French Connection II (1975)

Det kan hända att det blir en del film från 1975 här på bloggen i sommar och höst. Det blir fint det.

Inleder med uppföljaren till The French Connection med det innovativa namnet The French Connection II. Filmen tar vid ett kort tag efter slutet av första filmen när Popeye Doyle (Gene Hackman) har åkt till Marseille för att få tag på den franske knarkkungen Charnier (Fernando Rey).

Filmen har inledningsvis en skön känsla. Den fångar ett skitigt och stökigt Marseille på mitten av sjuttiotalet. Det är utvattnade färger och alla är klädda i beiga kläder känns det som. Det är som svensk film från den tiden. Brunsås över hela skiten.

Polisfallet är inte något att hänga i granen så vi får förlita oss på skådespelarnas karisma och regissören John Frankenheimers skicklighet. Det är ungefär nu jag inser att jag nog inte är ett stort fan av Gene Hackman. Han är en klassisk skådespelare och nu efter hans trista frånfälle vill alla höja honom till skyarna, som det sig bör. Men  jag känner inte "det" när jag ser honom. Visst han har sina ljusglimtar och favoritkaraktärer i filmer som The Conversation och Unforgiven men rakt över en hel karriär? Nej, det är något hos honom som skaver.

Ganska snart visar det sig också att filmen bara maler på utan att något spännande händer. Sedan tar filmen en vänstersväng och grottar ner sig i en lång sekvens där Popeye ska genomgå "cold turkey", bli av med ett heroinberoende som han råkat dra på sig. Svintråkigt! Känner mig totalt ointresserad och osugen på denna del av filmen. Det är här jag börjar tvivla på Hackmans storhet, i mina ögon.

Slutet av filmen är också underväldigande jämfört uppgyggnaden. Vi får en shoot out i en torrdocka, och så en springjakt istället för biljakt.

Överlag en ok producerad film som borde passa dem av er som gillar Gene Hackman. För mig blev det en besvikelse.

Betyg: 1+/5 

"Mistborn: The Final Empire" by Brandon Sanderson

"Tsundoku: the practice of buying a lot of books and keeping them in a pile because you intend to read them but have not done so yet; also used to refer to the pile itself."

Japp, jag tsundokar en hel del. Inte minst Brandon Sandersons böcker. Jag blev så förtjust i hans mästerliga sista tre böcker av The Wheel of Time. Så, nu har jag cirka femton av hans böcker i bibliotekshyllan... Det blir lätt så. Tsundoku.

Jag gav mig på Brandons första bok Elantris (2005) för flera år sedan, men den var vrång mot mig. Nu har jag istället läst den första delen av Mistbon-trilogin - The Final Empire (2006). Den och många andra av hans böcker har stått i bokhyllan och gjort sig fina för att få mig att läsa dem.

Jag hade mycket höga förväntningar inför läsningen då Brandon Sanderson oftast hyllas av fans av fantasy. Och jag kommer för alltid vara ett fan jag också för att han avslutade WoT på ett så värdigt och finjusterat sätt. 

Tyvärr blev jag inte blown away av The Final Empire. Det började bra, som en bang mitt in i handlingen. Ingen liten by på landet med några ungdomar och så kommer det en magiker och säger till dem att de måste gå iväg och lämna allt... Nej vi kastas in en mörk och otäck värld och möter den lilla pojkflickan Vin, "a street urchin" som det står på Wikipedia. Men ganska snart segar boken till sig rejält. Det är i sig lite lustigt med tanke på att folk pratar om "the slog" i början av andra halvan av WoT… Här var det en egen sorts slog som bredde ut sig som ett regn av svart aska över läsningen. Jag messade Daniel med 200 sidor kvar av boken att jag inte var imponerad. 

Men det hämtade sig rejält mot slutet och jag var åter igen helt engagerad under de sista kapitlen, som lästes fort, fort. Jag började skönja Brandons grundidéer med historien. Jag är sugen att läsa vidare och andra bokens titel antyder vad den kan handla om - The Well of Ascension.

Precis när jag just startat boken skickade Daniel en länk där en tjej lagt ut ett inlägg om en trilogi där alla tre böckerna är 10/10. Det var Mistborn. Så, boken går som sagt hem hos många fans... Varför inte lika mycket hos mig undrar jag förtvivlat. Jag tror att jag kanske blivit lite "förstörd" av att ha läst WoT. Det är svårt att inte jämföra den med andra fantasy när jag har en värld etsad in i min hjärna. 

Magisystemet i WoT är överlägset det i Mistborn. Båda är "hard-rational magic" men i WoT är det organiskt och känns mer naturliga på något sätt. Inledningsvis kan magin i WoT upplevas som oförståelig, men det beror på att nästan all text är skriven ur olika karaktärers pov och inledningsvis förstår de (flesta) inte världen de lever i. 

