Top 10 films of 2020

Året 2020 var ett skitår med pågående apokalyps och annat. Filmåret var också ruttet. Biograferna stängde ner, jag sket i den virtuella filmfestivalen, filmdagarna på hösten frös inne och summa summarum såg jag mycket lite film. Har försökt att "se ikapp" lite under sommaren och hösten men trots allt var detta det magraste filmåret sedan filmbloggen startade 2010.

Men men, det är ju kul att göra en lista ändå. Och skulle jag i framtiden ramla över någon stark titel från filmåret kan jag lätt uppdatera listan i efterhand.

Detta år har jag prioriterat filmer från favoritgenrer som sci-fi, thrillers, komedier och action. Många filmer kändes vemodiga och lite sorgsna.

Top 10 films of 2020

10. The Hunt (Craig Zobel)

Härlig horrorkomedi som överraskar flera gånger under filmens gång. En skön mix av genrer samt satir med glimten i ögat.

9. Palm Springs (Max Barbakow)

Härlig indiekomedi som gör en egen tolkning på välkänt filmiskt grepp. Även denna film överraskar med vilken väg den tar efter den igenkännbara inledningen. Skön varm miljö.

8. The Courier (Dominic Cooke)

Kall och välspelad BOATS om en högst ordinär brittisk affärsman som används som kurir inom spioneri mot Sovjetunionen under Kubakrisen. Filmen beskriver en dyster period och har en vemodig stämning. Historien påminner om John Le Carrés böcker, långsamt och inga vinnare kvar till slut.

7. The Dry (Robert Connolly)

Tajt spelad "cold case"-drama i ett varmt klimat. Eric Bana utreder mord i två tidslinjer. Påminner om känslan i miniserien Sharp objects och handlingen får mig att famla i minnena efter Picnic at Hanging Rock.

 

6. My octopus teacher (Pippa Ehrlich & James Reed)

Engagerande dokumentär om en fridykare och hans relation med en bläckfisk utanför den sydafrikanska kusten. Bläckfisken är ett fascinerande och intelligent djur och dokumentären visar detta. 

5. Archive (Gavin Rothery)

Långsamt och vemodigt. Tankeväckande idédriven sci-fi. Nära framtid, AI och robotteknologi. Intressant debut från Gavin Rothery som arbetade med Duncan Jones med filmen Moon. 

4. The Old Guard (Gina Prince-Bythewood)

Härligt och genomtänkt världsbygge i denna fantasy-actionfilm. Charlize Theron dominerar som desillusionerad och trött väktare över världen. Vemodig och sorglig blandat med en massa action.

3. Tenet (Christopher Nolan)

Ännu en fantastiskt välproducerad sci-fi som leker med tiden från mästaren Christopher Nolan. Årets häftigaste IMAX-upplevelse och en film som man kan spendera många timmar att fundera på, framlänges och baklänges.

2. Extraction (Sam Hargrave)

Den bästa Chris i en rejäl actiondängare från folk som arbetat med Avengers-filmerna. Stuntkoordinatorn Sam Hargrave sitter i regissörsstolen med manus och story av bröderna Russo. Underhållningsvåld på högsta nivå som dessutom levereras med allvar, inte med glimten i ögat. Uppfriskande och hög omtittningsbarhet.

1. News of the World (Paul Greengrass)

Mycket lyckad adaption av den fantastiska boken från Paulette Jiles. Tom Hanks som Captain och nykomlingen Helena Zengel som Johanna. Otrolig skådespelarinsats från den unga flickan. Paul Greengrass stabil som regissör. Långsamt och vemodigt om att bli övergiven och två söndriga personer som finner varandra till slut.

