fredag 21 januari 2022

The French Dispatch (2021)


Om någon annan regissör hade gjort denna film hade man kunnat anklaga regissören för plagiat av Wes. För detta mina damer och herrar är den mest "Wes Anderson"-iga film jag någonsin sett. Wes Anderson har "out Wes Anderson" himself, om jag får uttrycka mig på utländska.

Hans nya film "The French Dispatch" är som ett kärleksbarn mellan "The Grand Budapest Hotel", Tage Danielssons "Picassos äventyr" och  Davide Manulis "The Legend of Kaspar Hauser".

Filmen är sanslöst lös i hullet. Det känns som att jag inte riktigt förstår vad filmen handlar om... Ständige samarbetspartnern Bill Murray spelar en snubbe som driver en fysisk tidning, någon form av magasin. Filmen består av ett antal löst sammanhållna delar som i bild och ljud beskriver artiklar i de olika sektionerna av blaskan. 

Jag älskar anslaget, tonaliteten, skådespelarna (det finns en massa kändisar här!), humorn och den allmänna galenskapen. Samtidigt somnar jag hela tiden framför filmen. Den är så flyktig att jag inte riktigt kan greppa den och jag blir dåsig. Detta är den andra filmen från Wes Andersson som jag oundvikligen somnar till. Första var "The Grand Budapest Hotel". Jag såg den på bio men trots det kunde jag inte hålla mig vaken. Jag trodde att det  var mitt fel på grund av extrem tröttma, men efter att ha sett den en andra gång på bio (!!) kunder jag konstatera att exakt samma sak hände igen. Och nu sker det med "The French Dispatch" också. 

Två av filmens kapitel stod ut. Jag älskade Tilda Swintons J.K.L Berendsen och hennes föreläsning om den galne konstnären (Benicio del Toro) och hans musa (Léa Seydoux). Det är galet på det där underbart oväntade sättet. Det är bisarrt till och med och jag älskar humorn. 

Det andra kapitlet som jag vaknade till under var den om studentupproret med unge vackre studenten (Timothée Chalamet) och journalisten (Frances McDormand). Jag har länge varit lite osäker på vad jag tycker om Chamalet egentligen. Han känns så stiff då han ofta spelar trista och pretentiöst seriösa roller, på gränsen till pompösa. Ett exempel är hans tråkmåns  i "Dune", om det nu är det han är, tråkig alltså? Men här tyckte jag att han var ganska rolig. Frances kan humor såklart, finns det något hon inte kan?

Allt som allt var detta obegripligt och hysteriskt men också frustrerande oengagerade och ibland sövande. Men det är helt klart att de roligaste delarna i filmen är bland det roligaste jag sett i filmer från 2021. Det måste vara värt något i alla fall?

Betyg: 3/5



onsdag 19 januari 2022

Hawkeye - miniseries (2021)



Efter att ha skippat MCU serien "What if?" efter några avsnitt var det till slut dags för nästa live action-serie, "Hawkeye". Jag hade inte så jättehöga förväntningar på serien. Inte för att jag inte gillar Clint Barton i Jeremy Renners skepnad utan snarare för att han mest hela tiden hamnat i skuggan av Scarlett Johanssons Black Widow.

Men attans detta var ju riktigt najs! Det inleds med en back-flash till 2012 och redan då satt jag mig upp i fåtöljen. Jag blev inte besviken av resten heller. Serien har en skön humor blandat med oväntat gripande dramatiska partier. Just blandningen mellan kul och allvar var överraskande och mycket lyckat. Lustigt nog var det just kopplingen till Natasha som gjorde serien så dramatiskt givande. Marvel har misshandlat henne så länge så detta kändes som det minsta de kunde göra som minne över den första och bästa svarta änkan.

Seriens framgång vilar på tre skådespelares axlar; Jeremy Renner, Hailee Steinfeld som Kate Bishop  och Florence Pugh som "mini-Black Widow" Yelena. Det ger en bra blandning av gammal och nytt. Hailee Stanfelds Kate är frejdig och hon har ett bra samspel med Clint. Det är en typ av humor som fungerar jättebra för mig, en dialogdriven och karaktärsorienterad humor. Tony Dalton i rollen som den svärdintresserade Jack Duquesne var en annan källa till lustigheter.

Jag tror att det är en fråga om "branding", bro. Musikalavsnittet var bäst, bro.

