fredag 7 oktober 2022

Predator 2 (1990)



Jag såg nyligen ”Prey” och blev sugen på mera predator-film, och kom då på att jag ju inte ens sett ”Predator 2”. Detta måste ju åtgärdas!

“Predator 2” är en riktig b-rulle, men en festlig sådan. Den kom ut tre år efter Arnolds klassiska originalfilmen. Filmen inleds bra med kameran riktad över djungeln för att snart panorera upp över träden och in över Los Angeles 1997. Från en djungel till en annan. Just att de byter miljö för predatorn gillar jag skarpt. Något som de gjorde så bra med årets ”Prey” också.

Jag gillar också att vi får lära oss lite mer om predatorn. Han har uppenbarligen en kod, som att han skonar en gravid kvinna. Och att han uppenbarligen ger sig på alfahannarna bland människorna. I detta fall kombattanterna i ett våldsamt krig mellan knark- och ligisterna på ena sidan och polisen på andra sida. Det är ett laglöst land, nästan som Sverige 2022!

Tyvärr är inte skådespeleriet inte på topp på alla håll och kanter. Speciellt Maria Conchita i rollen som Leona är extremt svag, speciellt hennes leverans av dialogen. Sanslöst. Tyvärr håller inte Danny Glover riktigt till att bära en film på sina axlar heller. Precis som i ”Dödligt vapen” är han frenetisk, här är han på en hysterisk nivå. Det blir inte bra som helhet, känns så fejkat.. I övrigt är han ungefär som han är i ”Dödligt vapen”-filmerna och det är väl helt enkelt hans skådespelartak. I de filmerna dras det största lassen av Mel Gibson, Joe Pesci och René Russo så det syns inte lika tydligt där.

Däremot får vi flera festliga skådespelare i mindre roller i denna film. Bill Paxton spelar en ung hetsporren till polis. Sen har vi hjälten Gary Busey som en federal agent på ett uppdrag. Hur många filmer har Gary Busey lyft på egen hand från 80- och 90-talen egentligen? Till sist ser vi en ung Adam Baldwin som en av agenterna i Buseys team.

Filmen har inte speciellt hög ”production value” vilket man kan ta när det gäller en b-rulle. Men det är egentligen synd för storyn, om än inte dialogen, har något spännande. Jag gillar trots allt utvecklingen av ”the lore” runt predators som ges här.

Till sist kan jag undra hur stora joints King Willies gäng kunde rulla egentligen. Väldigt stora!

Betyg: 2/5





onsdag 5 oktober 2022

Tuntematon sotilas (2017)



Okänd soldat är en finsk krigsfilm från 2017, den tredje filmatiseringen av Vainö Linnas roman med samma namn från 1954. Filmen följer ett antal soldater under Fortsättningskriget 1941-1944. Detta är kriget mellan Finland och dess allierade Tyskland mot Sovjetunionen ett år efter Finska vinterkrigets slut (1939-1940).

Jag insåg snart att filmen skulle utspela sig över flera år och att man som åskådare antogs känna till krigets förlopp, så jag stannade filmen och läste på vad som hände. Man kan grovt sammanfatta att efter att finnarna förlorat en hel del land under Vinterkriget försökte de, inledningsvis framgångsrikt, ta tillbaka de förlorade områdena under Fortsättningskriget. Men krigslyckan vände och sedan var de på defensiven ända tills de tvingades till förhandlingar och mer förluster. Svårt att besegra jätten i öster helt enkelt...

I filmen får vi se många namnlösa finska (och ryska) soldater dö men den fokuserar mestadels på en liten grupp soldater som vi får följa "until the bitter end" så att säga. Det känns inte som en film som hyllar individuella prestationer men man blir ändå som åskådare mycket engagerad i deras öden. Favoriten var filmens huvudperson Rokka, förträfflig spelad av Eero Aho. Han fick mig att tänka på Sergeant Elias (Willem Dafoe) i Oliver Stones Platoon från 1986. Andra soldater vi fick lära känna lite närmare var Koskela, Hietanen, Kariluoto och Vanhala. Hjärtat blöder...

