Top 10 films of 2013

Uppdatering 14 juli 2015:
de nya reglerna gäller, jag går numera helt på årtalet givet på imdb. Jag flyttar ut Spring breakers och Frances Ha till topplistan för 2012. Men in kommer Under the skin och Blue ruin från 2014-listan. Två bubblare fick chansen igen också; The way way back och Enemy. Jag passade på att göra några omplaceringar inbördes också. De två som fick stryka på foten var World war Z och Enemy. 

Originalinlägg:
En lång bit in på året tycker jag fortfarande att 2013 var ett sunkigt filmår, men nu när jag gick igenom alla filmrevyer på filmer från året hittade jag en stor samling av filmer som jag kommer ihåg som riktigt bra eller bättre. När jag gör mina årslistor går jag inte speciellt mycket på de betyg jag satte ut direkt efter titten, nej jag känner efter hur jag känner för filmerna i fråga i magtrakten. Magen och hjärtat, och ibland hjärnan. Är filmen tydlig i mina sinnen? Gillar jag den fortfarande? Är den en värdig topplistefilm? Så glöm betygen.

Vilka filmer kvalificerar sig för 2013 års topplista då? Jag går i princip efter Imdb's notering om vilket årtal filmen kommer från. Men för de senaste åren, dvs när jag haft min blogg, räknar jag det år filmen haft premiär på vanlig bio.

Ok, när jag räknade samman mina favoriter fick jag ihop hela drygt tjugo filmer! Det är inget dåligt år! Vi finner en svensk film, yipee. Där finns en fransos, crazy frog eaters. Som vanligt gillar jag en massa American independents, några sci-fi, och en rymdfilm som inte ens är en sci-fi, där finns actionkomedier, relationsdramer, zombiefilm och några unga töser som bara vill partajja, ska det vara så svårt att förstå?

Ok, låt oss dyka in i denna unika topplista över de bästa filmerna från 2013. Och som vanligt förbehåller jag mig rätten att när som helst ändra ordningen i listan...

10. Hotell

Årets svenska film och en total överraskning för mig. Underbara karaktärer, bra skådisar och en härlig dialog. Allt funkar för en gång skull. Se den, det är den värd.




9. Only lovers left alive

"Ybercool. Supersnygg. Magnifik musik." Tilda Swinton och Tom Hiddleston i den långsammaste och mest stämningsfulla vampyrfilmen man kan finna. En äkta Jim Jarmusch-film trots genren.




8. Blue ruin


En liten pärla från genren amerikansk indy-film. Blått, svettigt, blodigt, klumpigt, hjärtskärande och verkligt. Det är en våldsam resa av bästa sort. Kanske var detta filmen som knuffade ut Cold in July i kylan?




7. Before midnight

Mästerlig tredje del i den älskade filmserien med vårt favoritpar Jesse och Celeste. Inte lika bra som ettan eller tvåan men en underbar återträff räcker långt.




6. The way way back

Underbar coming of age-film om ung tonåring som blir kompis med äldre snubbe på ett tivoli. Fantastisk american independent-feeling i filmen och mycket bra skådespelare.




5. Under the skin


Ytterligare en idédriven sci-fi. Fantastiskt annorlunda film. Den är så kompakt obehaglig att jag kvittrar av förtjusning. Scarlett är suverän. Att den är en allegori för att vara kvinna i dagens samhälle gör filmen än mer berörande.




4. Enough said

På tal om återträffar. Elaine från Seinfeld har vuxit upp och hon dejtar nu välväxta män. Underbar dramakomedi i allra bästa american independent-anda. Underbar film, feeling, skådespeleri. Allt.




3. Her

Grym skådespelarinsats av Joaquin. Fantastisk sci-fi som utmanar vårt beteende idag. Tänkvärd, sorglig, hotfull och hoppfull allt på en gång. Hatten av för årets mest egensinniga film.




2. The Wolf of Wall Street

Baksidan av den amerikanska drömmen framförd med fulla påslag av satir. Att en av de stabbigaste och äldsta regissörerna i Hollywood gjorde denna film fick mig förvånad och jätteglad. Leo gör en magisk roll. Alla dina tidigare synder äro förlåtna. Var gång någon höjer en indignerad röst emot The Wolf växer filmen ett snäpp till i mina ögon.