Här i Mistborn känns magin det mer som skills man kan få i ett dataspel eller kanske ett brädspel. Det etableras aldrig på ett bra sätt hur starka olika karaktärer är inom magin. I slutet av boken är Vin mycket stark men jag missade helt hur hon kom dit från hur hon var i inledningen av boken. Det var som att hon hittat en "potion" på golvet i en rum och plockat på sig den och "snap" nu var hon stark... Det där med att svälja metall är inte det största problemet, utan mer vad magikerna kan göra med sina krafter och hur. Jag tyckte inte att det var så spännande som världsbygge och actionscenerna kändes som dataspel som beskrivs i ord. Både The Lord Ruler och hans Inquisitors var också gravt underutvecklade. Det blir inte lika spännande när man som läsare inte förstår vidden av de ondas krafter. 

Sen har vi karaktärsbeskrivningarna. Här saknar jag verkligen WoT där personerna sitter stenhårt och exakt, precis som i Firefly och Buffy för övrigt. Trots att jag läst den första av tre tegelstenar känner jag att jag endast lärde känna två karaktärer bra; Vin och Kelsier. Resten i besättningen är diffusa och jag skulle inte kunna redogöra för vad de heter eller deras allomancy-förmågor utan att ta hjälp av the internets. Det är lite förbluffande. Jag hoppas att detta är en effekt av att detta endast är Brandons andra bok. Det blir kanske bättre.

Storyn är också rejält begränsad, även om världen i boken känns stor, så är det mer eller mindre en heist-book. Jag utgår från att bok två och tre ökar på scope och stakes. Miljön till sist var mest deprimerande. Precis som med magin och fajterna kändes det som något som taget från dataspelsvärlden.

Men det fanns som sagt en hel del att gilla också. Mest spännande var Vins karaktärsutveckling. Jag gillade hennes tid vid hovet. Hennes och Kelsiers relation var fin, även den lite smått begränsad, men ett steg i rätt riktning i alla fall. Lojalitet är ett viktigt inslag i boken vilket jag uppskattar. Jag tror att det återstående två böckerna har potential att utveckla världen och på så sätt göra denna första bok bättre i efterhand.

Betyg: 3/5 

Funeral in Berlin (1966)

Carl tyckte att det kunde vara kul för mig att se film från 1966 och det tyckte jag också.

Fört ut blev Funeral in Berlin som är andra filmen om Len Deightons agent Harry Palmer. Jag läste en del av Deightons spionromaner när jag var ung och då tyckte jag de var bra. Han skriver bättre än gelikar som Alistair McLean och Robert Ludlum men han är sannerligen ingen John Le Carré, snarare en fattigmans Le Carré om något.

Harry Palmer dök upp på film i The Ipcress File från 1965 vilken är en vass spionthriller där självaste Michael Caine spelade huvudrollen. Jag visste att uppföljaren inte skull kunna mäta sig med föregångaren men jag ville såklart se mer av Michael Caine som Palmer.

Dessutom har vi en del Bond-kopplingar i produktionen. Filmen är producerad av Harry Saltzman, regisserad av Guy Hamliton och Production Design sköts av Bond-veteranen Ken Adam. Allt detta bådade ju gott och är välproducerad och gott regisserad. Designen är också bra även om vi inte får någon ikonisk "villains lair" i denna film. Tidsandan är dock mycket stark och det är kul att se Berlin, både den västra och den östra delen.

Handlingen är dock något grumlig och alla turer fram och tillbaka om vem som är vem, god, ond eller falsk är allmänt rörigt. Detta är något av en big no-no i denna genre.

Allt som allt en kul film att se med Michael Caine och den unga debutanten Eva Renzi i förgrunden. Stark tvåa.

Betyg: 2+/5 

Yellowstone - Season 3 (2020)

Yellowstone är en jädrans bra serie. Jag hade ett litet brejk mellan andra och tredje säsongen på grund av reasons. Men på grund av det hann jag se mini-serien 1883 nu senast. Den var så bra att suget efter "moderserien" växte, och jag kastade mig på den tredje säsongen. 

Efter 1883 måste jag säga att jag känner mig än mer engagerad i familjen Duttons öden. När man vet hur de tidigare generationerna kämpade för att bygga upp imperiet, blir kampen att behålla det än rimligare...

Som brukligt startade säsongen "pratigt" ganska långsamt med de tre till fyra första avsnitten, men sedan blir det mycket drama och en hel del plötsligt och realistiskt våld. Denna säsong följer schemat från de tidigare säsongerna på det sättet.

