The Awful Truth (1937)

The Awful Truth kan vara den fulländade klassiska Screwball Comedy-filmen. Den perfekta regissören för genren i Leo McCarey, de perfekta manliga huvudrollsinnehavarna i Cary Grant och Ralph Bellamy och framför allt Irene Dunne, det perfekta valet för den kvinnliga huvudrollen. 

Filmen har en otrolig dialog. Det är såklart svårt att beskriva i en revy, den måste ses och upplevas. Här når vi en höjdpunkt för "the battle of the sexes". Cary Grant spelar exmaken Jerry som vill få tillbaka exfrun Lucy spelad av giganten Irene Dunne trots att hon just har förlovat sig med Ralph Bellamys Oklahoma Dan. Eftersom detta är en klassisk Screwball Comedy vet alla, exakt alla inblandande i produktionen och vi åskådare, att de egentligen hör ihop. Det krävs dock en hel del gnabb och förvecklingar innan de två ska få varandra igen.

Viña Delmar skrev manus vilket hon fick en oscarsnominering för. Detta var dock endast en starpunkt för den otroliga dialogen filmen igenom. Regissören Leo McCarey ville att dialogen skulle improviseras i stunden. Han överrakade skådespelarna med nyskriven dialog utan möjlighet för trygghetssökande skådisar att repetera den. 

För att detta skulle funka tog han in Irene Dunne som filmens ankare och stödhjul. Nästan 40 år gammal hade hon livserfarenheten och tryggheten att hålla igång showen. Cary Grant och Ralph Bellamy var endast drygt 30 år vardera och framför allt Cary Grant hatade att improvisera. Filmhistoriker kan berätta att hans spelstil före Leo McCarey var så välrepeterad att den ofta blev stel och robotaktig. Här kastades han in i ett arbetssätt som han inte alls gillade. Det var dock denna Cary Grant som slog igenom hos den amerikanska publiken och det var detta som gjorde honom till den största skådespelaren i sin tid. 

Leo McCareys regisserande är top notch. Cary Grant spelar sin Jerry perfekt (mot sin vilja). Han är inte pajig som hans förvirrade Dr Huxley i Bringing Up Baby eller frenetiskt nervös broder från den galna familjen i Arsenic and Old Lace. Han är heller inte lika hård och beräknande som i His Girl Friday. Här spelar han tämligen "au naturell" men ändock med glimten i ögat. Han och Irene Dunne har en fantastisk personkemi.

Irene Dunns är perfekt för rollensom Lucy. Hon är den vuxne i rummet och hon lindar småpojkarna med lätthet runt sitt lillfinger. Hon utstrålar elegans och hög social status vilket står i kontrast med filmens handling och dialog. McCarey valde henne för att nyttja kontrasterna mellan de tre världar rollfigurerna representerar. Hon är fantastisk i rollen som Lucy.

Den tredje karaktären är nästan lika viktig för helheten skulls. Det är filmens "chump" Dan Leeson. Han spelas till perfektion av Ralph Bellamy. Han är lika naiv och godtrogen som helt fel ute med Lucy. Att han ens kunde tro att hon skulle trivas på hans gård ute på prärien i Oklahoma bland oljetornen är en av filmens grundläggande hinder för "det rätta paret". Bellamy spelar sin "Oklahoma" Dan till perfektion.

Detta var första gången jag såg filmen och jag blev helt blown away. Jag vågar mig på att ge den högsta betyget redan efter första titten. Detta var en mycket trevlig "new discovery".

Betyg: 5/5

Lyssna på avsnitt 3 av den nya säsongen av Shinypodden, Screwball Comedy-podden. Hittas där poddar finns.

Train Dreams (2025)

Train Dreams är som en blandning av Terrence Maliks drömska och otroligt vackra Days of Heaven från 1978 och Kenneth Lonergans fantastiska drama Manschester by the Sea från 2016. Kasta in lite kryddning med sekelskiftets nybyggarromantik och Idahos majestätiska skogar så får ni kanske Train Dreams. 

Filmen är en adaption av Denis Johnsons hyllade "novella", kortroman, med samma namn från 2011. Längre än en novell men kortare än en regulär roman. Train Dreams var en av finalisterna till 2012 års Pulitzer Price  för fiktion. Boken verkar vara om möjligt än mer drabbande än filmen. 

