The Horse Soldiers (1959)

Jag trodde att The Horse Soldiers var en western i samma stil som Fort Apache men den visade sig vara en film från det amerikanska inbördeskriget. Nästan en western alltså. Filmen är mycket löst baserad på den berömda Grierson's Raid då 1700 kavallerisoldater från nordstaterna red långt in i fiendens område och förstörde en viktig tågpunkt som sydstaterna behövde för sitt underhåll som mat, ammunition och annan utrustning.

Filmen var överraskande spännande som actionfilm trots att vi inte ser några blodiga scener eller liknande... Det är filmen allt för gammal för. Jag kände till den historiska händelsen men när det blev uppenbart att filmen tog sig stora friheter med historien, framför allt i slutet av filmen, blev det lite spännande att se hur det skulle gå. 

Istället för att vända åter norrut efter raiden och då möta de sydstatare som jagade dem tog sig Grierson och hans mannar sig vidare sydväst till Baton Rouge som hölls av Nord. Detta var just det som hände i verkligheten men här i filmen råkar de ut för fler kollisioner med sydstatarna.

Filmen är en ganska effektiv anti-krigsfilm. Tre huvudpersoner står i fokus. Först och främst John Wayne som ledare för den lilla gruppen. Han har döpts till Colonel John Marlowe här. Hans antagonist är hans pacifistiska fältdoktor Dr. Kendall som spelas av Willam Holden. Den tredje intressanta karaktären är Constance Towers' Miss Hannah Hunter of Greenbriar "plantation", en sydstatskvinna som råkar få reda på Marlowes planer och då måste tas med på resan med de förhatliga yankees på deras smutsiga förvärv. Någon skulle kalla det kidnappning, någon annan kanske kallar det att de lät henne få leva (med tanke på alternativet...).

Dynamiken mellan de tre är filmens behållning. Alla tre lär sig att se den andra sidan och blir starkt påverkade på olika sätt och ändrar på vissa av sina ståndpunkter. Constance Towers blir efter ett tag filmens lysande stjärna. Hennes karaktär utvecklas så mycket genom filmen att hennes utseende ändras till och med. Bra skådespelarinsats.

Vid sidan av karaktärsutvecklingen och dynamiken mellan de tre huvudkaraktärerna ger filmen också en intressant inblick om hur Nord och Syd såg på varandra och hur soldaterna behandlade civilbefolkningen. Filmen visar på fall där de stridande INTE massakrerade civilbefolkning stup i kvarten. Det kändes som något annorlunda än vad man är van med nu för tiden... Detta var så klart inte ofelbart men även i den historiska beskrivningen kan man läsa om hur Union-soldaterna lämnade ut mat och medicin till stadsborna i Newton Station innan de brände hela lagret med vapen, ammunition och andra förnödenheter till Syds starka fäste i Vicksburg. Griersons lilla expedition uppdrag var att spränga tågförbindelsen och lager som det i Newton Station, men också som avledningsmanöver inför General Ulysses Simpson Grants stora attack på Vicksburg sommaren 1863.

Rekommenderas till dem som gillar Ford, Wayne, inbördeskriget eller westerns lite generellt sett.

Betyg: 3/5

The Quiet Man (1952)

The Quiet Man är en fascinerande film. Impetuous! Homeric!

På ytan verkar den vara en lättsam och pajjig komedi, men under densamma lurar en satir, en stark kritik mot det irländska samhället, och det amerikanska också.

Filmen inleds med en längre scen som taget ur en Disney-film, det är grälla färger och känlsan i scenen är drömsk och romantisk. John Waynes karaktär Sean kommer hem till Irland efter att ha levt i USA under nästan hela sitt liv. Hans mamma tog med honom som sexåring på båten västerut. Vi får nu se det lilla samhället via hans minne och de fantasier han byggt upp. 

Filmningen och känslan filmen ger påminner mig starkt om Hitchcocks The Trouble With Harry, vilket nu för tiden ger positiva vibbar.

