Alien Resurrection (1997)

Så har jag och Måns sett den sista Alien-filmen han inte sett tidigare vilket blev fyran av de fyra "originalfilmerna". Det känns som extremt länge sedan jag såg denna men den uppfyllde ungefär förväntningarna. Den var bättre än väntat inom vissa delar och sämre än väntat i andra.

Filmen är ganska "gory" vilket var en överaskning. Det gjorde varken till eller från. Den stösta negativa överaskningen var att flera av karaktärerna var pajjiga och att dialogen i delar var riktigt risig.Det känns trist då Joss Whedon står som manusförfattare. Kom han inte in som en "script doctor" för att rädda upp filmen? I vilket fall lider filmen ganska gravt av ojämnhet i tonalitet. Den hade vunnit på att välja spår och kört det rak över. Nu var det blandning gore, body horror, skräck, action och en slags missplacerad humor som inte passade in.

Det jag gillar med filmen är utvecklingen och det sorgliga om Ripley. Vi får se henne som en riktig bad ass igen, men visst finns det saker i filmen som är tråkiga. Annars är Winona Ryder som roboten Call filmens behållning. Dels har hon ett så speciellt utseende, hon är otroligt vacker med sina stora mörka ögon. Men framför allt är det spännande med en android av "andra generationen" som de säger om henne, dvs att hon är byggd av andra androider. Här ser vi kanske ett exempel av en AI. Call är den mest mänskliga av dem alla på hela skeppet. Intressant med tanken att AI kan utvecklas så också, istället för att bli ett nytt Skynet Jag gillade den delen av historien. 

Sen måste jag lyfta undervattenscenerna som ändå är innovativa för serien och de funkade överlag bra. Och de galna veteskapsmännen, speciellt Brad Dourif i rollen som Gediman, han som fascinerad studerade mostert in i det sista... Inte ens ett skrik.

Mina två stora, stora bekymmer med filmen är dels "body horror"-scenen när Ripley tittar in i rummet med försök 1-7. Det är en grotesk och osmaklig scen som jag bara tycker är malplacé för en Alien-film. Men det största problemet är såklart hela slutet med "the Newborn". Fasen vad kasst det är. Jag har riktigt svårt för Ripleys barnbarn. Ta bort.

Det var därför det var så trist att Romulus också hade en Newborn. Det var redan prövat och vi visste redan att det inte funkar.

Till sist en ny spaning från när jag nu såg den efter att ha sett det mesta av vad Joss gjort. Jag ser tydliga likheter mellan Call och River. En ung och liten tjej med ett stort hjärta som på olika sätt vet en massa av "myndigheternas" hemligheter. Också skeppet "The Betty" och hennes crew med en "Jayne"-typ (Ron Perlman), en "mekaniker", en "pilot", en "Captain" osv känns ju igen i Joss senare arbeten. 

OK, nu får vi flytta fokus från Alien till Predator-serien. Vi ska sova på saken vilka av filmerna Måns vill se, men jag hoppas på den första ska få plats i alla fall...

Betyg: 2/5

Uppdaterad ranking av Alien-seriens filmer à la 2024: 

1. Aliens
2. Alien
3. Alien 3
4. Alien Resurrection
5. Alien: Romulus
6. Alien: Covenant
7. Prometheus

Alien 3 (1992)

Efter Romulus kändes det rimligt att köra vidare med Aliens-filmer med systersonen och täcka in de som han inte sett. Alien 3 var näst på tur. Jag hade själv inte sett den på en herrans massa år, minst 25 år i alla fall.

Först fick vi bestämma vilken version vi skulle se. Bioversionen på 115 minuter är ju allmänt dissad, vilket Måns var mycket väl medveten om. Den alternativa "Assembly cut" på 145 minuter är berättarmässigt den överlägsna filmen. Den största skillnaden i den långa versionen är tråden om hur de fångar alien i ett rum (för toxiskt avfall) och att den galna fången Golic sedan släpper den lös. Golic tror att det är en drake, en fulländad varelse och närmast tillber den som en gud. Golic dör ändå skrikande som alla andra. Bioversionen utan de delarna makar inte sense. Men man får betala med sämre utförda specialeffekter etc i den ofärdiga versionen. Det var ett lätt val för oss, vi kollade på Assembly cut.

