Shetland - Series 1 (2013)

Eftersom jag ska segla till Shetland i sommar tog jag mig an att kolla in den kända polisserien med ögruppens namn. Britterna kan göra tv-serier när de vill och detta var helt klar mycket dugligt.

Första säsongen är baserad på boken Red Bones av Ann Cleeves, hennes tredje thriller. Det känns bra att det är en adaption på en bok, minskar volatiliteten av ett writers rooms som ska hitta på något i stunden. 

Boken avhandlas i två avsnitt på drygt 50 minuter vardera. Det känns som en "pilot"-säsong. Resultatet var lyckat och serien fick förlängning (och de har kommit fram till series 10 vid det här laget).

Ärligt talat är mordmysteriet inte det bästa med denna series 1. Vi får följa polisens utredning av mordet på en gammal dam och historien tar oss tillbaka till "Shetlandsbussarna" under andra världskriget. Norska och lokala shetländska sjömän åkte skytteltrafik mellan Shetland och Norge under ockupationen. De fraktade motståndsmän, material och pengar in i Norge och flyktingar ut ur landet.

Istället är det karaktärerna som är den största behållning. Polisen Jimmy Perez (Douglas Henshall) är huvudperson, hans team Tosh (Alison O'Donnell), Sandy (Steven Robertson) och de övriga är alla rekorderliga brittiska skådisar. Övriga bi-roller är alla bra, ingen sticker ut på ett negativt sätt. Jag känner inte igen ett enda ansikte vilket gör att serien känns 100% genuin.

Seriens verkliga huvudkaraktär är dock Shetlandsöarna själva, miljöerna och känslan som infinner sig på en ögrupp ute i Nordsjön. Det är helt enkelt en fantastisk miljö vi befinner oss i. Havet är överallt och alltid närvarande, allt är extremt grönt, avsaknaden av skog, de tjocka tröjorna, de slitna gamla stenhusen byggda på 1800-talet. Look and feel. 

Detta var en härlig inledning (på serien). Det är en tv-serie man kan mysa med, put a kettle on och sjunka ner i fåtöljen med raggsockorna på och drömma sig bort.

Betyg: 3/5 

Tinker Tailor Soldier Spy - Mini-series (1979)

Tidigare i somras såg jag om Tomas Alfredsons film från 2011. Den är helt enkelt glimrande. 

Att göra adaptioner på John Le Carrés böcker är dock inte snutet ur näsan. Det måste simultant vara både det lättaste och det svåraste som finns att göra. Böckerna håller högsta klass och grundmaterialet finns där. Men de är också mycket komplexa, psykologiska och på ytan kan det verka som att det inte händer speciellt mycket. Nåväl, jag såg i någon recension att det hänvisaddes till den gamla miniserien från BBC. Jag har sett den tidigare men kommer inte ihåg mer än att den var bra.

Nu har jag sett om den i alla fall. Alec Guinness spelar George Smiley, rollen som Gary Oldman gjorde så bra i filmen. Sir Alec är otroligt bra och han gör sin George ännu kallare och hårdare än vad Gary mäktade med. Men i slutändan kan jag inte avgöra vem av dem som gör rollen bäst. Jag gillar båda mycket.

Övriga roller är mycket enklare. Alfredson hade en arsenal med grymma skådisar som John Hurt, Toby Jones, Tom Hardy, Colin Firth, Benedict Cimnerbatch och svenske David Denick. I tv-serien är det gamla skådisar från 70-talet som jag knappt känner igen. De gör jobbet men tar inte serien till samma höjd som filmen.

Även när det gäller look and feel är filmen överlägsen serien. Det är inte så konstigt med tanke på budget och övriga production values.

BBC fortsatte med en mini-serie till några år senare. Då hoppade man över mittenboken i Smiley-trilogin och filmade istället den tredje boken Smiley's People. Den får jag se om till hösten. Detta material ska helt klart ses under mulet och kallt väder.

Fantastisk bokserie, fantastisk film och fantastisk mini-serie från BBC.

Betyg: 4/5

Jo Nesbø's Harry Hole - mini series (2026)

Jag fick tips av Niklas under inspelningen av albumåret 1977 om denna norska krim. Och eftersom påsken just varit här tänkte jag, varför inte lite norsk påskekrim?

Serien håller hög klass och den påminner en hel del om första säsongen av True Detective. Vi har en seriemördare, religiösa symboler och koder och till det ett mystiskt hemligt sällskap. Dessutom är musiken mycket bra, både det stämningsättande och olycksbådande domedagsmullrandet, och "vanliga" låtar som valts ut. Nick Cave och Warren Ellis har gjort originalmusiken.

Serien kommer trots det inte upp i samma nivå som True Detective, vilket känns rimligt och ok. Jag tycker att Tobias Santelmann är riktigt bra som Harry men han kan inte mäta sig med firma Matthew McConaughey och Woody Harrelson. Spänningen är likvärdig i båda serierna, men bådas sista avsnitt tappar lite på samma sätt, när det går från stämning och ovisshet till mer action minskar mystiken och... stämningen lite.

Vår norska serie vinner på avdelningen the bad guys, vilka är fler än en. Det är mycket intressant och kul att se dem agera i så obekväma roller. Det är inte smickrande roller dessa kända lirare tagit. Det gillar jag.

Harry Hole är bitvisk rejält brutal och det är ett stort plus. Jag satt på helspänn under stora delar av serien om nio avsnitt. Det var väl mest i slutet när det skulle bli spännande action som jag kunde slappna av lite. Men även under avslutningen fanns där en grisig scen som andra delen av en briljant symmetri med en tidigare scen. Som de säger på engelska... What goes around, comes around.

Där Harry Hole-serien framför all tappar i jämförelse med sin amerikanska förebild är när den blir stereotypisk Nordic Noir. Ja, ni vet ju alla vad det handlar om. Ett överdrivet fokus på huvudpersonens trasiga liv, alkoholism och trassliga kärleksrelationer. Fanns det inslag av detta i True Detective? Javisst, men sansat och i bakgrunden som att sätta kontext, inte i fokus som så ofta i de nordiska produktionerna. Varje gång Harry hänger med Rakel eller hennes tråkige son Oleg tappar serien tempo och energi.

Detta är dock inte ett stort problem, det kunde ha varit så mycket värre. Vi slapp se Harry Hole springa omkring utan kalsonger i sin lägenhet och vi slapp karaktärer som gråter så att snoret flyger. Signum för traditionell svensk polisfilm. Ni som vet vet. 

Bland de många utmärkta skådespelarna stack Tobias Santelmann som Harry, Joel Kinnaman som kollegan Tom Waaler, Frank Kjosås som teaterregissören Willy Barli och Ellen Helinder som CSI experten Beate Lønn ut extra mycket.

Som namnet antyder är detta en adaption av en roman av Jo Nesbø. Jag har inte läst något av honom och inte heller sett Tomas Alfredssons internationella The Snowman från 2017, den med Michael Fassbender i huvudrollen som Harry. 

Nåväl, denna serie är skapad av Nesbø själv som också skrivit filmmanuset. Det är en nordisk produktion fullt ut med skådespelare från Norge, Sverige och Danmark. En hel del svenska ansikten dyker upp, förutom Kinnaman är Peter Stormare den mest kända. Dansken som spelade Mr White spelar lustfyllt sin polispsykolog. Jag gillade hans röda strumpor!

Betyg: 4/5

A Knight of the Seven Kingdoms - Season 1 (2026)

 

Sex kort avsnitt! Hela säsongen är lika kort som två vanliga långfilmer. Sweet!

Detta var en stor positiv överraskning. Det var underbart med en adaption som är bra. Detta görs på den första av tre noveller om Dunk och Egg. George R. R. Martin är involverad i showen vilket nog är en förutsättning för det lyckade resultatet.

I första säsongen följer vi våra hjältars besök på en klassisk turnering där riddarna ska slåss tills blodet sprutar. Det är en riktig fajt vi får se. Den kommer inte upp i samma nivå som den i Ridley Scotts The Last Duel men den duger väl.

