Design for Living (1933)

Nu har vi kommit till det sista avsnittet av Screwball Comedy-podden med två filmer av den mästerlige regissören Ernst Lubitsch.

Vi inledde med Design for Living från 1933. Det var året före The Hays Code slog igenom, dvs den självpåtagna etiska censuren Hollywood la på sig sig i den stora moralpanikskälvan. Koden låg som en våt filt över Hollywood 1934-1968 då New Hollywood äntrade scenen och befriade oss.

Filmen är en adaption av en teaterpjäs av Noël Howard och manus av Ben Hecht.

Reklamkvinnnan Gilda stöter på den fattige konstnären George och den likaledes fattige manusförfattaren Tom på ett tåg i Frankrike och det leder till ett flera år långt triangeldrama. Både Tom och Charles blir förstå förälskade i Gilda och hon älskar båda männen lika mycket, någon höjer kanske på ögonen över denna kärlekstrio men detta var som sagt pre-code. Happy times.

Gilda hinner också med att coacha fram båda männen till storartad karriärer inom måleriet och manusförfattandet respektive. I bakgrunden vankar den äldre mannen Max fram och tillbaka sugen på Gilda han också

I rollerna ser vi Miriam Hopkins, Fredric Marsh (som vi såg i I Married a Witch), Gary Cooper och favoriten Edward Everett Horton från Holiday bland annat.

Filmen är svår att förstå sig på. Den är ganska energilös under en lång period men tar lite fart i slutet. Både George och Tom spelas som omogna tonårsgrabbar på ett osympatiskt sätt. Max funkar hyfsat bra men han spelar en tråkig karaktär, den rike industrimannen som endast åtrår Gilda som en trofé han kan visa upp på sina affärsmiddagar. Miriam Hopkins blir filmens räddning. 

Trots den lite sega inledningen och de udda valen i hur de två manliga huvudrollerna spelas är filmen lite gullig och småmysig. Den påminde mig lite då och då om den franska sextiotalsfilmen Jules et Jim.

Kul att ha sett en screwball till från eran före the code, men den var tyvärr en av de svagare filmerna i poddsäsongen. det är sedan gammalt att manus, dialog och skådespelare måste vara bra för att filmen ska bli bra, kod eller ej.

Betyg: 2/5

Lyssna gärna på Shinypodden Screwball Comedy-säsongen där jag och Carl förundras över kvinnans tålamod. Avsnittet släpptes den 13:e juli, 2026.

Screwball Comedy-podden: Design For Living vs. To Be or Not to Be

Välkomna till det åttonde och sista avsnittet av Screwball Comedy-podden med Henke och Carl.

Under säsongen kommer vi snacka om två klassiska Screwball Comedy-filmer per avsnitt. 

I dagens avsnitt blir det Lubitsch-bowl, två filmer av den legendariske regissören Ernst Lubtisch. Vi ser Gary Cooper, Fredric Marsh och Miriam Hopkins i pre-code filmen Design For Living (1933) och Jack Benny och Carole Lombard i To Be or Not to Be (1944).    

Som avslutning kommer vi spela igenom Screwball Comedy cupen samt dela ut våra The Babys, priser från Shinypodden till bästa regissörer och bästa skådespelare.

Mycket nöje.

Lyssna gärna på Shinypodden Screwball Comedy-säsongen där jag och Carl snackar om dessa filmer tills vi blir sjösjuka. Avsnittet släpptes den 13:e juli, 2026.

Shetland - Series 1 (2013)

Eftersom jag ska segla till Shetland i sommar tog jag mig an att kolla in den kända polisserien med ögruppens namn. Britterna kan göra tv-serier när de vill och detta var helt klar mycket dugligt.

Första säsongen är baserad på boken Red Bones av Ann Cleeves, hennes tredje thriller. Det känns bra att det är en adaption på en bok, minskar volatiliteten av ett writers rooms som ska hitta på något i stunden. 

Boken avhandlas i två avsnitt på drygt 50 minuter vardera. Det känns som en "pilot"-säsong. Resultatet var lyckat och serien fick förlängning (och de har kommit fram till series 10 vid det här laget).

Ärligt talat är mordmysteriet inte det bästa med denna series 1. Vi får följa polisens utredning av mordet på en gammal dam och historien tar oss tillbaka till "Shetlandsbussarna" under andra världskriget. Norska och lokala shetländska sjömän åkte skytteltrafik mellan Shetland och Norge under ockupationen. De fraktade motståndsmän, material och pengar in i Norge och flyktingar ut ur landet.

Istället är det karaktärerna som är den största behållning. Polisen Jimmy Perez (Douglas Henshall) är huvudperson, hans team Tosh (Alison O'Donnell), Sandy (Steven Robertson) och de övriga är alla rekorderliga brittiska skådisar. Övriga bi-roller är alla bra, ingen sticker ut på ett negativt sätt. Jag känner inte igen ett enda ansikte vilket gör att serien känns 100% genuin.

