Thunderbolts* (2025)

MCU har länge varit sönder och denna nya MCU-film sammanfattar läget för dem, oavsett om det är medvetet eller ej.

Det var fascinerande att beskåda MCUs uppgång och fall. Ibland undrar jag om problemet var att de inte riktigt förstod varför Phase 1-3 blev så ofantligt populära. När de störtade in i Phase 4 slarvades magin bort i ett virrvarr av multiuniversum som dödade den lilla "stakes" som fanns kvar, absurt dåliga val av regissörer, och för att tala klartext, tråkiga karaktärer.

Galleriet av karaktärer i Thunderbolts* är splittrat, fragmenterat. Det är en grupp själar som inte hör ihop. Som om Kevin Feige har gett upp och öppet erkänner att han inte har ett gäng att bygga en filmserie runt. Vi kan alla stanna upp och drömma oss tillbaka till eran före pandemin med Robert Downey Jr, Chris Evans, Chris Hemsworth, Scarlett Johansson, Elizabeth Olsen och alla de andra älskade favoriterna.

Visst flera av Phase 3 folket har kämpat vidare men det har varit med "diminishing returns". Gruppen av intressanta karaktärer har tunnats ut om och om igen. Vad Feige kanske inte har funderat på är att Phase 1-3 lyckades trots att historierna bygger på serietidningar som bas, inte på grund av det. För att kunna dra in miljarder dollars på filmerna måste bra många fler än serietidningsnördarna vilja se filmerna. 

Han byggde, kanske mer eller mindre av en slump, en historia om en grupp som vi, publiken, brydde oss om. I en värld där var och varannan var OP och odödlig brydde vi oss istället om deras relationer som kunde trasas sönder, och sönder de trasades. För att byggas upp igen. 

Jag kan krasst konstatera att jag nu för tiden inte känner något av det som gjorde de tidigare faserna så lyckade. Trist.

I Thunderbolts* försöker de återgå till en vinnande strategi för dessa filmer, en blandning av spektakel, drama och humor. Det är lika splittrat som gänget är, otroligt splittrat. Alla skådespelarna spelar i olika filmer känns det som.

Florence Pugh som Yelena spelar i en klassiskt grekisk tragedi. Hon är superallvarlig, deprimerad och fördömd. Hon är en bra skådespelare men hon kommer inte till sin rätta i denna film. Sebastian Stan i rollen som Bucky Barnes spelar i en old school Captain America-film. Han är "the straight guy" alla kan bolla sina karaktärer emot. Han var en "minor" Avenger förr, nu känns han som den enda som är "verklig" bland alla syntetiska karaktärer runt honom. 

Julia Louis-Dreyfus spelar "the main villain" Valentina. Hon spelar i en politisk satir vilket är kul men helt klart ett eget spår i denna film med multipla spår. Hon är dessutom för charmig för att övertyga som villain vilket blir ett problem i sig.

Den nya karaktären Bob spelas av Lewis Pullman. Han spelar en ensam, svårmodig emo-tonåring i en American Indy-film. Skulle passat på Sundance! David Harbour spelar Red Guardian som om han vore med i en spoof-film över MCU. Han är det mest underhållande elementet i filmen och värd entrépengen på egna meriter. Hatten av! 

Wyatt Russell i rollen som plast-Captain America blir endast en påminnelse om hur mycket bättre det var förr. Inget ont om skådisen, men hur lätt är det att ersätta den riktia Cap? Till sist fanns där två tjejer med liknande "skills", en heter typ Ghost. Helt ointressanta, vet inte ens vilka de är.

Thunderbolts* var underhållande och bättre än det mesta jag sett från MCU efter Endgame, Deadpool-filmerna undantagna vilka ändå känns som outliers inom MCU.

Helt klart en festlig film. Däremot tror jag det är lite väl tidigt att säga att MCU är tillbaka som fenomen och ett "måste ses"... Jag bryr mig helt enkelt inte längre. Men man ska aldrig säga aldrig, fast det ska till något mycket starkare för att jag ska åter komma tillbaka till fullo.

Betyg: 3/5  

Superman (2025)

Jösses vilken gojja. Man kan sannerligen konstatera att "yours truly" inte synkar med James Gunns humor och blanding av tonaliteter, speciellt i hans senaste alster. 

Jag är oftast inte intresserad av den tråkige Stålmannen som är omöjlig att döda. Det enda som dödas i hans filmer är alla former av "stakes". Men med det sagt har jag ändå koll på vad han står för. Här har vi en film som på ytan är en film om "stålis", men som under ytan är något annat. Glöm hjärta, uppriktighet och patos.

Jag tog mig an filmen för jag ville se vad Gunn fått Nathan Fillion att gå med på den gång. Kunde vara kul tänkte jag, men Fillion är en av många otroligt tråkiga element i denna  film.

Nej! Jag ids inte skriva mer om denna skitfilm så jag citerar istället några recensenter jag följer. De sammanfattar vad jag kände i magen rörande filmen...

Sam Van Hallgren (Letterboxd):

"Zero stars, an abomination.

This was like watching that sadistic neighbor kid from Toy Story steal, dismember, and torture your most beloved childhood toy.

And not just dismember and torture, but make your toy behave in ways that were not only wrong and unsettlingly perverse, but in ways that felt counter to their very essence.

Placing Superman in a geopolitically complex world is probably a fool’s errand (in addition to being No Fun At All), but when doing so requires us to believe that Supes/Clark - whose most underrated superpower is his cleverness - is a political nitwit (and defensive and shouty to boot), well, you lost me in act one.

It’s also clear that James Gunn is not for me. His sense of humor is of the Nothing is Sacred kind. But, sorry, Superman is sacred. Gunn gestures at Superman’s iconographic power, but he lacks the reverence. 

