America's Sweethearts (2001)

Billy Crystal är en fantastisk komiker. Hans allra starkaste kort är kanske som värd för filmgalor där han med ett varmt hjärta driver med eliten i Hollywood. Här har han skrivit manus och spelar huvudrollen i en vass satir över Hollywood förklädd till en romantisk komedi. Crystal spelar Lee Phillips en PR-guru för det mest kända skådespelarparet i Hollywood Eddie Thomas och Gwen Harrison. Tänk er Brad Pitt och Angelina Jolie fast ännu mer kända och framgångsrika.



Filmen inleds när filmbolaget ska promota Eddie och Gwens senaste film Time over time. Problemet är bara att Gwen har dumpat Eddie för en viril spanjor och Eddie har fått ett nervöst sammanbrott över hjärtesorgen. Nu måste Lee se till att paret kan samarbeta för att göra reklam för filmen med en lagom mängd skandaler och maximera antalet foto opportunities. Samtidigt har studiochefen avskedat Lee men ber på sina bara knän om att han ska komma tillbaka och filmens regissör, den legendariske Hal Weidmann håller filmen som gisslan.

Hahaha, detta är en suverän satir och komedi i första handen. Catherine Zeta-Jones i rollen som den extremt egocentriska och tämligen korkade Gwen är helt perfekt. Så bra att man undrar om hon ens skådespelar. John Cusack spelar den nervige Eddie. Christopher Walken spelar den ikoniska regissören. Stanley Tucci är briljant som chef för filmbolaget. Hank Azaria är likaså mycket välfunnen som den spanske älskaren med "coins". Till sist har de kastat in Julia Roberts, filmens minst lysande element, som Gwens syster och tillika en av de romantiska delarna i  den fyrkant som Lee måste jonglera.

Typ av humor?

Javisst blir det lite romantik men den är ack så sekundär. detta är humor på hög nivå, speciellt alla branschinterna skämt och absurditeter. det lustiga är att det inte känns som att det ibland är svårt att skilja på satiren och realistisk skildring av hur det går till bakom kameran. det är här som Billy Crystals grymma känsla och tajming kommer fram genom manus. Detta är en satirpärla!

Filmkvalité vs. humorkvalité

Båda är i topp här. Filmen ställer inga krav på specialeffekter och sådant. Det är en renodlad komedi och satir med fokus på dialog och  skådespeleri. Humorn är karaktärs- och situationsdriven samt bygger en del på den speciella miljö som är Hollywood.

Manus vs. skådespelare

Båda är tipp topp här också. Manus är exceptionellt bra, vasst men med hjärtat på rätt plats. Det är smarta skämt såklart, det är ändå Billy Crystal. Vi får alltså väldigt lite juvenila kiss- och bajsskämt. Däremot skämtas det lite om sex då det passar in i handlingen... En viss spanjor får ta en del stryk där.

Skådespeleriet är otroligt bra. Bäst är Catherine Zeta-Jones, Billy Crystal, Stanley Tucci och Hank Azaria. Jag gillar också Seth Green, Christopher Walken och John Cusack. Och nej, det är inget fel på Julia Roberts insats i denna film men hon försvinner bakom de andras insatser.

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral: all publicitet är bra publicitet!

Två stereotyper: nja, i princip alla karaktärer i denna film är mer eller mindre klassiska stereotyper; den egocentriska stjärnan, den hänsynslösa filmbolagschefen, den insmickrande och taktiske pr-mannen, den eldige sydländske älskaren, primadonnan - det "missförstådda" artistiska geniet, den osynliga systern med ett hjärta av guld, den oerfarne och oduglige påläggskalven...

