The Proposal (2009)

 

A damn fine woman! Sandra Bullock alltså. Hon är fin. Här spelas det romantisk komedi mot och med Ryan Reynolds och det funkar alldeles utmärkt. 

Filmen är trivsam och helt klart väl värd att se när man är sugen på en RomCom. Det är långt från den bästa i genren där favoriter heter saker som "Wedding crashers", "America's sweethearts" och den nya "The holiday", men den duger som avslappning från livet.

Ryan Reynolds är ganska kul men samtidigt behärskad. Hans "persona" från mer nyliga filmer syns knappt här. Det finns en scen när han tappar tålamodet med Bullocks elaka chef som hans rätta jag kan anas under den glassiga ytan men det är allt.

Filmen bjuder mer på romantik och "family values", eller "tillbaka till ditt riktiga jag" i alla fall, än humor även om det finns en ganska hysterisk scen som slutar med att både Bullock och Reynolds slutar helt nakna. Ingen "full frontal nudity" såklart.

Tyvärr hittar jag bara en bra biroll. Mary Steenburgen är en gullig mamma, Betty White är en creepy "grandma" och Malin Åkerman är en lite menlös före detta flickvän. Alla tre funkar väl i sina roller men de gör inte så mycket. Nej, lustigkurren är Denis O'Hare i rollen som Mr. Gilbertson, nitisk handläggare på immigrationsbyrån. Lite kul den gubben.

Nej, focus ligger på våra två stjärnor och även om det inte flyger gnistor om dem, funkar de som kärlekspar tillräckligt bra för att får ett stabilt betyg.

Betyg: 3/5

Green Lantern (2011)

Det kändes ganska lämpligt att starta min resa med den näst bästa Reynolds med hans "Green lantern", en film som han själv dissar och skojar om i "Deadpool"-filmerna. 

Att det är en superhjältefilm måste ändå vara ett litet plus för mig, men att det är DC är helt klart ett stort minus. Jag hade inte speciellt höga förväntningar när jag satt mig ner för att se filmen...

Så döm av min förvåning att filmen inte var helt usel i alla fall! Den är helt ok rakt igenom utan allt för mycket uselhet men tyvärr absolut inget som får en att spritta till i kroppen heller. Den är medelmåttig och då blir ju helhetsintrycket svagt. En typisk 2/5 film helt enkelt.

Ryan gör väl en helt ok insats. Däremot syns inget av hans sköna persona som firar triumfer i "Deadpool", "6 Underground" och "Hobbs and Shaw".

Det enda som jag lockas av lite är vetskapen att det är under denna film som han och Blake Lively träffades. Och ta mig tusan det känns ändå som att de har en bra personkemi! Jag gillar Blake en hel del, inte minst från hennes bad asseri i filmen "A simple favor".

Som superhjältefilm har den sina sidor. Visst börjar man lite trött på alla dessa origin stories! Källan av nya superhjältar verkar ju aldrig sina. 

Detta är DC och de brukar ju inte leverera så att filmen känns lite menlös var väntat. Om jag tillåts jämföra med MCU är detta lite som en blandning av "Thor" och "Guardians of the Galaxy". Lite humor via huvudpersonen, lite space, lite konstiga monster och en lömsk kollega.

Trivia 1: filmen är regisserad av samme Martin Campbell som regisserade bondfilmerna "Casino Royale" och "GoldenEye".

Trivia 2: vi ser regissören Taika Waititi som den rolige barndomsvännen till Hal.

Kul att ha sett den i alla fall, men inte en film som hamnar bland favoriterna. Mediokert.

Betyg: 2/5 

The Boys - Season 1 (2019)

Hade fått flera rekommendationer om "The Boys" och den är från en genre jag är nyfiken på. Serien bygger på Garth Ennis serietidningar, och Ennis är bra enligt expertisen.

