Miracle Mile (1988)

Varför i hela friden skulle jag se denna film egentligen? Jo, jag hittade en cool vinyl med filmmusiken av Tangerine Deam. Jag läste också att detta anses som en av deras bästa soundtracks. Jag gillar skivan, men håller inte med om att den är deras bästa. Gillar musiken till Risky business mer som exempel. Sofia påminde om att Carl påminde om musiken till Sorcerer också. Det kan vara en kandidat, men jag har inte lyssnat på den.

I vilket fall ville jag se filmen. Jag fick med mig Patrik på idén och vi spelade in en Rapport från Apokalypsen, dvs podden som vi kör under den förunderliga samtiden vi lever i nu. Patrik påpekade mycket riktigt att filmen passade bra in i tematiken också då den de facto är en apokalyspfilm.

Filmen är lite halvsunkig men ganska charmig ändå. Den är en skön åttiotalsrulle helt enkelt. Men förvänta er inte allt för djuplodande manus, dialog, specialeffekter eller skådespeleri. Anthony Edwards som vi minns med värme som Goose i "Top Gun" spelar en ung herre som blir fullständigt förälskad in en tjej spelad av Mare Winningham. Henne känner vi igen med något mindre värme från "brat pack"-klassikern "St. Elmo's fire". Harry och Julie.

Om natten efter det fruktsamma mötet råkar Harry få höra att ett kärnvapenkrig håller på att startas och att Los Angeles kommer bli attackerat om några få timmar. Nu måste han leta reda på Julie och hitta en väg ut ur en stad som snabbt degenererar ner i kaos, tänk Seattle downtown nutid, eller hur det skulle bli här om polisen gud förbjude blir "de-funded".

Filmen är perfekt längd, lite kortare än en och en halv timme. Den påminner mig lite om "Cloverfield" i tematik och struktur på storyn. Vissa sekvenser fick mig också att tänka på Snake Plissken och "Escape from New York". Jag tyckte att "Miracle Mile" var ganska lökig men jag blev positivt överraskad över slutet.

Jag kan rekommendera den till er som har en "soft spot" för åttiotalsfilmer eller någon av de inblandade skådespelarna. Patrik gillade den mer än vad jag gjorde vilket var lite lätt förvånande.

Lyssna gärna på vårt samtal om den i poddavsnittet "Åttonde rapporten från apokalypsen", säsong 7 av Shinypodden.

Betyg: 2/5

Läs Jojjes tankar om Miracle Mile:
Jojjenito - om film

Breaking bad - Season 1 (2008)

Damn, vad trist det är när man missat tåget på en tv-serie. Breaking bad är en sådan serie för mig. Många vänner har pratat sig varma om den genom åren men det har aldrig blivit av för mig att se underverket själv.

Jag började höra om serien förträfflighet från podden "Har du inte sett den?". Johan och Markus är än idag mycket övertygande om att jag måste se den. Så sent som på Midsommarafton för bara några dagar sedan fick jag veta var skåpet skulle stå då det gäller denna kult-serie.

Sen har jag, som den sucker för fina utgåvor jag är, gått och köpt alla säsonger på fina blu-ray boxar i steelbook-utförande. Och nu var det helt plötsligt dags. Jag har sett den första säsongen som bara består av sju avsnitt dessutom, så det gick i ett nafs.

Serien har en mycket långsam och lågintensiv första säsong. Huvudpersonen Walter White är smärtsamt passiv och undflyende. Man ser direkt vart de vill komma med den karaktären. Det har varit omöjligt att inte höra att serien är bra på karaktärsutveckling. Dessutom teasar de oss om en styggare Walter White redan mitt i säsongen då vi får se en flash forward till slutet av säsongen då han utför ett våldsdåd mot en knarkkung.

Jag gillar inte karaktären speciellt mycket. De beskriver honom som mycket intelligent och högpresterande inom sitt kompetensområde kemi, men han är ändå helt misslyckad känns det som. Han är också rejält korkad, eller trög i alla fall, inom lite mer handgripliga aspekter i att vara en blivande knarkkung.

