Lioness - Season 1 (2023)

Lioness är en av Taylor Sheridans tv-serier. Han är en produktiv herre som oftast skriver manus till sina serier. Ibland regisserar han avsnitt också som i första säsongen av Yellowstone då han skrev och regisserade alla åtta avsnitten. 

För vissa serier, måhända de lite mindre prioriterade, är han endast producent. Detta gäller serier som Lawmen: Bass Reeves, Dutton Ranch och Marshals, de senare två spin-offer från Yellowstone. Jag har inte sett Lawmen eller Dutton Ranch, men jag har sett en handfull avsnitt av Marshals och den är riktigt dålig. Jag gav upp den. Såg nyligen att Sheridan sparkat show runnern för Dutton Ranch och att han skulle kanske involvera sig mer i både Dutton Ranch och Marshals under deras respektive andra säsonger.

Eftersom jag högaktar Yellowstone och älskar 1883 ville jag ta mig an en serie han varit involverad i som writer och valet föll på den politiska thrillern om CIA agenter Lioness. Sheridan har skrivit manus till alla avsnitten i alla tre säsongerna (den tredje säsongen pågår i skrivande stund). 

Detta är en duglig serie som ändå knappt får godkänt. Handlingen och manus i stort är det bästa med serien. Av och till är det riktigt spännande och i sina bästa stunder kommer serien i närheten av den mycket bättre förlagan Homeland. Jag gillar de flesta actionsscenerna men framför allt det politiska spelet bakom kulisserna. Det är här kända skådespelare hoppat in i små och (en) större roll. Favoriten är Michael Kelly i rollen som CIA's Deputy Director of Operations. Vi ser också Nicole Kidman i en hyfsat stor roll som Kaitlyn Meade, en mellanchef i CIA. Vidare ser vi Morgan Freeman som USA's Secretary of State, Jennifer Ehle som the White House Chief of Staff och Bruce McGill som the National Security Adviser.

Svagheten är skådespeleriet, oklart om det är mest på grund av casting eller om det är inom personregin det knakar. Lioness fokuserar på "kvinnor kan" inom CIA och det har jag inget tvivel om, men det gäller att hitta skådespelare som kan fylla skorna när det ska snackas tufft och ageras som de bad asses de ska föreställa. Seriens två huvudpersoner spelas av Zoe Saldaña ("Joe") som jag sällan sett övertyga (svagaste kortet i Guardians of the Galaxy till exempel) och det nya ansiktet Laysla De Oliveira som marinkårssoldaten Cruz som går under cover för att leta fram nummer 1 på terroristlistan. Ingen av damerna passar in i rollerna. 

Än värre blir det med i princip hela Joes insatsstyrka. Allra värst är team leader "Bobby" spelad av Jill Wagner. Hon är under all kritik med överspel som stenhård marinkårssoldat. Även de manliga figurerna är fåniga då deras tuffa attityd inte känns in i magen, det blir överspel mest hela tiden och skämskudden är tvungen att plockas fram titt som tätt. Den enda som klarar sig undan med hedern i behåll är LaMonica Garrett i rollen som "Tucker". Stor, hotfull och lugn. Det kändes som att han är den farligaste i teamet.

Nicole Kidman funkar hyfsat i sin roll. Men den är lite för lik rollen som Jodie Foster krossade i Spike Lees Inside Man från 2006. Det är först när man tänker på andra som skulle kunnat göra rollen bättre som svagheterna blir tydliga i en serie som denna.

Till sist säsongens starkaste kort som tyvärr är en manlig skådis. Dave Annable spelar Joes make Neal och han känns naturlig och ärlig mest hela tiden. En mjukare roll och en roll med mer dramatiska scener pga vad som händer på hemmafronten men han levererar i alla fall.

Ok, så jag hade en aning om att detta var en av de svagare serierna från Sheridan, i alla fall om man ska lyssna på Daniel och det ska man. Då det gäller första säsongen så stämde det väl, Daniel är solid.

Betyg: 2/5

Shinypodden Special Extra: Bästa albumen från 1967, del 1

Publiceringen av albumåren har flyttat till torsdagar. Som vanligt får man dem genom att bli patreon. Gå in på Patreon och gå med gratis, Shinypodden. 

Året 1967 betraktas av musikhistoriker som det kanske viktigaste och mest transformativa året i modern musikhistoria. Självklart ville vi kolla in vad som släpptes detta fantastiska musikår då albumen trängde undan singlarna som en artists vilktigaste produkt.

Detta var också ett år med en massa debutalbum från artister som kom att dominera musikscenen decennier framåt.

Vi har också uppdaterat formatet, gå in och lyssna! 

Andra och sista delen om 1967 kommer nästa torsdag den 1:a oktober, 2026.

Scarlet Street (1945)

Scarlet Street är helt ok utan att sticka ut. 

Edward G. Robinson spelar en helt vanlig man med sinne som oljemålare. Han jobbar som en accountant på en bank och målar egensinniga målningar på fritiden. 

När han så misstas för en miljonär av filmens femme fatale och hennes busiga pojkvän går det dåligt för vår milda och vänlige bankanställde. 

Han blir lurad att han kanske har chansen på den vackra och mycket yngre fatale, som skulle kunna frigöra honom ur klorna på hans demoniskt elaka fru, som tagen från The Wall, tänk lärarens sadistiske fru hemmavid.

Filmen är lagom spännande och lagom underhållande. Robinson spelar mot Joan Bennett och Dan Duryea, dvs samma trio i ungefär samma roller som i The Woman in the Window från året före. Båda filmerna är regisserade av Fritz Lang så det var väl inte direkt någon tillfällighet. Robinson tyckte tydligen att det blev för mycket upprepning av samma teman vilket jag kan hålla med.

Filmen sticker dock ut i beskrivningen om hur det går för vår huvudperson. Hans öde håller sig fast i minnet. Utan slutet hade filmen fallit i glömska fort.

Betyg: 2,5/5

Lyssna på Shinypoddens Film Noir-säsonger. Denna film diskuterades under avsnittet publicerat den 21:a september, 2026. 

Mildred Pierce (1945)

Mildred Pierce är ett melodrama med Joan Crawford i titelrollen. Hon är magnifik i rollen och hon vann lämpligt nog en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll för 1945.

Dramat i filmen drivs mest framåt av Mildreds extremt elaka och otrevliga socitetssökande dotter Veda. Den unga tonåring är något av dottern från helvetet för Mildred men också filmens guld. Det är lustfyllt på ett egendomligt sätt att se en sådan utstuderat ond dotter till den plågade men godhjärtade modern.

Filmen har inte bara Veda nejdå den innehåller otrohet, skilsmässa, hard ship, sliskiga business men, än mer sliskiga charmör ur överklassen och ett mord. Just detta med mordet är något som filmen adderade när den gjordes om från ett melodrama till ett melodrama film noir. Filmen bygger på James M. Cains bok med samma namn och där vadr det hårdkokt drama för heöa slanten, inga mord. 

Filmen är bättre som ett renodlat drama än en film noir tycker jag. Den är snyggt gjord, vi får V.O. och flashbacks, foto är najs och allt det där, men det är mer eller mindre oavbrutet ren diskbänksrealism. Jag saknar stämningen, miljöerna, de vackra men sluga damerna och de hårdföra privatdetektiverna som vi finner i många av de bättre film noir. Här är det en mix av genrer där jag inte är ett fan av den ena halvan.

Filmens ljuspunkter var få, men karaktärerna Ida (Eve Arden) och Wally (Jack Carson) var lite underhållande.

Jag fann filmen bra gjord med genomgående bra skådespeleri och bra regi, men filmen var rejält tråkig. Och det är en dödssynd. En dödssynd!

Ibland är en film tråkig endast på pappret men den skapar något spännande som kittlar mitt intresse. Denna film hade möjligheter att vara en sådan film men det hände aldrig för mig. Det kan vara att den hade behövt ha en liten glimt i ögat, eller ha lite distans till sig själv och inte tagit sig själv på så sablans mycket allvar.

När man mest hela tiden sitter och väntar på slutet kan det inte bli ett högt betyg. En svag tvåa, Carl be damned!

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypoddens Film Noir-säsonger. Denna film diskuterades under avsnittet publicerat den 21:a september, 2026. 

