onsdag 31 augusti 2016

Neighbors 2: Sorority Rising (2016)


Svensk titel: Bad neighbours 2

I Neighbors 2: Sorority rising möter vi småbarnsföräldrarna Mac (Seth Rogen) och Kelly (Rose Byrne) åter igen. Nu är deras lilla dotter Stella fyra år och de väntar barn på nytt. Stella ska få en lillasyster. Givetvis blir det problem när en festsugen studentförening flyttar in som grannar. Familjen ska numera flytta och de försöker därför sälja sitt hus. Samtidigt har de tre tjeerna Shelby (Chloë Grace Moretz), Beth (Kiersey Clemons) och Nora (Beanie Feldstein) startat en alternativ sorority, studentförening för tjejer, och de har flyttat in i grannhuset. Paret Radners gamla nemesis Teddy Sanders (Zac Efron) dyker upp som gubben i lådan och erbjuder sina tjänster till tjejerna. Radners inser snabbt att de inte kommer kunna få huset sålt om studentföreningen nästgårds har högljudda fester. Konflikt under uppsegling? You bet. "Parenthood vs sisterhood" som den såldes in som i staterna.


Till en början köpte jag inte riktigt premissen i filmen. Tjejerna tvingas starta en egen sorority "utanför systemet" eftersom "vanliga" sororities inte är tillåtna att ha egna fester. Endast fraternities, dvs studenföreningar för killar, får ha fester. Nu visade det sig att detta inte alls var ett rent påhitt. Helt otroligt. Vad tusan vad orättvist! Ok, ok, ok, de finns inga lagar om detta i USA, men tradition och annat styr sådana saker. Se denna artikel för lite mer om frågan.

WTF?
Jag hade inga förväntningar på filmen alls. Det enda jag sökte var några skämt som jag kunde skrocka över och en avkopplande stund så där dagen efter flertalet mentala översvämningar nere i Malmö under filmdagarna. Och med de förväntningarna kunde det ju knappast gå illa. Eller? Nej faktiskt inte denna gång. jag fann filmen roligare än vad jag kunde ana. Zac Efron driver hejdlöst med sig själv och sin karaktär Teddy Sanders. Jag älskar när skådespelare släpper taget och går all in i sådana lägen. Seth Rogen var kanske filmens mest nyanserade och lugna figur! Bara en sådan sak. Rose Byrne har ett kul minspel och hon gör bra ifrån sig som frun, eller "the mom" som the sorority girls kalla henne. Visst är det många snuskskämt och lustigheter om att röka gräs men det är stort en ganska snäll film ändå.


De roliga replikerna äro många men jag lyfter några här; Kellys "Black cock!" när de möter köparna första gången, killarna som står och skanderar "USA, USA, USA" efter att Darren har friat till Pete samt referensen till att ge någon en roofie numera kallas "to get Cosby'd". Lite kul också med piken från filmen om den urbana legenden att hus fulla med kvinnor som dricker sprit skulle betyda att det är "a brothel?".

Jag roades en hel del och filmen flög fram. det är bra. Jag ger Neighbors 2: Sorority rising tre röda dildosar av fem möjliga.

Betyg: 3/5


tisdag 30 augusti 2016

Buffypodden avsnitt 25: Buffypodden vs. Dracula



Äntligen! Vi är tillbaka efter ett långt och välbehövligt sommarlov. Första podden från säsong 5 av Buffy är här. Denna gång testar jag och Johan att podda samtidigt som vi tittar om på avsnitt ett från säsong 5, "Buffy vs. Dracula". Det är inte ett renodlat kommentarspår utan mer ett tidsbegränsat snack inspirerat av vad vi ser på tv-skärmen.

