växte upp i en familj där vanvård av barnen, drogmissbruk och psykisk och fysisk våld gått i arv i generationer. Han slet sig loss ur den miljön genom att ta värvning i armén och sedan fortsätta med universitetsstudier. Bra för honom!

Filmen avslutas med att J. D. förklarar att han fått sin styrka från sin familj och vi får se klipp från familjens hemmafilmer på lyckliga stunder i livet. Fina bilder...

Men också överraskande bilder då teamet bakom filmen valt att nästan uteslutande visa på familjens allra värsta ögonblick livet igenom. Mamma, mormor, morfar och andra visas nästan uteslutande från deras sämsta sidor. Jag fann filmen uttröttande ensidig i sin beskrivning av familjen och jag har svårt att tro att en familjs hela liv kan vara så banalt enformig. De flesta människor har flera sidor, både bra och dåliga. Vi har alla stunder då vi är usla och stunder då vi är fantastiska...

Samtidigt har filmen uppenbarligen sina fans och de måste funnit betydelse i historien som jag missat. Detta beror säkert på hur man är inställd till genren generellt sett, och förväntningar på filmen specifikt. 

Filmer som beskriver fattigdom och sociala problem är som ett svart hål ute i rymden. Filmmakare verkar ha mycket svårt att inte ramla in i hålen och fiska efter oscarsnomineringar med ett överflöd av misär. Här är det Amy Adams som har gjorts ful och vidrig. Matriarken spelas av Glenn Close men hon framställs sannerligen inte i god dager hon heller.

Jag tror att alla personer i denna film var komplexa personer med både mörka och ljusa sidor. Jag hade antagligen känt mer för dem alla och tyckt att filmen var bättre om det eländiga hade blandats med vackra scener. Det är i den kontrasten det hade känts i hjärtat. Som filmen nu är gjord känns det bara spekulativt och gallrat för att få "the most elände for the buck". 

Egentligen är inte J. D. filmens protagonist, utan det är Amy Adams karaktär som gör en resa genom filmen och det är hennes karaktär som mest kämpar mot sina inre demoner. Trots det lämnar vi filmen utan att fått ett vettigt avslut på hennes resa.

Jag känner mig tveksam över vad Ron Howard och teamet egentligen ville med sin film. Om de ville problematisera varför vissa människor eller hela familjer hamnar på glid, och ställa det egna ansvaret att bli bättre mot samhällets förfall och hur detta påverkar de svagaste i systemet lyckades den inte (för mig i alla fall). Jag har en känsla av att boken handlar mycket mer om dessa intressanta frågor.

Nej, denna film var mest frustrerande för mig. Min hjärna kan förstå dess innehåll, men jag känner det varken i magen eller i hjärtat. Jag förstår att det måste finns en mening med filmen, och att den säkert har ett fint budskap, men jag känner inte att dessa saker förmedlas speciellt ärligt. Jag upplever filmen obalanserad och spekulativ och därmed faller den platt på sitt eget grepp. 

Om jag finge välja skulle jag hellre rekommendera en trio filmer som rör sig i liknande miljöer (vilka några redan nämnts i min revy av Minari); In America från 2002, The Florida project från 2017 eller varför inte thrillern Winter's bone som kom ut samma år som bloggen föddes, 2010.

Betyg: 1/5

No Time to Die (2021)

Fasen, jag var faktiskt ganska trött på Bond när jag gick in till biovisningen av den nya Bondfilmen. Jag hade ju just avslutat en hel poddsäsong om de kära gamla filmerna med Sean, George, Roger, Timothy, Pierce och Daniel och jag hade blivit mätt på fenomenet vi kallar James Bond.

Döm då av min förvåning när nya Bondfilmen var helt fantastiskt bra! Vicken överraskning och vad kul det känns. Filmen var lång men gick på ett kick. Den var dramatisk, sorglig, känslosam, rolig, fyndig och innehöll en hel del action, ibland lite tråkig (som vanligt). Slutet är magnifikt och som sista film av en skådespelare som spelat Bond är detta den överlägset bästa, endast i konkurrens med Georges film.

För den film som denna påminner mest om är ändå On her Majesty's Secret Service. De återanvände till och med central dialog från OHMSS och ledmotiven från filmen. Jag såg dessa kopplingar som helt integrerade i filmens manus och långt från tröttsamma "fan service". Istället adderar dessa blinkningar till den sedan tidigare mest känslosamma (sorgliga) och dramatiskt bästa filmen i serien djup och mening till denna.

Det fanns mycket att gilla i filmen. Bond och hans familj var en oväntad känslomässig höjdare. Paloma, den amerikanska agenten på Kuba spelas av favoriten Ana de Armas (Knives out, Blade runner 2049). Hon var filmens stora ljuspunkt och hon stal varje scen hon var med i. Jag gillade hennes tolkning av karaktären, hennes tajming, och hennes personkemi med Daniel Craig. 

