fredag 25 september 2020

Oddball (2015)


Jag fick upp ögonen för filmen Oddball via ett naturprogram på TV där de pratade om hur vakthundar användes för att skydda dvärgpingviner från rävar i södra Australien. Bakgrunden var att räven nästan hade utrotat dvärgpingviner som har sin häckningsplats på Midle Island på vadavstånd från kusten nära staden Warrnambool, Australien. Filmen som alltså bygger på verkliga händelser är en snällisfilm med för mig okända skådespelare förutom Firefly-hjälten Alan Tudyk som gör något av ett gästspel här.

I handlingens centrum står en bonde som använder hundar av rasen maremma (Maremmano abruzzese) som vakthundar mot räven som slår hans höns. När det blir klart att räven också håller på att ta kål på dvärgpingvinerna kommer bonden på att använda hundarna som vakt på ön. Med lyckat resultat!

Detta är en gullig film, perfekt för hela familjen. Filmen har ett varmt hjärta och är lätt att avnjuta med en hel del knasig humor då bonden i fokus och hans hund är något klumpiga och dråpliga.

Jag hade kanske önskat få se lite mer om hur idén uppstod, och hur de genomförde detta lyckade experiment. Nu blev fokus på människorna i familjen och yttre konflikter med onda valåskådare och en lite fånig men väntad kärlekshistoria på sidan.

Betyg: 2/5


fredag 18 september 2020

Bill & Ted Face the Music (2020)


Tja, hur stor var chansen egentligen att Bill & Ted Face the music skulle vara bra? Kanske inte speciellt stor, men jag ger ofta komedier chansen. Dels för att det är så kul när de är ...kul, dels för att humor är i högsta grad subjektivt och imdb-betyg och kritikers utsagor är därmed extra svårbedömda just för komedier. Och till sist är ju ändå de två gamla "Bill & Ted"-filmerna nostalgiska klassikers, så klart jag ville ge den chansen. Och jag slog till och avnjöt denna komedi på min födelsedag.

Men ack, inte ens det hjälpte denna film i mål. Ouch, detta var inte kul. Nej det är en rejält svag och totalt harmlös film. Även om en komedi inte når hela vägen hem kan de i bästa fall erbjuda några bra skämt, gärna icke-pk eller så kallade slag under bältet. Men denna film har ett manus som skrivet av någon tant inom Hem och Skola från sjuttiotalet.

Keanu Reeves och Alex Winter ser bara gamla ut, deras manér och uppträdanden som Ted och Bill är inte nostalgiskt charmigt i mina ögon snarare bara gammalt på det dåliga sättet. Keanu ska nog hålla sig till sin John Wick ändå.

De två bra karaktärerna var William Sadler som Death och Anthony Carrigan, ni vet NoHo Hank från Barry, i rollen som mördarroboten Dennis Caleb McCoy. De var båda ganska roliga.

Sista scenen var så gullig att den nästan blev briljant. Alla sjunger om fred, kärlek och förståelse för alla människor på jorden...

Betyg: svag 2/5








fredag 11 september 2020

Agatha Christie's Poirot - Series 8 (2001)


Säsong 8 kom ut 2001 och är den sista säsongen som visas i 4:3. Från och med säsong 9 är det wide screen och dessutom höjs production values betydligt enligt ryktena. Jag ser fram emot de återstående fem säsongerna med totalt 21 långfilmer.

Nåväl i denna säsong har vi två filmer.

Murder in Mesopotamia utspelas vid en arkeologisk utgrävning utanför Bagdad. Filmen var en besvikelse. Agatha Christie kör ju med hyss där delar av lösningen inte är tillgängliga för oss i publiken. Därför blir Poirots pompösa genomgång av lösningen allt som oftast lite av en happening. I detta äventyr har hon lagt in inte bara ett villospår utan tvenne sådana; dels mordet på den lokale knarklangaren samt självmordet, dels den falske prästen som stal artefakter. Karaktärerna i filmen var inte speciellt intressanta. Hela historien bygger på att Louise Leidner skulle vara så vacker och förförisk att ingen man kunde undgå bli förälskad i henne. Men skådespelerskan de valt uppfyllde sannerligen inte någondera av de två karaktärsdragen vilket gjorde hela historien platt. Höjdpunkterna för mig blev istället när Hercule jagade myggor om natten och Captain Hastings påstådda expertis inom kvinnlig psykologi (när Hastings ger Hercule tips om Countess Rossakoff). Grevinnan syns inte till men blåser Hercule på hotellnotan, stackarn. Betyg tvåa.