Serien är tajt, välskriven och välspelad. Den har ett tämligen långsamt tempo men jag blir aldrig uttråkad och fipplandet med mobilen hålls till ett minimum. Detta kanske mest för att avsnitten inte är mycket mer än lite drygt en halvtimme vardera.

Det är underbart att återbesöka en så bra realiserad fantasyvärld. Den är inbodd, skitig och mustig. Verklighetskänslan är maximal. Jag tänker med vemod på en annan fantasyadaption som aldrig kom i närheten av dessa höjder.

Som vanligt i Westeros är många karaktärer elaka typer, men här finner vi också flera goda och hederliga folk. Och det startar med Dunk och Egg spelade av Peter Claffey och Dexter Sol Ansell. De blev båda favoriter från första avsnittet. Egg är min största favorit under säsongen. Andra favoriter var Ser Lyonel Baratheon (Daniel Ings) och Raymun Fossoway (Shaun Thomas).

Showen tillåter sig några flashbacks lite här och där, framför allt en längre sådan från Dunks yngre tonår hemma i Fleabottom i King's Landing. Men under resten av säsongen kryper handlingen närmare och närmare den obevekliga bataljen. Trots sin "litenhet" väljer även denna show att förlägga "det stora avsnittet" på väl vald plats i säsongen. Ni som vet vet.

Musik! När det gäller GoT kan musiken aldrig glömmas. Vi får ett nytt musikaliskt uttryck, vilket känns bra. Det ikoniska temat används knappt! Därmed känns det så mycket starkare när de så bekanta tonerna väl klingar. Vi hör melodin lite kort i första avsnittet såklart, det var ett måste som en välkomsthälsning tillbaka. Men efter det används den fullt ut endast en gång, i säsongens mäktigaste scen vilket lyfter scenen än högre. Damn, so good.

Jag ser gärna vidare detta och ser fram emot att få följa Dunk och Egg i ytterligare två korta säsonger. Men om de därefter inte har mer material att adaptera måste de stanna där. Inget mer dynga från wannabies!  

Betyg: 4/5

PS, såklart skulle jag också velat att säsongen hade varit dubbel så lång. Javisst. Men samtidigt, det var allt något fräscht och lättsamt över att den var så kort...

Andor - Season 2 (2025)

Jag har inte varit ett större fan av Disneys hantering av Star Wars. Deras live action tv-series har inte varit speciellt bra. Jag lägger skulden på ledningen av Disney Star Wars.

När det gäller filmerna under Kathleen Kennedys horribla ledning har det mestadels varit svårartat uselt med ett undantag som heter Rogue One: A Star Wars Story från 2016.

Det är mest för koppling mellan Andor och just rogue One som gjorde att jag drog av plåstret och kollade på andra säsongen av Andor. Jag hade också hört att den skulle vara bra, ta i trä.

Ok, ja detta var kanske det bästa bland tv-serierna. Jag såg första Mandalorian och tyckte det var milt spännande att se världen komma till liv. Den enskilt bästa delen av Mandalorian var avslutningen av andra säsongen. Säsong tre tror jag att jag inte ens brytt mig se.

Första Andor då? Den var hyllad men jag fann den ganska tråkig. Jag hoppades på bättre i S2.

Problemet med Andor är att Cassian, Bix och Wilmon är tråkiga platta figurer som jag inte bryr mig om. Samma sak med det onda laget; Syril, Dedra och alla deras chefer, jag finner aldrig någon anledning att bry mig om dem mer än att de är device för att skapa stämning.

Andor och speciellt säsong 2 lever i mitt huvud på i princip tre karaktärer vilka jag skulle velat se så mycket mer av; seriens "Scarlet Pimpernel" Luthen (Stellan Skarsgård), den stenhårda och spännande Kleya (Elizabeth Dulau) samt politikern som riskerar allt för rebellerna Mon Mothma (Genevieve O'Reilly). Jag skulle velat se en säsong som fokuserade på dessa tre och deras gärningar och där Cassian och de andra endast dyker upp lite då och då. Nu är säsongen balanserad helt tvärtom. Jag fann aldrig Cassians moraliska beslut eller actioninriktade stordåd som speciellt gripande. De övriga figurerna vi får följa var än mer menlösa. Men Luthen, Kley och Mon de gjorde allt det "roliga" under denna fas av motstånden mot Palpatine. Det är de som är de riktiga hjältarna!

Säsongen inleds BBY 4 och vi får tre avsnitt per år. Ett kul grepp att stega ner mot starten av Rogue One, men också något av en antalogi vilket innebär tre årslånga hopp i berättelsem. Momentum stoppas om och om igen.

Den sista fjärdedelen fokusera äntligen mer på Luthen och Kleya än Cass och Bix. De tre avsnitten var det bästa av denna serie och det bästa Star Wars tv-serie jag sett, vid sidan av sista avsnittet av Mandalorian S2.

Första delen, BBY 4, är mer eller mindre redan glömd förutom en härlig scen i slutet av Ep 3 under bröllopet när Mon efter ett kort ödesdigert samtal med Luthen inte vet vad hon kan göra mer än att dansa. Tyvärr är den så starka scenen korsklippt med något meningslöst från en jordbruksplanet. 

Andra delen, BBY 3, är episoder 4-6 och de är också trista förutom en scen i slutet av sjätte avsnittet när Kleya skulle ta bort avlyssningsapparaten från ett antikt föremål samtidigt som fienden är i rummet. Upproret på Ghorman som taget ur en film om den franska motståndsrörelsen under andra världskriget var kanske väl menat men usch så icke spännande det var. Till sist fick Bix sin hämnd mot elak man som torterat henne. Varför de klippt ner den sekvensen så förtvivlat fattar jag inte. Med tanke på hur svag historien varit under de första sex avsnitten kunde man tänkt sig att de gjort en större sak av detta. Vi kunde fått en mycket längre och mer spännande berättelse om hur Bix och Cassian kunde bli ensamma med honom, en lång scen med en obruten konversation mellan Bix och monstret, förväntningen inför slutet är spänningen (!) och inte minst att vi kunde fått se lite mer av hämnden...

Den tredje delen, BBY 2, är lite lite bättre. Dels gör Alan Tudyk entré och det är pluspoäng såklart. Allt om Ghorman är olidligt, men Mon Mothmas eldiga politiska tal och efterföljande flykt där Cassian räddar henne var spännande på riktigt. Tyvärr orkade showen inte fullfölja med en komplett fritagning. Just när det såg som mörkast ut så var de helt plötsigt ute på trappan ner till plazan långt från soldaterna. Jaha, det gick ju smidigt...

Ok, så kommer vi till den fjärde och sista delen, BBY 1, tre bra avsnitt och den del av säsongen som jag faktiskt fick lite, lite old school feeling som om detta vore riktiga Star Wars. Ep 10-11 med Luthens död, Kleyas origin story och hennes uppoffring är magnifik. Döm om min förvåning! Showen kan ju när de bara väljer att fokusera på rätt saker. Men too little too late i mina ögon.

Tyvärr fick jag inte min lilla förhoppning uppfylld om att Andor S2 skulle knyt an direkt in i Rogue One (så som Rogue One gör in i Episode IV). Men den kommer ganska nära, och precis som Patrik förutspådde var jag tvungen att se om Rogue One direkt efter jag avslutat säsongen. Så, javisst det finns något här. Tre riktigt bra avsnitt och spridda bra delmoment ur avsnitten 3, 6 och 9. Man får vara nöjd med det lilla man får.

Betyg: 2/5 

Slow Horses - Season 5 (2025)

Slow Horses är en riktigt bra serie och antagligen min favorit bland de som fortfarande pågår. Nu har vi kommit till femte säsongen och detta var överraskande nog en av de starkaste säsongernna hittills. Serien har inte alls tappat säsong efter säsong som många gör.

