fredag 11 juni 2021

Top 10 Pixar movies

Jojje har just avslutat sitt Pixar-projekt och ställer därför till med kalas. Det blir Pixar Top 10. Aha, topplista. Såklart jag ville vara med och leka.

Själv ligger jag i lä och har endast sett 16,5 av de 23 långfilmerna som kommit ut från studion. Men det duger bra som bas för en topplista. Sa jag att jag gillar dem?

Min topp 3 var mycket svårt att ranka, de kan nog komma på lite vilken plats som helst. Eller i alla fall topp 2, de borde kanske fått en gemensam förstaplats. För övrigt är vissa filmer nyligen sedda och andra för länge sedan och då blir det vanskligt. Jag har gått på vaga minnen och en stark magkänsla vilka filmer som kom på topp 10. De på plats 11-16 behöver ses om och jag behöver få en ny uppskattning av dem för att de ska kunna slå sig in... 

So, without further ado...


Pixar Top 10



10. The Incredibles (2004, Brad Bird)

För dess roliga spoof på agent- och superhjältefilmer.


9. Finding Dory (2016, Andrew Stanton)

För den kluriga och roliga bläckfisken Hank.


8. Ratatouille (2007, Brad Bird)

För de sköna miljöerna.


7. Toy Story 2 (1999, John Lasseter)

Hög lägstanivå för Toy Story-filmerna, tvåan bjuder på mysig stämning och härligt om vänskap.


6. Toy Story (1995, John Lasseter)

En fin och varm film om vänskap och vad man ska göra med sitt liv.


5. Monsters, Inc. (2001, Pete Docter)

Varm och humoristisk film som drog ett litet strå till stacken att hela en hel nation.


4. WALL-E (2008, Andrew Stanton)

Fantastisk första halva, solid avslutning, en film som är både vemodig och tänkvärd.


3. Toy Story 4 (2019, Josh Cooley)

Värme, vemod och damm - fantastiskt manus och story som knyter ihop hela serien.


2. Inside out (2015, Peter Docter)

Insiktsfullt och fantasieggande med många igenkänningsbara stunder. 


1. Toy Story 3 (2010, Lee Unkrich)

Makalöst starkt berättande, djupt och berörande om vänskap, lojalitet, avsked och syfte.



Så, de eländiga filmerna som inte kom med i topplistan:
Soul
Coco
Finding Nemo
Monsters University
Brave
A bug's life
Cars


Hoppa nu över och kolla in Jojjes aparta lista. Inte många överlapp gissar jag, men vem vet... :-D

onsdag 9 juni 2021

Frenzy (1972)


Brrr, detta är en iskall film. Hitchcock gjorde många kalla filmer och denna kan mycket väl vara den kallaste av dem alla. Jag ser den tekniska briljansen, men jag blev mest äcklad av mordscenerna. Filmen blev inte spännande bara naken och smaklös. Jag börjar misstänka att Hitchcock vid detta laget helt tappat greppet eller åtminstone förlorat sin känsla för finess. Det är som att han blivit fartblind av alla hyllningar efter Psycho och The Birds och velat gå längre och längre med våld och terror i sina filmer. Men det måste utföras med känsla. Jag anser att Alfred har förlorat den känslan.

Detta var andra gången jag såg filmen på kort tid. Jag såg den för första gången 2017. Som så ofta dök ett nytt perspektiv upp nu i andra titten. Det är intressant att den oskyldigt jagade mannen, filmens huvudperson Dick Blaney, är så otrevlig person. Han är elak, vresig, arg och osannolikt otacksam mot de vänner som försöker hjälpa honom. Däremot är filmens main villain Bob Rusk en jovialisk, hjälpsam och till synes trevlig person. Enda felet med Rusk är att han är en psykopat, våldtäktsman, sadist och mördare. Jaja, man kan inte ha allt! Nej, skämt åsido, det är mycket intressant att Hitch har switchat personligheterna mellan den gode och den onde. Det är mer vanligt att den gode framställs i positiv dager och den onde som ett asshole, men här tvärtom. Det var lite intressant.