Evil Under the Sun var mycket bättre. Det utspelas på det fantastiska hotellet Bigbury-on-Sea på Burgh Island utanför södra kusten av Devon. Man når hotellet i en monstruös maskin som bär människor över sundet när det är fyllt av tidvatten. Hercule är ordinerad dit av sin läkare för uppfriskande havsluft och en strikt diet. Han måste gå ner i vikt efter en incident på Captain Hastings nyöppnade restaurang. I slutändan berodde Hercules sjukdom på osanitär olägenhet på restaurangen! Mysteriet är invecklat och kul att följa. Karaktärerna var medelintressanta. Jag blir verkligen sugen på att besöka hotellet någon gång! Betyg trea.


  

Betyg (hela säsongen): 2/5

tisdag 8 september 2020

Agatha Christie's Poirot - Series 7 (2000)


De fyra filmerna i säsong sex var utspridda över ett drygt år december 1994 till februari 1996. Sen dröjde det ända till januari och februari 2000 för nästa säsong.

Säsong sju består av två filmer. Deär bäda ganska bra!

The Murder of Roger Ackroyd utspelar sin när Poirot varit pensionerad under ett år. Han har flyttat ut på landsbygden vilken uppenbarligen inte passar hans lilla grå celler. Hela filmen dryper av Poirots hat till folket i den lilla byn han bor i. Poirots ilska över förruttnelsen och förljugenheten är tydlig i dialogen. "Idiots in tweed" som han säger. Han hatar att alla ler utåt men ljuger som borstbindare.

Mordoffret kallas av Poirot för "the vulgarian" och då är han ändå Poirots vän! Dialogen rent generellt är intrikat.

Filmen är ganska stel och lite trist tills Poirots gamle vän Inspector Japp kommer med. Deras glädje när de återförenas är mysig och hela filmen lever upp av deras gemensamma energi. De är så fina ihop. Kul när Japp omedvetet imiterar Poirots miner och nickningar när han famlar i mörkret som mest.

Under filmen läser Poirot från någons dagbok vilket senare visar sig vara mördarens dagbok. Jag fattade aldrig vad poängen var med detta. Enligt säkra källor framkom detta bättre i originalboken och att det handlade om en "otillförlitlig" berättare vilket eventuellt var en nymodighet när Agatha Christie införde det. Det genomfördes inte speciellt bra i filmen i vilket fall.

Den andra filmen var ett klart steg upp. Nu har vi kommit till punkten när Poirot avslutat sin pensionering och är tillbaka i London.

Filmen heter Lord Edgware Dies. Här får vi umgås med Miss Lemon, Captain Hastings (som är gift!) och Inspector Japp. Mycket trivsamt.

Poirot blir betuttad i en blond skönhet, Lady Edgeware. Vi får ett mysterium som inte går av för hackor med en imitatör, förmådda damer, panka yngre män, en elaka äldre lord och en vänskaplig dito. Allt utspelas i teatervärlden och som vi alla vet är ingen ärlig i den världen. Alla vill få foten före sin nästa!

Poirot blir till och med rejält arg i denna film. Han söker och avslöjar mördaren med dubbel frenesi på grund av hans personliga känslor i fallet. Quelle spectaculaire!

Betyg: 3/5




onsdag 2 september 2020

Tenet (2020)


Va fan det går inte att säga mycket om denna film utan att spoila skiten ur den så jag slänger upp en stor spoiler-varning här.

SPOILERS BEWARE!

Men först och främst vill jag nämna att detta var den första filmen jag sett på bio sedan apokalypsen startade! Jag, Markus och Johan såg filmen i den stora IMAX-salongen på MoS och det var en ypperlig föreställning. Eftersom det bara får vistas 50 personer på varje visning satt alla extremt glest. Markus hade införskaffat de bästa biljetterna. Vi satt på bakersta raden som användes vilket betydde att det inte fanns några bakom oss som satt och pustade ut virus! Och ingen publik på raden framför heller, varannan rad var avstängd. På raden vi satt på var det mycket glest med en 4-5 lediga säten mellan sällskapen. Perfekta förhållanden, yay för pandemin! Det kändes till och med som att ljudet var extra högt, kanske för att det inte dämpades av en salong fylld med publik...

