The Naked Gun (2025)

En re-make av den gamla komedin Den nakna pistolen ramlade in under förra året. Var den verkligen nödvändig? Speciellt med tanke på att den gamla versionen sedan länge har passerat "bästa före"-datumet? Men, det kanske är just därför detta blev ett filmprojekt i och för sig...

Nåväl jag misstänkte att den skulle vara dålig men nyfikenheten dödade katten som de säger. 

Ska inte hålla er på sträckbänken. Detta var en riktigt usel film. Det var som jag befarat. Visst, jag drog på smilbanden några gånger men det var mest för att det var så urbota dumt. På det dåliga sättet.

Tyvärr har varken Liam Neeson eller Pamela Anderson den charm som behövs för att bära upp en komedi av detta slag, en avlägsen ättling till Airplane! och Jim Abrahams och bröderna Zuckers briljanta hjärnor.

Det är lätt att jämföra med re-maken av Fletch, det vill säga Confess, Fletch som kom ut 2022. Jag var mycket skeptisk till den också, men där lyckades Jon Hamm vinna mig över. Tricket var att inte kopiera Checy Chase och hans originalfilm från 1985. Nej, istället fick vi en annan Fletch, med annan energi och en film som var rolig och charmig på egna meriter, långt från ett försök att kopiera. En variation!

The Naked Gun kan knappast anklagas för att ha gjort något eget, än mindre något nytt. De öser på med referenser till originalfilmerna. De kör referenser för mycket, såklart. Det blir snart tråkigt och till slut nästan olidligt, när bristen på nya idéer blir som mest tydlig.

Men filmens största problem är ändock de två huvudpersonerna. Vem tusan kom på den idén? Liam Neeson funkar bättre när han hämnas på albaner för kidnappningen av dottern. Pamela Anderson? Ja, hon var med i Baywatch back in the day. Hon kanske behöver en nystart, men filmens regissör Akiva Schaffer är sannerligen ingen Quentin Tarantino...

Samtidigt är det kul med komedier trots allt. Det är lätt att ge dem chansen. Denna film kändes okeyish just när jag sett den men eftertankens kranka blekhet har fått mig att sänka betyget betänkligt. 

Betyg: 1+/5

Update:

Rolig dialog i filmen som bör lyftas.

Buffy-referensen: 

Frank Drebin Jr.: What is that?
Beth Davenport: What?
Frank Drebin Jr.: That. That's my TiVo that I lent you yesterday so that you could watch season 1 of "Buffy." So that you could start getting my references.
Beth Davenport: I know that, Frank.
Frank Drebin Jr.: And I specifically told you not to plug it into the Internet.
Beth Davenport: Oh.
Frank Drebin Jr.: "Oh"? That's an Ethernet cord going from my TiVo directly into your router, where the Internet comes from!
Beth Davenport: I was just trying to plug it into the electricity.
Frank Drebin Jr.: And now they might be expired. That means gone! No musical special. No Xander. No Spike. No Cordelia Chase. No Daniel "Oz" Osbourne. No Willow-meets-her-doppelganger episode. Nothing!

Broncos-referensen:

Frank Drebin Jr.: Excuse the mess. I, uh... I haven't had the heart to clean since my wife died.
Beth Davenport: My condolences. How did she pass?
Frank Drebin Jr.: Great, 50 yards easy. Arm like a cannon... and then, she died. So we'll never know if she'd go pro. She was the sweetest woman I've ever known.
Beth Davenport: She sounds like a saint.
Frank Drebin Jr.: Or maybe a Bronco or a 49er. We would have been happy with any team, really... anyone but the Browns.

The Meg (2018)

Jag råkade se en dialoglös scen från The Meg på tv häromveckan. Jason Statham! En stor haj! Jamen visst, den ska vi se. Statham är en av få skådespelare jag väljer film på grund av.

Sagt och gjort, några dagar senare slog jag mig ner och kollade in filmen. Detta är som förväntat en blek kopia av Jaws, med sämre dialog, obefintligt drama och en massa mer men töntigare action. Allt blev som jag trodde. Förutom att jag i ärlighetens namn inte hade räknat med en så usel dialog. Herre jösses.

Statham är bra, som alltid, men hans kinesiska motspelerska är patetiskt dålig och deras banter sinsemellan är smärtsam att sitta igenom. Det känns som att Statham är sig själv i scener han är ensam i, men när han har sin motspelerska i rummet ser han ut att skämmas. Och skämmas ska han göra.  

Detta är en film gjord på kinesiska pengar och uppenbarligen ingick det i uppdraget att tvätta Kina, vilken typ av "washing" detta nu kan vara... Vi har sport-washing, här är det film-washing?

Actioninnehållet är tyvärr tråkigare desto längre in i filmen vi kommer. När den lilla hunden blir räddad i slutet hade skämskuddarna sedan länge tagit slut. Det är fascinerande hur nya filmskapare göra allt för att inte gör sina filmer så bra som möjligt. Facit finns i massor av äldre filmer, såsom redan nämnda Jaws, eller "hajen i rymden" Alien. Det finns många att titta på för att lära sig. 

En hjärndöd film som denna ska aldrig, aldrig kritiseras för att de är ologiska. Det går inte ihop, logik med en film som The Meg. Men, jag måste ändå klaga lite, inte minst därför att filmen själv gör en så stor sak av denna lilla detalj...

I slutet måste Statham och hans kompisar skynda sig till en beach för att rädda badande turister och en hund. Detta för att myndigheterna inte hade blivit informerade om The Meg i tid. En "nervpirrande" kapplöpning... Detta spektakel efter att vi redan i prologen sett Statham kämpat mot en Meg fem år tidigare. Ok, så det har alltså funnits minst en Meg som simmat omkring och ätit badande turister och hundar sedan dess... Nej, filmen bryr sig icke om sådan petitess som logik.