Först och främst slås jag av hur bra denna film egentligen är. När den kom efter Alien och Aliens var det såklart inte så lätt för den, den var ju då "sämst" av de tre. Men nu med en massa andra filmer är den långt från bottenskrapet, den är snarare den tredje bästa filmen helt enkelt.

Miljöerna och stämningen i filmen är mörk och tung. Otroligt snygga scener i den förlängda inledningen i Assembly cut. Man påminns av Finchers Seven i dess dysterhet. Världsbygget är mycket bra och som med alla de äldre Alien-filmerna är det mesta byggt och praktiska effekter i första rummet. Det är endast alien-varelsen i sig som är dåligt animerad, speciellt i denna version. Men om jag ska vara ärlig så stör inte de svagare effekterna speciellt mycket. Jag prioriterar berättelsen så mycket mer.

Jag älskar hur Ripley får ett värdigt slut. Hela filmen känns som en hyllning med ett långt och smärtsamt avsked till den älskade karaktären. Jag hade glömt hur mycket filmens titelsekvens spoilar filmen vilket nu känns lite onödigt, samma i båda versionerna för övrigt. Jag kom ihåg det som att det var något av en twist med Ripleys öde, men nu kändes det väldigt uppenbart hela filmen igenom. Allt hostande, ont i halsen, känna sig sliten etc. För att inte tala om den ikoniska scenen när alien-monstret är framme och sniffar på Ripley...

Filmen är sannerligen inte ett glädjepiller. Lyckligtvis tyckte Måns om filmen som det verkar, men jag gick och la mig med ett tungt sinne den kvällen.

Den långa versionen vi såg är dock inte utan svagheter heller. Dess styrka är att historien är komplett med den andra vändpunkten med Golic, men svagheter är bland annat en hel del lite taffliga dialogsnuttar eller sekvenser. Jag förstår varför en hel del blev bortklippt.

Den största nackdelen jag såg var dock slutscenen för Ripley. The Assembley cut har inte med chest bursten och att Ripley håller fast drottning-ungen vid sitt bröst. Efter filmen var slut var jag tvungen att visa Måns bioversionens slut och vi var rörande överens om att bioversionens slut var det klart bästa. Att Ripley till slut tvingas uppleva det hon kämpat så länge och så outtröttligt för att slippa kändes i maggropen. Också att hon hindrar den lilla drottningen att fly känns så rätt, bilden när hon för drottningen till sitt bröst i en omfamning var fin. Nästan lite dammigt i rummet. Det är en magnifik scen och en höjdpunkt från alla de tre första filmerna. Jag som älskar Alien-serien ser det som ett defining moment. Konstigt nog verkar fans på internet inte vara överens om den scenen var bra eller inte. En del föredrar renheten med att Ripley bara faller ner i ugnen. Rent såklart, men inte lika meningsfullt, för mig i alla fall.

Till sist kan jag nämna att jag blev förvånad av att båda versionerna har en egen hantering av titeltexten av filmen. Jag saknade att namnet långsamt byggs upp av de lodräta och snedställda elementen från bokstäverna... Är kanske en grej som endast Ridley Scotts bolag har rätten till?

Allt som allt en mycket bra film!

Betyg: 4/5

Uppdaterad ny ranking 2024: Aliens, Alien, Alien 3, Alien: Romulus, Alien: Covenant, Prometheus

Heartbreakers (2001)

Heartbreakers är en romantisk komedi med stor potential som tyvärr misslyckas tämligen hårt. Filmen är något av en "Mess": Den vet inte riktigt vilken genre den ska tillhöra. Är det en hesit-komedi likt Rivierans Guldgossar (1988), eller ska det vara en mysig romantisk komedi där de två unga vackra tu får varandra. Eller ska den vara en crazykomedi med vansinniga biroller?

