fredag 28 september 2018

A Simple Favor (2018)


A simple favor är en thrillerkomedi med Anna Kednrick. Anna Kenedrick? Ok, då vill jag se filmen.

Regissören Paul Feig är mest känd för komedier och huvudrollsinnehavaren Kedrick likaså. Här har de tillsammans skapat en mycket rolig pastisch som för tankarna till Hitchcocks gamla klassiker The man who knew too much eller nyare alster som Grosse point blank och Get shorty.

Anna Kendrick är närmast perfekt som den lite småtrista ensamstående mamman Stephanie som har en videoblogg för hemmafruar. Hennes liv skakas om när hon blir kompis med Emily, en av de andra mammorna i sonens klass. En vacker dag försvinner så Emily och Stephanie börjar söka efter sin "bästis"...



Emily spelas av den magnifika Blake Lively. De två kvinnorna Kendrick och Lively fungerar perfekt ihop, de har en mycket bra personkemi, vilken filmen lever gott på. Kendricks ansiktsuttryck och små kroppsrörelser är briljanta och Livelys "farlighet" går rakt genom duken. Dessutom har Lively fantastiska kreationer på sig mest hela tiden. Hon är den näst bäst klädda från alla filmer som sågs nere på Malmö Filmdagar. Den bäst klädda, favoriten, får vi prata om vid senare tillfälle!

Alla fans av Kendrick bör se denna. Ni lär inte bli besvikna. Blake Lively är också jättebra, henne kan man se filmen för. Sen kan alla som gillar kluriga mysteriefilmer välja filmen. Jag kan utlova en twist eller två. Till sist kan jag rekommendera filmen för er som gillar film från nittiotalet, ni kommer kanske känna igen er lika mycket som jag gjorde.

A simple favor är lättsam och extremt underhållande. Den är inte tung och mörk likt renodlade thrillers som Prisoners eller Gone girl, men heller inte en renodlad komedi som Horrible bosses eller Fletch.

Jag ger A simple favor fyra starka Dry Martinis av fem möjliga.

Betyg: 4/5

PS, var det någon som spanade "Peter Quinn" i casten på denna film?? :-D

Filmen har premiär på bio idag 28/9. Jag såg filmen på Malmö Filmdagar och länkar nedan till fler texter om filmen då de kommit upp:
Jojjenito
Har du inte sett den? - Carl
Rörliga Bilder Oct tryckta ord
Fiffi’s Filmtajm







onsdag 26 september 2018

”The spy who came in from the cold” by John Le Carré


Den tredje boken om George Smiley handlar inte om George Smiley alls. Eller, gör den det? Är detta ett anförande mot George Smiley? Är han ”the villain” i boken? Oklart! 

Redan från första början osar boken av melankoli och jag har onda föraningar mest hela tiden. Hur ska detta sluta? Kan det verkligen gå bra för Alec och Liz? Att jag ens hoppades. De hade ju aldrig en chans.

Le Carré har en mycket kompakt stil som romanförfattare. Det känns som att varje mening innehåller en stor mängd information. Därför går det inte att slöläsa en bok som denna. Ibland får man läsa om meningar för att fånga alla nyanser och undermeningar. Han har en finurlig lågmäld humor som tittar fram ibland trots bokens övriga tonalitet. Jag gillar humorn, en brittisk sådan. Den är antagligen livsnödvändig följ en bok som denna. Det hade blivit för dystert annars.

Inblicken i ”det kalla kriget” är spännande, satiren över den brittiska spionorganisationen är bitande och påminnelsen om östsidans horribla brott mot mänskligheten är både viktig och upprörande. Alla som romantiserar över hur det var bakom järnridån före ’89 kan dra åt helvete.

Detta den tredje boken om Smiley, The spy who came in from the cold, kom ut 1963 och det är den bästa hittills. Förutom att jag förvånades över att han knappt är med i boken lever den för övrigt upp till sitt rykte. Jag ser med spänning fram emot nästa bok om Smiley. Den kom ut 1965 och heter The looking glass war, på svenska blev det Spegelkriget.

måndag 24 september 2018

Man of Steel (2013)


Jag bara undrar en sak. Varför är det "alltid" New York som ska förstöras när en stad ska förstöras på film? Jag bara undrar... Visst det finns säkert exempel på andra städer som råkar illa ut, men New York verkar sannerligen få ta de flesta smällarna. Nåväl, det är kanske så det ska vara.