Or, if I’m being generous, I’d say that I guess there can be all kinds of Superman movies and I just hated this one."

Josh Larsen (Larsen On Film):

"Superman, the character, is corny, earnest, and kind. Superman—as written and directed by James Gunn—is “cool,” callous, and cruel. It’s an irreconcilable difference the movie cannot overcome.

You may not notice this at first. In David Corenswet, the film has a likably handsome face in the traditional Superman mode, with a gee-whiz temperament to match. (Corenswet doesn’t use the word “swell,” as Christopher Reeve did in 1978’s Superman, but he does toss off a “golly” here and there.) And Gunn, veteran of all three Guardians of the Galaxy films, employs peppy punk songs and bright, primary colors (the latter likely to distinguish this installment from the grimly gray Man of Steel and Batman v Superman: Dawn of Justice). But this is also a Superman film that includes a lethally “comedic” game of Russian roulette; an alien baby held hostage in a black-site prison; a robot repeatedly stabbing itself in the head; and Krypto the Superdog forced to run endlessly on a treadmill in pursuit of digital squirrels. (After all the animal torture in Guardians of the Galaxy Vol. 3, I’m not sure what Gunn has against pets.)

Let’s consider one Superman sequence in particular. After Lex Luthor (Nicholas Hoult, sweating in an underwritten take on the villain) detains Superman and takes him to the aforementioned torture site, Lois Lane (Rachel Brosnahan) teams up with superhero Mr. Terrific (Edi Gathegi) to rescue him. Arriving to face a squadron of mercenaries, Mr. Terrific unleashes a protective “T-Sphere” around Lois while he uses a variety of proprietary projectiles to take out the bad guys. Gunn and cinematographer Henry Braham enclose us in the sphere with Lois, employing an extended, swerving, single take to match her perspective as the action swirls around her. Add Noah & The Whale’s bopping “5 Years Time” to the soundtrack (“Fun! Fun! Fun!”) and it’s almost as if Lois is having her own IMAX movie experience. When the carnage is over and the bubble pops, she—and we—are clearly meant to be wowed, only able to utter an admiring “Holy shit!” as we gaze upon the bodies (some dead?) strewn about. Killing is rarely as clever as it is in a James Gunn film.

Like Corenswet, Brosnahan seems fully capable of anchoring a decent Superman movie. But aside from an early, extended conversation sequence, which means to bring us up to speed on their entire relationship history and dynamics in one scene, they’re not onscreen together much. Gunn’s strategic decision to begin this Superman installment in media res is a smart one, given how many iterations we’ve already had, but the movie still lacks the emotional and character context necessary to make us feel as if any of this is worth our investment.

Indeed, Gunn’s Metropolis hardly seems worth saving, given the the jokey violence, petrified pets, bullied women (poor Sara Sampaio has to endure endless humiliations as Luthor’s girlfriend), and blowhard superheroes (Nathan Fillion also appears as a one-note Guy Gardner/Green Lantern). By the movie’s merciful end, you wonder what a nice guy like Superman is doing in a mean place like this."

Betyg: 1/5

The Fantastic Four: First Steps (2025)

Semstern spenderades i det stora landet i väster. I början av augusti sammanstrålade jag och Carl i cirkusen Las Vegas inför vår road trip som skulle ta oss från Nevada via Utah, Idaho och Wyoming till slutmålet i Colorado. Vi besökte bland annat ett antal fantastiska nationalparker, Monument Valley och Jackson Hole med omnejd.

Dagen före vi drog iväg i den stekande ökenhettan tog vi chansen att ta in en biovisning av den nya MCU-filmen. Det var dags för de första stegen i Phase Six. Vi valde Brenden Theaters och en salong med JB-X som såldes in med: 

"An elevated cinematic experience with immersive sound and sharp digital projection. Coupled with a giant curved screen and reservable premium recliners, JB-X makes movie magic come to life." 

Det lät ju najs och det var det sannerligen. Vi bjöds på bio kändes det som med tanke på hur billigt det var. I vilket fall blev det en superb visning och vi stormtrivdes att fly solens brännande strålar och sjunka in i en fantastisk värld för några timmar.

Filmen var helt ok, speciellt i jämförelse med flertalet av MCU's svagaste skapslser från de senate åren. Men tyvärr verkar det som att magin är som bortflugen för mig. Den försvann kanske i det ögonblick Tony Stark offrade sig för mänskligheten?

Filmen lekte med en blandning av 50- och 60-talsestetik blandat med nutid. Detta var inte förvånande då regissören är Matt Shakman som har hoppat över till film efter WandaVision. Han återvinner gamla ideer, men det gjordes klart bättre i tv-serien, och nu känns det lite "been there, done that" över det hela.

Tyvärr kände jag mig aldrig speciellt engagerad av våra 4 hjältar. Jag är innerligt trött på Pedro Pascal och The Thing som hälften skådis och hälften cgi gav inget större avtryck. Lite trist för Ebon Moss-Bachrach dock. Jag gillade Vanessa Kirby och Joseph Quinn som syskonen Storm. De var relativt sett underhållande. Med svagare och svagare filmer i MCU är det endast "allt är relativt" kvar att hänga upp pluspoängen på.

Filmens main villain Galactus var ok-ish men han påminde för mycket om Dormammu, the main villain från den första Doctor Strange-filmen. Är det så att MCU redan börjar återvinna sina egna figurer och stories? Jag trodde de hade en ocean av stories att använda från sina comics...

Roligare biobesök än film, men så är det ibland.

Betyg: 2/5

Deadpool & Wolverine (2024)

Precis som förväntat är Deadpool & Wolverine mycket rolig. Om man gillar metahumor. Fick både skrocka förnöjt för mig själv och skratta högt när jag tittade på filmen hemma i filmrummet. Jag är inte ett stort fan av Wolverine/Hugh Jackman men här fungerade han perfekt som "the straight guy" i relation till Deadpool/Ryan Reynolds som driver humorn.