Detta är en otroligt imponerande storfilm från våra bröder och systrar i öster. Det är bara att buga ock bocka och hatten av. Filmen är lång och som ofta med filmer på tre timmar eller mer kommer man som åskådare in i en speciell känsla under filmens gång. När filmens eftertexter rullar känns det nästan konstigt i stunden när man återgår till vardagen.

Som antikrigsfilm är den effektiv och jag fann den otroligt dramatisk under sista timmen när finnarna trycktes tillbaka av ryssen. Jag ville så gärna att åtminstone Rokka skulle få överleva. Men förutom att jag levde mig in i hans och hans familjs situation kändes filmen samtidigt för övrigt lite distanserad. Det blir lätt så med filmer som hoppar snabbt framåt i tiden. Det känns fragmenterat och närheten till karaktärerna minskar lite var gång man rycks iväg och hoppar till en ny sekvens. Det var samma sak med en film som Doctor Zhivago som jag såg i våras.

Men missförstå mig inte nu, detta är överlag en mycket, mycket bra film som vansinnigt nog tyvärr känns högst aktuell nu hösten 2022.

Betyg: 4/5





måndag 3 oktober 2022

Last Flag Flying (2017)


På något sätt hade jag missat Richard Linklaters film "Last flag flying" från 2017. Jag gillar Linklater och trodde mig se det mesta från honom vid detta laget. Filmen kallas en dramakomedi både på IMDB och Wikipedia. Och visst är den rolig på ett tvistat sätt, men den är framför allt otroligt sorglig i grunden. Antikrigsfilmer kommer i många skepnader.

Om du är en av alla som tror att Steve Carrell endast kan spela komedier så kan du med trygghet kolla in denna film. Carrell är otroligt bra i en lågmäld och rent dramatisk roll. De säger att komedi är det svåraste att spela så det är egentligen inte konstigt alls när man ser kända komiker briljera i dramer.

De komiska inslagen står framför allt karaktären som spelas av Bryan Cranston för. Tyvärr har jag svårt för den mannen men han gör sin frispråkige och cyniska krigsveteran med bravur. Den tredje mannen i trion spelas av giganten Laurence Fishburn och han står för allvaret, tyngden och en man som funnit stillhet via religionen.

Filmen är en "road trip" på ytan då Steve Carrells karaktär uppsöker sina gamla vapenbröder från Vietnamn för att få hjälp med en jobbig sak. Men den är lika mycket en inre resa, vilket givetvis är meningen med filmen. De tre måste rannsaka sig många gånger om för att reda ut vad de gjort och inte gjort och var de står idag. 

Filmen blandar fina och smärtsamt ömma scener med en vass och rivig dialog. Jag uppfattar en vrede under ytan som hela tiden hotar med att explodera, men samtidigt är filmen stramt hållen. Den är överraskande för att komma från Linklater. Jag förstår inte hur denna film passar in i hans övriga filmografi. Det är något jag får fundera på...

Filmen är riktigt bra, men den är också smygande sorglig och jag lämnas med en känsla av hopplöshet efter titten. Jag är inte helt säker på att det var det Linklater siktade på med filmen. Eller så var det just det, och i så fall lyckades han.

Betyg: 3/5

fredag 30 september 2022

Thor: Love and Thunder (2022)



Men hörrni, vad har hänt med MCU egentligen? Jag som var ett så stort fan av den osannolika filmserien i tre faser. Nu under Phase 4 har allt rämnat till skärvor och smulor av vad som byggts upp. De nya filmerna har inte alls fångat mitt intresse och uppföljarna i sedan tidigare etablerade filmserier inom serien har inte levererat. Jag hade dock hyfsat stora förhoppningar inför Thor 4 på grund av Chris Hemsworths charm och regissör Taika Waititis känsla för humor. Men detta var den första MCU-filmen på evigheter som jag inte iddes ta mig iväg till biograferna för en titt. Ett tecken starkt som något att MCU börjar tappa greppet om mig som kund.

