fredag 24 november 2017

Brigsby Bear (2017)


Brigsby bear är en gullig dramakomedi med mer djup och färre klichéer än förväntat. Det är Dave McCarys första långfilm och Kyle Mooney som spelar huvudpersonen James har skrivit manus. Filmen handlar om hur den tjugofemårige James kommer hem igen till sin riktiga familj efter att blivit bortrövad av ett par i foliehattar cirka 25 år tidigare. James har levt ett liv instängd i en bunker ute i öknen då hans nya föräldrar lurat i honom att luften utanför är giftig. Som förströelse har James under hela sin uppväxt tittat på tv-serien Brigsby bear om en superhjälteteddybjörn som åker omkring i rymden och olika dimensioner och slåss mot sin nemesis. Tv-serien finns förstår inte utan det är hans nya pappa Ted Mitchum som spelar in programmet åt sin "son".



Detta var en av flera American Independent jag blev sugen på att se och den sågs i slutet av festivalen. Det är en snäll film, en gullig film. James är givetvis helt ovan med det mesta i det moderna samhället, som till exempel att strömmen är på  dygnet runt. Hos paret Mitchum stängdes generatorn ner varje kväll. När James får reda på att Brigsby bear inte var en riktig tv-serie och att alla hans kompisar på internet inte fanns, utan det var paret Mitchum som agerade bakom knapparna för att upprätthålla en fasad ställs han givetvis inför något av en livskris.

Jag gillade stämningen i filmen och jag uppskattade verkligen att de inte gjorde löje av James. det hade kunnat bli något som liknar lyteskomik i överflöd om manusförfattarna hade varit oaktsamma. Visst han ser saker för första gången men han är inte så klichéartat korkad eller knasig som man kunde fruktat. Istället är de flesta runt honom schyssta och välmenande personer. Det kändes skönt efter flertalet filmer på festivalen där allt är konfliktfyllt.



Filmen har dock en svag sekvens. Det är när hans biologiska familj får problem med honom och pappan sänder honom till psykvården. Filmen tar inte hand om detta på ett bra sätt. Konsekvenser och framför allt uppföljning av denna handling tappas bort. Som vi alltid sa i Buffypodden, man kan visst det visa hemska eller problematiska saker i showen, frågan är hur det behandlas i showen och vilka konsekvenser handlingarna får. När James kommer hem igen är alla glada. Hade väntat mig någon form av signal om att föräldrarna insåg sitt misstag och tog ansvar för det.



Filmen dräller av kända namn i större eller mindre biroller. Självaste Luke Skywalker Mark Hamill spelar Ted Mitchum. Han ser precis ut som den åldrande Luke från episode 7 och han får mig att tänka på episode 4 med uterummet i hans bunker. Den snälla och teaterintresserade polisen spelas av Greg Kinnear som med ett pipskägg ser precis ut som Mark Hamill. Det var en effekt som knappast kom till av en slump. James psykolog spelades av Clare Danes i en lite roll. Regissören McCary måste ha goda kontakter i Hollywood. Han har tidigare arbetat som manusförfattare och regissör på SNL.



Vid sidan av de kändare ansiktena gillade jag skarpt de tre yngre förmågorna; Kyle Mooney som James, Ryan Simpkins som James syster Aubrey och Jorge Lendeborg Jr i rollen som kompisen Spencer.

Allt som allt var detta en mysig och härlig film. Jag såg den sent under festivalen när jag började bli utmärglad på grund av mycket jobb och sena filmkvällar däremellan. Jag nöjde mig med denna film och skippade de två återstående den kvällen.

Jag ger Brigsby bear tre tv-seriefantaster av fem möjliga.

Betyg: 3+/5











torsdag 23 november 2017

Gemini (2017)


Gemini är framför allt en snygg film. Handlingen är förlagd till Los Angeles och vi får massor av supersnygga scener om natten med perfekt ljussättning och sköna färgskalor. Det hela påminner i "look and feel" om en Michael Mann-produktion. Filmen inleds och avslutas med en skön synthlåt men tyvärr används inte filmmusik så mycket mer under filmens gång. Inte så att det stack ut i alla fall. Favvisen Lola Kirke spelar Jill, en personal assistant till den superkänd ung skådespelerska Heather spelad av Zoe Kravitz.

Efter en konfliktfylld natt som också innehöll en hel del alkohol vaknar Jill upp hemma hos Heather med en kraftig bakfylla. Hon stapplar sig upp och åker iväg på ett ärende. När hon sedan återvänder till Heathers lyxiga hus finner hon sin arbetsgivare och vän mördad. Resten av filmen försöker Jill ta reda på vem som utförde mordet samtidigt som håller sig undan polisen som blir mer och mer intresserade av henne i mordutredningen. 