Bubblare:

• We are the thousand - fantastisk musikdokumentär som värmer upp i apokalypsens tidsera
• The trip to Greece - skön pratfilm med Steve och Rob
• On the rocks - mini-"Lost in translation" från Sofia Coppola med Bill Murray
• Timmy Failure: Mistakes were made - Tom McCarthys ungdomskomedi
• Greyhound - Tom Hanks jagar tyska ubåtar på Atlanten under WWII
• Noice - dokumentär om bandet Nocie som brann starkt 1979-1980
• David Attenbourugh: A life on our planet - om hur det står till med naturen
• Eurovision Song Contest: The story of the Fire Saga - roligt med en ljuvlig Rachel McAdams
• Ava - spännande actionthrillers om lönnmördare
• Sputnik - svårmodig rysk science fictionfilm
• Deliver us from evil - actionrökare om uppgörelse i den undre världen från Korea

Poddtips: Lyssna på när jag och gästerna Johan, Carl och Niklas poddar om våra respektive topp 10-listor över de bästa filmerna från 2020! 

Program 1 

Program 2

Lästips: Andra bloggar som listat sina filmiska favoriter från 2020:

Jojjenito - länk kommer

Movies-Noir

Fiffis Filmtajm

The Dry (2020)

The Dry är en tajt och välspelat långsamt "cold case"-drama. Eric Bana spelar en polis som återvänder till sin hemstad och konfronteras med sina demoner från förr. Filmen påminner mig starkt om miniserien "Sharp objects" samt påminner också om den australiensiska klassikern "Picnic at Hanging Rock".

Genren som sådan tilltalar mig. Vår huvudperson utreder både ett brott som begåtts i nutid och ett brott som begick när han var tonåring och som han blev anklagad för. Filmen är lika mycket en psykologisk thriller som en proceduriell polisfilm.

Filmen har en vemodig ton och den är rejält sorglig vilket passar perfekt. Eric Bana är mycket bra i huvudrollen i en nedtonad och snarare eftertänksam rolltolkning av en man som försökt fly sin historia.

Nykomlingen BeBe Bettencourt spelar Ellie och hon fångade sannerligen mitt öga. Hon levererar en magisk scen där hon vid en lägereld framför den kända åttiotalsdängan "The Killing Moon". Tala om "scene stealer". Genombrott!

Kul att återse "The Gyro Captain".

Rekommenderas varmt till fans av genren.

Betyg: 4/5

Re-Watch: Dirty Harry (1971)

Nu har Shinypodden säsong 10 dragit igång och denna säsong tittar vi på Clintan! Under denna första säsong av Clintanpodden kommer jag tillsammans med gästerna Joel och den store Frans titta närmare på 15 av hans film där han antingen regisserar eller spelar en stor eller huvudroll.

Vi inleder säsongen med en trio "Dirty Harry"-filmer. Och som sig bör blir det den första filmen i serien som inleder vårt poddäventyr. "Dirty Harry" kom ut 1971 för exakt femtio år sedan. Jag såg om den och skrev om den här på bloggen så sent som 2017. Den texten står sig väl än idag, ni kan läsa den här.

Filmens styrkor ät fortfarande miljöerna och stilen som är så "sjuttiotal". Jag gillar musiken och stajlen. Clintan sätter karaktären Harry Callahan från första rutan. Denna film är mer realistisk och grundad än vad efterföljande filmer i serien blir, såvitt jag kan erinra mig. Jag gillar också massmördaren som är helt crazy. Han är en elak jävel helt utan empati men också feg och en svag stackare så snart Harry sätter klorna i honom. Men filmen lever mycket på dessa två karaktärer som både är motpoler och likasinnade.

Tyvärr tappar filmen tempo under andra halvan och det känns som att den trampar vatten ett tag, men det är ett överkomligt problem då sista actionsekvensen ger ett tillfredsställande slut.

Lyssna på poddavsnittet på er poddapplikation eller på hemsidan.

Betyg: 3/5

The Trip to Greece (2020)

Den första The Trip var en frisk fläkt och jag gillade den mycket men av okända anledningar har jag inte sett uppföljarna från Spanien eller Italien. Men nu har jag tagit mig an The trip to Greece i alla fall.

Steve Coogan och Rob Brydon spelar vagt semidokumentära versioner av sig själva men filmerna har manus och regisseras av Michael Winterbottom. Det påminner mycket om Richard Linklater, Ethan Hawke och Julie Delpys ”Before”-filmer. I båda filmserierna spelar skådisarna karaktärer som bygger på dem själva men ändå är det inte dokumentärt.