Filmen är lite av varje och förutom att den är alldeles för lång är den varken rolig, bitsk eller ens gullig. Förutom att både Jason Lee och Jennifer Love Hewitt är vackra och gulliga ihop. Love Hewitt är otroligt snygg och det kommer en skådespelerska långt med. I alla fall till en viss gräns, sedan måste hon ha glimten i ögat och en charm som förmedlas ut genom duken. Hon har det i massor. Samspelet med Jason Lee som alltid är charmig vad han än gör som det verkar är filmens behållning för mig. De delarna av filmen följer också den klassiska romantiska komedins regler.

Det måste ha varit en hit för produktionen att få Sigourney Weaver i huvudrollen som mamma Conners. Ni vet, mamma och dotter Conners är "conners", get it? Men tyvärr tycker jag inte att Sigourney passar i rollen. Hon har inte charmen alls och jag tycker inte att hon är speciellt bra som förförisk "man eater". Vet inte om det är för att jag ser Ellen Ripley för mycket. Hon var ju bra som antagonisten till Melanie Griffith i Working Girl men den rollen var mer en "entitled bitch". Hon är inte charmig, snarare hård, kall och något av en bad-ass... 

Sen måste man ju i alla fall nämna Gene Hackman denna gigant till skådespelare. Vad tusan gjorde han här? Inget intressant eller innovativt i alla fall och framför allt inget roligt. Hela partiet när mamma Conners skulle ragga upp Mr Chain Smoking var ofantligt tråkigt. Även mini-giganten Ray Liotta är med på några hörn och han är i alla fall rolig av och till (i andra halvan av filmen, inte så mycket i inledningen).

Trist på en hyfsat intressant idé till film. En svag tvåa. Jennifer och Jason räddar den från skämsbetyget!

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Ghostbusters: Afterlife (2021)

Man kan still undra varför. Klart de vill tjäna pengar, krama ut en skvätt till ur de av oss som vuxit upp med de gamla Ghostbuster-filmerna. Jag gillade dem men är inte ett super-fan. Därmed hoppades jag på en film som stod på egna ben och gav mer underhållning än bara fan service i form av blinkningar till förr.

Nja, filmen är helt ok. Den var underhållande under titten men egentligen står den sig tämligen slätt, den står inte ut på något specifikt sätt. Paul Rudd och Carrie Coon är inga Bill Murray, Dan Akroyd eller Sigourney Weaver om man säger så. Vi får en ny generation med Finn Wolfhard (veteran från Stranger things) och McKenna Grace. De är också ok. Damn it, allt är ok med denna film, men inget får mig exalterad.

Hmm, okey då, slutet kanske? Vad har vi på det? Jag gillade vad de gjorde, där och då i fåtöljen. Det kändes varmt i kroppen och jag log. Det är ett starkt kort att spela, att återbesöka de gamla hjältarna. Kul och det knöt ihop nuet med historiken. Bra gjort.

Men, men, jag hade ändå hoppats på något mer vederkvickande från regissör Jason Reitman (Thank you for smoking, Juno och Up in the air).

Lagom underhållande för de av er som är specialintresserade av Ghostbusters-filmerna.

Betyg: 2/5 

James Cameron's Story of Science Fiction - Season 1 (2018)

 

Detta är en trevliga genomgång av science fiction på film och tv-serier för oss som gillar genren. James Cameron intervjuar crème de la crème av regissörer och skådespelare från genren. Dessutom diskuterar filmkritikers och författare ämnet med en stor portion allvar. 

Säsongen är uppdelad på sex avsnitt som alla har varsitt tema; Aliens, Att utforska rymden, Monster, Mörk framtid, Intelligenta maskiner samt Tidsresor.

Jag fann avsnitten om den dystopiska framtiden och AI de mest intressanta. Det jag gillar mest vid sidan av alla tunga namn från genren, är alla exempel med klipp från filmer och serier som de pratar om. En genretäckande dokumentär som denna hade varit tråkig om vi bara fick se talking heads.