Jag vet knappt varför jag helt plötsligt fick för mig för att se Man of Steel. Det var nog ett sug efter att se något med Amy Adams tror jag. Hon är alltid bra. Men jag hade mycket låga förväntningar på filmen. Dels hade jag inte undgått att snappa upp att filmen sågades lite här och där, dels har Stålmannen aldrig varit en favorit. Jag tycker snarare att han är den tristaste, träigaste och mest humorlöse superhjälte jag kan komma på. Och jag har noll komma noll nostalgi för den gamla stålmannen-filmen från sjuttiotalet. När jag hör amerikanska poddgubbar prata om filmen som om den vore jättebra känns det som att jag skulle vilja kräkas lite i munnen.

Därför blev jag mycket förvånad över att filmen var ganska bra när jag väl började se den. "När kommer det dåliga?" Jag var frågande under de första 90 minuterna med en helt ok film. Visst,  den avslutas med cirka 50 minuter meningslös bråk mellan stålis och skurken. Var inte båda kombattanterna omöjliga att döda också? Detta gjorde fajten än mer urtrist.


Men det mesta före slutet var bra. Jag gillade som förväntat Amy Adams. Hon gör Lois Lane till en riktig person i alla fall. Det var fint att lära henne henne lite mer. Hennes undersökning av rymdskeppet djupt ner i isen var kanske filmens bästa sekvens. Sen gillade jag Kevin Costner som pappan. Han är alltid stabil, är han inte? Russel Crowe är inte en favorit, allt för torr och allvarlig, men han var helt ok som den förste pappan. En liten kul detalj att han blev dödad på samma sätt som hans karaktär blev i Gladiator.

Men alla huvudpersoner var inte lika bra. Michael Shannon som General Zod var ok, men jag har sett honom bra mycket bättre i Jeff Nichols filmer. Sen har vi ju "problemet" Henry Cavill. Hehe, jag tycker han passade perfekt i rollen som stålis. Cavill är ju trist, träig och humorlös! Perfekt match. Han skulle inte funka som Tony Stark eller Thor till exempel. Tänk er vilken katastrof.

Efter den tacksamma origins-storyn under filmens första halva öser Zack Snyder på med en meningslös fajt mellan stålis och Zod. Jag var "bored beyond belief" som Harris K Telemacher säger.

Det enda som muntrade upp var specialeffekten med gravitationen som löpte amok. När bilar och hus flöt upp i luften för att med stor kraft drämmas ner i marken igen. Det var en cool detalj som jag inte har sett förut.

Allt som allt var filmen något bättre än förväntat, men tyvärr drar ju slutet ner en hel del.

Jag ger Man of steel två väldefinierade muskler av fem möjliga.

Betyg: 2/5








fredag 21 september 2018

Flotten (2018)


Flotten är en dokumentär om The Acali Experiment. Detta var ett samlevnadsexperiment, initierat och lett av spanjoren Santiago Genovés, doktor i antropologi vid universitetet i Cambridge, verksam vid Universidad Nacional Autónoma de México. Med start i maj 1973 åkte 11 personer (står 12 på wikipedia) iväg på flotten som med hjälp av havsströmmarna skulle ta dem till Mexiko. Resan skulle visa sig ta lite drygt 100 dagar. Santiagos idé var att i en liten begränsad miljö där ingen kunde fly undan studera människors innersta drifter. Han valde unga attraktiva aspiranter från olika länder, kulturer och religioner. Santiagos teori var att de snygga tjejerna skulle bli upphovet till konflikter mellan männen och att våld skulle uppstå i gruppen. Som kapten på resan valdes svenska sjökaptenen Maria Björnstam, den enda kvinnliga sjökaptenen som gick att finna. I massmedia blev flotten kallad "sex-flotten".

Som dokumentär är filmen rent ut sagt svag. De sju från flotten som ännu är i liv möts på en kopia av farkosten och samtalar om resan och vad som hände. Detta spelas in i en stor hangarliknande lokal som är i mörker så att vi som tittare inte har några andra referenser än kopian av båten och de gamla damerna och den gamle mannens fårade ansikten när de berättar.



Till detta får vi en del filmat material från experimentet samt några få stillbilder. Det är för lite av den varan i filmen. Studien påminner mig om liknande sociologiska galenskaper som The Stanford Prison Experiment. Jag finner dem mycket fascinerande och om inget annat fick Flotten mig mer nyfiken på detaljer i experimentet. Dokumentären sammanfattar inte alls hur "resultaten" blev utan istället får de sju intervjuade komma till tals i en oorganiserad ström frågeställningar. Blandat med dem klipps en berättarröst in som läser ut Santigos rapport från resan, eller är det kanske hans bok om experimentet?