Också den långa slutscenen känns som en dröm. John Wayne och Victor McLaglen slåss som blådårar framför ögonen på alla byborna. Grunden för slagsmålet är en konflikt om en fastighet och om en kvinna. Mary Kate spelas av Maureen O'Hara och här i färgfilm ser vi (jag) för första gången hennes vilda röda hår i sin fulla prakt. 

Det skämtas om hennes röda hår. Det är på grund av håret hon är så vresig och arg (stark?) och därmed är en ungmö som fortfarande bor hemma hos sin bror. Hon ber om ursäkt för att hon är arg och för att hon har rött hår. Ilskan under ytan är inte bara Mary Kates.

Jag upplever mitten av filmen som en mix av drama, romantik och en illa dold ilska hos Ford. Hans släkt kom från Irland och denna film omtalas som hans drömprojekt. Martin Scorsese kallar den "ett mästerverk". Ford visar upp en komplex bild över samhället, allt står inte rätt till. Å ena sidan hjälper både byborna och de lokala prästerna till med att få ihop de älskande, men det är också ett strängt och regelstyrt samhälle som visas upp. 

Sean frågar "Red" om lov att få gifta sig med hans syster men får nej. Amerikanen rycker på axlarna och tänker att detta steg endast var en formalitet ändå och skit samma att brodern (förmyndaren?) säger nej, men icke... Den lokale äktenskapsförmedlaren ger honom den ledsna nyheten:

”This Ireland, Sean, not America.”
”If her brother says no. She couldn’t, and wouldn’t.”

Irland, vilket rövhål till land.

Min känsla från filmen är att den hela tiden är två saker samtidigt, dels det vi ser på duken, dels budskapet under ytan. Det är en satir över samhället, patriarken och det låsta systemet. Hur samhällssystemet tvingar sig på in i folkets liv. Synen på kvinnan. Hennes värde, hennes ägodelar byggda av 300 års drömmar, hennes pengar som hon tjänat ihop under 15 års hårt slit, allt summeras upp till hennes stolthet. Sean ser inte denna stolthet, han har sin egen mörka hemlighet och börda som hon i sin tur inte ser. 

Om de bara hade pratat med varandra hade mycket av smärtan kunnat undvikas. Mary Kate respekterar inte sin make, och Sean förstår inte vad hennes frihet består av och hur viktig den är för henne.

Allt blir bra till slut. Ingen anledning till oro!

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Wagon Master (1950)

John Ford hann med ytterligare en western, mellan She Wore a Yellow Ribbon och Rio Grande, en film som kanske hamnar lite i skymundan av kvalleri-trilogin men som uppskattas av många fans.

Ben johnson och Harry Carey Jr. spelar två unga hästhandlare som tar på sig ansvaret att föra ett vagntåg med mormoner genom den farliga öknen till deras destination vid San Juan River.

På vägen hotar indianer men också ett skurkband av vitingar på flykten undan en sheriff med hans posse samt till slut en ensam vagn med en brokig skara hustlers.

Filmen är intressant. Inte mist för attd en får mig att drömma mig bort till The Wheel of Time flera gåner. Våra mormoner är pacifister och påminner med sitt vagntåg om The Tuatha'an som också kallas  Tinkers eller The Travelling People. De var ju också pacifister in absurdum. Samma sak här, trots att de blir både utnyttjade och hotade till livet av skurkarna vägrar de försvara sig. De unga hästpojkarna Travis och Sandy måste ta ställning till hur de vill förhålla sig till detta.

Sister Ledyard håller ordning på folket i tåget när det blir oro. Vi känner igen Jane Darwell från The Grapes of Wrath, ännu en återkommande skådespelare i en Ford-film. Sister Ledyard påminner mig om den gamla damen Ila i WoT.

Den andra gången jag kommer att tänka på The wheel of Time är när tåget stöter på Dr. A. Locksley Hall (Alan Mowbray, skådespelaren från My Darling Clementine) och hans nattfjärilar. Deras vagn har fått hjulhaveri, den tidens punka.

Till detta kommer Shiloh Clegg och hans brorsöner i The Cleggs gang och stör. Det lustigaste med detta gämg som påminner om bröderna Dalton i Tintin är att vi får träffa en ung James Arness (Zebulon!) i rollen som Floyd Clegg.