Gå in på hemsidan och läs mer om avsnittet och glöm inte att lämna en kommentar! Ni finner avsnittet på Buffypodden.

måndag 29 augusti 2016

Finding Dory (2016)



Förra året visades Inside out på Malmö filmdagar. Jag var superexalterad tills filmen startade och det visade sig att de visade filmen för en fullsatt salong med vuxna människor med dubbade röster. Jag blev minst sagt förvånad och inte så lite förgrymmad. Det är en otroligt stor skillnad att se Pixar-filmer med originalrösterna istället för svenska skådespelare som uttalar mer eller mindre dåligt översatta skämt och meningar. Dagen efter hade filmbolaget fått höra feedback från besökarna och snabbt skakat fram en kopia med originalrösterna men då var det liksom för sent kunde jag tycka. I år hade de lärt sig och gav publiken chansen att välja själv och Finding Dory visades i båda versionerna. Jag valde att se den med svenska röster... Nej, inte riktigt.


Förväntningarna på en uppföljare, speciellt en Pixar-film, är att få ungefär samma sak som erbjöds i första bjudningen och det är precis vad vi får med Finding Dory. Går det ens att skilja den åt från Finding Nemo? Knappast. Jo kanske lite då. Denna gång är det Dorys mamma och pappa som tappats bort. Filmen har också Sigourney Weaver vilket är ett fall framåt. Men den största skillnaden är att detta är mer en "fängelsefilm" än en "road movie". Det vinner den på.

Det är svårt att skilja Finding Dory från Nemo, jag blandar ihop scenerna. Det har ju gått hela fyra dagar sedan jag såg filmen. Men jag gillade den nya huvudpersonen Hank den agile bläckfisken. Äventyret är mer frejdigt i Dory jämfört med Nemo. Filmen är tajtare känns det som. Den är dock precis som sin föregångare mer riktad till en yngre publik skulle jag säga. Den är för mig lite intetsägande om än overklig. Skämtet om att Dory har dåligt närminne börjar också att falna.


Sen fanns ju den där scenen i slutet med skalen också. Fin scen, dammigt i salongen.

Summa summarum blir att Finding Dory är ett fall framåt, den är starkare än Finding Nemo, men den är ändock endast "helt ok" med ett plus i min bok. Jag ger den två snäckskal som leder dig hem av fem möjliga.

Betyg: 2/5




Fler texter från filmspanare som var med i Malmö:


söndag 28 augusti 2016

Finding Nemo (2003)


Jag vet att jag hade sett Hitta Nemo tidigare men jag kom inte ihåg speciellt mycket från filmen. Hade jag sett den under dåliga förhållanden som på en nattflygning mellan kontinenterna eller var den helt enkelt så blek att jag glömt den? Eftersom uppföljaren Finding Dory skulle visas på Malmö Filmdagar ville jag i alla fall se om föregångaren och då givetvis med originalrösterna. Alla talar amerikanska! Jag hade för mig att Finding Nemo var riktigt bra. Jag tror i alla fall att den är en av de mest älskade av filmerna från Pixar.

Men ack, nu när jag såg om den upptäckte jag att den faktiskt är ganska trist. Detta är uppenbarligen en film som riktar sig till de yngre i publiken. Visst, den har som alla Pixarfilmer massor med popkulturella referenser men de är grunda och inte speciellt inspirerande. De har tex en "Psycho"-scen. Men det enda de gör är att spela Psycho-musiken, ni vet i-i-i, i bakgrunden. Det räcker inte... För att ett sådant skämt ska bli ännu bättre borde de haft skämtet i en scen där referensen hade större tyngd, i en scen som på något mer sätt än den pålagda musiken anknyter till originalet.


Men det börjar bli tydligt för mig att Pixars filmografi kan delas upp i två högar, dels de som mer riktar sig till de yngre människorna, ofta med talande djur eller bilar, dels de filmer som riktar sig till alla åldrar. För mig är grupperna en lika tydlig uppdelning i kvalité. De bra Pixarfilmerna är Toy Story-filmerna, Monsters, Inc., Wall-E och Inside out. De svagare är Finding Nemo, A bug's life och framför allt Cars. Mellanskiktet som jag nog måste se om för att kunna placera är The incredibles, Ratatouille och Brave. Övriga har jag inte sett än (Up, Monsters University, The good dinosaur).

