"Dead Man's Folly" by Agatha Christie

Tom Adams cover, 1978

Publicerad 1956    
Agatha Christies bok #48
Poirot #27

Location: Herrgården Nasse House i grevskapet Devon i södra England.

Innehåll: Ett mord, en försvunnen lady och en gammal man som drunknar efter en kväll på puben.

Trivia: Förebilden för Nasse House är Agathas eget sommarpalats Greenway House i Devon.

Revy

Jag läser och poddar om Agathas böcker parallelt och på grund av planering av podden hoppar jag nu fram till 1956 och Poirot-boken Dead Man's Folly.

Detta är också den tredje boken vi får träffa Agathas alter ego deckarförfattarinnan Ariadne Oliver. Det är alltid kul att träffa henne, en känsla jag har med mig från Suchets adaptioner. Hon är rolig och finuerlig och en härlig side kick till Poirot, eller om det nu är vice versa.

Ariadne kontaktar Hercule då hon anar oråd bland folket på Nasse House. Hon är själv inbjuden till gårdens sommarfest där hon ska köra ett murder mystery till allas stora förtjusning. 

Ariadne ber Hercule komma dit då hon anar ugglor i mossen. Hon är inte helt tydlig med varför hon vill att Poirot ska ansluta och han blir förgrymmad över det när han känner sig ditlurad. Men hennes näsa för oegentligheter har rätt, ett riktigt mord utförs under lekens gång. Dessutom försvinner husets värdinna och en massa andra skumma saker händer under dagen. Varken den lokala polisen Bland eller Hercule själv förstår vad som har hänt. Hercule blir mycket bekymrad över att inte förstå. Han som endast söker sanningen och sakernas ordning!

Vid sidan av mordmysteriet är bokens huvusakliga tema den förändring den gamla förnäma familjen Folliat har utsatts för. Detta är något som Frans pratat om mycket i podden, hur Agathas böcker mer och mer belyser, utan att döma, hur olika samhällsklasser situation förändras från och med mellankrisgtiden och långt in på andra halvan av 1900-talet.

Den gamla damen Amy Folliat är bokens mest intressanta karaktär tillsammans med Lady Hattie Stubbs. Bådas historia är av den tragiska sorten.

Agatha beskriver Nasse House som om hon hade bott där. Vilket har sin förklaring i det välkända huset som inspirerat dikten, hennes eget sommarparadis The Greenway House vid floden Dart i södra Devon.

Suchet insåg betydelsen av just detta faktum och boken i sig. Adaption sändes som det tredje sista avsnittet i den allra sista säsongen. Denna historia var dessutom det sista avsnittet som spelades in. Den allra sista scenen som Suchet spelade in i rollen som Poirot är då han går upp mot husets entré och in i huset. Suchet tar farväl av Hercule genom att gå in i Agathas sommarhus. Det är en vacker scen och jag blir lätt rörd när jag tänker på det.

Boken är lätt att läsa och den har många små lustigheter. Dialogen mellan Adriane och Hercule är fyndig och uppfriskande. Boken innehåller också en myriad av  små betraktelser på miljön och den brokiga skaran av karaktärer som ordnar festen. 

Men bokens botten är i grunden en tragisk och tämligen mörk historia. Intressant nog har boken ett öppet slut som tydligen diskuteras på forum. Jag är dock tämligen övertygad om att scenen ska tolkas på det met mörka men också enklaste sättet dvs att den gamla damen ber om att få vara själv när hon tar livet av sig. Hon kan inte förmå sig att se skandalen i vitögat. 

Suchets team valde att skriva om scenen lite lite, så att tanken med slutet hålls intakt men det blir lite mer komplett, som ett tydligt och definitvt slut. De två skotten är ett murder-suicide. Amy skjuter sonen sin och därefter sig själv. Hercule låter det ske. Ordningen var rubbad, kraftigt rubbad, men nu blev den återställd så gott det gick.

Hercule (Suchet): "Bon." 

