"Lord Edgware Dies" by Agatha Christie

Tom Adams cover cirka 1978

Publicerad 1933
Agatha Christies mysteriebok #13
Poirot #7

Bokens dedikation: "To Dr. and Mrs. Campbell Thompson"

Location: Londons innerstad

Innehåll: Ett, två och tre mord i den lyxiga miljön där teater- och filmstjärnor beblandas med den engelska adeln

Revy

Det finns mycket att gilla med denna bok. Agathas språk, miljöbeskrivningar och dialoger skördar som vanligt triumfer. Handlingen utspelas nästan uteslutande inom en snäv radie i Londons inre och finare kvarter. Det är mycket njutbart att läsa om ett nästan hundra år gammalt London. Hon skrev boken redan 1931 under besöket hos sin Max nere på utgrävning vid den historiska staden Nineveh, men hon har såklart järnkoll på sitt London alldeles oavsett.

Hon utvecklar sig också när det gäller känsloregistren i boken. Jag upplever att Poirot för första gången känner sorg över ett av mordoffren (Carlotta) och i slutet av boken när han konfronterar mördaren är han arg på en nivå jag inte sett tidigare. Det är som att han i de tidigare böckerna har spelat spelet och vunnit. I denna bok är det mycket mer personligt för Poirot och Agatha får mig att känna likadant. Jag kände hjärtesorg över Carlottas öde, och även om jag personligen inte kände mig förorättad av mördaren sympatiserar jag starkt med Poirots vrede.

Agatha utforskar och testar ny modeller för sina "who dunnit". Även om detta mordmysterium inte är unikt i perspektiv med hennes tidigare böcker uppever jag att hon ändå adderat något nytt. Jag fann boken intressant och den gav mig nya upplevelser.

På den negativa sidan är att jag inte direkt fick några favoritkaraktärer. De var alla mer intressanta än fylliga, fullt utvecklade karaktärer med "kött och blod". Den enda som jag fattade extra intresse och tycke för var den ovan omnämnda Carlotta. Jag vet inte riktigt vad i porträttet av henne som gjorde mig så intresserad. Till skillnad från tidigare böcker var de flesta, förutom Hastings och Poirot, endast brickor i spelet. Jag saknade kära huvudpersoner såsom Tuppence och Anne. Jag gissar att Agatha i första hand fokuserade på mordmysterium i denna bok (också).

Trots avsaknade av favoritkaraktär har boken en mycket intressant mördare, en person som på ytan verkar vara charmerande om än lite spånig. Personen är omtyckt och framgångsrik. Men mördaren är också en psykopat, en egocentrisk galning som är allt annat än dum i huvudet då det kommer till att planera ett mord som till och med ska lura Poirot att delta som vittne på mördarens sida. Jag tror att Agatha lade ner stor fokus på att beskriva mördaren på exakt rätt nivå, för att göra morden svåra men inte omöjliga att lista ut för läsaren.  

Jag ser mycket emot den framtida böcker då jag gissar att Agatha mer och mer kommer gå in i huvudet på sina huvudpersoner. Att böckerna kommer bli mer psykologiska och karaktärsdrivna, inte begränsas till pusseldeckare med fokus på mekanismen runt mordgåtan.

Original UK cover 1933

Sorry, Baby (2025)

På jakten efter listvärdiga filmer från 2025 stötte jag på denna amerikanska indy-film som gick på Filmfestivalen i höstas. Filmen vann också Filmspottings Golden Brick 2025. 

Med en genrebeskrivning "Comedy, Drama" hade jag kanske väntat mig en roligare film. Detta var helt klart mer drama än komedi och mindre quirky am-indy än en seriös diskbänksrealism.

Filmen beskriver vänskapen mellan huvudpersonen och hennes bästis på ett mycket fint sätt. Den behandlar ett tungt ämne med övergrepp och trauma i fokus. Det är såklart en viktig fråga och filmen kunde kanske ha varit en känslomässig berg- och dalbana. Kunde man hoppats.

Tyvärr var filmen ganska tråkig. Huvudpersonen blir avstängd pga sin upplevelse och lever livet mer eller mindre utan att själv delta i sitt eget liv. På samma sätt blir filmen frustrerande platt, det finns något i manus och idéerna men genomförande är avvaktande och passivt.

Filmen hade i princip endast en enda riktigt bra scen, den med John Carroll Lynch och en smörgås. 