Så, Finding Nemo då. Ok... Nej, men jag var lite lätt uttråkad. Trots det förlåtande draget av "road movie" lättade den aldrig. Jag tror inte att det är att djuren pratar och har mänskliga egenskaper och karaktärsdrag, det köper jag i andra filmer (tex Shrek som exempel). Jag tyckte att Nemo är ganska tråkig figur och relativt lite humor byggdes runt honom. Dory var snäppet roligare men inte mycket mer. När de dude-iga sköldpaddorna kom flygande var måttet rågat och jag insåg att humorn gick mig förbi i denna film.



Det enda som man kan höja ögonbrynen inför är den mörka inledningen av filmen, ett drag som jag kan känna mig glad för att killarna på Pixar väljer att göra... Filmens bästa parti var annars sekvenserna från akvariet. Där fann jag mina favoritkaraktärer i filmen och den bästa handlingen. Den elaka flickan, den luttrade veteranen, de lustiga typerna. Nästan lite Toy Story-vibb där. Dessutom gillade jag låten Beyond the sea som är La Mer med engelsk text. La mer, ni vet som var med i L.A. story.

Vid sidan av allt detta hade jag också en obehaglig tanke i huvudet mest under hela filmen. Tydligen har filmens framgång gjort att folk runt omkring köper clownfiskar i massor. Vet inte om arten är hotad direkt men det är helt bisarrt då budskapet i filmen är att fisken vill undfly fängelset och återvända till sitt hem. Den är oskyldig med domarrösterna 3-2, jag fattade aldrig ens vad dess brott var. Jag vet att det inte är filmmakarnas budskap eller intentioner, lugna ner sig nu Sofia, men jag äcklas av fenomenet och kunde inte undgå att tänka på de oönskade konsekvenserna av filmen.


Finding Nemo är en av de svagare Pixar-filmerna i min bok, men den är långt från dålig-dålig. De har en hög lägstanivå, Pixar. Filmen är helt ok, en film som för övrigt skulle passa bra på en nattlig flygning mellan kontinenterna. Jag kommer fortfarande inte ihåg var jag såg filmen första gången.

Jag ger Finding Nemo två "Mine" av fem möjliga.

Betyg: 2/5


Rolig detalj från eftertexterna

lördag 27 augusti 2016

Malmö Filmdagar 2016






De senaste åren har sista veckan i augusti inneburit Malmö Filmdagar för mig. Jag och några andra aktiva filmbloggare blir inbjudna och får ackreditering till filmdagarna. Det är såklart jättekul och en superlyxig avslutning på semestertiderna. Filmdagarna är som en liten filmfestival då flertalet filmdistributörer visar höstens premiärfilmer på den svenska biorepertoaren. Detta är ett branschevent så det är inte öppet för den vanliga publiken. Vi bloggare är där som del av massmedia. Jag kommer senare att publicera mina recensioner om filmerna i anslutning till deras premiärer, men här kommer en kort lista på vilka filmer jag valde att se under årets filmdagar i Malmö.

Arrangemanget hålls på Filmstaden i Malmö och de har fem biografer som visar film parallellt i dagarna tre. Varje film visas två gånger under de tre dagarna och detta år var det fem visningsslottar vardera på tisdagen och onsdagen och tre visningar på torsdagen. Så om man låg i kunde man som mest få ihop till 13 filmer på de tre dagarna. En del av nöjet med filmdagarna är att man ramlar in i en filmbubbla under tre dygn då bara film konsumeras. Det är knappt tid för mat ens. På onsdagskvällen bjöd C More på mingel på en av barerna på lilla Torget och där serverades en buffé som vi hungrigt kastade i oss. Vi var mättade på film och hade fyrkantiga ögon men det var ett tag sedan vi ätit något förutom kaffe och dammsugare hela eftermiddagen. I år tog jag bara en dammsugare första dagen för nostalgin skull men sen fick det vara.

