Slow Horses - Season 6 (2026)

"They finally made the hit list"

De förkastade spionerna i Slough House är jagade av ryska assassins. Välkommen till en säsong där det går vilt till.

Slow Horses är helt klart en av de bästa serierna som pågår just nu, kanske den bästa. Alla säsonger hittills har varit adaptioner på Mick Herrons hyllade spionromaner vilket sörjer för bra storytelling. Mick Herron som har kallats John le Carrés efterträdare, kanske en överdrift, vad vet jag. Min känsla är att det oftast blir mer vingligt när ett så kallat "writers room" samsas om manusen över en säsong.

Säsong 6 är en mycket stark säsong, men den har vissa brister.

Seriens styrkor är desamma. Vi tittar in i en mycket väl etablerad värld med en tät svettig nerv. Den klarast lysande stjärnan är inte helt överraskande Jackson Lamb via Gary Oldmans otroliga skådespeleri. Han har gjort många oförglömliga roller i filmer som Leon, The Fifth Element, Harry Potter-filmerna, Tinker Tailor Soldier Spy, Darkest Hour med flera. Men frågan är ändå om han inte håller på att etablera Jackson Lamb som hans mest minnesvärda roll i karriären.

Vad är då svagheterna i säsongen? Well, framför allt är det att gänget är splittrat och att varje liten grupp var för sig är så frustrerande på olika sätt. Tidigare tycker jag inte att våra huvudpersoner har levt upp till epitetet "Slow Horses" dvs att de faktiskt med sina skills rest sig över förväntningarna och under Lambs ledning faktiskt gjort bra saker. Men i denna säsong misslyckas de med det mesta de tar sig för, de är verkligen dåliga mest hela tiden värdiga ökennamnet "Slow Horses". 

En karaktär som sticker ut är River Cartwright (Jack Lowden) som är riktigt usel i flera ingripanden och beslut. Han tror sig vara bättre än sina kollegor och han vill ta över ansvaret hela tide men han är fan sämst av alla på spioneriet i denna säsongen.

En annan sak som är tråkigt är dessa ändlösa bråk som sker mellan olika figurer. Jag tänker framför allt på det utmattande skrikandet mellan Shirley (Aimee-Ffion Edwards) och Louisa (Rosalind Eleazar). Publiken förstod snabbt att de är i luven på varandra, varför tjata med detta så länge. Det blev enformigt.

Men säsongen är riktigt stark trots aspekterna jag gnäller på. serien har alltid kännts mycket realistisk, men om den tidigare balanserat på gränsen mellan en tämligen "snäll" dramadriven spionserie och en grymmare serie tar säsong 6 klivet över till en rejält våldsam historia. Var och varannan av våra hjältar tar stryk, blodet skvätter och rinner, och likte en "grim dark"-serie går inte ens de mest älskade rollfigurerna säkra under denna säsong.

Stark rekommendation!

Betyg: 4/5

Reacher - Season 4 (2026)

Det är väldigt trevligt när en serie rycker upp sig som Reacher gjorde med säsong 4. Både andra och framför allt tredje säsongerna var ett och två steg ner från den lyckade debutsäsongen. Men nu verkar Reacher vara tillbaka om så endast för en säsong.

Alan Ritchson är som vanligt mycket njutbar att se. Handlingen är också bra, säsongen bygger på en bok av Lee Child som de tidigare. Efter den första, elfte och sjunde böckerna adapterar denna säsong den trettonde boken i serien, Gone Tomorrow.

Vad var det då som var bra igen? Våldet! Nu hade de skruvat åt ttummarna lite igen och action och thriller-elementen var riktigt najs. Slutet av säsongen gick långt över de linjer som dragits under tidigare säsonger. 

Den andra stora förbättringen var Reachers närmaste medarbetare, två poliser och en freelance journalist. De spelas av Sydelle Noell, Christopher Marquette och Kevin Weisman. De utgör en schysste kvartett.

Säsongens mail villains var inte speciellt övertygande i sina roller, det kändes som att de var mer hotfulla på pappret än hur det blev i serien men det dög ändå.

Det var lite kul att se Marc Blucas som kongressledamot John Sampson. Honom glömmer vi inte som tönten Riley Finn i Buffy. Stackaren, ska han någonsin bli fri från den serien? Nej!

Häpp, detta var en kul tittning. Jag såg avsnitten ett per vecka och det blev snabbt det bästa som gick på tv just då. Konkurrensen bestod av den återstartade Ted Lasso och dess fjärde säsong. Det känns som att Reacher närmast vann på walk-over. Mer om Ted Lasso i senare post.

Betyg: 3+/5

Lioness - Season 1 (2023)

Lioness är en av Taylor Sheridans tv-serier. Han är en produktiv herre som oftast skriver manus till sina serier. Ibland regisserar han avsnitt också som i första säsongen av Yellowstone då han skrev och regisserade alla åtta avsnitten. 

För vissa serier, måhända de lite mindre prioriterade, är han endast producent. Detta gäller serier som Lawmen: Bass Reeves, Dutton Ranch och Marshals, de senare två spin-offer från Yellowstone. Jag har inte sett Lawmen eller Dutton Ranch, men jag har sett en handfull avsnitt av Marshals och den är riktigt dålig. Jag gav upp den. Såg nyligen att Sheridan sparkat show runnern för Dutton Ranch och att han skulle kanske involvera sig mer i både Dutton Ranch och Marshals under deras respektive andra säsonger.

Eftersom jag högaktar Yellowstone och älskar 1883 ville jag ta mig an en serie han varit involverad i som writer och valet föll på den politiska thrillern om CIA agenter Lioness. Sheridan har skrivit manus till alla avsnitten i alla tre säsongerna (den tredje säsongen pågår i skrivande stund). 

Detta är en duglig serie som ändå knappt får godkänt. Handlingen och manus i stort är det bästa med serien. Av och till är det riktigt spännande och i sina bästa stunder kommer serien i närheten av den mycket bättre förlagan Homeland. Jag gillar de flesta actionsscenerna men framför allt det politiska spelet bakom kulisserna. Det är här kända skådespelare hoppat in i små och (en) större roll. Favoriten är Michael Kelly i rollen som CIA's Deputy Director of Operations. Vi ser också Nicole Kidman i en hyfsat stor roll som Kaitlyn Meade, en mellanchef i CIA. Vidare ser vi Morgan Freeman som USA's Secretary of State, Jennifer Ehle som the White House Chief of Staff och Bruce McGill som the National Security Adviser.

Svagheten är skådespeleriet, oklart om det är mest på grund av casting eller om det är inom personregin det knakar. Lioness fokuserar på "kvinnor kan" inom CIA och det har jag inget tvivel om, men det gäller att hitta skådespelare som kan fylla skorna när det ska snackas tufft och ageras som de bad asses de ska föreställa. Seriens två huvudpersoner spelas av Zoe Saldaña ("Joe") som jag sällan sett övertyga (svagaste kortet i Guardians of the Galaxy till exempel) och det nya ansiktet Laysla De Oliveira som marinkårssoldaten Cruz som går under cover för att leta fram nummer 1 på terroristlistan. Ingen av damerna passar in i rollerna. 

Än värre blir det med i princip hela Joes insatsstyrka. Allra värst är team leader "Bobby" spelad av Jill Wagner. Hon är under all kritik med överspel som stenhård marinkårssoldat. Även de manliga figurerna är fåniga då deras tuffa attityd inte känns in i magen, det blir överspel mest hela tiden och skämskudden är tvungen att plockas fram titt som tätt. Den enda som klarar sig undan med hedern i behåll är LaMonica Garrett i rollen som "Tucker". Stor, hotfull och lugn. Det kändes som att han är den farligaste i teamet.