"Marvel Jesus!"

Sannerligen!

Filmens handling är en ren McGuffin, det är något om parallella universum och hotet är att alla dessa universum ska upphöra att existera. Allt i filmen är skämt, och dess handlin är också ett skämt i sig, de driver hejdlöst med MCU och Phase 4-6 med dess multiverse saga. Jag håller helt med och skrattar så att tårarna rinner ibland. Det lär inte vara en hemlis att jag tycker Feige och hans gäng gått helt fel med Phase 4-6. De som gillar tv-serien Loki kanske gillar att få återbesöka TVA.

I princip alla skämt är meta och Reynolds bryter den fjärde muren så ofta att det känns som att han helt nedmonterat den i denna film. Den slår rekord i sammanblandning av filmens värld och åskådarens värld. Det är som att Deadpool sitter bredvid mig i gästfåtöljen och förgyller titten med satiriska repliker om MCU filmen igenom.

Reynolds har också lyckats få med flera andra stjärnor. Extra roligt blir det när några Avengers från Phase 1-3 dyker upp, eller gör de det? Den som tittar får se. Det blir roligt i alla fall.

Jag gillar också att Deapool fiskar upp fallna Marvel-hjältar som inte fått vara med i MCU tidigare. Det blir både en introduktion av dem (flera karaktärer som är på väg in i MCU) men också en massa metahumor om dem. Som när Deadpool säger till de tre:

Deadpool: "Welcome to the MCU. You're joining at a bit of a low point."

Sannerligen!

Förutom skämten, metahumorn och alla referenser till andra filmer och popkulturella fenomen har filmen mycket litet innehåll. Denna tredje film har ännu tunnare handling än vad ettan eller tvåan hade och man har helt skippat de lite mer känslosamma scener som vi hade en del av i de två första filmerna. Men ett gott skratt förlänger ju livet, som det sägs, och då är denna film guld värd.

Betyg: 4/5

Werewolf by Night (2022)

Den kom som något av en överraskning för mig, en tv-special inom MCU Phase 4. Jag följer inte nyhetsfloran runt MCU speciellt mycket som den observante läsaren kanske förstår. Istället var det Johan B som påkallade min uppmärksamhet om denna lilla kuriositet.

Detta var en entimmes liten bagatell som ändå var ett uppfriskande avbrott från flertalet av överproducerade pretentiösa monster som MCU släppt ut de senaste åren i ambitionerna att bli mer kreddiga. Här låter man monstren vara på duken istället.

Gael Garcia Bernal blev något av en favorit hos mig i och med tv-serien "Mozart in the jungle". Här spelar han monsterdödaren Jack Russell. Handlingen är enkel, Russell och ett gäng andra färggranna karaktärer tävlar om ett bra vapen som limmats fast på ryggen av ett stort monster. Den som fäller besten och erövrar vapnet blir den nye sektledare. Typ något sådant. Allt utspelas i den gamle sektledarens herrgård med tillhörande inhägnade trädgård i form av en dödlig labyrint. 

Stämningen i filmen är lättsam och den har en underfundig humor. Russell är nedtonad huvudperson med sin stil och torra humor i kontrast till de övriga bombastiska monsterjägarna. De har en hel del praktiska specialeffekter som funkade jättebra och större delen av filmen är fotad i svart-vitt.

Mycket av produktionen påminde mig om den klassiska tv-serien Buffy the Vampire Slayer. Inte minst på grund av monstren och varulven. Men också för att en bra berättad historia inte behöver en monstruös budget och oändliga mängder med cgi-folk.

Detta var en frisk fläkt av kreativitet från Kevin Feige och hans team. Men ändock en parantes som känns mer som en krydda än en hel anrättning.

Betyg: 3/5

Thor: Love and Thunder (2022)

Men hörrni, vad har hänt med MCU egentligen? Jag som var ett så stort fan av den osannolika filmserien i tre faser. Nu under Phase 4 har allt rämnat till skärvor och smulor av vad som byggts upp. De nya filmerna har inte alls fångat mitt intresse och uppföljarna i sedan tidigare etablerade filmserier inom serien har inte levererat. Jag hade dock hyfsat stora förhoppningar inför Thor 4 på grund av Chris Hemsworths charm och regissör Taika Waititis känsla för humor. Men detta var den första MCU-filmen på evigheter som jag inte iddes ta mig iväg till biograferna för en titt. Ett tecken starkt som något att MCU börjar tappa greppet om mig som kund.

Problemet med denna film är att jag nu en dryg vecka efter titten inte ens kommer ihåg vad den handlade om. Jag kan ärligt påstå att jag flera veckor, ja till och med flera månader efter jag såg de allra flesta filmerna i de tidigare faserna av projektet kom ihåg handlingen tydligt. Det känns som att historierna nu för tiden är onödigt komplicerade, invecklade eller bara menlösa. Det är som att manusförfattare måste hålla flera bollar i luften samtidigt och därmed blir resultatet grumligt och ofokuserat. De måste förhålla sig till vad som berättats tidigare i serien, och ta historien framåt enligt någon oklar road map samt dessutom checka ett antal boxar av "måsten" som gäller i Disneys övergripande kvalitetsplan. Det känns som ett 20-talsproblem som förhoppningsvis kommer brytas av nya unga kreativa filmskapare.

Så jag kommer inte ihåg vad filmen handlade om. Jag ser i listan av skådespelare att Christian Bale är med. Just det, han spelade någon slags stackars villain. Fan vad jag inte gillar den skådespelaren. Sen är ju giganten Russel Crowe med också. Han har blivit lite livsnjutande rund om magen och hans version av en dekadent Zeus var otroligt underhållande. Och där har vi nog kommit till insikt om denna film. Den är som att filmen består av en massa roliga sketcher intryckta i en oengagerande och riskfri familjefilm.