Med mig på resan hade jag "the usual suspects" Jojje, Sofia och Fiffi. Dessutom träffade vi på Jimmy som traditionen sig bör. Han arbetar med att välja ut filmer till den svenska handelsflottan. Många sjömän har inte så mycket att göra på sin lediga tid ute på de sju haven och då kommer Jimmys filmval sig väl till pass. Han bär således ett stort ansvar på sina axlar och han vill enligt egen utsago blanda sina val så mycket som möjligt. Och visst skulle han kunna lata sig och bara välja de kända filmerna från hemmamarknaden och Hollywood men han har högre ambitioner än så och vill variera sig både i ursprungsland och genrer. Jag tror att han gör ett mycket bra arbete.

Som sagt blev det tretton filmer för mig i år och här kommer en kort teaser på kommande recensioner. Jag listar filmerna i premiärdatum:



Hitta Doris (USA, orig. Finding Dory)

Uppföljaren till Hitta Nemo från 2003. Filmen har redan haft premiär. Alltid spännande med en ny Pixarfilm. Jag såg om Hitta Nemo inför dagarna och den revyn kommer upp väldigt snart och så kommer Hitta Doris därefter.



Suburra (Ita)

Detta är en svart och våldsam historia från den undre världen i Rom. Snyggt foto och en distanserad film som känns autentisk. Premiär den nionde september.



Vänner för livet (Spa, org. Truman)

Spansk film om en man i övre medelåldern som åker hem till Spanien för att besöka sin bästa vän som han inte träffat på många år. Vännen har cancer och inte lång tid kvar all leva. Filmen har blivit tokhyllad i hemlandet Spanien. Jag förstår varför. Premiär den nionde september.



Den allvarsamma leken (Sve)

Pernilla Augusts film på Hjalmar Söderbergs roman med samma namn. Ett kostymdrama och bitterljuv kärlekshistoria i ett. Antar att filmen kommer sopa banan med motståndet på nästa Guldbaggegalan... Premiär den nionde september.



Julieta (Spa)

Pedro Almodóvars nya film om en mor och dotters bångstyriga förhållande. Bygger på förlaga av Alice Munro. Det känns som detta var en mer "straight" Almodóvar än vanliga fall vilket är bra. Vasst skådespeleri och tämligen starka känslor. Premiär 21:a september.



Love & friendship (Irl/USA/UK/Fra/Hol)

Whit Stillmans adaption av Jane Austen är en galet rolig pastisch på Austens mest ironiska verk. Kan vara svårt att avgöra på vilken metanivå den ironiska humorn arbetar. Kate Beckingsale är magnetisk i huvudrollen. Premiär den 23:e september.



Min pappa Toni Erdmann (Tys/Aut, org. Toni Erdmann)

Tysk dramakomedi med svärta som gjorde succé i Cannes. Enigmatisk fader använder galenskaper för att nå fram till avstängd och utarbetad dotter på konsultuppdrag inom oljebranschen i Bukarest. Alla de viktiga frågorna hålls i schack och tillåts endast sippra in i filmen då den fokuserar på pappans upptåg. Porträttet av dottern och hennes konsultroll är dock bländande och filmen lämnar mig med en massa tankar som kommer ta lång tid att behandla. Superlativen kommer hagla i recensioner runt omkring och revyn här. Premiär den 30:e september.



Jag älskar dig - en skilsmässokomedi (Sve)

Typisk farsartad svensk fåntrattskomedi som försöker förklä sig med "svåra" ämnen. Magplask. Några lite mindre smärtsamma insatser får dock plats (se bilden). Premiär den 30:e september.



The girl with all the gifts (UK/USA)

Årets överraskning på dagarna blev denna riktigt fräscha zombiefilm som får en att tänka uppslitande tankar. Bygger på boken med samma namn. Riktigt najs helt enkelt. Väl värd att ses, och med fördel utan att blivit spoilad. Läs så lite som möjligt om filmen före titten. Premiär den sjunde oktober.