Sagan utspelas året 2019 i en alternativ värld där superhjältar finns och där de behandlas som rockstjärnor. De är också, såklart, kommersialiserade som satan, dvs ett stort bolag hanterar dem med PR-avdelning och allt. Hjältarna i fråga är dock inte fromma och snälla som Stålmannen, de är snarare som vi människor är i vanliga fall, med våra dåliga och bra egenskaper. En del är kanske goda men många är ärelystna, elaka, egoistiska, lögnare eller till och med psykopater. Men vad gör man när en hjälte med Stålmannens krafter är en psykopat? Svårt läge som man säger...

Serien är överraskande våldsam utan att vara en actionserie och den har en lågintensiv svart humor utan att vara en ren komedi. Mestadels är det ett drama i en intressant premiss med hyfsat intressanta karaktärer. Tyvärr faller jag inte i kärlek med karaktärerna så min titt blir mer analytisk och lite utifrån. Jag dras inte in fullständigt i världen, jag tittar dock med intresse på densamma. 

Huvudrollen spelas av Jack Quaid som säkert inte hade någon hjälp alls av att vara son till Dennis Quaid och Meg Ryan när han sökte jobbet. Även i vår riktiga värld får kändisar, som är våra "superhjältar", en räkmacka... Han är dock lyckligtvis en av ljusglimtarna bland skådisarna så låt oss gå vidare.

Karl Urban spelar en hårding. Han är hård men kanske inte den bästa skådisen man sett. Elisabeth Shue är ett annat känt namn som dyker upp i en tung roll. Hon spelar en liknande roll som namnen Elizabeth Banks spelar i "The Hunger Games", dvs en managertyp på den onda sidan... Världen vi här tittar in i påminner lite om den dekadenta och kallhamrade värld som de rika bor i Hungerspelen. Man kan också lätt komma att tänka på någon av alla ironiska dystopier som Paul Verhoeven har gett oss genom åren.

Allt som allt var första säsongen lätt att se. Åtta avsnitt om en timme vardera flög fram. Jag rankar inte serien i toppskiktet men den är gott och väl intressant nog för att se fram emot säsong 2 som just har avslutats på Amazon Prime. Speciellt om det blir samtittning!

Betyg: 3/5

Ted Lasso - Season 1 (2020)

 

Ibland kommer en tv-serie som känns ny och fräsch och som på ett konstigt sätt passar perfekt in i samtiden. Nu när vi har en vidrigt polariserad värld där de politiska "sidorna" hatar varandra utan slut, och där sociala medier istället för att föra människor närmare varandra bidrar till starkare och starkare polarisering kommer den snällaste tv-serien jag sett på länge. Jag handhjärtar denna serie. I love it 3000. 

Ted Lasso är en coach från Texas inom deras typ av fotboll som får jobbet som huvudcoach för ett lag i Premier League, det påhittade laget AFC Richmond. På resan över "the pond" tar han med sig sin högra hand, Coach Beard, och en aldrig sinande positiv inställning till uppdraget.

Detta är en komediserie på pappret, men lyckligtvis är den inte lika ensidigt "tokrolig" som  reklamfilmerna om Ted Lasso. Amerikanska NBC började sända Premier League 2013 och deras reklamfilmer från det året ligger till grund för tv-serien. 

Istället blir, lyckligtvis, serien lite mer av en dramakomedi. Humorn hade inte fungerat lika bra om Ted Lasso varit som en texasvariant av Borat där allt är "over the rop" i form av kulturkrock blandat med elakheter som bygger på att folk ska bevisas vara så korkade som möjligt. 

Låtsaspersonen Ted är lyckligtvis bra på vad han gör men han kan väldigt lite om "vanlig" fotboll och i den krocken ligger mycket av humorn. Men jag välkomnar hjärtligt karaktärs- och situationsdriven humor om en person som är duktig på det han gör.  

Vid sidan av kulturkrocken inom sportens värld får vi en massa kul aspekter på vad som är amerikanskt respektive brittiskt. Humorn är som ett sammelsurium av det bästa från båda länderna. Att se denna "fish out of water" i det besynnerliga England innebär en stor portion igenkänningshumor för mig.