Nicole Kidman funkar hyfsat i sin roll. Men den är lite för lik rollen som Jodie Foster krossade i Spike Lees Inside Man från 2006. Det är först när man tänker på andra som skulle kunnat göra rollen bättre som svagheterna blir tydliga i en serie som denna.

Till sist säsongens starkaste kort som tyvärr är en manlig skådis. Dave Annable spelar Joes make Neal och han känns naturlig och ärlig mest hela tiden. En mjukare roll och en roll med mer dramatiska scener pga vad som händer på hemmafronten men han levererar i alla fall.

Ok, så jag hade en aning om att detta var en av de svagare serierna från Sheridan, i alla fall om man ska lyssna på Daniel och det ska man. Då det gäller första säsongen så stämde det väl, Daniel är solid.

Betyg: 2/5

Shetland - Series 3 (2016)

 

Inför tredje säsongen omformades serien till ett fall per säsong, alla sex avsnitt. Denna historia är skriven av fyra personer i ett "writer's room" och inte en adaprion av någon av Ann Cleeves romaner. Visst det kan bli bra ändå, men det är alltid ett litet varningtecken när dessa "writer's room" ska stå för manus. Beware!

Säsongen går all in på misär, det är våldtäkter, självmord, horribla mordfall osv. Moderna brittiska polisserier har enligt utsago tagit stort intryck av våra nordiska författare. Det blir en rejäl dos diskbänksrealism i denna säsong. Inte min favorit.

Det är fortfarande lite svajigt med karaktärerna. Jimmy Perez är stabil. Tosh som ska vara "second in command" är skriven och spelas som en osäker tonårstjej och Sandy är lila slarvig och klumpig i sitt polisutövande som tidigare. Det är inte ett professionellt team vi ser in action direkt. Men antar att showen tänker att det ska vara realistiskt, gritty and rough...

Vi ser först Sandy gå rakt in i ett överfall som om han inte hade någon tanke på risker (eller att ringa in backup), för att sedan se Tosh gå rakt in i ett överfall trots att hon av någon outgrundlig anledning lämnats ensam i Glasgow efter ett antal mycket tydliga hot mot Perez och hans team. Mer om manusförfattarna nedan.

Säsongen har åtminstone tre notabla gästskådisar vilket piffar upp. Vi har Ciarán Hinds (Roy Bland från Tinker Tailor Soldier Spy), Saskia Reeves känd från Slow Horses (där hon spelar en av favoriterna Catherine Standish) samt James Cosmo som vi sett som Jeor Mormont,  the Lord Commander of the Night's Watch. Det är kul med kända ansikten som poppar upp från andra filmer eller serier.

Jag tyckte det var ganska tredvligt med två avsnitt per adaption (av en roman). Nu fick vi en mer normal struktur med en historia som löper under hela säsongen. Mer handling därmed vilket ställer större krav på manusförfattarna och deras noggrannhet med kontinuiteten. Det ställs också större krav på dem att få allt att hänga ihop, och där haltade denna säsong betänkligt. 

Flera till synes underliga beslut togs av teamet. Tyvärr kändes det som att detta hände för att det bhövdes för historien, inte för att det var rimliga beslut av polisen eller andra aktörer. Detta är ett problem som kan bero på att de skriver handlingen bakifrån, hittar på det grymma brottet först och sedan lappar ihop historien så att säga baklänges. Det kan också bero på dålig synk mellan olika författare i teamet såklart. Den nästan ouppnåeliga mästarklassen av denna typ av serier är första säsongen av True Detective och den skrevs av en enda manusförfattare, inte ett team. Där ser man. 

Ok, men trots ovan är Shetland en bra serie helt klart och det beror mycket på den spektakulära miljön. Jag gillar några av karaktärerna men flera håller inte måttet (manus, dialog, casting eller skådespeleri i en vild blandning). Säsong 3 var mest sorlig på ett deprimerande sätt, inte på det vemodigt "mysiga" sättet. Oklart vad jag menar?

Jag blev nedstämd med en olustig känsla i magen efter sista avsnittet. Det finns olika typer av "sorgligt". Många av de bästa sorgliga historierna får en att bli uppfylld av en djupt förankrad och fantastiskt bra berättad historia. Inte  här inte, istället känns det nästan som att de öst in så mycket vidirigheter som möjligt för att chocka publiken. Det blir inte lika bra.

Betyg: 2/5

Shetland - Series 2 (2014)

Jag klippte säsong 2 av Shetland också inför seglingen till Shetlandsöarna. Även här får vi renodlade adaptioner av Ann Cleeves böcker i två avsnitt per bok. Säsongens sex avsnitt avhandlar i ordning debutboken Raven Black, fjärde boken Dead Water samt femte boken Blue Lightning. 

Serien tuffar på i samma hjulspår som första säsongen. Min favorit var avsnitt fem och sex då boken Blue Lightning adapterades. Handlingen utspelas på den lilla ensliga ön Fair Isle någonstans mellan Shetlandsöarna och Skottland. Jimmy Perez åker dit och blir inblåst så att han inte kan lämna. Closed room mystery! Det leder till en tryckande stämning bland forskarna på stationen. Ön har ett rikt fågelliv och det ska forskas så i i bänken på dem. Man skulle kanske kunnat tro att de där fågelskådarna vore vänliga människor men icke. Forskningsstationens chef har blivit brutalt mördad. 

Åter igen är produktionen bra med starka skådespelarinsatser. Enda kända namnet jag kände igen var i avsnitt ett och två där Brian Cox dök upp i en viktig roll.

Under serien fann jag dock att Tosh var konstigt skriven. Hon spelas som om hon är så osäker på sig själv så att jag uppfattar henne som en tonårig lärling istället för en "second in command" på Shetöandspolisen. Jag kanske tolkar karaktären fel men det var något som sticker i ögonen i alla fall.

Men seriens viktigaste och bästa karaktär är ändå öarna, havet och miljön i övrigt. Superbt. Extra roligt att se Fair Isle, en ö vi hade planerat att segla till men tyvärr gick det inte då privata båtar avråddes att segla dit då den enda bryggan höll på att renoveras. Jaja, jag får väl segla dit någon annan gång.

Betyg: 3/5

Shetland - Series 1 (2013)

Eftersom jag ska segla till Shetland i sommar tog jag mig an att kolla in den kända polisserien med ögruppens namn. Britterna kan göra tv-serier när de vill och detta var helt klar mycket dugligt.

Första säsongen är baserad på boken Red Bones av Ann Cleeves, hennes tredje thriller. Det känns bra att det är en adaption på en bok, minskar volatiliteten av ett writers rooms som ska hitta på något i stunden. 

Boken avhandlas i två avsnitt på drygt 50 minuter vardera. Det känns som en "pilot"-säsong. Resultatet var lyckat och serien fick förlängning (och de har kommit fram till series 10 vid det här laget).

Ärligt talat är mordmysteriet inte det bästa med denna series 1. Vi får följa polisens utredning av mordet på en gammal dam och historien tar oss tillbaka till "Shetlandsbussarna" under andra världskriget. Norska och lokala shetländska sjömän åkte skytteltrafik mellan Shetland och Norge under ockupationen. De fraktade motståndsmän, material och pengar in i Norge och flyktingar ut ur landet.

