onsdag 14 april 2021

The Wrong Man (1956)

 

Shinypodden tuffar på och denna vecka var det "The wrong man" som avhandlades. Detta är en superseriös och tämligen deprimerande film. Hitchcock har för en gång skull valt att gör en nästan dokumentär film. Den handlar ju om en oskyldig man som kastas i fängelset, en miserabel situation som närmast är kafkaliknande. Detta är också en av Alfreds stora ångestframkallande situationer så det är inte överraskande att han kände starkt för historien. Han ville inte ens riskera att åskådarna skulle tappa fokus på filmen med att leta efter hans cameo så han skippade det och valde istället att presentera filmen och då nämna att den bygger på en verklig händelse.

Så kommer vi till Sofias frågor.

Skulle jag rekommendera filmen till någon? Absolut JA. 

Den är mycket välgjord. Produktion, foto och regi är mycket bra. Skådespelarna gör ett bra jobb med Henry Fonda i spetsen. Han spelar Manny, en mild och vag, ja i högsta grad alldaglig medborgare som bor i Queens. Hans hustru Rose spelas av Vera Miles och hon är mycket bra i de få scener hon är med i. Jag gillar Vera Miles än mer än Fonda i denna film. Mitt öga blöder för hennes öde. 

Är jag sugen på att se om den? Sannerligen NEJ. 

Jag fann den allt för övertydlig och jag saknade något form av moraliskt dilemma att brottas med. Det filmen beskriver är en olycklig situation och en usel hantering av polis och myndigheter. Men när jag väl insett detta (tidigt i filmen) ger den ingen mer. Resten av filmen är en rak linje tills vi får en liten hemsk överraskning, helt oannonserat, att Rose blivit permanent sjuk. Jag väljer att bortse från den fåniga skylten i slutet av filmen. Men slutscenen med olyckliga Rose hänger inte ihop med filmen i övrigt. Detta är inte en speciellt lyckad twist, snarare en blixt från klar himmel.

Jag hade gärna sett filmen ur Roses synvinkel istället. Det är hon som tar mest stryk av den felaktiga arresteringen av hennes man. Om jag ska vara brutalt ärlig tycker jag att Manny verkar vara lika menlös i slutet av filmen som i inledningen, så jag saknar helt en utveckling av den karaktären. Rose är den intressanta, jämför henne från inledningen av filmen med slutscenerna och där har vi en mycket spännande "resa". Tyvärr får vi inte se speciellt mycket av den resan.

Samtidigt får man inte glömma hantverket i filmen så jag vill poängtera att den inte är dålig. Den första tredjedelen, allt fram till att Manny åker i finkan är riktig vass och det ligger en tät spänning i filmen. Den delen är fin.

Det är kanske så att dagens filmpublik, i detta fall jag, inte nöjer sig med en så simpel handling som denna film har? Vi vill kanske ha någon form av twist eller överraskning för att anrättningen ska kännas komplett? Och samtidigt finns det långsamma och lågmälda filmer helt utan twistar eller överraskningar... som helt klart är överraskande bra. Så, tja, jag vet inte.


Betyg: 2/5


PS, lyssna på poddavsnittet när jag, Frans och Joel snackar om filmen. Vi har en stor variation i åsikter och betyg! Ni hittar hemsidan för poddavsnittet här.



måndag 12 april 2021

Veckans låt

Nej, men nu är det väl dags för Drotting Kate igen? 

Här kommer en mycket trevlig filmisk låt från senaste skivan "50 words for snow". Kate gör duett med Sir Elton Hercules John, en sångare Kate hade önskat få sjunga duett med länge.

"Snowed in at Wheeler Street".

Låten har en text som får mig att se scener för mitt inre. Musiken inleds med en avvaktande lågmäld takt och bygger upp till små crescendos när trummorna kickar in när de tu sjunger huvudbudskapet.

Vi får följa två själar som gjorda för varandra, som föds om och om igen för att söka och finna varandras famnar.

Första scenen jag ser framför mig är från den 24:e augusti år 410 e.kr. när västgoterna under Alarik intog Rom.

When we got on top of the hill
We saw Rome burning
I just let you walk away
I've never forgiven myself

När den andra scenen utspelas är mycket otydligt, jag tänker mig att den kanske är från 1800-talet.