Ok, vad är Tenet nu då? Först och främst är titeln tematiskt lämpligt nog ett palindrom. I övrigt är filmen en otroligt välproducerad och utomordentlig sci-fi då det gäller allt filmtekniskt, ljud, bild, klippning, otroliga specialeffekter osv. Allt detta är väntat av Nolan och hans team nu för tiden.

Tenet är som en blandning av en bondfilm, Inception och Primer.

Handlingen är klar och tydlig men samtidigt "mind blowing". Man har i framtiden uppfunnit en maskin som kan byta entropin på saker inklusive människor så att de färdas bakåt i tiden istället för framåt.

Det är en spektakulär resa vi tas på under filmens gång då vi lär oss mer och mer om fenomenet. Allt kulminerar i den stora slutfajten med attacken på en rysk stad. Hälften av gänget är inverterade så att de gör allt baklänges, hälften är inte inverterade och de gör vad de gör framåt i tiden. Detta leder till en scen som lyckas vara både fantastisk och fantastiskt frustrerande. Det är otroligt svårt att hänga med på vad som händer, vem som gör vad och när. För mig tappade scenen lite i styrka just för att jag inte fick grepp på vad som egentligen hände (vet det fortfarande inte).

De parallella scenerna från Sators yacht var dock mycket bra.

Rent generellt sett saknar jag rejäla "stakes" i filmen, som är fallet i de flesta filmer där man i någon form kan manipulera tiden. Jag inser att jag inte bryr mig speciellt mycket om någon i filmen förutom vår huvudperson, "The Protagonist". Alla andra är skumma, icke älskvärda eller helt enkelt förväntade offerlamm.

Detta gör att filmen bara är otroligt snygg att se på och man kan absolut sjunka in i dess värld och bara låta bilderna och ljuden flöda över en. Men om man vill förstå vad som händer eller känna för karaktärerna i storyn saknar filmen en del.

Huvudpersonen spelas av John David Washington som jag sett i Blackkklansman. Han är riktigt bra och egentligen den enda karaktären i hela filmen jag känner för. Robert Pattison har en stor roll, han är vrång och besvärlig, det känns som att han är ett asshole utanför filmen lustigt nog. Han har sannerligen växt upp sedan Twilight.

Tyvärr är jag inte speciellt såld på Elizabeth Debicki som spelar Kat, en av filmens viktigaste figurer. Det är något i hennes uttryck som jag aldrig gillat och i denna film känner jag inte en sekund för hennes karaktärs mycket svåra och pressade läge. Jag köpte heller aldrig känslomässigt varför "The Protagonist" kämpade så för hennes skull. Rent intellektuellt och "på pappret" förstod jag att han kände sig skyldig henne något, eller att han helt enkelt var en empatisk människa, men det hade funkat bättre om Nolan valt någon annan att spela den rollen tror jag.

Aaron Taylor-Johnson spelade en hyfsat stor roll men som vanligt nu för tiden kände jag inte igenom honom. Han är en kameleont! Kul att set Wes Chatham i en liten roll, ni vet Amos från "The Expanse"! Till sist får vi givetvis en scen med Michael Caine också, det är ju trots allt Christopher Nolan...

Allt är extremt med denna film rent tekniskt, men den är också ganska kall som Nolans filmer ibland tenderar att vara (tex Dunkirk). Idén om att vissa saker kan gå bakåt i tiden är spektakulär men tyvärr gjorde filmen mig väldigt förvirrad i vissa scener. Handling som sådan var dock inga problem, den är jättehäftig och hade kanske funkat ännu bättre i bokform.

Hade jag bara känt mer i hjärtat (känt för karaktärerna) och i magen (känt stakes och spänning tydligare) hade detta blivit en 5/5. Nu nöjer jag mig med en fyra mestadels för att premiera grundidén och hela spektaklet.

Betyg: 4/5