Problemet med denna film är att jag nu en dryg vecka efter titten inte ens kommer ihåg vad den handlade om. Jag kan ärligt påstå att jag flera veckor, ja till och med flera månader efter jag såg de allra flesta filmerna i de tidigare faserna av projektet kom ihåg handlingen tydligt. Det känns som att historierna nu för tiden är onödigt komplicerade, invecklade eller bara menlösa. Det är som att manusförfattare måste hålla flera bollar i luften samtidigt och därmed blir resultatet grumligt och ofokuserat. De måste förhålla sig till vad som berättats tidigare i serien, och ta historien framåt enligt någon oklar road map samt dessutom checka ett antal boxar av "måsten" som gäller i Disneys övergripande kvalitetsplan. Det känns som ett 20-talsproblem som förhoppningsvis kommer brytas av nya unga kreativa filmskapare.

Så jag kommer inte ihåg vad filmen handlade om. Jag ser i listan av skådespelare att Christian Bale är med. Just det, han spelade någon slags stackars villain. Fan vad jag inte gillar den skådespelaren. Sen är ju giganten Russel Crowe med också. Han har blivit lite livsnjutande rund om magen och hans version av en dekadent Zeus var otroligt underhållande. Och där har vi nog kommit till insikt om denna film. Den är som att filmen består av en massa roliga sketcher intryckta i en oengagerande och riskfri familjefilm.

Jag gillade de skrikande getterna, Matt Damons cameo, Liam Hemsworths cameo (och ja, Sam Neill och Melissa McCarthy också), Chris charm och Thors kärleksrelation till sin nya hammare, Waititis Korg, Guardians cameo, Zeus, användningen av Guns'n'Roses låtar i filmen... 

"You flicked too hard, damn it!" Reaktionen has Zeus entourage, kvinnliga och manliga, för att inte tala om Tessas och Natalies!! Enkel under-bältet humor går alltid hem. "Looks like a shy courgette". Scenen i Omnipotence City är nog den roligaste enskilda scenen bland alla Thor-filmer, och därmed i hela MCU.

Ok, så denna film är redan en favorit för alla dess roliga, ibland hysterisk roliga, scener. Och som sådan är den högst omtittningsbar. Men ärligt talat var den så bra som film egentligen? Don't think so. Humor är bra och underskattat, men en film vars behållning är likvärdig med en en radda humorsketcher? Svårbedömt!

Betyg: 3/5




onsdag 28 september 2022

The Expanse - Season 6 (2021-2022)



Sista säsongen av The Expanse var mycket stark. Den är uppe där med första säsongen som seriens bästa. Det är inte så vanligt att sista säsongen är bland de bättre känns det som. Men alltid lika välkommet när det händer. Slutet var också som sig bör bitterljuvt. Det sista vi såg av Holden, Amos, Naomi, Bobbie och Clarissa var när deras skepp Rocinante försvann ur sikte i den svarta rymden.

Jag kunde inte undgå att lägga märke till hur showen mer och mer kändes som Firefly under de sista skälvande avsnitten. Här i The Expanse är det mer space battles mellan krigsskepp, och Rocinante är ett av de bästa vi har i sci-fi världen. Där skiljer sig showen mot Firefly och det (oftast) fredliga Serenity, men känslan av att den brokiga skaran är en familj och känslan av frihet när de kastar alla gamla lojaliteter och tyr sig till varandra påminner om varandra. Showen bjuder till och med under sista avsnittet på en scen där alla fem äter middag i köket. Scenen var långt från lika charmigt som Serenitys crew i Out of gas men jag uppskattade scenen mycket ändå. Jag vet inte om showen medvetet gav Firefly en homage, men det är inte helt orimligt.

Jag hävdar ovan eftersom showen så uppenbart ger Aliens en homage i sista avsnittets scen där tre team med "space marines" attackerar en station som styr stora dödliga kanoner. Namnen på de för oss okända soldaterna som följer med Bobbie och Amos heter bland annat Hicks, Hudson, Vasques, Drake och Ripley! En homage till "the space marines" i Aliens. Det gav mig ett litet leende.

Nu frågar man sig om detta verkligen är slutet. Enligt uppgift är nu böckerna av pseudonymen James S. A. Corey slut så jag hoppas att detta var ett solitt slut för serien. Det finns dock några lösa trådar hängandes. Vad hände med den lilla flickan och hennes bror som återupplivades av "alien-hundarna"? Vad hände med Naomis irriterande son som otroligt nog undgick att gå sin fars öde? Och vad hände med det där stora hotet i "The Ring Gate", dvs entiteten som skimrade rött? Nåväl, alla trådar kan inte besvaras och det får vara ok.