Den höga kvaliteten kan rent generellt sett vara på grund av att detta är adaptioner av Nick Herrons spionromaner. Men specifikt för denna S5 handlar det nog mest om vilka karaktärer säsongen fokuserar på! Vi får nämligen mycket mer på Jackson Lamb än normalt, samt en stor dos av Roddy Ho, Shirley Dander och den nya favoriten J.K Coe med sin vrånga stil. Det visade sig att serien mådde riktigt bra av att River och hans senila farfar Cartwright fick stiga åt sidan.

Men som alltid är Gary Oldman den största anledningen för mig att kolla på Slow Horses. Han är superb i rollen som Lamb och självklart den karaktär från denna serie som lättast kunde ha fått plats i en John Le Carré. Kristin Scott Thomas är riktigt bra som Diana Taverner. Jag gillade också den fånige Claude Whelan aka "First Desk" ypperligt spelad av James Callis.

Säsong 5 var en höjdare! Och efter eftertexterna av sista avsnittet såg vi en trailer för säsong 6. Tider det!

Betyg: 4/5 

Only Murders in the Building - Season 5 (2025)

Shown har nu kommit till femte säsongen och det innebär att mordeplottarna av naturliga skäl blivit mer och mer vrickade. Det är svårt att hålla nivån helt enkelt. Så på ett sätt suger showen, men å andra sidan är trion Steve Martin, Martin Short och Selena Gomez så charmiga att den ändå funkar. Det är en mysig häng-serie helt enkelt.

Denna säsong erbjuder mer av Olivers narcissism, Charles nyfunna kåthet och Mabels förföriska basröst. Mabel är för övrigt som vanligt trions enda vuxna i rummet. 

Till våra tre hjältar återkommer Michael Cyril Creighton som Howard, och Meryl Streep som Loretta. Howard är en favorit, även om hans romans med serviceroboten inte var det roligaste spåret man kunde tänka sig. Vad Meryl Streep gör i showen känns mer luddigt.

Säsongens kända gästskådespelare är Téa Leoni, Bobby Cannavale, Dianne Wiest, Keegan-Michael Key, Christoph Waltz och Renée Zellweger bland andra. Av dessa är det Bobby Cannavale som död mafioso och Christoph Waltz som den vrickade mångmiljadären med oklar ålder, en travesti på AI-gurus som Elon Musk klart mest underhållande. När det kommer till gästskådisar föredrar jag nog de överdrivet galna inslagen. Dianne Wiests deprimerade och arga änka var inte lika roande, to say the least. Seriens drama får trion stå för, det räcker så.

Mordmysteriet är inte det roligaste, det är onödigt rörigt och ger inget extra bling. Behållningen av säsongen är däremot charmen, humorn och trions varma hjärtan. Sammanfattningsvis säger jag: inte så bra, men mysigt!

Betyg: 2/5

1923 - Season 2 (2025)

Elsa (1883): There is a moment where your dreams and your memories merge together, and form a perfect world. That is Heaven and each Heaven is unique. It is the world of You. The land is filled with all you hold dear and the sky is your imagination.

I efterhand inser jag att både slutet av Yellowstone och 1923 beskrivs under slutet av 1883. Dels om ödet för ranchen, dels om hur det slutar för Spencer och Alex. Det är starkt gjort av Sheridan, och inte så lite vågat.

1923 är en historia som brer ut sig på två säsonger. På ett sätt liknar den 1883, som Pernilla sa:
"En lång resa för att ta sig till ranchen och sedan dör tjejen."

Problemet var att resan var målet i 1883, och den var fantastisk. Resan i 1923 var för att komma hem och försvara ranchen. Men något gick överstyr. Sheridan verkar ha tappat sin magiska touch här. Tröttma? Det blev helt enkelt för mycket... för mycket misär, för många oturliga motgångar, för många förluster jämfört med vinster.

Sista avsnittet, ett dubbelavsnitt, var dock otroligt bra. Sheridan gör bra sista avsnitt i sina serier! 

Men fram dit blev jag mer och mer otålig och det blev till slut nästan skrattretande hur illa det kan gå för en familj. Det jag under inledningen av första säsongen antog skulle vara en kort resa för Spencer och Alex blev två säsonger långt! Spencer kom äntligen hem igen i andra halvan av sista avsnittet!

Resan under de två säsongerna var inte målet. Hemkomsten och kriget om the Yellowstone Ranch var det tydligt uppsatta målet (se promo-postern ovan). Det känns som att Sheridan gick bort sig i historieberättandet någonstans. Varför vet jag inte. Jag brukar känna mig trygg i hans händer, både manus och regi. 

Elsas resa i 1883 var magnifik, hon levde ett fullt liv under de få veckor vi fick följa henne, och Sheridan satte upp målet med den resan annorlunda. Familjens mål, James Duttons mål, var Oregon, medan vi tittare visste att de skulle hamna i Montana. Vi var nyfikna på varför det blev så... Det vill säga, vad som hände under resan var seriens mål, inte vad som hände när de väl kommit fram. I 1923 kändes den långa resan som ett nödvändigt ont för att komma till målet med serien, kampen om ranchen. Alexs resa var dessutom i kontrast till Elsas dito horribel hela vägen och Alex dog en meningslös död. Vad dog hon för...? Vadå? Alexs historia var klart sämst. Jag fattar inte alls vad han ville med den. 

Tyvärr fanns det fler saker som var smärtsamt dåliga under säsongen. Jag tänker givetvis på tråden om Whitfields (Timothy Dalton) sadistiska "sexlekar" vilken var under all kritik. Helt fel tonalitet för serien, och nedslående att Sheridan återkom till den om och om igen. Nog nu, sluta skrika mr. Sheridan, vi fattar att han är ond!

Till sist har vi Teonna, den unga crow-kvinnan. Hennes misär och alla motgångar passar in. Sheridan har uttalat en önskan om att kunna berätta the native Americans historia och den är hemsk. Men även här blev det som att alla reglage var uppskruvade till max. Ibland behövs det att höja rösten om orättvisor, men ibland ska man viska. Då lyssnar folket än mer. Nu skreks det för fulla lungor oavbrutet under två långa säsonger. Tröttsamt och till slut hörde jag inte riktigt vad han skrek längre.

De två historier som jag uppskattade mest var den om Jacob och Cara samt den om Spencer. Problemet var kanske inte så mycket vad som hände dem, utan mer att showen hade pratat om kriget på hemmaplan som ett hägrande mål och vi aldrig kom fram till det, som det kändes.

Sista avsnittet var dock mycket bra; spännande, hämndfyllt, hjärtskärande, vanvettigt och till slut ack så vackert på det mest vemodiga sättet. 

Elsa (1923): Spencer never remarried. Took the comfort of a widow and made another boy... refused to marry her, and one day the widow was gone. For Spencer, Alex's memory didn't fade, didn't fray at the edges and didn't dull. Not one. Alexandra Dutton was born on April Fool's Day, 1901, in Oxfordshire, England. And laid to rest March 29, 1929. When old age robbed him of his memories, he simply closed his eyes and dreamed up new ones. And 45 years later, my young brother joined her. 

Alex (1923): Took you long enough.

Spencer och Alexandra har gjort Elsa sällskap och de kommer finnas kvar i mitt minne länge länge.

Betyg: 2/5

Yellowstone - Season 5, part 2 (2024)

S5 togs så i mål med sex avsnitt där det sista, hela seriens sista avsnitt, var ett dubbelavsnitt. Jag har uppfattat att denna säsong är en vattendelare precis som 1883 till viss del är. För mig är det dock ingen tvekan, jag är ett stort fan av båda. 

Visst, 1883 är svårt att slå, omöjligt till och med kanske, men jag fann andra delen av S5 överlagt bra och det sista avsnittet otroligt bra. Har någonsin ett sista avsnitt för en serie gjort alla fans nöjda? Jag var nöjd denna gång.

