52 Directors: Michael Mann

Michael Mann är en amerikansk regissör mest känd för hans snygga och välregisserade spänningsfilmer. Han blev en stor favorit hos mig i och med storfilmen "Heat" från 1995. Det är en av de bästa crime-filmerna jag sett. Mann är också känd för sin inblandning i den gamla favoritserien Miami Vice samt att han jobbar mycket med musik till snygga suggestiva scener om natten. För denna lista hittar jag tre riktigt bra filmer plus två fillers...



Without further ado...

Michael Mann topp 5

5. Blackhat (2015)

Den bästa Chris får alltid plats på topplistor hos mig, även för lite svagare underhållningsfilmer.

4. Miami Vice (2006)

Skön stämning. Crockett och Stubbs levererar via Farrell och Foxx.

3. The last of the mohicans (1992)

En riktigt najs western med en något modernare feeling. Gillar ju den där grymma skådisen. Ja, Madeleine Stowe alltså. Pretto-DDL får man bara stå ut med.

2. Collateral (2004)

Svinbra thriller med den siste äkta filmstjärnan - Tom Cruise.

1. Heat (1995)

Det finns så många favoritscener i denna film, men min favorit är när Val Kilmers Chris kommer hem till frun Charlene, Ashely Judd, efter bankrånet. With a wave of the hand... Fantastisk film detta!



Jag har sett åtta av Michael Manns elva filmer:

1. Thief (1981)
2. Manhunter (1986)
3. The last of the mohicans (1992)
4. Heat (1995)
5. The insider (1999)
6. Collateral (2004)
7. Miami Vice (2006)
8. Blackhat (2015)

Hoppa nu över och kolla in vad Mr Christian tycker om favoriten Michael Mann.

Miami Vice (2006)

20 år efter Manhunter gjorde Michael Mann Miami Vice och nu fick han till ett mycket bättre resultat. Det är en lång film som inleds med en timme snygg och stämningsfylld crime-thiller. Klart att filmen påminner lite om tv-serien men den känns ändå som en egen film och inte bara som ett längre avsnitt. Miljöer och stämningsmusik fungerar perfekt.

Tyvärr tappar filmen fart rejält under cirka 15 minuter i mitten när Sonny har sin romantiska utflykt med Isabella. Den subplotten är filmen svaga del och den tar mig ut ur stämningen som skapats. Den inledande scenen med racerbåtarna satte mig som i trans. Tyvärr vaknade jag upp en timme senare med den dåliga kärlekshistorien. Colin Farrell funkar bra som Sonny Crockett men han och Li Gong har noll personkemi. Jamie Foxx och Naomie Harris glöder det om däremot, vilken skillnad. Men så är de bättre skådisar också.

Mann är en mästare på att skapa tät stämning i sina filmer. Han utnyttjar nattliga miljöer och musik till perfektion ibland. Just detta fallerade rejält i hans Manhunter från 1986. Nu sitter allt som en smäck och jag blev extra glad över att höra Chris Corenells stämma i två av låtarna (med Audioslave). Covern på Phil Collins In the air tonight var kanske inte den bästa, och jag undrar varför han inte körde med originalet. Det hade ju varit bad ass!

Filmens sista timme lämnades åt upplösningen av det under cover-uppdrag Sonny och Rico genomför. Det är ganska bra men filmen saknar riktiga stakes. Nu byggs stämningen upp runt hur det ska gå för Sonnys tjej Isabella som jag helt skiter i. Det är mer spännande när Trudy råkar illa ut. Men lite för lite för att filmen ska dra hem storkovan i betyg. Men filmen är i alla fall klart bättre än vad ryktet gör gällande. En stark trea!

Betyg: 3+/5

Manhunter (1986)

Manhunter är en tidig Michael Mann-film från en tid då han prövade sig fram och testade saker. Han hade varit inblandad i tv-serien Miami Vice som producent men hade såvitt jag förstår inte regisserat något från den serien. I Manhunter ser vi en del av hans mest kända handgrepp, scener utan dialog till suggestiv musik, scener vid lyxiga hus vid havet, scener filmade helt i blått och ett utnyttjande av popmusik för att sätta stämning.

Speciellt det sista kom han att förbättra senare. Här i Manhunter använder han sig av låtar med sång på ett horribelt sätt. Under flera sekvenser i slutet tas jag helt ur stämningen av åttiotalslåtar med sång. Det är trist för vissa delar av filmen är bra och stämningsfull.