Film Noir-podden: Mildred Pierce vs Scarlet Street

Välkomna till det femte avsnittet av Film Noir-podden.

Under säsongen kommer vi prata om två kända Film Noir-filmer per avsnitt. 

I dagens avsnitt öppnar vi en ny sub-genre inom Film Noir, diskbänksrealism-noir. Vi har sett Michael Curtiz Mildred Pierce. Diskbänken! Den andra filmen är Frits Langs andra film i podden - Scarlet Street. Efter detta har vi endast en Fritz Lang kvar.

Mycket nöje.

Lyssna på Shinypodden Film Noir-säongen där vi med skräckblandad förtjusning genomlider Mildred försök att hantera dottern Veda. 

Who’s Afraid of Virginia Woolf? (1966)

45 minuter in i titten är jag tvungen att pausa och begrunda mitt beslut. Elizabeth Taylor och Richard Burton har då oavbrutet skrikit riktigt vidriga elakheter åt varandra. Jag är helt utmattad. Vad är detta?

Filmen och efterfesten startar klockan två på småtimmarna. Värdparet samt deras två unga gäster dricker kopiösa mängde starksprit, och paret Taylor-Burton försöker slå världsrekord i att vara elaka mot varandra och gästerna. Titten har inte startat bra. Jag famlar i mörkret. Jag kan ta ett bombardemang av extrem ilska så länge jag förstår vad filmen leder till. Vad är poängen med filmen?

Jag tar en paus och försöka hitta motivation att titta vidare. Om bara filmen har en poäng, om denna långa "set-up" leder till något intressant. Jag söker frågor utan att få svar, jag är lämnad till mig själv att bestämma om jag ids titta vidare. Efter ett tag trycker jag med darrande finger på play igen.

Just efter min paus ändrar filmen karaktär. Burton och unge herren på besök (George Segal) drar sig ut i trädgården. Deras samtal blir intressant. Unga damen (Sandy Dennis) får också mer speltid. Filmen erbjuder en nyansskillnad i tonalitet. Därefter åker alla fyra till en nattöppen bar för att dricka mer alkohol. Elakheter, spydigheter och förnedringar i form av sällskapsspel som Burton tvingar på gruppen fortsätter, men filmens röda tråd börjar ta form. Jag finner fast mark under fötterna och den hemska känslan att vara förlorad på ett stormigt hav sjunker långsamt tillbaka.

Det pratats mycket om Taylors och Burtons son som är iväg på college. Det unga paret avslöjar att de gifte sig för att hon var gravid, något som senare visade sig vara ett skenhavandeskap. Som hon sa i alla fall. Den observante tittaren tolkar det måhända som en abort i smyg. Kommer de unga kunna få barn igen eller var detta deras chans? Med tanke på var Taylor och Burton befinner sig i livet en sådär 25-30 år äldre får vi verkligen hoppas att de unga tu hittar sin väg i livet. 

Allt handlar om barnet. Sonen. Filmen blir bättre och bättre ju längre in i Taylors huvud vi kommer. Filmen är en tragedi, den är sorglig som fan. Slutscenerna är helt otroliga. Chocken. Vilken vändning filmen har gjort! Allt är förlåtet! 

När man bestämmer sig för att se vidare på en film som inte varit bra den första halvtimmen hoppas man alltid att filmen ska bli bättre, och att dess svaga inledning ska få någon betydelse mot slutet som gör allt elände värt det. Detta är beviset för att sådana filmer finns. Jag vet inte om jag kommer vara så himla sugen på att se om filmen, men den var osannolikt bra till slut. 

Ett mästerverk.

Filmen ska absolut ses ospoilad så jag har varit medvetet vag om vad filmen handlar om egentligen. Filmen är bra även om du är spoilad men den riktigt tunga effekten, som kan vara livsomvälvande, får du endast helt ospoilad.

Detta är en magnefik film. Den blev nominerad i alla katagorier vid oscarsgalan 1967 men vann endast bästa kvinnliga huvudroll och bästa kvinnliga biroll. Jag tycker nog att alla fyra var i princip lika bra. Det känns lite fel att separera dem, de gick alla in i helvetet och kom ut på andra sidan. Elizabeth Taylor är förvisso extraordinär i de sista scenerna och oscarsjuryn kunde inte neka henne utmärkelsen. Rimligt.

Vilket betyg sätter jag på detta då? Ofta tänker jag att en film ska ligga och marinera över tiden innan den kan jackas upp till en femma. Men jag kände mig så omskakad efter titten att filmen inte lämnade mig förrän efter flera dagar, och det har nu gått veckor sedan jag såg filmen. Jag vill ge filmen en femma redan nu efter första titten. Yep, I'm doing it.

Betyg: 5/5

Gambit (1966)

Gambit är en actionkomedi med Michael Caine, Shirley MacLaine och Herbert Lom. Det känns som att den är en av många filmer som poppade upp efter att Dr. No startat James Bonds segertåg på biograferna.

Filmen är en heist-film där Michael Caines Harry med kumpan har en plan. Nicole, spelad av Shirley MacLaine rekryteras och sedan ska de blåsa den stenrika Shahbandar spelad av Herbert Lom. 

Som vanligt får vi en inledande del där hesiten planeras. Men istället för skurkar som står lutade över ett stort bord och planerar ser vi hela stöten genomföras i en kortare sekvens, likt ett "training montage" från valfri Rocky-film. De har gjort det lite intressant då Nicole som ännu inte presenteras på riktigt i filmen spelas helt livlös. Hon säger inte ett ord och stirrar med tom blick mot horisonten. Hon är lika lealös som en uppblåsbar Barbara!

Det var lite jarring minst sagt. Men så snart planeringsfasen är över introduceras vi till henne och hon är filmens behållning med charm, humor och en stor portion spunkyness.

Michael Caine är alltid bra men detta var kanske inte direkt min favoritroll från honom. Han duger, javisst, såklart att han duger. Herbert Lom var inte lika elak i rollen som stenrik gangster som förväntat vilket var något av en besvikelse, men ändock kul att se i en något mer seriös roll än i rosa Pantern-filmerna..

Klart godkänt, men inget man lägger på minnet. En tvåa.

Betyg: 2/5

Murder, My Sweet (1944)

Murder, My Sweet adderades till vår Film Noir-podd efter starka påtryckningar från Göteborg. Detta är ju en adaption av Raymond Chandlers bok Farewell, My Lovely. Patrik argumenterade framgångsrikt att alla Philip Marlowe-filmer från eran borde vara med i podden och vi svarade JA, SJÄLVKLART. Därmed adderades denna film och Lady in the Lake (episode 6).

Farewell, My Lovely blev för övrigt också adapterad 1975, då med Robert Mitchum i rollen som Marlowe. Den är svettig. Det finns också en kortare film från 1942 The Falcon Takes Over. Den ingick i en serie och vi valde bort den.

Nåväl. I denna film spelar sång- och dansmannen Dick Powell Marlowe. Powell ville bredda och utveckla sig. Han gör ett hyfsat jobb men kommer sannerligen inte upp i samma nivå som Bogart eller andra tungviktare i branschen. 

Den kvinnliga huvudrollen spelas av Claire Trevor som vi älskade i John Fords Stagecoach från 1939. Diligensen blev ju som bekant genombrottet för en viss John Wayne. Trevor spelade nattfjärilen Dallas i den rackarn. Vi börjar få lite bättre koll på gammal film, eller hur, va?

Ahhhhh, vilken ljuvlig film noir! Tack Patrik för uppmaningen att vi skulle addera Marlowe!

Detta är en höjdare, riktigt najs. Den kändes som något av den ultimata film noir-filmen. Filmen har en otroligt cool dialog. Screenplay är skrivet av en man vid namn John Paxton. Jag känner inte till honom. Han skrev manus till fler film noir bland annat den relativt kända Crossfire från 1947. Den kom inte med i vår lista.

Marlowe arbetar precis som James Bond med kaos som taktik. De skapar så mycket kaos som möjligt medvetna om att de kan hantera det bättre än fienden. Marlowe åker på stryk några rundor men det verkar vara en av genrens troper. Filmen är rörig som en noir ska vara men ändå klar på något sätt. Jag gillade den skarpt.

Filmens snyggast filmade scen är den andra gången vi besöker strandhuset. Claire Trevor ligger i skuggan i soffan och röker. Hon är helt dold i skuggorna. Det enda vi ser är rökmolnet från cigaretten och dess glöd i det becksvarta. Ett lysande foto!

