tisdag 31 december 2019

2019 - Året på Fripps Filmrevyer


Dags att sammanfatta 2019 här på bloggen. Vi har nu kämpat i drygt nio år, i april firar bloggen tio år! Ett decennium med bloggande om film, tv-serier och annat!

Bloggen har numera dock konkurrens från andra aktiviteter. Under året har vi hunnit med två säsonger av Shinypodden. Redan i januari drog vi igång  Fireflypodden där jag och Johan äntligen poddade om den älskade tv-serien. Vi avslutade säsongen i maj med en resa ner till Patrik i Göteborg då vi bland annat gick på ComicCon och såg om "Endgame" på VIP på Bergakungen. Under hösten har jag och den store Frans poddat om Hitchcock, andra säsongen om mästarens filmer.

Under året har jag också startat en helt ny blogg, musikbloggen onelouder.reviews där jag recenserar skivor på engelska! Titta gärna in där.

Men Fripps Filmrevyer har också frodats och bjudit på texter om böcker, livekonserter, tv-serier och en massa filmer. Under året har jag och Christian på Movies-Noir kört det gemensamma projektet "52 Directors" där vi varje tisdag listat topp 5 favoriter från en regissör. Det har varit ett kul projekt där jag har kompletterat med en massa filmer som jag inte sett tidigare och några jag sett om. Nu återstår bara tre regissörer i januari som utlovat, ersättare för tre svaga val under året.

Totalt sett har jag skrivit om cirka 130 filmer, varav en dryg tredjedel har varit i samband med "52 Directors". Under året har jag givit betyg 5/5 till sex filmer. Två "gamla" filmer via omtitt på "Lost in translation" som sågs inför min resa till Tokyo/Yokohama i mars och "Avengers: Infinity War" som sågs om inför "Endgame".

De nya filmerna bestod av den drabbande dokumentären "Minding the gap" från 2018 och tre filmer från året; den episka avslutningen på "The Infinity Saga" "Avengers: Endgame", Robert Rodriguez underbara sci-fi "Alita: Battle Angel" samt Tarantinos nionde film "Once upon a time... in Hollywood".

Under året har jag sett hela 27 filmer på bio! Mer än vad det har känts som. Höjdpunkter har varit många! I januari såg jag och Johan "Raiders of the lost Ark" på Cinemateket, trevlig nostalgi.

Bio på små personliga biografer är kul, jag och svågern Mattias såg "Free solo" på Bio Rio och jag och Carl såg (om) den första Bond-filmen "Dr. No" på Bio Capitol i den bättre större salen. Carl var också med tillsammans med Jojje då vi trängde in oss bakom bröstborden i den lilla salongen på Bio Capitol för den flummiga "The Beach Bum".

Stockholms Filmdagar gick som vanligt av stapeln i januari. Många filmspanare var där och jag såg sex filmer där "Den skyldige" och "Leto" var bästa filmerna. Det var också med filmspanarna vi såg snackisen "Us" tidigt under året.

Det blev inget Malmö Filmdagar för mig i år men jag var tillbaka i matchen till Stockholms Filmfestival där åtta filmer sågs i vimlet med en massa filmvänner; Johan, Markus, Jojje, Carl, Niklas, Christian, Vanessa, Sofia, Fiffi och några till. Bäst under festivalen var Taika Waititis "Jojo rabbit" och Rian Johnsons "Knives out".

Årets filmupplevelse var kanske när jag och Vanessa med familj såg "Captain Marvel" på IMAX i Tokyo. Det kan också ha varit när jag, Johan och Patrik såg om "Avengers: Endgame" på Bergakungen i Göteborg, eller kanske när jag, Johan och Markus såg sista kapitlet av The Skywalker Saga på IMAX i Solna helt nyligen?

Jag och Joel såg "Ad Astra" på IMAX och "Hobbs & Shaw" på den mysiga biografen i Råsunda. "Hobbs & Shaw" var den klart bättre filmen såklart. Christian och jag såg "John Wick 3" på Mall of Scaninavia, "action utan slut" som vi brukar säga.


