tisdag 22 oktober 2019

52 Directors: Alfred Hitchcock


Alfred Hitchcock var given i 52 Directors. Detta inte minst på grund av att jag har investerat en hel del intresse i hans filmografi via Shinypodden. Igår startade vi säsong 6 av podden vilket är andra säsongen jag och den store Frans pratar om Hitchcocks filmer.

Denna gång är de filmerna han gjorde mellan 1939 och 1946 som ligger i fokus. I Säsong 4 pratade vi om Hitchcocks tidiga del av karriären, 1927-1938.

Nu ställs jag inför ett problem. Jag har sett hans äldsta filmer hyfsat nyligen och tänkt igenom dem ordentligt, läst på och kollat på dokumentärer. Alla senare filmer har setts för mer eller mindre länge sedan. Och en hel del av hans kändaste filmer har jag inte ens sett än. Alla dessa kommer vi ju komma till i Shinypodden var det lider. Hur skulle jag göra med denna topp 5? Det är svårt att jämför filmer som man sett under så olika förutsättning.  Och jag ville absolut inte sätta inskränkande förutsättningar på kommande poddningar genom att "fixera" favoriter via denna topplista.

Jag väljer därmed helt sonika en topp 5 från den första fasen av Hitchcocks filmografi, den vi har poddat om!

När vi i podden kommer till den allra sista filmen från Hitchcock kommer jag lista min topp 10 från honom, jag lovar!

Detta är också den sista regissören som både jag och Mr Christian ville ha med på våra listor. Från och med nästa vecka och året ut kommer vi ha olika regissörer, vi fortsätter men mer parallellt, mindre tillsammans. Ni hittar våra 52 Directors på tisdagarna som vanligt och vi kommer länka till varandras inlägg som vanligt.



Without further ado...



Alfred Hitchcocks tidiga karriär topp 5




5. The lodger: A story of the London fog (1927)


Härligt filmspråk och den klart bästa stumfilmen från Hitch, och en av de bättre stumfilmerna jag sett.



4. Rich and strange (1931)


En lite udda film som hoppar i tiden en massa men den har en underbar kvinnlig huvudrollsinnehavare. Ljuvligt romantisk.



3. Murder! (1930)


En mycket dramatisk privatdetektivfilm i kul miljöer. En minnesvärd huvudperson och tillika minnesvärd mördare.



2. The 39 steps (1935)


Klassisk "oskyldig man jagas av polisen", rolig och underhållande som blir bättre och bättre desto längre in i filmen vi kommer.



1. Secret agent (1936)


Suveräna skådespelare och en överraskande komplex relation mellan de två huvudpersonerna. Denna okända film slog sig in före de mer kända stegen, alla 39 av dem.



Hittills har jag sett 17 av Hitchcocks 54 filmer och poddat om dem:

  1. The Lodger: A story of the London fog (1927)
  2. The ring (1927)
  3. The farmer's wife (1928)
  4. Champagne (1928)
  5. The Manxman (1929)
  6. Blackmail (1929)
  7. Murder! (1930)
  8. The skin game (1931)
  9. Rich and strange (1931)
  10. Number 17 (1932)
  11. The man who knew too much (1934)
  12. The 39 steps (1935)
  13. Secret agent (1936)
  14. Sabotage (1936)
  15. Young and innocent (1937)
  16. The lady vanishes (1938)
  17. Jamaica Inn (1939) - kom ut i etern igår!
Jag har också sett nio av de 54 vid tidigare tillfälle, och alla dessa ska det poddas om i framtiden:
  1. Rebecca (1940)
  2. Notorious (1946)
  3. Strangers on a train (1951)
  4. Rear window (1954)
  5. The trouble with Harry (1955)
  6. The man who knew too much (1956)
  7. Vertigo (1958)
  8. North by Northwest (1959) - min favorit när vi gick in i poddprojektet
  9. Frenzy (1972)

Hoppa nu genast över till Mr. Christian och kolla in vad han gillar från Mr. Hitchcock. Kan han hålla nere listan till bara fem filmer??

måndag 21 oktober 2019

Jamaica Inn (1939)


Shinypodden är åter i luften. Säsong 6 startade idag! Detta är den andra säsongen där jag och min kompis Frans pratar om Hitchcocks filmer. Denna säsong kommer täcka in den store mästarens filmer från tidsperioden 1939-1946.

