The Hitman's Wife's Bodyguard (2021)

The Hitman's Bodyguard från 2017 med Ryan Reynolds och Samuel L Jackson var en frisk fläkt till actionkomedi, en positiv överraskning som bara har vuxit sedan jag såg den. Nu har uppföljaren kommit och nu får vi se, och höra, mycket mer av Salma Hayek. Uppföljaren heter till och med The hitman's wife's bodyguard. Kul lek med titeln.

Vi fick alltså endast en liten dos av den ljuvliga Salma Hayek i förra filmen, denna gång får vi en överdos. Hon dominerar med ett frenetiskt porträtt av Sonia Kincaid. Jag gillar hennes burdusa stil. Det är kul helt enkelt. 

För det är vad denna film är: kul. Detta är inte sofistikerat eller finkultur. De som söker allvar och viktiga politiska poänger gör sig icke besväret. Detta är en typisk Ryan Reynolds-film så som det blivit. Mycket skämt under bältet, snabb och oftast underhållande dialog och en massa våld och splatter. Precis vad doktorn ordinerat i en era av ångest, apokalyps och PK. 

Personkemin mellan Reynolds och Jackson sitter som en smäck. Hayek är kul och hennes scener med Antonio Banderas, hennes vän och motspelare i den fantastiska Desperado från 1995, var extra kryddstarka på grund av metanivån från verkliga livet. 

Det är kul med alla kändisar som gör mindre roller, vilka ibland är förvillande likt cameos... Muskelmannen Frank Grillo (Rumlow!) är kul som agent, Gary Oldman flimrar förbi à la "blink and you'll miss him", "Dickon Tarly" spelar svenska bodyguarden Magnusson, Aviation Gin och nestorn Morgan Freeman gör ett kul inhopp. Men av alla biroller lyser Richard E Grant starkast. Vilken hjälte. Jag älskar Richard E Grant!

Detta var otroligt festligt. Roligt som attans, det är bra underhållning men inte så mycket djup, men om du har kompatibel humor är den klart värd en titt.

Betyg: 3+/5

Honest Thief (2020)

Liam Neeson, mina vänner, Liam Neeson. Det är som att han har blivit en egen filmgenre nästan...

Här har vi ännu en actiondängare där han får kämpa mot "bad guys". Denna gång är han en hederlig tjuv som får några ohederliga poliser på halsen. Detta är lite som att äta snabblunch på McDonalds - långt från den bästa restaurangen, men man får precis vad man förväntat sig, inte bättre men framför allt inte hellre sämre.

Herregud vad "type casted" Neeson blivit på gamla dagar. Han spelar den där före detta militären som är bedrägligt kapabel, som verkar vara en loser men som när han slår på "switchen" blir en liten enmans-armé. Han är fåordig och stoisk. De onda gubbarna måste akta sig!

Jag gillar hans filmer även om de alla tenderar att glida in i varandra och det blir svårt att hålla isär dem. Vilka filmer har vi med Neeson där han i princip spelar samma man? Taken-serien, Non-stop, A walk among the tombstones, Run all night, Commuter och vem vet, kanske The ice road...

Men nja, Neeson är ändå inte min favorit i filmer likt denna. Flera manliga skådisar har ju försökt muta in denna plätt på filmkartan. Jag gillar de från Denzel Washington, Jason Statham, Tom Cruise och Keanu Reeves mer. Men trots det återkommer jag till den store irländaren om och om igen. Det är kanske något tryggt med att välja en actionthriller med Neeson i huvudrollen?

I Honest thief spelar han mot några b-skådisar med varierande talang. Robert Patrick som var lite stel i Terminator 2: Judgement Day spelar och utstrålar senioritet, han påminner om Ray Liotta på äldre dagar. Jeffrey Donovan är en favorit från Sicario-filmerna och han är cool. Däremot finner jag Jai Courtney mycket svag, mycket svag. Filmens kvinnliga behållning spelas av Kate Walsh som jag inte känner till sedan tidigare, åtminstone har hon inte gjort något intryck på mig.

Jaja, detta var som sagt inga större överraskningar. En underhållning för stunden men inget som man inte redan sett.