Filmen är helt klart uppskattad av många så det kan hända att du skulle gilla den bättre än jag på en bra dag. Den är helt ok, blir alltså en tvåa.

Betyg: 2/5

A House of Dynamite (2025)

A House of Dymanite är Kathryn Bigelows senaste säkerhetspolitiska drama. Vi får följa flera aktörer i den amerikanska militära och politiska ledningen under ett anfall mot USA med kärnvapenbestyckad missil. 

Hon tog mig med storm med sin Zero Dark Thirty om sökandet efter Osama Bin Laden. Jessica Chastain är helt otrolig som Maya och filmen som sådan är ett modernt mästerverk. Därför var det givet att se denna film som rör sig i liknande vatten.

Tyvärr kommer filmen inte alls i närheten av Zero Dark Thirty. A House of Dynamite bygger på Rashomon-tekniken. Vi får se exakt samma händelse tre gånger i rad ur olika perspektiv. Det höjer spänningen i vissa avseenden. Till exempel får vi inte se POTUS i bild förrän den tredje och sista delen. Innan dess har han bara hörts på telefon med en svart skärm där videosamtal skulle kunnats visas. Jag fann detta mycket spännande.

Men det stora problemet med denna filmstruktur är att filmens karaktärer försvinner. Den fokuserar på det moraliska, politiska och militära dilemma som filmen vill lyfta. Gott så i och för sig, men då alla karaktärer tappas bort, tappar jag som tittare intresset lite. 

Vi får möta soldater i Alaska en stund, sedan glöms de bort. Vi börjar bli emotionellt investerade i Rebecca Fergusons Captain Walker, men sedan glöms hon bort. Och så blir det mest hela tiden. Den och den och den karaktären, hur gick det för dem?

Filmens budskap handlar om alla brickor i spelet och de få spelarna av spelet. Och i detta spel finns det inte några karaktärer bakom titlarna. De är endast där en kort stund och nästa dag, månad eller år är det andra individer som håller de posterna. Jag förstår det. Men detta gör att filmen inte blir så bra helt enkelt. Med den synen skulle kanske Bigelow gjort ett TED Talk istället? Eller en resonerande dokumentär.

Filmens budskap och struktur fäller krokben på densamma. Knappt en enda historia om någon av karaktärerna får sin upplösning. Kanske undantaget Försvarsminister Baker (Jared Harris) och till viss del POTUS (Idris Elba).

Filmens budskap är bistert. Kärnvapen som avskräckning räcker inte i alla situationer. I just denna situation vet man inte vem som skickat missilen och tiden för ett politiskt eller militärt svar är otroligt kort.

Filmen duckar skickligt att specifikt hänga ut nuvarande POTUS men det går inte att ungå att dra den uppenbara jämförelsen med honom. Man kan få stora darren för mindre.

Samtidigt är filmen såklart otroligt bra gjord. Bigelow är en mästare på denna typ av "prata i situation rooms och klippa till militärer som gör något". En mästare av rang.

Rekommenderas till fans av Bigelow och intresserade av säkerhetspolitik.

Betyg: 3/5

Shinypodden - Castlepodden ep 7: Klockan är nio en lördagkväll

Sjunde avsnittet av Castlepodden. Avsnittet har döpts till: Klockan är nio en lördagkväll.

Denna vecka avhandlar vi följande avsnitt:

• Huvudavsnitt: 3.10
• Temaavsnitt: 5.14, 8.14
• Firefly Corner: 2.21
• Prologer: 6.3, 6.5, 6.6, 6.8, 6.14

Nästa vecka avhandlas följande avsnitt:

• Huvudavsnitt: 3.20
• Temaavsnitt: 7.7, 7.16
• Firefly Corner: 3.16, 3.22
• Prologer: 6.15, 6.16, 7.11, 7.16, 7.19

Podden hittas där poddar finns.

Train Dreams (2025)

Train Dreams är som en blandning av Terrence Maliks drömska och otroligt vackra Days of Heaven från 1978 och Kenneth Lonergans fantastiska drama Manschester by the Sea från 2016. Kasta in lite kryddning med sekelskiftets nybyggarromantik och Idahos majestätiska skogar så får ni kanske Train Dreams. 

Filmen är en adaption av Denis Johnsons hyllade "novella", kortroman, med samma namn från 2011. Längre än en novell men kortare än en regulär roman. Train Dreams var en av finalisterna till 2012 års Pulitzer Price  för fiktion. Boken verkar vara om möjligt än mer drabbande än filmen. 