Men serien har också dramatiska scener. Det bränner till rejält några gånger. Till exempel då Clint är fångad och blir utfrågad om Ronin, då Clint säger att han var där när Black Widow dödade Ronin. Mycket starkt med tanke på Nat och hennes öde. Senare när Yelena introduceras bjuds vi på flera bra scener mellan henne och Clint som berör deras respektive förhållande till Nat.

Överlag konkurrerar denna serie med WandaVision som den bästa MCU-serien till dags datum. Bra det.

Betyg: 4/5

måndag 17 januari 2022

David Bowie - Space Oddity (1969)


Floating in a most peculiar way

David Bowie was a trend setter, he was a true influencer. Yes. He saw trends early and adapted fast, but I don’t think he invented them. But all that came later, at the earliest stages of his career he was almost rudderless. From the crazy vaudeville and music hall theatrics of the debut album in 1967 to his second self-titled album in 1969 he was a follower. Quite talented, but still a follower. 

The 1969 debut album “David Bowie”, that later was called “Space oddity” on many re-releases, is a mix of different moods and styles. Many of the songs are in the folk music tradition of the sixties. Overall the LP lacks the consistency of his works in the seventies, so this would be “minor” Bowie.

Without the monumental “Space oddity” the album would have been weak even. Now it is passable at least. “Space oddity” is one of his songs that are so well known, so “important” and so often played that I feel some fatigue from it. As a part of the LP it pops out and it is great, but as part of numerous “best of” albums and playlists it may have run its course and burnt out, just a little. The song was used to perfection in the long introduction scene in Luc Besson’s “Valerian and the City of a Thousand Planets”. It may have been the best part of the whole movie! When it pops up unannounced like that I realize, again, how great it is.

However, I have never been a fan of the LP, it is too straggly. As a “Bowieian” I feel a little embarrassed, but here it is. I am not a fan of this album. At closer review there are some nice tracks, but still “the whole” is not greater than “the sum of its parts” in this case. Some notable later albums will be quite the opposite.

The opening track “Space oddity”. What do we have on it? I like the intro, the music is faded in like a mystery, the acoustic guitar, the militaristic drums, and then David’s voice. That voice was lighter and in a higher pitch early in his life. It is good. I like the counting, the themes, the space travels, the dreams. Major Tom is a friend. He has always been there watching from the sky.

The next song is “Unwashed and somewhat slightly dazed”, what a jaunty name of a song! It has a nice electric guitar and a somewhat slightly boring harmonica. The song grows on you though.

Jumping to the last song on the first side we are faced with the elusive “Cygnet committee”. Is it about very small swans? I like swans, they are one of the most beautiful animals I know. The song is an early progressive rock song, it’s long and flowing, and it has separate distinct parts. I like the middle part, and I like the ending with the repeated lines “I want to live”. What killed the hippy movement? I love the melancholy in the text and singing. David is doing a great job expressing himself.

“We’d speak of a Swedish room…”... Smiles, fun to hear! Is it the room in my childhood home in Skövde? Which room is it? Is it big?

Tony Visconti, David’s old friend and producer, is producing this album together with someone called Gus. Visconti is also playing the bass. Other notable musicians are Rick Wakeman of YES fame on the keyboards, and guitarist Tim Renwick that later would play with Pink Floyd in the eighties.

On “God knows I’m good” I almost don’t recognize David’s voice. It is like from another century even. It is part of many Bowie songs that are dealing with dystopia and scary future worlds. This theme of his is something that is popping up here and there in his music.

The last song on the LP is the sing-along “Memory of a free festival”. It’s like Bowie’s “Hey Jude” but, well you know, not quite as good. I think you all can agree. It was a favourite of mine when I was younger but nowadays I think it is too simpleton, too naïve… and we’re gonna have a party.

My rating: 4/10

Side A:

1. Space oddity
2. Unwashed and somewhat slightly dazed
3. Letter to Hermione
4. Cygnet committee

Side B:

1. Janine
2. An occasional dream
3. Wild eyed boy from Freecloud
4. God knows I’m good
5. Memory of a free festival


Best songs: "Space oddity”

Released on November 14, 1969

Produced by: Tony Visconti

Media: Remastered 180 gram vinyl, reissued in 2015 as part of the "Five Years (1969-1973)" super deluxe box.

fredag 14 januari 2022

The Beatles: Get Back - Mini series (2021)

 