Denna film hade en annan tonalitet än kavalleri-trilogin. Ford skippar den burleska spalsticken under inledningen och hela filmen får en allvarligare ton. Men den är ändå klart underhållande när de väl kommer iväg. Naturen är som i alla dessa filmer spektakulär och trots, eller på grund av, avsaknade av John Wayne kan alla små roller blomstra ut i symbios.

Rekommenderas!

Betyg: 3/5

Rio Grande (1950)

Rio Grande är tredje och sista delen av den informella kavalleri-trilogin. Här spelar John Wayne  Lt. Col. Kirby Yorke som har problem med apacherna igen.

Hur många familjer slogs i spillror under inbördeskriget? 

Det mest intressanta i denna film är vad som hände femton år tidigare under inbördeskriget. Kirby och hans mannar under General Sheridan blev beordrade att bränna ner den magnifika gården Bridedale i the Shanandoah Valley. 

Striderna där var intensiva. Jubal Early och hans sydstatsarmé hade intagit dalen och gjorde raider till Washington DC med plundring och annnat. När Sheridan slog tillbaka och tryckte undan Early körde de med brända markens taktik. York och hans mannar blev beordrade till det omöjliga då det var hans fru Kathleens (Maureen O'Hara) familj som ägde Bridesdale. 

Kathleen sa nej och York hade inte träffat sin fru eller deras lille pojke sedan dess.

Men nu 15 år senare har sonen Jeff (Claude Jarman Jr.) tagit värvning och blivit placerad på det lilla fort där York är chef. Kathleen dyker snart upp för att rädda sin underårige son från militärens käftar. 

Detta var en bra film som kommer upp i samma nivå som Fort Apache. Problemen med indianerna är inte i fokus som det känns som i denna film även om filen innehåller bra mycket mer action är både Fort Apache och She Wore a Yellow Ribbon. Blårockarna blir attackerade, de jagar apacherna ner till Mexikanska gränsen, under transport till säkrare plats blir alla barnen kidnappade av apacherna och York, Jeff och de övriga måste rädda barnen. Bra grejer.

Men det är ändå relationen mellan York, frun och sonen som driver dramat. Ska York ge sonen fördelar i det militära (nej), kommer York och Kathleen sluta freda och tänds kärlekens flamma för dem igen (ja), har filmen en del busisk och slapstick (ja).

En hel del humor får såklart plats. Victor McLagen spelar Sgt. Maj. Quincannon som Kathleen kallar för "arsenist" (pyroman) hela tiden. Quincannon vet inte vad det betyder vilket är något av ett running joke filmen igenom.

McLagen är för övrigt med i alla tre filmerna i trilogin och i She Wore a Yellow Ribbon spelar han en karaktär med samma namn till och med, då Top Sgt. Quincannon. I Fort Apache var han Sgt. Festus Mulcahy. I Fort Apache finns också en Sergeant Quincannon men där spelas han av Dick Foran. Så vi kan nog sluta oss till att John Ford också såg att filmerna hörde ihop lite...

Rio Grande är en mycket bra avslutning på trilogin i vilket fall.

John Waynes tre karaktärer är inte samma men om man så vill kan de ses som samma stereotyp och med tanke på deras ålder i filmerna skulle filmerna kunnas ses i ordningen Fort Apache, Rio Grande och sist She Wore a Yellow Ribbon. 

Betyg, 3,5/5

Gojira (1954)

Godzilla (orig. Gojira) från 1954 startade en hel filmserie och även om jag tror mig ha sett två av Godzilla-filmerna från Hollywood var det hög tid att se originalet från Japan. Speciellt nu när det kommit ut en ny japansk Godzilla-film som omtalas som en uppföljare till den första filmen från 1954.

Japp, det är en gammal film och man måste acceptera att specialeffekter är som förväntat. Jag tycker det adderar en charm till filmen och jag tyckte faktiskt att de har fått till monstret överraskande bra. Däremot var miniatyrerna inte speciellt imponerande, leksakshus, leksaksskepp och den lilla leksakshelikoptern var lite pajjiga.