Regissören Clint Bentley har här med sin endast andra långfilm gjort en poetisk film om en mans hela liv från åren före sekelskiftet till långt in i den moderna eran. Detta är en dramafilm av bästa mått. Långsam, välspelad, otroligt fint fotad och med en mästerlig regi. En riktig film-film. 

Javisst, den är otroligt sorglig också, men den känns så verklig att jag istället tar med mig att den känns som livet självt. Jag har inte varit med om mycket av det som händer i filmen, men den känns ändå självupplevd på något sätt. Ibland kryper en film in under huden och in i medvetandet på en och stannar där för alltid. 

Joel Edgerton gör sitt livs roll som Robert Grainier. Att han inte nominerades i kategorin bästa manliga huvudroll är trist. Filmen nominerades för Bästa film, Bästa manus (adapted), Bästa foto samt Bästa original song (en fin sång av Nick Cave).

Felicity Jones är också otrolig i rollen som Gladys, Roberts fru. Hon lyckas få en liten roll att dominera en hel film. Hon kan inte ha varit i bild speciellt många minuter av filmens 102 men hon genomsyrar hela livet och mer. Istället för det förväntade att fruns roll skulle vara underutvecklad och endast stå vid spisen och föda barn lyckas Jones fylla Gladys med kött och blod och leva upp till fullo. De har ett så fint förhållande. Det smärtar. 

Andra starka biroller jag kände igen spelas av William H. Macy, John Diehl och Kerry Condon. 

En fantastisk film, helt klart.

Betyg: 5/5

The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring (2001)

Jag har älskat Sagan om ringen-trilogin sedan den kom ut. Att få se Tolkiens värld komma till liv på bio var en dröm som gick i uppfyllelse. I tider där vi vadar till midjan i usla adaptioner är Peter Jacksons adaption av Tolkiens älskade trilogi ett ljus i mörkret.

Av de tre håller jag den första filmen som klart starkast. Berättelsen är tajtast, misstagen hålls till ett minimum och trots att hoberna och de andra går hela tiden är filmen aldrig tråkig. Till detta tycker jag musiken är ännu bättre i ettan relativt de övriga två.

Filmen brukar ses runt jul men i år blev det lite tidigare då systersonen Jonas med flickvän Vanja kom på besök. Vi såg the Extended Edition vilket rekommenderas av kännarna. Efter Elrond's Council blev det paus med middag, hemmagjord pizza modell vegetarisk.

Filmen kan delas in i ett antal kapitel. Vi inleder med Bilbos 111:e fördelsedag och hans avsked. Denna del är 100% nostalgi, mysig med de fridfulla hoberna och deras pipor men också spännande med en lite nervig Gandalf och hans mumlande om ringar. En perfekt inledning på sagan.

Därefter har vi hobernas flykt från The Shire. Jag har alltid älskat spänningen, speciellt när de tar in på The Prancing Pony i Bree och där träffar på Aragorn. En scen jag inte gillar är när hoberna gömmer sig under en rot vid skogsvägen och en svart ryttare stannar precis vid dem. Förstår inte hur ryttaren kunde missa ringen när den är så nära honom. Kastar ut frågan till läsarna, hur tolkar ni den scenen? Scenerna på den mörka vägen återanvändes för övrigt av Robert Jordan och vi känner igen oss i det första kapitlet av The Eye of the World, första boken av The Wheel of Time. Jordan gjorde ingen hemlighet av att hans första bok var en homage till Tolkien och The Lord of the Rings.

Tredje kapitlet är Aragorn och hoberna ute i vildmarken, "second breakfast" och hobernas förtjusning i stekta tomater med bacon med efterföljande ödesdigra kamp på Weathertop. Den andra halvan av scenen är en av filmens svagare. Även om det är förståeligt att byta ut Glorfindel till Arwen, hade det för oss alla som läst Silmarillion varit underbart att få se Glorfindel i dessa scener. Istället får vi Arwen och en dåligt iscensatt hästkapplöpning mot the Nazgûl. Rida zick-zack i en julgransodling?

Efter de räddat sig från the Nazgûl och nått Rivendell stannar filmen upp. En välbehövlig paus som kulminerar med Elrond's Council. Scenerna är helt ok och rådslaget är en höjdpunkt. Filmens dramatiska slutscener sätts noggrant upp här i mitten av filmen.