UK original book cover, 1956

Shetland - Series 3 (2016)

 

Inför tredje säsongen omformades serien till ett fall per säsong, alla sex avsnitt. Denna historia är skriven av fyra personer i ett "writer's room" och inte en adaprion av någon av Ann Cleeves romaner. Visst det kan bli bra ändå, men det är alltid ett litet varningtecken när dessa "writer's room" ska stå för manus. Beware!

Säsongen går all in på misär, det är våldtäkter, självmord, horribla mordfall osv. Moderna brittiska polisserier har enligt utsago tagit stort intryck av våra nordiska författare. Det blir en rejäl dos diskbänksrealism i denna säsong. Inte min favorit.

Det är fortfarande lite svajigt med karaktärerna. Jimmy Perez är stabil. Tosh som ska vara "second in command" är skriven och spelas som en osäker tonårstjej och Sandy är lila slarvig och klumpig i sitt polisutövande som tidigare. Det är inte ett professionellt team vi ser in action direkt. Men antar att showen tänker att det ska vara realistiskt, gritty and rough...

Vi ser först Sandy gå rakt in i ett överfall som om han inte hade någon tanke på risker (eller att ringa in backup), för att sedan se Tosh gå rakt in i ett överfall trots att hon av någon outgrundlig anledning lämnats ensam i Glasgow efter ett antal mycket tydliga hot mot Perez och hans team. Mer om manusförfattarna nedan.

Säsongen har åtminstone tre notabla gästskådisar vilket piffar upp. Vi har Ciarán Hinds (Roy Bland från Tinker Tailor Soldier Spy), Saskia Reeves känd från Slow Horses (där hon spelar en av favoriterna Catherine Standish) samt James Cosmo som vi sett som Jeor Mormont,  the Lord Commander of the Night's Watch. Det är kul med kända ansikten som poppar upp från andra filmer eller serier.

Jag tyckte det var ganska tredvligt med två avsnitt per adaption (av en roman). Nu fick vi en mer normal struktur med en historia som löper under hela säsongen. Mer handling därmed vilket ställer större krav på manusförfattarna och deras noggrannhet med kontinuiteten. Det ställs också större krav på dem att få allt att hänga ihop, och där haltade denna säsong betänkligt. 

Flera till synes underliga beslut togs av teamet. Tyvärr kändes det som att detta hände för att det bhövdes för historien, inte för att det var rimliga beslut av polisen eller andra aktörer. Detta är ett problem som kan bero på att de skriver handlingen bakifrån, hittar på det grymma brottet först och sedan lappar ihop historien så att säga baklänges. Det kan också bero på dålig synk mellan olika författare i teamet såklart. Den nästan ouppnåeliga mästarklassen av denna typ av serier är första säsongen av True Detective och den skrevs av en enda manusförfattare, inte ett team. Där ser man. 

Ok, men trots ovan är Shetland en bra serie helt klart och det beror mycket på den spektakulära miljön. Jag gillar några av karaktärerna men flera håller inte måttet (manus, dialog, casting eller skådespeleri i en vild blandning). Säsong 3 var mest sorlig på ett deprimerande sätt, inte på det vemodigt "mysiga" sättet. Oklart vad jag menar?

Jag blev nedstämd med en olustig känsla i magen efter sista avsnittet. Det finns olika typer av "sorgligt". Många av de bästa sorgliga historierna får en att bli uppfylld av en djupt förankrad och fantastiskt bra berättad historia. Inte  här inte, istället känns det nästan som att de öst in så mycket vidirigheter som möjligt för att chocka publiken. Det blir inte lika bra.

Betyg: 2/5

Shetland - Series 2 (2014)

Jag klippte säsong 2 av Shetland också inför seglingen till Shetlandsöarna. Även här får vi renodlade adaptioner av Ann Cleeves böcker i två avsnitt per bok. Säsongens sex avsnitt avhandlar i ordning debutboken Raven Black, fjärde boken Dead Water samt femte boken Blue Lightning. 