Serien har många karaktärer och många är gråsvarta, det finns få riktiga favoriter. Här i säsong 6 var det Holden, Amos och Bobbie som rest sig över mängden. Mot slutet växte Drummer också så jag adderar henne till listan. Favoriter från tidigare säsongen är Alex (piloten) och Joe Miller (detektiven). Överlag är det bra skådespeleri även om jag hade lite svårt att se charmen hos Marco Inaros eller hans irriterande son. Av "The Belters" var Ashford alltid min favorit.

The Expanse är en helt klart duglig sci-fi så alla som gillar genren kan överväga att ge den en chans.

Betyg: 3+/5




måndag 26 september 2022

Logan Lucky (2017)



Vad är det med filmer från 2017 där huvudpersonerna är mer eller mindre korkade? Nåja, nu är kanske inte just Channing Tatums karaktär Jimmy Logan så korkad, men det denna film som utspelas i den amerikanska södern, i Charlotte, North Carolina, är en hel del figurer puckon. Kul kanske men oftast mest irriterande.

Men precis som i The Ballad of Lefty Brown vinner ett gott hjärta och en stor portion street smartness över elegans och briljans. Så detta var alltså filmen Steven Soderbergh valde att komma ut från sin pensionering för? Att göra en bonnig variant av Ocean's Eleven, en Ocean's Seven-Eleven.

Hehe, ja filmen är mysig och underhållande men också extremt flyktig och extremt lättglömd. Detta trots en hel del kul skådespelarinsatser där Channing tillsammans med Adam Driver stod ut. Filmens sämsta casting var i mina ögon träbiten Daniel Craig. Han må vara James Bond och gift med Rachel Weisz, men han är inte solid i komedier. Det får mig att tänka på Rian Johnson's Knives Out... Där var Danne Craig också med och det var också en crime-comedy. Hur funkade han där egentligen? Han spelade någon slags Poirot-typ. Well, han var knappast den som gjorde den filmen... Där kommer jag ihåg Chris Evans, Ana de Armas, Jamie Lee Curtis, Don Johnson och Toni Collette före jag tänker på Craig. Hmmm.

Nåväl, Logan Lucky är alltså en heist-film som håller hemligheter för åskådaren så att filmens twist inte ska avslöjas. Gott så. Det var nöjsamt att se den och som en komedi inom genren är den duglig. Trea eller två. Men måste ändå tillstå att den var snäppet bättre än "helt ok", så jag ger den en trea!

Betyg: 3/5


söndag 25 september 2022

Kate Bush - The Dreaming (1982)


And though pigs can fly

I really thought that I really liked “The Dreaming” but now I find it quite harsh. She still draws a lot of influences from movies, but the music and the overall feeling of the album is of an experimental nature.

Yes, the album is experimental. Kate took the reins of the production and tried many different unusual instruments and techniques. She also experimented with vocoders for the singing, which I am not exactly sure I think is the best thing. It surely makes the album interesting at least.

“Sat in your lap” is busy and “There goes a tenner” is silly in a not so funny way. For the third song, the anti-war hymn, “Pull out the pin”, Kate collaborated with David Gilmour who is singing backing vocals. Kate’s singing is interesting, her voice is breaking again and again in the chorus… I love life.

“Suspended in gaffa” is totally crazy, but strangely entertaining. It’s vaudeville music in its full glory. “Leave it open” is truly experimental with the sounds and effects applied on her voice. The ending is powerful. Must have been interesting in the studio, it feels like her creative mind ran amok. Anyway, “Leave it open” is one of it’s songs that makes this album singular, a piece of art that can’t be dismissed. 

From the first side I like “Pull out the pin” and “Suspended in gaffa” the most. But clearly the second side of the album is the stronger one…

The song “The dreaming” is more interesting than good, hihihihi hahahaha… To be honest, I scratch my head.

But not to worry, friends, next up is “Night of the swallow” and this song really picks the album up. I love her mixing it up with the Irish folk music style. The song is a very clear pre-vision of her next album “Hounds of love”. It’s my favourite song on album clearly.