Jag blev mer överraskad av handlingen. Jag hade fått för mig att faran med kärnvapen skulle ligga under ytan och att monsterfilmen skulle leka mer med symbolism, men här är det helt öppet och övertydligt. Jag gillade twisten med hur de lyckas besegra sitt monster och den filosofiska tankarna runt detta. Forskaren Dr. Serizawa har ångest om sin uppfinning på samma sätt som Oppenheimer hade över Manhattan-projektet.

Vi har fyra huvudpersoner i filmen; Emiko, hennes pappa Dr. Yamane, pojkvännen Ogata och så den olycklige Dr. Serizawa. Bra dynamik dem emellan men de tjänar endast handlingen, dvs. allt de gör är att föra handlingen framåt. Jag saknar lite mer djup i karaktärerna. Överlag känns filmen fokuserad på handlingen. Scen efter scen tar oss framåt. Ingen tid för att filmen ska kunna stanna upp och andas något. Detta är en teknik som jag tror att mer moderna filmer ofta gör lite bättre.

Men det jag gillar mest med denna Godzilla från 1954 är charmen och feelingen. Jag gillar japansk film och denna "oldie but goldie" är småputtrig. Filmen är också mycket mindre en monsterfilm än vad jag förväntade mig. Detta är snarare ett drama. God underhållning och förbaskat kul att äntligen sett den rackaren.

Betyg: 3/5 

The Night of the Hunter (1955)

Dags att släcka en "skämsfilm" som man kanske som filmnörd borde ha sett för länge sedan. Jag har nu i alla fall sett "The Night of the Hunter", denna klassiska amerikanska film-noir från 1955. Det var spännande att sätta sig ner för lite noirig spänning.

Men ack detta var inte speciellt bra. Jag kan bara spekulera över varför denna film blivit en sådan kultklassiker. Den visades tydligen ofta på tv i USA under 70-talet och som vi alla vet kan favoriter från ungdomen växa till obestridliga favoriter som ingen ny film kan besegra. Så jag får väl gissa att jag såg denna film för sent i livet.

Filmen beskrivs som en ryslig och spännande film men det gick mig helt förbi. Robert Mitchum spelar en galen seriemördare och resande präst. Han kanske inte är en präst egentligen men det är omöjligt att skilja de två typerna så låt gå. 

Han får veta av en dödsdömd fånge att fången har gömt alla pengarna från ett bankrån hemma hos sin fru och deras två barn. Prästen smider sina planer och gifter sig med änkan för att kunna leta reda på pengarna. Det hela blir en kamp mellan prästen och sonen i huset, John, om var pengarna är gömda. 

Under titten kom jag genast att tänka på Hitchcocks Shadow of a doubt från 1943 där Joseph Cotten spelar en liknande roll som Mitchum här, och Teresa Wright spelar en liknande roll som Billy Chapin i rollen som John. Shadow of a doubt är den bättre filmen på alla punkter; bättre och tajtare regi, mycket snyggare foto, överlägset skådespeleri och ett manus med dialog som inte låter som en sunkig teaterpjäs.

I The night of the hunter kändes hela världsbygget konstigt, som om det var en låtsasvärld. Tänk hur feelingen i The Wizard from Oz med Judy Garland. Inte lika extremt men något litet åt det hållet i alla fall.

Filmen blev den brittiske skådespelaren Charles Laughtons enda film som regissör. Han blev så störd av det dåliga mottagandet filmen fick av kritiker och publik att han inte regisserade någon mer film. Det var kanske lika bra det för regin i denna film var undermålig. Dels har vi den onaturliga dialogen men framför allt för att hela filmen kändes ryckig. Scenerna hängde inte ihop och känslan blev istället som att det var en hög scener som radades upp efter varandra. Ibland hoppade han fram i tiden, ibland hängde scenerna ihop lite bättre. Detta är basic filmregi som är grundläggande skills för dagens regissörer vilket gör att man ser inte detta problem så ofta, och därför blir det extra tydligt när det poppar upp såhär.  