Hans side kick Jesse Pinkman spelad av Aaron Paul är ännu jobbigare som karaktär. Han är korkad på de flesta sätten. Antar att han kanske är snäll innerst inne då han inte direkt kastar sig över uppgiften att ta död på en nemesis.

Favoriten är istället Walters svåger, DEA-agenten Hank, tätt följd av den gravida frun i huset, Skyler White. Jag trodde serien skulle ha mer svart humor, drypa av ironi eller kanske satir, men det lyser mestadels med sin frånvaro. De få lustiga scenerna berör Hank, Skyler och Walters coola son Walter Jr.

Trist att jag inte gillade de två huvudkaraktärerna, men vem vet, serien kanske utvecklas positivt alldeles snart? De två sista avsnitten av säsongen var bäst så det var lovande i alla fall. Dessutom älskar jag miljöerna från New Mexico så det är ett litet plus i kanten. Hej Anders!

Godkänt men inte så himlastormande som man kanske fått känslan av att det skulle vara...

Betyg: 2/5

The Expanse - Season 4 (2019)

The Expanse är en science fiction tv-serie som är precis tillräckligt bra för att jag ska fortsätta att titta. Den startade på kanalen Syfy, ägt av amerikanska NBC. Från och med denna säsong ligger serien på Amazon Prime. De släppte hela säsongen i en klump den 12:e december i vintras. Detta är inte en serie som är stor nog för att berättiga att "alla" pratar om den och då antar jag att de lika gärna kan släppa alla avsnitt samma dag, men för större serier föredrar jag absolut att de släpps ett avsnitt i veckan. Då kan poddare hinna med, fansen kan kommentera och diskutera avsnitten med alla i samma fas i tittandet. För att skapa en rejäl "buzz" runt en serie bör avsnitten absolut släppas en per vecka.

Denna säsong är fasligt ojämn. Men det är tillräckligt bra gjort för att jag ändå tittar vidare och är hyfsat underhållen. Säsongen är uppdelad i fyra delar som endast vagt hänger ihop med varandra. Den klart mest intressanta är den om Holden, Amos, Alex, Naomi och Miller nere på den outforskade planeten Ilus. Konflikten med den stroppige stridspitten är lite krystade men utforskningen av konstruktionerna som lämnats kvar av aliens var spännande och påminde lite om känslan i den första säsongen. Jag drog också flera paralleller till diverse filmer i Alien-serien.

Bobbis äventyr på Mars var hyfsat intressant och här fick jag en känsla av kriminalhistoria vilket också kanske blickade tillbaka på inledningen av S1 och Millers polisutredning.

Storyn om Drummer och Ashford ute vid ringen kändes däremot ganska intetsägande, och allt från Jorden om Chrisjen Avasaralas valkampanj var direkt tråkigt. Det hjälper inte att Shohreh Aghdashloo spelar över något fruktansvärt heller.

Så spridda skurar men serien har en tydlig feeling i alla fall. Såm åskådare dras jag in i världen och det är värt en hel del ändå.

Betyg: 3/5

Da 5 Bloods (2020)

Till att börja med kan jag tyvärr konstatera att jag var sanslöst uttråkad av denna film. Den är en timme för lång och det kändes som att den aldrig skulle ta slut. Det är den huvudsakliga känslan jag tog med mig från denna film, och det är egentligen det enda man behöver veta i form av recension.

Samtidigt är jag nyfiken på varför den kändes så lång och tråkig. Spike Lee är en känd regissör och jag tror att han har kompetensen, men denna film är mycket dåligt gjord helt enkelt.

Redan under filmens "set-up" blir det rörigt. Filmen har en mycket enkel story men ändå var filmen fragmenterad, fylld av exposition och ändå obegriplig. Show don't tell! När en film som "The hangover" överglänser denna med ljusår i deras respektive "set-up" kan man börja bli lite orolig. Filmen är "convoluted" som de säger i Amerika.

Generellt sett är dialogen och skådespeleriet under all kritik. Jag fann mig själv sitta och jämför med amatörteater och det är inte en nivå jag hade väntat mig.

Däremot är ju filmen otroligt vältajmad med den våg av medvetande som spridit sig efter mordet på George Floyd och BLM-rörelsen. Spike Lee har likt Colin Kaepernick och många andra rest sina röster emot orättvisor och det är bra.