Men film är som bekant lika bra hemma nu för tiden, och det har blivit många kul filmstunder i hemmamiljö också. I somras var jag på ett kort besök hos Patrik i Göteborg och vid sidan av värme och god vänskap fick jag med mig en omtitt på "Scott Pilgrim vs. the World".  I höstas dök Carl upp hemma hos mig och vi hade en liten Howard Hawks-festival där vi såg "The big sleep" och "Rio Bravo", mycket trevligt. Måns och jag såg "Kill Bill, vol 1" och jag och David såg "Deadpool 2" samt en massa "The Mandalorian" bland mycket annat.

Under året har vi fått se slutet på två av de mest inflytelserika filmserierna som funnits. Marvels Cinematic Universe avslutade "The Infinity Saga" med den extremt känslosamma och fantastiska "Avengers: Endgame". Jag har ingen aning om i vilken riktning de kommer ta MCU nu men jag ser fram emot vad de än gör.

Star Wars och "The Skywalker Saga" har också avslutats med den sista delen av den tredje trilogin hela 42 år efter premiären av den första Star Wars-filmen. Det var en maffig sista film som fortfarande behandlas i mitt huvud, scener som flyger runt och göt sig påminda lite då och då. Den kändes proppfull och jag gissar att filmen kan komma att växa vid en omtitt. Det ska såklart bli spännande att se vad de tar den franchisen i framtiden.

Sent under året startade Disney sin egen streamingtjänst "Disney+" med Star Wars-serien "The Mandolorian, revy kommer på bloggen inom kort.

Något nytt startas alltså, men något extremt stort avslutades också. Sista säsongen av "Game of Thrones" visades under april och maj. Serien som av och till dominerat den popkulturella arenan det senaste decenniet var så slut. Tyvärr tappade serien i kvalitet så snart tv-serien passerat George R R Martins böcker. Men det var en kul "ride" i alla fall.

Var detta den sista stora tv-serien som visades i formatet ett avsnitt per vecka tro? Jag hoppas att det inte var fallet. Jag tycker att det förtar samhörigheten bland fansen och spänningen att vänta in nästa avsnitt när alla avsnitt i en säsong släpps samma dag som Netflix gör.

"Game of thrones" och Peter Jacksons "Sagan om ringen"-trilogi har sannerligen öppnat dörren för high fantasy på film och tv. Jag ser fram emot den kommande fantasyserien "The Wheel of Time". Bokserien är en av mina favoritböcker alla kategorier. Bokserien är också en av de största inom fantasy i antal fans och sålda böcker. Produktionen pågår i Östeuropa och det är Amazon som står för den saftiga budgeten. Jag har mycket höga förhoppningar infört serien som vi hoppas kommer börja sändas under 2020.

På tal om tv-serier så har jag skrivit om ett tiotal tv-seriesäsonger under året. "Game of thrones" dominerar såklart med ett inlägg per avsnitt från sista säsongen. Annars har favoritserierna varit "Agatha Christie's Poirot" (S3+S4), "Doctor Who" (S5) och "The Expanse" (S3). Besvikelser var "Doctor Who" (S6), "True Detective" (S3) och "Battlestar Galactica" (miniseries).


Under året har vi spelat "Firefly the Board" game flera gånger, både med Måns och David samt med Johan, Joel och Linnea. Precis före året tog slut startade jag, Johan och Markus en "campaign" i "Gloomhaven", detta magiskt stora brädspel.

Jag har börjat läsa lite mer böcker under året. Just nu pågår en lååång re-read av hela "The Wheel of Time"-serien (15 feta böcker). Jag är i mitten av femte boken. Jag startade läsa i början av sommaren, men har inte publicerat mina texter om böckerna (än). Före dess blev det dels några böcker av John Le Carré samt "Big Damn Hero" av James Lovegrove, en av tre licenserade romaner från "Firefly"-universat.