Frenzy är en film som varken skrämmer eller gläder mig. Den gör att jag känner avsmak mer. Men om man ska lyfta några positiva saker så är det framför allt polismannen och hans matlagande fru som piffar upp anrättningen något. Mrs. Oxford går matlagningskurs om fin fransk mat och hon är lika dålig på att laga mat som bra på psykologi och förståelse för sin makes arbete. Scenerna med Chief Inspector Oxford och hans Mrs är underbara och ett stort plus för filmen. Dessa scener är överraskande för att komma från Hitch så här sent i karriären. De påminner mer om hans filmer före 1940.

Betyg: 2/5

Det var en rejäl spridning på åsikterna inom Shinypoddens panel när filmen diskuterades. Gå in och lyssna på podden och kommentera gärna på hemsidan. 


måndag 7 juni 2021

Veckans låt

Ozzy är en jäkla galning! Detta skriver jag med vördnad och kärlek i tanken, han är en galning på det bästa sättet. Jag älskar hans sångröst. Det låter nästan som att han är paranoid. Därför passar denna gamla dänga från 1970...



fredag 4 juni 2021

Soul (2020)



Jag hade rejält höga förväntningar på denna Oscars-vinnande film då jag hört gott om den, och att den är gjord av Pete Docter som tidigare regisserat höjdare som Inside out och Monsters Inc. Men då glömde jag kanske att det är en Pixarfilm och de är sannerligen "hit or miss". Tiden då jag hyllade allt Pixar släppte ut i världen är sedan länge passé.

Ack, detta var ett rejält sömnpiller som dock blev klart bra under sita halvtimmen. Det tog mig till tredje försöket innan jag tog mig igenom filmen. På grund av somnade hela tiden. Och då var det inte för att jag var speciellt trött utan när jag stängde av de två första gångerna slog jag över och tittade på något annat som den mycket vederkvickande serien Cruising with Jane McDonald.  

Jag är själv förvånad över detta då Docters tidigare filmer har humor, värme och ett stort hjärta. Och Soul har ett tema och handling som passar in på hans tidigare filmer. Jag är ju för bövelen intresserad av musik och vad musiken gör med oss människor. Men denna gång blev jag besviken.

Det känns som att Docter har försökt att återskapa magin från Inside out där själva idén var så bra och där både humorn och det psykologiska djupet kom naturligt. Grundstoryn i Soul känns en aningens krystad, den förefaller mig inte lika naturlig. Och jag ställer mig fel typ frågor när jag ser filmen. Tyvärr greppar den inte tag i mim själ och drar med mig i en virvelvind av känslor.

Sista delen av filmen känns dock mycket starkare, oklart varför, för jag fattar inte riktigt hur de får ihop storyn rent intellektuellt. Nu några dagar efter jag såg filmen kan jag knappt förnimma mig vad som hände i slutet. Fick Joe ett nytt liv och dessutom i sin egen kropp? Och vad hände med 22? Drog hon till Kina? Så hon hamnade i en "sweat shop" fylld med barnarbetare? Onajs.

Nej, ibland funkar det tydligen inte. Var väl antagligen mig det var fel på. Jag var kanske på fel humör. Alla tre gångerna.

Betyg: 2/5 

Idag sampostar jag med "Jojjenito - om film". Hoppa över dit och kolla in vad han tyckte om Själen.

Dessa scener påminde mig den fantastiska animerade kortfilmen World of tomorrow

onsdag 2 juni 2021

Topaz (1969)


Några korta ord om veckans Hitchcock. Denna gång tar Shinypodden oss tillbaka till 1969 och spiondramat Topaz. Det är som att Hitchcock försöker återskapa magin från förr i de sista filmerna i karriären. Här får vi en saftig McGuffin i form av spionringen Topaz som det pratas om men som vi knappt får se.