Denna gång fokuseras det på hotet från det stora förtaget Market Equities som planerar att tvinga bort Duttons från deras mark och bygga en internationell flygplats mitt ute i den bedövande vackra naturen. Några ljuvliga villains introduceras med Willa Hayes och Roarke Morris i spetsen.

Dramatiken inom familjen Dutton fortsätter med jämna plågor som följd. Vi får lära oss om gamla synder, förlöst kärlek och nya svek. Den eländige Jamie är mer och mer svår att gilla ens det lilla.

Intressant nog har Sheridan castat Will Patton i en roll som borde varit ett svin men han är så charmig att han framkommer mer som en mysig gubbe som man instinktivt litar på mer än andra i omgivningen. Bra eller dålig casting får senare säsonger visa. 

Under mitten av säsongen var jag tveksam till om fajten mot Market Equities var spännande nog för en hel säsong, och jag hoppades på ett snabbt avslut. Med tanke på hur våldsamt konflikten eskalerades i sista avsnittet med tillhörande cliffhanger förstår jag nu att denna fajt kommer ta oss igenom hela den fjärde säsongen också, minst.

Till säsongens roligaste karaktär utser jag, lite överraskande, Laramie (Hassie Harrison), the barrel racer. Underhållande tjej i allt doom and gloom.

Betyg: 4/5

Shinypodden Special - Toppfilmer 2024, del 2

 

I andra avsnittet om de bästa filmerna från 2024 snackar vi om våra elva "consensus picks". Listan räknas ner till vår gemensamma vinnare. Jojje, Carl och Niklas gästar studion som brukligt.

Shinypodden hittas där poddar finns, eller här.

The Remarkable Life of Ibelin (2024)

Jag blev först medveten om denna dokumentär på internet, kan det ha varit Twitter eller var det kanske Instagram? Så när filmen dök upp var jag mycket sugen att se den och det är jag glad för.

Javisst, det är en brutalt sorglig film. En film om Mats Sten som föddes med en obotlig sjukdom som åt upp hans muskler inifrån och som tog hans liv innan han levt färdigt. Och om hur hans föräldrar efter hans död förstod det liv han levt parallellt via dataspelet World of Warcraft. Inne i spelet var han stark och frisk och där byggde han en massa relationer med andra spelare. Föräldrarna tyckte att han inte skulle spela så mycket för att det är så föräldrar tycker. Att han slösade bort sin tid...

Dokumentären är en blandning av privata hemmafilmer och återskapade scener med autentisk chat från spelet. De har alltså skapat scener inifrån spelet och adderat kommunikationen mellan Mats och hans vänner. Det är ett fascinerande grepp som gör att vi på ett smärtsamt sätt förstår de två världarna och skillnaderna de erbjöd honom. 

Ett snyggt grepp är att de sunkiga hemmafilmerna visas i 4:3, och scener inifrån World of Warcraft visas i 16:9. Det är som att världen får färg och öppnas upp, blir större och vackrare. Det är precis så som Mats måste ha upplevt de två.

Efter Mats död kontaktades familjen av Mats vänner från online och flera av dem reste till Oslo och deltog på hans begravning. Inte ett öga torrt i salongen. Detta är som förväntat en dokumentär som get mycket starka känslor. Den är effektiv och bra klippt. Stark rekommendation.

Betyg: 4/5

The Pineapple Thief, Stockholm 2025

The Pineapple Thief, Klubben Fryshuset, onsdagen den 9:e april, 2025

Årets tredje konsert med Albumåren-Niklas var de brittiska symfonirockarna The Pineapple Thief. Det är en musikgenre som både jag och Niklas gillar och den kommer ofta upp i våra poddar om e bästa albumen från olika musikår. Genren kallas för progressive rock på engelska, ej helt lätt översatt till svenska utan att byta innebörden av begreppet.

Bandet har hållit på i över 25 år men de blev kanske lite mer intressanta 2017 då trummisen Gavin Harrison joinade bandet. Han är mer känd som trummis i Porcupine Tree och King Crimson bland mycket annat. Han är också en av de bästa trummisarna "out there".

Spelningen på Klubben blir av nödvändighet intim då maxkapaciteten är 800 personer. Det var inte knökafullt men nästan, skulle gissa 600 personer kanske. Det var en mestadels manlig och medelålders publik. En och annan dam syntes dock i publiken. 

Niklas och jag hade bytt biljetter. Tidigare i vintras bjöd jag honom på den ljuvliga Sophie Zelmani på Cirkus och nu fick Niklas bjuda tillbaka. Byteshandel av bästa sorten.

Mina tankar om konserten då? Ja. men den var helt ok. Gavins trummor dominerade upplevelsen och de är exceptionella. För vissa band sticker trummorna ut och gör dem än mer njutbara, som här. Resten av bandet var adekvata utan att sticka ut. Deras sound låter bättre på studioskivorna då jag gissar att det går att rätta till saker i efterhand eller via omtagningar.

