Murder Mystery 2 (2023)

Detta är en oförarglig komedi med Adam Sandler och Jennifer Aniston. De spelar ett amerikanskt par som råkar hamna på en paradisö som gäster på ett bröllop. Ett mord sker samt värden blir kidnappad och våra hjältar inser snart att de måste de lösa mord- och kidnappningsmysterierna.

Jennifer Aniston är en underskattad skådespelerska. Hon når inte upp till Sandra Bullocks eller Reese Witherspoons nivå men hon är alltid stabil. Min favoritfilm med henne är We’re the Millers. Här är hon rolig och bär filmen på sina axlar lite.

Adam Sandler är jag inte lika förtjust i. Han är frustrerande att titta på då han blandar högt och lågt. Inom samma film kan han vara bra i en scen för att sedan vara dålig eller rent ut sagt fånig i fem scener i rad därefter.

Komedier som denna lever ofta på sina birollskaraktärer och där famlar denna film lite. De är ok men ingen sticker ut ur mängden. Men det var detta Netflix hade råd med för årets Adam Sandler komedi.

Smått underhållande för stunden men långt från nivån för bra komedier. En knappt godkänd tvåa.

Betyg: 2/5

Tár (2022)

 

Tár är en fantastisk film för oss som kan uppskatta att gå på konserter på Berwaldhallen och se klassisk musik framföras av en symfoniorkester. Denna långa film uppehåller sig runt repetitionerna av Mahler femma som ska vara pricken över i:et för huvudpersonens karriär, den sista av Mahlers symfonier i cykeln med den kända orkestern i Berlin... 

Vem är, eller närmare bestämt vad är Lydia Tár? Och vad är filmen Tár? Båda frågorna är intressanta. Och jag har en tolkning på filmen som jag inte hört om på några poddar som recenserat filmen!

Lydia Tár är en fiktiv gigant inom den klassiska musiken. Hon är chefsdirigent för Berliner Philharmoniker. Hon är en världsberömd artist, en riktig stjärna. Hon är också hård, målmedveten, elak, egocentrisk och något av ett asshole. Missförstått geni, elak elitist eller helt enkelt psykopat? Frågorna rumlar runt i huvudet på mig under och efter titten.

Vad filmen är är faktiskt minst lika svårt att beskriva. Vid en hastig blick förefaller den vara en nutida kommentar om ”Mee too” och "cancel"-kulturen där man bytt på könet på rovdjuret. Men regissör Todd Field ger oss inte några svar vad Lydia Tár egentligen gjort sig skyldig till. Det antyds och görs troligt att hon groomar unga kvinnliga musikers som hon sedan förför. Men filmen bryr sig inte om att reda ut detta. Åskådaren lämnas att undra och spekulera i max 280 tecken. Just som det ofta är i verkligheten.

Vid en närmare titt handlar filmen om makt. Inget antyder att Lydia drabbas av kåtslag och förför sina adepter på grund av ruset. Jag kan inte komma på en enda scen i filmen som upplevs som speciellt sensuell. Lydia är en elitist och något säger mig att det är speciellt de som har magnifik talang som hon dras till. Som om hon ville skörda deras musikalitet, ungdom eller hela deras framtida karriär inom den klassiska musiken. Lydias fru Sharon (Nina Hoss) anklagar också Lydia för att alla mänskliga kontakter hon haft är en transaktion av något slag. Förutom relationen till parets dotter. Där ser man skymten av en person bakom masken "Lydia Tár".

Men om detta nu är handlingen varför känns filmen som en spökhistoria? Den blir mer och mer ruggig desto längre den går. Stämningen kan närmast jämföras med den smygande terrorn i Aronovskys Black Swan. Är detta en spökfilm eller finns det någon annan förklaring? Hmmmmm.

Först och främst tror jag inte att det är en spökfilm. Men hur kan då Lydias före detta adept och älskarinna (?) Krista Taylor dyka upp i hennes lägenhet om och om igen? Speciellt med tanke på att Krista just begått självmord efter att blivit motarbetad i sin karriär av Lydia... "Krista är en besvärlig person" sprider Lydia till alla som skulle kunna anställa henne.