1. Gravity

Det är inte så mycket att säga om denna egentligen förutom att den är tung, ack så tung. Bra gjort Alfonso. Bra gjort Sandy. Simma lugnt George.

Hedersomnämnanden

Nu har jag några hedersomnämnanden också. De filmer som jag hade svårast att lämna utanför listan var Mud och Enemy. Nästa gäng var White reindeer, Breathe in, Drinking buddies, Short term 12, Oblivion, Alceste à bicyclette och de mycket underhållande Wrong cops, The internship samt Red 2. Men jag är nöjd med min tia. Den får stå för nu. Vid omtittar i framtiden kan den dock ändras, förädlas, utvecklas....

Årets bästa scener (osorterad ordning):

Sista scenen i Captain Phillips
Historien om bläckfisken i Short term 12
Inledningsscenen från Gravity
Swingerspartyt i White reindeer
Michael Cera i This is the end
Marky Mark och hans kompisar hoppar ut från bergsklippan i Lone survivor
Leo och Margot i barnrummet i The Wolf of Wall Street
Jerusalem i World War Z
Första sketchen "The catch" i filmen Movie 43
Slutscenen i Spring breakers
Matthew och Leos lunch med "the money chant" i The Wolf of Wall Street
Regnscenerna: sista racet i Rush och fightscenen i The Grandmaster
Annas och Rons picnic i skogen i Drinking buddies

Jag mot världen

Varför gillar inte Henke filmen lika mycket? Ni vet de där filmerna som alla hyllar och älskar men som du själv inte alls gillar lika mycket som omgivningen? Det brukar finnas en film eller två per år. Men under 2013 fanns en hel bunt av sådana filmer för mig. Varför kan man still undra, men detta är en filmblogg inte en terapeutblogg! "Yeah, right", säger du nu... Vissa av dessa gillade jag en hel del, andra vara bara ok, men alla var mer hyllade av er andra. Dessa filmer fann jag lite, lite, vagt sämre än den allmänna uppfattningen; Dallas Buyers Club, Pacific rim, Star Trek Into Darkness, Don Jon och The bling ring.

Men de tre filmer som sticker ut i denna kategori, de filmer som jag verkligen inte kan förstå hyllningarna för trots höga betyg och priser i massor är:
3. Philomena
2. Nebraska
1. Blue Jasmine

Årets sämsta filmer

Nu kommer vi till den avslutande kategorin med årets skräpigaste filmer. De allra sämsta av de sämsta. Här vägs både filmupplevelse och förväntningar in... Är inte detta den roligaste kategorin så säg! Jag räknar ner, dvs på plats ett ligger årets sämsta film...

6. A good day to die hard
5. The hangover III
4. Kick-Ass 2
3. Blue Caprice
2. The Great Gatsby
1. After Earth

Så, det var det. Skjut gärna iväg några kommentarer nu. Vad blev rätt, vad blev fel i mina listor?


Nu kan ni hoppa över och läsa andra bloggares topplistor för filmåret 2013:
Rörliga bilder och tryckta ord
Flmr
Jojjenito
Movies-Noir
Fiffis Filmtajm
Plox
Har du inte sett den?-Johan

Henkes Best of Kent (1995-2012)

Musik non stop. Låten strömmar ut ur radion. Jag sitter i min bronsfärgade BMW och vi står i korsningen Solnavägen och Frösundaleden. Det är på senvintern år 2000 och den ljusnande framtiden var vår. Jag kommer så tydligt ihåg när jag upptäckte Kent. Det dröjde till nästa skiva, Vapen & ammunition, tills jag började köpa skivorna och sedan dess har jag varit ett fan.

Är Kent pretentiösa? Ja, mycket. Är Kent bra? Ja, mycket. Är Kent bra live? Nej, inte alls. Är Jocke Berg en bra låtskrivare och producent? Ja, mycket. Är Jocke Berg en favorit? Nej, inte alls.

Komplext.