Som thriller funkar detta hyfsat bra, grundstoryn är spännande. Tyvärr är jag inte helt övertygad av skådespeleriet överlag. William Petersen i rollen som Will Graham är direkt svag med både osäkerhet och allt för mycket överspel. Brian Cox som Hannibal Lector känns helt fel, men det beror mest på att Anthony Hopkins äger den rollen. Ett större problem är att jag fann Tom Noonan som Dollarhyde helt ointressant. När varken huvudpolisen eller huvudskurken är kul att se blir helheten lidande.

Det känns som sagt som att detta är en övningsprojekt för Mann. Han kom att bli mycket bättre under senare del av karriären.

Betyg: 2/5

One Cut of the Dead (2017)

En kväll häromveckan fick vi ett mess från Patrik om en film, årets film på bio. Wow. Årets film? På bio? Samma år som vi just sett Avengers: Endgame för andra gången på bio? Vad kan detta vara?

Filmen heter One cut of the dead. Det är en japansk genrefilm från 2017 som nu letat sig ut till diverse småbiografer. Det enda man behövde veta var att den inleds med en långtagning om 37 minuter. Bäst var att inte vara spoilad mer när man satte sig ner i biorummet för att avnjuta detta "mästerverk"...

Ja men visst! Filmen är kul och den bygger på en kul idé. Vi får svart komedi, självrefererande metahumor och zombiefilm. En kul idé som sagt, men bättre än Avengers: Endgame som lyckas knyta ihop en filmserie om 21 föregående filmer presenterade under 11 år, som dessutom fick mig att om vartannat rysa, gråta och hojta av förtjusning? Hm, tillåt mig :-). Det är möjligt att det bästa med One cut of the dead var Patriks entusiasm för den. Jag tycker det är underbart och bara härligt när vänner älskar och pratar sig varma om favoritfilmer. Ibland matchas det av min egen förälskelse, ibland icke. Jag har The Thomas Crown affair som ingen, utom en, fattar! Hej Frans.

One cut of the dead är en b-film, låga produktionsvärden vilket sådana här filmer ofta har. Och som ofta passar det perfekt för filmen i fråga. Filmen har en idé, en enda idé. Och den genomförs till fullo. Men i övrigt har den ganska trista skådespelarinsatser och halvkackiga effekter. Tror dock att varken skådespelarna eller effektmakarna ska anklagas, manus är ju inget mer än den där idén och väldigt tunt för övrigt, och de skakiga effekterna är där medvetet. Mest intressanta skådisen var väl ändå hon tjejen med det blodiga linnet? Japp.

En bra idé, hyfsat genomförd. Småleende under stora delar av filmen.

Betyg: 3/5

52 Directors: Paul Verhoeven

Paul Verhoeven är en holländsk regissör som slagit stort i Hollywood med vassa satiriska science fictionfilmer. Jag drabbades av honom via Arnold och deras film om påhittade resor till Mars. Jag blev riktigt förtjust i framtidsfilmen där människan slåss mot stora småkryp. Däremot kom jag för sent till kalaset då det gäller polisfilmen med robotmänniskan. Självklart är jag ett stort fan av hans erotiska thriller, en snackis utan dess like som gjorde Miss Stone till världsberömd över en natt.



Without further ado...

Paul Verhoeven topp 5

5. RoboCop (1987)

Bister framtidsvision av ett våldsamt samhälle. Fin satir, och schysste actionfilm. Är dock inte lika lyrisk över denna som många andra verkar vara. Kan bero på att jag inte gillar skådisen Peter Weller speciellt mycket.

4. Black book (2006)

Tung dramafilm som skiljer sig mycket i stilen från övriga filmer på min lista. Carice van Houten är riktigt bra i huvudrollen.

3. Basic instinct (1992)

En av de största och mest kända thrillers från min ungdom. Kommer ihåg Michael Douglas och Sharon Stone som mycket bra i filmen. Hur den står sig idag har jag ingen aning om.

2. Total recall (1990)

Härligt underhållande sci-fi-rulle med Arnold, Michael Ironside och Sharon Stone. Arnold är för lustig och världsbygget är underbart även om specialeffekter har en del att önska.

1. Starship troopers (1997)

Fantastiskt underhållande sci-fi med flera kända ansikten. Taggar ner humorn lite jämfört med tvåan, men är bättre inom de flesta övriga områden. En favoritfilm från nittiotalet!



Jag har sett sex av Paul Verhoevens 16 filmer:

1. RoboCop (1987)
2. Total recall (1990)
3. Basic instinct (1992)
4. Starship troopers (1997)
5. Hollow man (2000)
6. Black book (2006)

Hoppa nu över och kolla in vad Mr Chrstian tycker om Mr Verhoevens filmer.