Serien tuffar på i samma hjulspår som första säsongen. Min favorit var avsnitt fem och sex då boken Blue Lightning adapterades. Handlingen utspelas på den lilla ensliga ön Fair Isle någonstans mellan Shetlandsöarna och Skottland. Jimmy Perez åker dit och blir inblåst så att han inte kan lämna. Closed room mystery! Det leder till en tryckande stämning bland forskarna på stationen. Ön har ett rikt fågelliv och det ska forskas så i i bänken på dem. Man skulle kanske kunnat tro att de där fågelskådarna vore vänliga människor men icke. Forskningsstationens chef har blivit brutalt mördad. 

Åter igen är produktionen bra med starka skådespelarinsatser. Enda kända namnet jag kände igen var i avsnitt ett och två där Brian Cox dök upp i en viktig roll.

Under serien fann jag dock att Tosh var konstigt skriven. Hon spelas som om hon är så osäker på sig själv så att jag uppfattar henne som en tonårig lärling istället för en "second in command" på Shetöandspolisen. Jag kanske tolkar karaktären fel men det var något som sticker i ögonen i alla fall.

Men seriens viktigaste och bästa karaktär är ändå öarna, havet och miljön i övrigt. Superbt. Extra roligt att se Fair Isle, en ö vi hade planerat att segla till men tyvärr gick det inte då privata båtar avråddes att segla dit då den enda bryggan höll på att renoveras. Jaja, jag får väl segla dit någon annan gång.

Betyg: 3/5

The Glass Key (1942)

The Glass Key med Alan Ladd och Veronica Lake är en intressant men tämligen rörig film noir. Alan Ladd spelar en gansters högra hand som måste balansera sin chefs nycker och fästmö, hans kontakt inom politiken som också är fästmöns pappa, och diverse sluga respektive våldsamma skurkar. Veronica Lake spelar chefens fästmö som allt eftersom blir mer och mer förtjust i Ladd. Det mest röriga handlar om mordet på politikerns odugliga son och den olycklige sonens ännu mer olyckliga flickvän. Filmen blir lite av en "who dunnit"?" mitt i allt.

Jag fann filmen tämligen intressant. Den har en tät stämning och får mig som åskådare i sitt grepp ganska snabbt. Filmen växer allt eftersom likheterna med bröderna Coens Miller's Crossing blir mer och mer tydliga. Alan Ladd spelar ju för tusan mer eller mindre samma roll som Gabriel Byrne i Coens film. Tja, det är känt sedan gammalt att bröderna blickar tillbaka på filmhistorien och låter sig påverkas av gamla filmer. Här känns det nästan som att det är en re-make men ändå inte.

Bra film och endast glada miner från mig. En stark trea!

Betyg: 3+/5

Lyssna på Shinypoddens Film Noir-säsonger. Denna film diskuterades under avsnittet publicerat den 31:a augusti, 2026. 

Film Noir-podden: This Gun For Hire vs. The Glass Key

Välkomna till det andra avsnittet av Film Noir-podden.

Under säsongen kommer vi prata om två kända Film Noir-filmer per avsnitt. 

I dagens avsnitt har vi studerat två filmer från 1942 med Alan Ladd och den fräsiga Veronica Lake. 

Frank Tuttles This Gun For Hire samt Stuart Heislers The Glass Key, den senare får oss att drömma oss tillbaka till vår tidigare Bröderna Coen-podden.

Mycket nöje.

Lyssna på Shinypodden Film Noir-säongen där vi likt Alan Ladd jagar efter Veronica Lake till sista andetaget.

"Ordeal by Innocence" by Agatha Christie

Tom Adams omslag 60- och 70-talen

Publicerad 1958
Agatha Christies mysteriebok #51
Poirot #8

Location: Herrgården Sunny Point nära den fiktiva staden Drymouth i Devon.

Innehåll: Ett psykologiskt drama blossar upp när ett två år gammalt mordfall inom familjen Argyle, som troddes vara löst, öppnas upp igen.

Revy

Jag och Frans bryter nu ordningen och hoppar fram 23 år i tiden tillår 1958 då Agatha publicerade mysterieboken Ordeal by Innocence (sv. Prövad oskuld). Under sommarsemestern drar jag till England och beöker Frans. Under visiten kommer vi göra en utflykt med några nätters övernattning till Darthmouth, Devon. Vi ville läsa och senare podda om böcker som utspelas i grevskapet och bröt därför vår strikt kronologiska resan genom Agathas bibliografi.