Betyg: 2/5

Loki - Season 1 (2021)

Marvel trycker på med den tredje tv-serien på kort tid. Loki var något helt annorlunda. Den överraskar med sin tonalitet och stil nästan lika mycket som WandaVision. Både dessa serier överglänser The Falcon and The Winter Soldier med lätthet. Alla tre serierna måste dock ses av oss som vill följa vad som händer i MCU.

Efter lite funderande och bollande med mina intryck har jag kommit fram till att Loki kommer på andra plats av de tre serier som vi fått hittills. Den kommer inte långt från WandaVision till slut. Jag var inte så förtjust i Loki under de första avsnitten men den tog sig rejält mot slutet, men dess spurt startades lite för sent. WandaVision hade lustigt nog en omvänd utveckling där den var som starkast inledningsvis.

Loki har en hel del bra saker för sig. Tom Hiddleston är superstabil i titelrollen och jag gillade verkligen Owen Wilsons persona i serien. Vilken överraskning det var att han dök upp i en så stor roll ändå! Serien tredje huvudkaraktär, den kvinnliga varianten av Loki, Sylvie, spelades med innerlighet av Sophia Di Martino. Hon var helt ok i serien. Hennes arc var intressant. 

Tyvärr var jag inte superintresserad av alla TVA-personal, Renslayer och alla poliserna. Jag fick aldrig någon känsla för dem och kände inte så mycket för dem. Men miljön i TVA var crazy, det kändes som en glassigare version av miljön i filmen Brazil.

Säsongens två bästa avsnitt var de två sista och där fick vi träffa fler varianter av Loki. Min favorit var givetvis Classic Loki helt underbart spelad av Richard E. Grant. Fan, han är ju guld i allt han gör. Vilken hjälte. Jag gillar Richard E. Grant!! För den nyfikne kan jag rekommendera filmen Withnail and I från 1987 där han excellerar. Mycket rolig film.

WandaVision och The Falcon and The Winter Soldier verkar ha varit miniserier som inte får direkta uppföljningar. Deras plats var att sätta upp aspekter inom MCU för kommande filmer och serier. Loki däremot verkar redan ha fått grönt ljus för en andra säsong. Kul!

Betyg: 3+/5

Greenland (2020)

Det fanns bara en enda orsak att jag satsade på denna film och hon heter Morena Baccarin. Morena är en favorit, av orsaker som de som känner mig lätt inser. Och hon var bra i filmen! Hon stod för hjärtat och smärtan i filmen. När hon förlorade en del av sig själv i andra halvan av filmen var hon mycket övertygande. Bra jobbat.

Men annars var detta mestadels skit. Det visade sig att det är en katastroffilm. En planetmördare i form av en förlupen komet rusar mot Jorden och goda råd dyra. Köra, flyga, springa, smyga och stappla mot räddningen. 

Detta är som en mer seriös variant av äventyrskatastroffilmen 2012, den med John Cusack. Men 2012 hade i alla fall glimten i ögat och den verkade sannerligen inte tagit sig själv på så stort allvar. 

Greenland å sin sida tar sig själv på allvar, är mer nedtonad och realistisk och därmed långt från bombastisk då det gäller specialeffekter och städer som bryts itu. Det Greenland istället bjuder på är  bombastisk sentimentalitet och smetighet. 

Jag har inga problem att följa en utsatt familj som kämpar för att överleva, en mycket underskattad film i ämnet är till exempel No escape. Men jag blev bara trött när familjens lillgamla son som sprider visdomsord runt sig givetvis också har någon sjukdom och givetvis måste slarva bort sina mediciner. Jag fann filmen använda sig av för många klichéer och uttjatade troper helt enkelt. 

Gerard Butler är inte en favorit, känner intet för honom. Och synd att de inte fick med Sam Elliott som det var tänkt, nu fick de nöja sig med Scott Glenn a.k.a "Sam Elliott light" istället.

Filmen är egentligen värd en etta men Morena plussar ett betygssteg.