Jag älskade scenerna med M, Miss Moneypenny och inte minst Q som bara blir bättre och bättre. En av de roligaste scenerna var den hemma hos Q, och en av de bästa rent dramatiskt var slutscenen när M, Q och gänget skålade farväl. Vilken känslomangel...

Bland villains var svenska David Dencik klart roligast att se in action, medan Rami Malek kändes svag, ja till och med malplacerad. Österrikaren är jag sedan länge lite trött på. 

Som vanligt tenderade vissa actionscener bli för långa. Jag vill hellre se prat-scener mellan karaktärerna!

Filmen var lång och det händer så mycket intressanta och upphetsande saker att jag ser mycket fram emot att se om denna film. Då kan den kanske ta sig upp till högsta betyget. Nu ger jag den en stark, stark fyra.

Betyg: 4+/5

Lyssna på när jag, Patrik och Joel diskuterar filmen i ett extrainsatt poddavsnitt i Säsong 8 - Bondpodden.

Filmitch om filmen.

Post scriptum: tyvärr var visningen inte speciellt bra. Det var kul som attans att gå och se den med Joel. Vi valde att se den på VIP på MoS. Där kan man beställa mat inifrån visningen vilket resulterade i att det strömmade in servitörer under en stor del av visningen och detta störde upplevelsen rejält. 

De startade dock inte sina leveranser under reklamen före filmen, utan de väntade infernaliskt nog till precis när filmen startade med en strid ström av leveranser in till olika kunder inne i salongen. Leveranserna höll på under hela filmen men mest under de första timmarna. Det var störande därför att jag drogs ut ur filmens värld när det kom in servitörer som stökade runt. Första gången stod det en servitris mitt framför mig och skymde duken under "mannen med masken"-scenen i inledningen... Inte idealiskt direkt.

Idén med Filmstadens VIP är usel. De hävdar att film är bäst på deras biografer, men i detta fall har de uppenbarligen prioriterat att få sälja mer produkter över filmupplevelsen för kunden. 

Re-Watch: A Fistful of Dollars (1964)

Precis som med Jakten på den försvunna skatten är det svårt att skilja på vad jag tycker om denna film idag, och vad jag tyckte om den förr i tiden. Vad är åsikter och vad är minnen om svunna tiders åsikter? Jag har haft starka känslor om filmen och det är en ikonisk film.

Jag älskar inledningen med dess mystik och nästan dialoglösa berättande. Det är lite en stumfilm eller kanske en operett där musiken sätter tonen och stämningen. Clintan är fantastisk som Joe, mannen utan namn.

Filmen avslutas också mycket starkt med en uppgörelse med the bad hombres som inte går av för hackor. Joes beslut att beklä sig med en järnbit och satsa alla sina kort på att Ramón ska fortsätta in absurdum att sikta på hjärtat är som taget ur en serietidning, och det känns mycket passande i denna film.

Några partier i mitten är inte lika magiska. Leone spenderar allt för mycket fokus på att förklara detaljer i handlingen som är helt oväsentliga. Handlingen i filmen är och ska vara enkel. Två skurkarna och så Clintan däremellan som den vite riddaren som kommit för att rädda Marisol och övriga bybor från deras plågoandar.

Clintan levererar enligt plan efter en obligatorisk holmgång där hans kropp och vackra ansikte slås i spillror. Men det är först efter att ha vandrat i skuggorna i dödens dal som han åter stiger upp och levererar sin och de arma bybornas förlösning.

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinypodden när jag, Frasse och Joel diskuterar filmen.

Minari (2020)

Minari är en hyllad liten amerikansk film från det intressanta produktionsbolaget A24. Den handlar om en ung koreansk invandrarfamilj som kämpar för att bygga upp en liv för sig på en bondgård i Arkansas under tidigt åttiotal. Filmen är ett rent drama och seriös ut i de jordiga fingerspetsarna. Den har en vemodig ton och den berättas i ett poetiskt långsamt tempo.

Jag blir inte överraskad över att filmen har blivit hyllad. Den bockar av flera aspekter som ska vara med i film nu för tiden för att bli "creddiga", där diversitet och sociopolitiska frågor står i första rummet. Samtidigt känns filmen mycket personlig så jag klandrar inte regissören egentligen. Allt handlar om tajming. 

Tyvärr fann jag dock filmen tråkig helt enkel. Den har i princip ingen handling vilket inte behöver vara en dålig sak, men då måste filmen ha något annat att erbjuda. Den har en mycket sorglig ton vilket bara blev påfrestande och monotont, och till sist har den inte speciellt engagerande karaktärer. Men trots allt detta så är det en bra filmad och spelad film. Många som har hyllat filmen verkar känna igen sig i filmens tema och om åskådaren blir drabbad av dess budskap är givetvis filmen väl värd att hylla.

Jag kan inte undgå att jämföra denna med årets oscarsvinnare "Nomadland", en annan film som plockar många "creddiga" poänger, som diversitet och sociopolitiska betraktelser.

