Top 10 of the 1980s

Så var det dags med topplista för 80-talet. Lite lätt försenad på grund av glömska. Sorry 'bout that.

Detta är det överlägset svåraste decenniet att göra en topp-10 för. Det var under åttiotalet jag bildade min smak för film, precis som musik, och denna smak växte sig stark under de mest formativa åren. Jag känner en stor nostalgi över många, många filmer från 80-talet. Här kommer jag lista de tio som jag håller närmast mitt hjärta och som är mest personliga för mig. Det rör sig bara om filmer som jag såg och gillade när de kom ut eller snart därefter och som jag återvänt till många gånger sedan dess.

Jag har efter mycket funderande valt att INTE ta med nya upptäckter från decenniet. Som exempel tänker jag på tre mycket starka japanska animerade filmer som jag upptäckte under mitt "Decennier"-projekt här på bloggen; Min granne Totoro, Kikis expressbud och framför allt den makallösa "Grave of the fireflies". Nej, det blev för rörigt i huvudet att blanda filmer som består till 90% av nostalgi med nya upptäckter som jag bara sett en gång vardera. Många av filmerna nedan har jag sett om mer eller mindre nyligen och de flesta är fortfarande five by five, men vissa har jag inte sett på ett tag och de vet jag inte hur bra de står upp.

Jag har en lång lista med bubblare också. Ofta var det nästa bara slumpen som avgjorde vilka som kom med eller ej.

Åttiotalet bestod för mig av komedier och science fiction kan man se av min lista. Det är i alla fall de filmerna jag gillade mest när det begav sig. Här kommer en semi-rankad lista, varannan komedi och varannan annan genre...

Topp 10 från 1980-talet

¡Three Amigos! (John Landis, 1986)

Mycket rolig westernsatir med de komiska genierna Steve Martin, Chevy Chase och Martin Short. Seven samurai, The magnificent seven? Bah. Three amigos!

The Terminator (James Cameron, 1984)

Den ikoniska filmen som jag och alla mina vänner älskade så mycket. Och så Arnold med den lustiga och citerbara österrikiska brytningen. Häftig film.

The princess bride (Rob Reiner, 1987)

Asss youuuuu wiiiiish! The Dead Pirate Roberts! Because I am not left handed either! Inconceivable! My name is Inigo Montoya, you killed my father, prepare to die!

Au revoir les enfants (Louis Malle, 1987)

Jag ock Sir Per stapplade med tårfyllda ögon ut från Fyrisbiografen en vårdag 1988. Otrolig filmupplevelse. En av Quentin Tarantinos favoritfilmer, därav namnet på hans första manus...

Dirty rotten scoundrels (Frank Oz, 1988)

En av de bästa smarta komedierna jag känner till. Steve Martin och Michael Caine har ett magiskt samspel som Freddy och Lawrence. Njutningen!

Mad Max 2: The Road warrior (George Miller, 1981)

Såg om den med Patrik under natten efter vi hade sett Fury Road, och The Road Warrior är klart bättre. Gammal är äldst! Oavsett vad killarna i /Filmcast säger!

The Breakfast Club (John Hughes, 1985)

Nu börjar vi närma oss det mest personliga av de personliga valen. Jag älskade Molly Ringwald! John Hughes var ett fucking genius. Alla filmerna med The brat pack var bra på ett eller annat sätt, men The Breakfast Club var kronan på verket. Don't you forget about me!

Blade runner (Ridley Scott, 1982)

Denna fantastiska dystopiska framtidsvision. Den är helt makalöst bra. Frågan är bara vilken som är bäst, denna eller 2049??

Fletch (Michael Ritchie, 1985)

Kungen av komedier. För mig i alla fall och det på grund av en massa personliga skäl efter var, när , hur och varför jag sett filmen genom åren. Också en ren guldgruva för roliga citat. Chevy Chase glänser på det sättet bara han kan.


bara en plats kvar...

Aliens (James Cameron, 1986)

Private Hudson, I love you 3000. Ja, denna är brutalt bra. I toppen på sci-fi-, krigs- och horror-filmer. Väldigt bra. Sannerligen en speciell totalupplevelse när jag såg den på bio i Skövde på väg till nattjobbet på Cementa...