Vid sidan av en ny musikblogg har jag också bloggat om några konserter jag besökt under året. Den största var såklart när jag och Sir Per åkte till London och såg Neil Young i Hyde Park. Just det ja, en udda Bob Dylan framträdde också under den kvällen.

En annan kul konsert var då jag åkte ner till Norrköping för att se Sophie Zelmani med systersonen David. Vi satt på första raden och det slutade med att Sophie pratade med oss under konserten och lånade min mobiltelefon för att läsa texten till en önskelåt. Det var en födelsedagspresent till David och han var mycket nöjd.


Ett nytt år står för dörren. Jag har inga stora bloggprojekt planerade inför detta år, men inom kort kommer jag publicera några "best of the decade"-listor i alla fall. För nu lämnar vi ju 10-talet och ger oss in i ett nytt decennium också.

Onelouder.reviews kommer vidareutvecklas och Shinypodden tuffar på. "Hitchcock 2" med Frans kommer köra vidare en 5-6 veckor och sedan blir det en bejublad återkomst av Mr Magic efter några veckors vila,. Mera musikpodd alltså.

Förhoppningsvis kommer det bli en lagom mängd filmer och tv-serier. Jag ser fram emot "Black widow"-filmen och såklart "The Wheel of time"-serien.

Topplistan för 2019 kommer ut någon gång i vår då jag sett tillräckligt många filmer från året, en hel del av storfilmerna kommer ju inte till Sverige förrän under första kvartalet. Topplistorna brukar komma ut i april, plus minus en månad.

Jag önskar alla ett gott nytt år och så ses vi på andra sidan!

måndag 30 december 2019

The Paradine Case (1947)


Veckans Hitchcock är The Paradine Case från 1947. Detta är ett ganska intetsägande domstolsdrama på manus av demonproducenten David O. Selzncik som också tog hand om casting, klippning och musik. Resultatet blev en andefattig Hitchcock-film. Sista samarbetet mellan Alfred och David.

Alida Valli är helt felcastad för Mrs. Paradine som enligt Hitchcock skulle varit en förförisk nymfoman. Hon kommer fram som en iskall och känslomässigt avstängd kvinna. Hur eller varför försvarsadvokaten Keane (Gregory Peck) blev så vansinnigt förälskad eller förtrollad av henne är högst oklart! Även betjänten Andre Latour spelad av Louis Jordan är helt felcastad. Ann Todd i rollen som Keanes olyckliga fru Gay är tämligen ointressant.

De festligaste figurerna finner vi bland birollerna; domaren Horfield spelad av Charles Laughton, Sir Flaquer spelad av Charles Coburn och dottern Judy Flaquer spelad av Joan Teztel.

Lyssna på vårt samtal om filmen inklusive en hiskelig anekdot om hur Frans höll på att gå under på en engelsk myr i Cumbria i veckans avsnitt av Shinypodden, säsong 6.

Betyg: svag 2/5


onsdag 25 december 2019

Star Wars: Episode IX - The Rise of Skywalker (2019)



Denna revy innehåller spoilers. Duh!


Jaha, så var The Skywalker Saga över 42 år efter den första filmen hade premiär 1977. En mycket enkel saga om det goda mot det onda har på vingliga ben stapplat i mål. Jag hade höga förhoppningar på denna film även om jag var förberedd på något som inte riktigt skulle uppfylla dessa förväntningar. Känslan jag hade när jag tillsamman med Johan och Markus sprang ut från IMAX på MoS var dock något jag inte hade förutsett. Jag var helt urblåst i huvudet, jag kunde knappt komma ihåg en enda scen från filmen. Filmen innehåller så många scener i ett så högt tempo att allt känns som huller om buller.