Jag var mycket nyfiken på hur Agathas stil hade förändras när det gäller form, tonalitet eller annat under det långa tidshoppet. Jag kunde direkt efter de första kapitlen konstatera att det hade skett ganska tydliga förändringar. Borta är den lekfulla och lättsamma stilen som jag förknippar med hennes tidigaste böcker. Inledningen av boken är tung och en tryckande stämning infann sig redan på första sidan. Det kändes nästan klaustrofobiskt och jag anade oråd som om det var starten av en skräckroman.

Att kalla den för en skräckroman skulle kanske böja på genregränser men inom psykologins värld kan den nog kallas för det ändå. Fokus i boken ligger inte enkom på "who dunnit?" utan på psykologin under ytan hos dramats aktörer.

Notabelt är att vi inte har någon av de vanliga detektiverna som Poirot eller Miss Marple att hålla i handen. När de kända detektiverna är med förväntar jag mig att mysteriet kommer bli löst. Här har jag ingen sådan snuttefilt att förlita mig på. Jag inser att jag balanserar på en slak lina utan något säkerhetsnät som kan stoppa fallet.

I Ordeal by Innocence har vi inte ens en enskild huvudperson som utreder fallet. Detta gjorde att jag en lång bit in i boken trodde att vi inte skulle få något svar om vem mördaren var, och jag såg fram emot ett helt öppet slut till och med. Nu blev det inte så.

Mordet i fråga är på Rachel Argyle, mamma till fem adoptivbarn och gift med Arthur Argyle. Barnen är Mary, Mickey, Jacko, Hester och Tina. Rachel beskrivs som den perfekta männsiskan inledningsvis. Hon är god, generös, kompetent, vacker, har en förmögenhet att spendera på diverse välgörande ändamål, en stark vilja, överdrivet starka moderskänslor och hon vet allt... "Mother knows best."

Snart inser vi dock att allt inte var fridens liljor i det Argylska hemmet torts Rachels förträfflighet. Alla hennes adoptivbarn var påverkade av Rachels magnifika personlighet, som små planeter som cirkulerar runt solen och som till slut kommer slukas i ett inferno av den överbeskyddande modern. 

Rachel var helt enkelt för god och för kompetent. Hon la sig i alla detaljer i sina barns liv långt upp i vuxen ålder. Agatha beskriver känslorna med exakt precision barnens känsla av instängdhet och lusten att få leva ett eget liv. Flera av dem börjar förakta och hata sin välmenande moder mer och mer. Mickey hatade henne från starten då han ansåg sig "stulen" från hans biologiska mor (som för övrigt inte ville ha honom).

Rachel som mordoffer är mycket intressant i kontrast till Cassetti i Orientexpressen. Rachel är *för* god, Cassetti är *för* ond.

Handlingen tar fart när Dr. Calgary återvänder till civilisationen efter två år på en polarexpedition, och promt lämnar ett vittnesmål till polisen som ger Rachels och Arthurs son Jacko ett vattentätt alibi för mordet. Han hade blivit dömd för mordet på sin mor och snart efter det dött av sjukdom i fängelset. Dr. Calgary åker till Sunny Point för att informera familjen de glada nyheterna att Jacko inte var oskyldig. Vad Dr. Calgary inte hade förstått var att det istället måste ha varit någon i familjen och dess hushåll som utfört mordet. Och att detta ställer till det för alla inblandade...

Jag fann Dr. Calgarys roll inledningsvis vara högst tveksam. Jag ser honom som en idiot att inte förstå hur detta skulle komma att spelas ut. Obegripligt. Samtidigt handlar det om moral och etik och ett samvete som inte kan tillåta honom hålla tyst. Hans roll i dramat skulle dock kunnats snidats bättre.

Bokens stora behållning är denna situation... Familjens överhuvud Rachel Argyle har blivit mördad av någon i familjen eller någon av de två anställda, sjuksköterskan Kirsten eller sekreteraren Gwenda. Först dömdes Jacko och alla var mer eller mindre nöjda med det men nu har det uppdagats att han var oskyldig. Oskyldig.