Seriens verkliga huvudkaraktär är dock Shetlandsöarna själva, miljöerna och känslan som infinner sig på en ögrupp ute i Nordsjön. Det är helt enkelt en fantastisk miljö vi befinner oss i. Havet är överallt och alltid närvarande, allt är extremt grönt, avsaknaden av skog, de tjocka tröjorna, de slitna gamla stenhusen byggda på 1800-talet. Look and feel. 

Detta var en härlig inledning (på serien). Det är en tv-serie man kan mysa med, put a kettle on och sjunka ner i fåtöljen med raggsockorna på och drömma sig bort.

Betyg: 3/5 

I Married a Witch (1942)

I Married a Witch är något så ovanligt som en övernaturlig fantasyfilm som också är en Classic Screwball Comedy. Filmen är inte en av de klassiska i genren men vi tyckte att det var kul att ha med denna udda fågel.

Krutpaketet Veronica Lake spelar huvudrollen som häxan Jennifer som hemsöker den stackars Mr. Wooley och hans ättlingar genom århundraden. Alla mr. Wooley spelas av Fredrik March. Jennifers pappa Daniel blev också uppbränd på bålet och de båda söker hämnd.

Eftersom detta är en komedi och screwball blir det givetvis förvecklingar då en love spell hamnar fel och Jennifer blir som förälskad i den aktuelle Mr. Wooley. Låt lustigheterna börja.

Jag kan förstå att filmen inte anses som en av tungviktarna bland Classic Screwball Comedy. Den är rent filmiskt inte speciellt märkvärdig. Men den är underhållande som tusan.

Jag gillar humorn mestadels via en mycket kvick och lite sprallig Lake och via Cecil Kellaway som spelar pappan, häxa han också. Eller heter det warlock kanske? Nja, trollkarl blir det väl på svenska ändå. Han är elak ut i fingerspetsarna, men på ett charmigt sätt. Mycket glimten i ögat.

Regissören René Clair gör ett ok jobb men rent filmmässigt är det nog specialeffekterna som sticker ut mest. Efter att Jennifer och pappan eldats på bålet är de fast under en ek tills de blir fria när eken brinner ner. Då blir de små rökmoln som åker omkring och gör hyss. När de vill gömma sig slinker de ner i tomma flaskor. de kan givetvis växla mellan rökmoln och lämpliga människokroppar. Det låter kanske inte så spännande som specialeffekt men det funkar bra och var till och med lite imponerande för en film från tidigt 1940-tal.

Filmens behållning är till sist Veronica Lake. Hon har en skön stil och energi.

Betyg: 3/5

Lyssna gärna på Shinypodden Screwball Comedy-säsongen där jag och Carl snackar om denna film tills vi blir sjösjuka. Avsnittet släpptes den 29:e juni, 2026.

Ball of Fire (1941)

Ball of Fire är en mycket charmig screwball comedy med inslag av ren komedi, romantik och gansterfilm. Mästerregissör Howard Hawks har med ett fjäderlätt handlag jonglerat alla bollar i Billy Wilders utmärkta manus.

Filmens "ball of fire" är Sugarpuss O'Shea. Vilket underbart namn på vår kvinnliga huvdkaraktär. Som taget från en Bond-film! Hon är förträfflig spelad av Barbara Stanwyck. Dr. Bertram Potts blir blixtförälskad i Sugarpuss. Han spelas av den något lite mer torre Gary Cooper.

Cooper spelar också huvudroll i den kända western High Noon och där spelar han mycket återhållsamt och utstrålar en stramt hållen energi. Han ger samma vajb i denna film och det blir kanske mitt största frågetecken med filmen. Men det är klart att jag kanske jämför för mycket med Cary Grant i rollen som påminner lite om hans Dr. Huxley i Bringing Up Baby. Jag tror att det var något vi diskuterade i podden.

Men här får vi i vilket fall dras med Gary Cooper, och desto mer jag tänker på filmen desto mer gillar jag kontrasterna mellan honom och Stanwyck. Dr. Potts är ledaren av en grupp av professorer som är "inlåsta" i ett gammalt mansion i New York City. De sammanställer en encyklopedia över all mänsklighetens kunskap, modell "gammal gubbe". Vi drar på smilbanden när Dr Potts försöker avkoda för tiden modern slang. Bedårande gulligt.