Tre tropes:

a. korkad analogi: Gwen säger något i stil med att Eddie alltid varit hennes stöttepelare... som Sodom och Gomorra... :-D

b. korkad påläggskalv. Seth Green spelar påläggskalven Danny som ska ta över som publicist efter Lee. Danny är dock inte speciellt kunnig på filmhistoria:

Lee: [on the phone] Hello, darling, can I get Holly Golightly's cottage, please? Thank you.
Danny: Who's Holly Golightly?
Lee: It's Gwen's code name. It's from "Breakfast at Tiffany's".
Danny: Oh. What's that?
Lee: It's a movie, a great movie. Hepburn?
Danny: Right. Katharine.
[pause]
Lee: Let me tell you something. Don't tell anyone you're in the movie business. Okay? Thank you.

c. "Cassandra truth": He fell into a cactus!

Favoritkarakärer?

Lee (Crystal) är favoritkaraktären. Älskar att titta på Gwen i Zeta-Jone's skepnad, hon är så underbar för att hon är så elak. Gillar Stanley Tucci's hänsynslöse Dave Kingman, speciellt när han funderar på hur Eddies eventuella självmord skulle kunna användas i marknadsföringen. Plus en massa favoritscener på det.

Trivia

Billy Crystal tänkte sig först Meg Ryan för Julia Roberts roll och Julia Roberts skulle spelat Catherine Zeta-Jones roll. Ryan föll ur på grudn av hennes "personal problems"(?). Julia Roberts valde då att spela Kiki istället för Gwen. Bra Julia!

Crystal ville ha Robert Downey Jr is John Cusacks roll men det gick inte på grund av hans legala problem. Då gick rollen till Cusack istället, som för övrigt gör rollen mycket bra.

Av ovan nämnda originalcast är det nog endast Robert Downey Jr som hade kunna förbättra. Zeta-jones är central för filmen och det är svårt att se Roberts göra Gwen bättre. Håller också Robwets som klart bättre än Ryan i rollen som Kiki.

Omtittningspotential?

Mycket högt. En av dessa suveräna satirer över Hollywood som jag antagligen kommer återkomma till lite då och då livet ut.

Slutomdöme

Fantastisk film! Det är ju en top of the line, creme de la creme, five by five eller vad ni än vill. Betyget givet!

Betyg: 5/5

Topp 100: The Player (1992)

Top 100
Placering: 4
Genre: Drama, comedy, satire, mystery

Woman: What took you so long?
Man: Traffic was a bitch.


Griffin Mill beskriver vad en film behöver innehålla för att den ska kunna bli framgångsrikt marknadsförd; "Suspense, laughter, violence... hope, heart... nudity, sex... happy endings. Mainly happy endings." The player har allt det där, och det är bra, men den främsta anledningen jag gillar filmen är dess manus, dess briljanta manus.

Det är ett smart manus, ett manus som gör att jag som tittare känner mig smart när jag ser filmen. Givetvis måste allt annat också vara rätt för att en film ska bli så bra som denna. Filmen är regisserad av mästaren Robert Altman under hans kreativa höjdpunkt (tidigt 90-tal). Skådespelarna måste också göra sitt och här får vi en radda med lysande skådespelarinsatser med Tim Robbins och Greta Scacchi i huvudrollerna. Dessutom passerar ett hundratal filmstjärnor och branschfolk revy i cameos, allt från John Cusack till Jeff Goldblum, från Angelica Huston till Andie McDowell.

Med filmer som Desperado och Fletch på min topplista över bästa filmer kan jag inte anklagas för att bara gilla pratiga och "smarta" filmer, men detta är helt klart en sådan film. Det är en vass och mörk satir över filmindustrin i Hollywood. Och precis som en film som The wolf of Wall Street har den en distans från ämnet och en lekfullhet som jag älskar. Filmen inleds med en nästan åtta minuter lång obruten scen vilken innehåller en dialog om klassiska långa obrutna inledningsscener från filmhistorien. Redan här inser jag att detta är en film för mig. Sedan spelas ett mysterium upp. En arg manusförfattare hotar Griffin Mill (Tim Robbins). Samtidigt pågår ett maktspel i toppen av bolaget. Jag får känslan av att detta maktspel aldrig tar slut. Vem är på väg in, vem är på väg ut? Sen adderas lager på lager av handling. Filmen har ett flow där scener och handling glider in i varandra och överlappar varandra. Det är ett under av filmiskt koordination, helt enkelt bra regisserad och producerat.