Jamaica Inn var sista filmen Hitch gjorde i England innan han åkte över till Hollywood. Filmen blev något av ett hafsverk där filmens producent och tillika skådespelare i en av huvudrollerna Charles Laughton tog över allt för mycket. Laughton lät skriva om manus så att hans Sir Humphrey Pengallan fick en större roll och mer dialog. Detta ogillades av förklarliga skäl av Hitchcock då ändringarna gjorde att nästan all spänning och mysterium i filmen försvann.

Det verkar nästan som att Hitch ville ta avsked från sina favoritskådespelare i denna sista inspelning innan båten skulle avgå mot Amerika. Skådisar från flera av hans stora filmer på 30-talet återkommer här i små roller.

Laughton spelar den lokale lagmannen i sydvästligaste England under 1800-tal. En lokal liga manipulerar fyrar så att de går på grund och sedan mördas alla sjömän och lasten stjäls. Maureen O'Hara spelar en ovetande systerdotter som anländer till Jamaica Inn där ligan håller hus. I boken och originalmanus skulle det inte komma fram förrän i slutet att Sir Pengallan var hjärnan bakom de hemska brotten men det sabbade alltså Laughton.

Filmen är ändå ok, inte usel men långt från bra. Man kommer snabbt in i den skumma miljön. Hela filmen är inspelad i studio och det känns på något sätt. Allt känns lite artificiellt. Däremot är det otroligt att scenerna från havet och stranden inte är tagna ute i det fria. Mycket imponerande att få till allt det i studion. En anekdot som framgår i litteraturen är att en stackars statist som spelade sjöman dog i lunginflammation efter inspelningen efter alla scener där kallt vatten sprutades över skeppet.

Detta var en av Maureen O'Haras allra första filmer. Hon hade just blivit upptäckt av Laughton. Senare kom hon att göra lång karriär i Hollywood.

Jamaica Inn är en svag film, och sannerligen inte en film man måste se, om man nu inte har fått för sig att se allt från Hitch. Gå in på Shinypodden och lyssna på mig och Frans diskutera filmen. Avsnittet finner ni här.

Betyg: 2/5








söndag 20 oktober 2019

Million Dollar Listing NY - Season 5 (2016)


Million Dollar Listing New York är en typ av tv-serie som jag kan titta på när jag är tankspridd och egentligen inte behöver se något bra, bara ha ett lättsamt tidsfördriv. Den ersätter att titta på repriser av serier som Friends och How I met your mother.

Lockelsen ligger i att se de helt fantastiska lägenheterna som säljs, och det är lätt att drömma sig bort till ett liv i the Big Apple. Men fokus i serien är ju dokusåpan om de tre huvudpersonerna, mäklarna.

Som i tidigare säsonger är Ryan min favorit. Han är ganska hejdlös, frispråkig och ibland utan gränser, men på ett bra sätt. Andelen privatliv hålls också på en befriande låg nivå då det gäller Ryan. Än så länge. I sista avsnittet är det mycket prat om hans kommande bröllop i Grekland. Jag kom att tänka på Franck Eggelhoffer i Father of the bride ett tag där...

Svensken Fredrik Eklund står ofta i fokus och han gör en del ruskigt häftiga affärer som vanligt. Tyvärr är det extra mycket fokus på han och hans mans försök att bli gravida. De flesta av de scenerna känns mycket tillgjorda och "regisserade". Att tv-teamet råkade befinna sig på plats då de mest känslosamma diskussionerna hålls känns orimligt. Allt är en dokusåpa som regisseras i sann amerikansk skräp-tv-anda.

Luis är den som är minst intressant att följa. Hans tråd var övertydligt annonserad tidig under säsongen och den stora grejen med att han hoppar av som mäklare kom som en stor chock i sista avsnittet. NOT.

Allt som allt inte en serie som jag skulle rekommendera ens till min värsta fiende, men den duger som slappar-tv när det så passar.

Betyg: 2/5

lördag 19 oktober 2019

Ben Fogle: New lives in the wild - Series 1 (2013)


En annan liten lustig TV-serie som jag kan bli insugen i när jag vill se något intressant men inte allt för allvarligt är "Ben Fogle: New lives in the wild". Serien kallas av någon anledning ibland för "Where the wild men are" men jag tror det är exakt samma serie.