Det var lite fascinerande att se de gamla människorna berätta öppenhjärtigt om sina känslor runt erfarenheten, men jag fann dokumentären rejält frustrerande i och med att de bara skrapade på ytan, aldrig gick på djupet i intervjuerna. Ingenting grundades egentligen. Det var mycket oklart vem som var vem (i filmerna från resan) och det var till och med oklart vem som tyckte vad om resan. Några verkade tycka att den var en framgång, andra att det var ett misslyckande. Det verkade också som att någon eller några ur gruppen hade ändrat åsikt om detta under åren som gått.

En annan aspekt som hade kunnat vara jätteintressant men som de bara snuddade vid var hur de lyckades eller inte lyckades att komma tillbaka till ett vanligt liv efter de extraordinära upplevelserna på Atlanten. Kvinnan från Israel berättade kort att hon kom tillbaka till Israel som en förändrad person, men då Yom Kippur-kriget bröt ut blev allt som ogjort. Som många andra partier från filmen hade jag velat få veta mer om det. Jag önskar att filmen hade varit lika nyfiken som jag blev av den...

Superintressant ämne men en i slutändan svag dokumentär skulle jag hävda.

Intervju med filmens svenske regissör Markus Lindeen finner du här.

Betyg: 2/5 

Filmen har premiär på bio idag. Jag såg filmen på Malmö Filmdagar och länkar nedan till andra bloggtexter om filmen i det fall de dyker upp:
Har du inte sett den? Johan



onsdag 19 september 2018

Ensamma i rymden (2018)


Ensamma i rymden är en svensk barn- och ungdomsfilm men också en svensk science fiction! Trots skral budget har teamet bakom filmen gjort en överraskande bra film rent tekniskt. De har byggt det mesta på set och avhållit sig från cgi så långt det går med resultatet att det blivit en film som känns på riktigt. Ta exemplet med Star Wars. Tänk gamla trilogin, eller nyaste trilogin, jämfört med prequel-trilogin, den fasansfulla och onämnbara som förstördes av en massa cgi bland annat.

Ensamma i rymden är som en blandning av Interstellar, Star Trek (första filmen), Star Wars och Alien3. Människan har förstört jorden och måste fly upp i rymden för att söka efter en ny värld att förstöra. Daisys och Keatons mamma stjäl ett gigantiskt rymdskepp byggt för tusentals personer för att rädda sig själv och sina barn. Det var lite udda och helt okommenterat.

Ute i rymden stöter de på aliens som är som en blandning mellan E.T. och den skrynkliga gumman med stora glasögon i The Force Awakens. Sen blir det anfall av elaka aliens och springande i korridorer och stänga ståldörrar som taget ur Alien3. Jag uppskattade de många kärleksfulla blinkningarna till gammal sci-fi-film.


Känslan av stort och verkligt rymdskepp är en av filmens styrkor. De har till och med fått med ett rum med tyngdlöshet. Bra gjort! De få skådespelarna är en annan. Speciellt Ella Rae Rappaport var bra i rollen som Daisy. Unge Dante Fleischhanderl i rollen som Keaton hade det lite mer kämpigt. Cyklopen var bra gjord men hans dialog var tveksam. Vet inte om barn kommer uppskatta honom. Men rent generellt sett är detta en film som kommer uppskattas av barn mer än vuxna. Det är inte en generationsöverskridande film som vissa animerade filmer från Studio Ghibli eller Pixar ofta är.

Jag är inte rätt målgrupp för denna film, men om jag skulle varit ett barn skulle jag kunnat älska den. Betyget blir besvärligt. Jag ger den en trea, lagom kompromiss.

Betyg: 3/5

Filmen har premiär på fredag 21/9. Själv såg jag den på Malmö Filmdagar och jag länkar till mina medresenärers revyer om sådana kommer upp...



måndag 17 september 2018

The Equalizer 2 (2018)


Andra filmen om ex-militären Robert McCall avnjöts tillsammans med Joel på bio. Det blev en fin visning med efterföljande mat och filmsnack. Denzel är hård i rollen som McCall, men fortfarande inte lika hård som han är i Man on fire. Filmen spelar istället i samma liga som Jack Reacher där ensamma män som utan att söka alltid hittar elände i världen. De är tysta men rättvisa och helt utan nåd för de onda männen som är elaka. Vem skulle vinna i en kamp mellan Robert McCall och Jack Reacher? Eller McCall mot John Wick eller Jason Bourne? Skaran med ensamma män med lugnt yttre växer. Filmerna som dessa figurer figurerar i är kanske den nya actionfilmen personifierad? Genren har mindre inslag av humor än den hade på åttiotalet och är mer orienterad mot realism och verkliga problem från samtiden än vad actionfilmen på nittiotalet var.