Jag gillar relationen mellan Ted Lasso (Jason Sudekis) och Coach Beard (Brendan Hunt). Jason Sudekis är mycket bra, han klarar både av fysik och högljudd humor och den mer lågstämda humorn för oss finsmakare. Sen gillar jag den rika ägarinnans assistent Higgins (Jeremy Swift), klubbens "equipment guy" Nate (Nick Mohammed) samt Keeley, spelad av den som alltid förträfflige Juno Temple.

Kan bara rekommendera serien å det varmaste! Apple TV+ för den nyfikne.

Betyg: 4/5

Actor: Ryan Reynolds

 

Vad har vi på den näst bästa Reynolds? Han är störtskön i Deadpool-filmerna och jag gillar hans publika persona. Det är festligt med kändisar som har humor. Jag följer honom och hans gin på sociala medier. Han och frugan Blake Lively verkar ha en fantastisk personkemi och en skön stajl som de delar med sig av.

Reynolds personliga humor lyser igenom i hans cameo i  "Fast & Furious Presents: Hobbs & Shaw" och i actionrökaren "6 Underground". Det rimliga är att denna persona kanske mest syns i den senare och nuvarande delen av hans karriär, men vem vet, det finns kanske fler guldkorn att hitta i hans lite äldre filmer? Varför inte ta och diska av en del av hans katalog? Kul!

Ryan Reynolds har gjort 56 filmer enligt imdb och av dem har jag sett åtta plus två filmer redan. Jag delar upp dem enligt nedan..

Mycket bra/underhållande

Deadpool 2 (2018) - suverän
Deadpool (2016) - suverän
6 Underground (2019) - otroligt underhållande

Bra

Adventureland (2009) - skrev om filmen när bloggen var ung, detta är en film jag vill se om för att kolla in RR
Fast & Furious Presents: Hobbs & Shaw (2019) - bra och RR gör de bästa scenerna i hela filmen

Medelmåttiga

Life (2017) - svag sci-fi och RR gjorde inte något minnesvärt avtryck hos mig
Safe house (2012) - första filmspanarfilmen, kommer inte ihåg RR i denna

Dålig

X-Men Origins: Wolverine (2009) - usel film, har redan sett om den hyfsat nyligen

Dessutom har han tydligen varit med som osynlig respektive en liten cameo i Seth MacFarlanes filmer Ted (2012) och A Million Ways to Die in the West (2014). Båda de filmerna kan jag kanske se om och då spana efter Ryan.

Under ett tag framåt kommer det kanske poppa upp filmer med Ryan Reynolds här på bloggen. Häng med!

Red Sparrow (2018)

"Red sparrow" är en riktigt välproducerad spionthriller. Det är som en modern mix av Luc Bessons "La femme Nikita" och något från mästaren av spionthrillers John Le Carré. 

Vi får följa en ung kvinna som mot sin vilja tvingas in i spionernas värld och därav kopplingen till "La femme Nikita". Historien är komplex med många twists and turns, den berättas i ett sävligt tempo men med en innerlig intensitet. Dessutom är hela filmen stöpt i ett tjockt lager vemod. Allt detta får mig att tänka på John Le Carré. 

Med anledning av att tankarna for till John Le Carré känns det naturligt att finna ut att filmen har en litterär förlaga. Boken med samma namn kom ut 2013 och är skriven av Jason Matthews som enligt the internets är en före detta fältagent från CIA. "Red sparrow" är första delen av en trilogi där uppföljarna heter "Palace of treason" och "The Kremlin's candidate". Jag har inte läst böckerna så jag kan inte avgöra om Matthews ens kommer i närheten av John Le Carré. Jag gissar att han inte gör det, men filmatiseringen av hans bok blev väldigt bra i vilket fall.

Regissören Francis heter Lawrence precis som vår huvudrollsinnehavare Jennifer, men de ska tydligen inte vara släkt med varandra. Däremot regisserade han henne i tre av uppföljarna till "The Hunger Games" så de har i alla fall arbetat ihop förr. 