Betyget blir en generös etta.

Betyg: 1/5

Superman (2025)

Jösses vilken gojja. Man kan sannerligen konstatera att "yours truly" inte synkar med James Gunns humor och blanding av tonaliteter, speciellt i hans senaste alster. 

Jag är oftast inte intresserad av den tråkige Stålmannen som är omöjlig att döda. Det enda som dödas i hans filmer är alla former av "stakes". Men med det sagt har jag ändå koll på vad han står för. Här har vi en film som på ytan är en film om "stålis", men som under ytan är något annat. Glöm hjärta, uppriktighet och patos.

Jag tog mig an filmen för jag ville se vad Gunn fått Nathan Fillion att gå med på den gång. Kunde vara kul tänkte jag, men Fillion är en av många otroligt tråkiga element i denna  film.

Nej! Jag ids inte skriva mer om denna skitfilm så jag citerar istället några recensenter jag följer. De sammanfattar vad jag kände i magen rörande filmen...

Sam Van Hallgren (Letterboxd):

"Zero stars, an abomination.

This was like watching that sadistic neighbor kid from Toy Story steal, dismember, and torture your most beloved childhood toy.

And not just dismember and torture, but make your toy behave in ways that were not only wrong and unsettlingly perverse, but in ways that felt counter to their very essence.

Placing Superman in a geopolitically complex world is probably a fool’s errand (in addition to being No Fun At All), but when doing so requires us to believe that Supes/Clark - whose most underrated superpower is his cleverness - is a political nitwit (and defensive and shouty to boot), well, you lost me in act one.

It’s also clear that James Gunn is not for me. His sense of humor is of the Nothing is Sacred kind. But, sorry, Superman is sacred. Gunn gestures at Superman’s iconographic power, but he lacks the reverence. 

Or, if I’m being generous, I’d say that I guess there can be all kinds of Superman movies and I just hated this one."

Josh Larsen (Larsen On Film):

"Superman, the character, is corny, earnest, and kind. Superman—as written and directed by James Gunn—is “cool,” callous, and cruel. It’s an irreconcilable difference the movie cannot overcome.

You may not notice this at first. In David Corenswet, the film has a likably handsome face in the traditional Superman mode, with a gee-whiz temperament to match. (Corenswet doesn’t use the word “swell,” as Christopher Reeve did in 1978’s Superman, but he does toss off a “golly” here and there.) And Gunn, veteran of all three Guardians of the Galaxy films, employs peppy punk songs and bright, primary colors (the latter likely to distinguish this installment from the grimly gray Man of Steel and Batman v Superman: Dawn of Justice). But this is also a Superman film that includes a lethally “comedic” game of Russian roulette; an alien baby held hostage in a black-site prison; a robot repeatedly stabbing itself in the head; and Krypto the Superdog forced to run endlessly on a treadmill in pursuit of digital squirrels. (After all the animal torture in Guardians of the Galaxy Vol. 3, I’m not sure what Gunn has against pets.)

Let’s consider one Superman sequence in particular. After Lex Luthor (Nicholas Hoult, sweating in an underwritten take on the villain) detains Superman and takes him to the aforementioned torture site, Lois Lane (Rachel Brosnahan) teams up with superhero Mr. Terrific (Edi Gathegi) to rescue him. Arriving to face a squadron of mercenaries, Mr. Terrific unleashes a protective “T-Sphere” around Lois while he uses a variety of proprietary projectiles to take out the bad guys. Gunn and cinematographer Henry Braham enclose us in the sphere with Lois, employing an extended, swerving, single take to match her perspective as the action swirls around her. Add Noah & The Whale’s bopping “5 Years Time” to the soundtrack (“Fun! Fun! Fun!”) and it’s almost as if Lois is having her own IMAX movie experience. When the carnage is over and the bubble pops, she—and we—are clearly meant to be wowed, only able to utter an admiring “Holy shit!” as we gaze upon the bodies (some dead?) strewn about. Killing is rarely as clever as it is in a James Gunn film.

Like Corenswet, Brosnahan seems fully capable of anchoring a decent Superman movie. But aside from an early, extended conversation sequence, which means to bring us up to speed on their entire relationship history and dynamics in one scene, they’re not onscreen together much. Gunn’s strategic decision to begin this Superman installment in media res is a smart one, given how many iterations we’ve already had, but the movie still lacks the emotional and character context necessary to make us feel as if any of this is worth our investment.

Indeed, Gunn’s Metropolis hardly seems worth saving, given the the jokey violence, petrified pets, bullied women (poor Sara Sampaio has to endure endless humiliations as Luthor’s girlfriend), and blowhard superheroes (Nathan Fillion also appears as a one-note Guy Gardner/Green Lantern). By the movie’s merciful end, you wonder what a nice guy like Superman is doing in a mean place like this."

Betyg: 1/5

The Accountant 2 (2025)

Den första The Accountant från 2016 var en frisk fläkt och borde ha varit en stark bubblare för det årets topplista. Jag gillade Ben Affleck som lönnmördande mattegeni, och Anna Kendrick som sidekickande katalysator var som alltid uppfriskande. Filmen var överraskande bra mest för att den var just det, överasskande. Ben och Anna hade en bra personkemi, Bens karaktär var lite småkul att lära känna och filmen var spännande.

Nu har uppföljaren kommit och det var en given titt. Anna Kendrick har nu bytts ut mot o-favoriten Jon Bernthal som sidekick, och det är ett horribelt byte. Charmig personkemi mot en träig bro-dude actionkomedi? Nä, inte kul.