Kent är bandet som är många dimensioner bättre på skiva än live vilket är lite udda. Jag har sett dem live minst fyra gånger, bland annat på den "vita konserten" på Stadion på den svenska nationaldagen 2003. Jag gillade väl inte deras fascistoida tendenser så mycket så jag gick dit i lila jeans och grå skjorta under svart skinnjacka. Både en och annan ur publiken var framme och gnällde om att jag inte var klädd i vitt.

Igår kväll publicerade Filmitch sin "best of Kent" och det var himla kul. Han hade satsat på en helt blandad lista. Jag började med det också men jag kände att listan fick ett annat flow med en mer kronologisk ordning. Inte 100% kronologisk, men jag har lagt ihop de låtar som passar ihop vilket är i sjok med låtar från samma skiva ihopa. Jag ville har max "flow". Först får ni de lite nyare låtarna med otroligt sköna synthar, sedan de sex grymmaste låtarna från deras bästa album Vapen & Ammunition. Fortsätter med den ljuvliga eran runt Hagnesta Hill och till sist de lite äldre låtarna.

Håll till godo. Spotifylistan Henkes best of Kent.

Kent i fyra akter:
1. Taxmannen
2. Krossa allt
3. Ensamheten
4. Töntarna
5. Ismael
6. Gamla Ullevi
7. Berlin
8. LSD, någon?
9. 400 slag
10. Max 500
11. Ruta 1
---
12. Sundance Kid
13. Pärlor
14. Dom andra
15. Kärleken väntar
16. Socker
17. FF
18. Mannen i den vita hatten (16 år senare)
---
19. Kungen är död
20. Revolt III
21. Musik non stop
22. Kevlarsjäl
23. Stoppa mig juni (lilla ego)
24. Berg&dalvana
25. Utan dina andetag
26. VinterNoll2
---
27. Livräddaren
28. Celsius
29. Bianca
30. Elvis
31. 747
32. När det blåser på månen
33. Thinner
34. Kräm (så nära får ingen gå)

The Place Beyond The Pines (2012)

Filmen dök upp på svenska biografer i april förra året och jag fick snabbt uppfattningen via bloggar och annat att det var en speciell film. Men av olika anledningar tog det lite tid för mig att komma till skott. På Imdb anges den som en film från 2012, men den hade biopremiär någonstans i världen först 2013 så jag räknar den som sådan.

Jag hade ganska höga förväntningar men inte orimligt höga. Det var därför inte på grund av dem jag blev besviken. De första 10-20 minuterna med en som vanligt tystlåten Ryan Gosling var helt klart intressanta men sedan blev det bara tråkigt. Precis när historien ska switcha från Goslings karaktär till Coopers började jag titta på klockan, skruva mig i fåtöljen och kolla min mobil.

Tre akter. Kan funka bra, men strukturen i sig gör inte filmen bättre. Någon idé med de tre akterna måste finnas. Annars blir det ju bara tre fristående kortfilmer efter varandra.

Jag fann denna film ganska välgjord och med flera stabila skådespelarinsatser. De försökte nog allt göra en fin arty-farty-film. Filmmakarna verkade vara väl medvetna om det sista i alla fall. Arty-farty, eller som en del skulle kalla det pretentiöst gojja. Vad har filmen i sin berättelse vid sidan om att den kan ses som tre kortfilmer? Vad i berättelsen motiverar de tre akterna? Kan det vara ett hemmasnickrat dravel om att brottslighet eller otur skickas vidare via generna? Viken dynga, hörni.

Jovisst kan brottslighet och klass överföras via föräldrar, tradition eller kulturell omgivning i dess bredaste mening. Men här går Lukes son i sin fars fotspår, ner till detaljen med motorcykeln, utan att han ens vet om sin far under uppväxten. Istället har han vuxit upp i en familj som framställs som stabil och med rimligt hyfsad moralkompass. Vilket budskap är det egentligen de säljer i denna film? Vilken koppling mellan Luke och hans ovetande son är det de vill påvisa? Nej, filmens struktur, med de tre akterna, funkar bara om man gör något vettigt med denna struktur och istället får vi en hemmasnickrad amatörspsykologisk analys av banden mellan far och son. Bläh.