Filmens ljuspunkt dök upp i slutet då miss Cooper dök upp som en räddande ängel. Hon spelades för övrigt av Lillian Gish som vi sett i Victor Sjöström stumfilm The Scarlett Letter från 1926.

Nej, tyvärr levde inte The Night of the Hunter upp till epitetet klassiker. 

Betyg: 2/5 

The Hitch-Hiker (1953)

The Hitch-hiker är en film noir enligt kategoriseringen, men vad är en film-noir egentligen? Något med stämningen? Något med filmvinklarna?

Enligt Encyclopedia Britannica skriver följande om film noir: (French: “dark film”) style of filmmaking characterized by such elements as cynical heroes, stark lighting effects, frequent use of flashbacks, intricate plots, and an underlying existentialist philosophy. The genre was prevalent mostly in American crime dramas of the post-World War II era.

The Hitch-hiker handlar om en seriemördare som får lift av två män på semester. Den ondskefulle dominerar de två männen med sin pistol och genom att vara aggressiv och våldsam. Männen i bilen är passiva och väna av naturen och har ingen chans. Färden går på småvägar genom sydvästra USA ner genom Mexiko för att undfly de jagande poliserna.

Filmen är spännande ett tag men sedan blir det utdraget. Skurken är lite kul att se inledningsvis men även hans manér blir repetitivt. Trots en kort löptid på 70 minuter känns det som att filmen trampar vatten, ja, den känns utdragen trots sin korta speltid.

Filmen bjuder helt klart på några aspekter som gör en film noir. Vi får stark lightning effects som speciellt används för att dölja eller framhäva mördarens ansikte då han sitter i baksätet på bilen. Däremot har vi ingen cynisk hjälte, några flashbacks eller en intrikat handling. Man kan argumentera för att filmen stödjer en underliggande existentiell filosofi, om huruvida de olyckliga skulle kämpa emot eller ej. Filmen besvarar dock inte den frågan...

När intresset för vad som händer i filmen försvinner vandrar tankarna till Rutger Hauer som The Hitcher i thrillern från 1986. Jag undrar om den funkar än idag…? Den är långt från en direkt remake av denna, men de påminner lite om varandra ändå.

Betyg: 2/5

Lyssna på när Måns, Carl och Henke snackar om filmen i Shinypodden.

The Bridge on the River Kwai (1957)

Ok, så dags att avhandla den tredje och sista storfilmen från David Lean för denna gång. Bron över floden Kwai såg jag för första gången som ung, ungefär i högstadieåldern, och mitt minne var att den var ganska tråkig! Därför var jag lite nyfiken på om jag som vuxnare och efter att ha sett en herrans massa filmer sedan min ungdoms dagar hemma i Skövde skulle ha en annan åsikt om filmen. Men, det har jag inte egentligen. Visst är den bra gjord, Lean är en vass regissör, men den känns fortfarande tämligen slätstruken. Synd ändå.

Min minnesbild från när jag såg den för så länge sedan var att scenerna från fånglägret och brobyggandet var sega och alldeles för långa. Det visade sig inte stämma. Båda delar av filmen håller ungefär samma tempo och erbjuder samma nivå intressanta scener. Vi får ju också följa William Holdens amerikanska soldat som lyckas rymma från fånglägret. Han har en skön stajl då han spelar sin jänkare som något av en oseriös lurendrejare. Självklart blir han heroisk och självuppoffrande mot slutet. Någon måtta får det ändå vara på hur långt från mallen man vågar gå i en film som denna!

Annars är det duellen mellan Alec Guinness galna överste Nicholson och den galna japanske överste Saito som fångar mitt intresse. Saito styr fånglägret med en järnhand men Nicholson viker inte. Frågor om hans val där rumlar runt i mitt huvud. Det var kanske en annan era... 

Senare blir Nicholson som förblindad av uppgiften och hans stolta känslor om brittisk ingenjörskonst. Filmen antar en lite lätt absurd tonalitet och mycket blir helt enkelt pajjigt, men sir Alec klarar av det galant.

