torsdag 9 februari 2023

Bonnie and Clyde (1967)



Tredje filmen denna veckan från Filmskolan. Detta är den gamla klassikern från sextiotalet, Bonnie and Clyde. Eller hur är det egentligen? Är detta ens en klassiker. Jag har sett den en gång tidigare, länge sedan när jag gick i högstadiet och jag kom inte ihåg mer än några enstaka minnesfragment från filmen. Jag hade ändock ganska höga förväntningar inför titten.

Filmen såg tillsammans med Måns med varsitt glas konjac i händerna. Det var en trevlig filmtitt tillsammans och vi fick ungefär liknande upplevelser av filmen. Den inleds starkt med en både filmtekniskt och innehållsmässigt spännande scen där Bonnie möter Clyde för första gången och den olycksaliga romansen inleds. Scenen var mycket inspirerad av Hitchcock med kameravinklar, klippning, ljussättning etcetera. Jag jämför den med Shadow of a doubt fast i färg och inte lika knivskarp eller mästerligt genomfört.

Sedan sackar filmen mer och mer under dess tämligen långa speltid. Den blir segare och segare, tråkigare och tråkigare till den grad att jag mot slutet sitter och undrar hur mycket som är kvar av filmen.

Därför blir det extra överraskande när den avslutas med en bra och intressant scen, filmens sista fem minuter. Själva bakhållet och slutet för Bonnie & Clyde är inte bra för dess realism, väldigt lite i denna film upplever jag som realistiskt, utan mer för klippningen och huvudpersonernas sista blickar till varandra där de båda uppenbarligen förstår att det är kört nu. 

Filmen mellan inledningen och slutet har grava problem med tonalitet och flertalet val av regissören Arthur Penn. Den blandar på pappret ganska allvarliga frågor som att de skjuter ihjäl både poliser och civila med slapstick-feeling med en hysterisk banjo som spelar någon slags gammal bonnig blues. Clyde framställs också som en slags Astrid Lindgren-bov som egentligen är en schysste pôjk. Han framställs som charmig. Bonnie är mer mörk i energi och upplevs som farligare.

Warren Beatty spelar Clyde och jag fascineras av hur vacker han var, som en ung JFK eller Rob Lowe.  som Bonnie har jag dock lite problem med. Faye Dunaway har jag dock problem med. Hon är vacker på pappret men hon ger mig kalla kårar längst ryggen. Det är något med hennes energi och aura som stryker mig mothårs och det är samma sak i alla filmer jag sett henne i.

Även om det var en trevlig filmtitt var nog varken jag eller Måns speciellt imponerade. Clydes lärling C W var en comic relief, men hans karaktär drogs ned av löjets skimmer. Droppen som fick bägaren att rinna över måste varit Estelle Parsons som spelade Blanche, frun till Clydes bror Buck (Gene Hackman). Blanche var med i nästa hela filmen och i nästan varenda scen skrek hon rakt ut som en stucken gris. Hennes addition till filmen var att det fanns en hysterisk kvinna skrikandes i bakgrunden hela tiden. Va fan, helt orimligt slöseri. Är detta en äldre version av att "fridging"? Inte kul.

Betyg: 2-/5

Lyssna på mitt och Måns snack om filmen i Filmskolan, prenumerera på Shinypodden eller lyssna här.







onsdag 8 februari 2023

Sameblod (2016)



Sameblod var en svensk snackis 2016 men jag missade att se den då. Eller jag valde inte att gå och se den på bio i vilket fall. Men nu dök den upp bland filmerna under introduktionsdelen av filmstudierna som Måns går och därmed var det dags.

Filmen är mycket bra gjord och jag blev glatt överraskad att dialogen och skådespelarnas framförande av den kändes naturlig och inte som om det stel dialog från teatervärlden, ett problem som ibland hemsöker svenska filmer. 

Men min upplevelse av filmen blev ändå något enahanda. Den är fylld av misär, förnedring, rasism, äcklig rasbiologi från Uppsala och hjärtesorg. Jag led mig igenom filmen. Men den är stark! Stark film, stark budskap. Tyvärr blev det dock enformigt, lite för mycket "one note". Jag hade önskat att vi fått en strimma hopp eller någon annan vinkel som balanserade upp filmen. Det är svårt att sätta fingret på vad det kunde varit men jag känner saknaden i vilket fall.