Jag gillade de skrikande getterna, Matt Damons cameo, Liam Hemsworths cameo (och ja, Sam Neill och Melissa McCarthy också), Chris charm och Thors kärleksrelation till sin nya hammare, Waititis Korg, Guardians cameo, Zeus, användningen av Guns'n'Roses låtar i filmen... 

"You flicked too hard, damn it!" Reaktionen has Zeus entourage, kvinnliga och manliga, för att inte tala om Tessas och Natalies!! Enkel under-bältet humor går alltid hem. "Looks like a shy courgette". Scenen i Omnipotence City är nog den roligaste enskilda scenen bland alla Thor-filmer, och därmed i hela MCU.

Ok, så denna film är redan en favorit för alla dess roliga, ibland hysterisk roliga, scener. Och som sådan är den högst omtittningsbar. Men ärligt talat var den så bra som film egentligen? Don't think so. Humor är bra och underskattat, men en film vars behållning är likvärdig med en en radda humorsketcher? Svårbedömt!

Betyg: 3/5

The Batman (2022)

På middagen före filmen frågade Markus hur peppade vi var. Jag svarade ärligt att jag hade ganska låga förväntningar och att jag mest så fram emot middag med kompisar och gå på bio ihop, sådant man gjorde "förr i tiden". Däremot var jag inte speciellt peppad på att se ytterligare en film om en dyster och "brooding" Bruce Wayne i ett mörkt och regnigt Gotham City.

Så man kan lugnt säga att jag inte tillhör den tilltänkta primära publiken. För en sådär 15 år sedan hade jag antagligen älskat denna film! Men nu kände jag mig tämligen oengagerad. Åren har gått och jag är inte lika sugen på filmer i superhjälte- och serietidningsgenrerna som är stiffa och allt för seriösa. Om de inte har glimten i ögat blir det lätt pompöst kan jag tycka. Det känns som att filmer i denna genre inte ska tas på så stort allvar av teamet bakom filmerna. 

Jag är heller inte specifikt intresserad av Bruce Wayne eller The Batman som figur. Som många av figurerna i DC tilltalar han mig inte. Men för dem av er som älskar Batman är denna film guld. Det är intressant att jämföra filmen med alla gamla versioner, där jämförelsen med Nolans trilogi från 2005-2012 känns mest relevant.

Denna gång är det Twilight-snubben Robert Pattison som iklär sig Läderlappens kläder och åker omkring med bilen och hojjen. Han gör det bra, men jag måste nog ändå tillstå att min favorit än så länge är Ben Affleck.

Vad som är intressant är att denna film nästan helt fokuserar på The Batman, inte Bruce Wayne. Det är som att han iklädd i sin dräkt är sig själv och som Bruce är han endast en spillra av vad han kan vara. För mig blir det en kittlande krydda men egentligen hade jag velat se mer av Bruce och mindre av en tystlåten Batman i mörkret och regnet. Några av de bästa partierna i Nolans filmer är just när vi får följa Bruce och hans göranden.

Övriga skådespelare står inte ut speciellt mycket. Zoë Kravitz spelar Catwoman och hon är ok men det saknas något för att jag skulle bli helt förtjust. Hon var inte lika intressant som Anne Hathaways version men givetvis bättre än Michelle Pfeiffers. Detta är en av många fantasivärldar där lojalitet är mer intressant än kärlek. Bruces "adoptivpappa" Alfred spelas lite absurt nog av Andy Serkis vilket inte var sådär jättelyckat. Han har inte en chans emot förebilden Michael Caine. Serkis dialekt är dock skönt brittisk. Även Jeffrey Wright i rollen som Lt Gordon lämnade mer att önska. Trots hans signatur-tick med att bita sig i underläppen bleknade han jämfört med Gary Oldmans Gordon. Här får man dock nämna att Wright inte fick mycket speltid i filmen.

Så kommer vi då till speltiden. Att denna film var tvungen att hålla på i 3 timmar finner jag lite överdrivet. Det var inga problem att se hela filmen och en av dess styrkor är ju världsbygget där NYC och Chicago blandats ihop till ett dystopiskt helvete. Men handlingen håller inte för speltiden. The Batman sysslar mest med att jaga seriemördaren The Riddler som lämnar efter sig ledtrådar och koder som polisen och Batman måste lösa. Det inleds bra men efter ett tag blir det så överdrivet då The Riddler kan förutspå allt för många steg i händelsekedjor. Manus blir slarvigt och allt eftersom filmen pågår blir det mindre och mindre intressant att följa jakten. Jag tycker att de antingen skulle gjort filmen mer realistisk, eller mindre dito och introducerat en glimten i ögat som passar in i seietidningsvärlden. 

Det finns en hel del bra scener, tänker speciellt på när The Batman möte The Riddler (Paul Dano) mot slutet av filmen. Det finns också en häftig scen när vi får möta The Batmobile för första gången, även om den efterföljande biljakten givetvis var ganska tråkig (som i princip alla biljakter är).

Som sammanfattning tror jag som sagt att man måste vara ett fan till Batman som figur för att till fullo uppskatta denna film. Jag som casual viewer kände mig mestadels ganska oengagerad. Jag saknade stakes som kändes i kroppen, man kan kanske sträcka sig till att kalla den "snygg men grund".

Betyget blir en stark tvåa.

Betyg: 2+/5

Läs mer om filmen hos Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord

Spider-Man: No Way Home (2021)

Jag har nog alltid bara sett Peter Parker som en side-kick till Tony Stark, och före MCU var jag inte intresserad alls av Spider-Man. Nu när det verkar som att Feige sätter upp Peter Parker som något av den "nya" Tony Stark märker jag att jag inte tycker han är bra nog för att bära hela schabraket, om ens hans egna filmer.