Men bytet av biroll är inte den största negativa förändringen. Ivriga att slå mynt av det som fungerade i den första filmen har de skruvat upp Ben Afflecks karaktär till elva Spinal Tap-style... "one louder". Det som var diskret i första filmen, bättre på engelskan "under stated", är nu groteskt övertydligt, som dag bytts till natt.

Filmskaparen har ingen respekt för publiken och allt är nu överdrivet, som att de inte tror att publiken förstår något. Detta är den värsta typen av förenklade uppföljare där alla ingredienser är för svagt kryddade och anrättningen är körd genom en mixer så att den kan drickas med ett sugrör. Gör något nytt eller gör om men bättre, inte sämre! 

Jag blir ledsen när Hollywood gör en bra idé så förenklad och tillrättalagd att allt av filmens ursprungliga id förintas till oigenkännbarhet.

Filmen har inget att erbjuda. Håll er borta.

Betyg: 1/5 

French Connection II (1975)

Det kan hända att det blir en del film från 1975 här på bloggen i sommar och höst. Det blir fint det.

Inleder med uppföljaren till The French Connection med det innovativa namnet The French Connection II. Filmen tar vid ett kort tag efter slutet av första filmen när Popeye Doyle (Gene Hackman) har åkt till Marseille för att få tag på den franske knarkkungen Charnier (Fernando Rey).

Filmen har inledningsvis en skön känsla. Den fångar ett skitigt och stökigt Marseille på mitten av sjuttiotalet. Det är utvattnade färger och alla är klädda i beiga kläder känns det som. Det är som svensk film från den tiden. Brunsås över hela skiten.

Polisfallet är inte något att hänga i granen så vi får förlita oss på skådespelarnas karisma och regissören John Frankenheimers skicklighet. Det är ungefär nu jag inser att jag nog inte är ett stort fan av Gene Hackman. Han är en klassisk skådespelare och nu efter hans trista frånfälle vill alla höja honom till skyarna, som det sig bör. Men  jag känner inte "det" när jag ser honom. Visst han har sina ljusglimtar och favoritkaraktärer i filmer som The Conversation och Unforgiven men rakt över en hel karriär? Nej, det är något hos honom som skaver.

Ganska snart visar det sig också att filmen bara maler på utan att något spännande händer. Sedan tar filmen en vänstersväng och grottar ner sig i en lång sekvens där Popeye ska genomgå "cold turkey", bli av med ett heroinberoende som han råkat dra på sig. Svintråkigt! Känner mig totalt ointresserad och osugen på denna del av filmen. Det är här jag börjar tvivla på Hackmans storhet, i mina ögon.

Slutet av filmen är också underväldigande jämfört uppgyggnaden. Vi får en shoot out i en torrdocka, och så en springjakt istället för biljakt.

Överlag en ok producerad film som borde passa dem av er som gillar Gene Hackman. För mig blev det en besvikelse.

Betyg: 1+/5 

Nosferatu (2024)

Jag såg Werner Herzogs Nosferatu: Phantom der Nacht från 1979 för en sådär åtta år sedan. Och inför titten av dagens film tänkte jag först se F.W Murnaus klassiska stumfilm Nosferatu: A Symphony of Horror från 1922 men jag hejdade mig. Det kunde lätt bli för mycket av Nosferatu eller Dracula som man också kan kalla honom. Och antagligen var ju ändå den bästa i temat första avsnittet av säsong fem!

Så jag gick in till Robert Eggers version med för höga förväntningar och enkom Werner och Buffy i ryggen. Oh my, vad lång den var. Den tog ju aldrig slut. För hur mycket Eggers och Lily-Rose Depp än försökte göra detta till en vass uppdatering av den kända historien var jag dödligt uttråkad från början till slutet. Ett slut som kunde blivit melankoliskt, romantiskt och nedtonat men som nu endast kom som en befrielse.

Det stod snart klart att den var klart sämre än Werners stilfulla och stämningsfulla film. Dessutom såg jag någon som hävdade att Werners version med knapp marginal slogs på fingrarna av Murnaus, så jag skulle väl antagligen lagt min tid på originalet istället...

Det finns väl egentligen inte mycket att klaga på i Eggers film förutom att hans försök att sticka ut känns utstuderat pretentiösa och att Lily-Rose ser så fruktansvärt ful ut. Hur mycket tid har de lagt ner på att få henne att se så ful ut kan jag bara spekulera om.

Tyvärr består Depps tolkning av rollen i att gå helt översyr och spela över så in i Norden. Det ska åmas och krälas, det ska vara nakenscener som känns help malplacé. Där regissörens och skådespelerskans talang tar slut åker kläderna av i rask takt? Men det är detta som kultursnobbarna tvingat fram från Hollywood. Den där extremt överskattade greken får bära ett stort ansvar här. För det var ju något liknande med Emma Stone i Poor Things. Eggers och Depp trodde sig funnit nykeln till framgång... Men att vara vulgär och äcklig är inte briljant skådespeleri i mina ögon, det liknar mer missfoster på cirkus för 100 år sedan. 

Trist film.

Betyg: 1/5

Inside Out 2 (2024)

Inside Out 2? Är detta en bra idé? Jag var nog lite tveksam. Men kanske kunde Pete Docter överraska oss med en smart och inspirerande andra historia om Riley? 

Nähä? Det är ju inte Pete Docter som skrivit eller regisserat. Pixar håller på att lämna över från kreatörerna från pre-Disney till ett nytt gäng! Ja, men det kan ju inte gå dåligt på något sätt... 

Låt oss fundera, hur har Star Wars gått efter Disneyfieringen (2012)? Hur har MCU gått efter Disneyfieringen (2015)? Well...