Både filmens "bookends" och huvudstory från 30-talet var hjärtskärande. Elle-Marjas farväl till sin döda syster var extra tungt och hennes ångest över hennes livsval var genomträngande. Men också hela filmen däremellan var en tuff sittning. Den unga Elle-Marjas livsöde vilket grundade sig i ett samhälle som inte behandlade henne likvärdigt, inte gav henne chanser till att leva det liv hon kunde. Tyvärr var också hennes egen familj del av problemet. De förväntade sig att hon skulle följa traditionerna och inte söka akademisk utbildning. Deras brott var en sträv illojalitet mot henne. 

Filmens hemskaste scen var inte den vidriga och förnedrande scenen när hon var tvungen att klä av sig naken och fotograferas utan det var scenen när hon så stolt frågade de svinaktiga tonåringarna i grannskolan om de skulle få besök från Uppsala också. Hon var stolt och uppspelt inför besöket. Amanda Kernell sätter upp sekvensen mycket effektivt och får exakt den känslomässiga reaktion som söktes. Hennes belysning av missförhållande är effektiv, men den är också enkel och utan fördjupning. Jag inbillar mig ibland att en lite mer komplex beskrivning av ett missförhållande kan få en än större effekt. Ibland är kanske behovet att framföra ett viktigt budskap för starkt och budskapet kan bli förenklat för att alla ska förstå. Alla måste förstå! 

Skådespelarna var överlag bra med extra plus till Maj-Doris Rimpi i huvudrollen.

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinypodden Filmskolan då jag och Måns pratar ingående om filmen.








tisdag 7 februari 2023

Der Himmel über Berlin (1987)



Himmel över Berlin är Wim Wenders lyriska hyllning till mänskligheten och humanismen. Inspelad i Västberlin några få år före muren föll vilket sätter tonen i filmen. 

Vi får följa de två änglarna Damiel och Cassiel som vakar och beskådar människorna. De har befunnit sig på platsen sedan långt innan människor dök upp på Jorden. Damiel är less på att vara ängel och vill bli människa. Han vill få vet hur det är att hålla ett äpple i handen.

Filmen inleds i svartvitt och går över till färgfilm först när vi får se sekvenser ur människors perspektiv. Änglarna lever ett svartvitt liv, ett fattigare liv som om i två dimensioner. Människorna med alla våra svagheter, misär, ondska men också skönhet, musik och mänsklighet lever det fullare livet, i färg och i fyra dimensioner. Priset vi betalar är i tid, vår tid här på jorden är ändlig. Men det är också tydligt för mig att bilderna i svartvitt är renare och vackrare, när filmen går över till färg ser det skitigare och slabbigare ut. Människan.

Detta är en fin och artistisk film. Den inbjuder till kontemplation. Wenders klipper in dokumentära bilder från elände och misär ur mänsklighetens historia. Det är svårt att inte se det andra världsrikets fasor och det efterföljande kalla kriget i filmen.

Filmen har dock oemotståndligt vackra sidor också. Damiel vakar över Marion, den franska trapetsartisten på en sunkig cirkus. Kärlekshistorien dem emellan är ljuvlig. Musiken har också en framträdande roll. Marion och hennes kollegor festar till musik i en härlig scen. Än mer inbjuden blir jag när vi får se Nick Cave & the Bad Seeds live på scen. Filmen spelades in några få år efter han släppt sin första platta. Filmen kommer till liv under den sista akten.

Inledningen är tämligen långsam och utdragen. Den kan närmast beskrivas som seg och jag hade ärligt talat svårt att hålla mig vaken under vissa partier när änglarna dök ner i den ena filosofiska funderingen efter den andra. Absurt nog klockar inledningen in på 90 minuter. Sedan blir Damiel människa och allt händer på en gång. Det är givetvis ett sätt för Wenders att beskriva hur länge änglarna utfört sitt kall, men det kräver att publiken verkligen är på tårna för att hänga med så långt in i filmen.

Filmen är härligt nog inte tom på humor, den krydda som ofta höjer en film inte minst inom dramagenren. Hör har vi Peter Falk som spelar sig själv på ett skådespelarjobb i Berlin. Han är en föregångare till Bill Murrays karaktär i Sofia Coppolas Lost in translation. Falk är helt underbar i denna roll och bjuder till och med på en liten tvist i slutet som jag låter de av er som inte sett filmen än upptäcka själva.