Ok, så jag är kanske inte så sugen på denna typ av tunga dramer just i år? För jag har sannerligen gillat och hyllat filmer i genren tidigare. Kan det vara så att dessa två, "Minari" och "Nomadland", helt enkelt inte är lika bra, men att de kom ut i en tid där just denna genre hyllas extra hårt? Jag vet inte, jag får bara den känslan när jag lyssnar och läser om film, och allt handlar ju om tajming.

Bra filmer i samma genre? Tja, en personlig favorit är "In America", den självbiografiska filmen av Jim Sheridan. En annan höjdare i genren är Sean Bakers "The Florida project". Det är två filmer där berättelsen ses genom ögonen på barnen, precis som i "Minari". Jag fann barnskådespelarna i "Minari" dugliga och det var absolut inte de som drog ner filmen, men relativt sett tyckte jag ändå att barnskådisarna i "In America" och "The Florida Project" överglänste dem rejält.

Ok, så vad var allra bäst med "Minari" då? Pinsamt nog fann jag en av få vita män i filmen mest intressant. När jag såg Will Pattons namn i rollistan trodde jag att han skulle spela ett rasistiskt redneck-asshole som gjorde livet surt för den lilla familjen, men överraskande nog spelade han något helt annat, något svårfångat. Det var en figur som jag gärna kommit närmare inpå livet. Känns som att det var länge jag såg någon så sällsam och obegriplig, men ändå så realistisk. För övrigt fanns det inga vita assholes i denna film trots att den utspelas nere i södra USA!

En intressant sekvens i filmen var hur mamman lärde pojken att se fram emot att få se "Heaven", medan mormor tröstade honom... "You don't have to ge see Heaven...". Ack, om vi ändå fick välja vilka som får gå och se himmelen...

Betyg: 2/5

Dune (2021)

Världsbygge är en mycket viktig komponent i sci-fi och fantasyfilmer. Dune som är något av en fantasy sci-fi har ett otroligt starkt världsbygge. I och med att det är Denis Villeneuve som gjort filmen blir ingen överraskad. Han är den för närvarande överlägset starkaste regissören av dem alla. 

Jag såg filmen på IMAX med den megastora duken och en öronbedövande ljudnivå i högtalarsystemet. Jag kände mig helt indragen i filmen på ett sätt som jag inte varit sedan Villeneuves Blade Runner 2049.

Filmen är magisk i sina ambitioner och den tar sig själv superseriöst. Var och varannan scen avslutas på ett mäktigt eller dramatiskt sätt och musiken understöder dessa känslor på ett närmast tortyrliknande sätt. Filmen har mig i sitt grepp som om min hjärna vore förlamad. Under visningen, som bara flög förbi, kunde jag inte om jag så velat ta mig ur världen som spelades upp framför mina ögon. Film när den är som mäktigast.

Tyvärr failar filmen också, och detta är sannerligen inte en fläckfri film. Filmen misslyckas med att på riktigt göra mig fullt investerad i dess karaktärer. Detta trots att det är en lång film.

Jag fattar inte varför det blivit så för de ger huvudkaraktärerna scener där vi ska lära känna dem närmare. Kan de scenerna varit för korta eller låg regissörens fokus så mycket på miljöerna att han glömde de ack så viktiga karaktärerna? I både Arrival och Blade runner 2049 var detta mycket bättre behandlat så det är inte som att regissören inte kan detta.

I Dune möter vi många coola och vackra karaktärer. Framför allt Oscar Isaac och Timothée Chalamet var coola som fan och oändligt vackra. Men var det för mycket? Också Jason Momoa, Josh Brolin och Zendaya var coola och snygga. Den enda karaktären på den "goda" sidan som var okarakteristiskt osnygg och ocool var Rebecca Fergusons Jessica, och ändock var det just hennes karaktär jag brydde mig mest om, eller på grund av kanske...

Skurkarna spelades av Stellan, Dave Bautista och David Dastmalchian (den lustige polka-dot killen i The suicide squad) och de var ganska bra alla tre. Man bjöds på lite underhållning, lite weirdness, lite rysningar och lite äckel, lite av allt men inte mycket av något... För lite säger magen.

I slutändan kan jag inte annat än ge filmen höga betyg, mest för världsbygget och dess set-up av en mycket spännande andra del som jag verkligen hoppas kommer få grönt ljus. 

Jag kan bara hoppas att kommande tv-serier i samma genre lyckas lika bra med världsbyggena. Jag tänker på den redan startade Foundation (på Apple+) och Amazon Primes Wheel o Time samt Lord of the Rings prequelen. Det finns fler serier i pipen också. 

Dune är en spännande episk historia med tunga religiösa undertoner, sökande efter messias, slutna sekter med kvinnliga magikers och hyllningar av naturfolk (med ont om vatten). Kopplingar till världsbygget i Wheel of Time kändes tydliga. Man undrar hur mycket Robert Jordan hade tagit intryck av Frank Herberts böcker när han skrev sin serie.

Betyg: 4/5