Efter en rivstart i första avsnittet puttrade säsongen på till vi kom till det sista avsnittet. Här lyckades Taylor Sheridan med det mesta jag hade kunnat önskat mig. Vi fick ett mysigt avsked med alla cowboys, nere i "the Bunkhouse". Vi fick också äntligen en avslutning på seriens långa följetong mellan Beth och Jamie. Brutalt som sig bör.

Vissa av avskeden var kanske lite smöriga, och det var lite udda med Sheridans manus då det gäller Travis Wheatley, som ju spelas av Sheridan själv. Travis var inte så lite överdriven, hehe. Jag funderar på om han ville balansera det stora vemodet med lite over the top humor... 

Japp, denna serie var inte som the Rise and Fall of the Roman Empire, här var det the Fall of the Dutton Empire för hela slanten. The Rise-delen behandlas kanske i prequels. Men vi fick slutet som var lovat i alla fall!

Javisst, jag som såg 1883 lite tidigare än publiceringsordningen har gått och väntat länge på slutet som avslöjades klart och tydligt i sista avsnittet av 1883 då Spotte Eagle (Graham Greene) berättade för James Dutton om dalen de kallade Paradise. Han sa då att James och hans familj kunde bo där men att hans folk skulle få tillbaka dalen om "sju generationer" vilket James accepterade. 20 år per generation... 1883 plus sju generationer är cirka 2023... mycket "on brand" för Taylor Sheridan för övrigt.

Sista avsnittet var fantastiskt. Vi fick ett ordentligt avsked till alla i "the found family". Karaktärerna spreds vind för våg, Det extra långa avsnittet innehöll också en hel del thriller-spänning. Men framför allt var det en känsla av vemod. När de monterade ner ranchens logga kändes det ända in i hjärtat. Bra serier som denna kryper ju in under huden på en.

Helt plötsligt fick jag en känsla. Om det var på grund av musiken, smäktande stråkar med ett piano som påminde mig om "The Funeral". Eller om det var just det där med the found family som tog avsked, och ranchen som var som en båt, som ett rymdskepp. Plötsligt kändes det som att avsnittet var precis som jag skulle önskat att sista avsnittet av Firefly efter fem fulla säsonger skulle ha varit i ett parallellt universum.

Scenen cirka 71,5 minuter in i avsnittet när Rip gick genom det tomma stallet, tittade sig omkring en sista gång för att sedan dra igen de stora skjutdörrarna kändes som att det var Mal som gick en sista gång genom ett tomt Serenity. Det kändes som en bookend-scen till scenen när Mal första gången ser och går in i Serenity i "Out of Gas". Jag kommer aldrig kunna beskriva vad jag älskade med sista avsnittet av Yellowstone. Men, kanske, kanske, någon som ser Firefly i dess mest magnifika briljans som jag gör, kan kanske, kanske, ha en aning om vad jag menar.

Här är det ranchen och dess symboler som stod för något, som höll samman familjen genom generationer av blod, svett och tårar. I Firefly var det skeppet Serenity. Ranchen stod för friheten för James Duttons arvingar, James som stred på sydsidan i inbördeskriget. Precis som Mal gjorde, precis som Serenity stod för friheten Mal sökte... Jag ska inte dra analogin för långt, men jag började i mitt huvud matcha in karaktärerna i Yellowstone med deras motsvarighet i Firefly. Matchar inte perfekt, långt därifrån, men i mitt huvud finns där ett släktskap.

Sista scenerna var otroliga, dammig i rummet. Ungdomarna som välte gravstenar var en extra tungt men lyckligtvis röt Mo till och rättade upp dem. Alla i släkten Dutton som vilar där bör få vila i fred. 

Betyg: 4/5

1923 - Season 1 (2022-2023)

Första avsnittet av första säsongen av 1923 inleds med den underbara Elsas voice over...

Elsa: My father had three children. Only one would live to see their own children grow. Only one would carry the fate of this family through the Depression and every other hail the 20th Century hurled at them.

Det är en bister realitet som hennes familj lever i. Efter hennes död gick det först bra ett tag men sedan, not so much.

Elsas berättarröst återkommer lite då och då under säsongen och jag blir alltid varm i bröstet när jag hör hennes röst, men den påminner mig också om hur bra 1883 är. Det visar sig bli en orättvis jämförelse mellan 1923 (S1) och 1883, speciellt med tanke på hur Sheridan lagt upp säsongerna av 1923 strukturmässigt.

Denna säsong är uppenbarligen skriven med andra säsongen i åtanke, som kom ut inte allt för länge sedan. Under denna första säsong har familjen Dutton under alfahanen Jacob (Harrison Ford) rejäla problem. Allt går snett, Jacob blir skadad och alfahonan Cara Durron (Helen Mirren) måste ta över i en miljö där kvinnorna inte förväntas göra annat än föda barn och laga mat. Allt går åt fanders och när jag kommit en fem-sex avsnitt in i den åtta avsnitt långa serien började jag förstå Sheridans idé. Säsongen avslutas på botten, rock bottom.

För att vara en serie i Yellowstone-universat var detta något helt nytt. Man är van att se familjen stöta på stora utmaningar, ibland omöjliga odds men de brukar alltid vinna sina fajter. Här i första säsongen av 1923 är det tvärtom. Jag väntar mig nu att Sheridan kommer ställa allt till rätta under den andra säsongen. Det borde ha hunnit bli år 1924 nu och det är nog en tid för revansch! För vi vet ju hur läget är för familjen när Yellowstone drog igång, så man har ju det långsiktiga facit i sin bakficka.

1923 utvecklar berättandet ganska tydligt också. Även om vi får några utstickare i Yellowstone, framför allt Jimmys historia på 6666, tar Sheridan det ett steg till här. Säsongen berättas i tre parallella historier som hittills inte har korsat varandra. 

Vi får följa familjen Dutton; Jacob, Cara, John, Emma och Jack hemma på the Yellowstone Ranch i fajter mot de lokala fårfarmarna. Galet, fårfarmarna! De leds av Banner Creighton, sliskigt spelad av Jerome Flynn som vi såg som Bronn i GoT. Snart involverar sig den otroligt elake bankmannen Donald Whitfield lustfyllt spelad av ex-Bond Timothy Dalton på fiendens sida. Det är han som är det stora hotet. Denna historia är så fylld av elände till den grad att Elsa funderar över om familjen Dutton ska "go extinct"...

Den andra historien är en helt fruktansvärd beskrivning hur samhället generellt sett och katolska präster och nunnor i synnerhet hanterar indianbarn som tvingats in i den "civiliserade skolan". Det handlar om psykologisk och fysisk tortyr, slumpmässiga bestraffningar, sexuella övergrepp och regelrätta mord som de gudsfruktande prästerna utför utan betänkligheter. Vi får följa Crow-flickan Teonna Rainwater, spelad av Aminah Nieves, som vi allt som oftast ser mer eller mindre blodig. Jag kommer genast att tänka på Sheridans Wind River och svenska Sameblod, andra historier om liknande oförrätter. Man kan ju misstänka att hon är en släkting till Chief Thomas Rainwater i Yellowstone. Det känns rimligt i alla fall. Tyvärr är denna del för enformig och enkelspårig. Det är inte kul att bara se elände på elände och sedan mer elände på det.

Den tredje historien är säsongens klart bästa, den om Spencer Dutton och Alexandra, den unga brittiska Grevinnan of Sussex (arvtagare till). Spencer är för övrigt Elsas yngsta bror, en bror hon aldrig träffade. Han lider av nervositet efter tiden i skyttegravarna i Det stora kriget och arbetar nu som dödsföraktande jägare av aggressiva rovdjur i Afrika. Han får i uppdrag att skydda rika västerlänningar på safari och sådant. Spencer och Alex är underbara ihop och de står för de få ljusstrimmorna i allt mörker under säsongen. 

Till slut får Spencer brevet hemifrån om hur illa ställt det är. 