Trots ovan är filmen aldrig speciellt spännande, den erbjuder heller inga djupsinniga eller underfundiga synvinklar som överraskar mig. Filmen ger heller inga världsomspännande, eller för den delen pyttesmå, sanningar som kan piffa upp anrättningen. Den lilla humorn filmen erbjuder för att bryta av den långsamt berättade spänningshistorien är få och glest emellan.

Ok, nu har jag nog ändå sett denna film för sista gången! Filmen är inte ens speciellt dålig, men inte heller bra. Den är det så himla trista "helt ok".

Betyg: 2+/5

Nu har jag sett fem filmer av David Lean så då kan jag ge en kort ranking:
1. Brief encounter
2. Lawrence of Arabia
3. The passionate Friend
4. Doctor Zhivago
5. The Bridge on the River Kwai

North by Northwest (1959)

North by Northwest var ju den allra bästa Hitchcock-filmen! Det var vad jag trodde när jag och Frans gick in i den första säsongen av Hitchcockpodden i alla fall. Men nu inser jag att mitt minne av den led av hål stora som i schweizisk ost. Jag kom nog bara ihåg de bra bitarna.

Visst, filmen är fortfarande en underhållande äventyrsfilm, men långt från Hitch bästa. Cary Grant är som alltid charmig och filmen har flera ikoniska scener.

Vad som slår mig denna gång är att filmen kan ses som en ren föregångare till Bondfilmerna, men att detta skulle vara den första Bondfilmen med en kvinnlig Bond. Eva Marie Saints Eve Kendall är en agent i bästa Bondstil och Cary Grants Roger är en manlig bimbo som bjuds på en oförväntad resa in i agenter och spionernas spännande värld. Jag ser många av de saker som blev så vanligt i Bondilmerna bara en handfull år senare. Tågscenerna, matvagnen, överslafen i kupén, en elak main villan med sin villains lair, en farlig henchman osv. Filmen slutar med den obligatoriska scenen där Bond förför bimbon.  

Mittendelen är klart starkast med scenerna på tåget samt de med en övergiven Cary Grant ute i majsfältet. Cary Grant, Eva Marie Saint och Martin Landau var alla bra.

Inledningen är lite väl seg och slutet är hyfsat spännande utan att mätaren går i taket. De största svagheterna med filmen är dock James Mason som main villain och en påträngande musik.

Betyg: 3+/5

Idag får jag sällskap av Sofia som också har sett filmen. Hoppa nu över till henne och läs hennes förträffliga text.

När ni är klara med det kan ni hitta avsnittet när jag, Joel och den store Frans pratar om filmen i Shinypodden.

Vertigo (1958)

 

Detta var nog andra gången jag såg filmen, men det kan ha varit tredje gången gillt också. Nu föll i alla fall polletten ner fullständigt. Vilken fantastiskt spännande film. De psykologiska förvecklingar som James Stewarts karaktär Scottie och Kim Novaks karaktärer snärjs in i är mycket tilltalande. 

Filmen är både obekväm som attans och mysig på ett sätt. Det obekväma är den blåsning Scottie råkar ut för, hur han och Judy faller för varandra utan möjlighet till lyckligt slut. Konsekvenserna av hennes medhjälp till mord är inte det lättaste att skaka av sig. Filmen är inte ens en moralkaka, men denna typ av brott tendera komma upp till ytan... Samtidigt har filmen en skön stämning och under första halvan är den drömsk till en grad som får mig att nästan tro att den har element av magisk realism.

Filmen lovordas med rätta av både recensenter och branschfolk och vi pratar oss också varma om filmens förträfflighet i veckans avsnitt av Shinypodden. Vi sjunger med i hyllningskören trots att vi faktiskt lyckas ha en hel del olika tolkningar av vad som händer i filmen, mestadels på det psykologiska planet. Det handlar om Scottie, Madeleine/Judy och Midge, samt relationerna dem emellan. Lyssna på avsnittet för bövelen.

Efter första titten var jag avvaktande positiv men inte blown away, men denna gång uppskattade jag den fullt ut och jag kund med glädje möta mina poddbröder i det högsta betyget.