Min sorg var oändlig av att tvingas lämna dessa tjugo filmer utanför listan:

• Star Wars: Episode V - The Empire Strikes Back (1980)
• Escape from New York (1981)
• Dead men don't wear plaid (1982)
• The thing (1982)
• Risky business (1983)
• Against all odds (1984)
• Sixteen candles (1984)
• Amadeus (1984)
• St Elmo's fire (1985)
• Subway (1985)
• Runaway train (1985)
• Withnail and I (1987)
• Stakeout (1987)
• Less than zero (1987)
• Angel heart (1987)
• Broadcast news (1987)
• Working girl (1988)
• Die hard (1988)
• Christmas vacation (1989)
• The abyss (1989)

Damn! Var tvungen att sätta en "cap" på antalet bubblare!

När ni hämtat er av briljansen av min lista måste ni hoppa över och kolla in Filmitchs lista över favoritfilmer från åttiotalet. Han publicerade sin lista redan i morse om jag inte misstar mig. Har vi några överlapp? Ska vi gissa på två stycken?

Fripps Filmrevyer 10 år idag! Hurra!

För tio år sedan startade jag filmbloggen. Det känns lite overkligt men nu är vi här.

Jag har varit dålig på att uppmärksamma bloggens födelsedagar, men inför 10-årsdagen ville jag skriva något litet om högtidsdagen. Först tänkte jag göra en topplista över filmerna från de tio åren men en sådan lista skulle överlappa min topplista för 10-talet allt för mycket.

Istället blir det en vandring längs minnenas allé. Vad har jag pysslat med här på bloggen de första tio åren egentligen?

2010

Bloggen startades den andra april 2010. Jag bodde tillfälligtvis i Sannegårdshamnen på Hisingen och skulle senare om sommaren flytta hem till Solna igen. Bloggen var redan från början tänkt att vara ett kalendarium över popkultur som jag konsumerat, filmer, tv, böcker och musik. Men med fokus på filmer.... filmrecensioner, film review, film-review... filmrevy...

Den först revyn blev på Jason Reitmans briljanta Up in the air. Jag hyllade den inte lika mycket då som jag gör nu efter flera omtittar. Jag har ju skrivit recensioner långt tidigare också, för Discshop närmare bestämt. Några av de texterna publicerades också, tex en hyllning av True Romance och en sågning av Dansar med vargar.

Vilken var årets tv-serie för mig? En återkommande punkt nedan. Under hösten 2010 såg jag alla säsonger av The West Wing, en fantastisk tv-serie.

Live music is better! Årets konsert var Lykke Li på Kägelbanan på Söder. Mycket, mycket intimt. Också inspelat för TV så jag har numera varit med i TV!

2011

Jag har besökt Stockholms Filmfestival varje år sedan 2001 och 2011 var det ett särskilt lyckat år på filmfesten för min egen del. Jag delade ut hela tre femmor under årets festival. Detta var också året då Vanessa och jag hade vår filmklubb, och jag publicerade min "A life in movies" i fyra installationer.

Den sista Harry Potter-filmen hade premiär och jag såg Kung Fu Panda 2 med systerdottern Matilda.

Årets TV-serie var första säsongen av den norska svarta komedin Dag. Min gamla kära moder tipsade om serien! Jag spred sedan ordet visare på jobbet och fick med mig Jonas med flera som fans.

Live music is better! Årets konsert var utan tvekan när Roger Waters framförde "The Wall" i Globen. Jag var där med Sverker och Anders. Mycket fin och känslosam konsert som gav mig gåshud gång på gång de tre-fyra första låtarna. Nostalgi kan göra sådant med kroppen.

2012

Under våren 2012 flyttade jag inom Solna till våningen med filmrummet. Perfekt! Detta var också året då jag började hänga med andra filmbloggare i den unika klubben "Filmspanarna". Vi körde bland annat tema-inlägg, ett handlade om filmupplevelser utöver det vanliga vilka jag har ett gäng.

Detta var också året då jag fick upp ögonen för filmdecenniets filmserie, MCU. Filmspanarna såg Avengers tillsammans. Ännu roligare var kanske när jag åkte upp till Uppsala och såg Madagaskar 3 med systerbarnen Måns, Greta, Jonas och Melker.

Jag publicerade ett litet musikprojekt, "A life in Music", med lika många inlägg som jag var gammal.

Runt detta år var TV-serien "Sherlock" som hetast. Favoritavsnittet var och förblir första avsnittet i andra säsongen som gick detta år, A scandal in Belgravia.

2013

Detta var året för stora bloggprojekt. Under första halvåret körde jag min stora genomgång av Bond-filmerna. My name is Bond, James Bond ekade i filmrummet.