Supgarpuss är flickvän till notorisk gansterboss Joe Lilac (Dana Andrews). Hon behöver ligga lågt några dagar och nästlar sig in hos Dr. Potts och hans festliga kollegor. Kvinnlig fägring är allt för krävs för att de ska vakna upp ur akademins dimmor. Dr Potts får en puss rakt på munnen och faller pladask. Såklart, det är ju så det ärpå film från denna era. De övriga blir också sugna på den unga damen, men lite mer av den platoniska sorten. Det blir som en variant av den kända sagan, men här skulle den istället kallas Snövit och de sju kåta dvärgarna.

Filmen är ljuvligt obekymrad av verklighetsförankring eller pekpinnar. Men det är en film som knappast ens skulle tänkas kränka någon idag, bara en sådan sak! Det är helt enkelt en skön romantisk screwballkomedi från Hollywoods storhetstid. Rekommenderas starkt. Kvalitetstid!

Betyget får bli en stark trea.

Betyg: 3,5/5

Lyssna på Skinypodden och Henkes och Carls Classic Screwball Comedy-säsong. Avsnittet publicerades den 6:e juli, 2026.

Screwball Comedy-podden: Ball of Fire vs. I Married a Witch vs. Sullivan's Travels

Välkomna till det sjunde och näst sista avsnittet av Screwball Comedy-podden med Henke och Carl.

Under säsongen snackar vi normalt sett om två klassiska Screwball Comedy-filmer per avsnitt, men i detta avsnitt blev det tre filmer. Bonus!

Det blir damerna afton. Vi ser Barbara Stanwyck i Howard Hawk's Ball of Fire (1941) och Veronika Lake två gånger om. i I Married a Witch (1942) och i Carls nya favoritregissör Preston Sturges Sullivan's Travels (1941).

Mycket nöje.

Lyssna gärna på Shinypodden Screwball Comedy-säsongen där jag och Carl snackar om denna film tills vi blir sjösjuka. Avsnittet släpptes den 6:e juli, 2026.

Sullivan's Travels revy.

Tinker Tailor Soldier Spy - Mini-series (1979)

Tidigare i somras såg jag om Tomas Alfredsons film från 2011. Den är helt enkelt glimrande. 

Att göra adaptioner på John Le Carrés böcker är dock inte snutet ur näsan. Det måste simultant vara både det lättaste och det svåraste som finns att göra. Böckerna håller högsta klass och grundmaterialet finns där. Men de är också mycket komplexa, psykologiska och på ytan kan det verka som att det inte händer speciellt mycket. Nåväl, jag såg i någon recension att det hänvisaddes till den gamla miniserien från BBC. Jag har sett den tidigare men kommer inte ihåg mer än att den var bra.

Nu har jag sett om den i alla fall. Alec Guinness spelar George Smiley, rollen som Gary Oldman gjorde så bra i filmen. Sir Alec är otroligt bra och han gör sin George ännu kallare och hårdare än vad Gary mäktade med. Men i slutändan kan jag inte avgöra vem av dem som gör rollen bäst. Jag gillar båda mycket.

Övriga roller är mycket enklare. Alfredson hade en arsenal med grymma skådisar som John Hurt, Toby Jones, Tom Hardy, Colin Firth, Benedict Cimnerbatch och svenske David Denick. I tv-serien är det gamla skådisar från 70-talet som jag knappt känner igen. De gör jobbet men tar inte serien till samma höjd som filmen.

Även när det gäller look and feel är filmen överlägsen serien. Det är inte så konstigt med tanke på budget och övriga production values.

BBC fortsatte med en mini-serie till några år senare. Då hoppade man över mittenboken i Smiley-trilogin och filmade istället den tredje boken Smiley's People. Den får jag se om till hösten. Detta material ska helt klart ses under mulet och kallt väder.

Fantastisk bokserie, fantastisk film och fantastisk mini-serie från BBC.

Betyg: 4/5

The Lady Eve (1941)

The Lady Eve är en screwball comedy som jag länge velat se. Den är omtalad i filmpoddar och i texter om film. En film man bör ha sett kändes det som.

Vi ser Barbara Stanwyck och Henry Fonda som lurendrejaren Jean och den rike arvtagaren Charles. Dessa två gnabbas sig fram till varandras hjärtan.

Jean är tillsammans med sin pappa the Colonel (Charles Coburn) kör en scheme där de lurar rikingar på pengar på lyxkryssningar. Charles är arvtagaren till ett känt ölmärke men bryr sig mest om exotiska ormar, så som rika unga män så ofta gör.

På väg hem från Sydamerika hamnar Charles i klorna på Jean. Det blir en lustig dans med en "battle of the sexes" som leder till att han vill fria men Jean avslöjas som en hustler och the jig is up. Charles lämnar en förkrossad Jean bakom sig.

Men sagan är inte slut här. Väl i land gör Jean nya försök och nästlar sig in i Charles rika familj genom att tala med brittisk överklassaccent och den sinnrika förklädnaden: en litet ändrad frisyr! Allt är möjligt i filmens underbara värld. Trots att Charles butler genast ser att Lady Eve är Jean vill Charles inte höra på det örat och dansen är igång igen.