Regissören Clint Bentley har här med sin endast andra långfilm gjort en poetisk film om en mans hela liv från åren före sekelskiftet till långt in i den moderna eran. Detta är en dramafilm av bästa mått. Långsam, välspelad, otroligt fint fotad och med en mästerlig regi. En riktig film-film. 

Javisst, den är otroligt sorglig också, men den känns så verklig att jag istället tar med mig att den känns som livet självt. Jag har inte varit med om mycket av det som händer i filmen, men den känns ändå självupplevd på något sätt. Ibland kryper en film in under huden och in i medvetandet på en och stannar där för alltid. 

Joel Edgerton gör sitt livs roll som Robert Grainier. Att han inte nominerades i kategorin bästa manliga huvudroll är trist. Filmen nominerades för Bästa film, Bästa manus (adapted), Bästa foto samt Bästa original song (en fin sång av Nick Cave).

Felicity Jones är också otrolig i rollen som Gladys, Roberts fru. Hon lyckas få en liten roll att dominera en hel film. Hon kan inte ha varit i bild speciellt många minuter av filmens 102 men hon genomsyrar hela livet och mer. Istället för det förväntade att fruns roll skulle vara underutvecklad och endast stå vid spisen och föda barn lyckas Jones fylla Gladys med kött och blod och leva upp till fullo. De har ett så fint förhållande. Det smärtar. 

Andra starka biroller jag kände igen spelas av William H. Macy, John Diehl och Kerry Condon. 

En fantastisk film, helt klart.

Betyg: 5/5

Wake Up Dead Man (2025)

Rian Johnsons tredje i Knives Out-serien heter Wake Up Dead Man. Detta är en mysig mysteriefilm och en inlaga i serien som står på helt egna ben. Efter den så positivt överraskande första filmen, Knives Out, var uppföljaren en besvikelse, mest på grund av dess struktur. Denna film är ett steg upp.

Filmen utspelas i en liten by där en karismatisk religiös sektledare med en hängiven skara följare härjar. Filmen navigerar alla religiösa referenser och blinkningar på ett pompöst sätt. Men mysteriet är egentligen ett klassiskt "locked room mystery" och det är det jag tar med mig mest.

Som med många av Johnsons filmer är det mycket referenser och meta av alla slag. Kyrkans läslista innehåller böcker av Edgar Alla Poe, John Dickson Carr och både The Murder of Roger Akroyd och Murder at the Vicarage av allas vår älskade Agatha. Dessa böcker beskriver hur ett mord av detta slag kan och bör utföras.

Problemet med Rian Johnsons filmer är att de är gjorda av en själlös regissör. Filmerna känns ofta lika kliniskt fria från själ och hjärta som de är kompetent gjorda. Han öser på med popkulturella referenser och jag gissar att han då putar ut med bröstet som om han gjort något fantastiskt. Visst, jag ser dem och letar efter dem jag med, som alla fånar som följer hans lilla dans. Men betyder det något verkligt egentligen? 

Detta är en av två "murder mystery"-filmer jag sett från året. Den andra är kolossen Netflixs direkt till streaming* The Thursday Murder Club. Och lika mycket som Wake Up Dead Man är den "större" filmen med bättre production design och sådant är The Thursday Murder Club filmen med mer hjärta och själ. Jag vet vilken film jag skulle välja.

Jag ids inte diskutera hans avklippta LotR-skämt eller hans malplacerade lilla stick emot Star Wars-fansen vilket mest visar honom som en dålig förlorare. Istället förtjusas jag av en antagligen helt omedveten blinkning till The Wheel of Time då Glenn Closes karaktär Martha i slutet gör en Verin. 

Filmen rekommenderas till fans av Johnson och de som gillar genren men som inte bryr sig om själ eller hjärta.

Betyg: 2/5

Notes:

• Jeremy Renners första film efter den stora olyckan, himla skönt att se honom agera igen ju
• Jag gillar Mila Kunis men här var hon gravt fel-castad

*) Mer eller mindre

Elway (2025)

Elway är en jättebra men i praktiken ordinär dokumentär om den före detta NFL-stjärnan John Elway. Eftersom jag är ett stor fan av Denver Broncos och John specifikt fann jag denna dokumentär ljuvlig. Men filmen riktar sig till en begränsad skara tittare. Det kan vara de som är intresserade av sportdokumentärer generellt sett, av NFL i allmänhet eller Denver Broncos specifikt.