Cara: Spencer, your brother has been killed. By the time you receive this letter, I suppose your uncle has been killed, as well. Your nephew has been wounded. This ranch and your legacy are in peril. War has descended upon this place and your family. Whatever war you fight within yourself must wait. You must come home and fight this one.

War at home! Han och Alex startar det som visar sig bli en mer än en säsong lång mödosam resa för att komma hem till Montana. Ett tag kändes det som att det skulle ta ännu längre tid innan Spencer kommer in i matchen på hemmaplan, men då visade det sig att Sheridan hade förskjutit på tidslinjerna mellan den i Afrika och den på Yellowstone Ranch, och Spencer fick brevet snabbar än vad jag först befarade. Sen att Spencer och Alex separerades som för alltid i sista avsnittet av säsongen spädde bara på känslan att Sheridan vill fucka med familjen Dutton så mycket som möjligt. Jag hoppas verkligen att Alex kommer tillbaka!

Helen Mirren ger något av en master class i skådespeleri. Harrison Ford är inte med så mycket men han är ju en gigant och det känns. Annars gör alla skådisar ett mycket bra jobb, som alltid i Sheridans serier som det verkar.

Alexandra, Alex, är säsongens ljuspunkt. Hon är överklass med dess ibland opraktiska attityder, men också totalt orädd och jordnära i sitt synsätt som gör henne underhållande och komplex på många sätt. Kan man se lite av Beths gener i henne tro? Jag tar henne till mitt hjärta i vilket fall, och vill se henne lyckas och bli lycklig. Jag vet dock inte om det är möjligt i Duttons värld.

Betyg: 3/5

Yellowstone - Season 5, part 1 (2022-2023)

Yellowstone säsong 5 sändes mellan november 2022 och januari 2023. Det blev endast åtta avsnitt och sedan förkunnades ett "mid season break". De avslutande sex avsnitten sändes nästan två år senare, under november och december 2024. Delvis överlapp med första delen av S5 visades 1923, den andra spin off som kommit ur detta universa. 

1923 S1 visade mellan december 2022 och februari 2023. Fasligt oekonomiskt att visa de olika serierna parallellt för att sedan ha en lång paus. Även om Sheridan och co. ville ha semester kunde de ju spritt ut publiceringen av materialet tänker man. I vilket fall tänker jag se säsongerna från Yellowstone och dess spin offer i den ordning de kom ut så här kommer en revy på första delen av S5.

Detta är en (del)säsong med två ansikten. Den första halvan var ganska trist, en känsla som jag inte är van med då det gäller Sheridans verk. Det är allt för mycket om Jayce och Monica. Hon har ännu en gång råkat illa ut och det börjar bli tradigt. Market Equities CEO Caroline Warner skriker och gapar och hotar familjen Dutton. Det är mycket gapande men lite verkstad där. 

Bitarna med den lite lätt patetiske Jamie går på tomgång och Beths hat mot honom är tröttsamt, även om vi nu för tiden vet grunden för hennes känsla. Beth och Jamie visar båda på maximal illojalitet under denna säsong och sådant gillar vi inte. Hoppas att deras konflikt får ett avslut någon gång; våldsamt, kallt eller återförening. Vad som helst, för just nu känns det som att denna tråd inte utvecklas över huvud taget. 

John och hans tid som guvenör för Montana, Chief Rainwater och hans problem samt Rip och manskapet på ranchen höll dessa inledande avsnitt någorlunda flytande i alla fall.

Men som det förbättrades! De avslutande fyra avsnitten var bland de bästa i hela serien. Fyra mäktiga avsnitt i rad som nästan uteslutande handlade om det Duttons och deras ranch Yellowstone handlar om - cowboying. 

De red ut i markerna och hämta boskapen, det vaccinerades och kalvar märktes, dramatiska saker skedde, tårar fälldes, John struntade totalt i sitt nya jobb och Jamie höll sig på sin kant, och ur bild mestadels.

John, Beth och Rip är återigen de mest intressanta karaktärerna och jag måste hylla Kevin Costner som säsongens gigant. Damn han har åldrats med värdighet. S05E06 "Cigarettes, Whiskey, a Meadow and You" är säsongens bästa avsnitt. 

Säsongen avslutades sött och surt. John tvingades till drastiska åtgärder och bitterljuva farväl samsades med dödshot som flög genom luften både från Duttons och deras externa och interna fiender. Klart jag är sugen på att se hur allt detta kan avslutas på endast sex avsnitt. Som jag förstår det är Yellowstone slut efter andra delen av S5.

Betyg: 3/5

Yellowstone har rent generellt sett jättebra musik. Det är såklart mest country och jag har gillat alla låtar jag hört. Kommer köra någon av alla Yellowstone-spellistor från Spotify under sommarens road trip. Mitt i säsongens höjdpunkt "Cigarettes, Whiskey, a Meadow and You" kom en låt som satte sig på hjärnan direkt. Zach Bryan! Jag föll pladask, älskar denna låt. Den bygger och bygger...

Yellowstone - Season 4 (2021-2022)

Jag nämnde för Patrik att jag ser Yellowstone och han frågade vad serien är för något. Jag gav en vag men så korrekt beskrivning jag kunde och han konstaterade med ett ord: "Dallas!".

Ouch! Men japp, det är väl det det är, i någon mening. Och i så fall är Beth självaste hånleende J. R. Ewing, Jamie är "The President of the Losers Club" Cliff Barnes och Jayce är kanske något av en räkmacksglidande Bobby Ewing. Det passar in!

Säsong fyra håller fortfarande en otroligt hög klass men det var ändå något av en blandad kompott. Main Villains är fortfarande det stora företaget som vill bygga flygplats och stad mitt i Paradiset. Den konflikten kommer ta serien ända in i mål förstår jag nu. Jag gillar valet, det är bättre än att ha nya problem inför varje säsong.

Det finns mycket att gilla med S4. Trion Beth/John/Rip är otroligt bra, allt de gör. Jag gillar Kayce och allt om hans jobb som ko-polis och jag gillar hans sökande efter meningen med livet i indianritualen. 

De svagare elementen är dels Kayce och hans familjeliv vilket känns lite anonymt och som om det har klistrats på historien i efterhand. Säsongens svagaste berättad story är dock den om mini-villain Jamie och hans eländiga pappa. Visa av de scenerna var de första jag kan erinra mig om som kändes aningens "osanna", som ett musikinstrument som inte blivit stämt. Dessutom fick den storyn en tafatt uppslösning känslomässigt. Blev inte bra helt enkelt.

Men säsongens klart bästa delar var allt om Jimmy och 6666. Damn, vilken karaktärsutveckling. Jag gillade inte den, som det verkade, lite korkade Jimmy när han introducerades, men nu när han "vuxit upp" är det som natt och dag. Jag blir retroaktivt mycket imponerad av Jefferson Whites skådespeleri som Jimmy och den arc han haft. Bra grejer.

Efter Säsong 4 visades 1883 egentligen, men den har jag redan klippt, så nu är det säsong 5 för mig. Den verkar vara förlängd och uppdelad på två delar, som 5a och 5b eller något sådant.  

Betyg: 4/5

Yellowstone - Season 3 (2020)

Yellowstone är en jädrans bra serie. Jag hade ett litet brejk mellan andra och tredje säsongen på grund av reasons. Men på grund av det hann jag se mini-serien 1883 nu senast. Den var så bra att suget efter "moderserien" växte, och jag kastade mig på den tredje säsongen. 

Efter 1883 måste jag säga att jag känner mig än mer engagerad i familjen Duttons öden. När man vet hur de tidigare generationerna kämpade för att bygga upp imperiet, blir kampen att behålla det än rimligare...

Som brukligt startade säsongen "pratigt" ganska långsamt med de tre till fyra första avsnitten, men sedan blir det mycket drama och en hel del plötsligt och realistiskt våld. Denna säsong följer schemat från de tidigare säsongerna på det sättet.