Carl nämnde en mycket träffsäker spaning om filmen att det hela tiden var låga "stakes". Filmen spelar som det verkar medvetet med låga stakes. Den svettiga nerv som 19 filmer av 20 med samma synopsis hade haft infann sig aldrig. Detta är istället en "laid back" nattlig resa genom Los Angeles mer fashionabla kvarter. Lola Kirke som jag älskar i serien Mozart in the jungle är mycket bra här också. Vi får se hennes ansikte i många scener. Dialogen är inte det centrala, det är hennes tankar och känslor som vi åskådare får försöka tyda.

Under eftertexterna kändes det som att jag inte fattade något om vad som hände alls förutom det uppenbara. Vad som hände var klart, men varför och hur var lite oklart. Efter Carls uttalande om "stakes" föll bitarna på plats. Det var bara det, inget mer. Men det räckte långt visade det sig när filmen sjunkit in lite.

Jag ger Gemini tre känslor av fem möjliga.

Betyg: 3+/5





onsdag 22 november 2017

Ingrid Goes West (2017)


"There's science, logic and reason. And then there is... California!

Ingrid goes west var en jobbig film att se på. Audrey Plazas Ingrid är en människa med ganska grava problem. Hon känner sig ensam, hon ser inte en de i sin närhet som är med henne, och därför försöker hon bli bästis med tjejer som verkar ha perfekta liv på instagram. Problemet är att som alla förstår är inte livet samma sak som "happy perfect life"-bilden som kan spridas via insta. Och Ingrid har utvecklats till att bli en galen stalker ut i fingerspetsarna.



Objektet för Ingrids senast crush blir alltså Elizabeth Olsens Taylor Sloane som livnär sig på ett instagramkonto där hon produktplacerar konsumentprodukter. Taylor har givetvis sina egna problem men på instagram är det vackra solnedgångar och härliga inredningsprojekt sju dagar i veckan. Ingrid är för omtöcknad i sin egen depression för att förstå detta.

Via lite "single white woman"-beteende nästlar sig Ingrid in i Taylors glamorösa liv. Allt medan grannen Dan bara är en snäll och go kille. Prioriteringarna blir helt off och så går det som det går. Filmen avslutas mycket ärligt med några riktigt äkta scener. Det räddar filmen från ok till ett rejält steg uppåt på skalan.



Jag antar att filmen borde kallas en dramakomedi även om jag inte fann de komiska inslagen speciellt roliga. Jag kände mest smärta för Ingrid och hennes situation. Miljöerna i Venice Beach, sunny California, var givetvis underbara. Värmen strömmade ut mot oss i publiken, kall novembernatt utomhus.



Jag har alltid tyckt att Aubrey Plaza är en intressant skådespelare. Det är något "wreckless" över henne, något som kom i öppen dager i den suveräna tv-serien Legion. Här är hon perfekt castad, hon är så bra att det är svårt att värja sig för Ingrids galenskap. Elizabeth Olsen lärde vi känna i den fantastiska filmen Martha Marcy May Marlene (filmfestivalen 2011). Hon är läcker och ser ut som en stjärna. Även hon var mycket bra castad i denna film. Castingen har en ibland underskattad del i hur bra en film blir. Wyatt Russell (Everybody wants some!!), O'Shea Jackson Jr (Straight outta Compton) och Billy Magnussen var alla bra på lite olika sätt. Speciellt Billy Magnussen som spelade Taylors galna bror Nicky kändes nästan lika wreckless som Audrey Plaze. "Why so serious?"

Jag ger Ingrid goes West tre Mantis av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Wreckless översatt till svenska: obekymrad, lättsinnig, hänsynslös, obetänksam, skoningslös, orädd, våghalsig, vårdslös











tisdag 21 november 2017

The Endless (2017)


The endless är en indie-sci-fi-thriller av duon Justin Benson och Aaron Moorehead. Duon står för manus, regi, foto, klippning och de spelar huvudrollerna. Det är en idédriven sci-fi lite i samma tradition som Primer som vi såg på filmfesten 2004. Denna är dock klart mycket enklare att hänga med i trots tidsloopar, monster i skyn och religiös dödssekt. Faktum är att specialeffekterna är riktigt bra utförda trots den som jag gissar skrala budgeten.

Killarna spelar börderna Justin och Aaron som blev kändisar när de som barn lyckades ta sig ur en dödssekt som slagit sig ner ute i öknen i södra USA. Men några år senare har kameran slocknat och de befinner sig i vardagens oändliga tristess. Lillebror Aaron föreslår så en dag att de ska besöka sekten igen, om så bara för en dag. På väg mot sektens boningar stöter de på ett antal pinnar nedstuckna i marken, pinnar som ser ut som knotiga benbitar från något gammalt skelett.