Betyg: 4/5

Måns och jag pratar om filmen i Shinypodden Fimskolan, lyssna här.

Filmen heter Wings of desire på engelska.







måndag 6 februari 2023

Shinypodden Filmskolan: Himmel över Berlin


I det andra avsnittet av Filmskolan snackar vi om Wim Wenders Himmel över Berlin, Amanda Karnells Sameblod och Arthur Penns Bonnie and Clyde.

Kommentera gärna avsnittet nedan. Hette ängeln verkligen Otto eller var det inte skådespelaren egentligen? Något annat vi missade eller fick fel?

Prenumerera på Shinypodden eller lyssna på avsnittet på Spotify eller här

fredag 3 februari 2023

Decision to Leave (2022)



Konsten att göra en kärleksfilm utan dialogen "I love you". Park Chan-woos nya film Decision to leave är en lågmäld och långsamt berättad polisthriller. Den är långt från hans utstuderat våldsamma filmer likt genombrottsfilmen Oldboy från 2003.

Filmen följer den milde och moraliske polisen Hae-joon (Park Hae-il) som blir hopplöst förälskad i Seo-rae (Tang Wei), änkan till ett mordoffer som han utreder. Hon blir snart en av de mest misstänkta mördarna i utredningen.

Filmen är snyggt filmad och den tar sin tid att mödosamt ta sig fram till det fruktansvärda slutet. Jag var mer eller mindre förvirrad över handlingen hela filmen igenom. Den hoppar i tiden och gör allt för att hålla oss åskådare okunniga om vad som egentligen hänt och hur. Men trots detta pusseldeckarupplägg är mordens lösningar mer eller mindre oväsentliga. Detta är i första hand en djup kärleksfilm förklädd till en Martin Beck-deckare.

Jag gillade stämningen i filmen och saknade inte det extrema våldet speciellt mycket. Ibland funkar det bra men i en tät thriller som denna var det mer spännande att följa hur relationen mellan våra två huvudpersoner utvecklades på det mentala planet. Det var som en fajt dem emellan där jag varken förstod vilka stakes som låg i potten eller vilka verktyg de använde sig av. En hel del av filmens behållning kom till mig när jag tänker på filmen i efterhand.

Nu några ord om slutsekvensen...

Men först en varningens ord, spoilers ahead. WARNING! SPOILERS!

Båda två älskade varandra men det var omöjligt för dem att bli ett par. Hae-joon visade sin kärlek på ett entydigt sätt i sitt handlande. Hur Seo-rae visade det blev mer isande. Hon ville att hon skulle bli ett av hans olösta fall, aldrig glömd, för alltid sitta på hans vägg med foton på de olösta fallen...

Hae-joon kompromissar med allt han är som polis när han låter Seo-rae gå fri från mordet på hennes första make. Han gör våld på sina principer och hon vet att det var lika tydligt som att säga "I love you". Han ber henne att kasta den fördömda telefonen i havet så att den aldrig kan hittas igen. Hon gjorde inte det men efter det andra mordet gjorde hon det med sig själv istället. I en av filmårets mest ruskiga sekvenser låter hon sig själv begravas levande i sanden under havsytan. Som han hade instruerat henne... Hon försvann i havet för att aldrig bli återfunnen, Hae-joon kommer aldrig få veta vad som hände med henne. Starkt. Mörkt.

Betyg: 4/5




torsdag 2 februari 2023

In the Mood for Love (2000)

In the mood for love var en film som länge stått i min hylla och längtat efter att bli sedd. Och nu när systersonen Måns startat läsa filmvetenskap och filmen var med bland filmerna de ser under introduktionsavsnittet var det så dags för mig att ta mig an filmen. Efter titten pratade vi om filmen i första avsnittet av Shinypodden Filmskolan.

Jag hade höga förväntningar på denna film, en film som ofta kommer högt upp i listor över de bästa genom tiderna. Men tyvärr blev jag inte så indragen eller engagerad i den bitterljuva kärlekshistorien som jag hoppats. Det kan ha att göra med oket av höga förväntningar, vem vet. Däremot tror jag inte att detta är en film som "sågs för sent", nej den är mer eller mindre tidlös så den ska kunna ses när som helst. 