Pizza time!

Andra halvan domineras av två stora "battle scenes".

Det inleds med att Gandalf försöker ta the Fellowship över bergen, men den numera onde Sauroman stoppar dem med global nedkylning. Okaraktäristiskt nog lägger Gandalf ansvaret på Frodo att bestämma vägval och Frodo följer Gimlis råd om vägen under berget, via Morias gruvor. Detta känns som ett avsteg från boken, men det var så lång tid sedan jag läste den (dags för att återbesöka boken för övrigt). Om någon kommer ihåg huruvida detta stämmer med boken får ni gärna upplysa mig i kommentarerna. Det jag inte gillar med scenen är att Frodo på detta vis blir direkt ansvarig för Gandalfs fall. Men, men... inte en jättegrej och om det är detaljer som detta som är adaptionens mest iögonfallande problem så kan jag sova lugnt om natten.

Moria-sekvensen är otroliga. "We cannot get out. We cannot get out. They have taken the bridge and second hall. ...We cannot get out. The end comes… drums, drums in the deep. They are coming..."

Filmen hämtar sedan andan hos Galadriel och Celeborn. Det är fina och lite kusliga scener. The Extended Edition adderar inte så många säregna och viktiga scener generellt sett, men den förlängda scenen om Galadriels gåvor är guldet i denna version. Ytterligare en känslosam scen och något som vi läsare ville se på film.

Filmens sista sekvens gjorde att båda mina gäster i filmrummet satt som på nålar. Dramat och fajten vid Parth Galen är magisk. Boromirs död är som taget från sagornas värld. Det är här The Fellowship bryts sönder och det är här första filmen slutar.

En magisk fantasy-film helt enkelt.

Betyg: 5/5

The Ballad of Wallis Island (2025)

Ibland dyker det upp filmer som träffa mitt i sweet spotten för just dig. The Ballad of Wallis Island är en sådan film för mig. 

Detta är en ljuvlig liten brittisk film, två huvudpersoner som står för både fantastisk skådespeleri och manus. Till det några starka birollsskådisar med exekutiv producent Carey Mulligan i spetsen.

Comedy, Drama, Music. Javisst den är allt i ett. Ett drama förklätt som komedi.

En otroligt bra Tim Key spelar George som bjuder in den berömda men sedan länge splittrade folkmusikduon McGwyer and Mortimer för en konsert på ön Wallis Island utanför den walesiska kusten.

Herb McGwyer (Tom Basden) når destinationen nyvaket och kulturkrocken med "mega fan" George är hilarious. Det är underfundigt, pinsamt, hejdlöst roligt, weird och skämskudde all på samma gång. 

Vem var beroende av vem? Vem var och är autentisk, vem är ärlig mot sig själv ovh vem är en "sell out", allt ställs på sitt huvud. 

Filmens musik är underbar. Den får några få ögonblick stå i första rummet men mest är den kontexten, i form av bakgrundsmusik. Filmen handlar om relationen mellan artister och fans och om karriärer som slarvades bort. Men den handlar om så mycket mer om sorg, att orka gå vidare och om hur musiken stärker minnen och om dess magiskt helande kraft.

Tim Key spelar George med en exakthet som man knappast uppfattar förrän långt in i filmen. Han lyckas med bedriften att göra sin Geroge irriterande, fånig, lycklig, flamsig, i sjunde himlen, tafatt och besvärad och samtidigt i varenda scen vara precis på gränsen att bryta ihop av sorgen. Makalöst och så hjärtskärande att jag också nästan inte orkade hålla ihop det under titten.

En ljuvligt film med ett öppen och fint slut.

Betyg: 5/5

Den Sista Resan (2024)

Den sista resan är en dokumentärfilm som mest känns som en reseberättselse, vilket ju också kan vara en dokumentär förstås. Men jämför den hellre med The Trip än en "talking heads"-dokumentär så boxar vi in filmen någorlunda i alla fall.