Betyg: 2/5

Black Widow (2021)

Mina helt färska tankar om Black Widow. Normalt sett brukar jag vilja sova på saken och låta filmen marinera lite men denna gång blundar jag och drar jag av plåstret med ett ryck.

Varnar för spoilers för er som inte sett filmen än... You have been warned!

Black Widow är den 24:e filmen i MCU och den första i Phase 4. Dels är den fruktansvärt försenad då Black Widow borde ha fått en egen film för länge sedan. Dels har filmen också den otacksamma uppgiften att kicka igång Phase 4 efter att MCU lyckats med sitt unikum med Phase 1-3. En bedrift som knappast någon studio kommer kunna replikera, inklusive Marvel Studios själva. En stor utmaning alltså. 

Jag hade på så när lyckats förbli helt ospoilad inför titten, men inte lyckats och jag gick in till filmen med en känsla att den nog inte skulle vara så bra. Jag trodde de skulle fokusera på Natasha Romanoffs bakgrund och hennes träning med aldrig sinande fysisk och psykisk misshandel. Jag spekulerade i en ganska mörk och dyster film. Men lyckligtvis och kanske på grund av att Red Sparrow redan gjort den grejen slapp vi det. Istället utspelades filmen under slutet av Civil War. Mycket lyckat drag må jag säga.

Det är svårt att göra en film som utspelas mitt i en existerande filmserie utan att i efterhand förstöra den serie den samsas med. Därför var det extra kul att de gjorde just detta och lyckades. Jag tycker att den på så sätt påminner om Rogue One: A Star Wars Story. Båda filmerna lyckas hållas sig i en egen story och undvika att skohorna in kopplingar till de övriga filmerna i serien förutom att de slutar med en scen som efterföljs av redan existerande filmer. Black Widow-filmen följs av sista kapitlet före eftertexterna i Civil War.

Black Widow hade en bra mix av action och lugnare partier. Den var helt ok med sitt actioninnehåll även om det var långt från banbrytande. Medan den hade mer och bättre humor än väntat. Jag trodde det skulle bli en mycket allvarligare film. Men hey, det är ändå MCU!

Jag gillade skämtet om Natashas "power pose"/"hero landing" och hur lillasyster Yelena tjatar om det. Kul metanivå på grund av kritiken MCU fått för att Scarlett Johansson är för sexig i filmerna. Roligt när Nat respektive Yelena utför dem. Men sedan tror jag mig se en mindre utstuderad pose från Nat när hon nästan obemärkt använder den i en fajtscen som skulle kunna bevisa att hennes pose är en del av hennes naturliga rörelsemönster. Så det kan vara så att MCU lyckades med att både äta kakan och behålla den!

Det var flera blinkningar till James Bond inklusive att Nat kollade på Moonraker och dessutom kastar sig ut från ett plan (typ) utan fallskärm! Efter det fick vi lite blinkningar till Mission: Impossible också och kanske några diton till Fast and the Furious-serien med alla kvaddade bilar. Varför dessa blinkningar? För att när man är störst på gården har man råd att bjuda lite på sig själv?

Jag älskade scenerna från Norge! Första gången vi fick se en fjord undrade jag i vilket land de lyckats få till de filmsnuttarna och så var det ju Norge hela tiden. Dejligt!

Filmen hade sina svagheter också, i alla fall känns det så nu direkt efter titten.

Rachel Weisz gjorde inget intryck förutom en horribel rysk accent som var helt onödig. 

På tal om accent så var Florence Pugh bra filmen igenom men jag hade mycket hellre önskat att de skippat hennes rysk accent också. Varför inte bara låta henne prata amerikanska som hon gjorde som liten i Ohio och därmed ta bort denna distraktion? I vilket fall var hon överlag bra och hon fyllde rollen som mini-Black Widow.

David Harbour var trots allt festlig mest hela tiden. Det enda felet med hans Alexei var att det kändes som att han var med i fel film. Han spelade som att han var med i en Deadpool-film.