Den tredje scenen är från Andra världskriget 1942. Hon gömde honom under sin säng men de kom och tog honom...

Then we met in '42
But we were on different sides
I hid you under my bed
But they took you away

Fjärde tänker jag är från 50-talet i ett noirigt London med rök och dimma...

Femte scenen är från den elfte september 2001. Sorgset, Kate behöver inte säga mer än datumet.

9/11 in New York
I took your photograph
I still have your smiling face in a heart-shaped frame

Texten och musiken målar upp små filmsekvenser. Jag kan inte undvika att tänka på Birgitte Trahelion och Gaidal Cain som återföds om och om igen och oftast finner varandra till slut. 



Det finns tyvärr ingen officiell video för låten, men flera hemmagjorda. Några exempel; The FountainThe Winterhaven Chronicles, Doctor Who

onsdag 7 april 2021

The Man Who Knew Too Much (1956)

Ja, men det är ju alltid kul att se Jimmy Stewart. Så är det. Kalla mig gammalmodig eller enkelspårig, men jag gillar honom. Scenen när han och frun sätter sig i sofforna på restaurangen i Marrakesh var helfestlig. Stewarts ben, knän och fötter var alldeles får långa för att han skulle kunna sitta avslappnat och benen fick inte ens plats under bordet. Simpel men befriande humor i en film som saknade den lättsamma humor som Hitchcock ändå ibland bjuder på. Något han strösslade med i den första, brittiska versionen av samma film från 1934. 

Men som helhet kände jag mig uttråkad och oengagerad i paret McKennas problem och äventyr. Och om filmen inte tilltalar en med sin grundpremiss, sin genre eller karaktärerna hjälper det inte att filmen är bra gjord. Trots ett tvärsäkert hantverk från Hitch, Stewarts persona och en vilt kämpande Doris Day blir det helt enkelt tråkigt med vardagsbänk à la 1950-talet. 

Filmen föll platt för mig, men "even-Steven" gällde och Joel föll hårt för den istället. Han blev till och med blown away! Och Frans? Han hade sett filmen så många gånger att han nästan inte kunde förhålla sig till den. 

Lyssna på vårt samtal om filmen i Shinypodden, avsnittet hittar ni här. Där reder vi ut allt man behöver veta om Rotten Tomatoes också.

Jag såg filmens tekniska finess men den tilltalade mig icke och jag ger den en enkel tvåa. Jag längtar tillbaka till den vermontska naturen istället... Vem kunde ha trott det?

Betyg: 2/5


måndag 5 april 2021

Veckans låt

Förra veckan en Veckans låt om och med Chris Cornell. En annan sångare som gått ur tiden är Layne Staley. Sångaren i Alice in chains med grungescenens kanske mest säregna röst. Detta är ett band som kanske borde varit med på min topp 10, de är bubblare och tyvärr blev det inte så många skivor med Layne...

De är tunga som fan men deras lugnare låtar går inte av för hackor heller.

Från konserten som användes i filmen Singles (1992):



Nu något lugnare... Jag tar en av mina favoriter, låten Nutshell från MTV Unplugged (1996). Det är den där lugna låten med den så sorgliga texten..

And yet I find
Repeating in my head
If I can't be my own
I'd feel better dead


fredag 2 april 2021

The Trouble with Harry (1955)

Det var andra gången jag såg filmen nu. Efter första titten för cirka 15 år sedan såg jag bara den onaturliga dialogen, karaktärernas absurda val och dess tonalitet av fars. Jag var inte ett stort fan av denna komedi. Min åsikt om att Hitchcock inte var bra komedi grundade sig kanske med denna film...

Efter denna titt var jag dock mildare i mina omdömen. Visst inledningen är en chock, allt i filmen är surrealistiskt. Dialogen är teatralisk och som uppläst av skådespelarna. Inget i filmen känns naturligt. Men samtidigt fann jag de fyra huvudpersonerna ganska trevliga att umgås med denna gång. Så snart jag vant mig med allt det bisarra och justerat mina reglar känner jag mig hemma och nästan till rätt i miljön.

Detta var Shirley MacLaines första filmroll och hon är ljuvlig. Edmund Gween såg vi tidigare i Hitchcock-podden då han spelade en av huvudrollerna i The skin game från 1931. John Forsythe som de affärsmässigt handikappade målaren var trivsam och Mildred Natwick som den äldre ungmön Ivy var kanske filmens stora behållning.