Precis som i första filmen om McCall tar denna film god tid på sig mellan actionscenerna. Jag hade kanske hellre sett lite mer av McCalls "yrkesskicklighet" och med det menar jag att döda onda män. Filmens två inledande actionscener var filmens bästa, den på tåget i Turkiet och den när han "uppfostrar" de äckliga rikemanssönerna som misshandlat en ung kvinna. Lite senare tar filmen en lång paus från action och fokuserar på karaktärsuppbyggnad vilket borde vara nice and dandy om vi inte redan har ringat in karaktären ganska bra i första filmen.

Istället får vi en till synes grumlig CIA-thriller på halsen. Det är lite synd att de tog historien till den sfären då McCall är som bäst då han agerar mot lokala orättvisor. Slutscenen ute vid kusten i en ökande storm var dock ganska bra ändå. Joel var väldigt nöjd och pratade genast om fyran, men jag nöjer mig med betyget trea.

Betyg: 3/5




fredag 14 september 2018

The Predator (2018)


Man får precis vad man väntar sig från filmen The Predator. Action och en portion simpel humor. Och det finns både bra och dåliga sidor av filmen.

Shane Black gör ofta roliga filmer och även här har han fått till ett kul manus. Men manus i all ära, det flyger inte om man inte har bra skådespelare att framföra dialog och action. De flesta birollerna är lyckade. Jag känner igen Thomas Jane från The Expanse och Alfie Allen från Game of thrones bland andra. Trevante Rhodes från kulturfilmen Moonlight var något av en överraskning.

Problemet är att huvudpersonen spelas av en osedvanligt blek snubbe. Tänk er en så långt ifrån Arnold som möjligt. Boyd Holbrook som vi såg som en likaledes svag karaktär som villain i Logan ska här vara en bad ass men det funkar inte för mig. Han ser ut som en oattraktiv lillebror till Brad Pitt.



Den kvinnliga rollen som en forskare som hjälper de av militärerna som är goda spelas av Olivia Munn och hon är ok även om jag hellre hade sett Yvonne Strahovski från Chuck och Dexter i den största kvinnliga rollen. Nu fick hon tyna bort i en liten, liten bi-roll.

Handlingen var ett försök att blåsa nytt liv i Predator-universat men jag vet inte om de lyckades så väl. Men den var i alla fall bättre än Predators som kom för några år sedan. Jag hade gärna sett den "lilla" predatorn samarbeta med människorna mot den stora lite mer. Det hade kunna höja filmen rejält.

Detta var kanske den tredje bästa Predator-filmen? Originalfilmen från 1987 är bäst, tvåan kommer jag ihåg som svag (om jag ens sett hela). Första Alien vs. Predator gillade jag oväntat mycket. Men sedan kommer nog denna.

Jag ger The Pedator två-tre steg i evolutionen av fem möjliga.

Betyg: 2,5/5

Filmen sågs på Malmö Filmdagar och här kommer några fler texter:
Jojjenito
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord


måndag 10 september 2018

Hail, Caesar! (2016)


Så, gott folk, nu har Shinypodden nått slutet av säsong 3. Jag och Carl har pratat om åtta filmer från bröderna Coen. Vi avslutar med Hail, Caesar! från 2016. Det är en som det visade sig tämligen fantastisk film fylld av filmisk berättarglädje. Jag var något "bewildered" efter jag sett den första gången men efter en omtitt har filmen vecklat ut sig till fullo. Vi pratar om filmens alla lustiga små och stora detaljer. Hoppa in och lyssna och kommentera gärna!