Jag kan inte deras låtar så bra men långa dynamiska och omväxlande låtar gör sig bra live, lite som klassisk musik slår det mig. Favoritlåten In Exile från 2016 års Your Wilderness spelades i alla fall. Härligt.

Som ofta händer under konserter vandrade tankarna iväg... och jag besökte Elsa igen. Men jag hann också studera aktörerna på scenen. Gavin på sina trummor påminde mig starkt om Peter Quinn i Homeland. Sångaren och gitarristen Bruce Soord påminde mig om en lite rundare Thom Yorke minus sångrösten och briljansen. Bassisten Jon Sykes var en favorit med sina ansiktsuttryck och rakade huvud. Utseendemässigt och lite i rörelsemönstret påminde han mig om "RAN Sailing"-Johan. 

För konsertframträdanden har de med sig gitarristen Beren Matthews. Coolt Tolkien-inspirerat namn! Han showade med sitt excentriska gitarrspel som ibland lät bra, ibland... not so much. Han stack dock mest ut då han stod blickstilla och stirrade ut över publiken utan att blinka som om han vore en robot. 

En rolig sekvens var då sångaren hade råkat fälla mikrofonstativet och en roddare lyckades kasta sig upp och håva in stativ och mikrofonen som tagit sig fri precis innan sångaren skulle börja sjunga igen. Det blev en kul sekvens och alla i bandet började skratta, även Mr Robot på gitarren.

Detta var en konsert som går under "helt ok" och kvällens höjdpunkt var snarare det sociala och att hänga med Niklas på klubb.

Set list:

Set 1:
The Frost
In Exile
Demons
Versions of the Truth
Our Mire
White Mist
All That's Left
Now It's Yours

Set 2 - acoustic
Threatening War
Barely Breathing
Snowdrops

Set 3:
Rubicon
To Forget
It Leads to This
Give It Back

Encore:
Fend for Yourself
Alone at Sea
The Final Thing on My Mind

Shinypodden Special - Toppfilmer 2024, del 1

Specialen är tillbaka med två avsnitt om de bästa filmerna vi såg från förra året. Jojje, Carl och Niklas hälsar på Henke i poddstudion och vi snackar om våra filmfavoriter från året.

Shinypodden hittas där poddar finns, eller här.

1883 - mini series (2021-2022)

Wow, ibland ser man något så bra att man har svårt att finna orden att beskriva vad man just sett. Man blir tyst av det man såg.

Detta, gott folk, är den bästa säsongen jag sett sedan första säsongen av True Detective från 2014. Jag finner inga ord men jag ska försöka i alla fall. 

Serien kanske bäst beskrivs med Elsas egna ord...

Elsa: "I remember the first time I saw it. Tried to find words to describe it, but I couldn’t. Nothing had prepared me, no books, no teachers, not even my parents. I heard a thousand stories but none could describe this place. It must be witnessed to be understood. And yet, I’ve seen it, and understand it even less than before I first cast eyes on this place.

“Some call it the American Desert, others, the Great Plains. But those phrases were invented by professors at universities surrounded by the illusion of order and the fantasy of right and wrong. To know it, you must walk it. Bleed into its dirt. Drown in its rivers. Then its name becomes clear. It is Hell. And there are demons everywhere.”

1883 är Taylor Sheridans mini-serie om pionjärer som söker sig västerut under 1800-talet. Det är den första spin-offen från hans välkända serie Yellowstone. Här möter vi släkten Dutton men fyra generationer tidigare. Serien utspelas 1883. 

Elsa: "We are in the land of no mercy now."

Jag fick höra att den var långsam... Och det är den, ljuvligt långsam men också intensiv och påträngande. Den är dessutom otroligt brutal, både grafiskt men framför allt i sin krasshet inför det som sker med folket vi följer. De har tagit sig in i mig, de lever där nu.

Elsa: "I knew nothing of the horrors that hides in freedom's shadow."

Vi leds av Elsa Duttons interna monolog under resan norrut från Forth Worth. Hennes röst förhäxar mig, tar sig in under huden, in i mitt undermedvetna. Hon beskriver på ett fantastiskt sätt naturen och friheten hon finner därut.

Elsa: "Freedom has fangs."

Allt hon beskriver har två sidor. Naturen är gudomligt vacker, men också gudomligt obarmhärtig. Den är likgiltig inför människors lidande och undergång.

Elsa: "No matter how much we love it, the land will never love us back."

Jag älskar det poetiska och det karga. Känslan av otvunget, naket och utsatt. Serien visar vad det är att vara helt fri från det civiliserade samhället men därmed också helt utlämnad till en miljö som inte bryr sig och där endast de starkaste överlever. Om ens de.