En sak som jag saknade i Endgame var en seriös begravning för Natasha. Att hon skulle få hyllningar på samma nivå som Tony Stark. Men det blev inget med det. Därför hade jag hoppats att de skulle göra något fint för henne i denna film, och sedär det dök faktiskt upp en sådan scen i mitten av eftertexterna. Den var fin till en början med tills det blev pajjigt när Julia Louis-Dreyfus dök upp i rollen som Valentina (som vi såg i MCU-serien The Falcon and the Winter Soldier). Trist att de inte kunde hålla den scenen seriösare. Nu är frågan om yngre systern kommer spela på det elaka laget i kommande filmer?

Filmens kanske största svaghet var dock att den fokuserade för lite på Natasha. Jag hade velat se mer av hennes "bad assery" och lite mer om hennes bakgrund, hennes "lore". Det känns som att Yelena var huvudkaraktären mestadels vilket är rimligt för Marvel Studios om de nu ska ge henne en stor roll i Phase 4, men det var inte det jag längtat efter att få se.

Jag gav Rogue One en trea efter biotitten men den filmen har vuxit sig jättestark vid omtitt då jag ignorerat svagheter och omfamnat dess styrkor. Jag tror att denna film kan ha samma utveckling efter att den fått rumla runt lite i det undermedvetna och efter en given omtitt när den dyker upp på BR.

Mitt betyg "all fresh" blir någonstans mellan en stark trea. Något sådär ungefär.

Betyg: 3/5

Addendum: jag gillade användningen av den ryska visan Poljusjko-pole som systrarnas theme. Melodin kallas Röda kavalleriet på svenska. Den är för mig känd som nubbevisan Dryckesvisa från ett Chalmersspex från femtiotalet. Visan är i studentkretsar också känd som Livet är härligt eller Ta dig en vodka, tavaritj.

Wrath of Man (2021)

Wrath of man är den senaste actiondängaren med Jason Statham. Jag gillar skådisen mycket men jag är kanske inte lika förtjust i honom som vissa... Hrm, Filmitch. 

Statham brukar vara superstabil i sina roller där han spelar tysta starka män med våld i sinnet. Detta är en genre där likar som Denzel Washington (Man on fire och The Equalizer), Tom Cruise (Jack Reacher) och Keanu Reeves (John Wick) alla strävar om att vara kungen på kullen.

Eftersom det är en Guy Ritchie-film skulle man kunnat gissa att detta skulle vara en film med glimten i ögat och en hel del humor men då skulle man ha fel. Detta är en hård och dramatisk action/crime/thriller. Den blandar inte in "one liners" som skulle riskera förta det dramatiska inslaget. Filmen är mörk och inte så lite sorglig till sitt innehåll. Den film jag mest tänkte på var faktiskt Michael Manns mästerliga Heat, även om denna inte nådde upp till dess nivå. Däremot slår den Gerard Butlers Den of thieves rejält.

Jag skriver inte så mycket om handlingen då filmen avnjutes bäst utan att veta någonting alls. Historien berättas med bruten tidslinje så det är något av en mysteriefilm också. Detta blev mycket effektivt i denna film.

I övriga roller ser vi Holt McCallany, Josh Hartnett, Andy Garcia, Jeffrey Donovan, Eddie Marsan och Scott Eastwood, ni vet Clintans son. Clintan! Det var länge sedan jag tänkte på honom. Mmmmmm. Fin kille det.

I en era där många filmer har antagit en ironisk eller lekfull ton, vilket jag ofta gillar, kändes det ändå fräscht med en film som är allvarlig, spännande, och rejält våldsam. Jag gillar den!

Betyg: 4/5 

My Octopus Teacher (2020)

Ytterligare en vinnare av en Oscar för bästa film, men denna gång bästa dokumentärfilm från 2020. Kunde detta vara något då? 

Ingångvärdena här är att jag råkade höra lite kort om filmen från killarna i podden Filmspotting. Innan jag stängde av (för jag ville inte bli spoilad) hann jag uppfatta att Adam gillade filmen mycket men att Josh ryckte lite på axlarna och bara tyckte den var ok. Typ något sådant. Så jag var mycket nyfiken på hur jag skulle uppfatta filmen.

Damn! Wow! Vilken fantastisk liten film! Jag ÄLSKAR denna film. Jag är i Team Adam helt klart.

