fredag 25 september 2020

Oddball (2015)


Jag fick upp ögonen för filmen Oddball via ett naturprogram på TV där de pratade om hur vakthundar användes för att skydda dvärgpingviner från rävar i södra Australien. Bakgrunden var att räven nästan hade utrotat dvärgpingviner som har sin häckningsplats på Midle Island på vadavstånd från kusten nära staden Warrnambool, Australien. Filmen som alltså bygger på verkliga händelser är en snällisfilm med för mig okända skådespelare förutom Firefly-hjälten Alan Tudyk som gör något av ett gästspel här.

I handlingens centrum står en bonde som använder hundar av rasen maremma (Maremmano abruzzese) som vakthundar mot räven som slår hans höns. När det blir klart att räven också håller på att ta kål på dvärgpingvinerna kommer bonden på att använda hundarna som vakt på ön. Med lyckat resultat!

Detta är en gullig film, perfekt för hela familjen. Filmen har ett varmt hjärta och är lätt att avnjuta med en hel del knasig humor då bonden i fokus och hans hund är något klumpiga och dråpliga.

Jag hade kanske önskat få se lite mer om hur idén uppstod, och hur de genomförde detta lyckade experiment. Nu blev fokus på människorna i familjen och yttre konflikter med onda valåskådare och en lite fånig men väntad kärlekshistoria på sidan.

Betyg: 2/5


fredag 18 september 2020

Bill & Ted Face the Music (2020)


Tja, hur stor var chansen egentligen att Bill & Ted Face the music skulle vara bra? Kanske inte speciellt stor, men jag ger ofta komedier chansen. Dels för att det är så kul när de är ...kul, dels för att humor är i högsta grad subjektivt och imdb-betyg och kritikers utsagor är därmed extra svårbedömda just för komedier. Och till sist är ju ändå de två gamla "Bill & Ted"-filmerna nostalgiska klassikers, så klart jag ville ge den chansen. Och jag slog till och avnjöt denna komedi på min födelsedag.

Men ack, inte ens det hjälpte denna film i mål. Ouch, detta var inte kul. Nej det är en rejält svag och totalt harmlös film. Även om en komedi inte når hela vägen hem kan de i bästa fall erbjuda några bra skämt, gärna icke-pk eller så kallade slag under bältet. Men denna film har ett manus som skrivet av någon tant inom Hem och Skola från sjuttiotalet.

Keanu Reeves och Alex Winter ser bara gamla ut, deras manér och uppträdanden som Ted och Bill är inte nostalgiskt charmigt i mina ögon snarare bara gammalt på det dåliga sättet. Keanu ska nog hålla sig till sin John Wick ändå.

De två bra karaktärerna var William Sadler som Death och Anthony Carrigan, ni vet NoHo Hank från Barry, i rollen som mördarroboten Dennis Caleb McCoy. De var båda ganska roliga.

Sista scenen var så gullig att den nästan blev briljant. Alla sjunger om fred, kärlek och förståelse för alla människor på jorden...

Betyg: svag 2/5








fredag 11 september 2020

Agatha Christie's Poirot - Series 8 (2001)


Säsong 8 kom ut 2001 och är den sista säsongen som visas i 4:3. Från och med säsong 9 är det wide screen och dessutom höjs production values betydligt enligt ryktena. Jag ser fram emot de återstående fem säsongerna med totalt 21 långfilmer.

Nåväl i denna säsong har vi två filmer.