Istället är det karaktärerna som är den största behållning. Polisen Jimmy Perez (Douglas Henshall) är huvudperson, hans team Tosh (Alison O'Donnell), Sandy (Steven Robertson) och de övriga är alla rekorderliga brittiska skådisar. Övriga bi-roller är alla bra, ingen sticker ut på ett negativt sätt. Jag känner inte igen ett enda ansikte vilket gör att serien känns 100% genuin.

Seriens verkliga huvudkaraktär är dock Shetlandsöarna själva, miljöerna och känslan som infinner sig på en ögrupp ute i Nordsjön. Det är helt enkelt en fantastisk miljö vi befinner oss i. Havet är överallt och alltid närvarande, allt är extremt grönt, avsaknaden av skog, de tjocka tröjorna, de slitna gamla stenhusen byggda på 1800-talet. Look and feel. 

Detta var en härlig inledning (på serien). Det är en tv-serie man kan mysa med, put a kettle on och sjunka ner i fåtöljen med raggsockorna på och drömma sig bort.

Betyg: 3/5 

Tinker Tailor Soldier Spy - Mini-series (1979)

Tidigare i somras såg jag om Tomas Alfredsons film från 2011. Den är helt enkelt glimrande. 

Att göra adaptioner på John Le Carrés böcker är dock inte snutet ur näsan. Det måste simultant vara både det lättaste och det svåraste som finns att göra. Böckerna håller högsta klass och grundmaterialet finns där. Men de är också mycket komplexa, psykologiska och på ytan kan det verka som att det inte händer speciellt mycket. Nåväl, jag såg i någon recension att det hänvisaddes till den gamla miniserien från BBC. Jag har sett den tidigare men kommer inte ihåg mer än att den var bra.

Nu har jag sett om den i alla fall. Alec Guinness spelar George Smiley, rollen som Gary Oldman gjorde så bra i filmen. Sir Alec är otroligt bra och han gör sin George ännu kallare och hårdare än vad Gary mäktade med. Men i slutändan kan jag inte avgöra vem av dem som gör rollen bäst. Jag gillar båda mycket.

Övriga roller är mycket enklare. Alfredson hade en arsenal med grymma skådisar som John Hurt, Toby Jones, Tom Hardy, Colin Firth, Benedict Cimnerbatch och svenske David Denick. I tv-serien är det gamla skådisar från 70-talet som jag knappt känner igen. De gör jobbet men tar inte serien till samma höjd som filmen.

Även när det gäller look and feel är filmen överlägsen serien. Det är inte så konstigt med tanke på budget och övriga production values.

BBC fortsatte med en mini-serie till några år senare. Då hoppade man över mittenboken i Smiley-trilogin och filmade istället den tredje boken Smiley's People. Den får jag se om till hösten. Detta material ska helt klart ses under mulet och kallt väder.

Fantastisk bokserie, fantastisk film och fantastisk mini-serie från BBC.

Betyg: 4/5

Jo Nesbø's Harry Hole - mini series (2026)

Jag fick tips av Niklas under inspelningen av albumåret 1977 om denna norska krim. Och eftersom påsken just varit här tänkte jag, varför inte lite norsk påskekrim?

Serien håller hög klass och den påminner en hel del om första säsongen av True Detective. Vi har en seriemördare, religiösa symboler och koder och till det ett mystiskt hemligt sällskap. Dessutom är musiken mycket bra, både det stämningsättande och olycksbådande domedagsmullrandet, och "vanliga" låtar som valts ut. Nick Cave och Warren Ellis har gjort originalmusiken.

Serien kommer trots det inte upp i samma nivå som True Detective, vilket känns rimligt och ok. Jag tycker att Tobias Santelmann är riktigt bra som Harry men han kan inte mäta sig med firma Matthew McConaughey och Woody Harrelson. Spänningen är likvärdig i båda serierna, men bådas sista avsnitt tappar lite på samma sätt, när det går från stämning och ovisshet till mer action minskar mystiken och... stämningen lite.

Vår norska serie vinner på avdelningen the bad guys, vilka är fler än en. Det är mycket intressant och kul att se dem agera i så obekväma roller. Det är inte smickrande roller dessa kända lirare tagit. Det gillar jag.

Harry Hole är bitvisk rejält brutal och det är ett stort plus. Jag satt på helspänn under stora delar av serien om nio avsnitt. Det var väl mest i slutet när det skulle bli spännande action som jag kunde slappna av lite. Men även under avslutningen fanns där en grisig scen som andra delen av en briljant symmetri med en tidigare scen. Som de säger på engelska... What goes around, comes around.

Där Harry Hole-serien framför all tappar i jämförelse med sin amerikanska förebild är när den blir stereotypisk Nordic Noir. Ja, ni vet ju alla vad det handlar om. Ett överdrivet fokus på huvudpersonens trasiga liv, alkoholism och trassliga kärleksrelationer. Fanns det inslag av detta i True Detective? Javisst, men sansat och i bakgrunden som att sätta kontext, inte i fokus som så ofta i de nordiska produktionerna. Varje gång Harry hänger med Rakel eller hennes tråkige son Oleg tappar serien tempo och energi.

Detta är dock inte ett stort problem, det kunde ha varit så mycket värre. Vi slapp se Harry Hole springa omkring utan kalsonger i sin lägenhet och vi slapp karaktärer som gråter så att snoret flyger. Signum för traditionell svensk polisfilm. Ni som vet vet. 

Bland de många utmärkta skådespelarna stack Tobias Santelmann som Harry, Joel Kinnaman som kollegan Tom Waaler, Frank Kjosås som teaterregissören Willy Barli och Ellen Helinder som CSI experten Beate Lønn ut extra mycket.

Som namnet antyder är detta en adaption av en roman av Jo Nesbø. Jag har inte läst något av honom och inte heller sett Tomas Alfredssons internationella The Snowman från 2017, den med Michael Fassbender i huvudrollen som Harry. 

Nåväl, denna serie är skapad av Nesbø själv som också skrivit filmmanuset. Det är en nordisk produktion fullt ut med skådespelare från Norge, Sverige och Danmark. En hel del svenska ansikten dyker upp, förutom Kinnaman är Peter Stormare den mest kända. Dansken som spelade Mr White spelar lustfyllt sin polispsykolog. Jag gillade hans röda strumpor!

Betyg: 4/5

A Knight of the Seven Kingdoms - Season 1 (2026)

 

Sex kort avsnitt! Hela säsongen är lika kort som två vanliga långfilmer. Sweet!

Detta var en stor positiv överraskning. Det var underbart med en adaption som är bra. Detta görs på den första av tre noveller om Dunk och Egg. George R. R. Martin är involverad i showen vilket nog är en förutsättning för det lyckade resultatet.

I första säsongen följer vi våra hjältars besök på en klassisk turnering där riddarna ska slåss tills blodet sprutar. Det är en riktig fajt vi får se. Den kommer inte upp i samma nivå som den i Ridley Scotts The Last Duel men den duger väl.

Serien är tajt, välskriven och välspelad. Den har ett tämligen långsamt tempo men jag blir aldrig uttråkad och fipplandet med mobilen hålls till ett minimum. Detta kanske mest för att avsnitten inte är mycket mer än lite drygt en halvtimme vardera.

Det är underbart att återbesöka en så bra realiserad fantasyvärld. Den är inbodd, skitig och mustig. Verklighetskänslan är maximal. Jag tänker med vemod på en annan fantasyadaption som aldrig kom i närheten av dessa höjder.

Som vanligt i Westeros är många karaktärer elaka typer, men här finner vi också flera goda och hederliga folk. Och det startar med Dunk och Egg spelade av Peter Claffey och Dexter Sol Ansell. De blev båda favoriter från första avsnittet. Egg är min största favorit under säsongen. Andra favoriter var Ser Lyonel Baratheon (Daniel Ings) och Raymun Fossoway (Shaun Thomas).