Elsa: "I didn't have the heart to tell her there is no Heaven to go to, because we're in it already. We're in Hell too. They coexist, right beside each other. And God is the land."

Sheridans manus är makalöst. Alla i casten är helt fantastiska med Isabel May som Elsa Dutton i spetsen. Vi har det äkta paret Tim McGraw och Faith Hill som James och Margaret Dutton, Sam Elliott som Wagon Master Shea Brennan och LaMonica Garrett som Thomas... En av de bäst säsongerna tv-serie jag sett.

Elsa: "The best way to know if land is truly undiscovered is to seek words to describe it. When you can't, you know it's virgin land. Untouched by our dirty hands. To see it is to be silenced by it."

Betyg: 5/5

Reacher - Season 3 (2025)

Hur är det, visst är det oftast så att tv-serier blir sämre och sämre desto längre de pågår? Är det inte så med de flesta serier vi känner till? 

Det måste såklart finnas några undantag, men som en generell regel? Senaste Only Murders in the Building var ju otroligt svag om jämför med dess första säsong. Det är endast ett exempel från närtiden. Nu verkar det tyvärr som att Reacher gått samma öde till mötes. Det känns extremt trist för detta var en serie jag verkligen gillade...

Jag hade kanske trott att Reacher skulle hålla bra klass lite längre då serien bygger på en bokserie och att materialet som serien bygger på så att säga håller en konsistent nivå.

Och så är kanske fallet, jag har inte läst boken, men genomförandet av S3 är i vilket fall under all kritik. Har de bytt "show runner" eller folket i "writers room"? 

Det är framför allt en otrolig mängd exposition i dialogen som förstör. Jag la tyvärr märke till detta i något av de tidiga avsnitten och sedan var det kört då karaktärerna om och om igen berättar om vad som hänt, hur de kommer fram till saker och ting eller vad som behöver göras. Det är höjden av "sloppy writing" kombinerat med en inställning att åskådaren antagligen är så korkad att de inte förstår annars. Och detta handlar om Reacher... Det är inte James Joyce vi pratar om!

Det andra skälet att denna säsong kraschlandar innan den kommit upp är castingen av brittiskan Sonya Cassidy i rollen som "tough as nails" DEA agent Susan Duffy. Jag tror inte att jag skulle kunna nämna någon sämre skådespelare i stunden. Hennes karaktär ska ha en banter med Reacher som senare leder till en kärleksaffär men hon klarar inte av uppgiften. Usel leverans av dialogen, usel tyngd i rollbeskrivningen, hon är helt värdelös i denna serie. Hon är säkert en jättefin person men detta gjorde hon inte bra.

Alan Ritchson är som vanligt mycket bra, i alla fall som Reacher, vilket mest är att vara tyst och se svår ut. Tyvärr fick han inte mycket att göra med tanke på att Cassidy förstörde varje scen hon var med i. Dessutom har de skurit ner på scener där Reacher "tar hand om" onda människor. Ni vet de där små scenerna som uppvisar Reachers rättspatos och våldskapital.

Jag gillade också att återse "brat pack"-stjärnan Anthony Michael Hall. Såg om The Breakfast Club för några veckor sedan och funderade på vad det blev av dem. De som var "hetast" var de som försvann snabbast; Molly Ringwald och just Anthony Michael Hall. 

Reacher är något av en snuttefilt, men denna säsong kommer snabbt falla i glömska. Miserabelt.

Betyg: 1+/5

Shinypodden Special - Bästa albumen från 1978, del 3

1978 är ett så brett musikår och vi missade så mycket i våra respektive listor att vi slog till och erbjuder er här ett bonusprogram bestående av en gigantisk musiktävling. 

Eller, tävling och tävling. Det är inte direkt det viktigaste. Ni får en poäng för varje band/artist ni tar. Men det gäller att vara snabb för Niklas skjuter från höften illa kvickt som det blev.

Vi har också testat en ny inspelningsprocedur. Hoppas ljudkvaliteten inte blev allt för sunkig. Kanske lyssnas bäst via hörlurar?

Shinypodden hittas där poddar finns, eller här.

Conclave (2024)

Conclave är ett dialogdrivet drama i form av ett kammarspel i det Sixtinska kapellet under konklaven.

Påven har gått ur tiden och kardinal Lawrence har fått uppdraget att styra konklaven. Kardinaler från alla världens hörn sammanstrålar till Vatikanstaten och låses in i kapellet. De får inte komma ut förrän en ny påve är vald. Konklaven!

Men vilka aspekter ska bedömas när gubbarna ska välja en ur sin grupp som ny chef? Gamla lojaliteter sätt på prov, en genomlysning av kandidaternas filosofi och politik diskuteras öppet, och fuffens och oegentligheter kommer i dagen. Drama!