Filips pappa Lars är i 80-årsåldern och har tappat lusten till livet, tappat livsgnistan, är inte nyfiken på livet längre. Krämpor och svårt att gå överskuggar allt i det korta (?) livet som är kvar. Filip får ångest, det är hjärtskärande och det känns igen från livet självt. Filmen tar sig in under huden på mig som åskådare. Jag bevittnar inte bara Filip och hans pappa utan ser för mitt inte mig själv och mina föräldrar.

Så får Filip den briljanta idén att ta med pappan på en resa till det älskade Frankrike. Att på så sätt skaka om honom, att åter väcka livslusten i gubben. Med sig tar han bästa vännen Fredrik och så bär det av i en orange Renault 4 som på en bra dag kan komma upp i 60 km/h.

Sen får vi följa resan och alla upptåg Filip och Fredrik hittar på för att fylla den med minnen och nostalgi från barndomens resor till Beaulieu-sur-mer på den franska medelhavskusten. 

Jag skrattar och gråter om vartannat under resans gång. Krångel med rullatorn, Filip som betraktar sin far från sidan, de fina hälsningarna från de före detta eleverna, Fredriks support... Igenkänning, humor och vemod blandas i en perfekt mix. 

Filip bär sina känslor på utsidan av kroppen. Det är det som gör att han ibland känns så jävla jobbig, men det är lika mycket det som gör att man älskar honom. Fredrik är lojal som få, och precis så som ens bästa vän ska vara.

Lars Hammar: "Kan vi inte stanna en stund till?"

Betyg: 5/5

Nothing Compares (2022)

Nothing Compares är Kathryn Fergusons dokumentär från 2022 om Sinéad O'Connor som dök upp på SVT Play i våras. Den gick också på Filmfestivalen 2022.

Sinead gick sorgligt nog ur tiden alldeles för tidgit förra sommaren. Hon kommer kommas ihåg av människorna länge, länge, för hennes röst, hennes musik och hennes aktivism.

Dokumentären är ibland smärtsam att bevittna. Dokumentären som gjordes före hennes död beskriver hennes uppväxt med abusive parents och en horribel behandling av samhället när hon som femtonårig placerades i en uppforstringsanstalt som drevs av ett gäng galna nunnor. 

Filmen visar också hur slumpmässigt och bökigt det var för att få göra första skivan, en berättelse som jag tycker mig finna i var och varannan dokumentär om kända band eller artister. Alltid detta kaos och de berömda bananskalen...

1987 kom hennes första album i alla fall ut till slut - "The Lion And The Cobra". Wow, jag ryser när jag tänker på vilken sensation den var. Anders spelade den för oss i pojkrummen i Skövde och jag blev helt blown away. Sinéad! Rösten var guldet, men låtarna var också helt annorlunda än vad jag hade hört förr. 

Favoriterna "Jackie", "Jerusalem", "Never Get Old", "Troy", "Feel So Different" och framför allt "Drink Before The War" är fortfarande sagolik och unik musik. Jag har på senare dagar köpt en fin utgåva av debutalbumet på vinyl. Det är ett älskat inslag i biblioteket.

Intervjuer från sent i livet visar upp en sliten Sinéad. Jag väljer att komma ihåg henne från hennes första år i berömmelsens strålkastarljus. Framför allt saknar och sörjer jag den fina och osannolikt starka människan Sinéad. Hon levde ett allt för hårt liv under ett institutionaliserat förtryck, en skam för ett samhälle som har mage att kalla sig modernt.

Betyg: 5/5

Moonage Daydream (2022)

Som ett gammal Bowie-fan måste jag säga att Moonage Daydream var helt fantastisk. Jag har alltid gillat Bowie och min fascination för hans karriär och liv har bara ökat sedan han gick ur tiden 2016. När jag ser denna film blir det så tydligt att hans musik har sökt sig in i mitt innersta.

Filmen kan med fördel ses med hörlurar på och slå av textningen för bövelen så du inte blir spoilad på vilken sång som spelas. Det är ljuvligt att bara dras med och överraskas av låt efter låt som sköljer över en. Hela upplevelsen blir som en psykedelisk resa som om den vore regisserad av Salvador Dali.

Brett Morgens dokumentärfilm är egentligen inte en dokumentär utan snarare ett kollage där han låter Mr Bowie tala till oss från graven. Filmen är som en dröm man drömmer som vaken. Morgen ger oss ingen historisk kontext, berättarröst eller några nyinspelade intervjuer. Den består endast av arkivmaterial från livekonserter, tv-framträdanden, musikvideor och intervjuer med Mr Bowie.