Showen tillåter sig några flashbacks lite här och där, framför allt en längre sådan från Dunks yngre tonår hemma i Fleabottom i King's Landing. Men under resten av säsongen kryper handlingen närmare och närmare den obevekliga bataljen. Trots sin "litenhet" väljer även denna show att förlägga "det stora avsnittet" på väl vald plats i säsongen. Ni som vet vet.

Musik! När det gäller GoT kan musiken aldrig glömmas. Vi får ett nytt musikaliskt uttryck, vilket känns bra. Det ikoniska temat används knappt! Därmed känns det så mycket starkare när de så bekanta tonerna väl klingar. Vi hör melodin lite kort i första avsnittet såklart, det var ett måste som en välkomsthälsning tillbaka. Men efter det används den fullt ut endast en gång, i säsongens mäktigaste scen vilket lyfter scenen än högre. Damn, so good.

Jag ser gärna vidare detta och ser fram emot att få följa Dunk och Egg i ytterligare två korta säsonger. Men om de därefter inte har mer material att adaptera måste de stanna där. Inget mer dynga från wannabies!  

Betyg: 4/5

PS, såklart skulle jag också velat att säsongen hade varit dubbel så lång. Javisst. Men samtidigt, det var allt något fräscht och lättsamt över att den var så kort...

Andor - Season 2 (2025)

Jag har inte varit ett större fan av Disneys hantering av Star Wars. Deras live action tv-series har inte varit speciellt bra. Jag lägger skulden på ledningen av Disney Star Wars.

När det gäller filmerna under Kathleen Kennedys horribla ledning har det mestadels varit svårartat uselt med ett undantag som heter Rogue One: A Star Wars Story från 2016.

Det är mest för koppling mellan Andor och just rogue One som gjorde att jag drog av plåstret och kollade på andra säsongen av Andor. Jag hade också hört att den skulle vara bra, ta i trä.

Ok, ja detta var kanske det bästa bland tv-serierna. Jag såg första Mandalorian och tyckte det var milt spännande att se världen komma till liv. Den enskilt bästa delen av Mandalorian var avslutningen av andra säsongen. Säsong tre tror jag att jag inte ens brytt mig se.

Första Andor då? Den var hyllad men jag fann den ganska tråkig. Jag hoppades på bättre i S2.

Problemet med Andor är att Cassian, Bix och Wilmon är tråkiga platta figurer som jag inte bryr mig om. Samma sak med det onda laget; Syril, Dedra och alla deras chefer, jag finner aldrig någon anledning att bry mig om dem mer än att de är device för att skapa stämning.

Andor och speciellt säsong 2 lever i mitt huvud på i princip tre karaktärer vilka jag skulle velat se så mycket mer av; seriens "Scarlet Pimpernel" Luthen (Stellan Skarsgård), den stenhårda och spännande Kleya (Elizabeth Dulau) samt politikern som riskerar allt för rebellerna Mon Mothma (Genevieve O'Reilly). Jag skulle velat se en säsong som fokuserade på dessa tre och deras gärningar och där Cassian och de andra endast dyker upp lite då och då. Nu är säsongen balanserad helt tvärtom. Jag fann aldrig Cassians moraliska beslut eller actioninriktade stordåd som speciellt gripande. De övriga figurerna vi får följa var än mer menlösa. Men Luthen, Kley och Mon de gjorde allt det "roliga" under denna fas av motstånden mot Palpatine. Det är de som är de riktiga hjältarna!

Säsongen inleds BBY 4 och vi får tre avsnitt per år. Ett kul grepp att stega ner mot starten av Rogue One, men också något av en antalogi vilket innebär tre årslånga hopp i berättelsem. Momentum stoppas om och om igen.

Den sista fjärdedelen fokusera äntligen mer på Luthen och Kleya än Cass och Bix. De tre avsnitten var det bästa av denna serie och det bästa Star Wars tv-serie jag sett, vid sidan av sista avsnittet av Mandalorian S2.

Första delen, BBY 4, är mer eller mindre redan glömd förutom en härlig scen i slutet av Ep 3 under bröllopet när Mon efter ett kort ödesdigert samtal med Luthen inte vet vad hon kan göra mer än att dansa. Tyvärr är den så starka scenen korsklippt med något meningslöst från en jordbruksplanet. 

Andra delen, BBY 3, är episoder 4-6 och de är också trista förutom en scen i slutet av sjätte avsnittet när Kleya skulle ta bort avlyssningsapparaten från ett antikt föremål samtidigt som fienden är i rummet. Upproret på Ghorman som taget ur en film om den franska motståndsrörelsen under andra världskriget var kanske väl menat men usch så icke spännande det var. Till sist fick Bix sin hämnd mot elak man som torterat henne. Varför de klippt ner den sekvensen så förtvivlat fattar jag inte. Med tanke på hur svag historien varit under de första sex avsnitten kunde man tänkt sig att de gjort en större sak av detta. Vi kunde fått en mycket längre och mer spännande berättelse om hur Bix och Cassian kunde bli ensamma med honom, en lång scen med en obruten konversation mellan Bix och monstret, förväntningen inför slutet är spänningen (!) och inte minst att vi kunde fått se lite mer av hämnden...

Den tredje delen, BBY 2, är lite lite bättre. Dels gör Alan Tudyk entré och det är pluspoäng såklart. Allt om Ghorman är olidligt, men Mon Mothmas eldiga politiska tal och efterföljande flykt där Cassian räddar henne var spännande på riktigt. Tyvärr orkade showen inte fullfölja med en komplett fritagning. Just när det såg som mörkast ut så var de helt plötsigt ute på trappan ner till plazan långt från soldaterna. Jaha, det gick ju smidigt...

Ok, så kommer vi till den fjärde och sista delen, BBY 1, tre bra avsnitt och den del av säsongen som jag faktiskt fick lite, lite old school feeling som om detta vore riktiga Star Wars. Ep 10-11 med Luthens död, Kleyas origin story och hennes uppoffring är magnifik. Döm om min förvåning! Showen kan ju när de bara väljer att fokusera på rätt saker. Men too little too late i mina ögon.

Tyvärr fick jag inte min lilla förhoppning uppfylld om att Andor S2 skulle knyt an direkt in i Rogue One (så som Rogue One gör in i Episode IV). Men den kommer ganska nära, och precis som Patrik förutspådde var jag tvungen att se om Rogue One direkt efter jag avslutat säsongen. Så, javisst det finns något här. Tre riktigt bra avsnitt och spridda bra delmoment ur avsnitten 3, 6 och 9. Man får vara nöjd med det lilla man får.

Betyg: 2/5 

Slow Horses - Season 5 (2025)

Slow Horses är en riktigt bra serie och antagligen min favorit bland de som fortfarande pågår. Nu har vi kommit till femte säsongen och detta var överraskande nog en av de starkaste säsongernna hittills. Serien har inte alls tappat säsong efter säsong som många gör.

Den höga kvaliteten kan rent generellt sett vara på grund av att detta är adaptioner av Nick Herrons spionromaner. Men specifikt för denna S5 handlar det nog mest om vilka karaktärer säsongen fokuserar på! Vi får nämligen mycket mer på Jackson Lamb än normalt, samt en stor dos av Roddy Ho, Shirley Dander och den nya favoriten J.K Coe med sin vrånga stil. Det visade sig att serien mådde riktigt bra av att River och hans senila farfar Cartwright fick stiga åt sidan.