Vad var då bra? Jag gillade Dane DeHaans insats. Han ser ut som en spinkigare och knarkad version av en ung Leo men han är bra. Gillade honom också i Lawless och Chronicle. Ray Liotta var bra som korrumperad snut, men det känns som att han spelat den rollen flera gånger tidigare och därmed är valet av honom för denna film ett tråkigt och riskfritt val.

Bradley Cooper försökte göra en annan roll än den vi brukar se honom i men det funkar inte fullt ut. Han må varit en rookie i inledningen av hans akt, men jag köpte inte hans roll. Det blev bättre i tredje akten, men då var jag sedan länge trött på filmen.

Jag ger The place beyond the pines två pretentiösa filmer av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Prince Avalanche (2013)

Alvin: True love is just like a ghost - people talk about it but very few have actually seen it.

Jag har inte sett David Gordon Green's äldre och allmänt hyllade filmer som George Washington, All the real girls och Snow angels. Den enda jag sett tidigare är Pineapple express och den känns verkligen inte som representativ. När jag sedan hörde att Prince Avalanche var en återgång till stilen i hans tidigare filmer blev jag nyfiken. Om det är sant vet jag förstås inte men denna film skiljer sig markant från knarkarkomedin Pineapple express i alla fall.

Prince Avalanche är ett kammarspel med fyra karaktärer. I fokus står två tjommar, Alvin och Lance, som arbetar med vägunderhåll ute i ödemarken i Texas. Det är mitten av 80-talet, året efter en gigantisk skogsbrand ödelagt stora delar av det område de arbetar i. Alvin är tillsammans med Lance's storasyster och de två har problem med relationen. Lance har sina egna utmaningar med det täckta könet. Till detta har vi en chaffis som kör lastbil fram och tillbaka på den ödsliga vägen. Han stannar då och då och bjuder killarna på hembränt. Till sist har vi en gammal kvinna som letar efter saker i sitt nedbrända hus.

Det jag gillar mest med denna film är den sköna stämningen och hur Gordon green fångat 80-talet på pricken. Lance's vita tubsockar högt uppdragna nästan till knäna fick mig att rysa till av en hastig flashback från dagarna i Skövde. Varför vet jag inte. Bergsprängare, multifunktionsklockor och Ray Bans, och en massa andra detaljer. Han har verkligen fångat essensen av 80-talet i filmen.

Emile Hirsch är inte direkt en favorit men han är mycket intressant och underhållande som den levnadsglade men förvirrade Lance. Paul Rudd försöker göra något annorlunda med sin Alvin men det funkar inte lika bra. Det känns hela tiden som att Rudd försöker göra sin karaktär konstig istället för att spela en konstig karaktär på riktigt.

Filmens bästa scen är den när Alvin upptäcker den gamla damen som står och rotar i ruinerna av sitt gamla hem. Hon letar efter minnen, sitt liv och sin identitet. Det var en överraskande stark scen mitt i den långsamma quirkiga dramakomedin vi befann oss i.

Jag gillade filmen en hel del och samtidigt känns det om att den ganska snabbt kommer falla i glömska och den kommer inte upp till topplistenivån.

Jag ger Prince Avalance tre ensamma själar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Anchorman 2: The Legend Continues (2013)

Brick Tamland: I can always guess how many jelly beans are in a jelly bean jar, even if I'm wrong.

Will Ferrell - herregud vilken dåre. Han kan vara otroligt rolig, men man kan också känna att han avnjutes bäst i biroller. Har är helt enkelt lysande i sin lilla roll i slutet av Wedding crashers till exempel.

Men låt mig inlda med att förkunna att jag älskade den första Anchorman-filmen. Detta var absolut inte den första filmen med Will Ferrell men det var hans genombrottsfilm i mina ögon. Jag fick upp ögonen om hela gänget runt honom som Owen Wilson, Vince Vaughn, Steve Carrell och Paul Rudd. Nu har den första riktiga uppföljaren kommit och mina förhoppningar var ganska högt ställda.