Tyvärr är Inside Out 2 en mycket dålig film. Den bidrar inte med något nytt efter första filmen, istället tar den fasta på de svagaste delarna av originalet och double down. Problemet består i att Rileys inre känslor beskrivs som kompletta karaktärer var för själv med ett helt känsloregister inom sig samt att de, känslorna, motarbetar och går bakom ryggen på varandra. Detta känns som en saga om ett gäng personer med respektive olika temperament och känsloregister, inte som en del av en ung tjej i puberteten.

Första filmen kom undan med vaga problem av denna sort, mycket på grund av att det var en fräsch ny idé. Denna idé har för övrigt Pixar kört om och om igen i ett antal filmer som handlar om vår väld plus en annan parallel värld på sidan.

För att Inside Out 2 skulle fungera skulle de behövt skaka om konceptet rejält och givit oss något nytt.

Istället får vi tre nya känslor som belyser svagheten i konceptet på ett smärtsamt sätt. Lustigt nog hade inte de vuxna i den första filmen dessa vuxna känslor vilket hade varit ett snyggt grepp. Men denna uppföljare har såklart kommit upp som idé långt efter Peter gjorde filmen om sin dotter ursprungligen.

Dinsey står nu för tiden för det värsta av Hollywood och att piska en häst till döds verkar vara deras nmelodi, dvs köra sequels och re-makes in absurdum.

Jag fann i alla fall att jag var helt oengagerad i Joy, Sadness, Anger och de övriga och än mer ointresserad av de nya karaktärerna Anxiety, Envy eller Embarrassment. Det är inte annat än att jag önskar att de gjort något smart och engagerande med de tre nya känslorna. Hur Envy gör Joy mindre, hur Embarrassment gör Anger större eller hur Anxiety gör Disgust och Sadness större...

Sidohistorien om Riley på hockeyläger och den trötta tropen om ungdomar som måste välja mellan den "snygga/populära" gruppen och "de riktiga vännerna" är så genomlyst av John Hughes att denna film inte adderade ett lingon i frågan.

Betyg: 1/5 

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Rebel Moon - Part Two: The Scargiver (2024)

Av någon förunderlig anledning fann jag första delen av Rebel Moon charmerande och underhållande nog att jag nästan tog med den på min top 10 i podden. Med glimten i ögat, mind you, men ändå.

Nu tog jag mig an andra delen med blygsamma förväntningar då manus och story inte varit det starkaste med första delen och jag anade ganska snart vart hän detta skulle barka. Well, låt oss säga att detta inte var så jättebra.

Trots att det endast var cirka 2 veckor sedan jag såg filmen kommer jag knappt ihåg detaljer från en enda scen från filmen. Det är inte att göra ett starkt intryck. 

Filmen är en ren rip-off av De sju samurajerna men med sådana överdrifter att det mest blir fånigt. Fienden är så over powered att det bli löjligt med böndernas motstånd med sina enkla vapen. Filmen blir endast fokuserad på denna fajt och det dras ut på det alldeles för mycket. Saxat får vi se bakgrundshistorier om våra hjältar. På pappret skulle man tro att vi blir investerade i dessa karaktärer men det sker inte i mig i alla fall.

Våra hjältar gör underjordiska fällor och minering som om de vore John Rambo. Tyvärr adderar det inget till genren. Allt vi ser har gjort bättre i andra filmer. En av många överdrifter är att bönderna skulle skörda och producera mjöl för att ha mjölet som "gisslan" så att fienden inte bombar byn. Detta skulle ta en månad men bönderna jobbar hårt och gör det på några dagar, efter en blöt fest kvällen före. LOL.

Det stora problemet med Snyders världsbygge är till slut att huvudpersonerna inte är speciellt intressanta och även om en del av dem förloras i striderna bryr jag mig inget. Det mest intressanta i dessa två filmer är historien om Kora och prinsessan Issa men det blir inget speciellt av det under dessa filmer. I slutet av denna film teasas det om att Issa lever så jag gissar att det kommer handla mer om henne i del 3.

Jag var charmad av Snyders space opera och alla hans blinkningar till kända filmer och serier ur genren i första filmen, men här föll korthuset ihop fullständigt. Detta är verkligen inte bra. Betyget blir det enda rimliga.

Betyg: 1/5

Poor Things (2023)

Ännu en av alla omtalade och älskade filmer från 2023 som jag inte alls uppfattade som "alla andra". 

Jag såg filmen med Måns och han var stormförtjust. Jag var dock inte alls med på noterna, jag kände mest en avsmak efter filmen och den kändes oäkta och spekulativ. Det kändes som en film från en filmmakare som inte är ärlig, äkta eller genuin. Välj epitet själva.

Filmen är uppenbarligen medvetet "over the top", men trots den insikten fann jag den närmast grotesk med sin "body horror". Jag var heller inte speciellt förtjust i Emma Stones skådespelarinsats. Hon vann en Oscar för sin insats, men den var på tok för överdriven för min smak. Helt onödigt med "full frontal nudity" också. Jag har inga problem med "adult themes" men föredrag att det görs med finess, eller uppenbarligen barnsligt för den delen. Att trycka in spektaklet i en finkulturell kostym gör det inte till fin kultur. För mig i alla fall. Jag fann hela filmen så överdriven att jag inte kunde ta den på allvar antar jag. 

Jag har länge misstänkt att jag och Yorgos Lanthimos inte går ihop. Det är så ibland med alla olika regissörer på banan. Jag gillade i och för sig hans The Favourite men jag har också hört att det är hans "mest normala" film. 

Jag har verkligen inte något emot en film som problematiserar kvinnans roll i samhället och orättvisor som finns, men jag gillar lite mer nedtonade filmer som arbetar mer på en intellektuell nivå. Detta blir som en "freak show" från 1800-talets cirkusar bredvid den skäggiga damen, världens starkaste man och kossan med tre huvuden.