Till slut hittade jag en Slate's artikel som var inne på samma spår som jag och till min förvåning och glädje hade han till och med "screen shottat" fram bildbevis på att Krista hemsökte Lydia i Berlin. Dessa små glimtar av Krista inne i Lydias lägenhet såg jag inte själv!

Tolkningen är att andra halvan av filmen utspelas i Lydias huvud, à la "Mulholland Dr."-style. När hon ramlar i stentrappan och slår sig halvt fördärvad i huvudet kan filmen switchat till hennes inre resa. Då får vi se hennes ångest och skuldkänslor göra sig påminda. Det kan också förklara de mer och mer bisarra scenerna som avslutar filmen som obemärkligt gått från ett drama till en spökfilm till en surrealistisk helvetseresa mot slutet. Hur man ska tolka den sista delen i Asien vet jag inte riktigt men det var kanske som att komma hem för henne, långt från uppmärksamheten, uppståndelsen och alla ofrånkomliga krav. Hon fick vara med sin musik i sitt esse med dirigentens pinne i handen.

Fascinerande film. Uppenbart att Cate Blanchett gör något extraordinärt i filmen. "Master class" i skådespeleri... Kan vara värt att ses om någon gång.

Betyg: 3/5

Krista på Q&A med Lydia i inledningen

Lydia hör Kristas dödskrik?

Krista står i skuggorna i Lydias sovrum

Krista står bakom dörrgaveln...

Slump att Lydia fastnar för massös nr 5? Mahlers femma...

Green Lantern (2011)

Det kändes ganska lämpligt att starta min resa med den näst bästa Reynolds med hans "Green lantern", en film som han själv dissar och skojar om i "Deadpool"-filmerna. 

Att det är en superhjältefilm måste ändå vara ett litet plus för mig, men att det är DC är helt klart ett stort minus. Jag hade inte speciellt höga förväntningar när jag satt mig ner för att se filmen...

Så döm av min förvåning att filmen inte var helt usel i alla fall! Den är helt ok rakt igenom utan allt för mycket uselhet men tyvärr absolut inget som får en att spritta till i kroppen heller. Den är medelmåttig och då blir ju helhetsintrycket svagt. En typisk 2/5 film helt enkelt.

Ryan gör väl en helt ok insats. Däremot syns inget av hans sköna persona som firar triumfer i "Deadpool", "6 Underground" och "Hobbs and Shaw".

Det enda som jag lockas av lite är vetskapen att det är under denna film som han och Blake Lively träffades. Och ta mig tusan det känns ändå som att de har en bra personkemi! Jag gillar Blake en hel del, inte minst från hennes bad asseri i filmen "A simple favor".

Som superhjältefilm har den sina sidor. Visst börjar man lite trött på alla dessa origin stories! Källan av nya superhjältar verkar ju aldrig sina. 

Detta är DC och de brukar ju inte leverera så att filmen känns lite menlös var väntat. Om jag tillåts jämföra med MCU är detta lite som en blandning av "Thor" och "Guardians of the Galaxy". Lite humor via huvudpersonen, lite space, lite konstiga monster och en lömsk kollega.

Trivia 1: filmen är regisserad av samme Martin Campbell som regisserade bondfilmerna "Casino Royale" och "GoldenEye".

Trivia 2: vi ser regissören Taika Waititi som den rolige barndomsvännen till Hal.

Kul att ha sett den i alla fall, men inte en film som hamnar bland favoriterna. Mediokert.

Betyg: 2/5 

1917 (2019)

Ibland ska man gå in till en film helt ovetande vad som väntar. Detta är just en sådan film.

Man skulle inte ha sett någon trailer, läst om den eller lyssnat på några poddar om den. Då hade upplevelsen kunnat tangera det magiska. För dem av er som fortfarande på något outgrundligt sätt är ospoilade på denna film kan se filmen först och återkomma till denna revy senare.

Jag brukar vara känslig för spoilers och hålla mig ren, men det lyckades inte denna gång. Kan det ha varit så att jag sänkte min gard efter besvikelsen med "Dunkirk", och kanske inte var så sugen ännu en krigsfilm? Kanske. "1917" handlade ju dessutom om första världskriget, det tristaste av världskrigen.