Detta är ett intressant natur- och samhällsprogram. Programledaren Ben Fogle är en mycket trivsam engelsman. Han åker runt till alla världens hörn och besöker människor som valt att lämna det vanliga 9-5 livet i storstäderna och bosatt sig ute i vildmarken. Fogle stannar hos sina värdar i cirka en vecka och "walk a mile in their shoes" så att säga. Programmet ställer en massa intressanta frågor om vår samtid och det liv de flesta av oss i Väst lever. Jag tittar förundrat på min samling av vinylskivor och tänker på hur det skulle vara att leva sitt liv på en öde ö utanför Australiens norra kust utan vare sig vinyler eller BluRayspelare...

Mycket av charmen med serien ligger också i programledarens personlighet. Han är helt enkelt otroligt sympatisk och det perfekta valet för denna sort turer in i det okända. Han utsätts för konstig mat, mer och mer konstiga, men också ibland helt fantastiska, sovarrangemang och alla dessa egensinniga människor. Det är som att titta in i hemliga subkulturer som man inte visste fanns.

Första säsongen har fyra episoder. I seriens allra första avsnitt besöker Ben en förde detta affärsman från Sydney som lever ensam som en annan Robinson Cruse på en paradisö norr om Australien. Gubben kämpar för att ön ska förbli oexploaterad av "den vite mannen". Han vill bevara den för urinvånarna som ser den som helig. Ben får övernatta i "gäststugan" nere på stranden, ett hus utan väggar, endast ett tak mot regnet men med en spektakulär vy över havet några meter bort.

I det andra avsnittet besöker han ett par och deras två små barn som bor i en mongolisk yurt långt upp i Alaska. Kallt. I det tredje besöker han en familj som bor i ett svåråtkomligt område i Nya Zeeland. Ben tvingades hajka flera dagar för att ta sig fram till deras "homestead". Han återvände dock till civilisationen medelst helikopter. I det sista avsnittet besöker han en före detta modefotograf från New York som flyttat ut i öknen i en avlägsen del av Texas och lever ett 1800-talsliv i en miljö som är allt annat än välkomnande. Varmt.

Mycket trevlig serie detta. Jag ser fram emot att se vidare.

Betyg: 3/5




torsdag 17 oktober 2019

Alita: Battle Angel (2019)


Alita: Battle Angel var en otroligt stor positiv överraskning. Jag älskade denna fantasy i sci-fi-miljö. Det är en avlägsen framtid på jorden, efter ett brutalt krig mot kolonierna på Mars. Sagan om krigsroboten Alita med ett mänskligt hjärta och en mänskliga själ drabbade mig mer än vad jag kunde ana. Jag älskar uppenbarligen typen av historier där huvudpersonen har glömt allt och måste upptäcka sig själv och vad de kan göra. Det återkommer här i massor och vi har sett det i sagor som Bourne identity och Long kiss goodnight. Jag fick bokstavligen gåshud när Alita automatiskt intog en stridsposition när hon blev överraskad av den stora klumpiga robotpolisen i inledningen av filmen. Då visste jag redan att vi var hemma... Jag älskar Alitas rena hjärta och obändiga vilja.


Filmen är regisserad av Roberto Rodriguez vilket överraskar mig lite. Det är en mix av live action och full animation av Alita. Då hon är en humanoid robot funkar det perfekt med animationen. Jag har inga problem med uncanny valley. Filmen är supersnygg och miljöerna, karaktärerna och historien i filmen funkar fullt ut. det är mindre överraskande att James Cameron är en av producenterna bakom filmen. Han verkar ju vara mycket intresserad av teknisk utveckling i sina alster och detta var nog den bästa filmen med mix av animation och live action jag sett. Cameron har varit med och skrivit manus också och det var ett orosmoment. Hans manus har ju inte varit hans forte i senare verks (tänker på dig avatar). Men filmen bygger ju på en manga med namnet Battle Angel Alita och det gick kanske inte att helt pajja den bra storyn.

Jag har inte läst mangan och jag var i övrigt ganska ospoilad när jag satt mig ner för att se filmen. Storyn leder upp mot en slutfajt mot en ond man i staden uppe i skyn. En bra bit in i filmen inser jag att de omöjligtvis kan hinna med all handling som förväntas. Hmmm, vid närmare efterforskning visar det sig att James Cameron hade (minst) en trilogi i tankarna. Det var därför han bytte ordningen på orden i titeln. Filmerna skulle heta Alita. Battle Angel, Alita: Fallen Angel och Alita: Avenging Angel. Efter denna första film hoppas jag verkligen att de två uppföljarna blir av. Vi fick ju också något av en cliff hanger i slutet där vi till slut fick se ansiktet av den onde mannen, nästan lika olycksbådande som Thanos i de tidiga Avengers-filmerna.