Jag tycker att Anchorman 2 är helt ok. Den underhåller bra för stunden, men topparna är färre och lägstanivån är lägre. Den är lite mindre bra inom många områden jämfört med ettan och då blir slutresultatet klart sämre.

Alla huvudkaraktärer är åter och handlingen är än en gång en "uppgång och fall" historia. En av de scener som kunde blivit mycket rolig var den när Ron är på middag hemma hos sin flickvän föräldrar. Hon är färgad och Ron får ett frispel och gör bort sig på Basil Fawlty-vis. Den scenen var inte speciellt rolig.

Ron Burgundy: Which one of you pipe hittin bitches can pass the salt?

Den roligaste karaktären i filmen blir Steve Carrells Brick och hans uppvaktning av Chani spelad av den som alltid roliga Kristen Wiig. Greg Kinnear som Veronicas älskare/psykolog var mycket bra också.

Som helhet var detta lättglömt men inte speciellt förargligt heller. Den klockren tvåa helt enkelt.

Betyg: 2/5

Top 10 films of 2007

2007 var ett filmår med en otroligt stark etta men som saknar en bred topp. Jag hade så få riktigt bra filmer på min preliminära lista att jag till och med drog igång ett miniprojekt och såg sju filmer från året för att komplettera topplistan. Av de sju var det hela fyra filmer som till slut fajtades om en plats på listan och en favorit från filmfestivalen ramlade plötsligt ut. Det var ett monolitiskt år med idel amerikanska filmer på listan. Så kan det gå. Det är, som vanligt, mest underliga dramakomedier, men vi finner också action, thriller, fantasy och en BOATS! Låt oss bekanta oss med filmåret 2007 genom mina ögon. Vad funkade respektive vad funkade inte alls? Vid sidan av en topplista om tio filmer listar jag hedervärda omnämnanden, årets största besvikelse (en film jag trodde var bra men fann dålig), samt årets sämsta film. Låt listmanian starta.



10. Hannah takes the stairs

Quirky mumble core-film. Hipsters, relationer och improviserad dialog. Great Gerwig är underbar såklart.


9. Enchanted

Mycket underhållande drift med de typiska sagorna om prinsessor och prinsar. Amy Adams Giselle förvisas från det tecknade landet Andalusia till New York och får där söka efter kärlek i den riktiga världen. En skön romantisk komedi.


8. Shotgun stories

Tung debutfilm från Jeff Nichols med Michael Shannon. Stillsam drama om vendetta mellan två brödra-skaror. Mycket stämningsfullt och med fina skådespelarinsatser.



7. Juno

Var en av de största positiva överraskningarna under 2007 års filmfestival. Mycket härlig, uppkäftig och humoristisk American independent. Ellen Page tog oss alla med storm, men jag undrar jag hur denna film skulle hålla upp vid en omtitt?


6. The Darjeeling Limited

Wes Anderson tog med oss på tågresa i Indien. På resan återfanns Owen Wilson, Adrien Brody och Jason Schwartzmann, men inte Bill Murray. Filmen har fått oförtjänt dåligt rykte, den är ju superskön. En typisk Wes Anderson:are


5. Lars and the real girl

Ryan Gosling som Lars Lindstrom, killen som är ihop med en "real doll" beställd på internet. Underfundigt, lite sorgligt, lite humoristiskt, bra skådespleare och en alldelse underbar American independent.


4. Harry Potter and the Order of the Phoenix

En av de starkaste böckerna i serien har blivit en av de fem bästa filmerna i serien. Filmen växte en hel del när jag såg om den i mitt Harry Potter-projekt från i vintras.


3. Charlie Wilson's war

Den nyleigen sedda och revyade politiska satiren. Skriven av mästaren Aaron Sorkin och med en radda lysande skådespelare. Philip Seymour Hoffman och Amy Adams sticker ut. Lekfulllt, satiriskt, politiskt och pratigt. en BOATS som funkar!


2. The Bourne Ultimatum

Action utan slut. Tredje och sista delen i den riktiga Bourne-trilogin. Matt Damon är suverän som den glömske agenten. En radda av majestätiska actionscener, ett manus som håller ihop och spänning ända in i kaklet.