Det är alltså någon annan av de åtta, eller sju egentligen. Alla misstänker varandra generellt sett och någon i familjen i synnerhet. Alla blir misstänkta av polisen och samhället i stort. Planer som smidits efter sorgen lagt sig efter mordet omkullkastas. Relationer som igår var stabila blir uppluckrade av misstro. Bönande och bedjande om ens oskydighet faller platt till marken.

Bokens viktigaste scen är mellan Hester och Dr. Calgary just efter han har informerat familjen om att Jacko var oskyldig...

Hester: "It's not the guilty who matter. It's the innocent."

Hon har så rätt. Och det är i detta jag ser den största förändringen jämfört de första sexton böckerna jag läst av Agatha. Här är fokus på de oskyldiga, inte den eller de skyldiga. Detta är en mycket spännande insikt.

Boken är inte lika lättläst och underhållande som de tidigare äventyrsromanerna, men som psykologiskt drama var den suverän. Jag kände med alla i hushållet, jag kunde verkligen känna den svåra situationen de försatts i. Hela boken var tung och tryckande. En oro och känsla av analkande storm skulle bryta ut.

Allt som allt var detta något mycket annorlunda än vad jag läst tidigare från Agatha. Jag ser redan fram emot poddsamtalet med Frans om boken.

Betyg: 4+/5

Original UK cover 1958

Enola Holmes 3 (2026)

Så kommer vi till den tredje filmen i serien... Det är här hjulen börjar ramla av. Jag fann den eländigt dålig. I samtal med Frans, som förvisso såg filmen i helt andra ögon än jag, gissade jag att det tagits in en ny regissör för denna tredje film i trilogin. Och mycket riktigt det är någon pajsare vid namn Philip Barantini som regisserat. Jag läser senare på att detta dessutom är en original story, dvs inte baserad på en bokförlaga. Aha, allt har sin förklaring...

Filmen lider av flertalet continuity errors, små misstag som inte rör en när filmen i helhet är bra, men som blir ödesdigra när allt annat i filmen är svajjigt. Enola framstälsl som en egoistisk och närmast sociapatisk person vilket jag sannerligen inte tror var meningen. Flödet i filmen är svagt, det känns ofta som att scener staplas på varandra bara för att det tar den invecklade handlingen framåt, inte för att det makar sense i sammanhanget, ni vet det där problemet oerfarna eller talanglösa regissörer håller på med?

Filmen lider av samma problem som ibland sker när manusförfattare inte förstår bättre, att fokusera på actionsscener iställer för dramat eller karaktärernas interaktioner. Vi får flera scener där unga Enola medelst kung fu-sparkar och annat fajtas mot Moriarty. Som av en slump är de helt jämbördiga, vilket förlänger lidandet betänkligt.

En kul scen i slutet är när Enola ska rädda Sherlock och Tewksburys mamma från fängelsehålorna. Enola är utanför och hör dem skrika på hjälp (Sherlock???). Enola springer in och finner dem fjättrade vid stenväggen med munkavle på så att de inte kan prata med henne! Suck, detaljer som den unga publiken förväntas bortse ifrån?

Nu vänder jag mig och tittar rakt in i kameran. Den fjärde muren. Denna bedårande film använder inte den som en krydda, eller som ett överraskande avbrott för att åstadkomma en komisk effekt. Här används det så mycket att jag snarare ser det som att kameran, dvs vi åskådare, är bredvid Enola filmen igenom och hon tittar på och tilltalar oss mest hela tiden. Det känns totalt felanvänt och drar ner upplevelsen drastiskt.

Henry Cavill är inte med speciellt mycket. Helena får mer speltid och hon tar chansen till mer överspel. Någon sugen på att se henne köra en sketch med lustig dialekt så har ni denna film. Millie har vuxit upp ytterligare ett gäng år. Hon är en 22-23 år nu, hon är bra. Ingen skugga ska falla på henne. Förutom kanske att hon står listad som en av alla producers i credits och då borde hon sagt till och krävt bättre manus, bättre dialog och bättre genomförande all around. Nåväl hon är forfarande ung, vi kan inte kräva av henne att vara en Katharine Hepburn vid den åldern... Hepburn var 33 år när hon gjorde The Philadelphia Story.