Denna gång fokuseras det på hotet från det stora förtaget Market Equities som planerar att tvinga bort Duttons från deras mark och bygga en internationell flygplats mitt ute i den bedövande vackra naturen. Några ljuvliga villains introduceras med Willa Hayes och Roarke Morris i spetsen.

Dramatiken inom familjen Dutton fortsätter med jämna plågor som följd. Vi får lära oss om gamla synder, förlöst kärlek och nya svek. Den eländige Jamie är mer och mer svår att gilla ens det lilla.

Intressant nog har Sheridan castat Will Patton i en roll som borde varit ett svin men han är så charmig att han framkommer mer som en mysig gubbe som man instinktivt litar på mer än andra i omgivningen. Bra eller dålig casting får senare säsonger visa. 

Under mitten av säsongen var jag tveksam till om fajten mot Market Equities var spännande nog för en hel säsong, och jag hoppades på ett snabbt avslut. Med tanke på hur våldsamt konflikten eskalerades i sista avsnittet med tillhörande cliffhanger förstår jag nu att denna fajt kommer ta oss igenom hela den fjärde säsongen också, minst.

Till säsongens roligaste karaktär utser jag, lite överraskande, Laramie (Hassie Harrison), the barrel racer. Underhållande tjej i allt doom and gloom.

Betyg: 4/5

1883 - mini series (2021-2022)

Wow, ibland ser man något så bra att man har svårt att finna orden att beskriva vad man just sett. Man blir tyst av det man såg.

Detta, gott folk, är den bästa säsongen jag sett sedan första säsongen av True Detective från 2014. Jag finner inga ord men jag ska försöka i alla fall. 

Serien kanske bäst beskrivs med Elsas egna ord...

Elsa: "I remember the first time I saw it. Tried to find words to describe it, but I couldn’t. Nothing had prepared me, no books, no teachers, not even my parents. I heard a thousand stories but none could describe this place. It must be witnessed to be understood. And yet, I’ve seen it, and understand it even less than before I first cast eyes on this place.

“Some call it the American Desert, others, the Great Plains. But those phrases were invented by professors at universities surrounded by the illusion of order and the fantasy of right and wrong. To know it, you must walk it. Bleed into its dirt. Drown in its rivers. Then its name becomes clear. It is Hell. And there are demons everywhere.”

1883 är Taylor Sheridans mini-serie om pionjärer som söker sig västerut under 1800-talet. Det är den första spin-offen från hans välkända serie Yellowstone. Här möter vi släkten Dutton men fyra generationer tidigare. Serien utspelas 1883. 

Elsa: "We are in the land of no mercy now."

Jag fick höra att den var långsam... Och det är den, ljuvligt långsam men också intensiv och påträngande. Den är dessutom otroligt brutal, både grafiskt men framför allt i sin krasshet inför det som sker med folket vi följer. De har tagit sig in i mig, de lever där nu.

Elsa: "I knew nothing of the horrors that hides in freedom's shadow."

Vi leds av Elsa Duttons interna monolog under resan norrut från Forth Worth. Hennes röst förhäxar mig, tar sig in under huden, in i mitt undermedvetna. Hon beskriver på ett fantastiskt sätt naturen och friheten hon finner därut.

Elsa: "Freedom has fangs."

Allt hon beskriver har två sidor. Naturen är gudomligt vacker, men också gudomligt obarmhärtig. Den är likgiltig inför människors lidande och undergång.

Elsa: "No matter how much we love it, the land will never love us back."

Jag älskar det poetiska och det karga. Känslan av otvunget, naket och utsatt. Serien visar vad det är att vara helt fri från det civiliserade samhället men därmed också helt utlämnad till en miljö som inte bryr sig och där endast de starkaste överlever. Om ens de.

Elsa: "I didn't have the heart to tell her there is no Heaven to go to, because we're in it already. We're in Hell too. They coexist, right beside each other. And God is the land."

Sheridans manus är makalöst. Alla i casten är helt fantastiska med Isabel May som Elsa Dutton i spetsen. Vi har det äkta paret Tim McGraw och Faith Hill som James och Margaret Dutton, Sam Elliott som Wagon Master Shea Brennan och LaMonica Garrett som Thomas... En av de bäst säsongerna tv-serie jag sett.

Elsa: "The best way to know if land is truly undiscovered is to seek words to describe it. When you can't, you know it's virgin land. Untouched by our dirty hands. To see it is to be silenced by it."

Betyg: 5/5

Reacher - Season 3 (2025)

Hur är det, visst är det oftast så att tv-serier blir sämre och sämre desto längre de pågår? Är det inte så med de flesta serier vi känner till? 

Det måste såklart finnas några undantag, men som en generell regel? Senaste Only Murders in the Building var ju otroligt svag om jämför med dess första säsong. Det är endast ett exempel från närtiden. Nu verkar det tyvärr som att Reacher gått samma öde till mötes. Det känns extremt trist för detta var en serie jag verkligen gillade...

Jag hade kanske trott att Reacher skulle hålla bra klass lite längre då serien bygger på en bokserie och att materialet som serien bygger på så att säga håller en konsistent nivå.

Och så är kanske fallet, jag har inte läst boken, men genomförandet av S3 är i vilket fall under all kritik. Har de bytt "show runner" eller folket i "writers room"? 

Det är framför allt en otrolig mängd exposition i dialogen som förstör. Jag la tyvärr märke till detta i något av de tidiga avsnitten och sedan var det kört då karaktärerna om och om igen berättar om vad som hänt, hur de kommer fram till saker och ting eller vad som behöver göras. Det är höjden av "sloppy writing" kombinerat med en inställning att åskådaren antagligen är så korkad att de inte förstår annars. Och detta handlar om Reacher... Det är inte James Joyce vi pratar om!

Det andra skälet att denna säsong kraschlandar innan den kommit upp är castingen av brittiskan Sonya Cassidy i rollen som "tough as nails" DEA agent Susan Duffy. Jag tror inte att jag skulle kunna nämna någon sämre skådespelare i stunden. Hennes karaktär ska ha en banter med Reacher som senare leder till en kärleksaffär men hon klarar inte av uppgiften. Usel leverans av dialogen, usel tyngd i rollbeskrivningen, hon är helt värdelös i denna serie. Hon är säkert en jättefin person men detta gjorde hon inte bra.

Alan Ritchson är som vanligt mycket bra, i alla fall som Reacher, vilket mest är att vara tyst och se svår ut. Tyvärr fick han inte mycket att göra med tanke på att Cassidy förstörde varje scen hon var med i. Dessutom har de skurit ner på scener där Reacher "tar hand om" onda människor. Ni vet de där små scenerna som uppvisar Reachers rättspatos och våldskapital.

Jag gillade också att återse "brat pack"-stjärnan Anthony Michael Hall. Såg om The Breakfast Club för några veckor sedan och funderade på vad det blev av dem. De som var "hetast" var de som försvann snabbast; Molly Ringwald och just Anthony Michael Hall. 

Reacher är något av en snuttefilt, men denna säsong kommer snabbt falla i glömska. Miserabelt.

Betyg: 1+/5

Squid Game - Season 1 (2021)

Jag är sent på bollen här, men med tanke på hur mycket denna show har influerat popkulturen ville jag ge den en titt. Och detta var ju ganska trevligt! Javisst känns det som något av en rip-off av Battle Royale men det har ju hänt förr utan problem.

Jag gillar inledningen och hur snabbt vi anländer till den hemliga ön. Det är kul att de dödliga tävlingarna bygger på barnlekar, innovativt. Men sedan i andra avsnittet avbryts allt och vi kommer tillbaka till den vanliga, tråkiga, verkligheten. Fler karaktärer ska introduceras och vi ska lära känna personerna bakom numren. Jag förstår syftena men jag vet inte om jag blir så himlans fäst vid karaktärerna trots att showen lägger ner jobbet. Visst jag håller väl på dem som showen har bestämt jag ska hålla på.