Senare på hösten drog jag och bloggkompisen Christian vårat ambitiösa bloggprojekt "Decennier" där vi såg oss igenom filmhistorien. Det projektet tog slut två år senare, sommaren 2015.

Detta var också första året som jag sammanfattade året på bloggen på nyårsafton, något som jag har gjort varje nyårsafton sedan dess.

Jag och en massa kompisar såg Gravity på Rigoletto, en maffig filmupplevelse! Mindre kul upplevelser är kanske mardrömmar, men likväl blev det ett tema som Filmspanarna bloggade om gemensamt.

Detta var första året jag och flertalet bloggande kompisar deltog på Malmö Filmdagar. Jag har varit där nästa varje år sedan dess.

Live music is better! Jag var med kompisar på Bråvallafestivalen där vi såg discomusik och Avicii.

Årets TV-serie var "Game of Thrones" som vid det här laget hade fått upp ångan ordentligt och snart var på var man läppar. Den typiska serien alla pratade om i fikarummet.

Under 2013 publicerade jag mitt hittills enda sponsrade inlägg. Jag ser det som undantaget som bekräftar regeln om att jag inte ser bloggen som en inkomstkälla. Det är så trist med reklam och sånt.

Jag och Jojje såg World War Z i Kista och jag testade ett nytt format på min revy. Jag skrev en revy på favoriten Serenity och det blev långt!

Read more books! Jag läste klart The Wheel of Time i och med sista boken "A memory of light". Berättelsen om Rand, Mat, Perrin, Egwene, Nynaeve och Moiraine hade funnits i mitt huvud sedan 1995. Det var en sällsam och smått absurd känsla när allt tog slut helt plötsligt...

2014

Året då jag skrivit flest antal inlägg, ett rekord som står sig än idag. Malmö Filmdagar var ovanligt starkt, och för övrigt var det flera kul filmupplevelser under året. Flera av kompisarna besökte Monsters of Film där vi såg Död snö 2. På Cinemateket såg vi stumfilmen The Scarlet Letter med livemusik framförd på scen. Andra minnesvärda filmupplevelser var The Wolf of Wall Street och Interstellar.

Inspirerad av hur kul det var med Bond-projektet körde jag ett liknande projekt för Harry Potter-filmerna.

Men allt var inte kul, jag, Jojje och Vanessa film filmen American hustle förstörd av ett gäng förortsungdomar som härjade på Filmstaden i Kista. Vis av erfarenheten har jag inte sett film i Kista någon gång sedan dess.

Årets TV-serie var utan tvekan True detective, första säsongen.

Read more books! World War Z var en så frejdig film och då Patrik starkt rekommenderade boken slog jag till och läste den under semestern och det var en av de häftigaste läsupplevelserna jag haft. Mycket bra, läs den!

Live music is better! Jag och Sir Per såg Neil Young på Skeppsholmen. Inte första eller sista gången vi skulle se Neil.

2015

Detta var året då jag och Johan startade Buffypodden! Vilken grej att starta en egen podd. Mycket jobb, men mycket givande också. Jag hade tidigare varit gäst hos Johan, Markus och Erik i "Har du inte sett den?"-podden en 3-4 gånger.

Filmspanarna såg Cirkeln och träffade Sara på en fika efter filmen. Senare hade vi med Sara som gäst i Buffypodden två gånger och Mats var med en gång. De båda var också med i den diskussionspanel jag arrangerade för den tredje "The Slayer Club". Tyvärr har vi inte publicerat några bilder eller ljud från panelen. Det var superkul. Jag tror Johan har en video av det någonstans...

Jag gick på bio med Greta och Melker nere i Hunnebostrand. Vi såg Minions. Det blir tydligen ofta uppföljare när jag ser på bio med systerbarnen!

Decennier avslutades men jag kompenserade mig med små bloggteman istället; Die Hard, Mission Impossible samt Star Wars.

The Force Awakens hade premiär! Wow! Loved it.

2016

Året som jag inledde med ett Hasse Ekman-tema och publikation av min Topp 100-lista, eller jag skulle nog vilja säga min topp 100 som gällde just då. Det har redan ändrats en hel del skulle jag gissa...

Alla tre filmfestivalerna var starka detta år! Stockholms Filmdagar adderats till min agenda och där var Spotlight bäst, Malmö Filmdagar gav oss Toni Erdmann och en mycket stark Stockholms Filmfestival gav oss Nocturnal animals, Manchester by the Sea och Arrival.