Väl framme hos sekten påminns de om tider som gått och gamla relationer utforskas på nytt. Sektledaren Hal som ivrigt påpekar att han inte är sektledare tar väl hand om dem och börjar sina manipulationer med en gång. Efter ett tag introduceras det osynliga monstret i skyn och de tre månarna på himlen. När alla tre är fulla kommer alla dö. Frågan är om bröderna ännu en gång kommer klara att ta sig ur sektens hårda grepp.

Ja, men detta var ju ganska intressant och bra faktiskt. Schyssta miljöer, bra skådisar givet vad de hade att arbeta med, en kul idé och några rejält lockande koncept för en gammal sci-fi-fantast som jag. Jag gillade filmen mycket. Den är klart mer tillgänglig än Primer men har nästan lika höga koncept.

Jag ger The endless tre tidsloopar av fem möjliga.

Betyg: 3/5





måndag 20 november 2017

The Hero (2017)


Ibland stöter man på de där filmerna som talar direkt in i hjärtat på en. Det kan vara en specifik sinnesstämning, ett minne eller något som kan kopplas till egna personliga erfarenheter som skapar avenyn in i känsloregistret. Det verkar som att det ofta är amerikanska independent-filmer som gör detta. Därför väljer jag gärna från den sektionen på filmfestivalen. Dagens film The hero låg i och för sig i sektionen Icons (pga Sam Elliott antar jag), men det är uppenbarligen en American Independents. Sam Elliott spelar en sjuttioenårig westernskådespelare i nedförsbacken på andra sidan av sin karriär. Nu för tiden tar han jobb som röst i reklamfilmer och röker på med sin kompis.

Egentligen inför inte denna film något nytt på arenan. Det är gammal skåpmat. Men som så ofta med konst handlar det om hur bra genomförande är. Visst filmen har ingen ny gimmick, ingen twist som blåser iväg dig eller annat extraordinärt. Den är bara svinbra rätt upp och ner.



Filmen utspelas under dagarna efter Lee fått besked från sin doktor att han har en allvarlig cancer och inte så många år kvar att leva. Samma gamla problem som allt för många familjer har fått och kommer få uppleva. Det är smärtsamt och hur man reagerar i den situationen är säkert lika varierande som det finns antal personer på jorden. Lee har svårt att berätta för sin familj, dottern Lucy och ex-frun Valerie.

In i hans liv kommer så Charlotte Dylan. Hon är ung men verkar inte bry sig om åldersskillnaden. Hon är fräsig och har skinn på näsan. Vi följer dem under några omvälvande dagar. Laura Prepon, känd från That 70's show, spelar Charlotte och hon är helt magisk i denna lilla roll. Inget flashigt men en massa små detaljer i hur hon för sig, miner och uttryck. Hon har vuxit upp rejält, är nu drygt 35 år och hon påminner mig s starkt om Ashley Judd och sämre doppelgängers kan man ju ha! Laura är som Ashley Judd med en nypa Mila Kunis som jag skrev på twitter.



Sam Elliott har en fantastisk röst. Det är som att han definierar westernmyten med rösten. Otroligt. Här får han också spänna skådespelarmusklerna med en stor variation. Han är med i princip varje scen i hela filmen. Damn, jag gillar honom. Filmmanuset är enligt imdb trivia till stor del baserat på Elliotts liv även om han nog inte har blivit diagnostiserats med cancer så vitt jag vet.

Kompisen Jeremy spelas av Nick Offerman och jag visste att jag sett honom förut men jag kunde inte placera honom. Men damn, det var ju han som spelade familjefadern och polisen Don i We're the Millers. Bra komedi det för övrigt.

En av filmens mest upphetsande trivian är att Lees ex-fru spelas av Katharine Ross, ni vet Dustin Hoffmans kärlek i The graduate. Hon spelade också den cyklande tjejen i Butch Cassidy and the Sundance Kid. Dessutom är hon och Sam Elliott gifta i verkliga livet! Hon kom såvitt jag förstår ut ur pensionering för att spela denna roll.

En av festivalens bästa filmer! Jag ger The hero fyra starka dödsdomar av fem.

Betyg: 4/5

söndag 19 november 2017

The Merciless (2017)


The merciless är en långsamt berätta brutal historia om den undre världen i Sydkorea. Vi får följa dels maktkampen inom en brottsorganisation, dels hur polisen försöker infiltrera verksamheten för att komma åt de högsta hönsen. Filmen är helt klart bra även om den inte är en film som jag tänkt på speciellt mycket sedan jag såg den. Andra filmer från festivalen har trängt undan denna film hastigt och lustigt.