De mest kända regissörer som intervjuas är Steven Spielberg, Ridley Scott, George Lucas, Christopher Nolan, Luc Besson och Paul Veerhoeven. Bland skådespelarna ser vi namn som Arnold Schwarzenegger, Sigourney Weaver, Keanu Reeves, Michael Biehn, Milla Jovovich, Christopher Lloyd, Jeff Goldblum och många fler. Bland övriga ser vi författarna Max Brooks och Andy Weir, producenterna Jane Espensen, Jonathan Nolan och Lisa Joy, samt kritikern Matt Singer.

Helt klart en trivsam liten serie att kolla in om man gillar sci-fi. Ligger på SVT Play under namnet "Mästarna av Sicence Fiction" fram till och med den 4:e januari 2021.

Betyg: 3/5

The Meyerowitz Stories (New and Selected) (2017)

The Meyerowitz Stories (New and Selected) är "nykomlingen" Noah Baumbachs tionde film. Damn, Baumbach kan knappt kallas för nykomling längre! Jag gillar det mesta från honom så jag såg fram emot han nya alster. Denna gång bjuds vi på en mycket mörk film om relationen mellan (framför allt) två vuxna bröder och deras far. Hans självbiografiska The squid and the whale handlade om två yngre bröder och hur deras föräldrars skilsmässa påverkade dem. Jag gissar att det kan finnas en hel del självbiografiska element i denna film också.

Adam Sandler och Ben Stiller spelar bröderna Danny och Matthew som tävlar om gunsten från sin vresiga och elaka patriarkaliska far Harold spelas av Dustin Hoffman. Han är en misslyckad konstnär som när en självbild om att vara bättre än alla andra, framför allt samtida kollegor som blivit mer framgångsrika rent kommersiellt.



För de av er som ryggade tillbaka när ni ser att Adam Sandler är med i filmen så kan jag direkt säga att det är ingen fara. Detta är ett drama, ett svart drama med inslag av vass och satirisk humor. Filmen är så långt från The waterboy man kan komma nästan. Detta är en Adam Sandler som visar att han kan skådespela. Tänk Jim Carey i Eternal sunshine of the spotless mind.

Dustin Hoffman, Ben Stiller, Emma Thompson som nya frun Maureen och Elizabeth Marvel som systern Jean (en kvinnlig Fredo!) gör alla bra insatser. Men filmens "scene stealer" är helt klart Grace van Patten som Dannys dotter Eliza. Hon är väldigt bra och fin i denna film. Alla scener mellan henne och Adam Sandler är filmiskt guld, som scenen i bilen, scenen vid pianot, på sjukhuset. Säkert flera scener som jag tappat. Hon är också förvillande lik Shailene Woodley för en sådär fem år sedan (deras åldersskillnad är i alla fall fem år). Grace Van Patten läggs på minnet.



Teman i filmen är livslånga misstag, felriktade ambitioner och önskemål. Den fokuserar på hur illa föräldrar kan fucka upp liven för barnen. Man hade kanske kunnat hoppats på ett något ljusare slut, nu blev hela filmen väldigt svart i mina ögon. Måhända att egna erfarenheter spelar in i hur filmen landar i mitt inre. Vissa sår går så djupt att de aldrig kommer läka helt.

Noah Baumbach fortsätter att leverera. Han är superstabil med filmer som "alltid" hamnar på en fyra. Det är mer än de flesta aktiva regissörer av idag kan skryta med.

Jag ger The Meyerowitz Stories (New and Selected) fyra utmanande filmer (Elizas!) av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Specialvisning av Alien (1979) och Aliens (1986)

Fredagen den 28:e oktober hölls en specialvisning av Alien och Aliens på Bio Rio i Stockholm och flera anda biografer runt omkring i Sverige. eftersom jag redan skrivit om filmerna här på bloggen kommer här endast en kort rapport från föreställningen.

När jag hörde om denna visning skyndade jag mig att köpa biljetter då jag inte ville missa chansen att se Alien på riktig bio. Självklart var det intressant att se Aliens också men den såg jag på bio redan 1986.

Jag tycker det är extremt trevligt med denna typ av specialvisningar. Biografen fylls till bredden av riktiga fans. Bion var full med folk med "Weyland Corp." t-shirts. Bio Rio är mycket mysig och efter renoveringen har de otroligt sköna stolar. Det måste framhållas. Vestibulen är liten men charmig. Hallonläsk såldes i kiosken.