Det är en dokumentär men den känns nästan som en thriller. Det var så jag uppfattade den i alla fall. Otroligt spännande. Detta är en dox som både känns spännande till innehållet och har ett vettigt budskap men också adderar något i dess format som dokumentärfilm. 

Dokumentärfilmaren Craig Foster är vår värd. Han är en sydafrikans filmare från False Bay på sydvästra udden av Sydafrika. Han tog för vana att fridyka i kelpskogen i det vilda havet precis utanför hans hus. I kallt vatten dessutom. Enligt dokumentären är vattnet där under tio grader Celsius men kroppen vänjer sig tydligen.

Väl där lär han känna en bläckfisk! Och vilken fantastisk bläckfisk sedan. Jag hade en uppfattning om att bläckfiskar var intelligenta men jag hade ingen aning...

Nu känns det som att jag hamnar i en prekär situation. Du som läsare skakar kanske på huvudet och fnyser åt konceptet att en film om en man som dyker kan bli vän med en bläckfisk. Du tror säkert att jag gått på en sentimental sörja där mänskliga känslor projiceras på ett vilt djur. Ja, må så vara då. Jag står stolt upp för denna film. Den är fantastisk.

Sen kan jag förstå den kritiska diskussionen som vissa verkar vilja ta om filmen. När en naturfilmare träder in i ett vilt djurs värld påverkas den världen oundvikligen. Hur han ska hantera detta är en av de mer spännande delarna av filmen. Att Craig skulle haft en sexuell relation med bläckfisken är bara tröttsamt skitsnack från professionella åsiktskrängare som vill sticka ut i sociala medier. 

Den viktigare fråga är som sagt hur mycket Craig störde djuret i dess liv genom att ens vara där i dess närhet? Påverkade deras interaktion djurets liv på ett negativt sätt, så som det verkar? Skulle Craig ingripit? Ja, klart som fan han skulle ha gjort skriker varje cell i min kropp, men på något sätt var jag ok med hur det blev också. En svår fråga som alla naturfotografer som upptäcks av djuren kanske borde ställa sig.

Jag tror mig komma ihåg en diskussion på internet för några år sedan om en elefantunge på savannen som törstade ihjäl och kontroversen runt att filmarna inte gav den vatten. Detta trots att den följde efter människorna i hopp om att bli räddad? Kommer inte ihåg exakt mer än känslan: "Helvete, ge ungen vatten för fan!"

Jaja, jag kommer i alla fall inte äta bläckfisk mer efter denna filmtitt.

Betyg: 5/5

Murder on the Orient Express (2017)

Denna film blev inte speciellt hyllad när den kom ut så det blev aldrig av att jag såg den när det begav sig. Dessutom betar jag fortfarande i maklig tak av David Suchets tv-serie om Poirot och jag ville inte blanda tonaliteten mellan Branaghs och Suchets respektive versioner av den belgiske detektiven.

Men som en blixt från klar himmel nämnde Frans filmen i positiva ordalag när vi i podden diskuterade Hitchcocks Psycho. Och när så våra älskade lyssnare högg som kobror och en efter en obekymrat dissade filmen totalt blev jag nyfiken på vad som händer här. Vad var det Frans hade sett i filmen? Jag förslog för Joel att vi skulle se ikapp filmen så att vi kunde avhandla den med Frans i podden i ett senare avsnitt. Det blev ett uppvärmningssnack inför Torn curtain två veckor efter Psycho.

Jag har tidigare sett filmen från 1974 regisserad av Sidney Lumet och med Albert Finney som Poirot. I min revy kallar jag den ett kammarspel och det stämmer väl in med mitt minne av den. Ett kammarspel där regissören och skådespelarna tar kreativa beslut som kanske inte riktigt förvaltar Christies idé perfekt.

Jag måste direkt avslöja att jag gillade Branaghs version från 2017 mycket. Den har ett allvar och ett mörker som saknas i versionen från 1974. I Branaghs version spelas också alla roller med ett undantag ganska nedtonat. Till och med Johnny Depp gör sin Edward Ratchett på ett rimligt sätt. I den äldre filmen spelades det över från hart när varenda skådespelare. Då kan tilläggas att jag gillade den äldre filmen också, men den gav en annan vajb.