Betyg: 5/5

Les diaboliques (1955)

 

Som en del av förberedelserna inför poddningen om Vertigo gav Joel oss i uppgift att se Les diaboliques. Franske regissören Henri-Georges Clouzot lyckades knäppa Hitchcock på näsan och landa rättigheterna till boken som ligger till grund för filmen. Hitch hämtade sig och köpte rättigheterna till författarnas efterföljande bok och på gjorde Vertigo.

Jag hade hört talas om filmen då den finns med i Criterion Collection och då vet man att den anses som något av en klassiker, men det är långt från helt säkert att filmen är bra, i alla fall i mina ögon. Men denna gång föll det mycket bra ut. Detta var en mycket positiv överraskning! Tack Joel för extrauppgiften.

Filmen är en thriller och som sådan mycket nervpirrande. Det finns några scener i filmen som gjorde att jag glömde att andas när jag såg dem. Det var inte långt från hjärtinfarkt några gånger där. 

Utan att gå in på filmens handling kan jag bara konstatera att den är superintressant. Det känns som att den franske regissören kunnat ta sig något större friheter än vad Hitchcock antagligen skule kunnat gjort inom studiosystemet i Hollywood. 

Skådespelarna är överlag mycket bra med fokus på de två kvinnliga huvudrollsinnehavarna, Simone Signoret och Véra Clouzot. Den olyckliga frun i filmen spelas den senare och hon var också gift med regissören i verkliga livet. Hon var sjuk under inspelningen och dog fem år senare. Quelle tristess.

Filmen känns fräsch för sin ålder. Den går i partier lite långsamt men i mitt huvud känns den modern, kraftfull på gränsen till djurisk. En film som jag kan rekommendera helhjärtat.

Betyg: 4/5

The Wrong Man (1956)

 

Shinypodden tuffar på och denna vecka var det "The wrong man" som avhandlades. Detta är en superseriös och tämligen deprimerande film. Hitchcock har för en gång skull valt att gör en nästan dokumentär film. Den handlar ju om en oskyldig man som kastas i fängelset, en miserabel situation som närmast är kafkaliknande. Detta är också en av Alfreds stora ångestframkallande situationer så det är inte överraskande att han kände starkt för historien. Han ville inte ens riskera att åskådarna skulle tappa fokus på filmen med att leta efter hans cameo så han skippade det och valde istället att presentera filmen och då nämna att den bygger på en verklig händelse.

Så kommer vi till Sofias frågor.

Skulle jag rekommendera filmen till någon? Absolut JA. 

Den är mycket välgjord. Produktion, foto och regi är mycket bra. Skådespelarna gör ett bra jobb med Henry Fonda i spetsen. Han spelar Manny, en mild och vag, ja i högsta grad alldaglig medborgare som bor i Queens. Hans hustru Rose spelas av Vera Miles och hon är mycket bra i de få scener hon är med i. Jag gillar Vera Miles än mer än Fonda i denna film. Mitt öga blöder för hennes öde. 

Är jag sugen på att se om den? Sannerligen NEJ. 

Jag fann den allt för övertydlig och jag saknade något form av moraliskt dilemma att brottas med. Det filmen beskriver är en olycklig situation och en usel hantering av polis och myndigheter. Men när jag väl insett detta (tidigt i filmen) ger den ingen mer. Resten av filmen är en rak linje tills vi får en liten hemsk överraskning, helt oannonserat, att Rose blivit permanent sjuk. Jag väljer att bortse från den fåniga skylten i slutet av filmen. Men slutscenen med olyckliga Rose hänger inte ihop med filmen i övrigt. Detta är inte en speciellt lyckad twist, snarare en blixt från klar himmel.

Jag hade gärna sett filmen ur Roses synvinkel istället. Det är hon som tar mest stryk av den felaktiga arresteringen av hennes man. Om jag ska vara brutalt ärlig tycker jag att Manny verkar vara lika menlös i slutet av filmen som i inledningen, så jag saknar helt en utveckling av den karaktären. Rose är den intressanta, jämför henne från inledningen av filmen med slutscenerna och där har vi en mycket spännande "resa". Tyvärr får vi inte se speciellt mycket av den resan.

