Heat (1995)

Som på beställning kom Heat på någon tv-kanal just som jag hade skrivit mina texter om de tre urfäderna till moderna crime-filmer. Efter förtvivlat sökande insåg jag att jag inte skrivit om Heat på bloggen. Quelle faux pas!

Heat är en otroligt bra film och en klockren 5 av 5 i min bok. Michael Mann har gjort ett filmiskt mästerverk. 

Det har runnit mycket vatten under bron sedan Little Caesar, The Public Enemy och Scarface men Hollywood lever fortfarande mer eller mindre under samma regler som de filmerna hade att tampas med. Kan det vara dessa regler som styrt Manns val av slutscen? Manns film har trots att den är fullständigt utsökt, magisk till och med, ett i mina ögon simpelt och trist tillrättalagt slut. Damn it. 

Filmen som byggt upp Neils karaktär under över 150 minuter skulle kunna få en att tro att han skulle varit vass nog att navigera slutet på ett bättre sätt (för honom). Men det känns som att Hollywoods playbook dikterar ett slut där polisen vinner mot skurken, rakt emot vad filmen varit upp till den punkten. Men slutet stämmer in om de regler som etablerades redan på det tidiga 1930-talet tilläts påverka producenterna. 

Jag tror inte att reglerna är obligatoriska, mer att de följs för att det är så "vi alltid har gjort". Det gäller att få in cashen och då vill producenter minimera risker. Det finns säkert många exempel på (små) filmer som bryter mot ovan regel, men kanske inte så många som är storfilmer lik Manns Heat...

När filmer går på tv och jag blir sugen att se om dem brukar jag slå över till mitt ex av filmen på BR när den så förhatliga reklamen dyker upp. Reklam mitt i en film förstör film. Och då kan jag också, som jag alltid gör nu för tiden, slå av filmen just efter Neil har lämnat en förvirrad Eady och vi ser Vincent springa genom kaoset av sjukhuspersonal och patienter. Det är där filmen borde slutat. Tycker jag i alla fall.

Men detta är i sammanhanget faktiskt en petitess för fram till dess är detta en ren masterclass. Manus, dialog, och skådespelare är otroliga. Favoriter är Val Kilmer, Robert De Niro, Jon Voigt och Ashley Judd. 

Javisst, Al Pacino är med också. Har jag glömt honom? Sannerligen icke, och han är bra, men han spelar över en gnutta tyvärr. Eller mycket. 

Hank Azaria är ljuvligt underhållande i en film som inte lever på sin humor. Men egentligen är alla skådespelare mer eller mindre perfekta. Fotot är dessutom ljuvligt och ljuddesignen och musiken är utomjordiskt bra.

Några favoritscener och sekvenser:

• Charlene varnar och tar farväl till Chris med en liten handrörelse (blir alltid dammig i rummet, otroligt stark scen tydligen, det är något där med hennes lojalitet trots alla problemen som kniper runt hjärtat...)
• Bankrånet och efterföljande shoot-outen (koreografi och ljuddesign i perfekt symbios)
• När Vincent inser att det är dem själva Neil betraktar (katt och råtta-leken mellan poliser och Neils gäng, två extremt kompetenta team)
• Scenen när Neil och team ska hämta pengar från Van Zants killar (gillar att se smarta professionella göra saker)
• Alla scener mellan Neil och Nate (Nate coolaste karaktären i filmen)

Detta är en 5 av 5 och helt klart en film i min privata filmiska "panteon".

Betyg: 5/5

Scarface (1932)

The World Is Yours.

Året efter Little Caesar och The Public Enemy kom Howard Hawks Scarface ut. Filmen finansierades och producerades av Hawks och flygmagnaten Howard Hughes. Filmen var så kontroversiell att den förbjöds i vissa städer i USA, bland andra New York City. Ett nytt mesigare slut filmades men den passerade ändå inte de panikartade männen i censurbyrån. Då beslutade Hughes att släppa originalfilmen och den gjorde succé varhelst den visades. Manus är skrivet av Ben Hecht som vi sett flera filmer av, bland annat His Girl Friday.