The Player är absolut inte en komedi. Men den har flera underfundigt roliga scener. Där finns också en del konstiga och förvirrande scener. Jag tänker i första hand på scenen när Griffin besöker polisen och de börjar skratta som om de vore crazy (Whoopie Goldberg med flera). Den scenen skaver rejält och samtidigt känns den drömlik. Antagligen ska den reflektera Griffins state of mind.

Greta Scacchi i rollen som June Gudmundsdottir var en upptäckt för mig. Hon är superläcker i sina vita kläder. Bland birollerna finner man som vanligt en del guldkorn. Peter Gallagher, Brion James (Leon i Blade runner) och Sydney Pollack är alla bra men allra bäst är Richard E. Grant som den innerlige manusförfattaren som pitchar sin film Habeas Corpus. Han stjäl varje scen han är med i.

Jag älskar alla filmreferenser, alla cameos, mysteriefeelingen, alla sorters vatten på flaska som Griffin beställer, isdrottningen, scenen när Griffin dumpar Bonnie och framför allt det ironiska lyckliga slutet. En perfekt film.

Filmens styrkor
Smart manus
Skön stämning
Perfekt regi

Filmen förblir en favorit och dess plats på topp 10 känns ohotad.

Betyg: 5/5



Intressant artikel om filmens manus finner du här.

Closer (2004)

Jag visste inte alls vad jag skulle förvänta mig av Closer. Jag visste bara att jag ville se filmen. En del peppar den, medan andra dissar den. Fantastiskt spännande. Och med en sådan cast var filmen given i Decennier the 00's. Det skadar ju inte heller att den är regisserad av Mike Nichols som gjort några filmer jag älskar; The graduate (en tidigare Decennier-film), Working girl och Charlie Wilson's war.

Closer är ett triangeldrama med fyra aktörer. Tja, ni vet vad jag menar. Natalie Portman, Jude Law, Julia Robert och Clive Owen förlorar sig i kärlekens irrfärder. Först är Nat och Jude ihop, men så blir Jude sugen på Julia men råkar sätta ihop henne med Clive. Så gör Jude slut, blir ihop, gör slut igen, vill bli ihop igen. Handlingen är en ren soppa. Detta är som en filmad teaterpjäs. Och som på teatern lever stycket mycket på skådespelarnas prestationer. Och kvartetten är riktigt bra i detta fall.

Filmens stjärna i kanten ger jag till Natalie. Hon har den mest utmanande rollen och ger oss den mest dynamiska karaktären. Jag är ganska neutral till henne som skådis, hon är ingen personlig favorit, men absolut inte på minussidan heller. Här imponerar hon på mig i alla fall. Hon ger oss också den karaktär som jag gillar mest i filmen. Den jag "hejjar" på.

Julia lever som så ofta på sin naturliga charm och hon håller sig här inom ganska snäva och stela gränser. Det är så hennes karaktär är skriven, men det lämnar mig lite törstande efter en något mer. Gillar man henne i denna film? Well, klart att man gillar Julia.. Eller? Det gör man ju alltid... Här är det faktiskt inte riktigt så. Hon är otroligt nedtonad och jag förhåller mig neutral till hennes karaktär. Hon fungerar mer som en katalysator i denna film.

Clive kör också på i säkra vatten. Som filmens alfahanne behöver han i och för sig inte tänja på gränserna men han levererar. Är han en bra person? Kan tyckas "nej" vid en första anblick men jag skulle vilja säga att han är den mest normale av dem alla. En som bara hamnade mitt i smeten av en slump. Är han snäll mot Jude? Nej, sannerligen inte men det är så livet är. Hårt men orättvist.