Hur är då JLaw i denna roll? Jo, men hon är ganska bra. Men det är något i hennes uttryck eller kanske snarare i personregin som gör att jag inte riktigt tycker att hon kommer upp i samma nivå som Luc Bessons skådespelerskor. Bessons "leading ladies" Anne Parillaud, Scarlett Johansson och Sasha Luss är alla ännu bättre än JLaw i liknande filmer. Mina 2 cents i alla fall.

Trots detta var "Red sparrow" en mycket positiv överraskning som jag njöt av för fulla muggar. Jag hade ingen aning om hur det skulle sluta. Filmen kändes nymodig och inga vanliga "Hollywood"-regler gällde kändes det som. Filmen ska helst avnjutas ospoilad.

Betyg: 4/5

Noice (2020)

 

"Hög lägstanivå, men låg högstanivå." Carls beskrivning av dokumentärer och jag kan bara hålla med. 

Dokumentären om Noice gjorde mig trots det mycket berörd. Mycket. New wave-bandet Noice bestod av Hasse Carlsson, Peo Thyrén, Freddie Hansson och Robert Klasen. De brann starkt en kort stund i början av åttiotalet. Debutplattan "Tonårsdrömmar" från 1979 och uppföljaren "Bedårande barn av sin tid" från året efter har snurrat många gånger på min gamla skivspelare hemma på Ädelstensvägen i Ulveket i Skövde. 

Hasse Carlsson var bara fjorton år när debutskivan kom ut. Han hade "it", det där som är så svårt att beskriva. Det vi kallar "true star quality".  

"Ja ska ge fan i att dricka nåt mer..."

Dokumentären är såklart svärta rakt igenom, sorglig som fan. Svårt att den inte blir det då både Hasse och den gränslösa Freddie gick ur tiden allt för tidigt på grund av för hårt leverne. Men fan va bra de var live!

Basisten, och ende medlemmen som varit med i bandet under alla varianter, Peo Thyrén, intervjuas. Det är slående hur han duckar undan för, till synes omedveten om, hans specifika ansvar för hur det gick. Måste vara tungt att leva med ångesten. Gruppens andre trummis Fredrik von Gerber är en annan av många som intervjuas. Fredrik är dock mycket tydlig med att han känner av ångesten. Det blöder i hjärtat.

Ja, kan bara rekommendera filmen som ligger på SvT Play. Den gör absolut inget speciellt med dokumentärfilmsformatet, men som med de flesta dokumentärer lever den på sitt ämne. Jag fann den bra, ögonöppnande, nostalgisk och så satans mörk. Den visar en massa sekvenser från live-framträdanen, tv-program och bakom scenen. Berättelserna från hemmet i Gustavsberg... Efter filmen satt jag uppe till långt in på natten och spelade vinylerna.

"Du lever bara en gång och den gången är nu.
Finns bara en som vet hur du ska leva och det är du."

Betyg: 4/5

Länk till filmen på SvT Play.

Why Him? (2016)

 

Lyckan när man av en ren slump ramlar på en okänd komedi som visar sig vara superbt rolig. 

Senaste fyndet av detta slag är filmen "Why him?". Ja, det kan man ju undra. Galningen James Franco och kompisar som Jonah Hill och Ben Stiller ligger bakom filmen. 

Detta är en ren komedi som fokuserar på snuskiga skämt och lämnar dramatiska livssanningar därhän. Om det är the dirt man är ute efter kan detta var ett svar. Men förvänta er inget finlir. Detta är snuskigt om att göra sexy times och droger i massor. Bara oegentligheter egentligen. Filth! Alla som är för fina för sådant innehåll bör hålla sig borta från filmen.

Familjens fina dotter har flugit iväg till college och där blivit med pojkvän. Hela familjen med pappan i spetsen är mycket upprörda. "Ingen ska få röra min dotter som är så fin." Typ. Det blir intrikat när dottern bjuder över familjen till jul. Upplagt för kollisioner mellan världar.