Men jag ger inte filmen ett "auto-pass" bara för att den genomsyras av det viktiga budskapet. Däremot kommer filmen för alltid ha en plats i filmhistorien för att den släpptes just i denna period i historien. Det är noterbart.

Filmen innehåller några bra scener, flera stycken till och med, men filmen är så lös i hullet att helhetsintrycket är mycket svagt. Tonaliteten är "all over the place", ibland allvarlig, ofta pompös, ibland försök till humor, ofta juvenilt övertydlig och allmänt rörig...

Karaktärerna i filmen är så poserande och filmen är så till bredden fylld med symboler att dessa element inte blir kryddor i en "äkta" berättelse, utan de blir det huvudsakliga innehållet. Och jag som gillar både salt och svartpeppar på min köttbit, gillar inte lika mycket att äta bara kryddorna utan huvudingrediensen... En väl berättad och tajt film på ämnet, med en lite mer rimlig nivå på symboler och budskap hade funkat bättre för mig.

Jag gillade Spikes val att visa de fyra huvudpersonerna med nuvarande ålder när vi såg "flash backs" till kriget. Kändes bättre än de där vaxkabinettsmonstren som dyker upp på duken när man kört föryngringsprocess på ansiktena i datorn...

Personligen tycker jag att Spike Lee lyckades väva ihop ett viktigt budskap med en bra berättad story bättre i hans "Blackkklansman" från 2018.

Betyg: svag 2/5

Vi låter andras röster bli hörda om denna film!
Jojjenito

Wrath of the Titans (2012)

Var sugen på lite fantasy rent generellt och att studera Rosamund Pike i den miljön mer specifikt. Miss Pike spelar ju Moiraine i den kommande tv-serien "The Wheel of Time" på Amazon Prime. Här i "Wrath of the Titans" spelar hon drottningen Andromeda. Kanhända att Andromeda besitter samma styrka som en Aes Sedai?

Men tyvärr var inte Andromeda i närheten av vad en Aes Sedai är så detta test av Rosamund Pikes acting chops föll platt till marken. Inte för att hon var dålig, hon hade bara en väldigt anonym roll och hade inga scener där hon skulle osa av styrka och beslutsamhet, vilket hon kommer få bra träning i under tv-serien...

Filmen har ganska många kända manliga namn med thespianer som Ralph Fiennes, Bill Nighy, Danny Huston, Liam Neeson och Edgar Ramírez i casten. Tyvärr spelar tråkisen Sam Worthington huvudrollen vilket gör ingen glad.

Regissören Jonathan Liebesman gjorde tidigare "Battle Los Angeles" som är en ok sci-fi/krigsfilm. Han har dock inte fokus på karaktärer och dialog, utan det är mest action utan slut.

Efter filmen blev jag varse om att detta var en uppföljare av "Clash of the Titans" från 2010. Där ser man! Jag hade inte speciellt svårt att hänga med i vad som hände i Wrath, men jag kommer ihåg att jag var lite förvånad över hur mycket filmmakarna räknade med att publiken hade koll på sin grekiska mytologi. Att det fanns en film före denna förklarar en hel del!

Betyg: 2-/5

Jumanji: The Next Level (2019)

Uppföljaren till Jumanji: Welcome to the jungle (2017) är lika lekfullt underhållande med galna upptåg och ett överflöd av glimten i ögat som föregångaren. Detta är en perfekt film för fredagskvällen om man vill ha ett mustigt äventyr med en massa humor.

Personligen håller jag denna som snäppet lägre än föregångaren. Mest för att de två nya figurerna, spelade av Dannyarna DeVito och Glover, inte adderar speciellt mycket utan snarare "stjäl" tid från de jag vill se mer av; Dwayne "The Rock" Johnson, Karen Gillan, Kevin Hart och Jack Black. Även Awkwafina har tillkommit i stjärn-casten. Hon är hyfsat underhållande men jag håller det ursprungliga gänget som filmernas styrka. Första halvan lider av uttunningen, men den senare delen av filmen kompensera så att vi kommer upp i närheten av första filmens nivå.