Detta är filmen Brian de Palma gjorde 1983 en re-make på med Al Pacino i huvudrollen. Den har de flesta redan sett. Ruskig film för övrigt.

Här är det Paul Muni i rollen som Tony Camonte, George Rafe som Guino Rinaldo och Ann Dvorak som Tonys syster Cesca.

Filmen inleds med att Tony mördar någon rival, ett av många hemska brott på hans väg till slutet. Scenen är häftigt filmad. Vi ser vad som händer genom en glasvägg med frostat glas. Allt vi ser är knivskarpa skuggor. Jag blir akut medveten om att poddsäsongen kommer handla om Classic Film Noir.

Paul Muni är bra och filmen är intressant hela tiden, men det är slutsekvenserna som är filmens höjdpunkt för mi.  Cesca vill utkräva hämnd på Tony men ångrar sig, polisen som omringar dem hemma i Tonys lägenhet ombyggd till en svårforcerad bunker och de allra sista andetagen av Tonys liv. 

Detta var den bästa av de tre gangsterfilmerna helt klart. De har alla i någon mening liknande handling, men de bjuder på lite olika vinklar på temat. Jag gillade känslan av realism i denna och tror att det kan ha att göra med Howard Hawks handlag, det skadar aldrig med en mästare bakom kameran.

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinypoddens Film Noir-säsonger. Denna film diskuterades under avsnittet publicerat den 17:e augusti, 2026. 

The Public Enemy (1931)

Några få månader efter Little Caesar kom The Public Enemy ut. Detta är ytterligare en historia om uppgång och fall. Båda filmerna har en liknande övergripande handling. 

I denna film får via kronologiska små scener, vinjetter, följa Tom Powers och kompisen Matt Doyle stiga i graderna i gangstervärlden i Chicago under 25 år. Men som vi vet kan det aldrig sluta bra för ärelystna gangsters. Filmens mest minnesvärda scen är dess spektakulära slut. Den skakar om mig lite trots filmens ålder. 

Filmen behandlar psykologiska och filosofiska aspekter om att vara en gangster. Vår huvudperson har en hjältemodig storebror nyss hemkommen från flottan. Broderna accepterar inte vad Tom livnär sig på. Konflikt mellan en god och en ond broder. Tom härjar på i gangstervärlden och bygger upp ett rykte om att vara mycket brutal, men hemma hos mamma och bror sin blir han aldrig respekterad. 

I huvudrollen ser vi James Cagney och han är riktigt bra. Han har ett säreget utseende och till det en stor personlighet på den vita duken. Överlag känns filmen gammal rent filmtekniskt. Den ser mörk och ful ut även om det bättrar sig en del efter inledningen. Cagneys skådespeleri och slutscenen tar jag dock med mig som filmens ljuspunkter.

Betyg: 2,5/5

Lyssna på Shinypoddens Film Noir-säsonger. Denna film diskuterades under avsnittet publicerat den 17:e augusti, 2026. 

Little Caesar (1931)

Mother of Mercy! Is this the end of Rico?

Little Caesar är en av tre gangsterfilmer jag och Carl såg inför uppsnacksavsnittet för Film Noir-podden. 

Little Caesar, Public Enemy och inte minst Scarface (originalfilmen) är alla omtalade och stilsättande filmer inom filmhistorien. De sägs ha lagt grunden inför Film Noir som bubblade upp ett decennier senare.

Här får vi följa smågangstrarna Rico (Little Caesar) och vännen Joe i ett Chicago på 30-talet. Joe vill bli en sång- och dansman och på så sätt ta sig ut ur livet som skurk. Rico är däremot en ärelysten jäkel och vägen till framgång är att ha mer våldskapital än konkurrenterna, sant då och sant idag. Han utmanövrerar snabbt den lokala bossen och tar sig uppåt i syndikatets ledarskikt.