Black Book (2006)

Game of Thrones är över. Det var en häftig resa att följa serien ända in i mål. De flesta karaktärerna och skådespelarna som spelade dem gjorde starka intryck på mig. Jag gissar att jag kommer hajja till närhelst skådespelare från serien dyker upp i "vanliga" långfilmer ett bra tag framöver. Och det är vad som hände när jag såg dagens film.

Det är den röda häxan Melisandre som dyker upp i en holländsk film av Paul Verhoeven. Det är såklart inte Melisandre själv utan skådespelerskan Carice van Houten. Hon spelar huvudrollen i detta drama som utspelas under slutet av andra världskriget.

Man kan se denna film som en seriös variant av Tarantinos Inglourious basterds. Filmerna har vissa tematiska likheter men de har totalt skilda tonaliteter. Filmen heter Swartboek i original.

Van Houten spelar den mycket handlingskraftige Ellis som arbetar för den holländska motståndsrörelsen. Paul Verhoeven och Gerard Soeteman hade fipplat med filmens manus i över 20 år. Den bygger på verkliga händelser som ackumulerats och omarbetats för filmen. Huvudpersonen Ellis är påhittad.

Detta är en riktigt bra och intressant film som är nog så spännande och brutal. Jag kan rekommendera den till alla som gillar film om andra världskriget. Mycket av det som visas här är känt för dem som är lite insatt i kriget och specifikt vad som hände i Holland. Filmen ger oss ett mycket personligt perspektiv då vi följer Ellis som en kork som kastas omkring på ett stormigt hav. Hon kämpar och kämpar och kämpar. Man kan nästan undra om Ellis inte har lite röd häxa i sig även i denna film för hon är så stark. Först kände jag inte igen Carice van Houten till utseendet, men jag kände igen rösten. Hon är riktigt imponerande i denna film.

Paul Verhoeven gör ju mest science fiction och därmed kan det kännas som att denna film är av en helt annan sort. En annan genre. Men han visar ofta upp dystopiska framtidsvisioner med mer eller mindre fascistiska samhällen i sina filmer. Kanske såren efter andra världskriget tog sig de uttrycken helt enkelt. I så fall kan en film som denna ses som en grundsten i hans arbete.

Jag gillar filmen och jag har mycket empati för filmens huvudperson. Det kommer man långt med.

Betyg: 4/5

Hollow Man (2000)

Hollow man överraskar positivt flera gånger om. Samtidigt som detta är något av en b-film är den ganska spännande. Samtidigt som den inte är spektakulär med sina specialeffekter är den ändå inte helt lökig. Jag tycker att effekten av en osynlig Sebastian är mestadels bra och effektiv. Till sist, samtidigt som den har en snäll ton är den ganska grov i sitt våld och handling. Tänker bland annat på det brutala överfallet på grannen som Sebastian begår.

Filmen kommer inte i närheten av Verhoevens bästa filmer, men den är inte helt usel. Den saknar hans tydliga världsbygge kryddad med satir som vi fick i klassikers som Starship Troppers, Total Recall och RoboCop. Jag tror att Hollow man hade blivit bättre om Verhoeven lagt mer intresse vid världen denna film utspelas i, och kanske tagit mer fasta på frågan om all biologisk forskning är av godo. Labbet där de jobbar är fylld av försöksdjur och det smärtar lite att se stora apor fångade i burar, men inte heller detta ämne behandlas speciellt fokuserat.

Huvudpersonen och filmens skurk spelas av en spattig Kevin Bacon. Jag har alltid sett honom som mycket lugnare som skådis. Här är det som att han går på speed. Elisabeth Shue, Josh Brolin och Greg Grunberg är alla kul att se. Vilken omställning att se Brolin som en vek mjukis när man just sett honom som Thanos!

Hollow man är inte superbra men den överträffade mina förväntningar och den bjöd på två timmars ganska bra actionthriller som andades nittiotal (även om filmen kom ut år 2000). I slutet av filmen fick man lite vibb av Alien-serien med springande i korridorer letandes efter monster. Den får fullt godkänt från mig.

Betyg: 2+/5

The Beach Bum (2019)

Harmony Korines Spring breakers var en av 2012 års största positiva filmöverraskningar. Det är en saga om några collegetjejer med drakblod och deras äventyr i Florida under vårledigheten som heter Spring break. Den nya filmen The Beach bum utspelas också i Florida, närmare bestämt i Miami och Key West.

Denna film tar flummigheten och en drömlik känsla flera steg längre. Matthew McConaughey spelar Moondog en gudabenådad poet som spenderar sina dagar med att röka på och bete sig allmänt svinigt. Han lever utanför samhällets strukturer, upphöjd av sina beundrare och på den rika fruns pengar. Han är inte en speciellt tillförlitlig far.