Murder in Mesopotamia utspelas vid en arkeologisk utgrävning utanför Bagdad. Filmen var en besvikelse. Agatha Christie kör ju med hyss där delar av lösningen inte är tillgängliga för oss i publiken. Därför blir Poirots pompösa genomgång av lösningen allt som oftast lite av en happening. I detta äventyr har hon lagt in inte bara ett villospår utan tvenne sådana; dels mordet på den lokale knarklangaren samt självmordet, dels den falske prästen som stal artefakter. Karaktärerna i filmen var inte speciellt intressanta. Hela historien bygger på att Louise Leidner skulle vara så vacker och förförisk att ingen man kunde undgå bli förälskad i henne. Men skådespelerskan de valt uppfyllde sannerligen inte någondera av de två karaktärsdragen vilket gjorde hela historien platt. Höjdpunkterna för mig blev istället när Hercule jagade myggor om natten och Captain Hastings påstådda expertis inom kvinnlig psykologi (när Hastings ger Hercule tips om Countess Rossakoff). Grevinnan syns inte till men blåser Hercule på hotellnotan, stackarn. Betyg tvåa.




Evil Under the Sun var mycket bättre. Det utspelas på det fantastiska hotellet Bigbury-on-Sea på Burgh Island utanför södra kusten av Devon. Man når hotellet i en monstruös maskin som bär människor över sundet när det är fyllt av tidvatten. Hercule är ordinerad dit av sin läkare för uppfriskande havsluft och en strikt diet. Han måste gå ner i vikt efter en incident på Captain Hastings nyöppnade restaurang. I slutändan berodde Hercules sjukdom på osanitär olägenhet på restaurangen! Mysteriet är invecklat och kul att följa. Karaktärerna var medelintressanta. Jag blir verkligen sugen på att besöka hotellet någon gång! Betyg trea.


  

Betyg (hela säsongen): 2/5

tisdag 8 september 2020

Agatha Christie's Poirot - Series 7 (2000)


De fyra filmerna i säsong sex var utspridda över ett drygt år december 1994 till februari 1996. Sen dröjde det ända till januari och februari 2000 för nästa säsong.

Säsong sju består av två filmer. Deär bäda ganska bra!

The Murder of Roger Ackroyd utspelar sin när Poirot varit pensionerad under ett år. Han har flyttat ut på landsbygden vilken uppenbarligen inte passar hans lilla grå celler. Hela filmen dryper av Poirots hat till folket i den lilla byn han bor i. Poirots ilska över förruttnelsen och förljugenheten är tydlig i dialogen. "Idiots in tweed" som han säger. Han hatar att alla ler utåt men ljuger som borstbindare.

Mordoffret kallas av Poirot för "the vulgarian" och då är han ändå Poirots vän! Dialogen rent generellt är intrikat.

Filmen är ganska stel och lite trist tills Poirots gamle vän Inspector Japp kommer med. Deras glädje när de återförenas är mysig och hela filmen lever upp av deras gemensamma energi. De är så fina ihop. Kul när Japp omedvetet imiterar Poirots miner och nickningar när han famlar i mörkret som mest.

Under filmen läser Poirot från någons dagbok vilket senare visar sig vara mördarens dagbok. Jag fattade aldrig vad poängen var med detta. Enligt säkra källor framkom detta bättre i originalboken och att det handlade om en "otillförlitlig" berättare vilket eventuellt var en nymodighet när Agatha Christie införde det. Det genomfördes inte speciellt bra i filmen i vilket fall.

Den andra filmen var ett klart steg upp. Nu har vi kommit till punkten när Poirot avslutat sin pensionering och är tillbaka i London.

Filmen heter Lord Edgware Dies. Här får vi umgås med Miss Lemon, Captain Hastings (som är gift!) och Inspector Japp. Mycket trivsamt.

Poirot blir betuttad i en blond skönhet, Lady Edgeware. Vi får ett mysterium som inte går av för hackor med en imitatör, förmådda damer, panka yngre män, en elaka äldre lord och en vänskaplig dito. Allt utspelas i teatervärlden och som vi alla vet är ingen ärlig i den världen. Alla vill få foten före sin nästa!

Poirot blir till och med rejält arg i denna film. Han söker och avslöjar mördaren med dubbel frenesi på grund av hans personliga känslor i fallet. Quelle spectaculaire!