Festiviteterna inleddes något försenat med Alien. Men inte riktigt ändå, först kom kvällens maskinist in med mikrofon och allt och körde någon form av absurd stand up comedy. Jag var inte imponerad. Det stående skämtet var att filmen skulle bli ännu mer försenad och pausen mellan filmerna skulle bli ännu kortare desto längre han malde på. Publiken skrattade inte. Tonen blev helt fel. salongen var fylld med fans och då var det tråkigt att Bio Rio tyckte att det var rimligt att ha en pajas som hälsade välkomna. Det var lite synd att de skulle inleda kvällen med jönserier då all form av stämning och förväntan som vi byggt upp skingrades av hans långrandiga jidder framme vid scenen. Det är alltid trevligt med en presentation av filmen på bio, men vid en specialvisning som denna passar det kanske bättre med att låta ett nördigt fan presentera filmen.

Sen drog de i alla fall igång Alien. Filmen visades utan textning och det fungerade jättebra. På bio är oftast ljudet så högt att man uppfattar vad de säger ändå. Filmen är otroligt stämningsfull och spännande. Samtidigt har jag nu sett filmen så många gånger att det är lätt att glida in i ett vaket transliknande tillstånd när jag ser den. Det var kanske fredagskoman slog till? Men annars var det en bra visning. Det var till och med ett gäng yngre tjejer som antagligen såg filmen för första gången som skrek till några gånger, en extra krydda som höjer en skräckis som denna. Jag tycker fortfarande att filmen är spännande men framför allt blir jag fascinerad över det tajta manuset och hur bra skådespelarinsatserna är. Jag tror dock att en del av mystiken runt filmen har falnat lite efter att jag skrivit om filmen på bloggen. Själva processen att skriva om en film innebär att man analyserar den i detalj och monterar ner den. Detta leder kanske ofrånkomligen till att mystiken runt filmen vittrar bort.

Efter första filmen var det en kortare paus då publiken kunde köpa på sig mer öl, läsk, popcorn och godis. Tyvärr visade de sedan specialversionen av Aliens, den som ni alla vet är sämre än originalet. Filmen drog igång en kvart försenad en sådär kvart över tio på kvällen. På grund av dess ståtliga längd kom vi inte ut i natten förrän kvart i ett.

Aliens är en perfekt kvällsfilm. All såsighet var som bortblåst, kanske hallonläskens sockerinnehåll gjorde susen, och det vara bara att åka med på turen. Absurt nog sänkte de tyvärr ljudet avsevärt mot slutet. Under drygt första halvan var ljudet jättehögt och det var bra.Var det för att klockan passerade midnatt och de inte fick spela högt längre? Jag spekulerar. I slutet av filmen hörde vi knappt vad vissa av karaktärerna sa för att ljudet var så lågt. Extremt dåligt av Bio Rio och synd på en i övrigt mycket trivsam kväll.

Läs mina revyer på filmerna här: Alien och Aliens.

Jag såg filmerna tillsammans med Jojjenito. Hans lilla text om visningen kommer upp på bloggen imorgon fredag.

Topp 100: Alien (1979)

Topp 100
Placering: 1
Genre: Skräck, science fiction, thriller, mystery, nostalgica

Kane: The pit is completely enclosed. And it's full of leathery objects, like eggs or something.


Nu när jag har en Topp 100 kommer den långa andra delen av projektet igång - att se om gamla favoritfilmer och re-ranka dem.

Att Alien skulle inneha översta platsen på min Topp 100 var självklart då jag länge, länge sagt att den är min favoritfilm närhelst frågan kommit på tal. Nu när listan är klar i sin första version gäller det dock att se om mina favoritfilmer och då avgöra om de ligger på rätt plats.