Spring breakers hade moment som kändes overkliga, som i en dröm. Men i den filmen gick Korine på rätt sidan av gränsen och filmen kändes hela tiden som en sammanhållen historia. I Beach bum går han "all in" och ger oss bara en ström scener utan speciellt stringent handling. Inget i filmen känns verkligt, allt är förhöjt som om vi i publiken befann oss i ett drogrus. Filmen kändes lång trots sina korta 95 minuter. Den är uppenbarligen medvetet långsamt berättad och överfylld av repetition. Moondog knarkar hårt. Isla Fischer är underbar som hans dekadenta fru. Snoop Dogg är bra i rollen som vän, älskare och langare.

Filmens tredje akt känns helt orimlig och jag väljer att tolka att den är något av en dröm. Det är ju tydligen så jag hanterar konstiga slut nu för tiden! Även här har vi en önskedröm. Jointarna är stora som baseballträn! Moondog lyckas publicera sin bok och vinner Pulitzer-priset! Och trots att han är efterlyst av polisen ser vi aldrig till dem.

Jag fann Spring breakers oerhört fascinerande. Tyvärr kom inte denna film upp ens i närheten av den filmen, men McConaughey är bra och Isla Fisher likaså. Trist bara att The Beach bum mest är form över innehåll. Det är som om Korine tittat i spegeln och däri sett karaktären Moondog, och att de båda är uppfyllda av sin egen genialitet. Har de gått och blivit pretentiösa till och med? Men jag är kluven för samtidigt har filmen en härlig feeling som man kan försvinna ner i. Speciellt när man väl förstått att handlingen inte har någon betydelse. Inte helt fel alltså och jag tror att filmen skulle växa mycket vid en omtitt.

Betyg: 3/5

Filmen sågs på Capitol i Vasastaden med kompisarna Carl och Johan. Det var första gången jag var där och det var en intressant upplevelse. Hypermodern men i gammal stil. Varje plats hade ett litet bord i brösthöjd med läslampa där man kunde ställ sitt glas vin. Hela arrangemanget var tajt och trångt. Inget för långa sittningar. Passar kanske inte för alla sorters filmer men denna gick utmärkt där.

52 Directors: Ron Howard

Vi fortsätter med ytterligare en Ron. Denna gång är det Ron Howard som står i fokus. Han startade som barnskådespelare och växte upp till en av de mest stabila, men kanske inte mest innovativa, regissörerna i Hollywood. Jag har sett en drös av hans filmer och tycker kanske att hans filmer från åttio- och nittiotalen är bättre än hans senare verk. Framför allt blev jag väldigt besviken över vad han gjorde med "Solo: A Star Wars Story".

Hans dotter Bryce Dallas känns mer spännande än han själv. Och vad är det med filmer med bara ett ord i titeln?



Without further ado...

Ron Howard topp 5

5. Ransom (1996)

Renee Russo och Mel Gibson i kidnappningsthriller. Kan aldrig vara helt fel.

4. Splash (1984)

Gullig romantisk komedi med Tom Hanks och Daryl Hannah som jag gillade när jag var yngre. Hur den står sig idag har jag ingen aning om men John Candy är också med vilket alltid är ett plus.

3. Willow (1988)

Fantasyfilm före Lord of the Rings var något helt annorlunda. Lite mindre häpnadsväckande helt enkelt. Men en ung och smidig Val Kilmer i långt hår kan aldrig vara fel.

2. Parenthood (1989)

Jag såg mycket film med favoriten Steve Martin under åttiotalet och denna var en av de trevligare. Mycket njutbar pratfilm med gigantisk cast. En uppsjö av härliga manliga skådisar; Steve Martin, Rick Moranis, Tom Hulce och en bra castad Keanu Reeves. Kvinnfolket inte lika namnkunnigt, representeras av av Mary Steenburgen och Dianne Wiest.

1. Apollo 13 (1995)

Den klart bästa filmen i listan, en riktigt bra film! Andlös spänning och en otroligt intressant film med stabila skådisar som Tom Hanks (igen!), Bill Paxton (!!), Kevin Bacon och Ed Harris i huvudrollerna. Jag gillar verkligen filmen om NASA:s rymdprogram!



Jag har sett tio av Ron Howards 25 filmer:

1. Splash (1984)
2. Willow (1988)
3. Parenthood (1989)
4. Apollo 13 (1995)
5. Ransom (1996)
6. A beautiful mind (2001)
7. The Da Vinci Code (2006)
8. Angels & Demons (2009)
9. Rush (2013)
10. Solo: A Star Wars Story (2018)

Hoppa nu över och kolla in vad Mr Christian har att säga om Ron Howard.