Café Society (USA)

Woody Allens årliga film. Detta är kanske den bästa från Woody sedan Midnight in Paris. Den filmen var en varm romantisk komedi med fantasyinslag. Café Society är något helt annat. Woody har föryngrat sin neurotiske intellektuella herre i fokus och låter Jesse Eisenberg spela honom. Jesse lyckas emulera Woody perfekt. Filmen är såklart ganska rolig, men den är framför allt ett kärleksdrama med ett för Woody intressant slut. Damn, är Kristen Stewart verkligen så här bra förresten? Väl värd att ses. Premiär den sjunde oktober.





Dagen efter denna (Fra, orig. L'avenir)

Ett franskt drama med Isabelle Huppert i huvudrollen. Premiär den 14:e oktober.



Kärleken är störst (Fra, orig. Un homme à la hauteur)

Fransk romantisk komedi. Jean Dujardin från The artist (2011) spelar en charmig och framgångsrik arkitekt som dejtar en framgångsrik advokat som nyligen separerat från sin äkta make. Mycket lustig. Storleken har ju ingen betydelse som de säger. Premiär den fjärde november.



Indignation (USA)

Filmen bygger på romanen av Philip Roth med samma namn (2008). Otroligt kraftfullt drama om en ung ateistisk student och hans flickvän som har en friare syn på sex före äktenskapet än vad samhället tolererade då där på femtiotalet. Bra skådespelat, spännande, vemodigt, vackert, intellektuellt, upprörande men framför allt attans sorgligt. Premiär den 25:e november.






De bästa filmerna var:
Min pappa Toni Erdmann, Vänner för livet, The girl with all the gifts, Indignation och Café Society.

Men jag kan också rekommendera:
Suburra, Kärleken är störst och Love & friendship.

Notera att allt kan ändras tills jag skrivit mina texter om filmerna. Upp som en fågel - ner som en pannkaka. Och omvänt...



fredag 26 augusti 2016

Hondo (1953)


Hondo är en av de där westernfilmerna som omnämns som en av de riktiga klassikerna. I huvudroller ser vi ingen mindre än the Duke himself, John Wayne. Men om man vill ha en western med pang-pang är Hondo fel val. Detta är mer ett relationsdrama än en actionfilm skulle jag vilja påstå.


Wayne spelar Hondo Lane, ett slags sändebud för armén. På väg mot civilisationen med brådskande nyheter om att apacheindiarnena har gjort uppror kommer han förbi en avskild farm med den ensamma kvinnan Angie Lowe och hennes lilla son. Hondo oroas över deras säkerhet och tar dem under sina vingar.

Jag men detta var väl trevligt. Filmen puttrar på i lagom långsam takt och påminner mig mer om tv-serier som "Lilla huset på prärien" eller "Macahans" än till exempel Clintans hårdare westerns. Den är en sådan där western som jag kommer ihåg från min barndom. Har jag kanske sett filmen när jag var yngre? Jag tror inte det men man vet aldrig.


Varför filmen klassas som en klassiker förstår jag dock inte riktigt. Den har varken spektakulärt sceneri, exalterande handling eller uppseendeväckande twistar. Den är bara stabil rakt igenom John Wayne är lika bredbent som vanligt. Han ålar sig fram med höften när han går. Stilen går inte att missta sig på. Angie spelas av nykomlingen Geraldine Page och hon är helt klart kapabel. Men det sprakar inte dem emellan om jag dömer efter dagens mått mätt. Det var kanske hetare på 50-talet, vad vet jag.

Nej, denna film fångade inte mitt intresse fullt ut. Samtidigt var den aldrig tråkig. Den är helt ok som en viss podcastare skulle säga. Det roligaste var kanske att en viss Zeb Macahan var med, och då menar jag skådespelaren James Arness.