“All the love” is a beautiful ballad, filled with feelings of something… lost? Any lyrics starting with The first time I died is something. This song is like a prequel to "Snowed in at Wheeler Street". Curiously, there is an angelic voice joining Kate in the background, and theatrically, we are treated to a Floyd-esque telephone call and a eerie little keyboard tune at the very end. Intriguing indeed.

“Houdini” is summing up the album and its theatrical tonality, flowing moods and strange voices in different corners of my mind. 

The last song “Get out of my house” could be influenced by a movie like “Alien”. I am engaged, following the girl who is fighting all through the song. The lyrics is strange, at one point as it would be influenced by “The shining”, the next the perspective of a paranoid recluse. Kate sounds very angry. I would not want to be the ghost she shouts at! Get out of my house!

In conclusion this album is experimental and challenging. I love the ambition and balls of Kate. I think the album should be seen as one piece. The album is the unit, not the individual tracks. I also think that the album will benefit from frequent playing, some of the best albums I know were hard in the beginning. I am undecided, swaying between a feeling that it is better than, and that it’s the other. I am stuck in the middle, feeling lost, but then again maybe in the future: this is my favourite album of hers! The ambition level must always be rewarded…

The cover of the album is also spectacular, maybe the best thing with the whole damned thing!

My rating: 7/10

Side A:
1. Sat in your lap
2. There goes a tenner
3. Pull out the pin
4. Suspended in gaffa
5. Leave it open

Side B:
1. The dreaming
2. Night of the swallow
3. All the love
4. Houdini
5. Get out of my house

Best songs: “Night of the swallow”, “Get out of my house”, “Pull out the pin" and "All the love"

Produced by: Kate Bush

Released: September 13, 1982

Media: Remastered 180 gram vinyl, reissued in 2018 (part of Remastered In Vinyl I)

All my music related reviews and posts are found on the blog within the blog, OneLouder.reviews.

fredag 23 september 2022

Moonfall (2022)


Moonfall är en sådan där lättglömd film. Ett tips är att skriva sitt blogginlägg direkt efter titten så slipper man sitta och fundera på vad tusan som hände i filmen. Men nåväl, lite kommer jag ändå ihåg från filmen trots att det var några veckor sedan jag såg den nu.

När man sätter sig ner för att se en film från Roland Emmerich är det som att ingå ett virtuellt avtal, man checkar in sin hjärna och alla förhoppningar om logik i filmen mot att få se en spektakulär actiondängare. Och det är just det man får med denna film. Av hans nyare filmer är 2012 min favorit, av de äldre måste det vara Stargate.

Så, Moonfall är på inget sätt en bra film. Men jag fann en hel del underhållande saker i den. Jag gillade att det handlade om en stor konspirationsteori, den påminde mig om den underskattade Conspiracy theory mer Mel Gibson och Julia Roberts. Det var också coolt med sista akten av filmen som utspelades i månen. De sekvenserna fick mig att tänka på Arthur C Clarkes Rendezvous with Rama.

Tyvärr känns det som att Patrick Wilson inte riktigt kunder bära denna typ av film på sina axlar. Och när dessutom Halle Berry var helt bortkastad i denna roll blev skådespeleriet överlag inte en av filmens styrkor. Det hade behövts några starkare karaktärer för att lyfta filmen över dess absurditeter. Som det är nu var det endast John Bradley (Samwell Tarly i GoT) som underhöll.

Så summan blev att detta var som förväntat, en helt ok Emmerich och det betyder en tvåa.

Betyg: 2/5

onsdag 21 september 2022

Their Finest (2016)


Både Jojje och Sofia pratade och rekommenderade denna brittiska film om teamet bakom en propagandafilm om Dunkirk under andra världskriget. Man skulle kunna se denna film tillsammans med Nolans Dunkirk och Joe Wrights fantastiska Darkest hour som en tematisk trippel. Alla tre speglar undret i Dunkirk ur olika synvinklar.

Nu har jag åtgärdad misstaget från Stockholms filmdagar 2017 och kastat mig in i myset!