1. No country for old men

En thriller på två timmar helt utan filmmusik. Men trots det är det en av de bästa och mest täta thrillers jag sett. Fantastisk insats av Javier Bardem i rollen som den sliskige Anton Chigur. Disturbing movie!



Mina hedervärda omnämnanden:

• 2 days in Paris (Ingenkänningshumor och igenkänningsångest av och med Julie Deply)
• Eastern promises (den brutala scenen från saunan)
• Stardust (glad film)
• Gone baby gone (grådyster thriller från Boston)
• In the Valley of Elah (bra skådespeleri från Tommy Lee Jones)
• Waitress (Härlig indie-film med Nathan Fillion)
• Wild hogs (hysteriskt underhållande om gubbar med ålderskomplex)
• Malin Åkermans dialog i The heartbreak kid (Jackhammer me! Jackhammer me!)

Filmer som jag fortfarande har kvar att njuta av är bland andra; Lust caution, 28 weeks later, My bluberry nights, The air I breath och The good life.


Ok, skjut nu iväg era knivskarpa reaktioner på min lista. Kommentera gärna vad som var bra eller dåligt med listan. Jag har också mina två lite mindre åtråvärda utnämningar, Årets största besvikelse samt Årets sämsta film. Håll till godo.


2007 års största besvikelse: There will be blood

Paul Thomas Anderson's historiska drama är ett pompöst epos helt utan minsta självdistans. Olidligt att sitta igenom denna allmänt hyllade film. Den är extremt lång.



2007 års sämsta film: Arn: Tempelriddaren

Såg denna på bio med kollegan Robert. Allmän hype då den populäre bokserien skulle filmas. Risig film rakt igenom. Dialogen speciellt smärtsam. Det finns en anledning till att man är skeptisk till nya svenska filmer ibland!

Uppdaterad 5:e juli 2015, länkar till övriga bloggares topplistor från 2007:

Flmr

Fiffis Filmtajm

Filmitch

Rörliga bilder och tryckta ord

Jojjenito - om film

Movies - Noir

Charlie Wilson's War (2007)

 

Gust Avrakotos: There's a little boy and on his 14th birthday he gets a horse... and everybody in the village says, "how wonderful. The boy got a horse" And the Zen master says, "we'll see." Two years later, the boy falls off the horse, breaks his leg, and everyone in the village says, "How terrible." And the Zen master says, "We'll see." Then, a war breaks out and all the young men have to go off and fight... except the boy can't cause his legs all messed up. and everybody in the village says, "How wonderful."
Charlie Wilson: Now the Zen master says, "We'll see."

Mitt lilla 2007-maraton inleddes med en otroligt tråkig BOATS i ganstereposet American gangster och avslutas med en otroligt underhållande BOATS i den politiska satiren Charlie Wilson's war. För visst kan man kalla den en satir? Jo då. Den är ren nutidshistoria som handlar om händelserna bakom kulisserna under 80-talets krig i Afghanistan och dess avslut som har tydliga kopplingar till dagens krig mot terrorn.

Aaron Sorkin, denna gudabenådade manusförfattare man inte ska glömma namnet på! Jag skulle nämna hans namn på Har du inte sett den podden? i lördags men jag blev helt tom i huvudet. Nåväl, Sorkin står bakom tv-serier som den älskade The West Wing och den ojämna The Newsroom. Han har också skrivit manus till en hel del filmer som alla är rejält bra! Vad sägs om följande radda filmer; A few good men (You can't handle the truth!), The social network och Moneyball? Rigtigt najsa filmer alla tre. Innan dess har vi två bra filmer från den politiska arenan i Washington. Vi har The American President (1995) med Michael Douglas, Annette Bening och halva casten från The West Wing. I det allmänna kaoset i huvudet efter jag glömt var Aaron Sorkin hette kallade jag den för en helt egenhändigt ihopsnickrad engelsk översättning av den svenska titeln Presidenten och miss Wade. Nåväl. Det är en riktigt skön fiktiv film om USA president som ger sig ut att dejta. Jag har för mig att han är änkling.