Fokus ligger på 70-talet, de två stora turnéerna under 80-talet och de sista åren. Musiken hoppar fram och tillbaka lite men detta är framför allt en kronologisk berättelse. Morgen har fått tag på fantastiskt material för sin film. Vi får se den mytomspunna bortklippta sekvensen där Bowie gör en cover på Love me do under avskedskonserten 1973. Vi får se outgivet material från London under hans Isolar II-turné 1978. Filmen innehåller givetvis också en hel del från Let's dance och Glass Spider turenérna och det blir ett kärt återseende. 

Allkonstnären Brett Morgen har också mixat om flertalet låtar, strippade ner dem som Modern love, eller mixat ihop olika låtar som Memory of a free festival med Station to station. Generellt sett är det mycket bra mixat ljud och flera av live-upptagningarna låter bättre än tidigare släppta skivor. Quelle spectaculaire!

Mr Bowie var en filosof och han delar med sig av en hel del visdom i materialet vi får se, jag blir varm i kroppen och yr i huvudet mot slutet av den långa filmen. Bowie var en fin människa som hade insikter om många saker. Filmen avslutas fantastiskt och vi får två av hans allra mest ikoniska låtar över slutsekvensen av filmen. Dammigt i rummet så att det förslår...

En stark rekommendation till alla musikälskare i allmänhet och fans av Bowie i synnerhet. Betyget är givet.

Betyg: 5/5

The Silence of the Lambs (1991)

Det går inte långt in i filmen förrän jag känner mig helt trygg i regissören Jonathan Demmes händer. Det är en två minuter kort om två timmar lång tajt thriller, inget mer, inget mindre. Filmen är effektivt berättad och saknar i princip helt och hållet scener som känns som utfyllnad.

Inledningen är speciellt noterbar. Den sätter alla element direkt och klockrent. De första bilderna visar en ung kvinna träna i en hinderbana ute i en blöt kall skog. Thrillerns tonalitet sätt omedelbart. Huvudpersonen, Clarice Starling sätts lika tydligt, en ung kvinnlig FBI-agent. Hon är beslutsam, ambitiös, en kvinna i en övervägande manlig miljö och under utbildning. Därefter sätts "problemet" upp med seriemördaren Buffalo Bill. Till slut sätts det upp hur FBI ska fånga mördaren, via Dr. Lecter, via Clarice. 

Detta är en briljant "film-film". Jag älskar enkelheten och att den är ren, och då menar jag inte simpel utan fri från filmiskt "dödkött". 

Carl berättade i Shinypodden att filmen som en av få i filmhistorien vann de fem största priserna på Oscarsgalan; bästa film, regi, manus och manlig samt kvinnliga huvudroller. Alla är väl värda vinster. 

Jodie Foster är nervig och modig i sin tolkning av unga Clarice. Hon var sannerligen inte en nykomling men jag hade inte sett henne i någon vuxen roll när jag såg filmen förra gången, på bio 1991, så för mig passade hon in perfekt i rollen.

Men filmen ikoniska rollprestation görs helt klart av Sir Anthony Hopkins i rollen som Hannibal the Cannibal. Jag tänker att han lika gärna kunde tävlat som bästa biroll då han inte är med så mycket i filmen. Men hans figur överskuggar givetvis hela filmen så det är fine.

Allt i filmen är utfört med en mästares precision och så även birollerna. Min favorit är den sadistiske doktorn på dårhuset Dr. Chilton som spelas av Anthony Heald. 

Detta var en klassiker som med råge stod upp till mina förväntningar. Det var mycket trevligt.

Betyg: 5/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

No Country for Old Men (2007)

Filmen håller än idag och känns lika välgjord och spännande som när jag såg den på filmfesten 2007. Därefter har jag sett den några gånger till och nu igen 2023.

Det första man tänker på är hur osannolikt bra den känns trots att den inte har någon känsloförstärkande filmmusik. Bröderna Coen har rejäla cajones som ens vågar sig på detta handgrepp.