Their finest är en riktig "kvinnor kan minsann"-film och som sådan ljuvlig. Den duktiga huvudpersonen Catrin spelas av den oförargliga Gemma Arterton. Hennes make i filmen är givetvis en narcissisk jävel som bara bryr sig om sig själv. Den enda i det brittiska propagandaministeriet som tror på Catrin är en fin och trevlig pôjk spelad av snyggingen Sam Calfin. Kan det nalkas framgångsrikt manus och lite gryende kärlek tro? Jomen visst.

Their finest är väl inte den bästa filmen man sett, men de kan det där med historiska dramer i Storbritannien. Denna gång en dramakomedi till och med. Ändå är det danska Lone Scherfig som regisserad. Vi blev alla lite tagna av hennes An education, mycket på grund av Carey Mulligans genombrott (i alla fall för mig). Denna film är mer slätstruken över hela stycket. 

En av mina favoriter Richard E Grant har en roll i filmen men han var mycket blek, nästan som att han var nedtonad för att inte ta för mycket plats. Istället får den lite lätt enerverande Bill Nighy en massa utrymme i filmen. Däremot gillade jag miljöerna i den lilla fiskebyn de filmade i. 

Detta är ju en film om film, något som folk verkar ha starka åsikter om. Jag kan gilla genren men det blir inte per automatik en favoritfilm på grund av det. Några favoriter ur genren är The Player, State and Main och Get Shorty.

Det var kul att bli inspirerad av Jojje och Sofia och tanken på den perfekta trippeln var så lockande att jag gav filmen chansen. Men tyvärr var detta klart svagare än förväntat. Av de tre är Nolans film rent tekniskt överlägsen men den saknar hjärta och karaktärer. Darkest hour är den i mina ögon klart bästa av de tre med en lysande Gary Oldman som Churchill. Och Their finest är också med i trion...

Mitt betyg för Their finest blir en tvåa, helt ok. 

Betyg: 2/5

måndag 19 september 2022

The Ballad of Lefty Brown (2017)


The Ballad of Lefty Brown är en långsam och lite finurlig western. Inte superbrutal på något sätt, men den har allt lite pang-pang i alla fall. Jag skulle inte direkt kalla den en revisionistisk western då den ibland får mig att påminnas om känslan i vissa av John Fords episka westerns. Men den är samtidigt långt från John Waynes westerns då vår huvudperson Lefty Brown är en tjomme vars knivar inte är de vassaste i lådan. Lefty är en sådan figur som ofta spelar andra eller till och med tredjefiolen i "vanliga" westerns. Så lite "off the beaten" tracks är nog denna western allt ändå.

Ibland kan jag bli uttråkad av filmer där korkade personer är i fokus då jag tycker det är mer upprymmande att se karaktärer som är bra på vad de gör. Men här funkar det ändå. Delvis för att jag ändå gillar genren och filmen känns fullt ut som en western, men också för att vad Lefty Brown saknar i intellektet kompenserar han med ett stort hjärta och en hel del "street smartness".

Filmen handlar om vad som händer efter att traktens starke man Edward Johnson blir mördad. Hans trogne vapendragare sedan 40 år Lefty Brown blir anklagad för mordet och sedan måste han helt enkelt lösa mordet samtidigt som han måste hålla sig levande länge nog. En ganska enkel handling som det verkar på ytan.

I huvudrollen finner vi Bill Pullman och han gör ett gediget jobb som Lefty. Under filmens gång blir han Lefty i mina ögon och sådant är alltid trevligt att se. Andra skådespelare är Kathy Baker som änkan Johnson och Tommy Flanagan och Jim Caviezel som Edwards och Leftys gamla vapendragare. I rollen som Edward "himself" ser vi Peter Fonda i en liten nära intill cameo-roll. Av dessa gillade jag Tommy Flanagans insats mest. Jag har insett att han ofta är bra, men han har spelat mestadels bi-roller i det jag har sett.

Nu för tiden kommer det inte så många nya westerns och de som kommer ut är oftast smala filmer. Denna film visades upp på filmfestivalen South by Southwest och köptes därefter upp av distributionsbolaget A24. Och det är väl mer eller mindre därför jag hittade till den. Filmen är klart värd att ses om du gillar genren.

Betyg: 3/5