Vi får följa Elways uppväxt, karriär genom College, i NFL och senare som General Manager för Broncos. Han vann två SuperBowls som spelare och en som GM. Jag hade koll på det mesta men det var mysigt att se allt sammanfattat i en film.

Filmen hoppar över mycket av det jag velat se, men den ryggar inte tillbaka från alla uppoffringar han tvingades göra för att bli bäst. Det kan ge en bitter eftersmak när man tänker på det. Men samtidigt blev han så känd och omtyckt att han fick flera smeknamn; "The Comeback Kid", "The Duke of Denver" och "The General". Det är inte många idrottspersoner som når höjder som han gjorde. 

En sak jag inte hade koll på var att han spelade hela sin professionella karriär utan ACL i sitt vänstra knä. Helt osannolikt.

Nyheterna för mig handlade annars mest om hans liv efter att han steg ner från GM-jobbet. Filmens starkaste ögonblick var när John bröt ihop då han berättade om hans tvillingsyster Janas sista dag i livet. Hon dog i sviterna av lungcancer sommaren 2002. Hon var 42 år.

Under filmens sista del får vi se lite från livet som pensionär. Han har nu framför sig att bli en bättre morfar än han var pappa. Hoppas han blir bäst i världen på det också.

Fantastisk dokumentär men supersmalt ämne. Endast för de som vet.

Betyg: 4/5

Shinypodden - Castlepodden ep 6: Beckett har överraskande expertkunskaper

Sjätte avsnittet av Castlepodden. Avsnittet har döpts till: Beckett har överraskande expertkunskaper

Denna vecka avhandlar vi följande avsnitt:

• Huvudavsnitt: 2.16
• Temaavsnitt: 2.4, 3.11
• Firefly Corner: 2.6
• Prologer: 5.10, 5.17, 5.20, 5.21, 5.23

Nästa vecka avhandlas följande avsnitt:

• Huvudavsnitt: 3.10
• Temaavsnitt: 5.14, 8.14
• Firefly Corner: 2.21
• Prologer: 6.3, 6.5, 6.6, 6.8, 6.14

Podden hittas där poddar finns.

Thunderbolts* (2025)

MCU har länge varit sönder och denna nya MCU-film sammanfattar läget för dem, oavsett om det är medvetet eller ej.

Det var fascinerande att beskåda MCUs uppgång och fall. Ibland undrar jag om problemet var att de inte riktigt förstod varför Phase 1-3 blev så ofantligt populära. När de störtade in i Phase 4 slarvades magin bort i ett virrvarr av multiuniversum som dödade den lilla "stakes" som fanns kvar, absurt dåliga val av regissörer, och för att tala klartext, tråkiga karaktärer.

Galleriet av karaktärer i Thunderbolts* är splittrat, fragmenterat. Det är en grupp själar som inte hör ihop. Som om Kevin Feige har gett upp och öppet erkänner att han inte har ett gäng att bygga en filmserie runt. Vi kan alla stanna upp och drömma oss tillbaka till eran före pandemin med Robert Downey Jr, Chris Evans, Chris Hemsworth, Scarlett Johansson, Elizabeth Olsen och alla de andra älskade favoriterna.

Visst flera av Phase 3 folket har kämpat vidare men det har varit med "diminishing returns". Gruppen av intressanta karaktärer har tunnats ut om och om igen. Vad Feige kanske inte har funderat på är att Phase 1-3 lyckades trots att historierna bygger på serietidningar som bas, inte på grund av det. För att kunna dra in miljarder dollars på filmerna måste bra många fler än serietidningsnördarna vilja se filmerna. 

Han byggde, kanske mer eller mindre av en slump, en historia om en grupp som vi, publiken, brydde oss om. I en värld där var och varannan var OP och odödlig brydde vi oss istället om deras relationer som kunde trasas sönder, och sönder de trasades. För att byggas upp igen. 

Jag kan krasst konstatera att jag nu för tiden inte känner något av det som gjorde de tidigare faserna så lyckade. Trist.

I Thunderbolts* försöker de återgå till en vinnande strategi för dessa filmer, en blandning av spektakel, drama och humor. Det är lika splittrat som gänget är, otroligt splittrat. Alla skådespelarna spelar i olika filmer känns det som.