Jag gillar dock Tom Hollands en hel del. Han har varit en kul krydda till de stora filmerna i phase 2-3, och jag gillade att återse honom, hans vänner och Aunt May. Men det finns något problematiskt med denna filmserie inom serien när jag blir ännu gladare av att se Happy Hogan och Dr Strange...

Däremot hade jag mycket lite känslomässig koppling till de två tidigare Spider-Man filmserierna. Jag hade inte ens sett det flesta av de tidigare filmerna. Hade tänkt se dem inför denna film men det blev aldrig av. För mycket tid som går åt till WoT och poddande just nu. Så jag passar sannerligen inte in på den publik som filmen vände sig till.

Jag gillar dock tanken med att filmserierna hälsar på varandra på detta sättet, men tyvärr blev det för platt i mina ögon. Ingen av de fiender som drogs med från de tidigare filmerna kändes intressanta eller speciellt bra. Skurkarna utvecklades inte mycket i denna film utan det antogs att alla åskådare hade bra koll på dem från tidigare filmer. Dessutom blev det enformigt att alla var goda men onda, och aunt Mays ömmande hjärta om att alla skurkarna kunde omvändas till att bli fina och goda skurkar kändes smörigt och krystat.

Hur mycket jag än gillar MCU (phase 1-3) är det sällan actionscenerna jag ser fram emot. Snarare tvärt om. I denna film var actioninnehållet helt meningslöst. Dålig koreografi. Det var rörigt och utan känsla för var alla befann sig eller vad som hände. Känslan av gravitation och att personer eller byggnadsställningar hade tyngd saknades. "Stakes" saknades också, vilket känns så udda i en film där någon till och med dör och någon annan bli allvarligt knivad. Jag kom att tänka på den usla avslutningsscenen i "Iron Man 3" som på samma sätt bara var tråkig.

Jag tror jag har kommit på varför det kändes som att det saknades "stakes" och det var på grund av hur korkat allt var. Jag kände mig till och med irriterad över Peter Parkers idioti som om och om igen ledde dem in i allt strul. Scenen när han fuckade upp trolleriformeln var svag och jag kunde knappt heja på filmens huvudperson under resten av filmen. Tror inte att det var det Feige och hans team hade tänkt sig...

Jag gillade dock samspelet med Tobey Maguire och Andrew Garfield och de sekvenserna före slutfajten var filmens höjdpunkt för mig. Jag gillade Tobey Maguires närvaro i scenerna så mycket att jag nästan blir lite sugen på att se om hans Spider-Man filmer. 

Jag börjar misströsta över phase 4. Det har inte startat bra alls. Den enda filmen jag är det minsta sugen på att se om är "Black Widow" och den utspelas till och med under phase 3-eran. Det känns som att "Black Widow" är en film som hör hemma i phase 1-3. De övriga nya filmerna har inte gjort mig nyfiken på fortsättningen alls. Jag sätter mina förhoppningar till nästa film med Dr Strange och Scarlet Witch.

Betyg: 2/5

The Suicide Squad (2021)

Spoilers nedan!

Detta är en rejält kul film, helt enkelt. Den har inte speciellt mycket kött på benen men rolig var den, speciellt under första halvan av filmen. Nu hade jag i och för sig mycket låga förväntningar då jag och DC inte går väl ihop. Men det var ändå en film av James Gunn så chansen fanns ju att det kunde bli bra och det blev det.

Gunn har tagit med sig flera kompisar från MCU-världen i denna produktion och faktum är att den känns mer som MCU än DC. Och då speciellt som en Deadpool-film med splatter och humor i en salig röra. Jag hade ingen koll på de tidigare Harley Quinn-filmerna och jag blev sannerligen lurad av den inledande sekvensen. Det var kul.

Tyvärr tappade filmen en hel del under andra halvan, framför allt då det stora monstret dök upp i Jotunheim. Det blev lite väl fånigt, även om blinkningarna till Alien var trevliga, med de små stjärnfiskarnas sätt att ta över människorna.

Det känns lite trist att Gunn fann sig nödgad att härma andra filmer så mycket när han nu gjorde sin DC-film. Detta med teamet som lätt dör vid attacken är som tagen från Deadpool 2, Nanaue är som Hulken, Harley Quinn skjuter "bad homres" med raka armar som IG-11 (Taika Waiti) i Mandalorian, den vidrige generalen spelade samma roll som han gjorde i Quantum of Solace och så vidare. Det saknas något med DC, damn, när det blir bra påminner det om en massa andra filmer. Var är originaliteten?

Under titten och direkt efter var jag mycket förtjust men filmen har tyvärr falnat snabbt. Den är dock mycket underhållande och ett bra val om man ville se lite av Nathan Fillion.

Bästa karaktärerna var polkamannen, Ratcatcher 2 och hennes pappa. Men inte polkamannens mamma, hmm, nej.

Det blir väl en stark trea tänker jag.

Betyg: 3+/5

Black Widow (2021)

Mina helt färska tankar om Black Widow. Normalt sett brukar jag vilja sova på saken och låta filmen marinera lite men denna gång blundar jag och drar jag av plåstret med ett ryck.

Varnar för spoilers för er som inte sett filmen än... You have been warned!

Black Widow är den 24:e filmen i MCU och den första i Phase 4. Dels är den fruktansvärt försenad då Black Widow borde ha fått en egen film för länge sedan. Dels har filmen också den otacksamma uppgiften att kicka igång Phase 4 efter att MCU lyckats med sitt unikum med Phase 1-3. En bedrift som knappast någon studio kommer kunna replikera, inklusive Marvel Studios själva. En stor utmaning alltså. 