Jag blickar tillbaka på serien om nio filmer, plus två extrafilmer. På samma sätt som ett annat kulturellt fenomen "Game of Thrones" inleds sagorna med enkla historier som fokuserar på karaktärer, deras inbördes relationer och de tar sig tid att umgås med sina karaktärer. Båda verken degenererar dock mot slutet, de överger de noggrant uppsatta "reglerna" som definierar deras världar och fokuserar nästan enkom på balla scener i en rasande takt helt utan att bry sig om de saker som gjorde dem så starka från början. Jag älskar det enkla i Star Wars; en värld med karaktärer man älskar dår de till synes svaga, men goda, står upp mot onda, till synes starka. Jag gillar konceptet med kraften. Det är mer fantasy än sci-fi, och jag gillar båda genrer. Jedi och sith är magiker.

Jag gillar helt klart Star Wars som filmserie, är dock inget superfan, men jag ville att filmerna skulle vara bra och att serien skulle funka som en helhet. Prequel-filmerna, epsiodes 1-3, var artificiellt plastiga och hade dålig dialog och vissa smärtsamt dåliga karaktärer eller skådespelare. Inför den nya trilogin hade gänget bakom kulisserna chansen att ställa allt till rätta. "The Force Awakens" inledde trilogin suveränt. Nya och starka karaktärer introducerade medan en lagom mängd gamlisar kom åter. Stämningen och "feelingen" i den filmen tycker jag fortfarande är underbar.

Många har stora problem med att filmen påminner allt för mycket om "A New Hope", men för mig var det aldrig ett problem. Filmens mål var ju att ge tittarna ett nytt hopp och så länge vi fick en rejäl introduktion till vilka som skulle fortsätta kampen var det specifika hotet, den nya dödsstjärnan, mer eller mindre som en MacGuffin för mig. Jag hade gärna sett att de använt ett annat hot i filmen, men poängen med filmen var de första mötena. En annan kritik är att Rey för snabbt blev duktig med ljussabel och kraften. För min del hade de gärna fått adderat träning, men jag tyckte från första scenen vi såg henne att hon var bra och uppfriskande kapabel. Hela "Skywalker Saga" lever i en värld där våra utvalda hjältar besitter krafter som inte behöver förklaras speciellt utförligt. Men allt detta skulle nu rivas när vi kom till nästa film...

Problemet med den nya trilogin är att Kathleen Kennedy och cheferna på Disney uppenbarligen inte tillsatt en "show runner" för trilogin. Någon borde planerat de övergripande dragen i den nya trilogin och sett till att de nya filmerna passade in i handling, teman och tonalitet med de tidigare filmerna. Man vill ju inte ha det som det blev i "Game of Thrones"... Ju!

Men istället lät man en regissör göra lite vad han ville med filmen, och då blev det ju precis så. Tombolan hamnade på en revisionistisk Star Wars där man övergav de tidiga filmernas idéer. Rey är "en nobody" och alla kan vara jedi. En idé som skulle kunnat vara en bra film taget för sig själv, men som åttonde delen av en filmserie på nio filmer? "No, thank you."

Det som då hände med sista filmen var att det fanns för mycket "handling" kvar att trycka in i en enda film. Det är som att minst två filmers handling nu lever i denna film. Tempot är vidrigt högt, känslolägen i filmen ändras förintande snabbt och vi ges aldrig tid att andas eller vila med karaktärerna.

Det är uppenbart att denna film antingen borde varit uppdelad till två filmer, eller att mycket av innehållet skulle tagits bort. I mitten av filmen förintar Rey ett transportskepp med hjälp av blixtar från hennes händer, just som Palpatine gör. Hennes närhet det mörka är superspännande, men vi ges ingen tid att utforska hennes psyke, bara några minuter senare är det glada gänget på väg till en ny värld för nya stolliga äventyr. Detta, Reys mörker, var ju det den andra filmen i denna trilogi skulle handlat om! Det hade dessutom varit en trevlig spegling av andra filmen i originaltrilogin "The Empire Strikes Back".

Som det är nu kan jag knappt sätta betyg på filmen. Jag kan inte ens komma ihåg vad som hände och absolut inte sätta ihop filmen i sin ordning i huvudet. Efter "The Force Awakens" var känslan helt annorlunda, hela filmen låg kvar tydligt i mitt huvud. Jag hade problem att komma ihåg "The Last Jedi" också, men det var av delvis andra orsaker.