Betyg: 3/5




onsdag 2 september 2020

Tenet (2020)


Va fan det går inte att säga mycket om denna film utan att spoila skiten ur den så jag slänger upp en stor spoiler-varning här.

SPOILERS BEWARE!

Men först och främst vill jag nämna att detta var den första filmen jag sett på bio sedan apokalypsen startade! Jag, Markus och Johan såg filmen i den stora IMAX-salongen på MoS och det var en ypperlig föreställning. Eftersom det bara får vistas 50 personer på varje visning satt alla extremt glest. Markus hade införskaffat de bästa biljetterna. Vi satt på bakersta raden som användes vilket betydde att det inte fanns några bakom oss som satt och pustade ut virus! Och ingen publik på raden framför heller, varannan rad var avstängd. På raden vi satt på var det mycket glest med en 4-5 lediga säten mellan sällskapen. Perfekta förhållanden, yay för pandemin! Det kändes till och med som att ljudet var extra högt, kanske för att det inte dämpades av en salong fylld med publik...

Ok, vad är Tenet nu då? Först och främst är titeln tematiskt lämpligt nog ett palindrom. I övrigt är filmen en otroligt välproducerad och utomordentlig sci-fi då det gäller allt filmtekniskt, ljud, bild, klippning, otroliga specialeffekter osv. Allt detta är väntat av Nolan och hans team nu för tiden.

Tenet är som en blandning av en bondfilm, Inception och Primer.

Handlingen är klar och tydlig men samtidigt "mind blowing". Man har i framtiden uppfunnit en maskin som kan byta entropin på saker inklusive människor så att de färdas bakåt i tiden istället för framåt.

Det är en spektakulär resa vi tas på under filmens gång då vi lär oss mer och mer om fenomenet. Allt kulminerar i den stora slutfajten med attacken på en rysk stad. Hälften av gänget är inverterade så att de gör allt baklänges, hälften är inte inverterade och de gör vad de gör framåt i tiden. Detta leder till en scen som lyckas vara både fantastisk och fantastiskt frustrerande. Det är otroligt svårt att hänga med på vad som händer, vem som gör vad och när. För mig tappade scenen lite i styrka just för att jag inte fick grepp på vad som egentligen hände (vet det fortfarande inte).

De parallella scenerna från Sators yacht var dock mycket bra.

Rent generellt sett saknar jag rejäla "stakes" i filmen, som är fallet i de flesta filmer där man i någon form kan manipulera tiden. Jag inser att jag inte bryr mig speciellt mycket om någon i filmen förutom vår huvudperson, "The Protagonist". Alla andra är skumma, icke älskvärda eller helt enkelt förväntade offerlamm.

Detta gör att filmen bara är otroligt snygg att se på och man kan absolut sjunka in i dess värld och bara låta bilderna och ljuden flöda över en. Men om man vill förstå vad som händer eller känna för karaktärerna i storyn saknar filmen en del.

Huvudpersonen spelas av John David Washington som jag sett i Blackkklansman. Han är riktigt bra och egentligen den enda karaktären i hela filmen jag känner för. Robert Pattison har en stor roll, han är vrång och besvärlig, det känns som att han är ett asshole utanför filmen lustigt nog. Han har sannerligen växt upp sedan Twilight.

Tyvärr är jag inte speciellt såld på Elizabeth Debicki som spelar Kat, en av filmens viktigaste figurer. Det är något i hennes uttryck som jag aldrig gillat och i denna film känner jag inte en sekund för hennes karaktärs mycket svåra och pressade läge. Jag köpte heller aldrig känslomässigt varför "The Protagonist" kämpade så för hennes skull. Rent intellektuellt och "på pappret" förstod jag att han kände sig skyldig henne något, eller att han helt enkelt var en empatisk människa, men det hade funkat bättre om Nolan valt någon annan att spela den rollen tror jag.