Andra tropes är att hela historien berättas i flashbacks. Är det ok? Jag stör mig inte på det i alla fall. Vi jobbar också en hel del med moraliska gråzoner, man kan till och med skönja cynism lite här och där.

Betyg: 4/5

Lyssna på Shinypoddens Film Noir-säsonger. Denna film diskuterades under avsnittet publicerat den 14:e september, 2026. 

Detour (1945)

Detour är en B-film noir och ganska sunkigt gjord. Fotot, klippning och allmän filmteknik är undermåligt. Men filmen har en ganska intressant premiss.

Vi får följa vår huvudperson, en modern man det vill säga en mesiga man, via flashbacks hur han snärjs i en femme fatales nät och förintas.

Al Roberts (Tom Neal) kör bil mot Los Angeles. Han är trött och behöver sällskap. Valet faller på Vera spelad av Ann Savage (indeed!). Hon liftar och verkar allt annat än "savage" inledningsvis. Men i detta fall är det hon som är rovdjuret, inte han.

Det blir elände och mer elände för att sluta med ännu mer elände. Den "olycklige mannen" i film noir är härmed personifierad!

Tyvärr är Tom Neal inte bra nog för att spela denna potentiellt komplexa roll. Han ska vara en vanlig hygglig och reko man som totalt låter sig underkasta sig den kvinnliga lifterskan. Ann Savage spelar å sin sida över något groteskt. Även här hade filmen blivit mycket bättre med ett finlir, att låta hennes onska lura under ytan och inte komma i dagern så överdrivet. Man måste helt klart lägga mycket av skulden på regissör Edgar G. Ulmer. Han skulle skyfddat sin film med en bättre tonalitet och mindre verbalt splatter.

Men allt som allt en festlig film att ha sett och den ledde till ett kul samtal. Lyssna gärna på vårt samtal på podden.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypoddens Film Noir-säsonger. Denna film diskuterades under avsnittet publicerat den 14:e september, 2026. 

Film Noir-podden: Laura vs. Detour vs. Murder, My Sweet

Välkomna till det fjärde avsnittet av Film Noir-podden.

Under säsongen kommer vi prata om två kända Film Noir-filmer per avsnitt. 

I dagens avsnitt har vi efter lyssnarnas feedback adderat en film! Vi har blivit uppmanade att ta med de två Philip Marlowe-adaptionerna som vi inte redan hade med. Ergo vi har tre filmer i dagens långa avsnitt.

Dagens skörd innehåller min personliga favorit Otto Premingers Laura (1944) mot Edgar G. Ulmers Detour (1945) och som extrafilm Edward Dmytryks Murder, My Sweet (1944). 

Oh my, hur ska detta lösas? Jo, den sent adderade Murder, My Sweet får gå upp i en play-in mot den lägst rankade av de två ursprungliga filmerna, i detta fall Detour (seedad 25). Vinnaren av play-in tävlar mot Laura (seedad 12) i den fjärde 16-delsfinalen.

Mycket nöje.

Lyssna på Shinypodden Film Noir-säongen där vi blir som förhäxade av porträttet av Laura.

War Machine (2026)

Alan Ritchson. Det är anledningen till att jag gav denna sci-fi-action chansen. That's it.

Filmen är som en korsning mellan Arnolds Predator och Walter Hills Southern Comfort från 1981. En grupp soldater under träning möter en oväntad och överlägsen motståndare.

Ritchsons gäng är på "helvetesmarsch" som slutprov på Rangers-utbildningen och därmed har de ingen live ammunition. De inser snart att deras vapen ändå inte skulle kunna mäta sig med fiendens. Det gäller att klura ut en smart plan för att överleva. Filmen påminner lite om andra alien invasion filmer som Battle: Los Angeles eller varför inte Battleship.

Filmen är röjig och nog så spännande inledningsvis. Men det känns som att den tappar tempo desto längre in i filmen vi kommer. I alla fall tappar jag intresset lite. Den blir lite för predikterbar kanske.

Alan Ritchson är som vanligt njutbar att beskåda. Övriga kända namn är Jai Courtney som gör en lite roll som den stores broder. De ser ut att vara bröder ta mig tusan! Dennis Quaid spelar en gammal general. Han ser oändligt gammal ut nu. Jag kände också igen Esai Morale från en av Mission: Impossible-filmerna.

Patrick Hughes regisserade. Han gjorde The Hitman's Bodyguard och uppföljaren. De är klart bättre än denna film, om jag får drista mig med ett filmtips.

Habil actionfilm. Inte den bästa sci-fi jag sett, men inte heller den sämsta. Helt ok!

Betyg: 2/5

The Fortune Cookie (1966)

Jag hade höga förväntningar inför denna film, alldeles för höga förväntningar visade det sig. Jag brukar gilla Billy Wilders filmer och här hade vi en som jag inte sett.

Filmen har radarparet Jack Lemmon (bra) och Walter Matthau (enerverande) i rollerna som kameramannen Harry som knockats av en spelare på en NFL-match, respektive hans slajmiga svåger Willie som är en ren och skär "ambulance chaser".

Filmen ska föreställa en komedi, en satir och kanske en buddy comedy. Jag vet inte jag. Den var inte speciellt rolig. Och som satir var den blek, om något slog den in öppna dörrar. 

Samtidigt gör ju Billy Wilder det han gör bra skriver ett manus med etts tort hjärta och personregin sitter som en smäck. Förutom radarparet Lemmon/Matthau har vi Judi West i rollen som Harrys före detta fru Sandy och Ron Rich som Boom Boom, den olycklige punt returner'n som tror att han skadat Harry för livet.

Jag fannn dock att filmen saknade den charm som Wilders bästa filmer ofta har. Det blev mer skrikande och spydigheter än en fyndig eller vass dialog.

Jag funderade under filmtitten om jag till slut hittat en Wilder film som skulle få betyg etta, men efter filmens slut kände jag ändå att det vore att ta i så det får bli en med tvekan godkänd film, en svag tvåa!

Betyg: 2/5

Fantastic Voyage (1966)

 

50-talet brukar kallas "The golden age of science fiction cinema". 60-talet tog oss in i the atomic era och rymdåldern. I vilket fall var jag sugen att ge Fantastic Voyage chansen i projektet. Den verkade festlig.

Den har ungefär samma handling som actionkomedin Innerspace från 1987. Där såg vi Dennis Quaid, Meg Ryan och Martin Short. Mycket rolig film.

Fantastic Voyage bjuder på Stephen Boyd, Rachel Welch och Donald Pleasence. Filmen är också noterbart inte en komedi även om den är hilarious i vissa delar. Den spelas mer som ett seriöst sci-fi drama. Det är kalla kriget, lönnmord, en vetekskapsman som bär på en hemlighet men som hamnat i koma. De goda har en maskin, förminska en ubåt till en miniatyr och bege sig in i vetenskapsmannens kropp. Allt måste givetvis ske i en kamp mot klocka.

Jomenvisst, detta var väl ganska mysigt. Lite roligt som sagt att studera deras specialeffekter av diverse organ inne i människokroppen. Blodomloppet, örats irrvägar, kroppens försvarssoldater de mordiska vita blodkropparna osv.

Roligast bland spelarna var såklart Donald Pleasence. Han är inte riktigt lika galen som Klaus Kinski men inte långt efter. Att det var Mr. Pleasence som var the villain kom inte som en överraskning direkt, name recognition gick emot filmens försök att göra det till en överraskning.

Men nej, detta är inte en oumbärlig film. Kul för stunden, men inget att skriva hem om. En klockren "helt ok".

Betyg: 2/5

The Woman in the Window (1944)

Denna text lider av svår spoilerage! Läs på egen risk om ni inte sett filmen redan.

Här ser vi Edward G. Robinson i en skön blandning av Film Noir och Trollkarlen från Oz. Han spelar en gentleman som somnar i en läcker läderfåtölj på herrklubben, och där i stolen har en skön dröm som snart utvecklar sig till en mardröm.

När han väl vaknar upp och allt bara var en dröm får vi en förklaring på varför så många saker under filmen (drömmen) var så konstiga, tokigheter som jag först trodde var dåligt filmskapande men som "bara" var en dröm och vi vet ju hur vrickade drömmar kan te sig när vi vaknat. 