Buffypodden tuffade på med bland annat Mats Strandberg som gäst i avsnittet "Vita kränkta vampyrer". Under året läste jag också hans bok "Färjan", vilket var en underhållande och ryslig nagelbitare.

Under första delen av året råkade jag köra ett Western-tema. Det var kul men det dog ut till slut. Oplanerade bloggprojekt är kul!

På tal om westerns... En otroligt mäktig filmupplevelse var när jag och kompisarna Jojje och Christian gick och såg Tarantinos western The hateful eight på 70mm-visningen på Rigoletto. Lång och bred film med intermezzo och allt.

En annan härlig bioutflykt var när jag och Jojje såg Alien och Aliens på Bio Rio. Älgen!

Ett annat långsiktigt projekt startades och det var att se hela TV-serien Doctor Who (2005). Jag har kommit en bit på vägen nu, sett en 7-8 säsonger men det vilar just för tillfället. Annars var nog årets nya TV-serie Stranger things.

Live music is better! Detta år var det två fantastiska konsertupplevelser; jag och Sir Per såg Neil Young på Dalhalla och senare såg jag och Plymen The Cure på Globen. Båda mycket fina saker.

2017

Buffypodden avslutades under året efter 47 avsnitt och tre mycket roliga "Slayer Club"-fester. Men poddäventyren var inte över...

Jag, Jojje, Carl och Niklas strålade samman för ett specialdubellavsnitt där vi poddade om de bästa filmerna från 2016. En tradition som togs upp i våras igen.

Senare under 2017 poddade jag, Jojje och Carl om MCU. Vi kan säga som så att vi inte riktigt hade samma uppskattning för filmerna vi poddade om, så diskussionerna var vilda.

Wonder Woman hade premiär och DCEU slog MCU på fingrarna med att vara först med en film som handlade om en kvinnlig superhjälte mer specifikt. Jag såg filmen med systerdottern Greta.

På TV-seriefronten var tredje säsongen av Twin Peaks årets snackis.

2018

Under 2018 var det mycket poddning igång. Jag och Olof körde Bowiepodden i totalt 28 avsnitt, senare var det jag och Carl som poddade om åtta filmer från bröderna Coen. Till sist drog jag och den store Frans igång första säsongen av Hitchcockpodden under hösten.

Jag kände mig sugen på komedier och drog oplanerat igång Komiska Söndagar vilket rullade nästan ett halvår...

Med ganska ljumna filmfestivaler kom årets filmupplevelser från enstaka utflykter med kompisar; jag och Joel såg The Commuter, Carl bjöd in till Cinemateket-visningen av Clair'es camera där Fredrik också dök upp, jag, Johan och Carl såg också Zardoz på Cinemateket, skräckisen The quiet place såg jag med Vanessa, och den nya Mission Impossible, Fallout, sågs i Denver, Colorado med Diana och Alex.

Men som alla vet är film bäst hemma i filmrummet. Under året fick jag besök av systersönerna David och Måns för spel- och filmhelger. Vi spelar Firefly the Board Game och så visar morbror klassiska actionfilmer (mestadels, Arrival slank visst med en gång också). Tarantinos tidiga verk gillades mycket av pojkarna.

Read more books! Jag blev tipsad av syster Pillan om en härlig bok, News of the world. Läsvärd!

Live music is better! Årets andra halva bjöd också på tre suveräna konsertupplevelser! Jag och min far såg Roger Waters "US + Them Tour" i Friends Arena. Det var en sanslöst häftig konsert. Senare såg jag och Sverker en annan Floydare, Nick Mason och hans "Saucerful of Secrets Tour" på Cirkus. De spelade Floyds allra äldsta låtar och de växte till sig i live-versioner kan jag säga. Till sist var jag med Sverker på konsert igen då vi såg Fish framföra alla låtar från det gamla Marillion-albumet "Clutching at straws". Mycket nostalgiskt.

Årets TV-serie var helt klart Sharp objects.

2019

Redan framme vid förra året. Det var året då jag och Johan körde Fireflypodden vilken avslutades med en inspelning i bilen på väg ner mot Göteborg, besök hos Patrik och Comic Con. Under året läste jag också den första licenserade Firefly-romanen "Big damn hero".

Senare körde jag och den store Frans Hitchcockpodden säsong 2.

Under hela året var det bloggprojektet "52 Directors" tillsammans med min gamle Decennier-kamrat Christian.