Jag gillade detta skarpt då det är en av de bättre jag sett i denna smala genre, godhjärtade fantasyäventyr i sci-fi-miljöer, och nu skulle jag gärna spendera mer tid med den lilla hårda Alita. Hon påminner mig så om Egwene. Alita skulle helt klart ha valt Green Ajah!

Betyg: 5/5 







tisdag 15 oktober 2019

52 Directors: Clint Eastwood


Den gamle slitvargen Clintan. Känd som "The man with no name", "Dirty Harry" och nu för tiden gamla buttra gubbar. Men han har också regisserat en massa filmer. Ibland spelar han med och ibland sitter han bara i stolen. Clintan är kanske lite underskattad som regissör, i alla fall för min generation som växte upp med honom då han ansågs vara en simpel actionfilmsskådis. Men han bör hyllas och så gör vi idag. Clintan har en sådan imponerande och varierande meritlista att man skulle kunna tänka sig att podda om hans filmer... ;-)

Denna vecka är det näst sista där jag och Mr Christian bloggar om samma favoritregissör. Snart kommer vi till vägskälet där våra vägar skiljs åt.



Without further ado...



Clint Eastwood topp 5




5. Mystic River (2003)


Tät och mörk thriller där Tim Robbins spelar skjortan av Sean Penn. De vann varsin Oscar för prestationerna i denna film.



4. Absolute power (1997)


Det är den när Clintan sitter inne i det där lilla "Peeping Tom"-rummet hos presidenten och bevittnar ett mord. Spännande thriller med en mysig 90-talsstämning.



3. The outlaw Josey Wales (1976)


Mycket fin western som startar med krig och våld och som avslutas med försoning och förlåtande.



2. High plains drifter (1973)


Mycket bra hämnd-western med religiösa undertoner. Tidiga sjuttiotals-westerns är najs.



1. Unforgiven (1992)


En topp 5 westerns genom tiderna. Ingen glamour, ingen försköning av våldet bara ruskigt realistiskt och fantastiskt bra.



Jag har bara sett 17 av de 37 filmerna Clintan har regisserat:

  1. High plains drifter (1973)
  2. The Eiger sanction (1975)
  3. The outlaw Josey Wales (1976)
  4. Firefox (1982)
  5. Sudden impact (1983)
  6. Pale rider (1985)
  7. Heartbreak Ridge (1986)
  8. The rookie (1990)
  9. Unforgiven (1992)
  10. Absolute power (1997)
  11. True crime (1999)
  12. Mystic River (2003)
  13. Changeling (2008)
  14. Gran Torino (2008)
  15. Invictus (2009)
  16. American sniper (2014)
  17. The mule (2018)


Hoppa nu över och kolla in vilka filmer Mr Christian listat av Mr Eastwoods filmer.

söndag 13 oktober 2019

Battlestar Galactica - Mini series (2003)


Sådär ja. Nu har jag sett miniserien från 2003 som startade om Battlestar Galactica för andra gången. Jag hade lust att se den omtalade sci-fi serien och behövde friska upp minnet.

Miniserien är 3 timmar lång, uppdelad på två långfilmer eller fyra "entimmes"-avsnitt om 45 minuter vardera, hur man nu vill se det. Men precis som vid förra gången jag såg miniserien var jag mestadels lite lätt uttråkad. Problemet är inte tekniken, storyn eller konceptet, även om vissa krigsscener i rymden var mer skrattretande än spännande.

Nej, problemet är att jag bara är helt ointresserad av både huvudpersonerna och birollsfigurerna. Det finns ingen som jag gillar över mängden, varken på den goda sidan eller bland de onda. Och det känns mycket trist.

Värst är de två kvinnliga huvudpersonerna, politikern som spelas av Mary McDonnell och den arroganta piloten som spelas av Katee Sackhoff. Den ena är en pk-karaktär som känns gammal och förlegad, den andra är en misslyckad switch av könen för att vara "edgy". Starka kvinnliga karaktärer betyder inte att skriva en karaktär som en man och sedan låta en kvinna spela den karaktären. Det blir fel och känns plastigt och konstruerat. Man behöver bara titta på Buffy, Willow, Zoe, River och Saffron för att se starka kvinnliga karaktärer som också känns äkta och "som på riktigt".