Samtidigt får man inte glömma hantverket i filmen så jag vill poängtera att den inte är dålig. Den första tredjedelen, allt fram till att Manny åker i finkan är riktig vass och det ligger en tät spänning i filmen. Den delen är fin.

Det är kanske så att dagens filmpublik, i detta fall jag, inte nöjer sig med en så simpel handling som denna film har? Vi vill kanske ha någon form av twist eller överraskning för att anrättningen ska kännas komplett? Och samtidigt finns det långsamma och lågmälda filmer helt utan twistar eller överraskningar... som helt klart är överraskande bra. Så, tja, jag vet inte.

Betyg: 2/5

PS, lyssna på poddavsnittet när jag, Frans och Joel snackar om filmen. Vi har en stor variation i åsikter och betyg! Ni hittar hemsidan för poddavsnittet här.

The Man Who Knew Too Much (1956)

Ja, men det är ju alltid kul att se Jimmy Stewart. Så är det. Kalla mig gammalmodig eller enkelspårig, men jag gillar honom. Scenen när han och frun sätter sig i sofforna på restaurangen i Marrakesh var helfestlig. Stewarts ben, knän och fötter var alldeles får långa för att han skulle kunna sitta avslappnat och benen fick inte ens plats under bordet. Simpel men befriande humor i en film som saknade den lättsamma humor som Hitchcock ändå ibland bjuder på. Något han strösslade med i den första, brittiska versionen av samma film från 1934. 

Men som helhet kände jag mig uttråkad och oengagerad i paret McKennas problem och äventyr. Och om filmen inte tilltalar en med sin grundpremiss, sin genre eller karaktärerna hjälper det inte att filmen är bra gjord. Trots ett tvärsäkert hantverk från Hitch, Stewarts persona och en vilt kämpande Doris Day blir det helt enkelt tråkigt med vardagsbänk à la 1950-talet. 

Filmen föll platt för mig, men "even-Steven" gällde och Joel föll hårt för den istället. Han blev till och med blown away! Och Frans? Han hade sett filmen så många gånger att han nästan inte kunde förhålla sig till den. 

Lyssna på vårt samtal om filmen i Shinypodden, avsnittet hittar ni här. Där reder vi ut allt man behöver veta om Rotten Tomatoes också.

Jag såg filmens tekniska finess men den tilltalade mig icke och jag ger den en enkel tvåa. Jag längtar tillbaka till den vermontska naturen istället... Vem kunde ha trott det?

Betyg: 2/5

The Trouble with Harry (1955)

Det var andra gången jag såg filmen nu. Efter första titten för cirka 15 år sedan såg jag bara den onaturliga dialogen, karaktärernas absurda val och dess tonalitet av fars. Jag var inte ett stort fan av denna komedi. Min åsikt om att Hitchcock inte var bra komedi grundade sig kanske med denna film...

Efter denna titt var jag dock mildare i mina omdömen. Visst inledningen är en chock, allt i filmen är surrealistiskt. Dialogen är teatralisk och som uppläst av skådespelarna. Inget i filmen känns naturligt. Men samtidigt fann jag de fyra huvudpersonerna ganska trevliga att umgås med denna gång. Så snart jag vant mig med allt det bisarra och justerat mina reglar känner jag mig hemma och nästan till rätt i miljön.

Detta var Shirley MacLaines första filmroll och hon är ljuvlig. Edmund Gween såg vi tidigare i Hitchcock-podden då han spelade en av huvudrollerna i The skin game från 1931. John Forsythe som de affärsmässigt handikappade målaren var trivsam och Mildred Natwick som den äldre ungmön Ivy var kanske filmens stora behållning.

Allt som allt en mycket annorlunda Hitchcock-film. Jag tror nog att den unge regissören borde hålla sig till psykologiska dramer och thrillers. Hans svarta humor passar i de miljöerna men i en renodla komedi känner jag att han kanske är ute på för tunn is.

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinyppoden där jag, Joel och den store Frans försöker förstå vad som var problemet med Harry. Var han för glad?