Min känsla efter "The Rise of Skywalker" är blandad, besviken över att den är en sådan "missed opportunity", men jag är också sugen på att se om den. Några filmer i denna serie växer kraftigt efter en omtitt, "Rogue One" är en av dem. Vissa blir sämre också... Jag gissar dock att denna kan växa rejält.

En sak som jag mer känner en vibb av än kan peka på specifikt är att det känns som att denna film gör nickningar eller hommage till alla de tidigare filmerna. Det finns scener eller känslor i filmen som gav mig vibben av återblickar. Det är klart att det borde ligga högt på Abrams och Kennedys "to do"-lista och jag gillar det, tyvärr var listan allt för lång för denna speltid. Damn, de skulle tänkt på det innan de gav bort Episode 8!

Till sist kan jag konstatera att det är Rey och Ben som jag gillar i denna film, och i hela trilogin. Det är deras trilogi, och Rey är protagonisten i centrum. Alla andra nya karaktärer är suddiga svaga bifigurer för mig. Det kan kanske förklara en del hur jag rankar de tre filmerna.

Jag sätter en trea på "The Rise of Skywalker", ett återspegling av den osäkerhet jag kände när jag sprang mot toaletten efter visningen, men jag känner redan suget efter att se om filmen och då få njuta av de många, många "bad ass"-scener filmen trots allt har...

Betyg: 3/5

En grov ranking av de elva Star Wars filmerna (gruppering + kronologiskt):

Otroligt bra:
Star Wars: Episode IV - A New Hope
Star Wars: Episode V - The Empire Strikes Back
Star Wars: Episode VII - The Force Awakends
Rogue One: A Star Wars Story

Bra:
Star Wars: Episode VI - The Return of The Jedi
Star Wars: Episode IX - The Rise of Skywalker

Okeyish:
Solo: A Star Wars Story
Star Wars: Epiosde VIII - The Last Jedi

Inte bra:
Star Wars: Epiosde I - The Phantom Menace
Star Wars: Epiosde II - Attack of The Clones
Star Wars: Epiosde III - Revenge of The Sith


Vad tycker då andra om filmen:
Carl
Sofia












tisdag 24 december 2019

52 Directors: Harold Ramis


Vad har vi på Harold Ramis (1944-2014)? Dr. Egon Spengler himself. Han är en skådespelare, manusförfattare, producent och regissör bakom några av de festligaste komedierna som finns. Ramis har skrivit manus till flera lyckade komedier där Ghostbusters nog är den mest kända. Men nu är det hans regisserande vi är intresserade av.

Komedier som man älskade när man växte upp är kanske inte alltid helt solid, för nya tittare kan det förefalla orimligt men nostalgins kraft är stark och detta är min högst personliga topp 5.



Without further ado...



Harold Ramis topp 5




5. The ice harvest (2005)


En crime-komedi med stabila John Cusack och Billy Bob Thornton. Isande underhållning!



4. Multiplicity (1996)


Lustig komedi med Michael Keaton där han duplicerar sig själv med mer och mer korkat resultat. Roande!



3. Analyze this (1999)


Hysteriskt rolig komedi med Billy Crystal som nervös terapeut och Robert De Niro som känslig mafioso.



2. Vacation (1983)


Klassisk komedi om familjen Griswolds första resa med Chevy Chase.



1. Groundhog Day (1993)


Med rätta en av historiens mest kända romantiska komedier om en dag som återupprepar sig tills något händer. Med Bill Murray.