Filmens handling är för mig helt oväsentlig. Eddie Mannix och hans svårt karriärsbeslut blir den ramhandling som ger utrymme för oss att nyfiket titta in på de olika filminspelningarna Mannix hanterar. Carl läser in en kristusfigur i Mannix men det går mig över huvudet. Filmen i filmen "Hail, Caesar!" ska kanske vara den religiösa och episka storfilm som den säljs in som, men jag får hela tiden en känsla av att bröderna Coen undergräver dess betydelse med alla små ironiska misstag vi får se. För mig kan den lika gärna ha blivit ett stort magplask. Scenen då Mannix "förhandlar" med prästerskapet om filmens religiösa innehåll är med rätta en av filmens komiska höjdpunkter. Det faktum att att filmen accepteras av alla fyra är kanske det största beviset på att den inte är speciellt "cutting edge" inom det religiösa? Hur skulle den kunna vara det menar jag...



Vi åskådare följer Mannix under ett drygt dygn och får vara med i hanteringen av bångstyriga regissörer, missnöjda skådespelare, skvallerpressen, en kidnappad superstjärna och dåligt väder. Bröderna har lyckats med sin idé. De får chansen att spela in scener i alla gamla nostalgiska filmgenrer från Hollywoods guldålder, western, kostymdrama, musikal, och episk storfilm. Plus några till säkert. Vi funderar på vilka av alla dessa låtsasfilmer vi egentligen skulle vilja se om de skulle göras på riktigt.

George Clooney äger denna film. Han är fantastisk som stjärnan Baird Whitlock. Andra kul skådisar är Ralph Fiennes som demonregissören Laurence Laurentz, Channing Tatum som dansande kommunist och Scarlett Johansson som gravid och irriterad om än synkroniserad simstjärna DeeAnna Moran. Andra höjdare är hela gänget av manliga kommunistiska författare med den arge David Krumholtz i spetsen, Jonah Hill som Joseph Silverman, Frances McDormand som storrökande filmklippare iklädd livsfarlig scarf och Alden Ehrenreich som en ensam westernstjärna på djupt vatten.

Vi listar också Seinfeld-, Highlander och Harry Potter-referenser från filmen.

Allt som allt var detta en success. Väldigt roligt att filmen växte såpass mycket vid en omtitt. Det var ju delvis detta vi, eller jag i alla fall, var ute efter med denna säsong.

Jag ger Hail, Caesar! fyra jobberbjudanden av fem möjliga.

Betyg: 4/5












onsdag 5 september 2018

Nick Mason, Stockholm (2018)



Nick Mason's Saucerful of Secrets, Cirkus, Stockholm, söndagen den 2:a september 2018


Highlights: nostalgi, psykedeliskt, fantastiskt


Vilken konserthöst! Först Roger Waters och nu Nick Mason. Trummisen från Pink Floyd är faktiskt den enda personen som alltid varit med i bandet... Va? Jodå... Roger Waters hoppade av efter The final cut (1983). Därefter fick Gilmour/Wright/Mason rättigheterna till bandets namn och fortsatte med Floyd in på 2000-talet. David Gilmour då? Han anslöt till bandet 1968 efter att Syd Barrett flugit iväg till Jupiter. Dave missade de första åren. Men Rick Wright var ju med från början! Javisst, men han ruttnade på Roger efter The Wall och lämnade bandet inför The final cut men återkom när Roger inte längre var kvar. Nick var den enda som alltid var en fullvärdig medlem i Floyd.

Nick Mason's Saucerful of Secrets är något av ett hobbyprojekt som fokuserar på Pink Floyds första år. Låtarna på konserten var alla från den allra tidigaste perioden. Ingen låt kom ut efter 1972! Både Waters och nya Pink Floyd (när de fortfarande höll på) spelade inte många låtar som kom ut före  Dark side of the moon (1973). Låten som är bryggan mellan Nick Masons sak och de övriga är One of these days från Meddle (1971).

Mason var drivande i arbetet med den magnifika boxen Pink Floyd The early years 1965-1972 som kom ut 2016. I den får vi en otrolig mängd livematerial och annat outgivet från eran. Nu spelar han låtar från de åren på sin turné. Jag är i himlen.



Konserten hölls på klassiska Cirkus på Djurgården. Vi satt på tredje raden på sidan och det var helt fantastiskt. Ljudet var otroligt bra vilket det ofta är på Cirkus. Men framför allt var det häftigt att vara så nära legenden Nick Mason. Var det ens 20 meter mellan oss och hans trumset? Scenshowen var avskalad men ändå tidsenlig med psykedeliska mönster och filmer på den stora duken bakom bandet plus en massa ljus i olika färger.