Och precis som i ”Before”-filmerna är kanske behållningen i ”The trip”-filmerna att det är mysigt att hänga med skådespelarna i en timme eller nästan två. ”Before-”filmerna bygger på varandra och ska med fördel ses i rätt ordning. Jag vet inte hur centralt det är i denna filmserie och kanske var det olyckligt att jag såg denna före dess två föregångare?

Bästa scenen i filmen var på restaurangen med den tyska servitrisen (Soraya Mahalia Häfner). ”Already enjoy”-tjejen! Den var underbar då den var både avväpnande enkelt och överraskande. ”Now you can enjoy completely.”

Som vanligt hinner Steve och Rob täcka in många ämnen, allt från de gamla grekerna till imitationer av Brando, Dustin Hoffman, Arnold och många fler. Jag gillade utvecklingen om att de gamla grekerna insåg att människor kan ha både gott och ont inom sig. Detta med anledning av den toxiska och svartvita miljö som existerar i sociala medier och efterföljande ”cancel culture”.

Då nästa alla scener utspelas på restauranger bör man sannerligen ha ätit före man sätter sig ner för att se denna film. Jag kommer ihåg det som att den första filmen mer fokuserade på vad de åt, på själva maträtterna och restaurangerna. Nu nämnde knappt vad ställen hette de åt på. Något jag ska spana på i de ännu osedda andra och tredje filmen.

I slutet nyktrar filmen till rejält då Steve pappa går bort i sjukdom. Detta hände i verkligheten redan 2018 men jag har inga problem med att känna att Steve spelade de scenerna med känslor från det verkliga livet. Tyvärr kunde jag allt för enkelt relatera till den biten av filmen, dessutom dubbelt upp. När ”On the nature of daylight” spelades blev det nästan dammigt i rummet.

Jag gillar detta mycket men det är en typ av filmgenre som är vansklig att betygsätta. Den kan vara värd en fyra till och med i rätt humör men jag nöjer mig med en stark trea.

Betyg: 3+/5

Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings (2021)

Ännu en ny MCU-film och det blir ett givet biobesök. Efter att ha blivit mycket nöjd med den första filmen i Phase 4 gick jag in till denna film med vissa förväntningar och de blev uppfyllda. Det är  fascinerande att se MCU utforska olika filmiska genrer. Tidigare har de gjort konspirationsteori, heist movie, dansfilm, komedi och drama. Nu har turen kommit till fantasy blandat med karatefilm. Just fantasyinslagen var en trevlig överraskning.

Detta är en actionfylld film med hjärtat på rätt ställe, och den känns framför allt snäll. Är detta en ny trend? Har Ted Lasso ritat om kartan totalt? Bort med dystergökar som Batman och cyniska serier som "The Boys", in med lite mer snällhet? Vem vet...? Spaningen är svag.

Vad man kan sakna i denna film och de flesta MCU-filmer (utom några av de bästa filmerna från Phase 2 och 3) är riktiga "stakes". Trots att det utförs farliga saker och de fajtas på alla möjliga omöjliga ställen känns det aldrig som att våra hjältar är i fara. Detta är något som jag saknar. Jag skulle vilja se riktigt barnförbjudna filmer från MCU, som komplement till de filmer som vi normalt erbjuds. Ryan Reynolds "Deadpool"-filmer är fantastiska och när det nu ryktas om att han ska flyttas in i MCU spinner jag som en katt av belåtenhet. Då återstår endast att de i några filmer tar steget till hårdare, mer realistiska actionfilmer som får rating R, som "Logan" till exempel.

Vad kan man gilla med dagens film då? Den har flera bra skådespelare, som Simu Liu, Awkwafina, Meng'er Zhang och inte minst Tony Leung i rollen som skurken. Men jag hade också mycket kul med Ben Kingsley i den återkommande rollen Trevor Slattery. Till skillnad från vissa andra superhjälteserier har MCU svårt att hålla sig från att inkludera element med glimten i ögat i sina filmer. Jag gillade lurendrejeriet med de två lurviga drakarna eller hundarna eller vad det var, och kände mig lite snopen att den omtalade draken som vaktade porten var så... gulliga. Men det blev ju bättre lite senare i filmen. Drakar är coola.