Så kommer vi tillbaka till ön och de lustiga men dödliga lekarna tar fart igen. Det är spännande och känns tillräckligt eget för att funka bra... Tills det blir lite repetitivt och segt. Jag vet inte riktigt var jag tappade intresset men det fanns inte kvar i slutet i alla fall. Där fanns några starka scener som sved i hjärtat, men de var få och glesa. Seriens styrka är väl trots alls idén. Är inte speciellt sugen på att se fortsättningen i vilket fall.

Men nu har jag i alla fall koll på referenserna. Gott så. Bra idé och genomförande. Saknade dock lite i persongalleriet eller om det var manus eller dialogen eller skådespelarna. Eller något annat. 

Je ne sais pas. 

Betyg: 3/5

Only Murders in the Building - Season 4 (2024)

Only Murders in the Building är en mysig och kul serie med mycket humor. Nu inför den fjärde säsongen ville väl Steve Martin och de övriga i teamet förnya sig lite, vilket tyvärr ledde till att de gjorde serien sämre. Det känns som att S4 fokuserar allt för mycket på mordet och dess lösning. Detta element är ju endast kontexten så att vi får hänga de tre huvudpersonerna Mabel, Charles och Oliver och deras podd. Men nu är det istället fokus på att lösa mordet på Sazz. 

Säsongen känns som ett försök att skriva drama mer än komedi. Det är som en hyllning till stuntmän och kvinnor i branschen. Säkert jättebra men det blev så tråkigt ju. Det var så synd om Sazz!

Säsongen är också nedlusad med Hollywood-stjärnor som kommer in och gör halvdanna insatser och lyfter sin lönecheck. Något som kunde varit kul om de hanterat det rätt blev riktigt tråkigt. Enda roliga skämtet var nog Steve Martins kommentar när Ron Howard presenterades, ännu en stjärna som spelar sig själv. 

Vilka hade vi mer? Eva Longoria, Zack Galifianakis, Eugene Levy, Meryl Streep, Paul Rudd, Richard Kind, Kumail Nanjiani, Jane Lynch och Molly Shannon. Den sistnämnde drog ner säsongen några pinnhål på egen hand. Otroligt dålig insats av henne här.

Tänk så mycket roligare det var med alla kufiska grannar i huset under de tidigare säsongerna. Nu fick vi endast åter träffa Michael Cyril Creighton som Howard och den underbara Jackie Hoffman som Uma. Några ljusglimtar under säsongen.

Tyvärr ett rejält kliv ner från en annars tämligen hög "normalnivå".

Betyg: 2/5

Slow Horses - Season 4 (2024)

Den fjärde säsongen av Slow Horses var fantastiskt bra. Både spännande och underhållande och den utmanar den första säsongen rejält och är kanske till och med den bästa säsongen hittills. Ofta brukar ju tv-serier nuförtiden starta starkt för att sedan bli lite, lite sämre varje ny säsong som släpps...

En femte säsong verkar redan vara inspelad med tanke på den trailer av femman som visades efter sista avsnittet var slut. Peppen är stor.

River Cartwright och hans morfar David Cartwright är i fokus under säsongen. TV-serien bygger på böcker av författaren Mick Herron. Säsong fyra bygger på den femte boken Spook Street från 2017.

Strukturen är den vanliga. Vi får följa MI5-teamet i Slough House parallellt med de övriga MI5 i högkvarteret vid Regent's Park.

Seriens två standouts är Jacksom Lamb i Gary Oldmans fantastiska skepnad samt Kristin Scott-Thomas i rollen som Diana Tavener, Second Desk. Lambs team är alla outliers, cast offs, med sina respektive quirks, psykologiska problem eller psykopati men de har alla sina specialiteter och som team blir de alltid överraskande effektiva.

Världen som målas upp är som tagen från John le Carrés Smiley-värld. Jag har inte läst någon av dessa böcker än så jag kan inte kommentera hur de står sig mot le Carré. Men som tv-serie känns det bra. Gamle och halv om halvt senile David Cartwright frågar till och med om Karla är ute efter honom. Är inte Karla endast huvudmotståndaren till George Smiley? Eller finns den figuren i verkligheten? Jag tolkar det som att serien använde "Karla" som en hommage till George Smiley och därmed le Carré.

Main villain i säsongen spelas av vår gamle vän Elrond/Agent Smith, ingen mindre än Hugo Weaving. Här är han äldre men han påminner mig mycket om Agent Smith på grund av hur han drar ut på vissa ord i sin släpiga blandning av accent. Han spelar en rogue CIA agent här till bra utfall. Som skurk är han delikat.

En ny figur som dykt upp och skapar oreda är den nya "First desk", dvs den nya chefen för MI5 Claude Whelan. Han är svag och oerfaren av fältoperationer. Han har fått jobbet för att han vill modernisera MI5 med mer transparens och öppnare attityd mot allmänheten. Detta går givetvis stick i stäv med hur hemliga agenter arbetar, de kallas inte för spooks för intet. Allmän kaos. Tyvärr fick vi inte se Tavener klämma till honom ordentligt. Det kanske kommer i säsong 5, vem vet.

Mycket bra säsong, till och med över förväntan som ändå var satt rejält högt. En av de bättre serierna som pågår just nu.

Betyg: 4/5 

The Lord of the Rings: The Rings of Power - Season 2 (2024)

FOX kommer givetvis alltid vara det värsta filmbolaget för att de dödade potentiell greatness i dess linda när de la ner Firefly. Men Amazon kommer inte långt efter när de nu har slaktat inte bara en utan två adaptioner av fantastiska fantasybokserier; The Wheel of Time samt The Rings of Power.

Dessa två Amazon-serier har egentligen en rad olika problem, men också ett stort gemensamt problem som övertrumfar alla andra saker de gör dåligt. Serierna ger mig som åskådare inte rätt känsla av sagorna!

Efter många och långa funderingar om vad det är som gör att de inte fungerar är detta det mest betydelsefulla svaret jag funnit, och detta är egentligen det enda jag inte kan vara utan för att uppskatta serierna tror jag... Är det för mycket begärt att adaptionerna känns rätt, att samma känsla som jag får när jag läser böckerna återfinns i tv-serierna, åtminstone lite grann? Detta viktiga element saknas i båda. För övrigt är det just detta med rätt känsla som gjorde att Game of Thrones lyckades så väl, så länge de hade originalböcker att adaptera det vill säga. 

Men det finns givetvis grader av elände i helvetet. The Wheel of Time är inte i närheten av The Rings of Power, den är bara usel i allt den gör. The Wheel of Time-serien är som ett berusat barn som röjer runt i en porslinsaffär och medvetet försöker förstöra så så mycket som möjligt och kallar det sen "sin version". Jag får i alla fall inte känslan att gänget bakom The Rings of Power medvetet försöker förstöra världen de har ansvaret att göra levande.

The Rings of Power är därmed klart bättre, men den har också ytterligare en utmaning. Tolkien har inte skrivit så mycket om den andra åldern förutom dialog som refererar eran och vissa skrifter som publicerats efter hans död. Därför fick Amazon friare ramar att skapa serien inom. De var dock tvungna att förhålla sig till det lilla som Toliken hade skrivit, den kanon som finns.

Men vad de misslyckas med är känslan i serien. Jag struntar i enskilda händelser hit eller dit. 

Både The Rings of Power och The Wheel of Time är "high fantasy", den tidlösa genre som Tolkien skapade. För mig är det centralt att också adaptionerna känns tidlösa. Detta misslyckas Amazon totalt med två gånger om. Serierna känns daterade så in i tusan. Peter Jacksons filmtrilogi Sagan om ringen lyckades mycket, mycket bättre med detta och det är en filmserie som kändes tidlös från första början och än idag känns tidlös.