Jag hade på så när lyckats förbli helt ospoilad inför titten, men inte lyckats och jag gick in till filmen med en känsla att den nog inte skulle vara så bra. Jag trodde de skulle fokusera på Natasha Romanoffs bakgrund och hennes träning med aldrig sinande fysisk och psykisk misshandel. Jag spekulerade i en ganska mörk och dyster film. Men lyckligtvis och kanske på grund av att Red Sparrow redan gjort den grejen slapp vi det. Istället utspelades filmen under slutet av Civil War. Mycket lyckat drag må jag säga.

Det är svårt att göra en film som utspelas mitt i en existerande filmserie utan att i efterhand förstöra den serie den samsas med. Därför var det extra kul att de gjorde just detta och lyckades. Jag tycker att den på så sätt påminner om Rogue One: A Star Wars Story. Båda filmerna lyckas hållas sig i en egen story och undvika att skohorna in kopplingar till de övriga filmerna i serien förutom att de slutar med en scen som efterföljs av redan existerande filmer. Black Widow-filmen följs av sista kapitlet före eftertexterna i Civil War.

Black Widow hade en bra mix av action och lugnare partier. Den var helt ok med sitt actioninnehåll även om det var långt från banbrytande. Medan den hade mer och bättre humor än väntat. Jag trodde det skulle bli en mycket allvarligare film. Men hey, det är ändå MCU!

Jag gillade skämtet om Natashas "power pose"/"hero landing" och hur lillasyster Yelena tjatar om det. Kul metanivå på grund av kritiken MCU fått för att Scarlett Johansson är för sexig i filmerna. Roligt när Nat respektive Yelena utför dem. Men sedan tror jag mig se en mindre utstuderad pose från Nat när hon nästan obemärkt använder den i en fajtscen som skulle kunna bevisa att hennes pose är en del av hennes naturliga rörelsemönster. Så det kan vara så att MCU lyckades med att både äta kakan och behålla den!

Det var flera blinkningar till James Bond inklusive att Nat kollade på Moonraker och dessutom kastar sig ut från ett plan (typ) utan fallskärm! Efter det fick vi lite blinkningar till Mission: Impossible också och kanske några diton till Fast and the Furious-serien med alla kvaddade bilar. Varför dessa blinkningar? För att när man är störst på gården har man råd att bjuda lite på sig själv?

Jag älskade scenerna från Norge! Första gången vi fick se en fjord undrade jag i vilket land de lyckats få till de filmsnuttarna och så var det ju Norge hela tiden. Dejligt!

Filmen hade sina svagheter också, i alla fall känns det så nu direkt efter titten.

Rachel Weisz gjorde inget intryck förutom en horribel rysk accent som var helt onödig. 

På tal om accent så var Florence Pugh bra filmen igenom men jag hade mycket hellre önskat att de skippat hennes rysk accent också. Varför inte bara låta henne prata amerikanska som hon gjorde som liten i Ohio och därmed ta bort denna distraktion? I vilket fall var hon överlag bra och hon fyllde rollen som mini-Black Widow.

David Harbour var trots allt festlig mest hela tiden. Det enda felet med hans Alexei var att det kändes som att han var med i fel film. Han spelade som att han var med i en Deadpool-film.

En sak som jag saknade i Endgame var en seriös begravning för Natasha. Att hon skulle få hyllningar på samma nivå som Tony Stark. Men det blev inget med det. Därför hade jag hoppats att de skulle göra något fint för henne i denna film, och sedär det dök faktiskt upp en sådan scen i mitten av eftertexterna. Den var fin till en början med tills det blev pajjigt när Julia Louis-Dreyfus dök upp i rollen som Valentina (som vi såg i MCU-serien The Falcon and the Winter Soldier). Trist att de inte kunde hålla den scenen seriösare. Nu är frågan om yngre systern kommer spela på det elaka laget i kommande filmer?

Filmens kanske största svaghet var dock att den fokuserade för lite på Natasha. Jag hade velat se mer av hennes "bad assery" och lite mer om hennes bakgrund, hennes "lore". Det känns som att Yelena var huvudkaraktären mestadels vilket är rimligt för Marvel Studios om de nu ska ge henne en stor roll i Phase 4, men det var inte det jag längtat efter att få se.

Jag gav Rogue One en trea efter biotitten men den filmen har vuxit sig jättestark vid omtitt då jag ignorerat svagheter och omfamnat dess styrkor. Jag tror att denna film kan ha samma utveckling efter att den fått rumla runt lite i det undermedvetna och efter en given omtitt när den dyker upp på BR.

Mitt betyg "all fresh" blir någonstans mellan en stark trea. Något sådär ungefär.

Betyg: 3/5

Addendum: jag gillade användningen av den ryska visan Poljusjko-pole som systrarnas theme. Melodin kallas Röda kavalleriet på svenska. Den är för mig känd som nubbevisan Dryckesvisa från ett Chalmersspex från femtiotalet. Visan är i studentkretsar också känd som Livet är härligt eller Ta dig en vodka, tavaritj.

Wonder Woman 1984 (2020)

 

Vad tusan hände här? Jag gillade den första Wonder Woman-filmen jättemycket och den har för närvarande plats 10 på min topplista över 2017 års filmer (en lista som borde uppdateras i och för sig). Jag såg filmen på bio med min 11-åriga systerdotter Greta och det var en höjdarupplevelse att delvis se filmen via hennes ögon.

Nu har vi Gal Gadot tillbaka i den efterlängtade uppföljaren och Patty Jenkins står för regin åter igen. Vad har ändrats? Jo hela teamet bakom story och manuskript har bytts ut. Nu är det Patty Jenkins själv som verkar styrt tillsammans med någon som heter Geoff Johns. Resultatet har blivit katastrofalt.