Jag visste alltså redan före visningen att filmen gick i realtid (ur en av karaktärernas perspektiv), och att filmen upplevs som en enda tagning (eller två egentligen, före och efter Schofield förlorar medvetandet).

Till skillnad mot "Dunkirk" är denna film mänskligare, den har karaktärer som vi lär känna och tycks komma nära. Även de mindre birollerna lever upp på ett sätt som Christopher Nolan helt missade med sin tekniskt suveräna film. Därmed blir denna film så mycket bättre.

Men trots allt är "1917" en film som lever under sin egen skugga... Den är i ju i första han den där filmen som är (som) en enda tagning! Det är så synd för utan den filmtekniska finessen hade filmen kunnat vara precis lika bra, men vi hade sluppit jiddret om den detaljen.

Jag var mentalt medtagen när jag lämnade IMAX-salen i MoS. Var detta bra, eller rättare sagt exakt hur bra var detta? Jag behövde sortera mina tankar och efter en natts sömn på filmen växte den betänkligt. Detta är en förbaskat bra film helt enkelt.

Jag känner med Lance Copral Blake och Lance Corpral Scofield. Att sedan filmen är rent tekniskt briljant som gör närvarokänslan så påtaglig adderar till dess styrka.

Den bästa sekvensen var när de korsat ingenmansland och gick ner i bunkern. Wow, vilken grej. Blakes öde kändes bittert. Tommen Lannister från Game of Thrones! Den äldre brodern Blake spelades av Rob Stark från Game of Thrones. Scenen mellan honom och Scofield var fin.

Detta är kanske årets mest imponerande film på många sätt, och det kan mycket väl vara en av ett fåtal filmer från 2019 som kommer bli en riktig klassiker.

Betyg: 4/5

Re-watch: Tinker Tailor Soldier Spy (2011)

Efter boken och den ypperliga miniserien av BBC ville jag såklart se om Tomas Alfredssons filmen från 2011. Jag såg filmen på filmfestivalen och har redan skrivit om den på bloggen förut, se här.

Denna gång kunde jag fokusera mer på avvikelser och likheter med de två tidigare verken på samma historia. Filmen lånar en hel del från miniserien i struktur och vissa element men den har flera sker som gör den unik också.

En stor skillnad mot både boken och miniserien jag direkt tänker på är hur de presenterar Smiley. Han spelas av Gary Oldman som såklart gör en bra insats även om Smiley för alltid kommer se ut som en åldrad Alec Guiness i mitt huvud. I filmen är Smiley mindre kontrollerad hela tiden. Han verkar mer hämndlysten här i filmen. Det är den mest troliga reaktionen hos Smiley, men den saknas helt i boken och miniserien. Här i filmen ryter Smiley till och med till vid ett tillfälle. Quelle spectaculaire!

Gary Oldman är vass. Han är en suverän skådis. Jag gillar också hans look and feel. Han är klädd i klanderfri svindyr tredelad kostym i denna film. Jag vet inte riktigt om det är bilden man får på honom i böckerna dock. Jag gillar också de lustiga och smått bisarra scenerna när Smiley är ute och simmar i någon parkdamm. Ska det vara någonstans i London tro...

Strukturen i filmen är lik den i miniserien dvs att alla scener som berättas via återblickar visas i rimligt kronologisk ordning. Filmen är hyfsat lätt att följa, trots alla intrikata turer Smiley tar för att av slöja vem som är mullvaden. Här i filmen förenklas mysteriet en hel del och det är kanske en av filmens svagheter. Jo, den kommer icke upp i samma nivå som bok eller miniserie i det avseendet.

Övriga skådespelare som jag gillar i filmen är John Hurt som Control, Toby Jones som Percy Alleline, Colin Firth som Bill Haydon, svenske David Denick som Toby Esterhase, Tom Hardy som Ricki Tarr och framför allt Benedict Cumberbatch som Peter Guillam. Filmen har snygg design och allt ser ut att komma från sjuttiotalet. Boken skrevs 1974 och handlingen är samtida. Tom Hardys stil andas sjuttiotal och jag kommer ihåg att jag fascinerades över hans stora feta läppar även förra titten.