Anledningen till att det ändå lyckas är att alla de övriga element som är centrala för hur en film blir sitter som en smäck; manus, dialog, casting, skådespeleriet, regin och fotot. Allt är top notch och man känner sig 100% säker i brödernas händer. Detta mina damer och herrar är en riktig "film-film".

Förutom avsaknaden av musik utmanar bröderna publiken med ännu ett trick, då de inte ens visar filmens crescendo. Tredje aktens shoot out visas inte i bild. Och ta mig tusan, det funkar! Man känner sig inte blåst på konfekten och filmen tappar inte i tempo eller känns sönderhackad. Kudos till Coens där.

Favoriter i filmen är Tommy Lee Jones, Josh Brolin och såklart en singulär insats av Javier Bardem. Detta är de tre huvudpersonerna; en protagonist, en antagonist och en neutral. Bland biroller står Kelly MacDonald och Woody Harrelson ut.

Filmen är briljant, spännande som få och otroligt välgjord. En solklar femma. Fortfarande.

Betyg: 5/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

2001: A space odyssey (1968)

Ibland visar SF gamla klassikers på bio och när 2001: A Space Odyssey kom upp var det givet att köpa biljett. Jag hade nog endast sett filmen en enda gång tidigare och sannerligen inte på biograf. Dessutom fick jag chansen att bjuda med Måns som ett steg i systersonens filmutbildning på sidan av de akademiska studierna. Det var underbart att se filmen i dess rätta miljö, även om visningen var långt från idealisk (servering av mat hela filmen igenom).

Jag slogs av hur långsamt berättad den är. Långsam! Det är också lustigt med hur minnet fungerar. Jag kom ihåg det som att delen med Dave och HAL i skeppet Discovery One upptog i princip hela filmens löptid men så var det inte. Sekvensen ”Dawn of Man” var över en halvtimme och sedan spenderades lång tid med att visa hur Dave tog sig upp till månen, undersökte månens monolit samt diskussioner om vad allt betydde.

Filmen berör några av de mest klassiska koncepten inom science fiction, som om människans ursprung, meningen med allt och faran med AI. Det är intressanta frågor, men filmens styrka är miljöerna, världsbygget och Kubricks hand vid rodret. Han visar rejäla cohones med att dra ut på sina scener. Och långa scener är vad vi får. Van med moderna filmers klippning sitter man och väntar på att Kubrick ska klippa scenen flera gånger om innan han gör så. Han vågar följa sin vision. 

Det är otroligt imponerande att filmen gjordes år 1968. Visst man ser att det är miniaturmodeller ibland men överlag är specialeffekterna speciella. 

Fantastisk film och en given plats på min Sight &Sound-lista. Detta är en gigant inom science fiction. Kubrick har regisserat och producerat ett mirakel.

Betyg: 5/5

Death on the Nile (2022)

Detta är den tredje adaptionen av Death on the Nile och även om detta är en av Agatha Christies bästa historier kan man ju fundera lite på om ännu en version var nödvändig. För mig skulle den kunna vara önskvärd av något av två möjliga skäl. Dels om det skulle behövas en mer trogen adaption ifall de två tidigare inte lyckats med det, dels skulle en ny version uppskattas som vågar ta sig större friheter ifall minst en av de tidigare redan hade presterat en trogen adaption.

Jag gillar alla tre versionerna. Den första kom ut 1978, regisserad av John Guillermin och Peter Ustinov spelade Poirot. Den känns glassig och glamorös. Vi får se en massa kända skådespelare som Lois Chiles, Bette Davis, Mia Farrow, Angela Lansbury, David Niven och Maggie Smith och mycket av nöjet ligger i att se dem lustfyllt spela över. Tonen är oförarglig och mysig som pusseldeckare ofta kan vara, speciellt äldre adaptioner av Christies historier. Som exempel har Rian Johnsons moderna Knives out liknande känsla och tonalitet som de äldre Christie adaptionerna.

Den andra versionen kom 2004, en långfilm från den brittiska tv-serien Agatha Christie's med David Suchet i huvudrollen. Denna film har den minst spektakulära rollistan där Emily Blunt, James Fox och Davis Soul sticker ut. Också miljöerna är nedtonade eller mest realistiska skulle man kunna kalla dem. Däremot är känslan i denna film bättre än den första då den besöker mörkret och empatin i Christies historia mer träffsäkert. Detta är också mitt val om jag skulle rekommendera den mest trogna adaptionen. 