I denna film är det Branagh själv som med den absurda mustaschen förlöjligar Poirot. Han spelar honom ganska bra men det går inte att komma förbi att valet av mustasch var uselt. Däremot förtar det yviga ansiktshåret inte min upplevelse av filmen nämnvärt. Ibland kan en detalj som denna dra ner en film, ibland tillåts en sådan passera nästan obemärkt förbi.

Även Branaghs addition av en prolog och några malplacerade actionscener får passera utan närmare inspektion. Det är inte de droiderna jag letar efter helt enkelt. Det är känslorna filmen ger mig, nyanser i skådespeleriet och dramats slut som drar in mig och omfamnar mig.

Det Branagh fångar bra, trots att ytan kanske inte signalerar det, är Agatha Christies mörka historia och realiteten i det brott som skurken begått. Konsekvenserna av brottet framhävs i denna film bra mycket bättre än i den äldre lite mer skojfriska filmen, vilken mer är som en äldre kusin till Rian Johnsons Knives out, medan Branaghs nyare version spelar med samma känsloregister som David Suchets briljanta tolkningar av Christies texter brukar erbjuda. Även i Suchets serie lyfts sorgliga och mörka historier fram utan silkesvantar, krusiduller eller kammarspelets överspel.

Jag gillade som sagt trots allt versionen från '74 men jag kan ändå inte förneka att den också känns som att det är ett gäng kända skådespelare som har kul ihop och nästan tävlar om att göra sina karaktärer så överdrivna som möjligt. Suchets serie är mer förankrad i en verklighet, och Branaghs film känns också så, hur orimligt det än må låta.

Jag har inte sett Suchets version än, den ligger i en av de sista säsongerna, men nu är jag ännu mer nyfiken på vad hans version kommer bidra med i jämförelse med dessa två biofilmer.

Betyg: 4/5

Nomadland (2020)

För några veckor sedan skrev jag om Soul, vinnaren av Oscar för bästa animerade film från 2020. 

Och här har vi nu vinnaren av Oscar för bästa film från 2020. Dessutom bästa regi (Chloé Zhao) och bästa kvinnliga huvudrollsinnehavare (Frances McDormand). Klart jag ville se den. 

Detta är en långsam filosofisk kontemplativ film om en kvinna som på äldre dagar väljer att leva ett nomadliv i västra USA. McDormand spelar Fern som hankar sig fram på tillfälliga säsongsarbeten och däremellan åker omkring med sin van som hon byggt om till bo-bil. En Leif-bil helt enkelt.

Det går inte att komma ifrån att filmen påminner väldigt mycket av David Lynchs film The straight story, men denna når inte upp i den filmens briljans. Och jag fann mig inte helt engagerad av Ferns öde, hennes livsval eller hennes bekanta som passerar revy. Den enda karaktär som jag blev lite mer intresserad av var Swankie. Hon som paddlade till sin död.

Så var detta bara ett stort "Oscar bait"? Ja det var kanske så. Den perfekta filmen för akademin att välja detta år. Bra diversitet både bakom och framför kameran. Tyvärr verkar regissören vara något av ett asshole, men det får man ta. Har hänt förr och kommer hända igen. Jag accepterar det. Kreativa människor är kanske inte alltid de lättaste att ha att göra med.

Nej, till slut kan jag inte engagera mig nog att komma på några djupsinniga tankar om filmen trots att den säkert var både djup och meningsfull. Trots att jag var tämligen fokuserad under titten kändes det som att något saknades hela tiden. Och jag fann nog filmen ganska tråkig helt enkelt.

Nu vet jag, naturen och miljöerna var filmens bästa element. Men därom känns det som att de upplevs bäst på plats i verkliga livet. Jag har åkt på fem längre road trips i miljöerna filmen utspelas i, och mina minnen från de resorna brinner fortfarande starkare än filmen...  

Upplys mig gärna om vad som var så bra med denna trefaldiga Oscarsvinnare om ni har lust (och ork).

Betyg: 2/5