Ett andra område där Amazon misslyckas är typen av saga de skapar med sina två serier. Det är inte mysterium som utgör kärnan i berättandet! "High fantasy" är hjältesagor, gott mot ont, symbolik och folksagor. Inte ett sådan bullshit som Rian Johnson tog sig an Star Wars med. ”Alla” kan vara hjälten... Det är modernt reformistiskt tänk som inte passar hemma i "high fantasy". Jag skulle älska att läsa eller se bra historier i den (moderna) genren också, men det är inte Tolkien eller Jordan. Här är det ”the hero's journey”. Så är det bara. Take it or leave it. När en massa chefer på Amazon försöker modernisera och förbättra äldre klassikers blir det uppenbarligen inte så bra. Klassiker är klassiker av en orsak...

I The Wheel of Time ville de införa ett mysterium om ”vem är the Dragon Reborn?” trots att det gick stick i stäv emot bokseriens grundpremiss, 14 böcker plus en prequel. Serien handlar om hur de manliga och kvinnliga magikerna måste samarbeta för att ens ha en chans att besegra ondskan, trots att alla manliga magiker snabbt blir galna av att använda magin. Detta balanseras upp av alla underbara superstarka kvinnliga magiker. Men "The Dragon Reborn" är per definition en man, och han är "The One" och han kommer att bli galen. Frågan är om de hinner rädda världen innan hans galenskap går överstyr eller ej. Där har ni en synopsis av The Wheel of Time i fyra meningar. 

I The Rings of Power lades all fokus i första och delvis i andra säsongen på ”Vem är Sauron?” och ”Vem är The Stranger?” Aspekter i berättarstil som jag inte kommer ihåg från Tolkien över huvud taget. Javisst, det må finnas några få förrädare i hans värld, men den är mer eller mindre svart eller vitt... Inga mysterium att prata om. 

En tredje sak som Amazon så katastrofalt misslyckas med är att serierna inte känns storslagna. "High fantasy" må vara en genre som kan ha tunna karaktärer eller enkla "problem" att lösa, men den saknar sannerligen inte ”stakes”, stämning och i slutändan karaktärer vi lär oss att älska. Karaktärer som kommer finnas kvar i oss för resten av våra liv. 

Storslagenheten när det gäller battles är överlägset störst i The Wheel of Time (böckerna), sedan Sagan om Ringen (böckerna), sedan några rejäla steg ner och ett till kommer vi till Peter Jacksons Sagan om Ringen (filmtrilogi), sedan ytterligare många steg ner och vi hamnar på The Rings of Power (tv-serien). På sista plats, vilket smärtar, The Wheel of Time (tv-serien). Allt detta är miserabelt. Amazon lägger i alla fall mycket pengar på The Rings of Power så den serien hade jag väntat mig mer från.

När jag ser alverna i The Rings of Power saknar jag helt känslan av "wonder". Jag saknar känslan av fantasiväsen som glimrar i skogen på väg mot De Grå Hamnarna. Alverna är odödliga, de är inte som oss, dödliga och halvt ruttnande människor. De är vackra och övermänskliga. De är gudarnas förstfödda. Peter Jackson gjorde ett riktigt bra försök att på duken visa på skillnaden mellan människor och alver. Här i The Rings of Power är det enda sättet att se om en karaktär är en alv att titta på hans eller hennes öron, med några enskilda undantag... Galadriel! Gil Galad kanske. I övrigt ser de flesta alver ut som vanliga människor. De är fula dessutom. Galenskapen.

The Rings of Power är dock mindre dålig än The Wheel of Time. Jag fanns vissa delar av säsong 2 intressant. Framför allt var det scenerna med Tom Bombadill såklart. Kanske den mest saknade delen av sagan i Peter Jacksons filmer har här kommit till liv på duken. Tack Amazon! 

I övrigt saknar jag karaktärer att gilla. Gandalf är vagt underhållande men det är ganska olidligt också att följa Nori och Poppys äventyr. Galadriel är en favorit, mest för jag inte kan slita mig från bilderna av henne från mitt huvud. Skådespelerskan gör inte ett jättebra jobb, men hon är duglig i alla fall. Arondir är till skillnad från alla andra alver en superfajter, känns mest lite malplacerat i tv-serien, om än inte i böckerna. Hans story dras ner av den extremt tråkige pojken han blivit ihoptuttad med. Sauron, Lord Celebrimbor och Adar är säsongens frontfigurer. Känner inte något speciellt för någon av dem. Hatar inte Sauron. Känner ingen sorg över varken Adars eller Celebrimbors död. Nja, saknar bra karaktärer rent generellt helt enkelt. Varför det blir så ligger nog i lika delar regi, produktion, manus och skådespeleri.

Eregions fall var extremt underväldigande. Jösses vad ovärdigt det blev.

Betyg: 2/5

House Of The Dragon - Season 2 (2024)

Sådärja, nu har jag till slut sett klart på House of the Dragon season 2. Den var rejält seg ganska länge men den tog sig rejält mot slutet och de tre sista avsnitten var najs. Jag ser lite fram emot nästa säsong, men om jag skulle missa den kommer jag inte att gråta för det.

HotD är som motsatsen till GoT när den var bra (de sex första säsongerna, typ). GoT var som bäst när de intressanta karaktärerna pratade med varandra, dioalogdrivna karaktärsutvecklande scener var dess guld. Actionscenerna var nästan lite "nödvändigt ont" i mina ögon även om vissa sådana scener såklar var häftigt som omväxling. Här i HotD är det tvärtom! 

Serien har så få intressanta karaktärer att det är omöjligt att bli speciellt intresserad av alla långa pratscener och de är många, många under denna säsong. I slutet av S1 antyddes att nu skulle ett stort krig utbryta mellan de gröna och de svarta. Det känns som att vi inte har avancerat en millimeter mot detta krig nu i slutet av S2 och jag känner mig lite blåst på konfekten. Nu handlade det intressanta om drakarna, hur de valdes ut, om det var "the rider" som väljer eller var det tvärtom... Också rejält spännande vad som hände när draken inte gillade sin potentiella ridare och såklart den "dragon on dragon"-fajt vi fick se (det var väl endast en om jag kommer ihåg rätt).

Jag har inte speciellt många karaktärer jag gillar i serien. Serien är flera snäpp svagare än GoT i detta avseende. Jag håller på Rhaenyra, antar jag, och jag finner Daemon i Matt Smiths skepnad spännande. Säsongen fokuserar mycket på Daemons inre demoner och mardrömssyner. Denan series motsvarigthet till den röda häxan och den allseende korpen kanske...

Men den största skillnaden ligger trots allt i alla karaktärer som man älskar att hata, fienden. I HotD får vi den extremt trista Alicent och hennes dårar till söner. De är ljusår tristare än Cersei, Joffrey och Jaime och hela entouraget runt the Lannisters.

I Game of Thrones är också storpolitiken mer eller mindre satt. Allianser mellan familjer är etablerat. Därmed kan dramat utspelas på en personligare nivå. Här i House of the Dragon är det bara storpolitik som gäller och det blir olidligt tråkigt i vissa sekvenser av säsongen. Det hjälper inte att alla mer eller mindre har samma namn och jag orkar inte hänga med vem som är vem i familjerna. Sen blev det ju förstås inte bättre av att de gjorde ett stort tidshopp i mitten av S1 vilket förvirrade till allt än mer.

Lustigt nog påminner de storpolitiska intrigerna mig mycket om diton i Wheel of Time (böckerna, ej serien). Men där görs det bättre och intressantare samt det är endast en krydda i bakgrunden och fokus är hela tiden på de enskilda individerna. Som det ska vara!

Säsongens favorit utöver de största namnen? Ser Simon Strong, ju! Den runde gamla mannen som är herre över Harrenhal före Daemon kommer dit och tar över. Han spelas jättebra och karaktären är intressant, hur han navigerar bland idel fysiskt starkare och farligare män.

Bästa scener under säsongen? I princip alla scener där vi fick se drakar i närbild plus scenen i sista avsnittet när Rhaenyra har sagt "fuck it" och flugit till Harrenhal för att konfrontera Daemon. Deras stand off var kanske enda scenen i hela säsongen som kom upp i normal GoT-nivå...

Betyg: 2/5