Även filmen visar vad som händer med mullvaden, vilket miniserien gjorde men boken alltså inte skriver i klartext. Miniserien visar när George möter Ann efter händelserna. Boken avslutas när George är på väg till henne. Filmen väljer något mitt emellan, hon är hemma i lägenheten när George kommer hem, men vi får inte se henne eller något från deras konversation.

Betyg: 4/5

 

 

Kingsman: The Golden Circle (2017)

Jag var inte överdrivet förtjust i den första Kingsman-filmen som kom ut 2014. Detta trots att jag brukar gilla regissören Matthew Vaughn. Men första filmen föll lite på att det blev för mycket YA-smet av det hela. Lustigt nog funkade andra filmen mycket bättre. Denna gång slapp vi "origins storyn" och kunde helt fokusera på spoofen av agentfilm i allmänhet och Bond i synnerhet. Här har vi skön humor och hypervåld i en salig blandning. Denna film påminner mer om känslan i Kick-ass än vad den första gjorde.

Handlingen är fånig, pajjig, och nästan på Austin Powers-nivå. Storskurken spelas av Julianne Moore och även om hon är bra och att jag gillar henne så måste jag erkänna att hon inte passar speciellt bra som "the evil villain". Det är hyfsat genomfört, men en mer karismatisk tokgalning hade nog varit bättre.



Av nya ansikten sticker prins Oberyn från Game of Thrones ut, dvs den för övrigt anonyme Pedro Pascal. Han har frisyr, ansiktshår och kläder gör honom till en kopia av en ung Burt Reynolds. Vilket sällsamt val! Colin Firth var också en upplevelse. Han såg väldigt sliten ut, som om han vore allvarligt sjuk eller något sådan. Sen har han också lagt sig till med Michael Caines röst. Utveckling... Däremot var det lite synd att vi inte fick se så mycket av Channing Tatum. Hade gärna sett mer av hans välsvarvade rumpa!

Filmens svagaste kort är fortfarande huvudpersonen spelad av ynglingen Taron Egerton. Han har noll karisma och är töntig i allmänhet. Trist val då en mer sprakande stjärna hade fått detta universum att glimra mer. På plussidan finns dock som i första filmen den svenska kungafamiljen, här representerade av Hanna Alström, Lena Endre och Björn Granath.



Jag gillade den överraskande köttiga blodigheten blandat med scenerna som tagna ur en Bondfilm från en alptopp inklusive den obligatoriska linbanescenen. Till sist kan jag konstatera att Take me home (country roads) ALLTID är bra i film.

Jag ger Kingsman: The Golden circle två starka varningar om knarket av fem möjliga.

Betyg: 2+/5

Kingsman: The Secret Service (2014)

Tog mig an Kingsman: The Secret Service som första film efter Decennier i maj. Jag hade hört bra om den och Matthew Vaughn som gjorde Kick-Ass låg bakom filmen. Lite humor, lite agent-spoof men ändå en ny fräsch tagning på ämnet var min förväntning.

Jaha, detta var väl trevligt. Inte världens bästa film att skriva hem om. Det var något av en "young adult"-film visade det sig. Junioragenter som slåss mot en läspande Samuel L Jackson och hans vassa assistent. Är detta en ny franchise som följer i spåren efter Twilight, Hunger Games och Divergent?

Humorn var där, men jag blev inte alls lika betuttad av stämningen i denna films om jag blev av Kick-Ass. Mest gillade jag att de drev med Bond-franschisen. Agenthistorien är för fånig för att det skulle bli riktigt bra.

Det största problemet var kanske att jag hoppades på något som skulle få mig att lyfta på ögonbrynen. Något som Kick-Ass och till exempel Scott Pilgrim vs The World båda lyckades göra. Nej, samtidigt som jag var underhållen under titten var jag farligt nära att bli uttråkad lite titt som tätt. Colin Firth har aldrig varit en stor favorit och Jacksons läspande var till slut störande och irriterande.Jag hade helt enkelt väntat mig något mer brutalt från Vaughn. Nu kändes filmen fasligt barntillåten.