Den problematiska karaktären och skådespelaren i detta kammarspel är i mina ögon Jude. Är det bara hur karaktären är skriven? Han ska ju vara lite creepy... Men så creepy? Jag köper inte att kvinnorna faller för honom till höger och vänster. I min bok är han inte helt solid i denna film. Visst, det är en utmanande roll han tagit på sig. Att vara både åtråvärd, aggressiv men också sårbar, svag och krossad. Nej jag gillar inte Jude i filmen. Han är bra i andra filmer. Här blev det skevt.

Som helhet gillade jag filmen skarpt. Det är som en filmisk "hela havet stormar", springa runt stolar och se vem som blir utan. En av de bättre i denna månads-Decennier. Intressant dynamik, realistisk psykologi och vemodigt bitterljuvt i vissa delar. Jodå jag kan med glädje sälla mig till de som hyllar filmen. Natalie Portman framför allt.

Jag ger Closer fyra foton av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Confessions Of A Dangerous Mind (2002)

Denna filmen kom med i Decennier för att jag gillar George Clooney. Han är en riktigt skön gubbe. Dessutom älskar jag hans andra film som regissör, Good night, and good luck. Den är krispig i både det svartvita fotot och den tajta regin. Den är som en mix av Hollywoods storhetstid och den moderna filmens vassa berättande. Confessions of a dangerous mind var Clooneys regidebut och den har dessutom favoriten Sam Rockwell i huvudrollen. Klart jag ville se filmen.

Men, ack, detta var ganska tydligt en film av en skådespelares första försök som regissör. Han vill pröva allt han sett under sin karriär och resultatet blir att filmen är "all over the place". Clooney blandar och ger med olika stilar. Jag kommer inte riktigt underfund med vad han vill med sin film. Favoritsegmenten är de mellan Rockwell och Julia Roberts i Västberlin. De har en noirig känsla och en bluesig jazzmusik sätter stämningen.

Rockwell är mycket bra på att porträttera en ganska avskyvärd individ. Han och Drew Barrymore har en bra personkemi. Clooneys mustasch var inte ok. Julia bara är. Men vad vill Clooney? Manus är skrivet av Charlie Kaufman och han har ju alltid ett kort eller två i skjortärmen. Scenen med tjejen i poolen är kanske filmens snyggaste. Usch vad nedtagen han blir där. Eller är det denna scen mellan Chuck och hans handler som är snyggaste scenen? Kolla in blodet i poolen!

Men filmen har en stor portion svart humor. Träningslägret för lönnmördare är "hi-larious". Deras kostymer! Alla ser identiska ut!. LOL. Bachelor number 1 and number 2 är vännerna från Oceans eleven... The newly weds och tortyr på genitalier.

Sen är det noirigt igen med en berättarröst och Los Angeles i orangea färger. Slutet blir det mer spänning och scenen mellan Rockwell och Roberts i slutet är som taget ur en spionfilm. Men what the heck? Byttes inte kaffekoppen två gånger? Nej, just det han lurade henne med sitt move.

Ok, detta var en salig blandning av stilar, känslolägen och stämningar. Det var ganska underhållande så länge det varade men det räcker inte ända hem.

Jag ger Confessions of a dangerous mind tre kyssar på bion av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Charlie Wilson's War (2007)

 

Gust Avrakotos: There's a little boy and on his 14th birthday he gets a horse... and everybody in the village says, "how wonderful. The boy got a horse" And the Zen master says, "we'll see." Two years later, the boy falls off the horse, breaks his leg, and everyone in the village says, "How terrible." And the Zen master says, "We'll see." Then, a war breaks out and all the young men have to go off and fight... except the boy can't cause his legs all messed up. and everybody in the village says, "How wonderful."
Charlie Wilson: Now the Zen master says, "We'll see."

Mitt lilla 2007-maraton inleddes med en otroligt tråkig BOATS i ganstereposet American gangster och avslutas med en otroligt underhållande BOATS i den politiska satiren Charlie Wilson's war. För visst kan man kalla den en satir? Jo då. Den är ren nutidshistoria som handlar om händelserna bakom kulisserna under 80-talets krig i Afghanistan och dess avslut som har tydliga kopplingar till dagens krig mot terrorn.