Ok, så har vi dagens historielektion. Nu handlar det om att Storbrittanniens har blod på sina händer, en herrans massa blod. Kanske det mesta blodet i världshistorien. Alla engelska familjer, alla vita engelska familjer det vill säga, har blod på sina händer. De är kolonisatörer hela bunten. Fy och fä. 

I slutet av andra filmen presenterades vi för Dr Watson. Han spelas av Himseh Patel. Jag hajade glatt till då jag trodde att det var Nick Mohammed som spelar Nathan Shelley i Ted Lasso. De låter extrem lika på rösten i alla fall och med skägget och munderingen i övrigt blev jag lurad. Men icke. Nåväl om man undrar om den castingen får vi svaret i denna film. Det är som att han fick rollen enkom för att leverea en innerlig monolog om Englands synder i Indien. Historisk utbildning till de unga i publiken. Moriarty i Shannon Duncan-Brewsters skepnad adderar till lektionen när hon i sin monolog går all in mot det vita England. 

Det känns som att jag gick in på en italiensk restaurang och beställde en pastarätt som smakade bajs.

Betyg: 1/5

Enola Holmes 2 (2022)

Den första Enola Holmes-filmen var en lättsam och mysig period piece om Sherlocks yngre syster Enola. London under andra halvan av 1800-talet, en mysterium och charmiga skådespleare där Millie Bobby Brown och Henry Cavill stod ut.

När så Frans nämnde att han just sett trean blev jag ivrig. Trean!? Jag tog skyndsamt mig an att se ikapp tvåan som kom ut 2022 (tydligen).

Detta är som en snuttefilt, som comfort food. Man får det man önskar. Detta är inte fine dining och en upplevelse som skakar om livet. Det är gulligt mys och inte mycket mer. Eller? Det var i alla fall vad jag tänkte när jag tog mig an denna och den nyligen släppta trean. Men som det visade sig finns det mer i dessa filmer än vad jag först uppfattat.

Nåväl i tvåan har Enola startat en helt egen detektivbyrå. Påmanad av mamman ska en redig tjej klara sig själv! Hennes första uppdrag blir att leta reda på en försvunnen yngre dam, tillika storasyster till uppdragsgivaren. Enola stöter på en hemsk hemlighet och hon måste till och med samarbeta med bror sin Sherlock för att lösa mysteriet.

Filmen är bra gjord och miljöerna sitter som en smäck. Regissören Harry Bradbeer är dock långt från Chris Columbus i skills. Good enough utropar jag glatt!

Det är skådespeleriet jag blir mest indragen i. Millie Bobby Brown har vuxit upp lite från hennes tid i Stranger Things. Hon är charmig och det är finurligt när hon bryter den fjärde muren lite titt som tätt. Det är bättre de första gångerna, det blir lite tjatigt till slut men filmen håller sig på rätt sida. Millie gör sin Enola till en hel person med kött och blod. Good enough!

Favoriten i denna och övriga filmer i serien är dock Henry Cavill som Sherlock. Det är kul att se den store Henry Cavill spela andra eller är det till och med tredje fiolen på detta sätt. Han har en tyngd i sitt skådespel som står ut. Han är mycket medveten om att han gör detta som ett kul extraknäck. Kanske som en tjänst åt någon i branschen? Om någon vet eller hört honom prata om dessa filmer skriv av er i kommentarerna!

Ok, andrafiolen spelas nog ändå av Helena Bonham Carter som mamma Eudoria Holmes. Hon spelar en spännande karaktär. Det är kampen för kvinnors rätt och ett maniska coachande av Enola för att hon ska bli och förbli självständig som mest står ut. Tyvärr gör Helena Bonham Carter som vanligt, hon spelar över lite och ibland mycket. Hon är som en annan Jack Sparrow i en roll som med lite mer gravitas skulle ha kunnat bli så mycket bättre. Javisst, denna film vänder sig till en young-adult publik, men jag tycker att trots det ska filmen göras så bra som möjligt.