Men som alltid är Gary Oldman den största anledningen för mig att kolla på Slow Horses. Han är superb i rollen som Lamb och självklart den karaktär från denna serie som lättast kunde ha fått plats i en John Le Carré. Kristin Scott Thomas är riktigt bra som Diana Taverner. Jag gillade också den fånige Claude Whelan aka "First Desk" ypperligt spelad av James Callis.

Säsong 5 var en höjdare! Och efter eftertexterna av sista avsnittet såg vi en trailer för säsong 6. Tider det!

Betyg: 4/5 

Only Murders in the Building - Season 5 (2025)

Shown har nu kommit till femte säsongen och det innebär att mordeplottarna av naturliga skäl blivit mer och mer vrickade. Det är svårt att hålla nivån helt enkelt. Så på ett sätt suger showen, men å andra sidan är trion Steve Martin, Martin Short och Selena Gomez så charmiga att den ändå funkar. Det är en mysig häng-serie helt enkelt.

Denna säsong erbjuder mer av Olivers narcissism, Charles nyfunna kåthet och Mabels förföriska basröst. Mabel är för övrigt som vanligt trions enda vuxna i rummet. 

Till våra tre hjältar återkommer Michael Cyril Creighton som Howard, och Meryl Streep som Loretta. Howard är en favorit, även om hans romans med serviceroboten inte var det roligaste spåret man kunde tänka sig. Vad Meryl Streep gör i showen känns mer luddigt.

Säsongens kända gästskådespelare är Téa Leoni, Bobby Cannavale, Dianne Wiest, Keegan-Michael Key, Christoph Waltz och Renée Zellweger bland andra. Av dessa är det Bobby Cannavale som död mafioso och Christoph Waltz som den vrickade mångmiljadären med oklar ålder, en travesti på AI-gurus som Elon Musk klart mest underhållande. När det kommer till gästskådisar föredrar jag nog de överdrivet galna inslagen. Dianne Wiests deprimerade och arga änka var inte lika roande, to say the least. Seriens drama får trion stå för, det räcker så.

Mordmysteriet är inte det roligaste, det är onödigt rörigt och ger inget extra bling. Behållningen av säsongen är däremot charmen, humorn och trions varma hjärtan. Sammanfattningsvis säger jag: inte så bra, men mysigt!

Betyg: 2/5

1923 - Season 2 (2025)

Elsa (1883): There is a moment where your dreams and your memories merge together, and form a perfect world. That is Heaven and each Heaven is unique. It is the world of You. The land is filled with all you hold dear and the sky is your imagination.

I efterhand inser jag att både slutet av Yellowstone och 1923 beskrivs under slutet av 1883. Dels om ödet för ranchen, dels om hur det slutar för Spencer och Alex. Det är starkt gjort av Sheridan, och inte så lite vågat.

1923 är en historia som brer ut sig på två säsonger. På ett sätt liknar den 1883, som Pernilla sa:
"En lång resa för att ta sig till ranchen och sedan dör tjejen."

Problemet var att resan var målet i 1883, och den var fantastisk. Resan i 1923 var för att komma hem och försvara ranchen. Men något gick överstyr. Sheridan verkar ha tappat sin magiska touch här. Tröttma? Det blev helt enkelt för mycket... för mycket misär, för många oturliga motgångar, för många förluster jämfört med vinster.

Sista avsnittet, ett dubbelavsnitt, var dock otroligt bra. Sheridan gör bra sista avsnitt i sina serier! 

Men fram dit blev jag mer och mer otålig och det blev till slut nästan skrattretande hur illa det kan gå för en familj. Det jag under inledningen av första säsongen antog skulle vara en kort resa för Spencer och Alex blev två säsonger långt! Spencer kom äntligen hem igen i andra halvan av sista avsnittet!

Resan under de två säsongerna var inte målet. Hemkomsten och kriget om the Yellowstone Ranch var det tydligt uppsatta målet (se promo-postern ovan). Det känns som att Sheridan gick bort sig i historieberättandet någonstans. Varför vet jag inte. Jag brukar känna mig trygg i hans händer, både manus och regi. 

Elsas resa i 1883 var magnifik, hon levde ett fullt liv under de få veckor vi fick följa henne, och Sheridan satte upp målet med den resan annorlunda. Familjens mål, James Duttons mål, var Oregon, medan vi tittare visste att de skulle hamna i Montana. Vi var nyfikna på varför det blev så... Det vill säga, vad som hände under resan var seriens mål, inte vad som hände när de väl kommit fram. I 1923 kändes den långa resan som ett nödvändigt ont för att komma till målet med serien, kampen om ranchen. Alexs resa var dessutom i kontrast till Elsas dito horribel hela vägen och Alex dog en meningslös död. Vad dog hon för...? Vadå? Alexs historia var klart sämst. Jag fattar inte alls vad han ville med den. 

Tyvärr fanns det fler saker som var smärtsamt dåliga under säsongen. Jag tänker givetvis på tråden om Whitfields (Timothy Dalton) sadistiska "sexlekar" vilken var under all kritik. Helt fel tonalitet för serien, och nedslående att Sheridan återkom till den om och om igen. Nog nu, sluta skrika mr. Sheridan, vi fattar att han är ond!

Till sist har vi Teonna, den unga crow-kvinnan. Hennes misär och alla motgångar passar in. Sheridan har uttalat en önskan om att kunna berätta the native Americans historia och den är hemsk. Men även här blev det som att alla reglage var uppskruvade till max. Ibland behövs det att höja rösten om orättvisor, men ibland ska man viska. Då lyssnar folket än mer. Nu skreks det för fulla lungor oavbrutet under två långa säsonger. Tröttsamt och till slut hörde jag inte riktigt vad han skrek längre.

De två historier som jag uppskattade mest var den om Jacob och Cara samt den om Spencer. Problemet var kanske inte så mycket vad som hände dem, utan mer att showen hade pratat om kriget på hemmaplan som ett hägrande mål och vi aldrig kom fram till det, som det kändes.

Sista avsnittet var dock mycket bra; spännande, hämndfyllt, hjärtskärande, vanvettigt och till slut ack så vackert på det mest vemodiga sättet. 

Elsa (1923): Spencer never remarried. Took the comfort of a widow and made another boy... refused to marry her, and one day the widow was gone. For Spencer, Alex's memory didn't fade, didn't fray at the edges and didn't dull. Not one. Alexandra Dutton was born on April Fool's Day, 1901, in Oxfordshire, England. And laid to rest March 29, 1929. When old age robbed him of his memories, he simply closed his eyes and dreamed up new ones. And 45 years later, my young brother joined her. 

Alex (1923): Took you long enough.

Spencer och Alexandra har gjort Elsa sällskap och de kommer finnas kvar i mitt minne länge länge.

Betyg: 2/5

Yellowstone - Season 5, part 2 (2024)

S5 togs så i mål med sex avsnitt där det sista, hela seriens sista avsnitt, var ett dubbelavsnitt. Jag har uppfattat att denna säsong är en vattendelare precis som 1883 till viss del är. För mig är det dock ingen tvekan, jag är ett stort fan av båda. 

Visst, 1883 är svårt att slå, omöjligt till och med kanske, men jag fann andra delen av S5 överlagt bra och det sista avsnittet otroligt bra. Har någonsin ett sista avsnitt för en serie gjort alla fans nöjda? Jag var nöjd denna gång.

Efter en rivstart i första avsnittet puttrade säsongen på till vi kom till det sista avsnittet. Här lyckades Taylor Sheridan med det mesta jag hade kunnat önskat mig. Vi fick ett mysigt avsked med alla cowboys, nere i "the Bunkhouse". Vi fick också äntligen en avslutning på seriens långa följetong mellan Beth och Jamie. Brutalt som sig bör.