Filmen är ett stort steg i rätt riktning jämför med förra veckans debacle Torn Curtain, men ändå långt från lika bra som klassikers i genren. Frans teori var att filmen kanske följt bokens struktur för slaviskt, och som vi alla vet angående konsten att adaptera en bok till film, man ska inte filma allt som händer i boken. Man måste välja vilka delar man vill fokusera på och göra en tajt bra story som passar filmformatet. Detta tycker jag Hitch inte riktigt lyckats med i denna film.

Inledningen är närmast helt överflödig och slutet är närmast förhastat. Däremellan fanns några bra sekvenser var för sig som tyvärr har varierande tonalitet. Thriller-scenen i Harlem var bäst medan sekvensen med Devereaux och hans älskarinna på Kuba var innerlig, men det romantiska triangeldramat om hans otrohet kändes som en annan film. Slutet i Paris var som en blekare spionroman från John Le Carré.

Bondfantast som jag är, ja, jag tänker att jag kan kalla mig det efter en hel säsong om Bond inom Shinypodden, la jag märke till att Karin Dor som spelade Helga Brandt i You only live twice spelade Devereauxs flamma på Kuba. Värt att notera.

Jag gillade bitarna med spionhistorien mest och hade hellre spenderat mer tid när Devereaux jagade mullvaden i den franska underrättelsetjänsten. Scenen när Devereaux bjuder alla sina kollegor på lunch för att "röka ut" den skyldige var lockande men det blev ganska lite av den jakten till slut. Eller för kort i alla fall.

En notabel detalj är att det finns olika versioner eller klippningar av filmen, och det föreföll som att vi alla tre i podden sett olika versioner. Lyssna på veckans avsnitt av podden här och jämför med vilken version ni sett.

I summering blir domen en helt ok och kapabel film, men långt från riktigt minnesvärd, en klockren tvåa i min skala helt enkelt.

Betyg: 2/5

tisdag 1 juni 2021

David Bowie - "Heroes" (1977)


My first Bowie album

I am fairly sure that “Heroes” was the first album by Bowie I ever owned. It must have been around 1981 when I was working in a record shop two weeks as part of an assignment for school. All kids got to work as interns at real work places. I choose a record store in my small home town Skövde. My friend worked at a bakery and got home every day with a bag full of still warm sweet pastries. I got to pick one record “for free” after my two weeks of work. The decision felt monumental… it was “Heroes”…

At that time I didn’t like it that much, I might have been too young. I had “Alladin sane” and “Diamond dogs” on a TDK audio tape and those records were much easier to fall in love with. A couple of years later when “Let’s dance” came out, the album “Heroes” almost was forgotten. But not so much anymore. This is a sneaky good record.

Just as “Low” we get one side of the album with songs with singing and a second side with mostly instrumental songs. The album is a piece best listened to as a whole entity. It is mature music, not easy listening. The album opens with the pulsating and almost frantic “Beauty and the beast”. You really can’t say no to the beauty and the beast. Liebling… It is a great first song.

“Joe the lion” is not my favourite on the album. The inspiration to the song was the performance artist Chris Burden who got his 15 minutes of fame by having himself nailed to the top of a Volkswagen in 1974. Bowie’s vocals are impressive though.

“Heroes” is the third song. Is it too famous? How can you even start to assess a song that you have heard so many times? Is it boring? Is it great? As a part of the experience listening to the album it is great! Bowie may have written it about the stolen kisses his producer Tony Visconti and Antonia Maas got beneath the Berlin wall during the recording sessions. Legend has it that produced Tony Visconti put three microphones with different distances to Bowie in the room. They got activated at different sound levels and due to their respective distance to the singer a slight delay was introduced for each mic. When Bowie puts in more and more power he sings in chorus with himself.

“Sons of the silent age” is a slow song with a heavy saxophone and a showcase for David singing. What is he thinking of here? In “Blackout” he is either signing of an actual blackout in New York City or his mental breakdown before he moved to Berlin.