För att knyta ihop nya MCU-hjältar med serien i övrigt brukar de ibland låta karaktärer från tidigare filmer hoppa in som att för hjälpa de nya på vägen. I "Ant-Man" var det en av de tristare i Sam Wilson (ni vet, The Falcon) som stöttade, medan i den första "Spider-Man" var det självaste Tony Stark som satte strålkastaren på den nya filmen. Här blev det tematisk nog Wong från "Doctor Strange" som hjälpte till. Inte den största hjälten i MCU direkt, men mer behövdes inte i detta fall.

Nu till min stora förvirring. Den lustige muskelmannen Razor Fist spelas tydligen av en skådis med det sällsamma namnet Florian Munteanu. Jag satt under filmen och trodde att det var Wes Chatham som spelar den älskvärde Amos i "The Expanse". De var otroligt lika i vissa scener... tyckte jag i alla fall.

Filmens action var exalterande men jag är egentligen inte ett stort fan av kampsportsfilmer (utan "stakes"). Istället myste jag över känslan i filmen, fantasyelementen, dess miljöer och de engagerande karaktärerna. 

Betyg: 3/5

David Attenborough: A Life on Our Planet (2020)

 

Sammanfattningen av Attenboroughs dokumentär är att det är kört: We are fucked.

Det är trist att människan inte kan leva i balans med naturen, och det är tur att man lever nu och inte om 100 år, eller när det nu kan vara det stora sammanbrottet sker...

Dokumentären säljs in som Attenboroughs vittnesmål om ekosystemen på Jorden efter 70 år i branschen som naturfilmare.

Det han beskriver är en utveckling som leder till att vår planet inte kan föda oss längre. Människan kommer dö ut via en fas som beskrivs så horribelt i The Road. Efter människan har dött ut, som de dinosaurier vi är, kommer planeten återhämta sig tämligen snabbt. Bra för Moder Jord, dåligt för oss.

Han erbjuder också en lösning på problemen som är så naturligt och självklart att det är smärtsamt. Det är hemskt därför vi vet vad som måste göras men jag ser inte att det är möjlig att genomföra givet den ekonomiska, politiska och religiösa situation som råder.

Som dokumentär är detta extremt simpelt. Vi får höra Attenboroughs tala över bilder från hans karriär på tv saxat med hans 93-åriga ansikte i närbild, med lazy eye och allt. Det han pratar om är extremt viktigt och därför får filmen högt betyg, men som dokumentär ger den absolut inget nytt i format eller annat. Lite svårt att betygsätta en film som denna.

Filmen har bilder och scener som är så dystopiska att jag nästan, nästan inte vill rekommendera filmen till känsliga tittare. Men nej! Detta är ändock en film som alla bör se.

Sir David avslutar sin film med att beskriva vad som måste göras för att människan ska kunna fortsätta att leva här på jorden. Men hur kunna komma fram till detta beteende på några futtiga år eller decennier när det tagit tiotusentals år för oss att utvecklas till vad vi är idag? Känns näst intill omöjligt. 

Vad nu? Sluta äta kött, sluta äta fisk, sluta äta grönt, sluta dricka vatten, sluta leva?

Betyg: 4/5

Shinypodden säsong 10 är på väg

 

På måndag nästa vecka kommer första avsnittet av Shinypodden tionde säsong 10. Men vad blir säsongens tema?

Idag släppte vi den första av två trailrar. På torsdag kommer den andra trailern. Vad tror du temat är? Skriv i kommentarerna nedan.

Lyssna på trailern i poddappen eller på hemsidan.

F9 (2021)

Det går upp och ner med dessa "Fast & Furious"-filmer. Denna gång fick vi en otroligt svag del i serien. Då varken Dwayne Johnson, Jason Statham eller Paul Walker är med i filmen blir det extremt tråkigt i mina ögon. Istället får man dras med Vin Diesel, Michelle Rodriguez och Jordana Brewster. Till råga på allt blir det en rejäl portion med John Cena och där gick tydligen min gräns.