Jag har sett sju av Harolds 11 filmer:

  1. Caddyshack (1980)
  2. Vacation (1983)
  3. Groundgog Day (1993)
  4. Miltiplicity (1996)
  5. Analyze this (1999)
  6. Analyze that (2002)
  7. The ice harvest (2005)



Denna vecka listar Mr Christian sina favoriter från William Friedkin. Kan man tänka sig lite nya Hollywood?



måndag 23 december 2019

Notorious (1946)


Jag gillar Notorious bra mycket mer än förra veckans Hitchcock-film Spellbound. Även denna gång spelar Ingrid Bergman den kvinnliga huvudrollen. Jag är inget stort fan av Bergman, hon ser tillgjord ut. Hennes roll i denna film är dock mycket avancerad och den kräver att hon spelar upp ett stort spektrum av känslolägen och förmedla en massa inre tankar. Denna gång spelar hon mot Cary Grant och det är givetvis ett stort fall framåt jämfört med Peck. Cary Grant är perfekt i rollen som Devlin som är Alicias "agent handler".

Filmens styrkor är ett bra manus, en bra handling, en underfundig MacGuffin och en intressant "big bad". Claude Rains gör skurken Alexander Sebastian väldigt bra. Han är komplex och mångbottnad, något som man inte alltid ser hos filmskurkar. Hans gamla drakdrottning till mor spelas förträffligt av österrikiskan Leopoldine Konstantin.

Jag var nyfiken på att se om filmen skulle växa vid denna omtitt men det gjorde den inte. Den är fortfarande en stark trea. Den är spännande och parets kärleks- och spionbekymmer engagerar men bara till en viss nivå. Filmen är välförtjänt berömd, men inte en superfavorit hos mig personligen.

Lyssna på Shinypodden där jag och min kompis den store Frans diskuterar filmen, mestadels positivt. Frans är ett stort fan till både Ingrid Bergman och filmen.

Betyg: 3/5

Andra bloggar om filmen:
Sofia
Christian



Drinkbordet

Cameon

Nya utgåvan från Criterion Collection


fredag 20 december 2019

Once Upon a Time... in Hollywood (2019)



Nedan text innehåller spoilers om filmen.

Tarantino har alltid varit en spännande regissör för han har överraskat mig så många gånger. Därför har det blivit lite trist att hans tre senaste alster varit så lika i tonalitet. Flera av dem känns nästan som samma film. Men med årets film är han tillbaka! Jag blev åter igen överraskad. Och vad mer kan man begära av en film?

Alla Quentins filmer är överdrivna på ett eller annat sätt, men årets film känns ändå mer realistisk än hans tidigare filmer, något har hänt. Om det är på grund av storyn och hyllningen till Hollywood eller på grund av att han håller på att bli äldre vet jag inte.

Once upon a time...in Hollywood är en hyllning till 50- och 60-talens Hollywood. Karaktärerna är snäppet mer realistiska och det välkomnas. Filmen är rent ut sagt fantastisk!

Jag upplevde en ganska ovanlig känsla när filmen var över, och då är den lång som det är redan nu. Jag saknade den! Jag ville tillbaka in i världen som hållit mig i ett grepp under nästan tre timmar. Jag önskar nästan att denna film gjorts som en tv-serie istället. Det skulle vara underbart att kunna återbesöka denna värld en gång i veckan.

De popkulturella referenserna är många och filmen dryper av referenser tillbaka till hans egna filmer. Jag som just sett Kill Bill såg bland annat att Rick Dalton gjorde en frozen margarita på exakt samma sätt som Budd gjorde i Kill Bill: Vol. 2, inklusive att servera drinken i en gammal glasburk. Ricks eldkastare och hans krigsfilm inom filmen där han bränner nazister var såklart en blinkning till Inglorious basterds.

Den allra största återupprepningen från tidigare var det att han skrivit om historien. I Inglorious basterds dödade de Hitler, i denna film dödade de INTE Sharon Tate. Vilken lättnad!

Jag kände till Charles Manson och mordet på Tate och hennes vänner men jag kände inte till detaljerna. Det byggdes upp en fasa i mig under filmens gång. Jag insåg instinktivt att datumet 8:e augusti var dåligt. Jag ville verkligen inte se mordet på den höggravida Sharon. Quentin skrev lyckligtvis om historien och lät Rick Daltons hus bli attackerat av hippiekommunisterna istället. Vilken lättnad!