Under våren startade jag också en helt ny blogg, Onelouder.reviews, där jag recenseras skivor. På den bloggen skriver jag alla inlägg på engelska.

Tre gigantiska serier avslutades under året;  MCU's The Infinity Saga, TV-seriemastodonten Game of Thrones samt den tredje trilogin från Star Wars avslutade The Skywalker Saga.

Under våren var jag på tjänsteresa i Tokyo och spenderade där en helg med Vanessa och familj. Vi gick och såg Captain Marvel på en stor IMAX därborta i Tokyo.

På filmfesten var Knives out och Jojo rabbit de bästa filmupplevelserna.

Under året hade jag flera mysiga filmupplevelser med kompisar; Raiders of the lost ark på Cinemateket med Johan, John Wick 3 på MoS med Christian, Bondfestival på Bio Capitol med Carl, Shaw & Hobbs med Joel, action utan slut, The Beach Bum på Bio Capitol med Jojje och Carl, och till sist hade jag och Carl en Howard Hawks-festival hemma i filmrummet.

Live music is better! Jag vill framför allt lyfta två grymma konserter, dels var jag och Sir Per på Neil Young med "supporting act" Bob Dylan i Hyde Park, dels såg jag och systersonen David Sophie Zelmani i Norrköping där Sophie pratade med oss och lånade min mobiltelefon mitt under konserten.

2020

Just nu i april är det inte klackarna i taket direkt. Men före hela livet stängdes ned på grund av Corona-viruset hann vi med några saker i alla fall.

Jag och Frans avslutade Hitchcockpodden säsong 2. Snart därefter poddade jag och grabbarna Jojje, Niklas och Carl om 2019 års bästa filmer i en Shinypodden Special, två delar.

Jag såg 1917 på IMAX med Johan och Markus, och med Johan hade jag en Kevin Smith-festival i filmrummet.

På TV hann jag se The Witcher, mycket njutbar. Större delen av året har jag intresserat följt nyheter om den kommande Wheel of Time-serien som förhoppningsvis kommer ha premiär nästa år.

Live music is better! tog mig, Sverker, Johan och Niklas till Cirkus där vi avnjöt Opeth på hemmaplan. Mycket älskvärt.


Sådärja, det var tio år. Vad som händer på bloggen den nästkommande tio åren har jag ingen aning om. Men jag hoppas att det blir mycket film, tv-serier, goda böcker och fin musik. Ha de!

Agatha Christie's Poirot - Series 5 (1993)

Säsong fyra bestod av tre långfilmer, men här i säsong fem gick man åter till korta avsnitt om 50 minuter vardera. Säsongen har åtta avsnitt. Vid det här laget är karaktärerna och deras inbördes relationer så väl etablerade att det är en ren fröjd att följa Hercule, Captain Hastings, Miss Lemon och Inspector Japp på deras äventyr.

Jag vet inte om det är vanan av deras sällskap som gjorde det men jag fann denna säsong den starkaste hittills. I det andra avsnittet intresserar sig Poirot av en klients belgiska bronsminiatyrer, mycket lustigt. Det tredje avsnittet "Yellow Iris" är riktigt bra, ett mysterium som löper över flera år och Poirot blir helt klart känslomässigt involverad i fallet, något som kommer bli än mer tydligt senare under säsongen. I Iris diskuterar Captain Hastings och Hercule den brittiska maten, jag skrattar högt över Poirots spydiga kommentarer. Avsnittet avslutas dock med att de båda avnjuter varsin "fish and chips".

"The case of the missing will", det fjärde avsnittet, är ett av de bästa korta avsnitten i hela serien. Våra hjältar blir involverade i ett fall där jämlikhet mellan könen och dolda familjerelationer gör mysteriet till ett extra svårlöst fall.

Men det är det sjätte avsnittet "The chocolate box" som firar de största triumferna. Vi tas tillbaka 20 år till en ung Poirot hemma i Belgien. Den ljuvliga och platoniska kärleken mellan Hercule och Mademoiselle Virginie är mycket fin. Hennes fina brosch syns i flera avsnitt, se bilderna nedan för scenen när Hercule får den i present. Fint.

Hur de fått honom att se yngre och smalare ut fattar jag ej!

Allt som alt var säsongen den starkaste hittills även om de två sista avsnitten tappade lite och håller den från att hämta in ett finare betyg.