Därmed är det andra alternativet ovan uppfyllt. Om jag söker en rak adaption väljer jag Suchets version. Därför välkomnar jag nu Branagh och hans version där han tagit ut svängarna med både historien och genomförandet.

Den tredje filmen regisserades alltså av Kenneth Branagh som också spelar Poirot. Han har en lång rad kända skådespelare med i filmen. Känslan i denna film är ännu mörkare, tyngre och rent ut sagt sorgligare. Den fångar mycket av den tonalitet som finns i Christies arbeten, men som har kommit bort i de glada 70-talsfilmerna.

Det är just detta jag älskar mest med denna version, att Branagh har fångat känslan perfekt. Han tar sig förvisso friheter med handlingen men detta adderade bara positivt till min upplevelse. Då jag visste allt om brotten, varför och hur fångades jag tidigt av den tunga sorgliga stämningen som Branagh har dränkt denna film i. Och när små och ibland större detaljer ändrats skapade det en lustfylld nyfikenhet och spänning i mig. Det blev en perfekt version som komplement till de två tidigare filmerna.

Jag tror inte jag upplevt filmen så tung och sorglig om detta varit första gången jag sett denna historia. Då hade hela handlingen sköljt över mig under de sista minuterna av filmen och den tiden hade inte räckt. Som det blev nu marinerades jag under två timmar med känslorna för spelarna och deras ångestfyllda öde. Så för mig var det inget problem med ändringarna i handlingen som prologen eller additionen av Bouc (Som vi lärde känna i Branaghs första Poirot-film Murder on the Orient Express). 

Istället var det underbart att studera nyanser i skådespelarnas tolkningar som betydde mer när jag kände till hela storyn i förhand. 

Branaghs film gör det mesta rätt. Det första jag vill hylla är manuset som var helt suveränt. Det och en känslig hand i regin gav filmen en perfekt tonalitet. Manuset lyckades perfekt med balansen att hylla originaltexten och addera nytt. Så som Mark Gatiss och Steven Moffat lyckades med i de första säsongerna av tv-serien "Sherlock".

Färgerna och miljöerna är som förstärkta. Designen på båten och dess inredning är spektakulär. Men det kan också påminna lite om pråligheten i ett alster som Baz Luhrmanns Moulin Rogue! Jag gillade det mycket.

Salome Otterbourne har gjorts om till bluessångerska och ibland föreföll hennes framträdanden lite anakronistiska. Det var ett elgitarrsolo där som lät som taget från en konsert med Little Richard eller Elvis. Detta var dock inget som störde speciellt.

Casten är väl valda och överlag superb. Gal Gadot som Linnet, Armie Hammer som Doyle, Annette Bening som mamma Bouc samt Sophie Okonedo och Letitia Wright som två generationer Otterbourne var alla mycket bra. Till och med Dawn French och Jennifer Saunders funkade som Mrs. Bowers och Marie Van Schuyler. 

Men de som stod ut för mig var Branagh som Poirot, Tom Bateman som Bouc och den positiva överraskningen Russell Brand som Windlesham. Jag kände knappt igen honom först! 

Jag köpte helt och hållet Poirots känslor. Det var starkt. Precis som att de avsnitt där Poirot visar känslor ofta är de bästa avsnitten i Suchets serie...

Allra bäst var dock nykomlingen Emma Mackey i den delikata rollen som Jacqueline de Bourget. Hon är riktigt jäklans bra, speciellt i en central scen tidigt i filmen.

Ja, det går inte annat än att ge Branagh högsta betyg. Det är sorgligt, tungt och vemodigt. Filmen gör Christie rätta. Den bästa versionen av de tre, klart.

Betyg: 5/5

My Octopus Teacher (2020)

Ytterligare en vinnare av en Oscar för bästa film, men denna gång bästa dokumentärfilm från 2020. Kunde detta vara något då? 

Ingångvärdena här är att jag råkade höra lite kort om filmen från killarna i podden Filmspotting. Innan jag stängde av (för jag ville inte bli spoilad) hann jag uppfatta att Adam gillade filmen mycket men att Josh ryckte lite på axlarna och bara tyckte den var ok. Typ något sådant. Så jag var mycket nyfiken på hur jag skulle uppfatta filmen.