Jag gillade filmen en hel del. Skådespelarna är bra med Ralph Fiennes, Stanley Tucci, John Lithgow och Isabella Rossellini och i spetsen, men egentligen gör alla bra insatser. Det är dialogdrivet och filmen spelas upp som en thriller som taget från en Dan Brown-bok. Det är en spännande film som dock lovar lite mer än vad den levererar.

För tyvärr har filmen sina skavanker. Dels var det ganska tidigt uppenbart vem som skulle bli vald till den nya påven. Jag har kanske kollat för mycket på Poirot!

Huvudpersonerna i dramat (Lawrence, Bellini, Tremblay, Tedesco) är tyvärr dessutom karikatyrer. "Hjälten" i den liberale Lawrence med sitt tvivel (som ett magiskt frikort), "Favoriten"" i den liberale men ärelystne Bellini, "Skurken" i den korrupte amerikanen Tremblay och "Den Onde" i traditionalisten Tedesco. Trots ett på pappret vasst manus är detta en film med svartvita och platta karaktärer.

Till sist fick jag ungefär samma känsla som när jag läste Da Vinci-koden.... Var det inget mer? 

Jag blev besviken på att inga komplexa frågor berördes mer ingående. Filmen hade en ton och svansföring som fick mig att tror att det var det den skulle erbjuda. 

Bellini har per filmens definition rätt, Tedesco har fel. Så enkelt, så enkelt. Filmskaparna verkar inte ens förstå att det finns olika perspektiv, här finns det endast en "rätt åsikt". Vilket naturligtvis inte är som det är i det verkliga livet. Någonsin.

Den katolska kyrkans stora ok med pedofili-präster nämns pliktskyldigast men tar ingen plats alls. En intressant fråga som kyrkan borde diskutera mer är Karl Poppers Toleransparadox från 1945. En annan vinkel var hur kyrkan ska förhålla sig inför en växande skara ateister i världen. Men ingen av dess intressanta aspekter som rimligen ligger i kardinalernas intresse orkade filmen ta upp.

Jag hade blivit mer pepp om de hade gjort något mer oväntat, vad sägs om kastat om rollerna för Stanley Tucci och Sergio Castellitto, samt låtit båda haft lite rätt och lite fel? Istället fick man känslan att allt var bekvämt tillrättalagt. Så filmen är bra gjord, mycket snyggt filmad och underhållande, men trist nog en genomskinlig twist, och till råga på allt en helt onödig twist på twisten som lika gärna kunde skippats, samt en känsla att de missade chansen att säga något komplext och spännande. 

Betyg: 3/5

Squid Game - Season 1 (2021)

Jag är sent på bollen här, men med tanke på hur mycket denna show har influerat popkulturen ville jag ge den en titt. Och detta var ju ganska trevligt! Javisst känns det som något av en rip-off av Battle Royale men det har ju hänt förr utan problem.

Jag gillar inledningen och hur snabbt vi anländer till den hemliga ön. Det är kul att de dödliga tävlingarna bygger på barnlekar, innovativt. Men sedan i andra avsnittet avbryts allt och vi kommer tillbaka till den vanliga, tråkiga, verkligheten. Fler karaktärer ska introduceras och vi ska lära känna personerna bakom numren. Jag förstår syftena men jag vet inte om jag blir så himlans fäst vid karaktärerna trots att showen lägger ner jobbet. Visst jag håller väl på dem som showen har bestämt jag ska hålla på.

Så kommer vi tillbaka till ön och de lustiga men dödliga lekarna tar fart igen. Det är spännande och känns tillräckligt eget för att funka bra... Tills det blir lite repetitivt och segt. Jag vet inte riktigt var jag tappade intresset men det fanns inte kvar i slutet i alla fall. Där fanns några starka scener som sved i hjärtat, men de var få och glesa. Seriens styrka är väl trots alls idén. Är inte speciellt sugen på att se fortsättningen i vilket fall.

Men nu har jag i alla fall koll på referenserna. Gott så. Bra idé och genomförande. Saknade dock lite i persongalleriet eller om det var manus eller dialogen eller skådespelarna. Eller något annat. 

Je ne sais pas. 

Betyg: 3/5

Shinypodden Special - Bästa albumen från 1978, del 2

Resan mot våra subjektiva bästa album från 1978 går vidare då vi tar oss an top 5 av listorna. Vilka blir våra två listettor?

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Squaring the Circle: The Story of Hipgnosis (2022)

Squaring the Circle: The Story of Hipgnosis är en typisk "talking heads"-dokumentär om duon bakom designteamet Hipgnosis. Kan det verkligen vara något...?