Detta är en film som kan handla om kvinnans sexuella frigörelse, men det är också en film där ett antal män tar för sig å det grövsta och förlustar sig på en flicka som är liiiiite för ung, typ 4 år... Eller whatever hon är när hon och Ruffalo drar ut på tur.

Lanthimos är cyniskt hjärtlös och elak mot sina karaktärer, vilket jag avskyr. Precis som Willem Dafoes Godwin Baxter lekte gud är en films regissör som en gud... En liten kille i New York sa en gång: "With great power comes great responsibility". Inget för Yorgos tydligen. 

Poor Things får mig att tänka på Alien Resurrection och dess misslyckade kloningar av Ripley. Filmerna har båda spännande idéer och teman men också groteska genomföranden. I Alien var det dock endast en liten del av en större story vilket mildrar intrycket.

Betyg: 1/5

Måns gav filmen 4/5. Han har nog mer rätt än jag, han är mer i takt med tiden uppenbarligen i alla fall.

Filmen gullades med i Shinypodden Special om 2023 års bästa filmer. Den placerade sig högt upp! Lyssna på del 2 där poddar finns, eller här.

The Creator (2023)

Vad som kunde ha blivit en tankeväckande science fiction om farorna med AI blev en av årets besvikelser. Tala om "missed opportunities"!

Ett av de största potentiella problemen med sci-fi är dåligt underbyggda "logiska regler" i den påhittade världen. Det är en otroligt viktig del av världsbygget i sci-fi. För att världen ska kännas trovärdig måste dess interna logik etableras och författare och filmmakare måste sedan hålla sig till den. De får inte bryta dess regler, då rasar illusionen. Denna film faller i bitar när det gäller just de byggstenar som den borde stått trygg på. Man kan säga att denna film om AI är så långt ifrån Isaac Asimovs tre lagar om robotics det går att komma... 

Det lilla jag visste var att den handlade om ett krig mellan människor och AI och jakten på ett farligt vapen som AI byggt. Synopsisen drar tankarna till The Terminator-universat med elaka, brutala, nästan oövervinnliga AI som saknar empati. Men icke. Detta är inte alls en sådan film, nej långt därifrån. I kontrast är den olustigt nog mer närbesläktad med James Camerons Avatar.

Jag hade svårt under filmen att förstå varför AI i denna framtidsvision var farligt. Var var den otäcka fienden som tvingade mänskligheten ("USA") att kriga? Jag har fortfarande efter titten svårt att förstå vad hotet som filmens hela premiss byggde på egentligen bestod i. Sci-fi som byggs upp på så svaga grunder som denna kommer obönhörligen sakna stakes och så blev det också med denna eländiga film.

Istället är de flesta AI vi träffar milda, ljuvliga varelser som närmast kan jämföras med buddistiska munkar. De AI som vi ser strida mot "USA" beskrivs snarast som fattiga bönder i "Vietnam". Alla militärer från "USA" (förutom huvudpersonen) var överdrivna, karikatyrer av "Den onde soldaten". Scenen i slutet när det onda "USA" besegrats och de goda AI springer över risfälten med röda fanor gjorde att jag kräktes lite i munnen. Det är inte annat än att man kan bli trött på Hollywood och deras tekniker att lura in publiken i biograferna...

Japp, detta är alltså en allegori över Vietnamkriget, likt District 9 var en dito över apartheid i Sydafrika, vilket skulle varit helt ok om den saluförts som det. Fast i så fall hade jag inte varit speciellt sugen på att se filmen.

Jag kan inte undgå att tycka att det är synd att filmen inte behandlade den mycket aktuella frågeställningen huruvida utvecklingen inom AI är ett hot mot mänskligheten eller ej. Det hotet skulle ju i så fall gälla både USA, Sverige och hela mänskligheten inklusive små länder i Asien! Det blir tröttsamt med en oinbjuden tillbakablick på ett drygt 50 år gammalt krig.

En annan aspekt som filmen kunde intresserat sig för, men nu endast skrapade ytan på, är om en AI kan utvecklas mot att bli som om den vore mänsklig. När får en AI en själ helt enkelt. Även här är "de logiska reglerna" så nedprioriterade att de inte ens existerar. Filmer som Blade Runner, Blade Runner 2049 och kanske framför allt Steven Spielbergs A.I. Artificial Intelligence utforskar den frågan mycket bättre.

Sedan kan man kanske undra om filmen endast hade ambitionen att vara en häftig ambitionslös actionfilm, men tyvärr gav den inte så mycket i den genren heller. Vill man ha cool action utan några intellektuella funderingar kan man plocka upp Rebel Moon istället.

Nej, detta var inte kul. Usel film. Inte bra på att utforska om AI är ett hot. Inte bra som antikrigsfilm. Inte bra som filosofisk betraktelse över en teknikutveckling vi bara sett början på... Usel!

Betyg: 1/5

Cecil B. Demented (2000)

Vi valde denna film som companion till bröderna Coens Burn After Reading som en ren chansning. Vi tänkte kanske i banorna "komedi som komedi", eller så såg vi någon långsökt koppling mellan filmerna på internet. I vilket fall som helst så känns denna film inte alls närbesläktad Coens. Det är den allt för usel för.

Det blev ett bryskt möte med en ny regissör. Jag hade aldrig sett något från John Waters förr och jag blir inte direkt sugen på att se mer heller. Detta är något av en trashig lågbudget-satir över Hollywood. Jag kan älska satirer som är överfulla med popkulturella och filmiska referenser som i tex The Player eller L. A. Story, men det startar någonstans med att filmen måste vara bra i grunden för att referenserna ska funka.

