Top 10 films of 2019

Många anser att filmåret 2019 var mycket starkt. Tyvärr var det inte riktigt min upplevelse. Något färre sedda filmer och ett skitår i allmänhet kan ha bidragit till min upplevelse.

Jag tyckte att många av de filmer jag såg mest fram emot underpresterade, det gäller filmer från älskade film-serier framför allt. Detta med ett stort undantag! Mer om det nedan.

Med ett filmår där många filmer handlar om de för filmmediet extremt tråkiga politiska frågorna om ras, kön, sexuell läggning och klass var det långt mellan bra och uppiggande underhållningsfilmer. Jag fann mig vilja se renodlad underhållning mer än politiskt "viktiga" filmer. Ibland sammanföll dessa två världar och det är ok, men när den senare aspekten överskuggar filmens innehåll blir jag lätt rastlös.

Jag har en lista där mina topp sticker ut ganska ordentligt. De övriga filmerna skulle kunna blandas stokastiskt och placeras om när som helst. Jag kan också tänka mig att listan kan komma att uppdateras i framtiden efter omtittar eller efter att jag sett ikapp på fler filmer från året.

Top 10 films of 2019

10. The Gentlemen (Guy Ritchie)

Ren lättja kombinerat med en trevlig biovisning och att jag blev totalt överraskad av en regissör jag tidigare inte gillat. The Gentlemen är ett sofistikerad gansterdrama med fokus på humorn. Matthew McConaughey spelar gansterboss med moral och etik i en värld där sådant bara kostar. Trivsamma insatser från Colin Farrell, Hugh Grant och Charlie Hunnam också. Ren underhållning, väldigt lite innehåll i den politiska debatten. Skönt!

9. The Peanut butter Falcon (Tyler Nilson and Michael Schwartz)

En bedårande varm och humanistisk Anmerican Independent-film om en pojke med Downs Syndrom och drömmar om att bli filmstjärna eller stjärna i amerikansk wrestling. Shia LaBeouf är mästerlig i denna film och för första gången har jag älskat honom på film. Zack Gottsagen som spelar sig själv och Dakota Johnson som hans vårdare är också mycket bra. Biroller fylls av idel karaktärsskådisar som John Hawkes, Bruce Dern och Thomas Haden Church.

8. Little women (Greta Gerwig)

Greta Gerwigs musiga film om en ung kvinnlig författare och hennes tre systrar i slutet av 1800-talet i Amerika. Det är en sprudlande historia som hoppar fram och tillbaka i tiden som en skottspole. Gerwigs manus är ok men det är hennes världsbygge och personregi som jag framför allt drabbas av. Jag gillade framför allt Saoirse Ronan och Florence Pugh men skådespelarinsatserna är överlag bra. Här möts ett patos om kvinnors rätt till ett eget liv fri från äkta makar med en färgsprakande och medryckande historia. Vafalls, en viktig film smög sig in på listan ändå!

7. 1917 (Sam Mendes)

En i mångt och mycket fantastisk film, rent filmiskt sett kanske den mest imponerande från året. Sam Mendes har gjort denna medmänskliga och personliga film om något så omänskligt och opersonligt som skyttegravskriget under första världskriget. Filmen som är två långa tagningar släpper oss aldrig ur greppet, ingen andningspaus förrän mot slutet och spänning mest hela tiden. Ett plus till kameramannen som måste ha varit något av en elitidrottsman.

6. 6 Underground (Michael Bay)

För oss fans av Deadpool-filmerna kommer här Ryan Reynolds och författarna Paul Wernick och Rhett Reese senaste projekt. Tänk er att Deadpool fixat sin hy och blivit en civilist och kastat sig in i en värld lik den i Tompa Cruise Mission: Impossible-filmer. Med Michael Bays bombastiska stil blir detta "action utan slut", men där filmen mest firar triumfer i mina ögon är dess humor av alla dess slag, meta, popkulturella referenser och karaktärsdrivet av Ryan Reynolds sköna stil. Ryan är den näst bästa Reynolds!