Aaron Sorkin, denna gudabenådade manusförfattare man inte ska glömma namnet på! Jag skulle nämna hans namn på Har du inte sett den podden? i lördags men jag blev helt tom i huvudet. Nåväl, Sorkin står bakom tv-serier som den älskade The West Wing och den ojämna The Newsroom. Han har också skrivit manus till en hel del filmer som alla är rejält bra! Vad sägs om följande radda filmer; A few good men (You can't handle the truth!), The social network och Moneyball? Rigtigt najsa filmer alla tre. Innan dess har vi två bra filmer från den politiska arenan i Washington. Vi har The American President (1995) med Michael Douglas, Annette Bening och halva casten från The West Wing. I det allmänna kaoset i huvudet efter jag glömt var Aaron Sorkin hette kallade jag den för en helt egenhändigt ihopsnickrad engelsk översättning av den svenska titeln Presidenten och miss Wade. Nåväl. Det är en riktigt skön fiktiv film om USA president som ger sig ut att dejta. Jag har för mig att han är änkling.

Och till sist har vi filmen för dagen. Den sista av de sju jag såg från 2007 i förberedelserna inför min topplista. Det är den sanna historien om kongressledamoten Charlie Wilson som var mannen bakom kulisserna av USA's stöd till motståndsmännen i Afghanistan efter Sovjets ockupation under 80-talet. Från en liten och oengagerad verksamhet växte detta stöd till stora proportioner och många anser att denna hjälp är en stor anledning till att Sovjet till slut drog sig ur Afghanistan. Många anser också att USA misslyckades att hjälpa Afghanistan under tiden efter kriget och därmed tillät fattigdomen och därmed extremismen frodas som senare resulterade i Al Quaida, terrordåd och höghus som ramlar ihop.

Filmen är en underbar typiskt Sorkin-pratig drama med en hel del svart humor. Filmen är regisserad av veteranen Mike Nichols. Detta verkar vara hans sista film till och med. Skådespelarlistan är spektakulär och själva anledningen till att jag valde filmen. Då Philip Seymour Hoffman tragiskt gick bort i februari kollade man ju upp vilka filmer med honom man missat och det var då jag fick syn på denna noll sjua.

Tom Hanks spelar huvudrollen. PSH spelar CIA-agenten med det lustiga namnet Gust Avrakotos som Charlie samarbetar med. Ljuvliga Amy Adams, ni vet hon från de romantiska komedierna, spelar Charlie's politiske assisten Bonnie Bach, och Julia Roberts spelar Joanne Herring, en av finansiärerna bakom initiativet.

Joanne Herring: Why is Congress saying one thing and doing nothing?
Charlie Wilson: Well, tradition mostly.

Dialogen är superb. Filmen håller ett högt tempo och duckar inte för politiskt invecklade resonemang. Skådespelarna är top notch där båda favoriterna självklart står ut. Philip Seymour Hoffman kan knappast göra någon besviken med denna film. Jag tänker speciellt på en minnesvärd scen där han skäller ut sin chef och avslutar scenen med att krossa denne chefs kontorsfönster. Den andra stjärnan är lika givetvis Amy Adams. Hon är för bra den tjejen. Denna film bär hon inte på sina axlar som hon gjorde för Enchanted, men hon är perfekt i rollen som Charlie Wilsons bundsförvant och smarta hjärna bakom fasaden.