Jag tröttnade väldigt snart då detta är extremt dåligt. Filmens regi, manus, dialog, handling, production value, ja snart allt är ett rejält bottennapp. Jag vill inte hänga ut skådespelarna och anklaga dem för debaclet för här finns några kända namn som bevisligen kan skådespela, som Maggie Gyllenhaal och Michael Shannon bland andra. Stephen Dorff i huvudrollen ger jag inte mycket för. Har aldrig fallit för honom. Han skulle fått någon slags upprättelse i True Detective säsong 3 men den säsongen var väldigt tråkig och långt från de höjder de nådde med den spektakulära första säsongen.

Däremot är jag ganska svag för Melanie Griffith. Det känns som att hon hamnade på sniskan i sin skådespelarkarriär. Hon borde ha kunnat gått längre, nu känns det som att hon försvunnit från rampljuset. I vilket fall som helst gillade jag henne mycket i Working Girl mot Harrison Ford och Sigourney Weaver.

Cecil B. Demented var inte rolig eller bra och jag har redan glömt det mesta. Jag har dock två citat jag noterade under titten.

"Death to those who support mainstream cinema!" Nåväl, tyvärr lyckades inte John Waters övertyga mig om att annan cinema är bättre...

"We are all horny, but our film comes first." Lek med orden, lätt roande, men "too little, too late" som de säger.

Det får bli en stark etta.

Betyg: 1+/5

Lyssna på oss snacka om filmen i Shinypoddens avsnitt Burn After Reading - där poddar finns, eller här.

Sambizanga (1972)

Sambizanga är en innerlig film inspelad i Angola 1972 under inledningen av frihetskampen mot den portugisiska kolonialmakten. Angola blev fritt från Portugal 1975.

Det är mer fascinerande att filmen blev till än att den är bra. Bra kämpat att lyckas spela in den. Skådespelarna förefaller vara mer eller mindre amatörer men de har närvaro och känslan av att detta är viktigt går genom skärmen.

Men om man ska vara ärlig är filmen otroligt simpel och inte speciellt bra gjord. Den är allt annat än tajt med resultatet att scener inte hänger ihop med varandra, det blir en film med olika scener som kommer lite random en efter en. Fotot är inte heller mer än på nybörjarnivå. Egentligen finns det inte en enda scen som sticker ut som kompetent filmskapande.

Därför vänder jag åter till det förunderliga att filmens ens finns till. Regissören Sarah Maldoror gjorde den första filmen producerad i någon av de före detta portugisiska kolonierna. Filmens huvudperson är Maria som letar efter sin make som tagits av, och senare dödas, av säkerhetspolisen. Hon spelas av Elisa Andrade och är filmens stand out. Hon var bra, men det övriga var inte så roligt.

En film mest för dem som studerar de afrikanska kolonierna och kolonialismens fasor.

Betyg: 1/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Misshandlingen (1969)

Knut är sociopat och kommunist. Knut är Förtryckt! Han går omkring på Stockholms gator med sin kompis Björn och föreläser för både borgare och patrask. Han står på balkongen och skriker ut sin smörja. Han söker ivrigt upp ett äckel till förtryckare, en Direktör. Knut hävdar att Direktörens Jaguar tillhör arbetarna som byggt bilen. Knut anser också att bilen därmed är hans bil. En underbar logik som går hem hos kommunisterna. Gräl uppstår, Direktören tycker inte alls att bilen är Knuts. Men Knut är Förtyckt och tar sig därmed rätten att ge Direktören en rallarsving så att blodvite uppstår. Farbror polisen kommer och haffar den helt oskyldige Knut. Knut är Förtryckt! Sedan startar det förtryckande samhällets onda utredningar. Knut är nu ännu mer Förtryckt. Den svenska staten är ond och Knut kastas i fängelset, här kallad sluten psykiatrisk vård. En ganska ointressant socialist debattfilm som slutade bra!

/Lite lätt trött på Filmskolans politiska aktivistfilmer...

Betyg: 1/5

Sofia har också skrivit om filmen, förhoppningsvis lite mer seriöst till och med... Läs hennes ord här.

Disenchanted (2022)

 

Enchanted kom 2007 och den var en mycket positiv överraskning för mig. Amy Adams i sitt esse som Disneyu-prinsessan som dyker upp som "Live action"-figur i New York City var underbart. Jag var sugen, förväntansfull och lite, lite orolig för magplask när uppföljaren nu dök upp hela 15 år senare. Sablans vad tiden går fort...

Och om det inte var känt tidigare kan vi nu slå fast att Disney kan trolla! Denna gång har de trollat bort all magi från den första filmen och gjort uppföljaren Enchanted fruktansvärt dålig. Usel. Bra trolleri ändå Disney, bra trollat med oss i publiken.

En kort bit in i filmen efter Giselle och hennes familj flyttat ut i förorten fick filmen en liten vajb av WandaVision men den försvann snabb. Så kul skulle vi tydligen inte ha det.

Är det roligt med en gråtmild Amy Adams? Hon kör en tillgjord ljus röst och verkar vara på på gränsen till gråt filmen igenom. Hur tusan tänkte de här?

Idén är trots allt ganska intressant. Via förvecklingar blir Amy Adams Giselle en ond häxa, och allt håller på att gå åt skogen. Men tyvärr går ju detta inte för sig. Istället för att gå hela vägen låter de Giselle vara ond men egentligen snäll och det snälla vinner och allt blir bra igen... det vill säga blir dåligt igen eftersom det var det filmen var innan hon blev ond-fast-god.

Denna film har till skillnad från första filmen absurt många sånger. Det är ju trots allt Disney. Fast inte Disney med lite nya alternativa idéer som i Enchanted utan trista "gamla" Disney. Och tyvärr är sångerna inte fyndiga med blinkning i ögat utan smöriga så in i bomben. Urtråkigt. 