Betyg: 3+/5

Hercule 20 år smalare, med den älskvärda Virginie

Virginie ger Hercule en brosch

20 år senare, samma brosch, men nu med en liten blå blomma

The Post (2017)

The Post är en murvelfilm som jag missade att se när den var ny häromåret. Jag hade vissa förhoppningar på filmen. Nej, jag trodde inte att den skulle komma upp i den "master class"-nivå som Spotlight från 2015 är i. Spotlight som förövrigt kom med på min lista över de tio bästa filmerna från 10-talet.

Men precis som i Spotligt är The Post en BOATS, en film som baseras på historiska skeenden. Denna gång handlar det om kampen mellan regeringen och den fria pressen över hemlisar om Vietnam-kriget.

Washington Post tog en ledande roll i att behålla pressen fri. I Amerika är ju pressen den fjärde statsmakten (i Sverige kallas den för den tredje statsmakten). Pressen är fri i USA, inte som i Sverige där Public Service är finansierad av staten och därmed i händerna på politikerna. En komplex historia detta med vad som är "fri" press.

I vilket fall får vi följa hur den kvinnliga ägarinnan med spirande mod och den envise chefredaktören står upp mot en regering som försöker tysta pressen genom hot och bufflande. Nixon och anhang vill inte att det publiceras om de oegentligheter som skett under fyra regeringar i rad under Vietnamnkriget.

Meryl Streep och Tom Hanks spelar huvudrollerna och Steven Spielberg regisserar. Allt detta talar för att filmen är kompetent men väldigt "osexig" i mina ögon. Och det är exakt så det blir också-. Ganska bra, till och med väldigt bra i sina stunder, men tyvärr lättglömt också.

Alison Brie gör en halvstor roll och jag kände inte ens igen henne. Hon var sig inte lik. Inte alls.

Bradley Whitford, känd från The West Wing, var dock igenkännbar. Han verkar ha levt gott sedan glansdagarna i Vita Huset. Kommer ni ihåg honom i Get out?

Helt ok film om ett mycket intressant skeende i historien. Kul slut på filmen också för övrigt. Den insatte kunde spana på det slutet tidigt i filmen.

Betyg: 3/5

The Peanut Butter Falcon (2019)

"The Peanut Butter Falcon" är en härlig amerikansk road movie om en omaka trio som av ödets nyck satts samman. Det är en dramakomedi som är oväntat rolig och oväntad dramatisk. Filmen har jämförts med "Little miss Sunshine" och jag förstå varför. Men jag skulle ändå heller säga att den är som en blandning mellan "Mud" för miljöerna och "The station agent" för dess känsla.

Shia LaBeouf står i filmens centrum och han är suverän i denna roll. En roll som jag lätt hade kunnat se favoriten Sam Rockwell i. Ben Foster var tilltänkt först men det känns bra att det blev LaBeouf. Jag har sett honom i flera filmer men aldrig uppskattat honom som nu. Jag får kanske helt enkelt omvärdera honom efter denna film.

Filmens huvudperson Zak spelas av Zack Gottsagen som har Downs syndrom. Zack träffade regissörerna Tyler Nilson och Michael Schwartz på ett läger för ungdomar och berättade då att han ville bli filmstjärna. Nilson och Schwartz skrev då ett manus baserat på honom och hans drömmar. Så filmen både är och känns semidokumentärt. Zack är bra i denna film även om det är lite svårt att bedöma. Vissa delar av dialogen är tydligen improviserad och allt känns väldigt autentiskt.

Den tredje i trion är Eleanor spelad av Dakota Johnson. Hon är mycket bra hon också. Här visas hon i alla färgnyanser förutom grått. John Hawkes och Bruce Dern har små biroller och de gör dem ypperligt bra.

Min spaning var att sista scenen antagligen var en önskedröm. Regissörerna förnekar detta bestämt. Fegisar!

Filmen är bra och den berörde mig mer än väntat. Det är mycket mer fokus på dramat än humorn och då är humorn ändå mycket välfunnen och känsligt utförd. Det blir dammigt i rummet flera gånger under visningen så glöm för all del inte näsduken när ni går och ser filmen på bion.

Jag ger "The Peanut Butter Falcon" fyra livsdrömmar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Lyssna på Shinypodden Special om de bästa filmerna från 2019: Del 1 (där denna film kommer upp), Del 2 (creme de la creme från 2019)

Andra revyer av filmen:
Jojjenito

Death Wish (2018)

Ramlade in på denna film. Det finns något instinktivt härligt med hämndfilmer.