Filmens huvudperson är spelad av Tom Hanks och han är mycket stabil, som alltid kan man kanske tillägga. Jag är ju inte helt såld på Tom Hanks även om han sällan är dålig. Däremot kan jag tycka att hans insatser alltid är lite för "safe". Han gör en typisk Tom Hanks-roll här, och någon gång skulle jag hellre se honom göra som Leo gjorde i The Wolf of Wall Street och bara släppa tyglarna och skena iväg utan minsta oro vad som finns bakom krönet. Däremot finns samma lekfullhet i Charlie Wilson's war som i The Wolf. Charlie själv var säkerligen en stor skit som behandlade kvinnor illa, men har utförde dåd som ändrade världshistorien och sådana människor är alltid roligt att följa.

Larry Liddle: Miss?
Charlie's Angel #1: Yes sir?
Larry Liddle: It seems to me lookin' around, that it's almost all women workin' here; and that they're all very pretty. Is that common?
Charlie's Angel #1: Well... Congressman Wilson, he has an expression. He says uhh, "You can teach 'em to type, but you can't teach 'em to grow tits."
Larry Liddle: Well, that's... charming.

Charlie's angels

Julia Roberts överraskar lite med en bra tolkning av en hysterisk kommunisthatande miljardär från Texas. Långt från hennes vanliga roller, men det funkar bra, nästan perfekt. Allt som allt var detta den starkaste filmen av de sju. Jag avslutar med den så vi kan tacka av minimaratonet på en positiv not. Nu återstår bara att skriva ihop min årsbästalista för året 2007.

Jag hade mycket skoj med denna film och jag ger Charlie Wilson's war fyra starka "mission unfinished" av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Charlie Wilson: These things happened. They were glorious and they changed the world... and then we fucked up the endgame.

Den riktige Charlie Wilson

America's Sweethearts (2001)

I need Eddy and Gwen back together again, smiling and happy!

The Frans har ju som vi alla vet introducerat en John Cusack-marathon, och nu jag ska försöka hänga med så gott jag kan. Jag har i alla fall hittat mina filmer bland flyttkartongerna. En av de första som dök upp i uppackningen var "America's sweethearts".

Jag hade sett det mesta av denna underbara romantiska komedi tidigare, men den är väl värd att ses om flera gånger. Filmen såldes in av Hollywood som en "chick-flick" med betoning på det romantiska innehållet. Julia Roberts i en romcom - det är klart att de spinner den i första hand som en romantisk film.

Jag uppskattar den dock i första hand för dess humor, satiren över Hollywood är lysande. Det är ett kärt ämne och andra bra filmer i genren är "The player", "L.A. story" och "Get shorty". Billy Crystal har skrivit och producerat filmen. Som vi vet är producenterna mycket mer med i den kreativa processen i Hollywood jämfört med kollegorna i Europa. Billy Crystal är en lysande komiker och här har han träffat rätt.

Filmens största behållning är alla träffsäkra karaktärer. Allra bäst är överraskande nog Catherine Zeta-Jones som superdivan Gwen. Hon är perfekt för rollen och jag småundrar över hur mycket som är skådespeleri och hur mycket av rollen som redan ligger i hennes natur. Är hon så vass att hon kan spela denna roll? Tänk på att riktig bra komedi är bland det svåraste en skådespelare kan göra. Här är hon snygg, korkad, egoistisk och otrogen.

Gwen: Eddie's really good... and he's my pillar of strength, you know. It's like Sodom and Gomorrah

Övriga roliga karaktärer är Billy Crystal som den godhjärtade PR-chefen Lee, Stanley Tucci som den syniske filmbolagscefen Dave Kingman, Hank Azarina som den eldige spanske älskaren Hector ("the chuncket" "my penis is not like coins"), Christopher Walken som den eccentriske regissören Hal Weidmann och Alan Arkin som Eddie's "wellness guide".

John Cusack då? Jo, precis som Julia Robert är han bra, men de spelar båda de enda "normala" karaktärerna i filmen och de fungerar mer som basen som galenskaperna formas runt.

"America's sweethearts" har inte speciellt högt betyg på imdb vilket jag tycker är förvånande. Antagligen har de gett den betyg i perspektiv som romantisk film och då är den helt klart inte mer än ordinär. Men jag ser den som en satir med lite romantik på köpet och då får den ett mycket högt betyg. Den ligger nära toppen av "feel good"-movies hos mig och den får fyra divor av fem.