Scenerna när Sharon Tate gick på bio och såg sig själv på duken var fantastiska. Bara tanken på vad som hände den verkliga Sharon Tate gjorde att jag älskade slutscenen när Cliff Booth gjorde slarvsylta av den djävulska trion. Vilken superb slutscen det blev. Svettigt värre!

Quentin är en mästerlig regissör. Filmen är lång men den känns inte så. Jag var uppfylld av den under hela filmens gång. Skådespeleriet var fantastiskt, där Brad Pitt var bäst, Margot Robbie var så levande i scenen på bion men i övrigt alldeles för lite med i filmen och där till och med Leonardo DiCaprio var bra.

Once upon a time... in Hollywood är en av årets bästa filmer!

Betyg: 5/5


torsdag 19 december 2019

Kill Bill: Vol. 2 (2004)


Precis som jag kom ihåg det är tvåan snäppet bättre än ettan. Det intressanta i storyn om The Bride är dels hur hon tränar sig inför hämnden, dels hennes möten med sina före detta vänner. Detta är fortfarande en tidig Tarantino så allt är over the top men inte lika stilistiskt serietidningsmässigt som hans 6-8.

Scenerna mellan Uma och Michael Madsen respektive Uma och Darryl Hannah är filmiskt guld. Scenen med the Bride och den kvinnliga mördaren på ett hotellrum hade jag glömt och njöt av i fulla drag nu. Jag gillar också träningsmontaget hos The Master Pai Mei vilket i sin tur får en pay-off i "begravningsscenen" som för övrigt är en riktigt vidrig scen. Vad har vi på Quentin Tarantino och kvinnohat förresten? När går en regissör över gränsen från att det bara är hans filmkaraktärer som uttrycker hatet till att skaparen av verket också bör få en känga? Jag undrar stilla efter denna titt.

Den långa sista scenen på Bills hacienda är en bra scen, men den bryter av tonaliteten i filmen rejält. Jag vet inte om det var så lyckat. Men låt gå för denna gång. Den korta scenen just före när Uma träffar Michael Parks bordellägare Esteban var rejält creepy. Hans vidriga "lazy eye lids" kom över mig som en chock. Vilket skådespeleri!

Dessa två delar, volume 1 och 2, ska ses som en film, det är numera väletablerat. Och som sådan är den bra, men den andra halvan är lite bättre. Mycket underhållande överlag.

Betyg: 4/5




tisdag 17 december 2019

52 Directors: Robert Rodriguez


Robert Rodriguez är texassonen som drog in 2 miljoner dollars på sin film "El Mariachi" som enligt internet hade en budget på 7 tusen dollars. Han har sedermera blivit bästis med ingen annan än Quentin Tarantino. De gjorde "Grindhouse" ihop 2007. Själv blev jag betuttad i hans bildspråk via "Desperado" från 1995, den allra första filmen jag köpte på dvd.



Without further ado...



Robert Rodriguez topp 5




5. Planet Terror (2007)


Totalt over the top zombie-action-komedi med "a missing reel". Festligt och kärleksfull till trashiga b-filmer från sjuttiotalet.



4. Sin City (2005)


Stilistiskt på Frank Millers ikoniska grafiska roman. Oklart om det är filmad serietidning eller serietidning på film. Gillar't dock.



3. From dusk till dawn (1995)


George Clooney, Quentin Tarantino, Harvey Keitel och Salma Hayek i denna störtsköna vampyr-film.



2. Alita: Battle Angel (2019)


Underbar saga om Alita. Låt oss hoppas på att vi får en hel trilogi om vår lilla hjältinna.



1. Desperado (1995)


Snyggt, svettigt och sexigt. Suverän stämning och fantastisk musik. Skådespelarna Salma Hayek och Antonio Banderas är glödheta.