Vissa av avskeden var kanske lite smöriga, och det var lite udda med Sheridans manus då det gäller Travis Wheatley, som ju spelas av Sheridan själv. Travis var inte så lite överdriven, hehe. Jag funderar på om han ville balansera det stora vemodet med lite over the top humor... 

Japp, denna serie var inte som the Rise and Fall of the Roman Empire, här var det the Fall of the Dutton Empire för hela slanten. The Rise-delen behandlas kanske i prequels. Men vi fick slutet som var lovat i alla fall!

Javisst, jag som såg 1883 lite tidigare än publiceringsordningen har gått och väntat länge på slutet som avslöjades klart och tydligt i sista avsnittet av 1883 då Spotte Eagle (Graham Greene) berättade för James Dutton om dalen de kallade Paradise. Han sa då att James och hans familj kunde bo där men att hans folk skulle få tillbaka dalen om "sju generationer" vilket James accepterade. 20 år per generation... 1883 plus sju generationer är cirka 2023... mycket "on brand" för Taylor Sheridan för övrigt.

Sista avsnittet var fantastiskt. Vi fick ett ordentligt avsked till alla i "the found family". Karaktärerna spreds vind för våg, Det extra långa avsnittet innehöll också en hel del thriller-spänning. Men framför allt var det en känsla av vemod. När de monterade ner ranchens logga kändes det ända in i hjärtat. Bra serier som denna kryper ju in under huden på en.

Helt plötsligt fick jag en känsla. Om det var på grund av musiken, smäktande stråkar med ett piano som påminde mig om "The Funeral". Eller om det var just det där med the found family som tog avsked, och ranchen som var som en båt, som ett rymdskepp. Plötsligt kändes det som att avsnittet var precis som jag skulle önskat att sista avsnittet av Firefly efter fem fulla säsonger skulle ha varit i ett parallellt universum.

Scenen cirka 71,5 minuter in i avsnittet när Rip gick genom det tomma stallet, tittade sig omkring en sista gång för att sedan dra igen de stora skjutdörrarna kändes som att det var Mal som gick en sista gång genom ett tomt Serenity. Det kändes som en bookend-scen till scenen när Mal första gången ser och går in i Serenity i "Out of Gas". Jag kommer aldrig kunna beskriva vad jag älskade med sista avsnittet av Yellowstone. Men, kanske, kanske, någon som ser Firefly i dess mest magnifika briljans som jag gör, kan kanske, kanske, ha en aning om vad jag menar.

Här är det ranchen och dess symboler som stod för något, som höll samman familjen genom generationer av blod, svett och tårar. I Firefly var det skeppet Serenity. Ranchen stod för friheten för James Duttons arvingar, James som stred på sydsidan i inbördeskriget. Precis som Mal gjorde, precis som Serenity stod för friheten Mal sökte... Jag ska inte dra analogin för långt, men jag började i mitt huvud matcha in karaktärerna i Yellowstone med deras motsvarighet i Firefly. Matchar inte perfekt, långt därifrån, men i mitt huvud finns där ett släktskap.

Sista scenerna var otroliga, dammig i rummet. Ungdomarna som välte gravstenar var en extra tungt men lyckligtvis röt Mo till och rättade upp dem. Alla i släkten Dutton som vilar där bör få vila i fred. 

Betyg: 4/5

1923 - Season 1 (2022-2023)

Första avsnittet av första säsongen av 1923 inleds med den underbara Elsas voice over...

Elsa: My father had three children. Only one would live to see their own children grow. Only one would carry the fate of this family through the Depression and every other hail the 20th Century hurled at them.

Det är en bister realitet som hennes familj lever i. Efter hennes död gick det först bra ett tag men sedan, not so much.

Elsas berättarröst återkommer lite då och då under säsongen och jag blir alltid varm i bröstet när jag hör hennes röst, men den påminner mig också om hur bra 1883 är. Det visar sig bli en orättvis jämförelse mellan 1923 (S1) och 1883, speciellt med tanke på hur Sheridan lagt upp säsongerna av 1923 strukturmässigt.

Denna säsong är uppenbarligen skriven med andra säsongen i åtanke, som kom ut inte allt för länge sedan. Under denna första säsong har familjen Dutton under alfahanen Jacob (Harrison Ford) rejäla problem. Allt går snett, Jacob blir skadad och alfahonan Cara Durron (Helen Mirren) måste ta över i en miljö där kvinnorna inte förväntas göra annat än föda barn och laga mat. Allt går åt fanders och när jag kommit en fem-sex avsnitt in i den åtta avsnitt långa serien började jag förstå Sheridans idé. Säsongen avslutas på botten, rock bottom.

För att vara en serie i Yellowstone-universat var detta något helt nytt. Man är van att se familjen stöta på stora utmaningar, ibland omöjliga odds men de brukar alltid vinna sina fajter. Här i första säsongen av 1923 är det tvärtom. Jag väntar mig nu att Sheridan kommer ställa allt till rätta under den andra säsongen. Det borde ha hunnit bli år 1924 nu och det är nog en tid för revansch! För vi vet ju hur läget är för familjen när Yellowstone drog igång, så man har ju det långsiktiga facit i sin bakficka.

1923 utvecklar berättandet ganska tydligt också. Även om vi får några utstickare i Yellowstone, framför allt Jimmys historia på 6666, tar Sheridan det ett steg till här. Säsongen berättas i tre parallella historier som hittills inte har korsat varandra. 

Vi får följa familjen Dutton; Jacob, Cara, John, Emma och Jack hemma på the Yellowstone Ranch i fajter mot de lokala fårfarmarna. Galet, fårfarmarna! De leds av Banner Creighton, sliskigt spelad av Jerome Flynn som vi såg som Bronn i GoT. Snart involverar sig den otroligt elake bankmannen Donald Whitfield lustfyllt spelad av ex-Bond Timothy Dalton på fiendens sida. Det är han som är det stora hotet. Denna historia är så fylld av elände till den grad att Elsa funderar över om familjen Dutton ska "go extinct"...

Den andra historien är en helt fruktansvärd beskrivning hur samhället generellt sett och katolska präster och nunnor i synnerhet hanterar indianbarn som tvingats in i den "civiliserade skolan". Det handlar om psykologisk och fysisk tortyr, slumpmässiga bestraffningar, sexuella övergrepp och regelrätta mord som de gudsfruktande prästerna utför utan betänkligheter. Vi får följa Crow-flickan Teonna Rainwater, spelad av Aminah Nieves, som vi allt som oftast ser mer eller mindre blodig. Jag kommer genast att tänka på Sheridans Wind River och svenska Sameblod, andra historier om liknande oförrätter. Man kan ju misstänka att hon är en släkting till Chief Thomas Rainwater i Yellowstone. Det känns rimligt i alla fall. Tyvärr är denna del för enformig och enkelspårig. Det är inte kul att bara se elände på elände och sedan mer elände på det.

Den tredje historien är säsongens klart bästa, den om Spencer Dutton och Alexandra, den unga brittiska Grevinnan of Sussex (arvtagare till). Spencer är för övrigt Elsas yngsta bror, en bror hon aldrig träffade. Han lider av nervositet efter tiden i skyttegravarna i Det stora kriget och arbetar nu som dödsföraktande jägare av aggressiva rovdjur i Afrika. Han får i uppdrag att skydda rika västerlänningar på safari och sådant. Spencer och Alex är underbara ihop och de står för de få ljusstrimmorna i allt mörker under säsongen. 