Jag ger Hondo två indiankrigare av fem möjliga.

Betyg: 2/5


torsdag 25 augusti 2016

Den ultimata årsbästalistan - 2015



När är det dags att lägga ut den Ultimata årsBästaListan för 2015 kan man undra. vad sägs om just nu? Ja det blir bra. Tidpunkten för denna publicering väljs ju lite efter när det finns tillräckligt många listor där ute i Filmspanarlandet för att få till en mustig sammanställning. Men nu tror jag att de flesta som kommer publicera sina listor detta år har fått ur sig dem. Vissa filmspanare vill ju ackumulera fler filmer i banken och väntar och väntar och väntar med sina listor. Men nu har repet dragits över banan och vi har ett gediget startfält. Vi är två grupper. dels har vi Carls grupp som otåligt sköt ut sina listor precis i början av året. Där finns listor från Carl, Jen, Niklas, Johan och Tommy. Dels har vi de av oss som gärna väntar in filmerna från förra årets sista kvartal och lägger ut våra listor när vi känner att vi sett "det mesta av det bästa". I den gruppen har vi Cecilia, Jojje, Fiffi, Steffo, Christian, Magnus och jag själv. Totalt sett har jag i alla fall elva och en halv listor att behandla! Quelle spectaculaire!

Vinnaren av årets UÅBL återfanns på hela tio av de tolv listorna! Den måste anses som en värdig vinnare. Fler funderingar och iakttagelser finner ni under listan.


UÅBL 2015


1. Star Wars: The Force Awakens (J. J. Abrams) 57 poäng (tio listor, två förstaplaceringar)
2. Sicario (Denis Villeneuve) 52 poäng (åtta listor, en förstaplacering)
3. Room (Lenny Abrahamson) 42 poäng (fem listor, tre förstaplaceringar)
4. Ex machina (Alex Garland) 40 poäng (åtta listor, två andraplaceringar)
5. Spotlight (Tom McCarthy) 37 poäng (fem listor, två andraplaceringar)
6. Mad Max: Fury Road (George Miller) 34 poäng (fem listor, en förstaplacering)
7. Victoria (Sebastian Schipper) 28 poäng (fyra listor, en andraplacering)
8. Tangerine (Sean Baker) 24 poäng (tre listor, en förstaplacering)
9. It follows* (David Robert Mitchell) 22 poäng (fyra listor, en förstaplacering)
10. The hateful eight (Quentin Tarantino) 21 poäng (fem listor, en tredjeplacering)

Listan skapades söndagen den 21:a augusti 2016.

Man kan se några saker i det statistiska materialet. Den grupp som publicerade sina listor tidigt saknar alla några notabla filmer på sina listor. Antagligen för att dessa filmer ej var sedda av listmakarna när deras listor publicerades. Det gäller tex filmerna Room, Spotlight och The revenant. Omvänt finns filmer som nästan bara den första gruppen röstat på; Victoria, Tangerine och It follows. Det kanske är så att sub-grupperna inom Filmspanarna påverkar varandra mer än vi tror...?

Totalt sett nämndes 55 filmer på listorna. Övriga filmer i poängordning; The martian, The revenant, The lobster, Mission impossible: Rouge Nation, Efterskalv, The look of silence, Filip och Fredrik presenterar Trevligt folk, Inherent vice, Inside out, Maggie, Everest, Kaili blues, The big short, Suburra, Tempête, Amour fou, Sworn virgin, Anomalisa, Danny Collins, Terminator: Genisys, Paddington, Mistress America, Strangerland, Ant-man, Idealisten, Son of Saul, Dope, People places things, Chappie, The diary of a teenage girl, Cirkeln, Tag, Avengers: Age of Ultron, Creed, Levathian, Love, Jurrasic World, A most violent year, Straight outta Compton, The ridicilous 6, Black mass, Vacation, Johan Falk: Lockdown, Furious 7, The assassin.