Man kan sannerligen inte klaga på manus av Preston Sturges (också regi). Den har alla element som ska vara med i en screwballkomedi. Detta skulle kunnat vara den perfekta filmen, men jag har ganska svårt med Henry Fonda. Är han inte totalt fel för rollen? Han saknar charmen och glimten i ögat  som en bråkstake som Cary Grant har i massor. Fonda är i princip lika torr som han var i valfri film med John Ford. Tänk till exempel på hans roll i The Grapes of Wrath. Där passar hans naiva, moraliskt klanderfria och passiva personlighet perfekt. 

Dessutom gillar jag inte Sturges humor när den går över till ren och skär slapstick. Fonda ramlar över möbler, blir dränkt av spilld soppa och snubblar sig ner i poolen. Det är inte endast en liten scen man han slå ifrån sig, utan det sker om och om igen filmen igenom.

Trots poddkompisen Carls förtjusning över Barbra Stanwyck blir jag inte lika betuttad. Ibland kan man "ärva" en förtjusning för en skådespelare men icke så denna gång. Hon är kompetent men hon sätter inte mitt hjärta i lågor.

Istället är det birollerna, framför allt pappan "Colonel" Harrington spelad av Charles Coburn som är roligast att beskåda.

Handlingen är fånig men det behöver inte betyda att filmen är dålig eller inte fungerar, se bara på hur mycket jag gillar Bringing Up Baby. Det blir svagt när skådespelarna är tråkiga och saknar nödvändig charm. Och när kärleksduo inte talar till mig blir en handling som är så over the top ytterligare en svaghet. 

Samtidigt var filmen ett bra val för vår Screwball Comedy podd. Den är en av de kändaste i genren och Preston Sturges är en regissör och manusförfattare man bör ha koll på.

Betyg: 2/5

Lyssna gärna på Shinypodden Screwball Comedy-säsongen där jag och Carl snackar om denna film tills vi blir sjösjuka. Avsnittet släpptes den 29:e juni, 2026.

Midnight (1939)

Midnight är en frejdig screwball comedy med Claudette Colbert som manic pixie dreamgirl Eve, Don Ameche som den ungerske Tibor och John Barrymore och Mary Astor som det rika paret George och Helene Flammarion. Filmen saknar sannerligen inte stjärnglans.

Filmen är regisserad av Mitchell Leisen som också regisserade Easy Living. Manus är skrivet av samarbetspartners Billy Wilder och Charles Brackett som skrev hela sexton filmer ihop, bland andra The Lost Weekend och Sunset Boulevard. Dynamit.

Colbert är charmig. Likt Agatha Christies tidigaste hjältinnor räds hon ingeting. Hon anländer Paris utan en spänn i fickan. Tänker sig ett jobb som dansös men hittar istället Tibor och hans taxi. Istället för att bli dansös nästlar hon sig in på de rikas fester vilket leder till en helg på herrskapet Flammarions magnifika sommargods. Med i leken har vi också Helenes osmidige uppvaktare Jacques (Francis Lederer).

Det blir "love at first sight", förvecklingar, snabb dialog och dråpliga situationer. 

Även om filmen är charmig har den vissa svagheter. Kärleksrelationen mellan Eve och Tibor, som hela premissen bygger på, är inte speciellt väl grundad. Man får veta mer via handlingen och dialogen att de är intresserade av varandra än att vi ser dem bli förtjusta i varandra. För övrigt är detta också mer en förvecklingskomedi än en romantisk komedi.

Vidare tycker jag att båda charmörer i filmen, Tibor och Jacques, är osköna. De agerar som om Eve inte har något att säga till om då det gäller kärlksförhållandena. Tidsdaterat som tusan. Till sist ger alltid de bästa filmerna i denna genre mig något mer att tänka på, det finns alltid ett djup av något slag. Midnight finner jag ganska platt och lite tråkig.

Favoritterna i filmen är John Barrymore och Mary Astor, de spelar sina karaktärer med en behaglig distans, med glimten i ögat och med perfekt tajming.

Betyg: 2,5/5

Lyssna gärna på Shinypodden Screwball Comedy-säsongen där jag och Carl snackar om denna film ända in till mitt i natten.

Screwball Comedy-podden: Midnight vs. The Lady Eve

Välkomna till det sjätte avsnittet av Screwball Comedy-podden med Henke och Carl.

Under säsongen kommer vi snacka om två klassiska Screwball Comedy-filmer per avsnitt. 

I dagens avsnitt blir det en favorit i repris med Claudette Colbert i Midnight (1939) och nya ansikten för säsongen med Barbara Stanwyck och Henry Fonda i The Lady Eve (1941).

Mycket nöje.