Till slut får Spencer brevet hemifrån om hur illa ställt det är. 

Cara: Spencer, your brother has been killed. By the time you receive this letter, I suppose your uncle has been killed, as well. Your nephew has been wounded. This ranch and your legacy are in peril. War has descended upon this place and your family. Whatever war you fight within yourself must wait. You must come home and fight this one.

War at home! Han och Alex startar det som visar sig bli en mer än en säsong lång mödosam resa för att komma hem till Montana. Ett tag kändes det som att det skulle ta ännu längre tid innan Spencer kommer in i matchen på hemmaplan, men då visade det sig att Sheridan hade förskjutit på tidslinjerna mellan den i Afrika och den på Yellowstone Ranch, och Spencer fick brevet snabbar än vad jag först befarade. Sen att Spencer och Alex separerades som för alltid i sista avsnittet av säsongen spädde bara på känslan att Sheridan vill fucka med familjen Dutton så mycket som möjligt. Jag hoppas verkligen att Alex kommer tillbaka!

Helen Mirren ger något av en master class i skådespeleri. Harrison Ford är inte med så mycket men han är ju en gigant och det känns. Annars gör alla skådisar ett mycket bra jobb, som alltid i Sheridans serier som det verkar.

Alexandra, Alex, är säsongens ljuspunkt. Hon är överklass med dess ibland opraktiska attityder, men också totalt orädd och jordnära i sitt synsätt som gör henne underhållande och komplex på många sätt. Kan man se lite av Beths gener i henne tro? Jag tar henne till mitt hjärta i vilket fall, och vill se henne lyckas och bli lycklig. Jag vet dock inte om det är möjligt i Duttons värld.

Betyg: 3/5

Yellowstone - Season 5, part 1 (2022-2023)

Yellowstone säsong 5 sändes mellan november 2022 och januari 2023. Det blev endast åtta avsnitt och sedan förkunnades ett "mid season break". De avslutande sex avsnitten sändes nästan två år senare, under november och december 2024. Delvis överlapp med första delen av S5 visades 1923, den andra spin off som kommit ur detta universa. 

1923 S1 visade mellan december 2022 och februari 2023. Fasligt oekonomiskt att visa de olika serierna parallellt för att sedan ha en lång paus. Även om Sheridan och co. ville ha semester kunde de ju spritt ut publiceringen av materialet tänker man. I vilket fall tänker jag se säsongerna från Yellowstone och dess spin offer i den ordning de kom ut så här kommer en revy på första delen av S5.

Detta är en (del)säsong med två ansikten. Den första halvan var ganska trist, en känsla som jag inte är van med då det gäller Sheridans verk. Det är allt för mycket om Jayce och Monica. Hon har ännu en gång råkat illa ut och det börjar bli tradigt. Market Equities CEO Caroline Warner skriker och gapar och hotar familjen Dutton. Det är mycket gapande men lite verkstad där. 

Bitarna med den lite lätt patetiske Jamie går på tomgång och Beths hat mot honom är tröttsamt, även om vi nu för tiden vet grunden för hennes känsla. Beth och Jamie visar båda på maximal illojalitet under denna säsong och sådant gillar vi inte. Hoppas att deras konflikt får ett avslut någon gång; våldsamt, kallt eller återförening. Vad som helst, för just nu känns det som att denna tråd inte utvecklas över huvud taget. 

John och hans tid som guvenör för Montana, Chief Rainwater och hans problem samt Rip och manskapet på ranchen höll dessa inledande avsnitt någorlunda flytande i alla fall.

Men som det förbättrades! De avslutande fyra avsnitten var bland de bästa i hela serien. Fyra mäktiga avsnitt i rad som nästan uteslutande handlade om det Duttons och deras ranch Yellowstone handlar om - cowboying. 

De red ut i markerna och hämta boskapen, det vaccinerades och kalvar märktes, dramatiska saker skedde, tårar fälldes, John struntade totalt i sitt nya jobb och Jamie höll sig på sin kant, och ur bild mestadels.

John, Beth och Rip är återigen de mest intressanta karaktärerna och jag måste hylla Kevin Costner som säsongens gigant. Damn han har åldrats med värdighet. S05E06 "Cigarettes, Whiskey, a Meadow and You" är säsongens bästa avsnitt. 

Säsongen avslutades sött och surt. John tvingades till drastiska åtgärder och bitterljuva farväl samsades med dödshot som flög genom luften både från Duttons och deras externa och interna fiender. Klart jag är sugen på att se hur allt detta kan avslutas på endast sex avsnitt. Som jag förstår det är Yellowstone slut efter andra delen av S5.

Betyg: 3/5

Yellowstone har rent generellt sett jättebra musik. Det är såklart mest country och jag har gillat alla låtar jag hört. Kommer köra någon av alla Yellowstone-spellistor från Spotify under sommarens road trip. Mitt i säsongens höjdpunkt "Cigarettes, Whiskey, a Meadow and You" kom en låt som satte sig på hjärnan direkt. Zach Bryan! Jag föll pladask, älskar denna låt. Den bygger och bygger...

Yellowstone - Season 4 (2021-2022)

Jag nämnde för Patrik att jag ser Yellowstone och han frågade vad serien är för något. Jag gav en vag men så korrekt beskrivning jag kunde och han konstaterade med ett ord: "Dallas!".

Ouch! Men japp, det är väl det det är, i någon mening. Och i så fall är Beth självaste hånleende J. R. Ewing, Jamie är "The President of the Losers Club" Cliff Barnes och Jayce är kanske något av en räkmacksglidande Bobby Ewing. Det passar in!

Säsong fyra håller fortfarande en otroligt hög klass men det var ändå något av en blandad kompott. Main Villains är fortfarande det stora företaget som vill bygga flygplats och stad mitt i Paradiset. Den konflikten kommer ta serien ända in i mål förstår jag nu. Jag gillar valet, det är bättre än att ha nya problem inför varje säsong.

Det finns mycket att gilla med S4. Trion Beth/John/Rip är otroligt bra, allt de gör. Jag gillar Kayce och allt om hans jobb som ko-polis och jag gillar hans sökande efter meningen med livet i indianritualen. 

De svagare elementen är dels Kayce och hans familjeliv vilket känns lite anonymt och som om det har klistrats på historien i efterhand. Säsongens svagaste berättad story är dock den om mini-villain Jamie och hans eländiga pappa. Visa av de scenerna var de första jag kan erinra mig om som kändes aningens "osanna", som ett musikinstrument som inte blivit stämt. Dessutom fick den storyn en tafatt uppslösning känslomässigt. Blev inte bra helt enkelt.

Men säsongens klart bästa delar var allt om Jimmy och 6666. Damn, vilken karaktärsutveckling. Jag gillade inte den, som det verkade, lite korkade Jimmy när han introducerades, men nu när han "vuxit upp" är det som natt och dag. Jag blir retroaktivt mycket imponerad av Jefferson Whites skådespeleri som Jimmy och den arc han haft. Bra grejer.

Efter Säsong 4 visades 1883 egentligen, men den har jag redan klippt, så nu är det säsong 5 för mig. Den verkar vara förlängd och uppdelad på två delar, som 5a och 5b eller något sådant.  

Betyg: 4/5

Yellowstone - Season 3 (2020)

Yellowstone är en jädrans bra serie. Jag hade ett litet brejk mellan andra och tredje säsongen på grund av reasons. Men på grund av det hann jag se mini-serien 1883 nu senast. Den var så bra att suget efter "moderserien" växte, och jag kastade mig på den tredje säsongen. 