Bandet var kanske inte superduper. Nu måste man betänka att vi såg turnépremiären och jag gissar att de kanske kan bli mer tajta under senare shower på turnén. Vid sidan av Nick Mason stod basisten Guy Pratt ut. Han spelade bas i Pink Floyd på turnéerna 1987-89 och 1994 så han är en liten legendar på egna meriter. Till det har vi Dom Beken på keyboards och de två gitarristerna Gary Kemp och Lee Harris. Kemp är känd från popbandet Spandau Ballet.

Jag har alltid gillat Nicks trumspel och denna kväll fick mig att bli ännu mer imponerad av hans spel. En av mina favoriter helt klart. Många av de äldsta Pink Floyd-låtarna är helt galna, men i en modernare tappning och med ett tungt trumspel tillsammans med en suggestiv basgång levde flera låtar upp och kändes mycket fräscha.

Men vilka låtar spelades då? Låt oss titta på det. 100% gamla Pink Floyd-godingar...
Klicka på länkar för videos på Youtube som jag tog på konserten.

Konserten inleddes med en lång tape med "konstiga" ljud. Många av ljuden kändes igen från Floyds historia som helikoptern som åker genom rummet och som det lät en outtake från intervjun med galningen som hörs under Speak to me från Dark side of the moon. Det var en lång ljudfil, lite för lång kanske. Men till slut drog de igång med en bang!



1. Interstellar overdrive
Showen inleds med en mäktig version av Syd Barretts märkliga Interstellar overdrive från Floyds debutalbum The piper of the gates of dawn från 1967. Låten spelades ofta live under sextiotalet.

2. Astronomy domine
De gick direkt in i Astronomy domine, ännu en låt av Barrett och från The piper of the gates of dawn. Den spelades av nya Pink Floyd på 1994-turnén.

3. Lucifer Sam
Tredje låten i rad från The piper of the gates of dawn. Ytterligare en Barrett-låt. En av många udda låtar från första skivan.

4. Fearless
Fjärde låten tar oss fler år framåt i tiden med Fearless från skivan Meddle från 1971. En låt som Fish gjorde cover på och ofta spelat live.

5. Obscured by clouds / When you're in
Showens yngsta låtar! Detta är de två inledande instrumentala låtarna från den underskattade skivan Obscured by clouds från 1972. Dessa spelades live av Floyd under en kort era under 1972 för att sedan försvinna från repertoaren. En höjdpunkt från konserten.

6. Arnold Layne
Singeln från 1967. Ytterligare en låt av Syd Barrett. Detta är en låt som David Gilmour har spelat på 2000-talet.

7. Vegetable Man
Wow. Crazy. En outgiven låt från 1967 som släpptes legalt för första gången i boxen The early years 1965-1972. Nick introducerade låten med en liten lustig anekdot om att låten blev förbjuden (?).

8. If / Atom heart mother / If
Absoluta höjdpunkten i showen för mig. Helt otroligt att få se stora delar av Atom heart mother live! En fragil If går över i en kortad version av Atom heart mother! Elva heliga minuter. Betänk nu att Atom heart mother tar upp hela första sidan av LP'n med samma namn från 1970. If är en Roger Waters-låt från andra sidan av albumet.

9. The Nile song
Kom ut på singel 1969. Ytterligare en låt av Roger. Guy Pratt berättade en lustig anekdot om att han förslagit låten för Gilmour när de planerade Gilmours soloturné 2006. Dave hade inte tyckt det var roligt tydligen...

10. Green is the colour
Från soundtrack-albumet More från 1969. Skriven av Roger.

11. Let there be more light
Från Floyds andra skiva A saucerful of secrets från 1968.

12. Set the controls for the heart of the sun
Min favoritlåt från A saucerful of secrets... Ännu en höjdpunkt från showen.

13. See Emily play
Singeln från 1967 som Bowie gjorde ännu mer berömd på hans covers-platta Pin ups.

14. Bike
Bökig låt från The piper at the gates of dawn.

15. One of these days
Den fantastiska inledningslåten från Meddle. Alltid suverän i live-version, så även denna kväll.

Encore:

16. A sucerful of secrets
En version som innehöll både kaos och innerlighet från låten som namngav Floyds andra skiva.

17. Point me at the sky
De avslutade med singeln från 1968. "Goodbye!"

Detta var en riktigt stor överraskning. Vilken fantastisk konsert vi fick se. Det hade jag faktiskt inte väntat mig. Det kändes som en ynnest bara att få se Nick Mason livs levande för kanske sista gången, men att det skulle vara så bra också! Livet.