Första filmen utspelas under första världskriget. Jag älskade den nästan naiva tonen om fred på jorden och miljöbeskrivningarna var riktigt bra. Dianas "fish out of water" rutin var kul. Ja den var bra trots en horribelt tråkig sista fajt mellan två fajters som båda var OP.

I denna film går det överstyr med smöriga budskap om fred och sånt. Det naiva har bytts till absurt överdrivet, nästan som om det vore en grundskoleelev som skrivit manus. Slutet av filmen är obegripligt dålig. Fanns det ingen i hela produktionen som kunde stäckt upp handen och ifrågasatt vad tusan de höll på med?

Jag gillar flera saker i filmen. Första scenerna med Steve när han testade kläder och skulle lära sig om 80-talet var ganska kul även om motsvarande scener i fösta filmen var oändligt mycket bättre. 

Filmens enda riktigt bra scen för mig var när Diana tog farväl till Steve. Den smärtan kände jag i hjärtat.

Men i övrigt var det mesta uselt. Vi fick inte bara en dålig Main Villain utan två där Kirsten Wiigs kreatur kan ta priset som sämsta skurken i mannaminne. Pedro Pascal går från lysande porträtt av Mando till en vedervärdig och totalt ointressant figur i denna film. 

Dessutom var i princip all action dålig, utdragen, ointressant, sövande. Ridå.

Filmen inleds med en flash back till Dianas barndom. Den var också ganska dålig och ledde enkom till en övertydligt levererad lektion om vad som är viktigt i livet. Ytterligare en halvdan idé med uselt genomförande. 

En liten not, var det inte Gal Gadot som stod bredvid den lilla Diana i startledet inför racet?

Denna film var så dålig under andra halvan att jag knappt kunde tro vad jag såg. Helt orimligt dålig. Finns bara ett betyg att ge ut här.

Betyg: 1/5

Green Lantern (2011)

Det kändes ganska lämpligt att starta min resa med den näst bästa Reynolds med hans "Green lantern", en film som han själv dissar och skojar om i "Deadpool"-filmerna. 

Att det är en superhjältefilm måste ändå vara ett litet plus för mig, men att det är DC är helt klart ett stort minus. Jag hade inte speciellt höga förväntningar när jag satt mig ner för att se filmen...

Så döm av min förvåning att filmen inte var helt usel i alla fall! Den är helt ok rakt igenom utan allt för mycket uselhet men tyvärr absolut inget som får en att spritta till i kroppen heller. Den är medelmåttig och då blir ju helhetsintrycket svagt. En typisk 2/5 film helt enkelt.

Ryan gör väl en helt ok insats. Däremot syns inget av hans sköna persona som firar triumfer i "Deadpool", "6 Underground" och "Hobbs and Shaw".

Det enda som jag lockas av lite är vetskapen att det är under denna film som han och Blake Lively träffades. Och ta mig tusan det känns ändå som att de har en bra personkemi! Jag gillar Blake en hel del, inte minst från hennes bad asseri i filmen "A simple favor".

Som superhjältefilm har den sina sidor. Visst börjar man lite trött på alla dessa origin stories! Källan av nya superhjältar verkar ju aldrig sina. 

Detta är DC och de brukar ju inte leverera så att filmen känns lite menlös var väntat. Om jag tillåts jämföra med MCU är detta lite som en blandning av "Thor" och "Guardians of the Galaxy". Lite humor via huvudpersonen, lite space, lite konstiga monster och en lömsk kollega.

Trivia 1: filmen är regisserad av samme Martin Campbell som regisserade bondfilmerna "Casino Royale" och "GoldenEye".

Trivia 2: vi ser regissören Taika Waititi som den rolige barndomsvännen till Hal.

Kul att ha sett den i alla fall, men inte en film som hamnar bland favoriterna. Mediokert.

Betyg: 2/5 

Justice League (2017)

Efter den positiva överraskningen med Batman v Superman var jag lite peppad inför Justice League, speciellt med tanke på att det verkade som att Gal Gadot hade fått en större roll.

Men ack, så snart korthuset föll ihop. Med en extremt dålig big bad, Steppenwolf, och en ganska trist grupp hämnare blev detta bara tråkigt. Gal Gadots Diana Prince är klart bäst i filmen. Clark Kent är helt ok, det var intressant att se hur de behandlade hans återuppståndelse. Inte lika djupt och intressant som de gjorde i Buffy men för att vara DC får det väl anses som bra, så är det i de låga förväntningarnas land.

Ben Affleck och hans Bruce Wayne var däremot inte alls lika bra i denna film. Jag vet inte vad det var, att han kanske redan tröttnat? Dessutom hade de inte alls lyckats med hans kläder, hans "Batman-kostym". Ofta såg den ut som en dräkt av skumplast köpt på Buttrix. Jag jämförde i huvudet mot Captain Americas dräkt i Avengers: Endgame och såg den tydliga skillnaden för mitt inre.

Ok, så detta var filmen som Joss Whedon fick ta över då Zack Snyder på grund av mycket tragiska privata problem var tvungen att hoppa av? Jag kände ingen större skillnad från Wonder woman eller Batman v Superman.

Tydligen ska Joss ha skrivit till en del scener och spelat in de nya. Hur stor andel och vilka scener kunde det vara? Hans största jobb var kanske att överse en ny klippning? Oklart. Jag såg den två timmar långa bioversionen och den var i alla fall lika jämntråkig hela tiden. Tyvärr, Joss, ingen "save" i sista minuten här som det verkar.

Alltid trevligt att får beskåda Gal Gadot "in action". Aquaman försöker och försöker, men jag känner det inte. Gadots Diana är den enda med glimten i ögat.