Efter 1883 måste jag säga att jag känner mig än mer engagerad i familjen Duttons öden. När man vet hur de tidigare generationerna kämpade för att bygga upp imperiet, blir kampen att behålla det än rimligare...

Som brukligt startade säsongen "pratigt" ganska långsamt med de tre till fyra första avsnitten, men sedan blir det mycket drama och en hel del plötsligt och realistiskt våld. Denna säsong följer schemat från de tidigare säsongerna på det sättet.

Denna gång fokuseras det på hotet från det stora förtaget Market Equities som planerar att tvinga bort Duttons från deras mark och bygga en internationell flygplats mitt ute i den bedövande vackra naturen. Några ljuvliga villains introduceras med Willa Hayes och Roarke Morris i spetsen.

Dramatiken inom familjen Dutton fortsätter med jämna plågor som följd. Vi får lära oss om gamla synder, förlöst kärlek och nya svek. Den eländige Jamie är mer och mer svår att gilla ens det lilla.

Intressant nog har Sheridan castat Will Patton i en roll som borde varit ett svin men han är så charmig att han framkommer mer som en mysig gubbe som man instinktivt litar på mer än andra i omgivningen. Bra eller dålig casting får senare säsonger visa. 

Under mitten av säsongen var jag tveksam till om fajten mot Market Equities var spännande nog för en hel säsong, och jag hoppades på ett snabbt avslut. Med tanke på hur våldsamt konflikten eskalerades i sista avsnittet med tillhörande cliffhanger förstår jag nu att denna fajt kommer ta oss igenom hela den fjärde säsongen också, minst.

Till säsongens roligaste karaktär utser jag, lite överraskande, Laramie (Hassie Harrison), the barrel racer. Underhållande tjej i allt doom and gloom.

Betyg: 4/5

1883 - mini series (2021-2022)

Wow, ibland ser man något så bra att man har svårt att finna orden att beskriva vad man just sett. Man blir tyst av det man såg.

Detta, gott folk, är den bästa säsongen jag sett sedan första säsongen av True Detective från 2014. Jag finner inga ord men jag ska försöka i alla fall. 

Serien kanske bäst beskrivs med Elsas egna ord...

Elsa: "I remember the first time I saw it. Tried to find words to describe it, but I couldn’t. Nothing had prepared me, no books, no teachers, not even my parents. I heard a thousand stories but none could describe this place. It must be witnessed to be understood. And yet, I’ve seen it, and understand it even less than before I first cast eyes on this place.

“Some call it the American Desert, others, the Great Plains. But those phrases were invented by professors at universities surrounded by the illusion of order and the fantasy of right and wrong. To know it, you must walk it. Bleed into its dirt. Drown in its rivers. Then its name becomes clear. It is Hell. And there are demons everywhere.”

1883 är Taylor Sheridans mini-serie om pionjärer som söker sig västerut under 1800-talet. Det är den första spin-offen från hans välkända serie Yellowstone. Här möter vi släkten Dutton men fyra generationer tidigare. Serien utspelas 1883. 

Elsa: "We are in the land of no mercy now."

Jag fick höra att den var långsam... Och det är den, ljuvligt långsam men också intensiv och påträngande. Den är dessutom otroligt brutal, både grafiskt men framför allt i sin krasshet inför det som sker med folket vi följer. De har tagit sig in i mig, de lever där nu.

Elsa: "I knew nothing of the horrors that hides in freedom's shadow."

Vi leds av Elsa Duttons interna monolog under resan norrut från Forth Worth. Hennes röst förhäxar mig, tar sig in under huden, in i mitt undermedvetna. Hon beskriver på ett fantastiskt sätt naturen och friheten hon finner därut.

Elsa: "Freedom has fangs."

Allt hon beskriver har två sidor. Naturen är gudomligt vacker, men också gudomligt obarmhärtig. Den är likgiltig inför människors lidande och undergång.

Elsa: "No matter how much we love it, the land will never love us back."

Jag älskar det poetiska och det karga. Känslan av otvunget, naket och utsatt. Serien visar vad det är att vara helt fri från det civiliserade samhället men därmed också helt utlämnad till en miljö som inte bryr sig och där endast de starkaste överlever. Om ens de.

Elsa: "I didn't have the heart to tell her there is no Heaven to go to, because we're in it already. We're in Hell too. They coexist, right beside each other. And God is the land."

Sheridans manus är makalöst. Alla i casten är helt fantastiska med Isabel May som Elsa Dutton i spetsen. Vi har det äkta paret Tim McGraw och Faith Hill som James och Margaret Dutton, Sam Elliott som Wagon Master Shea Brennan och LaMonica Garrett som Thomas... En av de bäst säsongerna tv-serie jag sett.

Elsa: "The best way to know if land is truly undiscovered is to seek words to describe it. When you can't, you know it's virgin land. Untouched by our dirty hands. To see it is to be silenced by it."

Betyg: 5/5

Reacher - Season 3 (2025)

Hur är det, visst är det oftast så att tv-serier blir sämre och sämre desto längre de pågår? Är det inte så med de flesta serier vi känner till? 

Det måste såklart finnas några undantag, men som en generell regel? Senaste Only Murders in the Building var ju otroligt svag om jämför med dess första säsong. Det är endast ett exempel från närtiden. Nu verkar det tyvärr som att Reacher gått samma öde till mötes. Det känns extremt trist för detta var en serie jag verkligen gillade...

Jag hade kanske trott att Reacher skulle hålla bra klass lite längre då serien bygger på en bokserie och att materialet som serien bygger på så att säga håller en konsistent nivå.

Och så är kanske fallet, jag har inte läst boken, men genomförandet av S3 är i vilket fall under all kritik. Har de bytt "show runner" eller folket i "writers room"? 

Det är framför allt en otrolig mängd exposition i dialogen som förstör. Jag la tyvärr märke till detta i något av de tidiga avsnitten och sedan var det kört då karaktärerna om och om igen berättar om vad som hänt, hur de kommer fram till saker och ting eller vad som behöver göras. Det är höjden av "sloppy writing" kombinerat med en inställning att åskådaren antagligen är så korkad att de inte förstår annars. Och detta handlar om Reacher... Det är inte James Joyce vi pratar om!

Det andra skälet att denna säsong kraschlandar innan den kommit upp är castingen av brittiskan Sonya Cassidy i rollen som "tough as nails" DEA agent Susan Duffy. Jag tror inte att jag skulle kunna nämna någon sämre skådespelare i stunden. Hennes karaktär ska ha en banter med Reacher som senare leder till en kärleksaffär men hon klarar inte av uppgiften. Usel leverans av dialogen, usel tyngd i rollbeskrivningen, hon är helt värdelös i denna serie. Hon är säkert en jättefin person men detta gjorde hon inte bra.

Alan Ritchson är som vanligt mycket bra, i alla fall som Reacher, vilket mest är att vara tyst och se svår ut. Tyvärr fick han inte mycket att göra med tanke på att Cassidy förstörde varje scen hon var med i. Dessutom har de skurit ner på scener där Reacher "tar hand om" onda människor. Ni vet de där små scenerna som uppvisar Reachers rättspatos och våldskapital.

Jag gillade också att återse "brat pack"-stjärnan Anthony Michael Hall. Såg om The Breakfast Club för några veckor sedan och funderade på vad det blev av dem. De som var "hetast" var de som försvann snabbast; Molly Ringwald och just Anthony Michael Hall. 

Reacher är något av en snuttefilt, men denna säsong kommer snabbt falla i glömska. Miserabelt.

Betyg: 1+/5