Rymdskeppets kapten, spelad av Edward James Olmos, är vrång och totalt ointressant. Men kanske de två "motståndarna", Gaius och Number Six då? Tyvärr lika trista. Jag gillar konceptet med fienden mitt bland oss och hur ska man egentligen hantera den situationen, men det är något med dem som gör dem helt ointressanta. Manus, skådespelare eller genomförande i övrigt är kanske ok, jag vet inte, men jag blir inte speciellt sugen på att se vidare.

Vi får se om jag trots allt ger säsong 1 en chans. Det måste ju finns något bra med serien eftersom så många har sett den och gillat den, eller hur va? Och dessutom har jag ju en Blu-Ray-box med hela serien stående på hyllan där hemma. Ska den förbli osedd?

Betyg: svag 2/5 

lördag 12 oktober 2019

Agatha Christie's Poirot - Series 3 (1990-1991)


Tredje säsongen av Agatha Christie's Poirot består av en långfilm plus tio avsnitt om ca 50 minuter. Säsongen inleds med filmen "The Mysterious Affair at Styles" och den bygger på boken med samma namn från 1920 där Hercule Poirot introduceras. Poirots första fall alltså. Den utspelas i slutet av första världskriget. Resterande avsnitt kommer från novellsamlingarna Poirot Investigates från 1924, Poirot's Early cases som publicerades 1974 och utspelas mellan 1923 och 1935 samt The Adventures of the Christmas Pudding från 1960.

Styrkan i serien ligger i miljöerna, tidskänslan (i tv-serien utspelas det mesta i mitten av 30-talet), samspelet mellan karaktärerna och den underbara lågmälda humorn. Mysterierna är kluriga men vi som åskådare får oftast inte se väsentliga detaljer, scener klipps just när Hercule får syn på något viktigt och liknande, vilket leder till att detaljerna i lösningen ofta är okända för oss. Därför blir det oftast något av en "happening" när Poirot avslöjar allt. Det är lite trist eftersom det förtar intresset för mysterierna för mig. Istället är det afternoon tea, Poirots klanderfria stil och uppförande och humorn som studsar fritt mellan Hercule, Captain Hastings och Chief Inspector Japp som lyfter serien.

Säsongens intressantaste avsnitt kan vara Hercule's första case "The Mysterious Affair at Styles", det lurigaste mordet i "The mystery of the Spanish chest" samt "The double clue" där Poirot blir betuttad i den ryska Countess Vera Rossakoff.

Nästa säsong är den första som enkom består av långfilmer, tre till antalet. On y va!

Betyg: 3/5


torsdag 10 oktober 2019

Midsommar (2019)


Midsommar är en intressant film, mycket intressant, och speciellt för oss svenskar eftersom filmen utspelas i Sverige och berör välkända kulturyttringar och det älskade midsommarfirandet. Det är kul att se hur en utländsk filmskapare tolkar och förvanskar svenska seder. Filmen handlar om fyra amerikanska collegestudenter som blir inbjudna av en svensk klasskompis på midsommarfirande hos hans familj i Sverige. Den somriga resan blir inte riktigt som de amerikanska ungdomarna hade tänkt sig, om man nu säger så.

Stämningen i filmen byggs upp mycket väl. Gästerna upplever det mesta som väldigt exotiskt i den nya miljön. Allt är mer eller mindre oförståeligt; det starka sommarljuset och midnattssolen, alla blonda och vitklädda människorna, den konstiga maten, de inavlade barnen och dansen kring midsommarstången. Det är kul att pricka av seder och bruk som känns igen, om än i förvridna versioner.


Filmen påminner en hel del om Jordan Peeles Get out då båda visar på gäster i en udda miljö och hur utanförskapet snart blir obekvämt och hotfullt. Båda filmerna är också mardrömslika i mångt och mycket. Vem har aldrig haft mardrömmar där du ställs inför något fasansfullt men ack, du kan inte röra dig, du kan inte fly, du kan inte fäkta? Den känslan förmedlas väl i båda dessa filmer.