Det var ändå några scener som stod ut... Colin Firth är bad ass i en fajtscen på en pub. Det lite överraskande slutet på scenen när en Kingsman blev kluven mitt i tu. Trevlig Bond-villain-lair där. Samt scenen när de hoppar fallskärm och en av de sex inte har fått med sig fallskärmen. Ganska spännande faktiskt.

Kyrkoscenen hade jag redan lyckats glömma. Tills jag letade upp bilder att lägga in i revyn. Ja just det den scenen var också kul.

Kungsmannen får en "helt ok"-tvåa. Jag ger den två svenska prinsessor av fem möjliga.

Betyg: 2/5

The Imitation Game (2014)

"The imitation game" handlar om matematikerna Alan Turing och hans och hans team arbete med att knäcka tyskarnas krypteringsmaskin Enigma under andra världskriget. Detta är en otrolig historia och ett fantastiskt intressant ämne. Filmen är en av alla dessa BOATS som uppenbarligen sprutar ut på marknaden. "The Batch", hunken Benedict Cumberbatch spelar Turing och brittiska tösen Kiera Knightly gör inte alls bort sig som Turings väninna Joan Clarke.

Filmen är i bitar mycket förvirrande. Jag fattade aldrig hur Turings maskin fungerade, inte ens vad den förväntades göra exakt. Förutom då att hjälpa dem att knäcka den dagliga koden. Uppenbarligen löste de mysteriet genom att använda meddelanden där samma ordfölj användes om och om igen. I filmen verkar det som att det var "Heil Hitler" de knäckte koden med. Såvitt jag hört vad det i verkligheten vädermeddelanden de använde sig av. Något i stil med Wetterkurzschüssel.

Turings livsöde är smärtsamt och helt absurt. Man blir så ledsen. The Batch gör honom till den äran. I och för sig tycker jag att Sherlock anas under ytan lite då och då. Men hans insats var helt ok. Jag blev kanske ändå inte helt blown away.

Största problemet med denna film, denna BOATS, var att de hoppade mellan tre tidslinjer hela jävla tiden. Otroligt frustrerande. Nästan lite prettovarning på att så fort något som helst intressant hände skulle man hoppa tillbaka till barndomen (ja, vi fattar! Christopher!), eller till tiden efter kriget och polisen.

Jag hade velat få veta mer om hur de knäckte koden. Jag tror att man hade kunnat få med alla dramaturgiska vinklingar om Alans inre liv ändå. Eller ännu hellre följa Carls råd och helt enkelt göra en bra dokumentär om Alan Turin istället för BOATS:en. Vilken är den bästa dokumentären om Turin, Enigma och kodbryteriet? Tipsa gärna i kommentarerna!

Ändock, trots vissa svagheter var detta en stark och berörande film. Filmens styrka är historien. Man blir så förbannad på de brittiska... Det hade varit fel vem än som råkade ut för den behandlingen, men det blir ju inte direkt bättre med tanke på att det handlade om en person som bidrog så mycket i krigsefforten. Suck, sista scenerna, tungt.

Jag ger "The imitation game" två upprörande slut av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Filmen såg tillsammans med min mentor och idol, den store Frans. Han ger filmen betyget: "en stark trea... Fyra kanske? En fyra! ... 3,85734538."

Zero Dark Thirty (2012)

Maya: I'm the motherfucker who found this place.

Vissa filmer är man bara så djäkla sugen på när de kommer ut. Eller hur, va, du vet vad jag menar? Kathryn Bigelow's Zero Dark Thirty var en sådan film. Jag tyckte hennes senaste film The hurt locker var mycket bra. Hon vann välförtjänt en oscar för bästa regi för den filmen, och Bigelow blev därmed den första kvinnan att vinna den prestigefyllda kategorin.

I denna film har hon än en gång slagit sig ihop med manusförfattaren Mark Boal. Och i huvudrollen som CIA agenten Maya kör Bigelow med en av de hetaste skådespelerskorna just nu, Jessica Chastain. Tala om girl power!