Allt som allt en mycket annorlunda Hitchcock-film. Jag tror nog att den unge regissören borde hålla sig till psykologiska dramer och thrillers. Hans svarta humor passar i de miljöerna men i en renodla komedi känner jag att han kanske är ute på för tunn is.

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinyppoden där jag, Joel och den store Frans försöker förstå vad som var problemet med Harry. Var han för glad?





måndag 29 mars 2021

Veckans låt


En låt, två versioner. Två duos, samma sångerska. Inte ett öga torrt. Rest in peace, Chris.





Toni Cornell & Ziggy Marley "Redemption song" från "Chris Cornell Tribute Concert", 18:e januari 2019:





Toni Cornell & Chris Cornell "Redemption song" från The Beacon Theatre, NYC, 19:e oktober 2015:






fredag 26 mars 2021

Battleship (2012)

 

Filmen dök upp på tv och som det händer ibland fastnade jag framför filmen. Var jättetrött men orkade inte gå och lägga mig. 

Detta är en film som jag tidigare har antagit är jättedålig. Dess rykte byggdes av elaka kommentarer av alla dess slag, om regin, skådespelarnas insatser, uselt manus och så vidare.

Och ja, detta är inte en bra film, nej, den är riktigt dålig. Detta trots att vi får aliens med fantasifull teknik som kickar ass med militära styrkor på Jorden. Jag kan gilla denna typ av film, det är sci-fi blandat med krigsfilm. Klassiker i genren är såklart "Aliens" med Filmitchs favorit Private Hudson och "Independence Day" med Will Smith, Bill Pullman, Jeff Goldblum och Randy Quaid. 

Ett nyare alster i genren som dessutom påminner jättemycket om handlingen i dagens film är "Battle: Los Angeles" från 2011 med Aaron Eckhart, Michael Peña, Michelle Rodriguez och Michelle Moynahan. Det är nästan så att vi har en duo "twin films" likt "Armageddon" och "Deep impact", "Tombstone" och "Wyatt Earp" eller varför inte "Dante's Peak" och "Volcano"!

"Battleship" ståtar med namn som Liam Neeson och vår egen Alexander Skarsgård. Men de egentliga huvudrollerna bärs av Taylor Kitsch och Jesse Plemons. Man anar ett samband när filmen regisseras av Peter Berg som gjorde den fantastiska tv-serien "Friday Night Lights" där de båda hade framträdande roller. I tv-serien ser vi att de två klarar dramatiska roller utan problem. Istället sänks skeppen i detta spel... eh, film av en absurd dialog och en mycket svag personregi från herr Berg. 

Inledningen av filmen, när Taylor Kitschs karaktär Alex introduceras tar jag fram skämskudden om och om igen. Han spelar en oansvarig pellejöns med fysiska och till slut mentala "skills" att besegra en överlägsen alien-motståndare. Men inledningsvis är det så pajigt att man bara kan skaka på huvudet och skratta så att popcornen sprutar ur munnen. 

Samspelet mellan Kitsch och Alexander Skarsgård är också svagt då det ser ut som att de spelar i olika filmer. Senare får vi mer av Jesse Plemons och han är som oftast bra. Här ska han spela en räddhågsen typ. I filmen dyker också sångerskan Rihanna upp i rollen som en bad assig och skjutglad soldat. Jag vet inte riktigt vad hon gör i filmen, hon är kanske kompis med Peter Berg? 

Men filmen är sablans underhållande ändå och i slutändan var jag ganska belåten. Det blev ju lite pang-pang vilket ofta piffar upp.

Betyg: 1/5



onsdag 24 mars 2021

To Catch a Thief (1955)

 

Detta var den tredje Hitchcock-filmen i rad med Grace Kelly i den kvinnliga huvudrollen. To catch a thief är en lättsam romantisk komedi vilket inte hört till det vanligaste från Hitch. Jag tycker att detta var den näst bästa av de tre och att Kellys insats var näst bäst också.