Det är snarare Wong Kar-wais stil som håller mig på avstånd. Det är väldigt mycket stil över innehåll upplever jag. Jag som åskådare blir inte inbjuden i parets liv, vi förblir åskådare på avstånd. Vi ser de två huvudkaraktärerna lika mycket bakifrån eller på avstånd som att kameran bjuder in oss in i deras personliga sfärer. 

Skådespelerier är ypperligt med en otroligt vacker Maggie Cheung som Mrs Chan och en likaledes "dashing" Tony Leung som Mr Chow. Jag kan inte annat än jämför med en av mina absoluta favoritfilmer Brief encounter. Filmerna har mer eller mindre samma story, det handlar om oförlöst omöjlig kärlek, längtan, meningen med livet och platonisk kärlek. Men där In the mood for love håller oss som iakttar paret på en armlängds avstånd bjuds vi in till det innerst i Brief encounter. För mig var det i alla fall en enorm skillnad i filmupplevelse. 

Klippningen i In the mood for love var också ivrig, ibland över gränsen till för hetsig. Självklart ett artistiskt val som jag inte är god nog att bedöma rent filmtekniskt, men det tog mig ut ur filmupplevelsen som en distraktion av det slaget ibland gör. Det kommer inte på plussidan i slutsummeringen.

Intressant nog visar båda filmerna upp mästarklass i filmfoto. David Leans fyrtiotalsfilm är filmande i bländande vackert svartvitt foto, medan Wong Kar-Wais film är som en orgasm av starka färger som starkt påminner mig om David Lynchs filmer. Jag älskar båda filmernas foto och de bevisar att det är helt andra saker än valet mellan färg och svartvitt som avgör om en film är snygg eller ej. Den frågan är helt klart icke svartvit!

Ok, så jag blev inte "blown away" av In the mood for love. Istället lämnas jag att drömma om att Brief encounter dyker upp under filmstudierna senare i vår. Men vem vet?

Betyg: 3/5

Måns och jag pratar om filmen i Shinypodden Filmskolan, lyssna här eller prenumerera på podden!





onsdag 1 februari 2023

I lifvets vår (1912)



Denna svenska stumfilm ingick i Måns introduktionskurs på filmstudierna. Han och hans studiekompisar fick se filmen med livemusik framförd av en pianist. Som vi hörde Måns berätta i podden blev den en fantastisk filmupplevelse. Jag har själv hänförts av Victor Sjöströms The Scarlet Letter på Cinemateket där nyskriven musik framfördes live i salen, en mäktig upplevelse.

Men nu när jag såg I lifvets vår via youtube var det i en helt tyst version. Det blev en ny upplevelse och tyvärr inte en positiv sådan. Det var bisarrt svårt att hänga med och fokusera på filmen då den var helt tyst. Till slut satte jag på The Cures Disintegration på cd-spelaren när jag såg klart filmen. Det gick lite lättare med bakgrundsmusiken...

Det positiva är att detta är den tills nu äldsta spelfilm jag sett vilket var spännande i sig. Filmen var dock inte speciellt bra. Det är som en teater i tre akter med några få scener filmade utomhus. Kul att se gamla bilder från Stockholm. Jag tror att jag såg slottet skymta förbi i bakgrunden någon gång.

Handlingen är utmanande då den har inslag av incest som dessutom passerar helt okommenterat, dvs det verkar inte varit där för att problematiseras, det bara finns där. Det var väl andra tider då, drygt 110 år sedan. Filmens huvudperson är den vackra operasångerskan Gerda som återvänder till sin hemstad Stockholm och firar triumfer. Detta är filmens tredje akt. Vi får först följa henne som ung, cirka 7-8 år, då hennes mor dör i sjukdom och hennes biologiska pappa inte vill ha henne och hon hamnar i klorna på en elak kvinna som tvingar lilla Gerda ut på Stockholms gator för att tigga. Handlingen får en att tänka på Oliver Twist.

Under andra akten följer vi Gerda tio år senare då hon bor hos en vänlig dam och hennes son som är tio år äldre än Gerda ungefär. Denna del handlar om en falsk uppvaktare som Gerda nästan gifter sig med innan hon flyr förtvivlad över fästmannens otrohet.  

Till sist sluts cirkeln när Gerda återvänt till Stockholm ytterligare tio år senare. Hennes biologiska far känner inte igen henne och vill uppvakta henne. Ouch. Däremot känner hennes styvbror igen henne och han vill gifta sig med henne vilket också blir det lyckliga slutet.