Filmerna är pre-code och tar sig friheter med teman, våld och berättarstil, men det är fortfarande omöjligt med en film där en skurk ”vinner” och denna film likväl de övriga två vi såg inför uppsnacket  är ” uppgång och fall”-filmer.

Edward G. Robinson spelar Rico, Douglas Fairbanks Joe och Ralph Ince spelar Pete Montana.

Filmen är smårolig och det är en film som ändå omtalas som den första gangsterfilmen. Klart värt att ge en titt. 

Den kom ut i januari 1931, något år efter talfilm slagit igenom. Det historiska arvet märks via de textskyltar som lite då och då visas upp i filmen, trots att det är en talfilm.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypoddens Film Noir-säsonger. Denna film diskuterades under avsnittet publicerat den 17:e augusti, 2026. 

Film Noir-podden: Uppsnacket

Härliga tider, nu drar vi igång en ny poddsäsong. Henke och Carl tar sig an Classic Film Noir. Efter humor och romantik i Screwball Comedies kastar vi oss in i en mörk och cynisk värld.

Classic Film Noir inleddes någonstans i början av 40-talet och avslutade enligt konsensus med Orson Welles Touch of Evil 1958. Våra 32 filmer är utspridda inom spannet 1940-1958. Vi kommer köra en så lång säsong att vi beslutat att dela upp den på två delar. 

I dagens uppsnack snackar vi om vår kommande säsonger och våra förväntningar.

Avsnittet avhandlar också tre crime-filmer från tidigt 1930-tal som dels är klassiker på egna meriter, dels anses ligga som en grund för utvecklingen som leder oss fram till Film Noir på 1940-talet och framåt.

Filmerna är: 

• Little Caesar (1931)
• The Public Enemy (1931)
• Scarface (1932)

Shinypodden finns där poddar finns.

Agatha Christie-podden: The Mystery of the Blue Train

Agatha Christie 08. Vi har kommit till slutet av denna andra mini-säsong. 

Hercule åker på semester till den Franska Rivieran och blir involverad i ett mord! Vi möter den sköna Catherine Grey och mor och dotter Tamplin och en massa andra. Är det här vi för första gången hör om den lilla byn St. Mary Mead?

Mycket nöje!

Agatha Christie-podden: The Big Four

Agatha Christie 07. I den tredje boken för denna mini-säsong återförenas Hercule med både Captain Hastings och Inspector Japp.

Kan detta var den konstigaste och kanske den sämsta av Agathas alla böcker? Vi vet inte ännu...

Mycket nöje!

Agatha Christie-podden: The Murder of Roger Ackroyd

Agatha Christie 06. Andra avsnittet under denna mini-säsong och nu möter vi Hercule Poirot som just har pensionerat sig. 

Hercule oldar squash i sin trädgård!

Mycket nöje!

Agatha Christie-podden: The Secret of Chimneys

Agatha Christie 05. Podden är tillbaka med den andra mini-säsongen. 

Vi inleder med The Secret of Chimneys, den första boken i Superintendent Battle-series.  Här möter vi Lord Caterham, hans dotter Bundle och det magnifika huset Chimneys.

Mycket nöje!

Semester

Om någon dag eller två tar jag semester. 

Shinypodden är däremot laddad med avsnitt varje måndagmorgon hela sommaren igenom. Tillhörande puffinlägg kommer också ut för er avnjutning. 

Jag kommer dock kanske inte svara på kommentarer förrän jag är tillbaka på fast mark under fötterna.

Shinypodden kommer nu bjuda på Agatha Christie (4 veckor) och sedan startar en helt ny säsong med Henke och Carl, mer information följer på bloggen. 

Allt detta kommer ni kunna lyssna på och läsa om på bloggen trots semstertider, eller snarare just för att det är semestertider. Jag är åter i vardagen i slutet av augusti.