Florence Pugh som Yelena spelar i en klassiskt grekisk tragedi. Hon är superallvarlig, deprimerad och fördömd. Hon är en bra skådespelare men hon kommer inte till sin rätta i denna film. Sebastian Stan i rollen som Bucky Barnes spelar i en old school Captain America-film. Han är "the straight guy" alla kan bolla sina karaktärer emot. Han var en "minor" Avenger förr, nu känns han som den enda som är "verklig" bland alla syntetiska karaktärer runt honom. 

Julia Louis-Dreyfus spelar "the main villain" Valentina. Hon spelar i en politisk satir vilket är kul men helt klart ett eget spår i denna film med multipla spår. Hon är dessutom för charmig för att övertyga som villain vilket blir ett problem i sig.

Den nya karaktären Bob spelas av Lewis Pullman. Han spelar en ensam, svårmodig emo-tonåring i en American Indy-film. Skulle passat på Sundance! David Harbour spelar Red Guardian som om han vore med i en spoof-film över MCU. Han är det mest underhållande elementet i filmen och värd entrépengen på egna meriter. Hatten av! 

Wyatt Russell i rollen som plast-Captain America blir endast en påminnelse om hur mycket bättre det var förr. Inget ont om skådisen, men hur lätt är det att ersätta den riktia Cap? Till sist fanns där två tjejer med liknande "skills", en heter typ Ghost. Helt ointressanta, vet inte ens vilka de är.

Thunderbolts* var underhållande och bättre än det mesta jag sett från MCU efter Endgame, Deadpool-filmerna undantagna vilka ändå känns som outliers inom MCU.

Helt klart en festlig film. Däremot tror jag det är lite väl tidigt att säga att MCU är tillbaka som fenomen och ett "måste ses"... Jag bryr mig helt enkelt inte längre. Men man ska aldrig säga aldrig, fast det ska till något mycket starkare för att jag ska åter komma tillbaka till fullo.

Betyg: 3/5  

Predator: Badlands (2025)

 

Dan Trachtenberg revitaliserade Predator-serien med Prey som kom ut 2022. Jag gillade den en hel del och har sett om den sedan dess. 

I somras kom han oannonserat ut med Predator: Killer of Killers vilket var en kuriosa för mig såsom animation och antalogi. I november kom så den emotsedda Predator: Badlands. Jag gjorde misstaget att tillåta mig ha ganska höga förhoppningar på filmen.

Tyvärr kan man nu konstatera att den har blivit "Disneyfierad". Den ursprungliga Predator från 1987 var barnförbjuden på alla sätt coh vis. Inte endast per våldet och allt blod, utan också avseende dialog, tonalitet och allmän ruffighet. Den senaste Predator-filmen har reducerats till en gullig barntillåten saga om vänskap. Besviken!

Tonalitet och sådant är en sak. En bra film ska funka oavsett rating, genre eller tonalitet. Tyvärr är detta inte en bra film. Jag köper miljöerna, fantasy, sci-fi och "horror"-inslagen. Men jag gillar inte att filmen om och om igen är så ologisk. Det är för slappt filmskapande. Även icke verkliga världar har sina egna logiska regler och filmer i dem måste förhålla sig till dessa regler. Annars raseras illusionen som filmen bjuder in till.

På plussidan har vi ett intressant filosofiskt drama mellan Thia och Tessa som taget från Isaac Asimovs böcker. Det är en typ av frågor som Alien-franchisen också berört flera gånger. Elle Fanning spelar de två robotsystrarna väl men vi har sett henne mycket bättre i andra filmer. Dessa roller passade inte henne så väl.

På filmens minussida kan den mest grova "Disneyfieringen" nämnas. Alla fiender var syntetiska humanoider vars innandöme var allt annat än röda. Trots allt grafiskt våld blev filmen som sagt barntillåten och det såg väldigt fånigt ut i mina ögon. 

Jag hade önskat att filmen antingen gått "all in" på sitt ursprung och gjort den brutal och R-rated, eller istället gjort om konceptet helt och hållet till ett intellektuellt science-fiction-drama om männsikans svagheter och värdet av samarbete och problematiseringen därom i filmens kontext. Men varken "hackat eller malet"...

Underhållning för stunden om tittaren checkar in sin hjärna vid entrédörren.

Betyg: 2/5