Damn! Wow! Vilken fantastisk liten film! Jag ÄLSKAR denna film. Jag är i Team Adam helt klart.

Det är en dokumentär men den känns nästan som en thriller. Det var så jag uppfattade den i alla fall. Otroligt spännande. Detta är en dox som både känns spännande till innehållet och har ett vettigt budskap men också adderar något i dess format som dokumentärfilm. 

Dokumentärfilmaren Craig Foster är vår värd. Han är en sydafrikans filmare från False Bay på sydvästra udden av Sydafrika. Han tog för vana att fridyka i kelpskogen i det vilda havet precis utanför hans hus. I kallt vatten dessutom. Enligt dokumentären är vattnet där under tio grader Celsius men kroppen vänjer sig tydligen.

Väl där lär han känna en bläckfisk! Och vilken fantastisk bläckfisk sedan. Jag hade en uppfattning om att bläckfiskar var intelligenta men jag hade ingen aning...

Nu känns det som att jag hamnar i en prekär situation. Du som läsare skakar kanske på huvudet och fnyser åt konceptet att en film om en man som dyker kan bli vän med en bläckfisk. Du tror säkert att jag gått på en sentimental sörja där mänskliga känslor projiceras på ett vilt djur. Ja, må så vara då. Jag står stolt upp för denna film. Den är fantastisk.

Sen kan jag förstå den kritiska diskussionen som vissa verkar vilja ta om filmen. När en naturfilmare träder in i ett vilt djurs värld påverkas den världen oundvikligen. Hur han ska hantera detta är en av de mer spännande delarna av filmen. Att Craig skulle haft en sexuell relation med bläckfisken är bara tröttsamt skitsnack från professionella åsiktskrängare som vill sticka ut i sociala medier. 

Den viktigare fråga är som sagt hur mycket Craig störde djuret i dess liv genom att ens vara där i dess närhet? Påverkade deras interaktion djurets liv på ett negativt sätt, så som det verkar? Skulle Craig ingripit? Ja, klart som fan han skulle ha gjort skriker varje cell i min kropp, men på något sätt var jag ok med hur det blev också. En svår fråga som alla naturfotografer som upptäcks av djuren kanske borde ställa sig.

Jag tror mig komma ihåg en diskussion på internet för några år sedan om en elefantunge på savannen som törstade ihjäl och kontroversen runt att filmarna inte gav den vatten. Detta trots att den följde efter människorna i hopp om att bli räddad? Kommer inte ihåg exakt mer än känslan: "Helvete, ge ungen vatten för fan!"

Jaja, jag kommer i alla fall inte äta bläckfisk mer efter denna filmtitt.

Betyg: 5/5

Vertigo (1958)

 

Detta var nog andra gången jag såg filmen, men det kan ha varit tredje gången gillt också. Nu föll i alla fall polletten ner fullständigt. Vilken fantastiskt spännande film. De psykologiska förvecklingar som James Stewarts karaktär Scottie och Kim Novaks karaktärer snärjs in i är mycket tilltalande. 

Filmen är både obekväm som attans och mysig på ett sätt. Det obekväma är den blåsning Scottie råkar ut för, hur han och Judy faller för varandra utan möjlighet till lyckligt slut. Konsekvenserna av hennes medhjälp till mord är inte det lättaste att skaka av sig. Filmen är inte ens en moralkaka, men denna typ av brott tendera komma upp till ytan... Samtidigt har filmen en skön stämning och under första halvan är den drömsk till en grad som får mig att nästan tro att den har element av magisk realism.

Filmen lovordas med rätta av både recensenter och branschfolk och vi pratar oss också varma om filmens förträfflighet i veckans avsnitt av Shinypodden. Vi sjunger med i hyllningskören trots att vi faktiskt lyckas ha en hel del olika tolkningar av vad som händer i filmen, mestadels på det psykologiska planet. Det handlar om Scottie, Madeleine/Judy och Midge, samt relationerna dem emellan. Lyssna på avsnittet för bövelen.

Efter första titten var jag avvaktande positiv men inte blown away, men denna gång uppskattade jag den fullt ut och jag kund med glädje möta mina poddbröder i det högsta betyget.

Betyg: 5/5