Stämningen är tät och en av filmens styrkor. Tyvärr är filmen minst en halvtimme för lång med sina två timmar och tjugo minuter. Detta är en typ av film som bygger upp mot slutet och där slutet är otroligt viktigt för helheten. Det är en uppbyggnad och väntan på vad som ska hända i crescendot, precis som i Get out. Tyvärr är Midsommar som bäst under första halvan och det så viktiga slutet är ett om inte gigantiskt så åtminstone ett litet magplask. Filmen ballar ur i en surrealistisk kaskad av konstigheter. Det är så synd. Hade de istället gjort slutet mer realistiskt som en renodlad horror hade jag nog uppskattat filmen mer. Nu var det mer skrattretande än spännande och mer hemskt på pappret än hur det blev i filmen. Mycket trist.


I en spänningsfilm som denna kan man kanske inte vänta sig att huvudpersonerna ska bete sig logiskt eller ens naturligt. Men trots det är även i denna fråga Midsommar svagare än Get out, där Daniel Kaluuyas Chris åtminstone kände på sig att något var fel. I Midsommar beter sig alla fyra, eller i alla fall de tre killarna, svagt, naivt och för mig onaturligt. Deras beteende är så osannolikt att det förtar känslan av riktig fara och tar mig ut ur filmen lite för mycket.

Filmen får av mig ett stort plus för blodörnen. En blodörn! Damn.

Det andra pluset får den för att alla biroller spelas av svenskar och att de pratar svenska på riktigt. Den amerikanska publiken får vissa obehagliga överraskningar som vi som förstår dialog i bakgrunden redan fått nys om... De svenska skådespelarna är inte speciellt bra vilket passar utmärkt i denna film. Hela "familjen" är ju en bunt galningar så de fyrkantiga skådespelarinsatserna passar in. Eller så är skådisarna superbra.

Det är synd att slutet inte lever upp till filmens inledning. Men som helhet är detta ändå klart intressant. Det finns scener som på egna meriter är spektakulära och som sitter kvar i minnet. Det är också en mycket spännande premiss Ari Aster har hittat på. Jag kan dock inte ge filmen mer en en trea med tanke på det svaga slutet.

Betyg: 3/5





tisdag 8 oktober 2019

52 Directors: Billy Wilder


Billy Wilder är en av de stora regissörerna. Som filmbloggare bör man ha koll på honom. Jag har sett nästan hälften av alla filmer han regisserade. Då jag för länge sedan tog en kurs i manusskrivande visades en av Billy Wilders filmer som en serie av femtonminutersepisoder under kursen. Sedan dissekerade vi filmen och manus. Åh, de gamla minnena. Jag gillar Jack Lemmon, visst är han allt som oftast bra, men han är inte en utstuderad favorit. Här är han dock med i tre av mina fem toppfilmer från Wilder. Där ser man.



Without further ado...



Billy Wilder top 5




5. Witness for the prosecution (1957)


Skön rättegångsfilm med Charles Laughton. Härlig stämning och vass dialog. Gillar filmens glimt i ögat.



4. Avanti! (1972)


Så där underbart varm som bara en Wilder-Lemmon-film kan vara. Juliet Mills en trevlig överraskning.



3. Sunset Blvd. (1950)


Den andra Billy Wilder-filmen jag såg och fortfarande en av de bästa. En härligt stilren film noir. William Holden är bra som den olycklige, men Gloria Swanson stjäl ju showen såklart.



2. The Apartment (1960)


Ansedd av vissa som den bästa film som gjorts, men på min Billy Wilder-lista kommer den "bara" på plats 2. Jack Lemmon och Shirley MacLaine är underbara ihop i denna dramatiska och lite melankoliska romantiska komedi.



1. Some like it hot (1959)


Marilyn Monore är bäst. Tillsammans med Jack Lemmon och Tony Curtis i drag är detta en helt ljuvlig film. Five by five. Wilders bästa film i mina ögon.




Jag har bara sett tolv av Billy Wilders 26 filmer:

  1. Double indemnity (1944)
  2. The lost weekend (1945)
  3. Sunset Blvd. (1950)
  4. Ace in the hole (1951)
  5. Sabrina (1954)
  6. The seven year itch (1955)
  7. Witness for the prosecution (1957)
  8. Some like it hot (1959)
  9. The apartment (1960)
  10. Irma la Douce (1963)
  11. The private life of Sherlock Holmes (1970)
  12. Avanti! (1972)

Glöm nu för all del inte att hoppa över och kolla vad Mr Christian tycker om Mr Wilder.