Likheterna med Trollkarlen från Oz är som störst när vi känner igen den ena efter den andra ur personalen på klubben som karaktärer i drömmen.

Robinson är stabil. Han ser lustig ut men han är något av en gigant inom skådespeleriet, det får man ge honom. Joan Bennett är bra som filmens kvinnliga huvudperson tillika kvinnan i fönstret (för övrigt något av en generalrepetition inför Laura kanhända). Här är hon knappast en femme fatale men ändå. 

Filmen utnyttjar flera av genrens tropes men den känns inte som en en fullfjättrad film noir ändå. Den känns mer som en fantasy-thriller eller något liknande, på samma sätt som Trollkearlen från OZ är en-fantasy-äventyrsfilm.

Ok, så detta var en kul film som snararst var mer intressant som objekt för ett samtal med Carl, än under själva titten. Lyssna gärna på vår poddavsnitt för en massa mer detaljer.

Betyg: 3/5 

Lyssna på Shinypoddens Film Noir-säsonger. Denna film diskuterades under avsnittet publicerat den 7:e september, 2026. 

Film Noir-podden: Double Indemnity vs. The Woman in the Window

Välkomna till det tredje avsnittet av Film Noir-podden.

Under säsongen kommer vi prata om två kända Film Noir-filmer per avsnitt. 

I dagens avsnitt har vi hoppat fram till 1944 och här har vi Double Indemnity, den första av fyra Billy Wilder filmer under Film Noir-podden. Las Vegas predikterar en blow out. Den stackars filmen som ska försöka ta sig an en av favoriterna i hela cupen är Fritz Langs The Woman in the Window.

Mycket nöje.

Lyssna på Shinypodden Film Noir-säongen där vi lätt identifierar oss med den olycklige. Ankelsmycket står ingen man emot!

"Dead Man's Folly" by Agatha Christie

Tom Adams cover, 1978

Publicerad 1956    
Agatha Christies bok #48
Poirot #27

Location: Herrgården Nasse House i grevskapet Devon i södra England.

Innehåll: Ett mord, en försvunnen lady och en gammal man som drunknar efter en kväll på puben.

Trivia: Förebilden för Nasse House är Agathas eget sommarpalats Greenway House i Devon.

Revy

Jag läser och poddar om Agathas böcker parallelt och på grund av planering av podden hoppar jag nu fram till 1956 och Poirot-boken Dead Man's Folly.

Detta är också den tredje boken vi får träffa Agathas alter ego deckarförfattarinnan Ariadne Oliver. Det är alltid kul att träffa henne, en känsla jag har med mig från Suchets adaptioner. Hon är rolig och finuerlig och en härlig side kick till Poirot, eller om det nu är vice versa.

Ariadne kontaktar Hercule då hon anar oråd bland folket på Nasse House. Hon är själv inbjuden till gårdens sommarfest där hon ska köra ett murder mystery till allas stora förtjusning. 

Ariadne ber Hercule komma dit då hon anar ugglor i mossen. Hon är inte helt tydlig med varför hon vill att Poirot ska ansluta och han blir förgrymmad över det när han känner sig ditlurad. Men hennes näsa för oegentligheter har rätt, ett riktigt mord utförs under lekens gång. Dessutom försvinner husets värdinna och en massa andra skumma saker händer under dagen. Varken den lokala polisen Bland eller Hercule själv förstår vad som har hänt. Hercule blir mycket bekymrad över att inte förstå. Han som endast söker sanningen och sakernas ordning!

Vid sidan av mordmysteriet är bokens huvusakliga tema den förändring den gamla förnäma familjen Folliat har utsatts för. Detta är något som Frans pratat om mycket i podden, hur Agathas böcker mer och mer belyser, utan att döma, hur olika samhällsklasser situation förändras från och med mellankrisgtiden och långt in på andra halvan av 1900-talet.

Den gamla damen Amy Folliat är bokens mest intressanta karaktär tillsammans med Lady Hattie Stubbs. Bådas historia är av den tragiska sorten.

Agatha beskriver Nasse House som om hon hade bott där. Vilket har sin förklaring i det välkända huset som inspirerat dikten, hennes eget sommarparadis The Greenway House vid floden Dart i södra Devon.

Suchet insåg betydelsen av just detta faktum och boken i sig. Adaption sändes som det tredje sista avsnittet i den allra sista säsongen. Denna historia var dessutom det sista avsnittet som spelades in. Den allra sista scenen som Suchet spelade in i rollen som Poirot är då han går upp mot husets entré och in i huset. Suchet tar farväl av Hercule genom att gå in i Agathas sommarhus. Det är en vacker scen och jag blir lätt rörd när jag tänker på det.

Boken är lätt att läsa och den har många små lustigheter. Dialogen mellan Adriane och Hercule är fyndig och uppfriskande. Boken innehåller också en myriad av  små betraktelser på miljön och den brokiga skaran av karaktärer som ordnar festen. 

Men bokens botten är i grunden en tragisk och tämligen mörk historia. Intressant nog har boken ett öppet slut som tydligen diskuteras på forum. Jag är dock tämligen övertygad om att scenen ska tolkas på det met mörka men också enklaste sättet dvs att den gamla damen ber om att få vara själv när hon tar livet av sig. Hon kan inte förmå sig att se skandalen i vitögat. 

Suchets team valde att skriva om scenen lite lite, så att tanken med slutet hålls intakt men det blir lite mer komplett, som ett tydligt och definitvt slut. De två skotten är ett murder-suicide. Amy skjuter sonen sin och därefter sig själv. Hercule låter det ske. Ordningen var rubbad, kraftigt rubbad, men nu blev den återställd så gott det gick.

Hercule (Suchet): "Bon." 

UK original book cover, 1956

Shetland - Series 3 (2016)

 

Inför tredje säsongen omformades serien till ett fall per säsong, alla sex avsnitt. Denna historia är skriven av fyra personer i ett "writer's room" och inte en adaprion av någon av Ann Cleeves romaner. Visst det kan bli bra ändå, men det är alltid ett litet varningtecken när dessa "writer's room" ska stå för manus. Beware!

Säsongen går all in på misär, det är våldtäkter, självmord, horribla mordfall osv. Moderna brittiska polisserier har enligt utsago tagit stort intryck av våra nordiska författare. Det blir en rejäl dos diskbänksrealism i denna säsong. Inte min favorit.

Det är fortfarande lite svajigt med karaktärerna. Jimmy Perez är stabil. Tosh som ska vara "second in command" är skriven och spelas som en osäker tonårstjej och Sandy är lila slarvig och klumpig i sitt polisutövande som tidigare. Det är inte ett professionellt team vi ser in action direkt. Men antar att showen tänker att det ska vara realistiskt, gritty and rough...

Vi ser först Sandy gå rakt in i ett överfall som om han inte hade någon tanke på risker (eller att ringa in backup), för att sedan se Tosh gå rakt in i ett överfall trots att hon av någon outgrundlig anledning lämnats ensam i Glasgow efter ett antal mycket tydliga hot mot Perez och hans team. Mer om manusförfattarna nedan.

Säsongen har åtminstone tre notabla gästskådisar vilket piffar upp. Vi har Ciarán Hinds (Roy Bland från Tinker Tailor Soldier Spy), Saskia Reeves känd från Slow Horses (där hon spelar en av favoriterna Catherine Standish) samt James Cosmo som vi sett som Jeor Mormont,  the Lord Commander of the Night's Watch. Det är kul med kända ansikten som poppar upp från andra filmer eller serier.

Jag tyckte det var ganska tredvligt med två avsnitt per adaption (av en roman). Nu fick vi en mer normal struktur med en historia som löper under hela säsongen. Mer handling därmed vilket ställer större krav på manusförfattarna och deras noggrannhet med kontinuiteten. Det ställs också större krav på dem att få allt att hänga ihop, och där haltade denna säsong betänkligt. 

Flera till synes underliga beslut togs av teamet. Tyvärr kändes det som att detta hände för att det bhövdes för historien, inte för att det var rimliga beslut av polisen eller andra aktörer. Detta är ett problem som kan bero på att de skriver handlingen bakifrån, hittar på det grymma brottet först och sedan lappar ihop historien så att säga baklänges. Det kan också bero på dålig synk mellan olika författare i teamet såklart. Den nästan ouppnåeliga mästarklassen av denna typ av serier är första säsongen av True Detective och den skrevs av en enda manusförfattare, inte ett team. Där ser man. 