Den enda som fortfarande är rolig är James Marsden som sagoprinsen Edward. Amy Adams är osannolikt svag med tanke på vad hon kan. Patrick Dempsey är som vanligt trist och nykomlingen Maya Rudolph är usel. Generellt sett är birollskaraktärerna undermåliga i denna film, något som bland mycket annat var en styrka med den första filmen.

Mycket stor besvikelse.

Betyg: 1/5

Gertrud (1964)

 

Jag var sugen att se denna då jag hört gott om Dreyers film Ordet. Dessutom såg jag hans stumfilm Le Passion de Jeanne d'Arc i mitt Decennierprojket. Och även om filmen inte blev en favoritfilm fullt ut hade den sannerligen en egen stil och den var minnesvärd.

Nu har jag så sett hans sista film, Gertrud, och den var också minnesvärd, men tyvärr av helt fel orsaker. Sällan har jag stött på en så tråkig film. Detta är filmad teater trots att det inte är filmad teaterscen. Vi har allt som oftast en statisk kamera som registrerar långa dialogdrivna scener. Detta hade kunnat varit bra om vi haft karismatiska skådespelare och en bra dialog men vi får intet av detta.

Dreyer har dessutom inte använt sig av någon av alla de möjligheter som ges av film som unikt media. Filmen är dödstråkig helt enkelt. Den hyllas för hans långa tagningar som det verkar, men för mig blir det tvärtom. Den är sämre på grund av dess tagningar.

I huvudrollen ser vi Nina Pens Rode som Gertrud och jag vet inte vad hon eller regissören tänkte sig med denna tolkning. Hon ser ut att spela rollen som i sömnen. Hon är stel i hela kroppen, rör sig som i slow motion och ser sällan de andra karaktärerna i ögonen. Det ser snarare ut som att karaktären är blind när hon konstant stirrar ner i golvet. Det blir extra svagt när hennes karaktär oavbrutet pratar om att kärleken är det enda som är viktigt i hennes liv. Men vi åskådare ser henne aldrig brinna för denna kärlek. Hon verkar avstängd. Besynnerligt!

Jag får en känsla av att Gertrud förväxlar förälskelse med kärlek, eller kanske lycka med kärlek. Hon väljer bort ett mer lyckligt liv för en kärlek som hon aldrig visar oss att hon är kapabel att känna. Med tanke på manus hade jag väntat mig en film där kärleken visats på duken och inte endast pratats om. Dreyer kanske hade någon slug tanke om avsaknaden av någon som helst hetta eller personkemi mellan "de älskande", men i så fall går det förbi mig fullständigt.

Nej, detta var bland det sämsta jag sett på mycket, mycket länge. Jag blir förvånad och lite förvirrad att filmen begåvats med en Criterion Collection-utgåva. Besynnerligt!

Betyg: 1/5

Lyssna på när Henke och Måns pratat om filmen i Shinypoddens Filmskolan, finns där poddar finns eller här.

Dance, Girl, Dance (1940)

En romantisk komedi som varken är speciellt romantisk eller rolig. Vi får följa två tjejer som lever för dansen. När deras dansgrupp förlorar sin inkomst sätts deras dansambitioner under akut press. Judy (Maureen O'Hara) vill dansa klassisk balett medan kompisen Bubbles (Lucille Ball) hellre tar välavlönat jobb som burelskdansare. 

Sedan blandas en rik man med sin fru in. De ska skiljas eller gifta sig, oklar vilket. Förvecklingar som inte engagerade.

Filmen behållning var ändå att se Lucille Ball som ung. Hennes har jag endast sett i senare roller när hon varit äldre. Här hade hon hade en stor portion charm och en karisma och hon är filmens stjärna. Maureen O’Hara var bara trist i sin roll som en ”fin flicka”.

Filmen är regisserad av Dorothy Arzner, som verkar ha varit ganska ensam som kvinna i en mansdominerad bransch. Om det var anledningen till att filmen valdes för kursen vet jag inte men den var tyvärr inte speciellt bra.

Betyg: 1+/5

Lyssna på Shinypodden där Henke, Måns och Carl snackar om filmen, finns där poddar finns, eller här.

Funny Pages (2022)

 

Funny Pages är en film som jag tyvärr inte kan rekommendera. Manus är mycket svagt och det är svårt att hitta något positivt att säga om skådespelarna. Filmen är producerad av the Safdie brothers som jag har svårt med, så jag kan inte säga att jag är förvånad. Inledningsscenen är som tagen ur deras play-book, det vill säga helt hysterisk och smått obehaglig.

Handlingen följer en misslyckad serietidningstecknare som försöker hitta sin plats i livet samtidigt som han kämpar för att få sitt genombrott. Han letar efter "soul" i sin konst. Men istället för att skapa en engagerande och humoristisk historia så faller manuset platt. Skämten är för skruvade och karaktärerna känns oengagerande. Dessutom försöker regissören Owen Kline få till den där nerviga stressade känslan. Men misslyckas med det också. Hela filmen osar av låg budget och glada amatörers afton. 

Filmen är en typisk American Independent och distribuerad av A24 vilket nu för tiden är som en vårdkase för intressanta titlar, men detta var ett stolpskott från dem.

Skådespelarna i Funny Pages gör ett taffligt försök att rädda filmen, men tyvärr lyckas de inte rädda det svaga manuset. Karaktärerna känns onaturliga och ofta obegripliga, vilket gör det svårt att känna någon som helst sympati för dem. Det finns några få scener som hade potential men de försvinner lätt i mängden.

Sammanfattningsvis är Funny Pages en film som jag skulle undvika. Om du är en fan av bröderna Safdie kanske du vill ge den en chans, men för mig var det en besvikelse.