Filmerna i denna serie har gått över alla gränser för det otroliga och jag saknar alla former av förankring för att kunna stå ut med de sanslösa actionscenerna, sanslösa på det dåliga sättet alltså. Filmen antar dessutom en seriös ton med sitt mässande om familjen och Vin Diesels poserande som världens tuffaste kille. Jag lämnas lidande i händerna på Vin Diesels egotripp. En film som är så "over the top" måste antingen vara roligare eller kännas mer grundad i äkta känslor.

Vin Diesel är ganska värdo ändå och jag är innerligt trött på hans tjat om familjen. Dessutom skiter han och regissören Justin Lin helt i att förklara alla orimligheter och logiska luckor. F9 är som att Bobby Ewing kliver ut ur duschen om och om igen... Det är också beklämmande hur de bryter mot fysikens lagar om och om igen. Utan ironi eller något smart grepp, utan för att scenerna ska vara coola och tuffa.

Det är intressant att fundera på vad som gör att en Iron Man-, Thor- eller Captain America-film funkar bra men att denna nya typ av superhjältefilm inte alls funkar. Det jag kommer fram till är att hur engagerad jag som åskådare blir i karaktärerna eller deras relationer har en avgörande betydelse. Med en förankring i något vettigt blir överdrivna eller orimliga actionscener bara en rolig detalj, som en krydda. Men här finns inga karaktärer att riktigt gilla och med en tuff och allvarlig tonalitet blir filmen bara fånig i mina ögon. Japp... I said it.

Filmer FÅR vara fåniga, det är till och med välkomnat, men då MÅSTE det göras med en stor portion humor, glimten i ögat och med en rejäl dos självdistans.

Betyg: 1/5

Lyssna till Rapporter från apokalypsen, avsnitt nummer 25, där jag och Joel diskuterar filmen. Vi tycker olika.

Deliver Us from Evil (2020)

 

Här har vi en hårdkokt och actionfylld koreanare som för en gångs skull inte blandar tokroliga scener med seriös tonalitet! Fasen vad kul att det finns sådana ändå. 

Men hur är filmen då? Tja, den fick mig i alla fall att tänka på flera riktigt bra eller intressanta filmer som Man on fire, Extraction och The Raid. Och denna film kan mycket väl konkurrera med någon av de tre, The Raid nämligen, men den tar sig dock inte upp i de allra högsta stratosfärerna på filmhimlen. Men det är en klart underhållande film som alla som intresserar sig av genren borde uppskatta. 

Jung-min Hwang spelar Lönnmördaren In-nam som åker till Thailand för att leta rätt på kidnappad dotter till ex-flickvän. I släptåg har han Ray the Butcher (Jung-jae Lee) som svurit på att han ska döda In-nam. Därefter drar en katt och råtta-lek igång som inte slutar förrän de båda bankat, sparkat, huggit, skjutit och sprängt varandra så många gånger att de båda borde dött minst tio gånger vardera. 

Så nej, detta är inte lika dystert seriöst som Man in fire. Filmen liknar The Raid mer med tanke på hur mycket våld oskyddade kroppar får tåla under filmens gång. Detta är som en serietidning på film, en superhjältefilm kanske. Men den har heller inte stjärnglansen och glimten i ögat som den bäste Chris erbjuder i en film som Extraction.

Filmen är regisserad av en herre vid namn Won-Chan Hong som tidigare gjort Office. Denna andra film från regissören är klart bättre och det är ju ett bra tecken.

Deliver us from evil är sannerligen inte en tråkig film, men när jag nu många veckor efter titten skriver min text om filmen kommer jag knappt ihåg några detaljer alls. Den har inte satt sig i mitt minne som riktigt bra filmer nästan uteslutande gör. Jag ger filmen en trea.

Betyg: 3/5

Veckans låt

Det känns som att jag missat en vecka eller två. Hmm, ska jag vara ärlig är det risk att det inte blir en låt varje vecka under denna banner. 

Men nu kände jag att det var dags med lite Kate Bush och en av hennes mest fantastiska sånger, en sång om saknad och hjärtesorg. 

A coral room.