Ok, men trots ovan är Shetland en bra serie helt klart och det beror mycket på den spektakulära miljön. Jag gillar några av karaktärerna men flera håller inte måttet (manus, dialog, casting eller skådespeleri i en vild blandning). Säsong 3 var mest sorlig på ett deprimerande sätt, inte på det vemodigt "mysiga" sättet. Oklart vad jag menar?

Jag blev nedstämd med en olustig känsla i magen efter sista avsnittet. Det finns olika typer av "sorgligt". Många av de bästa sorgliga historierna får en att bli uppfylld av en djupt förankrad och fantastiskt bra berättad historia. Inte  här inte, istället känns det nästan som att de öst in så mycket vidirigheter som möjligt för att chocka publiken. Det blir inte lika bra.

Betyg: 2/5

Shetland - Series 2 (2014)

Jag klippte säsong 2 av Shetland också inför seglingen till Shetlandsöarna. Även här får vi renodlade adaptioner av Ann Cleeves böcker i två avsnitt per bok. Säsongens sex avsnitt avhandlar i ordning debutboken Raven Black, fjärde boken Dead Water samt femte boken Blue Lightning. 

Serien tuffar på i samma hjulspår som första säsongen. Min favorit var avsnitt fem och sex då boken Blue Lightning adapterades. Handlingen utspelas på den lilla ensliga ön Fair Isle någonstans mellan Shetlandsöarna och Skottland. Jimmy Perez åker dit och blir inblåst så att han inte kan lämna. Closed room mystery! Det leder till en tryckande stämning bland forskarna på stationen. Ön har ett rikt fågelliv och det ska forskas så i i bänken på dem. Man skulle kanske kunnat tro att de där fågelskådarna vore vänliga människor men icke. Forskningsstationens chef har blivit brutalt mördad. 

Åter igen är produktionen bra med starka skådespelarinsatser. Enda kända namnet jag kände igen var i avsnitt ett och två där Brian Cox dök upp i en viktig roll.

Under serien fann jag dock att Tosh var konstigt skriven. Hon spelas som om hon är så osäker på sig själv så att jag uppfattar henne som en tonårig lärling istället för en "second in command" på Shetöandspolisen. Jag kanske tolkar karaktären fel men det var något som sticker i ögonen i alla fall.

Men seriens viktigaste och bästa karaktär är ändå öarna, havet och miljön i övrigt. Superbt. Extra roligt att se Fair Isle, en ö vi hade planerat att segla till men tyvärr gick det inte då privata båtar avråddes att segla dit då den enda bryggan höll på att renoveras. Jaja, jag får väl segla dit någon annan gång.

Betyg: 3/5

The Glass Key (1942)

The Glass Key med Alan Ladd och Veronica Lake är en intressant men tämligen rörig film noir. Alan Ladd spelar en gansters högra hand som måste balansera sin chefs nycker och fästmö, hans kontakt inom politiken som också är fästmöns pappa, och diverse sluga respektive våldsamma skurkar. Veronica Lake spelar chefens fästmö som allt eftersom blir mer och mer förtjust i Ladd. Det mest röriga handlar om mordet på politikerns odugliga son och den olycklige sonens ännu mer olyckliga flickvän. Filmen blir lite av en "who dunnit"?" mitt i allt.

Jag fann filmen tämligen intressant. Den har en tät stämning och får mig som åskådare i sitt grepp ganska snabbt. Filmen växer allt eftersom likheterna med bröderna Coens Miller's Crossing blir mer och mer tydliga. Alan Ladd spelar ju för tusan mer eller mindre samma roll som Gabriel Byrne i Coens film. Tja, det är känt sedan gammalt att bröderna blickar tillbaka på filmhistorien och låter sig påverkas av gamla filmer. Här känns det nästan som att det är en re-make men ändå inte.

Bra film och endast glada miner från mig. En stark trea!

Betyg: 3+/5

Lyssna på Shinypoddens Film Noir-säsonger. Denna film diskuterades under avsnittet publicerat den 31:a augusti, 2026. 

Film Noir-podden: This Gun For Hire vs. The Glass Key

Välkomna till det andra avsnittet av Film Noir-podden.

Under säsongen kommer vi prata om två kända Film Noir-filmer per avsnitt. 

I dagens avsnitt har vi studerat två filmer från 1942 med Alan Ladd och den fräsiga Veronica Lake. 

Frank Tuttles This Gun For Hire samt Stuart Heislers The Glass Key, den senare får oss att drömma oss tillbaka till vår tidigare Bröderna Coen-podden.

Mycket nöje.

Lyssna på Shinypodden Film Noir-säongen där vi likt Alan Ladd jagar efter Veronica Lake till sista andetaget.

"Ordeal by Innocence" by Agatha Christie

Tom Adams omslag 60- och 70-talen

Publicerad 1958
Agatha Christies mysteriebok #51
Poirot #8

Location: Herrgården Sunny Point nära den fiktiva staden Drymouth i Devon.

Innehåll: Ett psykologiskt drama blossar upp när ett två år gammalt mordfall inom familjen Argyle, som troddes vara löst, öppnas upp igen.

Revy

Jag och Frans bryter nu ordningen och hoppar fram 23 år i tiden tillår 1958 då Agatha publicerade mysterieboken Ordeal by Innocence (sv. Prövad oskuld). Under sommarsemestern drar jag till England och beöker Frans. Under visiten kommer vi göra en utflykt med några nätters övernattning till Darthmouth, Devon. Vi ville läsa och senare podda om böcker som utspelas i grevskapet och bröt därför vår strikt kronologiska resan genom Agathas bibliografi.

Jag var mycket nyfiken på hur Agathas stil hade förändras när det gäller form, tonalitet eller annat under det långa tidshoppet. Jag kunde direkt efter de första kapitlen konstatera att det hade skett ganska tydliga förändringar. Borta är den lekfulla och lättsamma stilen som jag förknippar med hennes tidigaste böcker. Inledningen av boken är tung och en tryckande stämning infann sig redan på första sidan. Det kändes nästan klaustrofobiskt och jag anade oråd som om det var starten av en skräckroman.

Att kalla den för en skräckroman skulle kanske böja på genregränser men inom psykologins värld kan den nog kallas för det ändå. Fokus i boken ligger inte enkom på "who dunnit?" utan på psykologin under ytan hos dramats aktörer.

Notabelt är att vi inte har någon av de vanliga detektiverna som Poirot eller Miss Marple att hålla i handen. När de kända detektiverna är med förväntar jag mig att mysteriet kommer bli löst. Här har jag ingen sådan snuttefilt att förlita mig på. Jag inser att jag balanserar på en slak lina utan något säkerhetsnät som kan stoppa fallet.

I Ordeal by Innocence har vi inte ens en enskild huvudperson som utreder fallet. Detta gjorde att jag en lång bit in i boken trodde att vi inte skulle få något svar om vem mördaren var, och jag såg fram emot ett helt öppet slut till och med. Nu blev det inte så.

Mordet i fråga är på Rachel Argyle, mamma till fem adoptivbarn och gift med Arthur Argyle. Barnen är Mary, Mickey, Jacko, Hester och Tina. Rachel beskrivs som den perfekta männsiskan inledningsvis. Hon är god, generös, kompetent, vacker, har en förmögenhet att spendera på diverse välgörande ändamål, en stark vilja, överdrivet starka moderskänslor och hon vet allt... "Mother knows best."

Snart inser vi dock att allt inte var fridens liljor i det Argylska hemmet torts Rachels förträfflighet. Alla hennes adoptivbarn var påverkade av Rachels magnifika personlighet, som små planeter som cirkulerar runt solen och som till slut kommer slukas i ett inferno av den överbeskyddande modern. 

Rachel var helt enkelt för god och för kompetent. Hon la sig i alla detaljer i sina barns liv långt upp i vuxen ålder. Agatha beskriver känslorna med exakt precision barnens känsla av instängdhet och lusten att få leva ett eget liv. Flera av dem börjar förakta och hata sin välmenande moder mer och mer. Mickey hatade henne från starten då han ansåg sig "stulen" från hans biologiska mor (som för övrigt inte ville ha honom).