Peter Jackson har åstadkommit något helt otroligt fantastiskt igen! Denna dokumentär i tre delar ger en helt ny bild av hur det gick till när de spelade in Let it be. Jag har sett Michael Lindsay-Hoggs gamla dokumentär Let it be från 1969. Den är mörk och äcklig och den visar ett band i förfall. Jag ogillade den intensivt och instinktivt. Peter Jacksons dokumentär å andra sidan är lättsam, komplex och otroligt intressant. Och bra. Den är lång, så in i helvetet lång, men det med rätta. Det är i detaljerna, en kommentar här, en menande blick där, som gör filmen. Helt utan berättarröst tas vi på en sällsam resa genom de 21 dagarnas inspelningar och likt en thriller får vi följa hur bandet navigerar sig framåt. Det enda Peter Jackson har gjort är att lägga in kort kontextuell information i textform när det så behövs. För övrigt lämnas vi åskådare ensamma att bedöma vad som händer och vem som är vem (vilken roll).

Vi slipper helt Lindsay-Hoggs skandalsökande korta version som fokuserade på gräl mellan Paul och John och som sedan kom att dominera världens syn på bandets sista år. Till och med Paul sa i en intervju sagt att han själv blev övertygad om att han var "the bad guy" trots att han innerst inne inte kände sig så, och att Jacksons dokumentär hade öppnat dörrar till gamla minnen som han trodde var stängda. 

Så hur upplever jag det jag sett då?

Det mest slående måste vara Pauls kreativitet. Han sprutar ur sig klassiker efter klassiker. Att få se i en oklippt lång sekvens hur låten Get back skapas ur intet motiverar filmen på egna meriter. Paul är också den enda som försöker att få någon struktur alls under inspelningarna. Det är uppenbart att beatlarna hade mycket kul tillsammans och dokumentären är fylld med varma scener där de bara har kul ihop. Men det känns också ibland som att de övriga beter sig som en skock tonåringar. Trots denna otacksamma roll har Paul hela tiden en öppen inställning till allas synpunkter och idéer. Han och John spelas in via en hemlig mikrofon när de gått iväg för att pratas vid privat (!) och det är fint att höra hur bra de hanterar konflikter dem emellan och med George. I skeendet av scener som denna kan jag bara hytta med näven i luften åt Lindsay-Hogg som uppenbarligen valde att ful-klippa sin version och därmed vinkla historien högst avsevärt.

Ringo är bandets skönaste typ. Det är svårt att inte älska Ringo efter att ha sett denna film. Och jag måste själv göra avbön. Jag har ibland underskattat hans förmåga som trummis, men här är det tydligt hur viktig han var för deras sound. Ok, han skrev inte låtar men damn vilken vass trummis han var. Kommer upp på min lista av favorittrummisar. För sent jag vet men men...

George som bandets yngste medlem hade det inte så lätt i skuggan av pophistoriens största låtskrivarduo. Dessutom verkar det som att Paul och John själva kommit till insikt att de inte varit speciellt schyssta mot George när deras lillebror kommit med idéer till nya låtar. Scenerna när George kommer in till studion en morgon med idéerna till I me mine är smärtsamma att titta på. Att George lämnade bandet, för att senare efter förhandlingar återkomma, skapar bra drama i filmen.

John Lennon, denna popkulturella gigant som alla sätter på en piedestal. Här framkommer han som en ständigt hög goofy slacker. Han verkar inte bidra alls i partier. Men när han och Paul väl slår ihop sina huvuden slår det gnistor om dem. John verkar mest sugen på att spela gamla 50-talsrockers samt sjunga Don't let me down.

På tal om Don't let me down - Yoko. Denna film är i högsta grad belysande. Var det Yoko som bröt upp Beatles? Det verkar som att den urbana myten måste tas död på. Jag hade som många andra gått på den. Jag tror bestämt att George, John och Paul allihopa pratar om tiden efter Beatles. George till exempel ville få tid att spela in en soloplatta. Jag kan inte annat än jämför med Fish och Marillion. Efter deras fjärde skiva ville Fish ta en time out och vila samt spela in en soloplatta för att ladda batterierna. Det slutade med att bandet (och deras producent) sparkade Fish och en perfekt union bröts för alltid. Men tillbaka till Yoko. Ok, hon bröt inte upp The Beatles. Men däremot verkar hon ha grava problem med att respektera privata sfären och utrymme för bandet att spela in sin skiva. Under hela jävla filmen sitter hon mitt i bandet och ser sur ut. Helt absurt. Alla andra, inklusive fruar och flickvänner, som hälsar på lite då och då tar plats lite utanför den sfär som bandet utgör när de spelar in. Men inte Yoko inte, hon ska sitta så nära John som möjligt hela tiden. Om något fascineras jag av att Paul eller någon av de andra inte exploderade...