Well, när det handlar om Hipgnosis är svaret JA! De låg bakom en massa klassiska skivomslag från framför allt 60- och 70-talen. De var med från starten med Pink Floyd och de arbetade också med artister som Led Zeppelin, Peter Gabriel, Paul McCartney och Black Sabbath. Några av de mest ikoniska skivomslagen är kanske "The Dark Side of the Moon", "Houses of the Holy", "The Lamb Lies Down on Broadway", "Wish Your Were Here" och "Peter Gabriel".

Är det inte tråkigt med "talking heads" då? Nja, kan vara men när de som uttalar sig är David Gilmour, Nick Mason, Peter Gabriel, Jimmy Page och Robert Plant med flera blir det otroligt intressant i mina ögon. Av alla som intevjuades var lustigt nog Noel Gallagher den roligaste. Vet inte ens varför han var med, men han hade både sylvassa och roliga kommentarer. Han är i sitt esse med sin snustorra brittiska humor.

Dessutom är filmen snygg som attans, något man kanske väntade sig av Anton Corbijn, men det bjuds också på en massa fantastisk musik. Yup, you guessed it. Det bästa från Pink Floyd, Led Zeppelin, Peter Gabriel, Paul McCartney och andra strömmar ut och omsluter mig. Flera gånger under filmen hajjar jag till när någon extra bra låt avbryts som om min kropp reagerar på att "skivan stängts av"... Mitt undermedvetna njöt ibland mer av musiken än intervjuerna kan jag tänka.

Hipgnosis grundades av Storm Thorgerson och hans lärjunge Aubrey Powell. Senare anslöt Peter Christopherson, ytterligare en lärjunge. Det känns som att den riktiga visionären var Storm, som för övrigt på äldre dagar morphade till en kopia av en äldre Nick Mason. Storm gick ur tiden 2013 endast 69 år gammal. 

Här i filmen är Aubrey "Po" Powell den primära berättaren av historien. Det är inte en fantastisk historia men det är en fantastisk historia...

Tyvärr blev Storm och Po osams och Hipgnosis gick i graven 1983 precis som Pink Floyd gjorde, det band som gjorde Hipgnosis "album cover art" berömda. Ödets ironi för att uttrycka sig milt. 

Vad betyder då namnet? Vinylplattan är cirkeln, skivomslaget är kvadraten. Där satt den!

Betyget blir en så stark trea man kan ha.

Betyg: 3+/5 

Niklas och Henke pratade om filmen i Shinypodden.

Shinypodden Special - Bästa albumen från 1978, del 1

Så är Specialen tillbaka. Som ni har saknat den! 

Nu handlar det om våra albumfavoriter från musikåret 1978. I första delen avhandlar Niklas och Henke undre halvan av våra respektive listor.

Albumåret 1978 blir tre avsnitt och därefter fyller vi på med två avsnitt om de bästa filmerna från 2024. Så kämpa på, Specialen i fem veckor i rad!

Shinypodden hittar du där poddar finns, eller här.

Nosferatu (2024)

Jag såg Werner Herzogs Nosferatu: Phantom der Nacht från 1979 för en sådär åtta år sedan. Och inför titten av dagens film tänkte jag först se F.W Murnaus klassiska stumfilm Nosferatu: A Symphony of Horror från 1922 men jag hejdade mig. Det kunde lätt bli för mycket av Nosferatu eller Dracula som man också kan kalla honom. Och antagligen var ju ändå den bästa i temat första avsnittet av säsong fem!

Så jag gick in till Robert Eggers version med för höga förväntningar och enkom Werner och Buffy i ryggen. Oh my, vad lång den var. Den tog ju aldrig slut. För hur mycket Eggers och Lily-Rose Depp än försökte göra detta till en vass uppdatering av den kända historien var jag dödligt uttråkad från början till slutet. Ett slut som kunde blivit melankoliskt, romantiskt och nedtonat men som nu endast kom som en befrielse.

Det stod snart klart att den var klart sämre än Werners stilfulla och stämningsfulla film. Dessutom såg jag någon som hävdade att Werners version med knapp marginal slogs på fingrarna av Murnaus, så jag skulle väl antagligen lagt min tid på originalet istället...

Det finns väl egentligen inte mycket att klaga på i Eggers film förutom att hans försök att sticka ut känns utstuderat pretentiösa och att Lily-Rose ser så fruktansvärt ful ut. Hur mycket tid har de lagt ner på att få henne att se så ful ut kan jag bara spekulera om.