Rachel som mordoffer är mycket intressant i kontrast till Cassetti i Orientexpressen. Rachel är *för* god, Cassetti är *för* ond.

Handlingen tar fart när Dr. Calgary återvänder till civilisationen efter två år på en polarexpedition, och promt lämnar ett vittnesmål till polisen som ger Rachels och Arthurs son Jacko ett vattentätt alibi för mordet. Han hade blivit dömd för mordet på sin mor och snart efter det dött av sjukdom i fängelset. Dr. Calgary åker till Sunny Point för att informera familjen de glada nyheterna att Jacko inte var oskyldig. Vad Dr. Calgary inte hade förstått var att det istället måste ha varit någon i familjen och dess hushåll som utfört mordet. Och att detta ställer till det för alla inblandade...

Jag fann Dr. Calgarys roll inledningsvis vara högst tveksam. Jag ser honom som en idiot att inte förstå hur detta skulle komma att spelas ut. Obegripligt. Samtidigt handlar det om moral och etik och ett samvete som inte kan tillåta honom hålla tyst. Hans roll i dramat skulle dock kunnats snidats bättre.

Bokens stora behållning är denna situation... Familjens överhuvud Rachel Argyle har blivit mördad av någon i familjen eller någon av de två anställda, sjuksköterskan Kirsten eller sekreteraren Gwenda. Först dömdes Jacko och alla var mer eller mindre nöjda med det men nu har det uppdagats att han var oskyldig. Oskyldig.

Det är alltså någon annan av de åtta, eller sju egentligen. Alla misstänker varandra generellt sett och någon i familjen i synnerhet. Alla blir misstänkta av polisen och samhället i stort. Planer som smidits efter sorgen lagt sig efter mordet omkullkastas. Relationer som igår var stabila blir uppluckrade av misstro. Bönande och bedjande om ens oskydighet faller platt till marken.

Bokens viktigaste scen är mellan Hester och Dr. Calgary just efter han har informerat familjen om att Jacko var oskyldig...

Hester: "It's not the guilty who matter. It's the innocent."

Hon har så rätt. Och det är i detta jag ser den största förändringen jämfört de första sexton böckerna jag läst av Agatha. Här är fokus på de oskyldiga, inte den eller de skyldiga. Detta är en mycket spännande insikt.

Boken är inte lika lättläst och underhållande som de tidigare äventyrsromanerna, men som psykologiskt drama var den suverän. Jag kände med alla i hushållet, jag kunde verkligen känna den svåra situationen de försatts i. Hela boken var tung och tryckande. En oro och känsla av analkande storm skulle bryta ut.

Allt som allt var detta något mycket annorlunda än vad jag läst tidigare från Agatha. Jag ser redan fram emot poddsamtalet med Frans om boken.

Betyg: 4+/5

Original UK cover 1958

Enola Holmes 3 (2026)

Så kommer vi till den tredje filmen i serien... Det är här hjulen börjar ramla av. Jag fann den eländigt dålig. I samtal med Frans, som förvisso såg filmen i helt andra ögon än jag, gissade jag att det tagits in en ny regissör för denna tredje film i trilogin. Och mycket riktigt det är någon pajsare vid namn Philip Barantini som regisserat. Jag läser senare på att detta dessutom är en original story, dvs inte baserad på en bokförlaga. Aha, allt har sin förklaring...

Filmen lider av flertalet continuity errors, små misstag som inte rör en när filmen i helhet är bra, men som blir ödesdigra när allt annat i filmen är svajjigt. Enola framstälsl som en egoistisk och närmast sociapatisk person vilket jag sannerligen inte tror var meningen. Flödet i filmen är svagt, det känns ofta som att scener staplas på varandra bara för att det tar den invecklade handlingen framåt, inte för att det makar sense i sammanhanget, ni vet det där problemet oerfarna eller talanglösa regissörer håller på med?

Filmen lider av samma problem som ibland sker när manusförfattare inte förstår bättre, att fokusera på actionsscener iställer för dramat eller karaktärernas interaktioner. Vi får flera scener där unga Enola medelst kung fu-sparkar och annat fajtas mot Moriarty. Som av en slump är de helt jämbördiga, vilket förlänger lidandet betänkligt.

En kul scen i slutet är när Enola ska rädda Sherlock och Tewksburys mamma från fängelsehålorna. Enola är utanför och hör dem skrika på hjälp (Sherlock???). Enola springer in och finner dem fjättrade vid stenväggen med munkavle på så att de inte kan prata med henne! Suck, detaljer som den unga publiken förväntas bortse ifrån?

Nu vänder jag mig och tittar rakt in i kameran. Den fjärde muren. Denna bedårande film använder inte den som en krydda, eller som ett överraskande avbrott för att åstadkomma en komisk effekt. Här används det så mycket att jag snarare ser det som att kameran, dvs vi åskådare, är bredvid Enola filmen igenom och hon tittar på och tilltalar oss mest hela tiden. Det känns totalt felanvänt och drar ner upplevelsen drastiskt.

Henry Cavill är inte med speciellt mycket. Helena får mer speltid och hon tar chansen till mer överspel. Någon sugen på att se henne köra en sketch med lustig dialekt så har ni denna film. Millie har vuxit upp ytterligare ett gäng år. Hon är en 22-23 år nu, hon är bra. Ingen skugga ska falla på henne. Förutom kanske att hon står listad som en av alla producers i credits och då borde hon sagt till och krävt bättre manus, bättre dialog och bättre genomförande all around. Nåväl hon är forfarande ung, vi kan inte kräva av henne att vara en Katharine Hepburn vid den åldern... Hepburn var 33 år när hon gjorde The Philadelphia Story.

Ok, så har vi dagens historielektion. Nu handlar det om att Storbrittanniens har blod på sina händer, en herrans massa blod. Kanske det mesta blodet i världshistorien. Alla engelska familjer, alla vita engelska familjer det vill säga, har blod på sina händer. De är kolonisatörer hela bunten. Fy och fä. 

I slutet av andra filmen presenterades vi för Dr Watson. Han spelas av Himseh Patel. Jag hajade glatt till då jag trodde att det var Nick Mohammed som spelar Nathan Shelley i Ted Lasso. De låter extrem lika på rösten i alla fall och med skägget och munderingen i övrigt blev jag lurad. Men icke. Nåväl om man undrar om den castingen får vi svaret i denna film. Det är som att han fick rollen enkom för att leverea en innerlig monolog om Englands synder i Indien. Historisk utbildning till de unga i publiken. Moriarty i Shannon Duncan-Brewsters skepnad adderar till lektionen när hon i sin monolog går all in mot det vita England. 

Det känns som att jag gick in på en italiensk restaurang och beställde en pastarätt som smakade bajs.

Betyg: 1/5

Enola Holmes 2 (2022)

Den första Enola Holmes-filmen var en lättsam och mysig period piece om Sherlocks yngre syster Enola. London under andra halvan av 1800-talet, en mysterium och charmiga skådespleare där Millie Bobby Brown och Henry Cavill stod ut.

När så Frans nämnde att han just sett trean blev jag ivrig. Trean!? Jag tog skyndsamt mig an att se ikapp tvåan som kom ut 2022 (tydligen).

Detta är som en snuttefilt, som comfort food. Man får det man önskar. Detta är inte fine dining och en upplevelse som skakar om livet. Det är gulligt mys och inte mycket mer. Eller? Det var i alla fall vad jag tänkte när jag tog mig an denna och den nyligen släppta trean. Men som det visade sig finns det mer i dessa filmer än vad jag först uppfattat.

Nåväl i tvåan har Enola startat en helt egen detektivbyrå. Påmanad av mamman ska en redig tjej klara sig själv! Hennes första uppdrag blir att leta reda på en försvunnen yngre dam, tillika storasyster till uppdragsgivaren. Enola stöter på en hemsk hemlighet och hon måste till och med samarbeta med bror sin Sherlock för att lösa mysteriet.

Filmen är bra gjord och miljöerna sitter som en smäck. Regissören Harry Bradbeer är dock långt från Chris Columbus i skills. Good enough utropar jag glatt!

Det är skådespeleriet jag blir mest indragen i. Millie Bobby Brown har vuxit upp lite från hennes tid i Stranger Things. Hon är charmig och det är finurligt när hon bryter den fjärde muren lite titt som tätt. Det är bättre de första gångerna, det blir lite tjatigt till slut men filmen håller sig på rätt sida. Millie gör sin Enola till en hel person med kött och blod. Good enough!