Detta är förstås en nyinspelning av Charles Bronsons klassiker från 1974. Denna gång är det Bruce Willis som spelar hämnaren. Jag gillar Brucan. Han är fasen solid i det mesta han gör. Nu för tiden är kanske inte alla hans filmer de bästa, men det är alltid kul att se honom in action. Jag tyckte att denna re-make var mycket lyckad. Jag har inget nostalgiskt sänke bundet vid min ankel så jag kan simma fritt och gilla den nya filmen mer än den gamla.

Dottern i familjen spelas av Camila Morrone. Ni vet fotomodellen som är ihop med Leo och har Al Pacino som styvfar? Detta var tydligen hennes första film. Jag såg henne i huvudrollen i den amerikanska indy-filmen Mickey and the bear på filmfestivalen i höstas. Hon är bra i den filmen och hon funkade bra även i denna film även om hon inte alls fick lika mycket screen time här.

Death wish är spännande och lagom våldsam. Den når inte upp i klassikers i genren som Man on fire men Eli Roth är tillräckligt bra som regissör och filmen är helt klart duglig. En perfekt film för en fredagskväll i den självpåtagna isoleringen.

Betyg: 3/5

 

Midway (2019)

Har länge varit fascinerad av Slaget om Midway 1942. Jag är sannerligen ingen expert, men jag är ändå lite påläst.

Amerikanarna vann stort i detta slag och det var vändpunkten i kriget om Stilla Havet mellan USA och Japan under andra världskriget. Den japanska flottan var överlägsen den amerikanska inför Slaget om Midway, både då det gäller antalet aircraft carriers (hangarfartyg), antalet flygplan, skickligheten hos piloterna och understödjande skepp som battleships, heavy and light carriers etc. Men av olika anledningar vann ändå jänkarna en stor seger.

Japan som slagit till mot Pearl Harbor sex månader tidigare hade försvagat men inte slagit ut Amerikas Stilla Havet-flotta. Genom att gillra en fälla vid Midway skulle de slå ut resten av flottan.  Midway låg tillräckligt nära Hawaii för att utgöra ett reellt hot mot utposten, och om Hawaii var hotat var USA's västkust hotat. Japan visste att USA inte skulle kunna ignorera ett hot mot Midway.

Japanarna delade upp sin stora styrka på fyra enheter med en viktig enhet långt ut till havs för att locka in de amerikanska hangarfartygen i fällan och sedan slå ut dem. Problemet för Japan var att jänkarnas kodbrytare hade knäckt deras koder och sålunda visste amerikanerna om centrala delar av planen som när och var anfallet skulle ske. Amerika gillrade sonika en egen fälla med tre hangarfartyg och understödsfartyg gömda norr om Midway. Japanernas bakre enhet kom aldrig med i fajten då de var för långt bort och allt var över på en dag...

Vid sidan av de strategiska spelet ovan, fick ett taktiskt val stor betydelse också. Amiral Nagumo var vid ett tillfälle tvingade att välja att bestycka sina flygplan med bomber för attack mot installationerna och landningsbanan på Midway eller med ammunition, bomber och torpeder som används mot fiendens aircraft carriers. Han gjorde ett ödesdigert val. Att byta bestyckning på planen ombord tog mer än 30 minuter och mitt i slaget hade japanarna fel bestyckning på sina plan och inte tid nog att byta tillbaka. När så bomber träffade hangarfartygen blev skadorna så mycket större då flygplanens bränsle och bomber också exploderade.

Efter slaget hade fyra av fyra stora hangarfartyg på den japanska sidan sänkts och ett av tre hangarfartyg på den amerikanska sidan förstörts. Japans övertag i Stilla Havet var brutet och på grund av långsammare produktion av nya skepp kom de aldrig ikapp jänkarna under de 3,5 år som kriget pågick efter detta.

Filmen är ganska bra. Den är lång och hinner täcka in anfallet mot Pearl Harbor (december 1941), attacken på Tokyo av Överste Dolittle (april 1942), Slaget i Coral Sea (maj 1942, som japanarna vann) samt Midway (juni 1942). Den historiska ackuratessen verkar hög och filmen har en massa bra skådespelare som gör bra jobb. Svagheten är inom personregin. Roland Emmerich är ju mest känd för bombastiska actionfilmer likt ID4. Här är han mycket mer återhållsam med det bombastiska och pompösa samtidigt som stridsscenerna är smått otroliga rent tekniskt. Vilken intensitet. Tyvärr visar Emmerich att han inte är lika solid inom andra områden. Filmen känns inte så tung som den skulle borde varit. Dialogen är ok och vi slipper allt för mycket amerikanska flaggviftande. Vi får istället följa den japanska sidan en hel del, jag hade gärna sett ännu mer, och alla japanare talar japanska.