Betyg: 1+/5

La coquille et le clergyman (1928)

Germaine Dulac var en radikal feminist och involverad i den franska suffragette-rörelsen under inledningen av 1900-talet. Hon har också regisserat denna film som heter The Seashell and the Clergyman på engelska.

Detta anses av många vara den första surrealistiska filmen. Och surrealistisk är den. Det är lite svårt att följa handlingen och jag kan mest jämföra den med att titta in i huvudet på en annan människa och studera deras drömmar.

Det sägs att filmens manusförfattare ställde sig upp och skrek under filmens premiär och kallade regissören en kossa. Han måste blivit överraskad över hur hans manus om en präst som åtrår hustrun till en general hanterats. Handlingen har jag snappat upp genom att tjuvläsa på wikipedia.

Följande lustiga snippet från IMDBs trivia:

The British Board of Film Censors banned this film in the UK in 1927, saying, "This film is so obscure as to have no apparent meaning. If there is a meaning, it is doubtless objectionable." Vi förstår den inte, men den är utan tvivel förkastlig... LOL.

Ja, men visst. Denna film är mer kul att ha sett än att se den. Den är väldigt mycket surrealistisk och som sådan känns den mest som ett kollage av olika små scener som idag kan ses inom modern art-film.

Trots att jag inte hängde med i handlingen, det enda jag förstod var att huvudpersonen var en präst - hans prästkrage gav honom iväg, fick jag några filmiska referenser mot slutet av filmen. Vissa miljöer påminde mig om David Lynch och hans "Black Lodge" från Twin Peaks. Det var de mönstrade golvet, väggarna och stämningen. Jag påmindes också om Hitchcocks "The Lodger" med glasgolvet så att de kunde filma personer som rör sig i ett rum underifrån. Hitchcock var dock före Dulac med detta då "The Lodger" kom ut året före.

Jag ger den en stark etta. Jag nämnde en tvåa i podden men det var lite för generöst.

Betyg: 1+/5

Henke och Måns diskuterar filmen i veckans avsnitt av Filmskolan.

Coeur fidèle (1923)

 

Japp, någon film i Filmskolan måste ju vara den sämsta också! Dagens film ligger bra till att få den ocharmiga utnämningen. 

Det verkar troligt att den är med i kursen mest för att regissören Jean Epstein visar upp en massa framsteg inom det filmtekniska området. Han leker med närbilder, panoreringar, snurrar runt med kameran på ett festligt sätt och så vidare.

Tyvärr är handlingen dålig ett ganska intetsägande triangeldrama. Dessutom är skådespelarinsatserna under all kritik och jag kan tycka att Epstein skulle fokuserat mer på personregi än att hålla på att lattja med kameran.

Den enda ljusglimten jag fann i denna sorgliga historia var mot slutet där Epsteins fru Marie spelade en liten men betydelsefull biroll. Hon spelade rollen väl och ska uppmärksammas för det. Men i övrigt bedövande trist och ett rent sömnpiller.

Betyg: 1/5

Filmen heter "The Faithful Heart" på engelska. Jag och Måns pratar om filmen i Shinypodden Filmskolan.

Triangle of Sadness (2022)

Det är ju ändå kul att en svensk film blev nominerad som bästa film i Oscarsgalan, men jag hade hoppats på en film jag kunde tycka mer om. Nej, jag är inget stort fan av denna film. 

Hela filmens idé känns juvenil och ointressant. Efter lite funderande på varför jag känner så, och ett intressant samtal med filmkompisen Carl tror jag att det beror på att jag inte ser människor som en anonym del av en identitetspolitisk gruppering. Herr Östlund hänger sig åt en identitetspolitisk analys faller filmen platt i mina ögon. Och eftersom filmen inte bryr sig om individerna gör inte jag det heller och därmed blir de chockerande elementen i framställningen tråkiga och utdragna.

För mig är det inte konstigt att personer från olika delar av samhället är assholes, eller att en person som gör en "klassresa" under filmens gång också visade sig vara ett asshole. Filmen är ingen ögonöppnare eller ger någon wow-känsla över smart studie av klasskampen anno 2023.

Istället tycker jag att filmen var hysterisk och obehagligt spekulativ och effektsökande med sina groteska scener som finns där endast för att chockera. Det är som ett Östlund står med en megafon två decimeter från mitt huvud och skriker ut sitt budskap. Inte en underbar upplevelse direkt.

Samtidigt är filmen välregisserad som jag uppfattar det. Östlund får nog fram exakt det resultat han ville ha. Men med idel förkastliga människor som gör den ena konstiga eller vidriga saken efter den andra blir aldrig indragen i filmen. Tyvärr hade jag svårt att finna någon engagerande skådespelarinsats heller. Det var roligt att se Henrik Dorsin i filmen. Han verkade spela i någon gammal 90-talsfilm från Killinggänget. Vad Woody Harrelson gjorde i filmen har jag ingen aning om. Han är bättre än så. Charlbi Dean spelar Yaya och henne kan jag givetvis inte kritisera då hon hastigt gick bort efter filmen spelades in. Hon var bra. Och påminde om Rachel Weisz, bara en sådan sak.

Här vill jag dock poängtera att jag har inga som helst problem med elaka människor på film som gör vidriga saker om historien som berättas känns genuin. Men om det känns konstlat och jag får en vajb att karaktärerna i filmen gör sakerna endast för att det står så i manus hamnar jag utanför filmens sfär. Jag blir en iakttagare på avstånd. Så blir det med denna film. 

Kvar blir bara en massa kräks och en olustig känsla av att antingen ha helt missat filmens poäng eller att ha sett en pretentiös exercis i att chockera för chockerandets skull. Och ska det vara så bör filmen vara lite rolig i alla fall.

Betyg: 1+/5