Now we come to the very exciting second side of the album. It’s an atmospheric ambient music that is all about feelings. The songs are written by Bowie with a lot of help by Brian Eno who also introduced the oblique strategies where he would distribute random “strategy” cards to the band to follow. Eno said nein to rehearsals, to induce a creative environment built on chaos and uncertainties.

“V-2 Schneider” is an almost instrumental powerful song with military undertones. Funny note, Bowie’s sax is played in the wrong key, but it works anyway. 

The subsequent three instrumental songs make up a mighty section. “Sense of doubt” feels like a space ship taking off and travelling to unseen places, “Moss garden” takes us to Japan. “Neuköln” is a melancholic lament for the Turkish immigrants in the Berlin district Neukölln (Bowie may intentionally have named the song misspelled). The lonely saxophone is crying! The song could easily been used in the classic movie Blade runner.

The album is rounded off with an almost disco-esque dance romp, “The secret life of Arabia”. It’s one of the hidden treasures of the album, even though one could argue that it’s actually misplaced on the album. It should not have been the last song. But, hand claps! Catchy!

My rating: 7/10

Side A:
1. Beauty and the beast
2. Joe the Lion
3. “Heroes”
4. Sons of the silent age
5. Blackout

Side B:
1. V-2 Schneider
2. Sense of doubt
3. Moss garden
4. Neuköln
5. The secret life of Arabia

Best songs: “Heroes”, “The secret life of Arabia”

Produced by: David Bowie and Tony Visconti

Media: Remastered 180 gram vinyl, reissued in 2018, part of the box "A New Career in a New Town (1977–1982)"

Released: October 14, 1977


måndag 31 maj 2021

Veckans låt

Slänger in en skön synthlåt från Skövde som ångar 80-tal. Najs va?

Sick & Busy - We wish we were famous




fredag 28 maj 2021

Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga (2020)

 

Här har vi den andra filmen med Dan Stevens!

Detta är en varm och rolig romantisk komedi som blir bättre och bättre ju längre filmen rullar. Det blev både gåshud och lite dammigt i rummet under slutscenerna. Blödiga jag! 

Den inleds dock ganska svagt då humorn inte riktigt funkar. Men desto längre filmen pågår desto bättre blir den. Jag tycker att den tar fart när Fire Saga anländer till Edinburgh. Mot slutet är den varm och mysig och härlig.

Det är lätt att tro att filmen skulle vara en typisk Will Ferrell-komedi med "crazy" humor, men icke så, detta är en varmare och mer dramatisk komedi i samma anda som till exempel Wedding crashers eller Forgetting Sarah Marshall. Båda de exemplen är dock ännu starkare (såklart).

Faktum är att filmen hade kunnat blivit ännu bättre om Will Ferrell hållit sig borta från huvudrollen. Han borde nöjt sig att skriva manus och producera. Ferrell är filmens klart svagaste länk, och jag misstänker att han kanske funkar bäst i små portioner som i den ovan nämnda Wedding crashers.

 Rachel McAdams är som alltid lysande och Dan Stevens är otroligt rolig som den ryske schlagerstjärnan som vill ha en tiger som husdjur. Tyvärr slår det knappast gnistor mellan McAdams och Ferrell. De skulle haft någon som Owen Wilson i huvudrollen, men då skulle det blivit för likt Wedding crashers kanske. Men varför inte en Adam Driver istället?

Filmen tar sig an fenomenet Eurovision med ett stort hjärta och de flesta skämten kommer från en snäll och sympatisk plats. Filmen kryllar av både internationella och svenska schlagerstjärnor som John Lundvik, Loreen, Alexander Ryback och Conchita Wurst. Molly Sandén sjunger Sigrits delar.

I en av birollerna ser vi vår egen björn, Mikael Persbrandt, och Will Ferrell talar engelska med svensk brytning. Något han plockat upp från besöken i Sverige med sin svenska fru Viveca kanske?