Jag har sett Alien ett antal gånger men nu var det ganska länge sedan sist. Varje gång jag ser filmen slås jag av samma saker. Den enkla storyn, de fantastiska skådespelarinsatserna, den otroliga miljön, både på LV-426 och skeppet Nostromo, och till sist spänningen och skräcken. Trots att jag vet vad som ska hända tar filmen ett järngrepp om mig och jag sugs in i stämningen. Filmmusiken och sound designen hjälper till här. Jag är en sådan som ofta inte bryr mig så värst mycket om musiken eller "the film score", men samtidigt inser jag att de flesta favoritfilmer har bra score. Så det är en viktig del av slutresultatet.

Handlingen är briljant enkel. Vad händer egentligen? "Vakna - stretcha - radio beacon - landa - undersöka - facehugger - chestburster - rädslan - smyga - skrika - dö - showdown - somna".

Mer behövs inte när filmen ändå bygger på stämning och karaktärernas interaktioner. Ripley är som figur en ikon och Sigourney Weaver gör henne till perfektion. Ändock är det Ian Holm som Ash som är den som tar förstapriset i denna film. Harry Dean Stanton, John Hurt, Tom Skerritt och Yaphet Kotto är också superbra. Den sjunde karaktären spelas av Veronica Cartwright, ni vet hon med de konstiga ögonen. Hon är jätte bra i rollen som den nerviga Lambert. Men jag har alltid tyckt att hon ser creepy ut. Ni kommer kanske ihåg henne från Häxorna från Eastwick där hon spelade den religiösa och hysteriska Felicia Alden?

Så vad tycker jag då om Alien efter denna titten? Höll den för trycket? Jomenvisst. Jag älskar den. Jag var i och för sig lite trött när jag såg filmen och det ska man inte vara då nästan varenda scen i hela filmen är perfekt och är värda en fullt uppmärksam tittare. Jag tycker generellt sett att filmen är som mest spännande när man inte får se monstret, men flera av scenerna med alien i bild är riktigt skrämmande också, tex när alien sträcker sig mot Dallas i lufttrumman eller när den tar Lambert. Dock finns det en scen i filmen som stör mig och det är när den nyfödda lilla alien springer iväg över golvet efter "the chest burster scene". Den är inte så bra.

Filmens styrkor
Skådespelarensamblen
Scenografin och miljöerna
Spänningen

Jag vet inte om Alien kommer få behålla förstaplatsen, jag ska se om filmerna i toppen först, men den kommer vara på topp 10 helt klart.

Betyg: 5/5

The Ice Storm (1997)

"´The ice storm" av Ang Lee. Detta är et renodlat drama. Inget annat, bara drama. Ibland är man sugen på komedi, ibland på action. Andra dagar kan det vara skräckisar, sci-fi eller rom coms. Men vissa dagar passar det bäst med ett riktigt rejält och mustigt drama. Sådana dagar ska du ta dig en funderare på denna film.

Tiden är tidigt sjuttiotal under brinnande Vietnamkrig och pågående Watergate-skandal. Vi får följa två grannfamiljer i en välbärgad förort i New England någonstans. Handlingen utspelas några dagar före en isstorm drar fram över bygden, därav filmens namn. Bland annat.

Det finns mycket att gilla med denna filmen. Jag tror att jag hade gillat den skarpt om jag såg den när den kom ut och jag är säker på att den stått bra emot tidens tand. Filmen känns obunden till tiden den är gjord. Visst är det kul med filmer som hör till tiden de gjordes, speciellt om man har en nostalgisk känsla för filmen i fråga. Men ett starkt tecken på kvalitet är då filmen skär genom tiden och levererar lika bra då som nu som sen. Detta är en sådan film.

Vad är det då som var så bra med filmen? Miljöerna och hur Lee fångat det tidiga sjuttiotalet är sensationellt bra. Detta kan inte bära en hel film (hör du det Richard Kelly med "The Box"?) men det är en viktig och effektiv detalj i en film som denna.

Skådespeleriet är givetvis av central betydelse och det får vi i massor i denna film. Och bra kvalisort på skådisarna var det också. De som sticker ut mest var Kevin Kline, Sigourney Weaver, Joan Allen, Tobey Maguire, Christina Ricci (!) och Elijah Wood. Den som alltid underbara Allison Janney är med i några få scener och hon stjäl dem rakt framför näsan på alla de andra. Hon är för bra Janney, filmens pärla och en välkomnad glimt i ögat! Tobey Maguire var också överraskande bra i denna film. Det var en roll som passade honom bättre än vissa andra klättrande roller... Heck, alla var bra.