Betyg: 4/5

Valentine's Day (2010)

"There you have it, folks. Young love. Full of promise, full of hope, ignorant of reality. "

Jag hade ganska låga förväntningar inför denna film. Det var ju antagligen en tämligen generisk romantisk komedi tänkte jag. Men ändå, jag lockades av att "Pretty Woman"-regissören Garry Marshall hade samlat en imponerande mängd spännande skådespelare till denna film. Jag hade också hört att denna film är Hollywoods svar på den brittiska "Love actually" från några år tillbaka. Jag har inte sett den så jag visste inte vad det betydde, men kanske något bra?

Filmen blev en positiv överraskning och jag måste säga att en hel del av skådespelarna levererade gedigna prestationer. Jag skulle nog kalla denna film en romantisk komedi, men den är på gränsen till att vara ett romantiskt drama. Den är upplagd på samma sätt som Robert Altman's "Short cuts", dvs att vi får följa ett antal personer under en dag och där deras liv och öden sammanflätas och kbyter an varandra på ett finurligt sätt. Givetvis handlar det mesta om relationer, och om hur kärlek söks, uppstår, förloras och återuppstår.

Skådespelarinsatserna är överlag bra och de jag vill lyfta fram som speciellt intressanta är Topher Grace och Anne Hathaway. Speciellt Hathaway är mycket bra. Efter att startat sin karriär med ett antal dåliga film(val), tänker till exempel på "Get smart" vilket var ett otroligt korkat karriärval. Men hon har det.

Jag var också till min stora förvåning väldigt förtjust i Ashton Kutcher. Jag trodde att han var värsta tönten men här är han riktigt bra. Jag hade helt avskrivit honom efter "mästerverket" "Dude, where's my car?".

Filmens komiska stjärna var helt klart Taylor Swift, sångerskan som här gör en liten roll som blåst high-school-cheerleader-blondin. Hon är hysteriskt rolig, se speciellt intervjun på idrottsarenan med henne. "I can dance..."

Även Jessica Biel och Jamie Foxx gör bra insatser. Däremot var jag underraskad av Jennifer Garner. Efter att hon träffat helt rätt som Vanessa i "Juno" trodde jag att hon skulle passa in i denna film, men hon var inte alls bra. Trist.

Julia Roberts då? Jodå, hon är med i en liten, liten roll. Hon har en väldigt stor mun när hon skrattar. Missa inte bloopers under eftertexterna, en kul liten detalj med Julia mot slutet... För lite mer av Julia, se "America's sweethearts", "Pretty woman" eller "Erin Brockovich" istället.

"Valentine's day" var riktigt underhållande och jag kan rekommendera den till er som gillar och vill se en romantisk drama-komedi. Den får tre stora chokladaskar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Duplicity (2009)

I mean, I'm not great on names. I should be. I try.
Faces, I'm definitely better. Faces, I'm like a B, B minus.
Where I'm good, where I really excel, people I've slept with.
That's been a traditional area of strength for me.

"Duplicity" vill vara en smart, sexig och cool romantisk action lik "Oceans 11", "The Thomas Crown Affair" och "Out of sight", men den misslyckas ganska katastrofalt. Det är första filmen på några år för Julia Roberts och hon är såklart härlig. Hon har vuxnat till sig lite, och det med den äran. Clive Owen är som alltid bra han också. De har en skön personkemi, men problemet med filmen är att den försöker vara så smart. Man vet inte vem som lurar vem och vem som är vad, och till slut orkar man inte bry sig längre. De spelar en fd CIA- respektive MI6-agent som nu infiltrerat och arbetar med hemlighetsmakeri inom företagsvärlden, och det är faktiskt ganska ointressant.

Lite småkul för stunden, men i det stora hela en besvikelse. Filmen får två tvålar av fem.

Betyg 2/5