Motspelaren i denna film är ingen mindre än Cary Grant, dåtidens George Clooney som man så vill. De har samma aura tycker jag i alla fall. Han är äldre än motspelerksan och det brukar ju kunna kännas tokigt men i denna film passar det in i handling och hur relationen spelas upp. Ibland övervinner icke rationella känslor vad som på pappret är "rätt".

Filmen har flera styrkor där miljöerna från den franska Rivieran är top notch. Dessutom är dialogen mycket lustig under delar av filmen, tänker mest på scenerna mellan Grant och John Williams, som den äldre gentlemannen som representerar försäkringsbolaget, samt dem mellan Grant och Jessie Royce Landis som spelar Grace Kellys mamma. Framför allt gillar jag den långa scenen i mitten av filmen då Grace tar med Cary Grant på en biltur och picnic. Hon går på offensiven och utmanar honom om att han är den aktive juveltjuven som filmen snurrar runt. Hon är så frejdig att jag satt upp med rak rygg och hejade på henne och jag hoppades att hon skulle förbli den dominante i parets relation. Men ack detta föll tillbaka något mot slutet. Till sist gillade jag avslutningen under den stora maskeradbalen.

Samtidigt är filmen en lättviktare, "bara" en skön matinéfilm. Svårrankad film i relation till de mer seriösa filmerna Hitch gjort. Gissar att denna  film kan växa med tiden. Just nu ger jag den en riktigt stark trea.

Betyg: 3+/5

Lyssna på när den store Frans, The Burmeister och jag analyserar våra känslor om filmen i Shinypodden.

måndag 22 mars 2021

Veckan låt

Den tionde artisten som råkade få plats på min topp 10 just nu är svenska Sophie Zelmani. Hon är en enigmatisk och skygg singer songwriter som trots scenskräcken dyker upp på en konsertscen nära dig allt som oftast. Hon slog igenom med debutalbummet "Sophie Zelmani" från 1995. Låten "I'll remember you" användes i avsnittet "Angel" i första säsongen av Buffy.  

Hon skriver all sin musik själv och samarbetar musikaliskt med gitarristen och låtarrangören Lars Halapi som också är den musikaliska ledaren för hennes band. Det är soft musik vi pratar om här. En del låtar är lite ösigare men de flesta är introverta och fragila.

Jag kommer inte ihåg hur jag upptäckte henne, men det var i och med hennes andra album "Precious burden" från 1998 i alla fall. Och jag har lyssnat på hennes musik kopiöst mycket sedan dess! Perfekt musik för natten eller långa road trips bland annat. 

Sophie är blyg men hon spelar ofta live och jag har sett henne minst sju gånger. Det är inte helt ovanligt att hon och Lars kommer ut och pratar med publiken och signerar album efter showerna. Senast var tillsammans med David nere i Norrköping våren 2019, före apokalypsen. Det var då Sophie lånade min mobiltelefon för att läsa texten på en av hennes mer obskyra låtar som någon i publiken hade önskat sig... Happier times.

Jag väljer en låt från "Precious burden" och en av de första som satt sig i hjärnan på mig, den ack så sköna "So long". 

fredag 19 mars 2021

WandaVision - miniseries (2021)


Ojoj, himla kul att MCU har startat med tv-serier. Det jag gillar mest med WandaVision är hur MCU har använt tv-serieformatet för att bygga en brygga till Phase 4. De har också använt serien för att bredda sitt universum. Nu har vi fått en origin story för Scarlet Witch men också att häxor nu har en etablerad plats vid bordet i MCU.

Så, ja, jag är en av dem som verkligen gillade serien. Den har uppenbarligen tagits emot på olika sätt av den galna hop av fans som suttit ner och tittat på serien.

Jag har alltid gillat Wanda och Elizabeth Olsen så jag gick in till serien med positiv grundkänsla. Jag menar, hur kan jag inte älska Wanda, hon är det närmaste en Aes Sedai jag har sett på film eller tv... Än så länge.

Och detta är trots att hon alltid varit butter och allt annat än en glad gamäng. Wanda har helt enkelt varit deprimerad om man ska prata i klartext. Det är naturligt på grund av allt hon upplevt under sin barndom, uppväxt och inte minst vad som hände i Age of Ultron. 

Vid sidan av Wanda fick vi se mycket av Vision. Jag tycker att Paul Bettany växte under serien och mot slutet gillade jag hans insats som Vision mycket. 