5. Alita: Battle angel (Robert Rodriguez)

Flera av filmerna på min lista i år hamnade här mycket på grund av att filmerna överraskade mig positivt. Denna film är typexemplet av detta fenomen. Jag såg filmen med låga förväntningar då filmen inte verkade ha gått så bra på bio. Men eftersom det var sci-fi och regisserat av Robert Rodriguez ville jag se den. Att James Cameron varit med på manus var snarare negativt i mina ögon då jag inte gillade dravlet han klämde ur sig med Avatar. Men se, vilken underbar sci-fi-rulle detta var! Världsbygget är najs, som en torrare och ljusare version av världen vi ser i Blade runner. Världen känns mycket verklig Som huvudperson ser vi dock en helt animerad liten tjej, Alita. Bästa Alita må jag säga. Fantastisk animation med superrealistiska rörelser och helt utan "uncanny valley" effekter (stora ögon?). Jag älskade sagan och skulle gärna se att det får bli en trilogi. Håller tummarna för Alita.

4. Knives out (Rian Johnson)

En kombination av stor överraskning, en supertrevlig biovisning med kompisarna på filmfestivalen, ett mustigt murder mystery och en spektakulär ensemble av skådespelare där alla verkar ha haft roligt under inspelningen gör detta till min nummer fyra. Filmen är i första han en komedi om arvstvisten och mordutredningen efter att familjen funnit den gamle miljardären och familjefadern med avskuren hals morgonen efter en familjefest. Alla i familjen hade motiv och tillfälle att utföra mordet. Daniel Craigs privatdetektiv stöder polisen i utredningen. Ana de Armas vårdare hamnar i kläm mellan penningkåta familjemedlemmar som alla vill få så mycket som möjligt av kakan. Chris Evans, Don Johnson och Jamie Lee Curtis är ljuvliga och alla andra är också bra. Filmen har inga ambitioner att säga något om klasskampen fattiga mot rika, om man tror att filmen ska ge svar eller belysa den frågan blir man grymt besviken.

3. Jojo rabbit (Taika Waititi)

Den fantastiska Jojo rabbit. Filmen är som en maträtt med både sött och salt, både djup umami och höga smaker. Detta är en udda film där flera genrer blandas. Det är en satir och ett drama, en komedi och en tragedi. Taika Waititi är en av de mest unika filmmakarna vi har just nu och jag tycker han har lyckats med balansakten med denna film till fulländning. Jag skrattar och snyftar i lika portioner av denna film. Jag jublar åt att han med satir och humor bekämpar nazisternas ondska. Jag älskar Scarlett Johanssons humanistiska mamma. Jag gillar en massa skådisar i små eller stora biroller som Sam Rockwell och Archie Yates. Filmen har fått en push-back för att den skämtar om Hitler och gör hitlerjugend gullig. Det känns som med folk som inte gillar filmer med gay-tema, som om de vore rädda att möta sina egna känslor. Jag börjar undra om de som hatar på Jojo rabbit är helt rena i sina egna samveten då det gäller vad de tycker om nazisternas hemska brott. För denna film kan sannerligen inte anses vara pro-nazi, däremot tvärtom!

2. Once upon a time... in Hollywood (Quentin Tarantino)

Jag som trodde att Tarantino skulle köra sin stil ända in i mål. De senaste fyra filmerna tycker jag om, men han hade trots allt tappat lite udd. De känns som serietidningar på bio, de saknar djup. Det är kanske att de filmerna inte känns lika "coola" som de första fyra då hans stil fortfarande var ny och fräsch? Nåväl, jag var lite vaksam inför "Once upon a time... in Hollywood" och PANG! Jag blev helt blown away! Vilken fantastisk film. Tarantino är tillbaka! Jag älskar att grundtonen i denna film är realistisk, världen känns helt verklig. Inte den skruvade lite speciella värld som Quentin givit oss i de senaste alstren alltså. Ok, visst, slutet är fiktivt och "over the top"-våldsamt och här tar han sig konstnärliga friheter, men själva grunden i filmen känns annorlunda. Jag gillade att hänga med Brad och Leo. Jag älskade Margots Sharon Tate, scenen när hon tittar på bio är magnifik. Jag hade önskat att detta gjorts som en tv-serie så att jag hade kunnat återbesöka den sköna världen om och om igen. Dessutom blev jag så lättad, glad och upprymd med hur han avslutade filmen. Jag mådde mer och mer dåligt desto närmare slutet vi kom och sen mådde jag prima. Tack Quentin!