Totalt har jag sett nio av Rodriguez' 19 filmer:
  1. El mariachi (1992)
  2. Desperado (1995)
  3. From dusk till dawn (1996)
  4. The faculty (1998)
  5. Once upon a time in Mexico (2003)
  6. Sin City (2005)
  7. Planet Terror (2007)
  8. Machete (2010)
  9. Alita: Battle angel (2019)

Hoppa nu över och kolla in Mr Christians topplista av filmer från David Cronenberg. Lite body horror kan ju aldrig skada...

Nästa vecka blir det en regissör som gör komedier om igen och igen och igen...


måndag 16 december 2019

Spellbound (1945)


Spellbound är en psykologisk thriller med Ingrid Bergman och Grregory Peck i huvudrollerna. Filmen har flertalet twistar och nedan text läses på egen risk för spoilers.

Ingrid Bergman spelar psykiatern Dr Constance Peterson som arbetar på en mentalsjukhus. Till sjukhuset kommer den tillträdande sjukhuschefen Dr Edwardes (Gregory Peck). Dr Petersen blir blixtförälskad i den vackre doktorn, han blir anklagad för mord och de båda flyr undan polisen och söker finna ut vad som hänt.

Filmen anses vara en av de första som behandlar psykoanalys i film. Dr Petersen försöker analysera vad som gjort att Dr Edwardes tappat minnet och varför han drabbas av episoder av sinnesförvirring då han se två streck mot en vit bakgrund.

Som åskådare skulle man antagligen behöva en doktorsgrad i psykologi för att kunna förstå hur Dr Petersen blir så orimligt hastigt förälskad i Dr Edwardes. Det kommer som en blixt från klart himmel och är tyvärr totalt oförtjänt. Resten av filmen bygger på att man som tittare helt köper deras relation. Dr Petersen är övertygad av hans oskuld in absurdum.

Tyvärr köper jag inte det Hitchcock säljer i denna film. Gregory Peck är svag i rollen som Dr Edwardes. Ingrid Bergman är något bättre men jag tycker inte att hon är speciellt bra heller. Jag gillade henne mycket i Casablanca så jag blir lite förvånad. Jag hoppas att det inte är mina känslor om henne som privatperson som påverkar. Sedan jag såg Casablanca har jag ju sett dokumentären "Jag är Ingrid" från 2015. Hon verkade ha varit en ganska vedervärdig människa faktiskt.

Filmens beskrivning av De Edwardes mentala sammaklappningar är också närmast skrattretande. De kan få honom att göra lite vad som helst, helt okontrollerat som det verkar. Ett slags frikort för Hitchcock att ha usel handling, han behöver inte bry sig för de där  anfallen kan ju vara vad som helst. Att den helt oskyldige Dr Edwardes skulle ta över rollen som ny chef för mentalsjukhuset och går omkring med en rakkniv och se mordisk ut helt random är några av filmens oförklarade mysterier.

Filmens största svaghet, vid sidan av den platta och ogrundade kärlekshistorien och allt det orimliga i manus, är att den är rejält trist. Jag hade svårt att hålla mig engagerad, intresserad och vaken under stora delar av filmen ända till filmens absolut sista minuter då vi får en mycket bra scen mellan Dr Petersen och Dr Murchison. Det var en riktigt najs Hitchcock-scen som jag faktiskt gillade skarpt.

Andra halvan av filmen hade också ett bra parti, då Dr Petersen och Dr Edwardes besökte Dr Alex Brulov. Han piggade upp lite, och filmen blev lite mer dynamisk när de tre spelade mot varandra. Rent handlingsmässigt gjorde det inte speciellt mycket för filmen, men det är värt att nämna i alla fall.

Nej. Detta var en kall och oinspirerande film som inte kom upp i den nivå som man kan förvänta sig av Hitch.

Min poddkompis Frans tycker dock helt annorlunda om filmen! Lyssna på vår podd där vi har säsongens första episka battle, hittas här.

Betyg: svag 2/5


För den intresserade finns fler tankar om filmen att läsa:





Hitch's cameo

Behind the scene, Ingrid bjuder Hitch på tårta