Betyg: svag 2/5

Batman v Superman: Dawn of Justice (2016)

Råkade se om Wonder woman från 2017 häromdan, nej ingen re-revy på bloggen men ändå. Den är fortfarande en riktigt skön film och jag blev än en gång fascinerad av Gal Gadot i huvudrollen som Diana Prince. Men titten gjorde mig medveten om att jag skippat två filmer där Wonder woman är med inklusive den första filmen med henne. Redan 2016, året före hon fick en egen "origin story" var hon med i DCEU "Batman v Superman: Dawn of Justice". Och under 2017 kom både "Wonder woman" och lite senare "Justice League" ut. Jag har nu släckt dessa två vita fläckar på min filmiska karta.

"Batman v Superman" har fått riktigt risiga betyg av flera filmkompisar så jag var inställd på något risigt. Men jag ville se hur Diana introducerades helt enkelt. efter lite surfande på internets oändliga hav fann jag snart ut att de rekommenderades att se "the ultimate edition director's cut" som loggar in på 183 minuter där bioversionen endast är futtiga 151 minuter.

Det visade sig vara ett klokt beslut tror jag för jag gillade filmen en hel del! Visst mina förväntningar var så låga de kunde vara och jag gillar sällan känslan i DC-filmer. Men jag gillade denna. Crazy. Tydligen ska bioversionen vara så svårt klippt att den är obegriplig. Dessutom tror jag att folks tör sig på the big bad Lex Luthor i Jesse Eisenbergs skepnad. Han var neutral för mig, inte den sämsta big bad jag sett, inte den bästa, han var medel.

Men jag gillade allt med Gal Gadot, hon levererade verkligen.

Jag gillade Ben Affleck väldigt mycket, överraskande mycket. Han är den bästa Batman jag sett. Klart bättre än äcklet Christian Bale och figurerna som spelade Batman på 60- och 80/90-talen var alla usla. Jag köpte Ben Afflecks mörker i rollen, det kändes som den mest riktiga presentationen av vad Batman antagligen ska vara (från comics). Men vad vet jag, är sannerligen ingen expert. Däremot hade han ibland på sig sunkig "kostym". Var det någon slags Iron Man-ripoff där ett tag?

Sen gillade jag den andra filmen i filmen också, den om Clark Kent, Amy Adams och stålmannens mamma. Det var kul att se Geralt of Rivia som en nördig journalist.

Det negativa var framför allt det usla monstret Snyder var tvungen att ha med i slutet. Monstret var så uselt att det var på "The Incredible Hulk"-nivå (monstret i MCU film nummer 2), och då är det riktigt illa. Slutfajten var tråkig och en waste of time. dessutom var det tröttsamt att än en gång få se Bruce Waynes föräldrar bli dödade. Hur många gånger kan man visa samma scen? Är den siffran nära oändligheten?

Nej, jag hade istället velat se mer när Diana Prince och Bruce Wayne gnabbas över hårddiskar på eleganta cocktailparties. De scenerna påminde lite om vissa scener med Anne Hathaway i "The Dark knight rises". Generellt sett gillade jag scener där olika karaktärer bara konverserade och det var det gott om i den tre timmar långa versionen. Jag har inte sett den slaktade versionen men jag tror att det står klart att den långa är mer solid som film.

Summa summarum är att jag hade en ganska kul liten stund med filmen, fram till slutet vill säga. Jag fick några riktigt trevliga scener med Gal Gadot och det räckte långt.

Betyg: 3/5

Joker (2019)

Jag såg DC-filmen "Joker" med ganska höga förväntningar ändå. Den hade beskrivits som om mästerregissören Martin Scorsese gjort en superhjältefilm, och paralleller med Scorseses "Taxi driver" och "The King of Comedy" gjordes mer eller mindre lättvindigt. Nu är jag inte ett stort fan av Scorseses stil, men blandningen av Batmans nemesis Joker och denna stil skulle ju kanske kunna vara spännande.

Och ja, jag ser varför och hur man gör liknelserna. De stämmer väl in med min bild. Filmen är samtidigt både gritty och snygg. Det är en superhjältefilm utan en superhjälte som dessutom inte är en superhjältefilm. Frågan är dock vad som blir kvar.

Jag var inne i filmen under hela dess två timmar långa speltid, men jag lämnades med en stor tomhetskänsla efter titten. Var det inte mer? Jovisst är Joaquin Phoenix otrolig i sin tolkning av Jokern, precis som han var otrolig i "The Master". Men lustigt nog kände jag väldigt lite för någondera av hans karaktärer. Jag upplever hans skådespeleri mer som en excentrisk form av performance art.

"Joker" är en snygg film som inte berörde mig speciellt mycket. Filmen var istället på gränsen till tråkig mest hela tiden. Varför bry sig om denna påhittade figur i en påhittad värld? För att man kan dra paralleller till vår egen tid? Jovisst, men man tar på sig ett svårt jobb att leka med genrer på detta sätt, något som en annan omtalad film från 2019 inte heller lyckades med i mina ögon. Sedelärande sagor, allegorier och fabler kan vara effektiva sätt att säga något om nutiden, men det blir inte automatiskt bra eller rätt för att man mixar genrer och berättar en allegori. Något mer än att allt är deprimerande hade behövts för att väcka mitt intresse.

Jag tyckte att filmen var bra gjord och den är duktig på att måla upp det miserabla liv Jokern levde före han blev Jokern. Men det var liksom inget mer. Filmen känns som ett komplement till en fullständig historia, eller som en inledning på något. Den har inget slut vilket mest känns som ett pretentiöst sätt för filmmakarna att slippa göra sina jobb.

Men filmen var alltså snygg i alla fall, men dyster som fan. Den hade en hel del svart humor men det var en humor som jag inte tyckte höjde filmen till en högre upplevelse, den var som en dåligt vald krydda som ströddes över anrättningen. Jag fick samma vibbar av gravallvar och pretention som många DC-filmer ger mig.

Betyg: 3/5