Handlingen är enkel på ytan men sannerligen mustig om man bara tittar under ytan. Det handlar om karaktärernas missnöje med livet. Vad hände? Hur blev det så här? Ang Lee visar med finess och elegans hur en isande kyla krupit in i äktenskapen och filmskapandet värmer mitt dunkande filmälskande hjärta. Kylan i karaktärernas liv tinas varken upp av illa dold otrohet, alkohol eller ens "nycklarna i skålen"-leken.

Ungdomarna har sina egna bekymmer. Om det svåra med att växa upp, passa in, gå under radarn, förstå vad sex är, hur man gör och med vem man gör det. Apapap, ta inte de pillerna tillsammans med alkohol!

Det tog en lång stund innan jag kom till skott att se denna fina film. Tack Decennier för att jag äntligen fick en spark i baken att se den! Detta är en ruskigt bra film.

Jag get "The ice storm" fyra olyckor man kunde se på långt håll av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Working Girl (1988)

Det första jag slås av när jag nu ser om Working girl för första gången sedan den var ny är hur ofattbart bra manuset är. Varje scen har exakt uttänkt dialog. Den är glimrande mustig och även om detta är en simple uppgång-och-nergång-och-uppgång-film med lite romantisk komedi inslängt har man verkligen arbetat igenom detaljerna i denna film. Jag tror inte att man har lagt ner ens en fraktion av arbetet för manuset till den senaste X-Men till exempel.

Working girl. Hur kan man inte älska filmen? Allt är fucking perfekt. Skådespeleriet är top notch. Känslan i filmen är otrolig, en massa 80-talsnostalgi bubblar upp till ytan. Till och med Carly Simons smöriga hit Let the river run är ju bra!

Melanie Griffith är självklar i huvudrollen. Vem sa att bara spinkiga fotomodeller får jobb i Hollywood? Hon är lika trashig under inledfningen som "guidette" som hon är läcker när hon stylat till sig. Hon har en perfekt motspelaren i Harrison Ford. Han är ung, smärt och har en underbar röst.

Jack sveper en drink genom sugröret. LOL

Jag kommer ihåg att jag blev lite störd av Sigourney Weaver första gången jag såg filmen. Då var jag fortfarande i Alien/Aliens-yran, det var bara två år efter Aliens haft premiär. Men hon är lysande som lögnaktig bitch. Komiska talanger visar hon allt upp.

Bony ass bitch

Alla biroller är också mitt i prick med Alec Baldwin som Tess pojkvän i spetsen. Baldwin är en otroligt underskattad skådis. Han levererar alltid. Joan Cusack kan vara för mycket ibland men här är hon på rätt sätt för mycket som bästisen. Oliver Platt som elak chef och Kevin Spacey som kåt kollega till chefen. Alla jättebra.

 Veteranen Mike Nichols (The graduate, Charlie Wilson's war) har regisserat och man ser hur elegant allt är gjort. Efter exakt 25 % av speltiden sker första vändpunkten. Sedan efter 75% andra och finishen.

Underbar scen i slutet

Denna film är en guldgruva med bra filmcitat:

Katharine Parker: I am after all, me.

Cyn: 6.000 dollars? It's not even leather!

Tess McGill: I have a head for business and a bod for sin. Is there anything wrong with that?

Bod for sin...

Cyn: Can I get ya anything? Coffee? Tea? Me?

Tess McGill: [on the phone] Cyn! Guess where I am...
Cyn: [stands up, screams to secretaries] She got out! Oh my god! I can't believe it, she's out - she made it out! She got out! She has her own office!

Filmen är rolig, lite dramatisk, mysig, romantisk och fucking awesome! Och slutscenen måste vara en av filmhistoriens fem bästa filmslut.

Jag ger Working girl fyra benbrott av fem möjliga.

Betyg: 4/5

PS, när Tess pendlar med färjan till jobbet längtar jag till New York och blir nostalgisk.