Höjdpunkter och kommentarer från del 1

Fantastisk musik.

Paul improviserar fram Get back.

George kommer in en morgon med en idé till en ny låt (I me mine).

Maureen Coxs (Ringos fru) min när hon tittar på Yoko... 

George säger upp sig från bandet.

Dyster stämning, inte minst från den otrevliga och kala miljön de hade på Twickenhams Studios...

Höjdpunkter och kommentarer från del 2

Fantastisk musik.

Hur mycket trevligare allt blev på Abbey Road Studios

Pauls kommentar med tårar i ögonen: "... and then there were two." 

John låter Yoko tala för honom när bandet har ett "band only meeting"

Yokos joinar the band för lite mer arty-farty installationer... dvs skriksessioner.

Höjdpunkter och kommentarer från del 3

Eh, fantastisk musik.

Linda Eastmans sexåriga dotter Heather iakttar Yoko och senare "out Yoko" Yoko med att skrika sig igenom två låtar med bandet... Hilarious. Tyvärr ingen reaktion shots på Yoko... Peter Jackson fattade nog var gränsen gick, även om han trippade nära den här.

Billy Preston! Den femte beateln lättar upp stämningen.

Paul försök att styra upp inspelningarna vilket klipps till att de sitter och fånar sig mer än vanligt. Klippningen av den sekvensen sammanfattade hela inspelningssessionen.

The Rooftop Concert visas i sin helhet inklusive reactions från vanlisar på gatan och närbilder på poliserna som till slut avbröt showen. The Beatles sita publika framträdande är ståpälsnivå. Det är också här de gravt vemodiga känslorna började infinna sig hos mig. 

De sista tjugo minuterna efter konserten får vi se den sista dagen av inspelningarna. Med oväntat snabba klipp ser vi en knippe klassikers spelas in. Som om att Peter Jackson kände på sig att publiken skulle lida av sorg och vemod under denna fas. Den hålls kort i relation till allt annat. Jag sällar mig till Paul och Ringo och känner sorg över bandet som en gång var. Jag vet egentligen inte om man kan säga att det var sorgligt att de bröt upp ens, då alla verkade vara redo, men som alltid när man ser början av slutet på en era, något sås tort som The Beatles kan jag inte annat än att sitta med en stor klump i bröstet och känna vemodet likt motvinden på Tjörnbron...

Betyget är ett av de enklast jag satt på länge...

Betyg: 5/5





onsdag 12 januari 2022

I Am Alfred Hitchcock (2021)


Kommer ni ihåg mitt och Frans långa Hitchcock-projekt i Shinypodden? Det var ett äventyr som startades 2018 och till slut, under förra året, avslutades tillsammans med Joel. Det blev tre säsonger där vi täckte in totalt 47 filmer (tror jag).

Nu när jag hade hämtat mig efter alla höga höjder, blondinerna i massor och känslan av att känna mig jagad trots att jag var helt oskyldig. Så döm av min förvåning när SVT Play bjöd på en lagom lång sammanfattning av mästarens karriär. Jag blev nyfiken... Och jag gillade verkligen vad jag såg.

Dokumentären går igenom Hitchcocks karriär och berör de flesta klassikers med lite extra fokus på Psycho och hans eländiga hantering av Tippi Hedren (under senare delen av hans karriär). Komplex människa den där Hitch. Han drogs till starka kvinnor men var också ett kontroll-freak som gick över gränsen ibland.

Just med tanke på att jag, Frans och Joel gått igenom så många av filmerna i detalj gör att det var en ren glädje att får hela karriären presenterad på detta övergripande och praktiska sätt. Vi får se många klipp från filmer och "behind the scenes" och några av alla röster från branschen vi får höra tala om Hitch är John Landis, Edgar Wright och Eli Roth. Lite kul att åtminstone tre (andra) poddare är med och diskuterar Hitchs verk. Extra kul också att de hade med flera uttalanden från Alfreds och Almas dotter Pat samt barnbarnen Mary Stone och Tere Carrubba.

Dokumentären tar upp hans relation till frun Alma Reville, hans rädsla för polisen, den berömda intervjun av Truffaut och hur mycket han har influerat modern film, bland mycket annat. Mycket av innehållet kände jag igen från egna efterforskningar i samband med poddningen. Men dokumentären bidrar helt klart med en tydlig sammanfattning. Den summerar vilka teman och aspekter han helst jobbade med. Först nu när jag tagit några steg ifrån poddprojektet kan jag se de stora dragen tydligare. Jag var kanske för mycket inne i detaljerna mitt i stormen.