1. Avengers: Endgame (the Russo brothers)

Det började våren 2012 när jag såg Joss Whedons The Avengers. Jag blev hooked på MCU, gick tillbaka och såg alla Phase 1-filmer från MCU. Efter det har jag följt Phase2 och Phase 3 under resten av decenniet. MCU är den klart mest dominerande filmiska serien under de tio senaste åren. Jag har som så många andra följt våra hjältar och investerat tid, pengar och engagemang i dem. För mig är det fantastiskt att Russo-bröderna lyckades så här bra med sista filmen i The Infinity Saga. Ok, det kom en epilog efter (Spider-Man: Far from home), men detta är det riktiga slutet. Tänk bara på hur Kathleen Kennedy slaktade Star Wars med "hennes" trilogi (Episode 7-9). Detta är inte lätt, om det hade varit lätt hade DCEU inte varit så under isen till exempel. Endgame är en lång film fast det inte känns så. De tar sig tid att låta filmen andas. Heck hela första timmen går långsamt. Ändå hinner de återbesöka i princip hela filmserien och ge instick i tidigare filmer som i vissa fall till och med adderar till dem. Filmen hinner också ta farväl på mycket känslosamma och tillfredsställande sätt till de karaktärer som dominerat Phase 1-3.

Till sist är filmen fylld av fantastiska scener. Hur många som helst. Låt mig lista fem av mina många personliga favoriter:
- Nebula spelar pappers-fotboll med Tony och får vinna för första gången i sitt liv
- Scott är den enda som är intresserad av Thors sammanfattning av The Dark world
- Love you 3000
- scenen mellan Scarlet Witch och Thanos
- sist och inte minst, till slut får vi den ultimata fan servicen: AVENGERS... ASSEMBLE



Året må inte ha varit superstarka för mig men jag ändå en stabil lista med bubblare, alla mycket starka och ofta minnesvärda filmer som ändå hade något som hindrade dem från att skicka ut The Gentlemen från listan...

• Apollo 11 - superb dokumentär om månlandningen 1969
• Toy Story 4 - väldigt bra, bör se om hela serien för att fånga allt det känslomässiga
• The dead don't die - Jim Jarmusch gör zombie-apokalypsfilm, mysigt och roande, och oroande
• The art of self-defence - underfundig American Independent om eskalering av våld i samhälle
• Midsommar - super-creepy känsla, filmen de-railar mot slutet men resan dit var spektakulär
• Marriage story - tajt skådespeleri, men för deprimerande att se dem slåss hela tiden
• Anna - spännande "ung kvinna blir utbildad till lönnmördare"
• Spider-Man: Far from home - som epilog funkade det bra; humor, spänning och lite vemod
• Good boys - kul komedi

Vad tycker jag om Star Wars Episode IX: The Rise of Skywalker då? Den innehåller uppenbarligen för mycket, dess "pacing" är under all kritik, filmen går i 120 km/h hela filmen igenom, aldrig en stund att stanna upp och marinera intrycken. Jag gissar att J J ville trycka in två filmers innehåll i denna enda film. Jag måste dock se om filmen först förrän jag kan dissa eller hissa helt säkert. Kathleen Kennedy har mycket att stå till svars för och "hennes" trilogi kan redan nu utnämnas till en av filmhistoriens största misslyckande. Hur kunde hon tro att sättet att få till en sammanhållen trilogi med en fungerande och konsistent historia var att ge olika regissörer helt fria händer, inte bara i det artistiska utan i manusförfattande också! Se och lär av Kevin Feige.

Gå nu in och lyssna på Shinypodden Special där jag, Jojjenito, Carl och Niklas poddar om de bästa filmerna från 2019. Ni får två maffiga avsnitt att avnjuta: Avsnitt Ett, Avsnitt Två.

Andra som listat sina topp 10 från 2019:
Jojjenito - Om film
Fiffis Filmtajm
Filmitch