Och till sist har vi filmen för dagen. Den sista av de sju jag såg från 2007 i förberedelserna inför min topplista. Det är den sanna historien om kongressledamoten Charlie Wilson som var mannen bakom kulisserna av USA's stöd till motståndsmännen i Afghanistan efter Sovjets ockupation under 80-talet. Från en liten och oengagerad verksamhet växte detta stöd till stora proportioner och många anser att denna hjälp är en stor anledning till att Sovjet till slut drog sig ur Afghanistan. Många anser också att USA misslyckades att hjälpa Afghanistan under tiden efter kriget och därmed tillät fattigdomen och därmed extremismen frodas som senare resulterade i Al Quaida, terrordåd och höghus som ramlar ihop.

Filmen är en underbar typiskt Sorkin-pratig drama med en hel del svart humor. Filmen är regisserad av veteranen Mike Nichols. Detta verkar vara hans sista film till och med. Skådespelarlistan är spektakulär och själva anledningen till att jag valde filmen. Då Philip Seymour Hoffman tragiskt gick bort i februari kollade man ju upp vilka filmer med honom man missat och det var då jag fick syn på denna noll sjua.

Tom Hanks spelar huvudrollen. PSH spelar CIA-agenten med det lustiga namnet Gust Avrakotos som Charlie samarbetar med. Ljuvliga Amy Adams, ni vet hon från de romantiska komedierna, spelar Charlie's politiske assisten Bonnie Bach, och Julia Roberts spelar Joanne Herring, en av finansiärerna bakom initiativet.

Joanne Herring: Why is Congress saying one thing and doing nothing?
Charlie Wilson: Well, tradition mostly.

Dialogen är superb. Filmen håller ett högt tempo och duckar inte för politiskt invecklade resonemang. Skådespelarna är top notch där båda favoriterna självklart står ut. Philip Seymour Hoffman kan knappast göra någon besviken med denna film. Jag tänker speciellt på en minnesvärd scen där han skäller ut sin chef och avslutar scenen med att krossa denne chefs kontorsfönster. Den andra stjärnan är lika givetvis Amy Adams. Hon är för bra den tjejen. Denna film bär hon inte på sina axlar som hon gjorde för Enchanted, men hon är perfekt i rollen som Charlie Wilsons bundsförvant och smarta hjärna bakom fasaden.

Filmens huvudperson är spelad av Tom Hanks och han är mycket stabil, som alltid kan man kanske tillägga. Jag är ju inte helt såld på Tom Hanks även om han sällan är dålig. Däremot kan jag tycka att hans insatser alltid är lite för "safe". Han gör en typisk Tom Hanks-roll här, och någon gång skulle jag hellre se honom göra som Leo gjorde i The Wolf of Wall Street och bara släppa tyglarna och skena iväg utan minsta oro vad som finns bakom krönet. Däremot finns samma lekfullhet i Charlie Wilson's war som i The Wolf. Charlie själv var säkerligen en stor skit som behandlade kvinnor illa, men har utförde dåd som ändrade världshistorien och sådana människor är alltid roligt att följa.

Larry Liddle: Miss?
Charlie's Angel #1: Yes sir?
Larry Liddle: It seems to me lookin' around, that it's almost all women workin' here; and that they're all very pretty. Is that common?
Charlie's Angel #1: Well... Congressman Wilson, he has an expression. He says uhh, "You can teach 'em to type, but you can't teach 'em to grow tits."
Larry Liddle: Well, that's... charming.

Charlie's angels

Julia Roberts överraskar lite med en bra tolkning av en hysterisk kommunisthatande miljardär från Texas. Långt från hennes vanliga roller, men det funkar bra, nästan perfekt. Allt som allt var detta den starkaste filmen av de sju. Jag avslutar med den så vi kan tacka av minimaratonet på en positiv not. Nu återstår bara att skriva ihop min årsbästalista för året 2007.

Jag hade mycket skoj med denna film och jag ger Charlie Wilson's war fyra starka "mission unfinished" av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Charlie Wilson: These things happened. They were glorious and they changed the world... and then we fucked up the endgame.

Den riktige Charlie Wilson