Jag tyckte showen var modig som drog ut på grejen de gjorde i de inledande avsnitten. Före vi kom ut utanför hexagonen fattade jag inte vad som hände riktigt. Däremot tyckte jag att det var spännande och spekulationerna om var showen skulle ta vägen spirade. Jag gillade deras balls att dra ut på det i tre hela avsnitt. Coolt. Förväntningarna var stora på vad allt detta kunde leda till. Mer om hur förväntningarna uppfylldes nedan.

Jag gillade att showen gjorde hommage till gamla sit coms från 50-talet och framåt. Det gjordes med finess. Det intressanta var att de första avsnitten var mer mystiska än roliga. Showen blev inte lustig förrän Darcy och Jimmy Woo äntrade scenen. Efter lite funderande kom jag på att det måste varit per design. Varför var inte de tre första avsnitten speciellt roliga? Som vi får se i avsnitt 8 "Previously on" ser vi att Wandas pappa köpte piratkopierade tv-serier när hon var ung. Det är samma serier som WandaVision gjorde hommage till. Anledningen att dessa humorserier inte var roliga i WandaVision måste ju vara på grund av att det var Wanda som skapade WandaVision och att hon inte är en muntergök direkt. Hennes minnen från serierna färgades nog mer av hennes barndom med stråk av sorg och nostalgi än av humor.  Men senare när serien tar oss utanför hexagonen får vi se en del av den vanliga mixen av humor och allvar som MCU är känd för.

Som fan av MCU välkomnade jag de karaktärer från filmerna som vi fick besök av här. Darcy Lewis i Kat Dennings skepnad från Thor-filmerna. Dennings är jättekul. Sen har vi Jimmy Woo spelad av Randall Park, från Ant Man-filmerna. Till sist Monica Rambeau som spelades av Teyonah Parris. Henne har vi mött som liten flicka i Captain Marvel.

Att Wandas bror kom tillbaka och att han spelades av "den andre" Quicksilver, Evan Peters, var helt crazy. I slutet skohornade showen in en förklaring om hur det hängde ihop, men jag ser det mest som ett practical joke mot publiken. Meta så det förslår. 

Seriens big bad? Det saknades va? För Agatha Harkness var knappast hin håle... Det känns som att hon var opportunistisk och mest en annoyanace för Wanda. Och SWORD-chefen Taylor Hayward var inte heller mer än en annoyance. 

Personligen hade jag gärna sett att Emma Caufield hade haft en större roll. Det känns som att hon skulle kunnat spela en demon på ett extremt bra sätt! Med tanke på hur lite hon var med känns hon endast som ett elakt villospår från showen. Varför ens ha med henne om hon inte fick göra mer?  

Slutet av serien var en mixad bag. Jag fann sista avsnittet lite underwhelming först. Enligt the internets skulle det varit längre med en större kamp om den farliga boken The Darkhold. Monica Rambeau, Ralph Bohner, tvillingarna, Darcy och Jimmy Woo skulle tydligen försökt hindra Agatha Harkness få tag på boken, men misslyckats. Detta content övergavs på grund av reserestriktioner under pandemin då Kat Dennings inte kunde ansluta till inspelningen samt ont om tid för post production. Mycket trist. 

Dessutom skulle Benedict Cumberbatch ha gjort en cameo, en mycket väntad länk till den kommande Doctor Strange-filmen, men han var fast i Nya Zeeland och kunde heller inte ansluta. Ännu mer trist.

Vad sista avsnittet däremot hade mycket av var känslor. Scenerna när Wanda insett sitt vansinne och tog farväl till tvillingarna och sedan Vision var totalt hjärtskärande.

Summa summarum så gillade jag verkligen att de var så kreativa med formatet. Nu har mina förväntningar inför kommande serier inom MCU stigit rejält. Enligt Kevin Feige kommer de variera formaten på tv-serierna allt eftersom. Någon serie kommer vara som en lång MCU-film uppdelad i kapitel, någon kommer vara som WandaVision som bara kunde berättats i tv-serieformatet. Jag hoppas nu att den kommande The Falcon and The Winter Soldier tar fasta på det som gjorde filmen så kul, avancerad action och en svettig och nervpirrande känsla av 70-talets konspirationsteorithrillers...

Betyg: 4/5