Jag tycker filmen presenterar slaget ganska väl. Det taktiska beslutet från Admiral Nagumo förklaras inte speciellt bra dock. Det nämns i filmen i en scen, men om jag inte hade läst på om slaget sedan tidigare hade jag nog inte förstått vad det betydde. Detta hade med fördel kunnat planerats tidigare i filmen för att åskådarna hade kunnat smälta informationen.

Filmen är dock lite för lång, 138 minuter, och en del av de tidigare scenerna hade man kunnat skippa. Dolittles attack på Tokyo var viktig i kriget då det drog upp stridsmoralen på den amerikanska sidan lika mycket som den sänkte den på den japanska sidan. Japan mördade tydligen runt 250.000 kineser efter attacken i sin jakt på flygarna (som hamnade i Kina på den japanska ockuperade delen). Det visar vilken prioritet Japan gav denna händelse, men den adderar inte jättemycket till denna film.

Flera kända namn spelar likaledes kända nyckelpersoner från slaget. Woody Harrelson spelar Admiral Chester Nimitz som ledde den amerikanska Stilla Havsflottan. Woody är mycket bra, värdigt och lågmält. Patrick Wilson spelar underrättelsemannen Edwin Layton som varnade om en kommande attack på Pearl Harbour men inte blev trodd. Efter det blev hans roll i staben större och han bistod Nimitz kriget ut. Ed Skrein spelar den våghalsige piloten Dick Best. Han sänkte hangarfartyget Akagi och deltog i anfallet som sänkte Hiryū. Han är nervig och gör det bra med mer vemod än Mavericks och Icemans rah-rah i "Top Gun".

Överlag var filmen överraskande spännande och bra. Visst, den kunde varit snäppet tydligare om vad som exakt hände i slaget men jag tycker ändå att de lyckas hålla tittarna hyfsat med i matchen om tidslinjer och vad de olika aktörerna gjorde.

Jag ger den en trea överlag, men som historisk krigsfilm är den värd en fyra inom genren. Filmen rekommenderas mest för dem som har intresse av detta slag och historier från WWII i allmänhet.

Betyg: 3/5

Justice League (2017)

Efter den positiva överraskningen med Batman v Superman var jag lite peppad inför Justice League, speciellt med tanke på att det verkade som att Gal Gadot hade fått en större roll.

Men ack, så snart korthuset föll ihop. Med en extremt dålig big bad, Steppenwolf, och en ganska trist grupp hämnare blev detta bara tråkigt. Gal Gadots Diana Prince är klart bäst i filmen. Clark Kent är helt ok, det var intressant att se hur de behandlade hans återuppståndelse. Inte lika djupt och intressant som de gjorde i Buffy men för att vara DC får det väl anses som bra, så är det i de låga förväntningarnas land.

Ben Affleck och hans Bruce Wayne var däremot inte alls lika bra i denna film. Jag vet inte vad det var, att han kanske redan tröttnat? Dessutom hade de inte alls lyckats med hans kläder, hans "Batman-kostym". Ofta såg den ut som en dräkt av skumplast köpt på Buttrix. Jag jämförde i huvudet mot Captain Americas dräkt i Avengers: Endgame och såg den tydliga skillnaden för mitt inre.

Ok, så detta var filmen som Joss Whedon fick ta över då Zack Snyder på grund av mycket tragiska privata problem var tvungen att hoppa av? Jag kände ingen större skillnad från Wonder woman eller Batman v Superman.

Tydligen ska Joss ha skrivit till en del scener och spelat in de nya. Hur stor andel och vilka scener kunde det vara? Hans största jobb var kanske att överse en ny klippning? Oklart. Jag såg den två timmar långa bioversionen och den var i alla fall lika jämntråkig hela tiden. Tyvärr, Joss, ingen "save" i sista minuten här som det verkar.

Alltid trevligt att får beskåda Gal Gadot "in action". Aquaman försöker och försöker, men jag känner det inte. Gadots Diana är den enda med glimten i ögat.

Betyg: svag 2/5