Jag tror inte att jag behöver orda så mycket om handlingen i filmen. Eller? Den handlar helt enkelt om den tioåriga jakten på Osama Bin Laden och avslutas med operationen då Delta Team Six avrättade OBL i hans hem i Abbottabad, Pakistan. Jag brukar ju som sagt ha lite svårt med procedurfilmer som beskriver verkliga händelser då jag kan finna dem lite tråkiga. Men denna gång känner jag inget problem av det slaget. Filmen är otroligt spännande och den beskriver en fantastiskt intressant nutidshistoria.

Detta är en lång film. Mycket lång, men tiden flyger fram och jag blev nästan förvånad när själva attacken mot OBL startade till slut. Hade redan stora delar av filmen passerat.? Damn! Scenen med SEAL Team 6 i slutet är majestätisk. Den är på en drygt 25 minuter, vilket är nästan lika länge som insatsen tog i verkligheten. Den actiontörstige filmentusiasten borde få sin mage välfylld med denna scen.

Precis som med en av de bästa krigsfilmerna i mitt bibliotek, Black Hawk Down, får denna typ av filmatiseringar en extra krydda av att man vet att de bygger på verkliga händelser. Självklart kan man diskutera huruvida filmerna återspeglar händelserna mer eller mindre bra, men i båda dessa fall tror jag att filmerna är tillräckligt autentiska för att det ska vara ok (för mig i alla fall).

Zero Dark Thirty har debatterats angående de tortyrscener som visas i början av filmen (vilken start förresten!). Kritik har framförts för att filmen inte tydligt tar avstånd från tortyren, och att den istället motiverar densamma genom att information som behövdes i jakten kom fram genom den numera olagliga hanteringen av fångarna. Jag tycker en sådan debatt är helt malplacerad. Antingen hände det eller så hände det inte. Och jag tror att det är tämligen vedertaget att det verkligen hände, så då ska det vara med i en film som denna. Skitdebatt!

Kathryn Bigelow's regi är helt enkelt suverän. Det är otroligt, nästan oförlåtligt, att hon inte nominerats i den kategorin i år. Jag kan bara anta att den politiska debatten i kölvattnet till filmens release inte direkt föll Akademin på läpparna och Bigelow på något sätt straffas för hennes val (i filmen). Filmen som sådan är dock i alla fall bland de nio nominerade till bästa film. Fast jag tror ju inte att den kommer vinna, just på grund av att den är så kontroversiell.

Skådespeleriet var överlag ypperligt. Jag ser med glädje att allas vår favorit Coach Taylor (Kyle Chandler) får mer och mer roller. Det var också mycket kul att se svenske Fares Fares i en inte helt obetydlig roll, och på amerikanarnas sida dessutom. Vem hade kunnat gissa det?

Filmen stjärna är dock givetvis Jessica Chastain. Hon är otroligt bra här. Också. Hon var bra i Lawless och grym i Take shelter. Nu kan hon snart inte bli bättre! Jag älskade i alla fall hennes tolkning av den smarta men tyvärr oförklarat maniska CIA-agenten Maya. Jessica har en svår uppgift i denna film. Karaktären Maya gör en resa, en obemärkt sådan från en ung ambitiös agent till den ärrade veteran som vi lämnar när filmen är slut. Nyanserna i Jessicas skådespeleri är väl värt att studera, filmen måste ses igen.

Vad ska man ge en film som denna för betyg då? Jag var länge inne på att ge den en stark fyra. Jag har ju en preferens för de lite mer personliga filmerna, och även om Maya var fascinerande som karaktär var hon kall på något sätt. Detta var sagt före jag såg sista scenen vill jag då genast förtydliga. Oh my god! Vilken avslutningsscen! Jag får rysningar bara att tänka på den. Den scenen gör hela filmen tyngre, mer tänkvärd och samtidigt grymmare. Scenen hänger kvar i åskådaren långt efter projektorn släckts ner och salongen städats ur. Vill se den igen!

Med tanke på hela filmen blir valet till slut att ge den full pott, det vill säga jag ger Zero Dark Thirty fem snurr på hämndkarusellen av fem möjliga.

Betyg: 5/5

John Carter (2012)

Virginia.