Aaron Taylor-Johnson spelade en hyfsat stor roll men som vanligt nu för tiden kände jag inte igenom honom. Han är en kameleont! Kul att set Wes Chatham i en liten roll, ni vet Amos från "The Expanse"! Till sist får vi givetvis en scen med Michael Caine också, det är ju trots allt Christopher Nolan...

Allt är extremt med denna film rent tekniskt, men den är också ganska kall som Nolans filmer ibland tenderar att vara (tex Dunkirk). Idén om att vissa saker kan gå bakåt i tiden är spektakulär men tyvärr gjorde filmen mig väldigt förvirrad i vissa scener. Handling som sådan var dock inga problem, den är jättehäftig och hade kanske funkat ännu bättre i bokform.

Hade jag bara känt mer i hjärtat (känt för karaktärerna) och i magen (känt stakes och spänning tydligare) hade detta blivit en 5/5. Nu nöjer jag mig med en fyra mestadels för att premiera grundidén och hela spektaklet.

Betyg: 4/5





fredag 28 augusti 2020

The King of Staten Island (2020)


The King os Staten Island är som Boyhood med en förståndshandikappad huvudperson minus det långa tidsperspektivet. Filmen påminner också i stil med regissören Judd Apatows film Funny people. Båda filmerna är dramer med en stor portion humor med ett lika stort allvar i botten.

Huvudrollen spelas av komikerna Pete Davidson på manus av Davidson och Apatow med flera. Filmen bygger löst på Davidsons uppväxt på Staten Island. Detaljen med en död pappa kommer från Davidsons liv då hans far var en av alla de brandmän som dog i World Trace Center den 11:e september 2001.

Filmen har helt klart något, men jag blir ändå inte fullt engagerad. Det tar lång tid innan jag helt kommer in i den till att börja med. Det är inte superintressant att följa Scotts liv då han är stenkorkad. Japp, det blir ett problem för mig. Tyvärr kompenseras det inte av att han är extra charmig eller något sådant. Filmen är vrång på det sättet. Det är som att Davidson och Apatow har försökt göra Scott så unlikable som möjlig.

Marisa Tomei är bra, men när är hon inte bra?

Mot slutet av filmen när Scott och Bill Burrs Ray började bli sams blev filmen något bättre, men det var lite för lite, lite för sent kan jag tycka. Den känns också alldeles för lång.

Betyg: 2/5



måndag 24 augusti 2020

Kari-gurashi no Arietti (2010)

 

Lånaren Arrietty eller The secret world of Arrietty är en animerad film från Studio Ghibli. Hayao Miyazaki har skrivit manus och den regisserades av Hiromasa Yonebayashi. Detta är en mycket gullig liten film om en liten flicka från det lilla folket som heter Arrietty.

Filmen är vemodig och rejält sorglig. Den når inte samma nivåer som en vissa annan film från Studio Ghibli, men den drar och sliter i tårkanalen ändå. En liten sjuklig pojke på besök hos moster får syn på Arrietty vilket leder till att han får uppleva förunderliga ting under de sista dagarna i livet. Han får lite glädje av utbytet, men Arrietty och hennes föräldrar måste fly från deras fina hem då de blir upptäckta. Antingen finns det många fler av det lilla folket i världen, eller så är de bland de sista av sitt slag.

Lustigt att en liten film som denna kan få en att hata en karaktär så intensivt. Jag tänker på den äckliga hushållerskan. Trots alla vedermödor lockades jag att tro att det skulle sluta lyckligare. Det fina dockhuset som var som gjort för Arrietty och hennes familj borde fått en större del av slutet tänkte jag. Jag trodde också att den lilla pojkens önskan att Arrietty skulle få huset skulle komma mer i spel. Istället fick vi en fin men vemodig sista scen. Våra två huvudkaraktärer gick sina öden till mötes med mycket bistra framtidsutsikter.

Fin film, lite sorglig, inte ens en gnutta hopp, en film som passar bra in i 2020.