Filmens main villain är Moriarty spelad av Sharon Duncan-Brewster. Jag blev lite förvånad när en svart dam spelade Sherlocks gamle nemesis. Det var en oväntad variant. Lite oklart varför teamet gjorde detta val...? För att matcha filmens protagonist, unga Enola? En kvinna mot kvinna fight?

Förutom mysfaktorn bidrar dessa filmer med historielektioner också. I den första filmen belystes sufragetternas kamp för kvinnors rösträtt. Här är det missförhållanden på fabriker under den viktorianska eran. Den försvunna kvinnan Enola kämpar så för att hitta är baserad på den verkliga Sarah Chapman som typ startade den första strejken i England eller något sådant. 

Dessutom fick Moriarty (Shannon Duncan-Brewster) en lång monolog om hur fel det var att de vita var rika och hon var fattig. Det verkade som att det var enda fundament för hennes evil mastermind. Liten besvikelse om ni frågar mig. Jag hade nog en annan bild av den gode doktorn, mer i linje med Blofeld eller varför inte en annan ikoniska villain som Bellatrix Lestrange...

Ok, nu får det vara nog om denna film. Jag har ju en film till att skriva om nu!

Helt ok film. Den kommer inte upp i samma nivå som den första som förvisso hade den stora fördelen att få berätta en origin story, vilket vi vet alltid är mycket lättare. Det är sedan gammalt.

Betyg: 2/5

Stranger on the Third Floor (1940)

Vi inledde vår resa inom Classic Film Noir med Stranger on the Third Floor från 1940. Man ser lite här och där att denna film omnämns som den första Film Noir-filmen. Gott så, men de flesta anser faktiskt att The Maltese Falcon från 1941 är startskottet på genren. The Maltese Falcon var andra filmen i avsnittet och revy poå bloggen finns sedan tidigare.

Här möter vi Peter Lorre som the Stranger, John McGuire som den syniske journalisten Michael och Margaret Tallichet som flickvännen Julie. Peter Lorre är alltid intressant att beskåda, de övriga två var svaga.

Filmen har flera aspekter som vi förknippar med Film Noir med en stor skillnad i det att den har ett tillrättalagt och lyckligt slut. Det kanske man inte förväntar sih av en fullfjättrad Film Noir.

Men vi får i alla fall karaktärer med tveksam moral och etik, snygga fotovinklar med knivskarpa skuggor. Stora delar av filmen, för stora till och med, berättas via voice over. Filmen behandlar den manliga huvudpersonens samvetskval över vad han gjort. Allt detta passar in i Film Noir. De gjorde ett bra försök, kom 80% i mål. Det hastigt ihopknåpade lyckliga slutet var dock malplacerat.

Det var en bra första film. Vi fick doppa våra tår i genren, och vi kände att vi äntligen var på väg. MEn filmen kommer stor med sannolikhet hamna i bottenskrapet av våra valda filmer.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypoddens Film Noir-säsonger. Denna film diskuterades under avsnittet publicerat den 24:e augusti, 2026. 

Film Noir-podden: Stranger on the Third Floor vs The Maltese Falcon

Välkomna till det första (riktiga) avsnittet av Film Noir-podden.

Under säsongen kommer vi prata om två kända Film Noir-filmer per avsnitt. Och vår cup, vår brackett återkommer till lyssnarnas nöje eller fasa. Denna gång dubbelt så omfattande! Vi går från 16 till 32 tävlande filmer.

I dagens avsnitt klipper vi Boris Ingsters Stranger on the Third Floor från 1940, som enligt vissa källor kanske kan vara den första Film Noir-filmen, samt John Hustons The Maltese Falcon från 1941 som ännu mer anses vara den första Film Noir. 

Mycket nöje.

Lyssna på Shinypodden Film Noir-säongen där vi låter oss, likt damerna i Hollywood, förföras av den ståtliga Humphrey Bogart.