Som sagt, filmens handling är svårförstådd. Jag väljer att se den som den vore en saga från det antika Grekland.

Filmen är helt ok för sin ålder men absolut inte mer. Egentligen var den ganska långtråkig och det hela hjälptes inte av att textkorten mellan scenerna var långa och förklarande och svåra att tyda. Versionen på youtube var textad på engelska vilket behövdes.

En intressant trivia om filmen är att alla de tre skådespelarna i de manliga huvudrollerna senare kom att bli kända regissörer. Vi såg Victor Sjöström som styvbrodern, Georg af Klercker som den biologiske pappan och Mauritz Stiller som den otrogne fästmannen.

Betyg: 2/5

Lyssna på mitt och Måns snack om denna film i Shinypodden.

tisdag 31 januari 2023

Mannen Utan Minne (2002)

 

Mannen utan minne är en störtskön "deadpan comedy" av den finske regissören Aki Kaurismäki. Detta var den första filmen från honom jag sett och det var en tämligen angenäm upplevelse. 

Filmen följer M som anländer till en stad per tåg, blir nedslagen och rånad på id-kort och pengar och vaknar upp på sjukhuset med total minnesförlust. Han vinglar ut i samhället och hamnar i en lite community av hemlösa som bor i skjul i ett bortglömt hamnområde. Där finns en massa sköna karaktärer som killen som bor i en soptunna, familjen med den slarvige fadern och den lokala ordningsvakten som tar betalt av de hemlösa för att de bort där de bor. M försöker få jobb men hindras av att inte ha en identitet; ett namn, en adress, ett personnummer, ett bankkonto. Han blir vän med en kvinna i Frälsningsarmén, får jobb på deras second hand-butik och blir manager för deras lilla orkester som spelar gudfruktiga sånger. Som manager öppnar han ögonen och öronen för bandet för rock´n´roll och de utvecklas till allas belåtenhet. 

Filmen har en speciell ton och känsla. Allt spelas fullt gravallvarligt som om filmen vore ett realistiskt drama, men samtidigt visar den upp en förvrängd eller förstärkt verklighet som gör att filmen inte känns som ett rent drama ändå. Det är till exempel svårt att förstå vilket år den utspelas, på femtiotalet eller nutid (2002)? Båda kanske? Sen poppar det upp fler och fler surrealistiska scener som får mig att dra paralleller med David Lynch. Till slut landar jag i en högt stiliserad surrealistisk dramakomedi. Just att skådespelarna och regissör sätter en så allvarlig ton gör det lite lurigt. Dessutom känns många scener under filmen som en transportsträcka i berättelsen, men mot slutet inser jag att det är det som är filmen. Handlingen är hur karaktärerna lär känna varandra och gemenskapen de känner.

Mannens eskapader med orkestern höjer filmen mycket. Var och vartannat musikframträdanden står ut som favoritscener i filmen och de höjer den rejält. I övrigt är det en fin film, en film som först förbryllar mig men som till slut gör mig varm i magen och bröstet.

Betyg: 3/5

Lyssna på diskussion om filmen i säsong 12 av Shinypodden.




måndag 30 januari 2023

Shinypodden säsong 12 - Filmskolan



Idag drar vi igång en ny säsong av Shinypodden. Vi ska tillbaka till skolan! 

Shinypodden Filmskolan med Måns och Henke. Vi kommer följa Måns under första terminen av hans  filmstudier och behandla de filmer Måns och hans kompisar sett under veckan.

Studierna inleds med en kortare introduktion där filmbegrepp åskådliggörs och diskuteras. Detta för att lära studenterna fackspråket som behövs för vidare analys av film. Under introduktionen visas en vild blandning av filmer, ålder och typer skiftar hejdlöst. Under resten av terminen kommer kursen gå igenom filmhistorien i kronologisk ordning.

Första veckan bjuder oss på tre filmer. Först ut är Aki Kaurismäkis underfundiga Mannen utan minne från 2002, sedan kör vi den svenska stumma stumfilmen I lifvets vår från 1912 och sedan avslutar vi med Kar-Wai Wongs hyllade In the mood for love från 2000.

Lyssna på här eller varför inte prenumerera på Shinypodden i din pod-app?