Tyvärr består Depps tolkning av rollen i att gå helt översyr och spela över så in i Norden. Det ska åmas och krälas, det ska vara nakenscener som känns help malplacé. Där regissörens och skådespelerskans talang tar slut åker kläderna av i rask takt? Men det är detta som kultursnobbarna tvingat fram från Hollywood. Den där extremt överskattade greken får bära ett stort ansvar här. För det var ju något liknande med Emma Stone i Poor Things. Eggers och Depp trodde sig funnit nykeln till framgång... Men att vara vulgär och äcklig är inte briljant skådespeleri i mina ögon, det liknar mer missfoster på cirkus för 100 år sedan. 

Trist film.

Betyg: 1/5

September 5 (2024)

Plötsligt dök filmen September 5 upp som ur intet. Jag hade i alla fall inte hört om den tidigare. Den behandlar en intressant historisk händelse som tyvärr är aktuell än idag. Det där med att ta israeler som gisslan och mörda dem... 

Det är en spelfilm och en BOATS om ABCs sportnyhetsteam som fick första parkett under gisslandramat under sommar OS i Munchen 1972. Terrorgruppen Black September (Svarta september på svenska) tog 11 israeler som gisslan. Terroristerna krävde att 328 fängslade i Israel och Västtyskland skulle släppas, inklusive Ulrike Meinhof en av grundarna av Röda armé-fraktionen.

ABCs sportteam hade sin tillfälliga central mitt emot OS-byn och uppsikt över den del där den lilla israeliska truppen bodde och därmed fri sikt för sina kameror. När the shit hit the fan var de det enda nyhetsteam med så nära access inklusive en reporter som under hela dygnet befann sig inne i OS-byn och direktrapporterade.

Filmen är uppbyggd som en thriller och samtidigt en intressant journalistfilm. Vad kan de visa och vad bör de visa? Är det ok att göra vad som helst för att komma först ut med en nyhet? Är det bra att i driektsändning visa hur den tyska polisen försöker överraska terroristerna? Det fanns ju tv-apparater i OS-byn också...

Filmen blev nominerad för bästa originalmanus vid senaste oscarsgalan och det är kanske manus som är filmens vassaste del. Detta för att filmen mer eller mindre är ett dialogdrivet kammarspel. Vi spenderar hela filmen i och runt ABCs kontrollrum. Det är som att se en film om Apollo 13 men endast få se scener från kontrollrummet i Houston. Spännande koncept, och klart billigare än alternativet, men jag tycker att filmen blir något för begränsad av detta.

Den historiska händelsen är intressantare kan jag nog tycka. Detta var mer än femtio år sedan. Det var på den tiden då västerländska demokratier absolut inte gick kidnappares krav till mötes, då det endast skulle skapa inicitament för fler kidnappningar, vilket är något som fria liberala demokratier har svårt att skydda sig från. Det var aldrig på kartan för Västtyskland (eller Israel för den delen) att ge Svarta september det de ville ha; att släppa hundratals terrorister samt låta dem flyga från Munchen till Egypten, och ta med sig gisslan.

Men det var också så länge sedan att Västtyskland inte hade någon förberedelse inför en händelse som denna. De hade ingen nationell insatsstyrka och den lokala polisen försökte så gott de kunde lösa situationen med förödande konsekvenser. Elitsoldater i armén fick inte ingripa inom hemlandet. Israel erbjöd, och bönade, att få skicka ett team men det gick inte heller för sig. Istället användes vanliga polismän utan speciell träning, eller sniper rifles eller kikarsikten eller nattsikten, som krypskyttar vid flygplatsen där terroristerna skulle borda flygplanet. Självklart gick det inte bra. Terroristerna mördade två redan i OS-byn och de resternade nio mördades när tyskarna försökte frita dem. Detta var också under en tid då det var dåligt att mörda unga israeler, och de tyska politikerna insåg mycket väl symboliken i att detta hände på tysk mark... En fruktansvärd historia allt som allt.

Men upplösningen ute vid flygplatsen får vi alltså inte se eftersom vi är kvar i ABCs kontrollrum. Informationen som kommer in till producenterna är förvirrad, ofta tvetydig men till slut står den hemska sanningen naken kvar. Ingen vinner.

Filmen kan klumpas ihop med Spielbergs Munich (2005) som behandlar efterspelet, men också den fina Broadcast News (1987) som problematiserar TV-nyheternas roll.

Filmen är bra gjord, tidsandan är fantastisk, skådespelarna med Peter Sarsgaard, John Magaro, Ben Chaplin, Leonie Benesch och Marcus Rutherford i spetsen är rock solid och dialogen är snabb och edgy.

Jag kan rekommendera filmen till de som är intresserade av historia generellt sett eller denna händelse i synnerhet. Tyvärr kändes det lite som en halv film när den duckade de så viktiga delarna mot slutet. Jag fick läsa på wikipedia hur allt gick till... 

Men bra film ändå! 

Betyg: 3/5