Jag tänkte att Andrew Stantons första live action-film John Carter kunde passa en kväll när jag var trött och hängig. Att den kanske kunde vara det där lättsamma äventyret som piggade upp lite. Men ack så fel jag hade. Djävlar vad dålig den var! Jag såg halva filmen först men kunde inte se klart. Det var för dåligt. Såg resten en söndagsmorgon med kaffekoppen i handen.

Andrew Stanton från Pixar. Vad har du gjort? Jag har givetvis inte läst Edgar Rice Burroughs böcker. Det var den gubben som skrev om Tarzan också. Det verkar som att hans böcker om John Carter har en massa fans, jag hoppas att det är av nostalgiska skäl. Fascinerad av filmens uselhet kollade jag några minuter på en bakom-filmen dokumentär och den inleddes med att Stanton och andra pratade om hur mycket de älskade böckerna som barn. Jag får en känsla av att det är den värsta typen av manschauvinistiskt sci-fi-fantasy, den typen av böcker som fick sci-fi att gå från en erkänd litterär genre till trashig pulp fiction, kiosklitteratur.

En anledning till att jag valde att se filmen var huvudrollsinnehavaren Taylor Kitsch, allas vår favorit - 33:an. Jag kan inte bedöma hans insats, då filmen är så undermålig att alla intentioner hos skådespelarna går om intet. Filmens få ok scener är de som utspelas på Jorden, men de är ack så korta. Filmens enda bra scen är en återblick som John Carter har där han minns hur han finner sin döda fru och dotter i ett nedbrunnet hus och den efterföljande begravningen. Men den scenen är kanske två minuter. Filmen är 132 minuter, dvs 130 minuter skräp. Dålig ratio.

Vad är det då som är dåligt med filmen? Allt som sker på Mars är så fånigt, så urbota dumt. Töntigt och fånigt kan vara jättekul och bra, men här verkar det som att de tagit storyn på allvar. Fånigt och töntigt utan humor eller glimten i ögat är allt som oftast vedervärdigt tycker jag. Handlingen är tunnare än vårisen en varm majdag. Personkemin mellan John Carter (Taylor Kitsch) och Dejah Thoris (Lynn Collins) är obefintlig. Lynn Collins må vara bildskön, men het är hon inte. Mitt engagemang för karaktärerna var lika mustigt som en soppa kokad på en spik.

Jag ger John Carter ett för högt betyg med en Jar-Jar Binks av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Sunshine (2007)

We're only stardust.

Jag missade "Sunshine" när den var ny. Den har dock legat på min "att se"-lista då jag hört både bra och dåliga revyer om den. När jag häromdan var sugen på en sci-fi-action-rulle blev det så dags.

Danny Boyle som regissör är omtyckt av många ("Trainspotting", "28 days later") men jag är ganska ljummen inför honom. Hans manusförfattare Alex Garland är jag dock väldigt intresserad av. Han skrev en av mina favoritböcker "The Beach". Jaja, jag vet att "The Beach" också finns som film och den var en mycket stor besvikelse. Damn you, Leo!

"Shunshine" börjar ganska bra. En liten besättning på ett rymdskepp på väg mot solen. Huvudpersonen Capa spelas av den där killen som spelar fågelskrämman i "Batman begins". För övrigt känner jag igen tjejen från "Adam". Det är svårt att sätta fingret på vad för slags film det är i början. Den är lite högtravande och pretentiös. Humor lyser med sin frånvaro. Den påminner i sitt anslag om klassikers som "Solaris" eller "2001". Tyvärr hörs ljud i rymden, det dova ljudet från motorerna och det roterande rymdskeppet stör den moderne sci-fi-fantasten.

En liten bit in i filmen börjar dock logiken att vittra och filmen saknar till slut all vett och reson. De uppenbara referenserna till flertalet religiösa teman blir övertydliga och filmen blir inte en stjärna, endast damm.

Tyvärr falnar "Sunshine" som så många lovande sci-fi-filmer ofta gör. Dag blir natt. Jag fann den dock intressant i början så den får väl två brinnande solar av fem.

Betyg: 2/5