Favoriten i denna och övriga filmer i serien är dock Henry Cavill som Sherlock. Det är kul att se den store Henry Cavill spela andra eller är det till och med tredje fiolen på detta sätt. Han har en tyngd i sitt skådespel som står ut. Han är mycket medveten om att han gör detta som ett kul extraknäck. Kanske som en tjänst åt någon i branschen? Om någon vet eller hört honom prata om dessa filmer skriv av er i kommentarerna!

Ok, andrafiolen spelas nog ändå av Helena Bonham Carter som mamma Eudoria Holmes. Hon spelar en spännande karaktär. Det är kampen för kvinnors rätt och ett maniska coachande av Enola för att hon ska bli och förbli självständig som mest står ut. Tyvärr gör Helena Bonham Carter som vanligt, hon spelar över lite och ibland mycket. Hon är som en annan Jack Sparrow i en roll som med lite mer gravitas skulle ha kunnat bli så mycket bättre. Javisst, denna film vänder sig till en young-adult publik, men jag tycker att trots det ska filmen göras så bra som möjligt.

Filmens main villain är Moriarty spelad av Sharon Duncan-Brewster. Jag blev lite förvånad när en svart dam spelade Sherlocks gamle nemesis. Det var en oväntad variant. Lite oklart varför teamet gjorde detta val...? För att matcha filmens protagonist, unga Enola? En kvinna mot kvinna fight?

Förutom mysfaktorn bidrar dessa filmer med historielektioner också. I den första filmen belystes sufragetternas kamp för kvinnors rösträtt. Här är det missförhållanden på fabriker under den viktorianska eran. Den försvunna kvinnan Enola kämpar så för att hitta är baserad på den verkliga Sarah Chapman som typ startade den första strejken i England eller något sådant. 

Dessutom fick Moriarty (Shannon Duncan-Brewster) en lång monolog om hur fel det var att de vita var rika och hon var fattig. Det verkade som att det var enda fundament för hennes evil mastermind. Liten besvikelse om ni frågar mig. Jag hade nog en annan bild av den gode doktorn, mer i linje med Blofeld eller varför inte en annan ikoniska villain som Bellatrix Lestrange...

Ok, nu får det vara nog om denna film. Jag har ju en film till att skriva om nu!

Helt ok film. Den kommer inte upp i samma nivå som den första som förvisso hade den stora fördelen att få berätta en origin story, vilket vi vet alltid är mycket lättare. Det är sedan gammalt.

Betyg: 2/5

Stranger on the Third Floor (1940)

Vi inledde vår resa inom Classic Film Noir med Stranger on the Third Floor från 1940. Man ser lite här och där att denna film omnämns som den första Film Noir-filmen. Gott så, men de flesta anser faktiskt att The Maltese Falcon från 1941 är startskottet på genren. The Maltese Falcon var andra filmen i avsnittet och revy poå bloggen finns sedan tidigare.

Här möter vi Peter Lorre som the Stranger, John McGuire som den syniske journalisten Michael och Margaret Tallichet som flickvännen Julie. Peter Lorre är alltid intressant att beskåda, de övriga två var svaga.

Filmen har flera aspekter som vi förknippar med Film Noir med en stor skillnad i det att den har ett tillrättalagt och lyckligt slut. Det kanske man inte förväntar sih av en fullfjättrad Film Noir.

Men vi får i alla fall karaktärer med tveksam moral och etik, snygga fotovinklar med knivskarpa skuggor. Stora delar av filmen, för stora till och med, berättas via voice over. Filmen behandlar den manliga huvudpersonens samvetskval över vad han gjort. Allt detta passar in i Film Noir. De gjorde ett bra försök, kom 80% i mål. Det hastigt ihopknåpade lyckliga slutet var dock malplacerat.

Det var en bra första film. Vi fick doppa våra tår i genren, och vi kände att vi äntligen var på väg. MEn filmen kommer stor med sannolikhet hamna i bottenskrapet av våra valda filmer.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypoddens Film Noir-säsonger. Denna film diskuterades under avsnittet publicerat den 24:e augusti, 2026. 

Film Noir-podden: Stranger on the Third Floor vs The Maltese Falcon

Välkomna till det första (riktiga) avsnittet av Film Noir-podden.

Under säsongen kommer vi prata om två kända Film Noir-filmer per avsnitt. Och vår cup, vår brackett återkommer till lyssnarnas nöje eller fasa. Denna gång dubbelt så omfattande! Vi går från 16 till 32 tävlande filmer.

I dagens avsnitt klipper vi Boris Ingsters Stranger on the Third Floor från 1940, som enligt vissa källor kanske kan vara den första Film Noir-filmen, samt John Hustons The Maltese Falcon från 1941 som ännu mer anses vara den första Film Noir. 

Mycket nöje.

Lyssna på Shinypodden Film Noir-säongen där vi låter oss, likt damerna i Hollywood, förföras av den ståtliga Humphrey Bogart.

Heat (1995)

Som på beställning kom Heat på någon tv-kanal just som jag hade skrivit mina texter om de tre urfäderna till moderna crime-filmer. Efter förtvivlat sökande insåg jag att jag inte skrivit om Heat på bloggen. Quelle faux pas!

Heat är en otroligt bra film och en klockren 5 av 5 i min bok. Michael Mann har gjort ett filmiskt mästerverk. 

Det har runnit mycket vatten under bron sedan Little Caesar, The Public Enemy och Scarface men Hollywood lever fortfarande mer eller mindre under samma regler som de filmerna hade att tampas med. Kan det vara dessa regler som styrt Manns val av slutscen? Manns film har trots att den är fullständigt utsökt, magisk till och med, ett i mina ögon simpelt och trist tillrättalagt slut. Damn it. 

Filmen som byggt upp Neils karaktär under över 150 minuter skulle kunna få en att tro att han skulle varit vass nog att navigera slutet på ett bättre sätt (för honom). Men det känns som att Hollywoods playbook dikterar ett slut där polisen vinner mot skurken, rakt emot vad filmen varit upp till den punkten. Men slutet stämmer in om de regler som etablerades redan på det tidiga 1930-talet tilläts påverka producenterna. 

Jag tror inte att reglerna är obligatoriska, mer att de följs för att det är så "vi alltid har gjort". Det gäller att få in cashen och då vill producenter minimera risker. Det finns säkert många exempel på (små) filmer som bryter mot ovan regel, men kanske inte så många som är storfilmer lik Manns Heat...

När filmer går på tv och jag blir sugen att se om dem brukar jag slå över till mitt ex av filmen på BR när den så förhatliga reklamen dyker upp. Reklam mitt i en film förstör film. Och då kan jag också, som jag alltid gör nu för tiden, slå av filmen just efter Neil har lämnat en förvirrad Eady och vi ser Vincent springa genom kaoset av sjukhuspersonal och patienter. Det är där filmen borde slutat. Tycker jag i alla fall.

Men detta är i sammanhanget faktiskt en petitess för fram till dess är detta en ren masterclass. Manus, dialog, och skådespelare är otroliga. Favoriter är Val Kilmer, Robert De Niro, Jon Voigt och Ashley Judd. 

Javisst, Al Pacino är med också. Har jag glömt honom? Sannerligen icke, och han är bra, men han spelar över en gnutta tyvärr. Eller mycket. 

Hank Azaria är ljuvligt underhållande i en film som inte lever på sin humor. Men egentligen är alla skådespelare mer eller mindre perfekta. Fotot är dessutom ljuvligt och ljuddesignen och musiken är utomjordiskt bra.

Några favoritscener och sekvenser:

• Charlene varnar och tar farväl till Chris med en liten handrörelse (blir alltid dammig i rummet, otroligt stark scen tydligen, det är något där med hennes lojalitet trots alla problemen som kniper runt hjärtat...)
• Bankrånet och efterföljande shoot-outen (koreografi och ljuddesign i perfekt symbios)
• När Vincent inser att det är dem själva Neil betraktar (katt och råtta-leken mellan poliser och Neils gäng, två extremt kompetenta team)
• Scenen när Neil och team ska hämta pengar från Van Zants killar (gillar att se smarta professionella göra saker)
• Alla scener mellan Neil och Nate (Nate coolaste karaktären i filmen)

Detta är en 5 av 5 och helt klart en film i min privata filmiska "panteon".