Överlag mycket intressant, även om dokumentären i sig inte tillför några nya grepp inom genren. Men det duger för mig denna gång.

Betyg: 3+/5

Filmen ligger på SVT Play.

måndag 10 januari 2022

a-ha: The Movie (2021)


Take on me är en av pophistoriens bästa låtar om jag får välja. Fasen vad bra den är!

Jag är inget stort fan av den norska gruppen a-ha, förutom just Take on me och den mycket lyckade Bond-låten The living daylights (en topp-5 Bondlåt). 

Men det är alltid kul med schyssta dokumentärer om fenomen. Och det var precis det de var, ett fenomen. 

Det är en ordinär dokumentär som beskriver bandets start, kämpiga år före genombrottet, genombrottet i sig och sedan de kämpiga åren därefter - på grund av genombrottet.

Sångaren Morten fick ta den stora smällen som superstjärna, känd i hela världen. Hans beskrivning av att aldrig bli lämnad i fred är stark och ett varningens finger åt alla som vill bli berömda över allt annat.

Grundarna Pål och Magne å sin sida verkar under hela resans gång ha ett groll som pendlar mellan under ytan till i öppen dager. Det känns trist att de inte kunde reda ut sina trätomål.

Men ändå, Take on me är en fantastisk låt! Den kom ut 1985... Eller hur?

Nja! Jag hade ingen aning! En av de mest överraskande sakerna som kom fram i dokumentären var att låten släpptes i en tidig version redan 1984! Den versionen påminner om nyinspelningen från året efter men den är helt klart ofärdig. Den kända synth-slingan finns där men däröver är den klart underlägsen, dåligt producerad. Den slog heller inte igenom, förutom i vårt västra broderland. 

Det var först när de spelade in låten igen, denna gång med producent Alan Tarney som låten slog igenom. Och sablans vad stor den blev. Bandets första LP Hunting high and low såldes i över 11 miljoner exemplar.

Men damn, HUR BRA ÄR INTE TAKE ON ME??? 

Betyg: 3/5

Filmen ligger på SVT Play.


Take on me (1985):


Take on me (1984):

Take on me (acoustic):

The living daylights (1987):


onsdag 5 januari 2022

Harry Potter 20th Anniversary: Return to Hogwarts (2022)



När man blir sugen att se om hela filmserien om åtta filmer på grund av en TV-Special så måste den gjort något bra. HBO's 20-årsjubileum för den första filmen i Harry Potter-serien som sändes på nyårsafton gjorde just detta.

Detta är en otroligt trevlig och mysig TV-Special, en slags intervjubaserad dokumentär men framför allt en chans för (nästan) alla inblandade att återses, reflektera och klappa varandra på ryggen och utropa: "A job well done!". 

De flesta "stora" skådisar i serien möts och det är slående hur starka känslor som väcks till liv. För de tre huvudrollerna, och övriga i deras ålder, är det inte svårt att förstå varför då de bokstavligen växte upp under och med filmserien. Emma Watson var elva år när första filmen hade premiär och hon hade hunnit fylla 21 år när den sista filmen kom upp på biograferna. Hela tonåren med filminspelningar som dominerade livet. En sällsam och absurd uppväxt kan man lätt inse.

Vi får se flera samtal mellan skådespelare där de sitter ner och samspråkar. Det var fantastiskt att se hur rörda de blev. Jag är en sucker för den typen av vemodiga stunder. En överraskning var de starka vänskapsbanden mellan Emma Watson och Tom Felton (Draco Malfoy). Det var oväntat, men kanske ändå inte. Jag har inte följt med i fandomen så jag kände inte till många av de anekdoter och förhållanden mellan skådespelarna privat.  

TV-specialen i sig är mycket bra gjord. Många känslosamma möten i nutid blandas med tillbakablickar från hela filmseriens gång. Vid sidan av tre stora deltar Robbie Coltrane, Ralph Fiennes, Gary Oldman, Evanna Lynch, Jason Isaacs, Tom Felton, Helena Bonham Carter och många fler.

Producent David Heyman och alla fyra regissörerna; Chris Columbus, Alfonso Cuarón, Mike Newell och David Yates intervjuas viket var mycket trevligt.

Allt som allt en toppen-special. Jag blev varm, rörd och sugen på att se om filmerna. Nästan helt perfekt alltså!

Betyg: 4/5