James Franco är mycket bra i rollen som it-geniet Laird Mayhew. Han har en skön stil och den är välbekant. Den andra huvudrollen, som pappan Ned, spelas av den urtråkige Bryan Cranston. Det är synd att den viktiga rollfiguren inte fick en bättre skådespelare, men Cranston levererar några kul scener i alla fall. En Steve Martin i sina glansdagar hade varit perfekt i denna roll. Som alla vet har Cranston långt från samma acting chops som Martin.

Handlingens, om inte filmens, huvudperson är ju dottern Stephanie. Hon spelas av Zoey Deutch som är lugn och välvårdad. Detta är en roll som Isla Fisher hade krossat. Zoey är helt ok, men känns alldeles för neutral. Skulle önskat mer kaos, därav att jag nämnde Isla. Eller mitt emellan dem, Zoey och Isla, och då hamnar man på Rachel McAdams. Fel ålder förstås...

Nåväl, istället är det en uppsjö av underbara biroller som tillsammans med Franco verkligen lyfter filmen. Mamman Barb spelas lysande av den för mig okända Megan Mullay. Sanslös dam, bra kämpat! Även sonen Scotty spelas ypperligt av ynglingen Griffin Gluck. 

Till dem har vi Cedric the Entertainer i rollen som Neds kollega, han dominerar när han är med i bild. Lairds betjänt spelas av Keegan-Michael Key och han är nog min favorit bland dem alla. Vill också nämna Adam Devine som Tyson Modell, mycket rolig.

Som komedi fungerade "Why him?" perfekt. Jag skrattade flera gånger så hämningslöst att jag inte fick luft för ett tag. Mycket upplivande! Och det är som snusk-komedi jag bedömer denna film...

Betyg: 4/5

Austin Powers: International Man of Mystery (1997)

Det var i kommentarerna till Shinypoddens avsnitt om bondfilmen You only live twice som Austin Powers kom upp då Carl spekulerade i hur synen på den gamla filmen påverkas av Mike Myers spoof-film.

Och jag ville slänga mig in i diskussionen med fyndiga och salta kommentarer, men jag hade ju inte sett den rackaren och då är det ju svårt att delta i det roliga. 

Men nu är denna blind spot utsuddad. Jag har sett min första (och sista ?) Austin Powers-film! Vilken lättnad! Jag kan dö med en sak färre på min bucket list.

Ok, men var den bra då? Nja, det kan man knappast säga men den var trivsam att titta på. Den bjuder på en uppsjö av härliga referenser till världen runt James Bond, men också om The Beatles Mania, Modesty Blaise, Blade runner samt en massa annat från sextiotalet och tidigt sjuttiotal.

Mike Myers gör en modig insats i dubbla roller som Austin Powers och hans nemesis Dr. Evil. Jag gillade också Michael York, Robert Wagner och Seth Green. Samt Will Ferrell såklart som stod för den bästa scenen i hela filmen. De kvinnliga skådisarna var inte lika övertygande tyvärr. Där slår de riktiga bondfilmerna denna på fingrarna alla dagar i veckan.

Tyvärr blev filmen ganska snabbt lite långtråkig då den, som jag uppfattade det, repeterade sig om och om igen. Hur många gånger är det kul att se Mike Myers göra samma min igen och igen och igen och igen... Inte så roligt.

Som summering tycker jag att det var kul att ha sett filmen, för dess plats i populärkulturen, för referensernas skull och inte minst för att jag ska kunna vara med och gnabbas om filmen nästa gång det ges tillfälle!

Betyg: 2/5

Shinypodden - Live and let die

Nu har vi kommit fram till Roger Moores era i Bondpodden och dagens film är således hans första - Live and let die.

Prenumerera på eller gå in på Shinypodden.se för detta avsnitt och alla gamla avsnitt om bondfilmer eller annat.