Betyg: 5/5

Scarface (1932)

The World Is Yours.

Året efter Little Caesar och The Public Enemy kom Howard Hawks Scarface ut. Filmen finansierades och producerades av Hawks och flygmagnaten Howard Hughes. Filmen var så kontroversiell att den förbjöds i vissa städer i USA, bland andra New York City. Ett nytt mesigare slut filmades men den passerade ändå inte de panikartade männen i censurbyrån. Då beslutade Hughes att släppa originalfilmen och den gjorde succé varhelst den visades. Manus är skrivet av Ben Hecht som vi sett flera filmer av, bland annat His Girl Friday.

Detta är filmen Brian de Palma gjorde 1983 en re-make på med Al Pacino i huvudrollen. Den har de flesta redan sett. Ruskig film för övrigt.

Här är det Paul Muni i rollen som Tony Camonte, George Rafe som Guino Rinaldo och Ann Dvorak som Tonys syster Cesca.

Filmen inleds med att Tony mördar någon rival, ett av många hemska brott på hans väg till slutet. Scenen är häftigt filmad. Vi ser vad som händer genom en glasvägg med frostat glas. Allt vi ser är knivskarpa skuggor. Jag blir akut medveten om att poddsäsongen kommer handla om Classic Film Noir.

Paul Muni är bra och filmen är intressant hela tiden, men det är slutsekvenserna som är filmens höjdpunkt för mi.  Cesca vill utkräva hämnd på Tony men ångrar sig, polisen som omringar dem hemma i Tonys lägenhet ombyggd till en svårforcerad bunker och de allra sista andetagen av Tonys liv. 

Detta var den bästa av de tre gangsterfilmerna helt klart. De har alla i någon mening liknande handling, men de bjuder på lite olika vinklar på temat. Jag gillade känslan av realism i denna och tror att det kan ha att göra med Howard Hawks handlag, det skadar aldrig med en mästare bakom kameran.

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinypoddens Film Noir-säsonger. Denna film diskuterades under avsnittet publicerat den 17:e augusti, 2026. 

The Public Enemy (1931)

Några få månader efter Little Caesar kom The Public Enemy ut. Detta är ytterligare en historia om uppgång och fall. Båda filmerna har en liknande övergripande handling. 

I denna film får via kronologiska små scener, vinjetter, följa Tom Powers och kompisen Matt Doyle stiga i graderna i gangstervärlden i Chicago under 25 år. Men som vi vet kan det aldrig sluta bra för ärelystna gangsters. Filmens mest minnesvärda scen är dess spektakulära slut. Den skakar om mig lite trots filmens ålder. 

Filmen behandlar psykologiska och filosofiska aspekter om att vara en gangster. Vår huvudperson har en hjältemodig storebror nyss hemkommen från flottan. Broderna accepterar inte vad Tom livnär sig på. Konflikt mellan en god och en ond broder. Tom härjar på i gangstervärlden och bygger upp ett rykte om att vara mycket brutal, men hemma hos mamma och bror sin blir han aldrig respekterad. 

I huvudrollen ser vi James Cagney och han är riktigt bra. Han har ett säreget utseende och till det en stor personlighet på den vita duken. Överlag känns filmen gammal rent filmtekniskt. Den ser mörk och ful ut även om det bättrar sig en del efter inledningen. Cagneys skådespeleri och slutscenen tar jag dock med mig som filmens ljuspunkter.

Betyg: 2,5/5

Lyssna på Shinypoddens Film Noir-säsonger. Denna film diskuterades under avsnittet publicerat den 17:e augusti, 2026. 

Little Caesar (1931)

Mother of Mercy! Is this the end of Rico?

Little Caesar är en av tre gangsterfilmer jag och Carl såg inför uppsnacksavsnittet för Film Noir-podden. 

Little Caesar, Public Enemy och inte minst Scarface (originalfilmen) är alla omtalade och stilsättande filmer inom filmhistorien. De sägs ha lagt grunden inför Film Noir som bubblade upp ett decennier senare.

Här får vi följa smågangstrarna Rico (Little Caesar) och vännen Joe i ett Chicago på 30-talet. Joe vill bli en sång- och dansman och på så sätt ta sig ut ur livet som skurk. Rico är däremot en ärelysten jäkel och vägen till framgång är att ha mer våldskapital än konkurrenterna, sant då och sant idag. Han utmanövrerar snabbt den lokala bossen och tar sig uppåt i syndikatets ledarskikt.

Filmerna är pre-code och tar sig friheter med teman, våld och berättarstil, men det är fortfarande omöjligt med en film där en skurk ”vinner” och denna film likväl de övriga två vi såg inför uppsnacket  är ” uppgång och fall”-filmer.

Edward G. Robinson spelar Rico, Douglas Fairbanks Joe och Ralph Ince spelar Pete Montana.

Filmen är smårolig och det är en film som ändå omtalas som den första gangsterfilmen. Klart värt att ge en titt. 

Den kom ut i januari 1931, något år efter talfilm slagit igenom. Det historiska arvet märks via de textskyltar som lite då och då visas upp i filmen, trots att det är en talfilm.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypoddens Film Noir-säsonger. Denna film diskuterades under avsnittet publicerat den 17:e augusti, 2026. 

Film Noir-podden: Uppsnacket

Härliga tider, nu drar vi igång en ny poddsäsong. Henke och Carl tar sig an Classic Film Noir. Efter humor och romantik i Screwball Comedies kastar vi oss in i en mörk och cynisk värld.

Classic Film Noir inleddes någonstans i början av 40-talet och avslutade enligt konsensus med Orson Welles Touch of Evil 1958. Våra 32 filmer är utspridda inom spannet 1940-1958. Vi kommer köra en så lång säsong att vi beslutat att dela upp den på två delar. 

I dagens uppsnack snackar vi om vår kommande säsonger och våra förväntningar.

Avsnittet avhandlar också tre crime-filmer från tidigt 1930-tal som dels är klassiker på egna meriter, dels anses ligga som en grund för utvecklingen som leder oss fram till Film Noir på 1940-talet och framåt.

Filmerna är: 

• Little Caesar (1931)
• The Public Enemy (1931)
• Scarface (1932)

Lista på filmer första säsongen av Classic Film Noir-podden

1940:
Stranger on the Third Floor

1941:
The Maltese Falcon

1942:
This Gun for Hire
The Glass Key

1944:
Double Indemnity
The Woman in the Window
Laura
Murder, My Sweet (adderad efter lyssnares önskemål)

1945:
Detour
Mildred Pierce
Scarlet Street
The Lost Weekend

1946:
Gilda
Lady in the Lake (adderad efter lyssnares önskemål)
The Big Sleep
The Blue Dahlia
The Killers
The Postman Always Rings Twice

Lista på filmer andra säsongen av Classic Film Noir-podden

1947:
Out of the Past
The Lady From Shanghai

1949:
D.O.A.
The Third Man
White Heat

1950:
In a Lonely Place
Night and the City
Sunset Boulevard
The Asphalt Jungle

1951:
Ace in the Hole

1952:
Kansas City Confidential

1953:
The Big Heat

1955:
Kiss Me Deadly

1956:
The Killing

1957:
Sweet Smell of Success

1958:
Touch of Evil

Shinypodden finns där poddar finns.

Agatha Christie-podden: The Mystery of the Blue Train

Agatha Christie 08. Vi har kommit till slutet av denna andra mini-säsong. 

Hercule åker på semester till den Franska Rivieran och blir involverad i ett mord! Vi möter den sköna Catherine Grey och mor och dotter Tamplin och en massa andra. Är det här vi för första gången hör om den lilla byn St. Mary Mead?

Mycket nöje!

Agatha Christie-podden: The Big Four

Agatha Christie 07. I den tredje boken för denna mini-säsong återförenas Hercule med både Captain Hastings och Inspector Japp.

Kan detta var den konstigaste och kanske den sämsta av Agathas alla böcker? Vi vet inte ännu...

Mycket nöje!

Agatha Christie-podden: The Murder of Roger Ackroyd

Agatha Christie 06. Andra avsnittet under denna mini-säsong och nu möter vi Hercule Poirot som just har pensionerat sig. 

Hercule oldar squash i sin trädgård!

Mycket nöje!