Betyg: 3/5

Sofia kör ett Studio Ghibli-tema denna månad, hoppa gärna över och kolla in hennes tankar om filmen.


Hemmet

Lagerbladet

Dockhuset

Häxan

Höjden av lycka



söndag 23 augusti 2020

Gake no ue no Ponyo (2008)


Nej du, den "gubben" gick inte. Detta var en stor negativ överraskning från mästaren Miyazaki. Filmen är rejält svag.

De flesta Studio Ghibli-filmerna riktar sig till barn men kan lika gärna ses av vuxna. "Ponyo" är den första film där jag känner att den bara riktar sig till en yngre publik, typ sex år. Jag saknade allt det som kan vara bra i filmerna, symbolik, livssanningar, en fantastisk komplett värld osv.

Sagan om Havets Drottning och den "elake" trollkarlen som kanske inte är elak och deras barn, ett stim små "guldfiskar" skulle kanske kunnat vara bra men det känns som att Hayao bara skrapar på ytan på historien. Hela filmen påminner om "Den lilla sjöjungfrun" i handlingen.

Manus känns ofullständigt. Vad är Ponyos drivkrafter egentligen? Det känns som ett lotteri att lägga sitt liv i en femårings händer. Jag fruktar att det är trista framtidsutsikter för henne. Men i en sexårings värld var slutet säkert lyckligt.

Även kritiken mot nedsmutsning av haven känns ofärdig. Men det lilla vi fick var effektivt. Man önskar att människan skulle sluta lorta ner haven!

Lustigt att Ponyo egentligen heter Brunhilde, enligt svenska översättningen i alla fall...

Nej, jag hade till och med tråkigt när jag såg denna film och det har jag sannerligen inte haft förr med film från Ghibli. Filmen är mer gullig än bra. Den är endast ett glupskt ätande av skinka ifrån betygsettan. Ytterligare en besvikelse över ett alster från Studio Ghibli.

Betyg: 2-/5

Hoppa nu över och kolla in om Sofia, som kör ett Studio Ghibli-tema denna månad, tyckte mer om denna film, vem vet den kanske föll henne på läppen?



torsdag 20 augusti 2020

Neko no ongaeshi (2002)



Filmen heter "The cat returns" på engelska och katten som återvänder bör vara den ståtliga kattstatyn som vi såg i den fantastiska "Whisper of the heart" från 1995. Jag lyckades ha med kattstatyn på hela tre av bilderna jag valde ut för den filmen trots att jag inte visste att det fanns en sequel...

Vad titeln på filmen refererar till bör vara ganska givet, även om fler katter återkommer inne i handlingen, inte minst den smutsiga lilla vita kattungen som Haru matar i inledningen av filmen.

Här får vi följa den unga flickan Haru som kan prata med katter. Hon blir indragen i en magisk saga där kungen över kattriket vill hitta en brud åt sin son. På sin sida har Haru katten som stod som staty i "Whisper of the heart" och några andra figurer.

Detta är en mysig och gullig barnfilm. Men den har också en massa fantasi och det händer en hel del. Den är lite långsam inledningsvis men under andra halvan blir det till ett riktigt äventyr.

Filmen är duglig men långt från den bästa från Studio Ghibli. Något av en besvikelse i mina ögon.

Betyg: 2+/5

Sofia kör ett Studio Ghibli-tema denna månad, läsa hennes blogg Rörliga Bilder och Tryckta Ord





måndag 17 augusti 2020

Ny säsong för Shinypodden - Bondpodden


Idag startar jag och Patrik upp en ny säsong för Shinypodden. Vi har döpt säsongen till Bondpodden. I första avsnittet avhandlar vi Dr. No.

Nu blir det en ny bondfilm i veckan under de närmaste 24, 25 eller 26 veckorna!

Hoppa över till Shinypoddens hemsida och ladda ner, prenumerera eller kommentera våra poddavsnitt. För ni hänger väl med i James Bonds underbara värld!