Roligaste skämten? Lars Ericksongs multipla utfall mot de amerikanska turisterna var mycket roliga. En hel del av dialogen var kul också; "Brother and sister? No. Probably not.", "I he, him.", "Semen and Garfunkel.":)

Betyg: 3+/5


torsdag 27 maj 2021

Blithe Spirit (2020)

 

Nu blir det "Dan Stevens"-festival två dagar i rad. Vad har vi här då? En komedi och kostymdrama med Isla Fischer? Okey då. Let's go.

Men nej, detta blev inte bra. Isla Fischer är bra och det är den manlige huvudrollsinnehavaren Dan Stevens också. Däremot är jag inte ett stort fan av Leslie Mann har jag insett. Dame Judi Dench är med i rollistan och jag trodde hennes rolls kulle vara pytteliten men hon är med en hel del vilket alltid är ett plus.

Charles Condomine (Stevens) är en författare med skrivkramp. Det är brittiskt 40-tal. Han och hans fru Ruth (Fisher) ställer till med bjudning där de på skoj bjudit in ett medium, Madame Arcati (Dench). Under seansen råkar olyckligtvis Charles döda exfru Elvira (Mann) återuppstå. And so it begins.

Detta är en komedi som inte är speciellt roligt. Ett stort fail för en komedi! Det kunde varit ett romantisk drama om odödlig kärlek eller lika gärna en rysare om spöket som hemsöker de levande, men nej nu ska detta föreställa en komedi. Men då måste det vara roligt! Istället försöker de skohorna in någon slags sense moral i slutet, som inte känns förtjänad över huvud taget.

Dessutom tycker jag att de skulle bytt roller. Isla Fisher skulle spelat Elvira och Leslie Mann Ruth istället. Det kändes som att deras energier, eller auror, hade använts bättre så. Dessutom var den sista delen av filmen extremt svag. Framför allt Ruths karaktär ändrade skepnad hux flux men också till viss del Elviras. Det slarviga manuset hjälpte inte till att höja filmen.

Jag var uttråkad mest hela tiden. 

Betyg: 1/5

Låt oss hoppas att morgondagens film med Dan Stevens i en stor biroll bjuder på lite bättre "utdelning".


onsdag 26 maj 2021

Torn Curtain (1966)


Jo, alla Hitchcock-filmer kan inte var utsökta. Detta var ett rejält bottennapp. En av de sämsta filmerna hittills i projektet, men då har vi bara sett 43 filmer av de 47 planerade än så länge.

Det största problemet med filmen jag har är kombinationen av handling och tonaliteten. Detta är en spionhistoria med drag av romantiskt drama (mellan Newman och Andrews) men tonen i filmen känns alldeles för klämkäck för min del. Det är något av en pajasfilm som låtsas vara en spionthriller.

Jag blir inte speciellt förvånad när jag läser att Julie Andrews har sagt att hon inte behövde skådespela i filmen, hon behövde bara dyka upp på inspelningen och se glamorös ut. Jag förblev totalt oengagerad av hennes Sarah Sherman och det blir tydligt var grunden till den fattiga tolkningen kommer från. 

Blir inte heller förvånad att läsa att Paul Newman och Hitchcock blev osams över manus och hur Newmans karaktär Professor Michael Armstrong skulle spelas.

Filmen är inte trovärdig för fem öre. Den är dessutom varken spännande, romantisk eller rolig. 

Det finns dock en scen jag fann mycket stark och bra, den med Lila Kedrovas polska dam som desperat försökte få Armstrong och Sherman att ställa upp som hennes sponsor så att hon kan lämna förtryckarsamhället bortom järnridån.

En av anledningarna till att jag inte gillade filmen kan vara att jag hade flera andra spionfilmer i huvudet, filmer som Spionen som kom in från kylan (1965) och The Courier (2020) och i det perspektivet står sig denna film mycket dåligt.

Betyg: 1/5

Lyssna gärna på när jag, Frans och Joel snackar om filmen i veckans avsnitt av Shinypodden. Killarna har en mer förlåtande ton än vad jag hade. "Oförarglig!"