Filmen är inte svår att förstå även om det är många turer med vem som förråder vem och det är nog en av filmens svagheter. Jag tror de hade vunnit på att renodla sin berättelse lite. Som det är nu får vi twist på twist på twist vilket gör att i alla fall jag tappar intresset för karaktärerna till slut. Och utan ett engagemang i karaktärerna faller denna film lite. The merciless liknar påtagligt Hong Kong-filmern Infernal affairs från 2002 vilket är en mycket, mycket bättre film. Där har vi mer spänning, bättre skådespelare och högre production value.




Vad The merciless har är en tämligen bra etablerad känsla för miljöerna och brottsorganisationen vi får följa. Mycket av handlingen visas genom flash backs, bland annat från fängelset där några av filmens huvudpersoner spenderade tid. En av festivalens brutalaste scener utspelas också där i fängelset. Kokande olja räcker att säga för att de av er som sett filmen ska förstå vilken scen jag menar.

Filmens titel förefaller vara i singularis men i princip alla huvudkaraktärer i filmen uppvisade med tydlighet att de var helt skrupelfria och saknade empati och därmed var de alla merciless i mina ögon. Till sist kan jag med glädje rapportera att filmen nästan helt saknade "comic relief"-figuren som förr ofta dök upp i filmer från Sydkorea.

Med tanke på att jag i princip inte tänkt på filmen sedan jag såg den glider betyget ner från positiva trean till en "helt ok"-tvåa. Jag ger The merciless dåliga chefer av fem möjliga.

Betyg: 2/5

lördag 18 november 2017

Permanent (2017)


När det gäller filmer från sektion American Independents på Filmfestivalen så blir jag sällan riktigt besviken. Men eftersom det är så svårt att i förväg gissa sig till vilka de riktiga pärlorna är så brukar jag försöka planera in så många som möjligt, "beat them in numbers" så att säga. Permanent var en av de filmerna från AI-sektionen som jag valde på en ren chansning. Rainn Wilson och Patricia Arquette i rollistan och en film som utspelas under 80-talet räckte för mig.

Jag och Johan S såg filmen på festivalens första dag. Vi hade redan sett del Toro's The shape of water och efter en liten kort promenad ner till Saga inrättade vi oss i gigantiska sal 1. Det var inte många där i publiken men med tanke på den muntra stämningen under hela visningen tyckte nog de flesta att detta var en mysig och underhållande film.



Det är 1982 någonstans i Virginia. Familjen är på dekis, pengarna tryter och relationer knakar. Dottern vill plötsligt permanenta håret för att bli mer intressant. Låt oss säga att håret behövde några veckor på sig att "stilla sig" efter "the perm job". Dottern Aurelie spelas förträffligt av unga nya ansiktet Kira McLean. Vad tänkte föräldrarna på när de gav henne det namnet? På amerikanska uttalas det "orally" vilket de nya klasskompisarna snart inser. Häcklandet har inga gränser. Barn kan vara så elaka.

Mamman Jeanne är kort och tjock och påminner om Dolores Umbridge till kropp men inte till personlighet. Hon är en välmenande mamma som dock känner sig trängd i livet. Som vi alla har hon drömmar och förhoppningar, många som inte slagit in i livet. Hennes man Jim är inte elak egentligen men han är allt annat än observant för Jeannes behov i livet. Jim har förlorat jobbet och han kämpar mot en falnande självkänsla symboliserad av hans flintskallighet. Med en fasansfull tupé försöker han återuppliva ungdomens glansdagar. Och mitt i allt har vi Aurelie. Hon har det inte lätt, men detta är lyckligtvis inte en film som intar offermentatliteten. Aurelie är frejdig på sitt egna sätt. Hon tar inte skit.



Filmen är mysig och ganska rolig titt som tätt. Den är helt klart godkänd men den slår inte igenom taket. Den är kanske lite för försiktig eller så hittade inte Colette Burson den där extra lilla detaljen i handlingen som gör att filmen lyfter. Filmens slutscener är supergulliga och berörande men med lite distans kan man konstatera att den följde den givna mallen för denna typ av underdog-film. Lite för enkelt kan tyckas.

Samtidigt har flera lustiga scener och situationer poppat upp i huvudet på mig sedan jag såg filmen och jag känner att den var riktigt kul. Som andrafilm en vardagskväll under filmfestivalen var den helt ok och den var värd den förlängda tiden nere på stan.

Jag ger Permanent tre afrofrisyer av fem möjliga.

Betyg: 3/5