Jag har en känsla av att denna film fokuserar lite mer på action är karaktärer och humorn.

Men som helhet är detta helt klart mycket trivsamt. För er alla som låter er underhållas av lättviktiga underhållsfilmer är detta ett bra alternativ. Se den gärna tillsammans med den förra filmen.

Betyg: 3/5

Homeland - Season 8 (2020)

Oj, det är inte var dag man ser sista avsnittet på en hel tv-serie. Det är en speciell känsla, en känsla av avsked, saknad, lättnad, förvirring, nostalgi, ja även en sekund senare kan man känna sig nostalgisk!

Jag älskade första säsongen av Homeland men jag kallar mig inte ett die hard fan av serien. Den är ganska bra och tillräckligt engagerande för att jag nu har sett alla säsongerna. Men jag skriver denna revy som ett casual fan inte mer.

Säsong 8 var klart bättre än S7 i och med att vi verkligen fick följa Carrie, Saul, Max när de gör det de är bäst på. Inte så mycket tjafs om vårdnadstvister och sådant som jag inte riktigt ser som denna series styrka. Men tyvärr saknar jag en viktig del, en del som kanske varit den viktigaste för mig under alla säsonger av Homeland sammantaget. Jag gillar mest när våra huvudpersoner samarbetar och är lojala mot varandra. Då uppstår en stark "vi mot dem"-känsla som är göttig. Här i S8 är det snarare exakt tvärt om. Carrie och Saul är emot varandra mest hela tiden, och det ökar snarare än minskar desto längre in i säsongen vi kommer. Max är som alltid lojal men vi får inte se dem samarbeta. Ni som sett säsongen ser säkert vad jag menar.

Personligen var var jag inte speciellt förtjust i kristusbeskrivningen av ledaren för talibanerna eller att Carrie helt plötsligt var bästis med det ryska assholet från S7. Hade svårt att köpa Carries relation med GRU-mannen helt enkelt.

Slutet var nervpirrande och sista avsnittet var en enda lång kavalkad av "fuck me"-scener, twistar  samt scener som teasade om twistar som aldrig hände. En bergochdalbana helt enkelt.

Jag hade gärna sett mer av Saul som ung, men de introducerade detta alldeles för sent i serien för att det skulle kunna få plats. De två karaktärer jag hejade på i denna den sista säsongen var Max och Anna. Sista scenen var uppfriskande, men var den förtjänad?

Betyg: 3/5

Homeland - Season 7 (2018)

Homeland är en ganska stark serie. Carrie är alltid intressant även om hon fladdrar mycket upp och ner. Lite som serien i övrigt också. Jag kände att jag kanske tappat tålamodet lite med Carrie när jag något försenad såg denna säsong.

Som alltid är Homeland som mest intressant när man får följa spioneriet, "the cloaks and dagger"-delarna. Jag gillar att se Carrie, Saul, Max och de andra uppvisa sina specialkompetenser och sin yrkesskicklighet, det är då det blir som mest spännande.

Jag hade missat säsong 7 och fick klippa den innan jag kunde ta mig an den sista och avslutande säsongen som gick nyligen. Tyvärr är inte det övergripande hoten det bästa. Ryssarna försöker underminera den sittande amerikanska presidenten. Idén har potential men det känns som att de skjuter bredvid målet lite. Jag önskar att de gjort hotet bättre på något sätt, för jag brydde mig aldrig speciellt mycket om hur det gick för Keane. Kan ha haft att göra med att hon var blek och att hon verkade vara en idiot så jag kände mycket begränsad empati för henne. Dessutom hjälpte det inte att han som spelade hennes "Chief of staff" var alldeles för intetsägande som figur. Han var inte riktigt trovärdig.

När dessutom halva säsongen hanterade Carries familjeliv och hennes dåliga hantering av sin dotter i kombo med hennes sjukdom blev lite väl tradigt och det var tydligt säsongens sänke. Varje gång serien tog fart var det som att den stoppades upp av händelser som jag fann i sammanhanget oväsentliga. Ge mig antingen en bra familjedrama eller en bra spionthriller, men om de två ska blandas måste det göras bättre.

De bra bitarna var alla scener med Saul, och alla scener med Max, samt de när Carrie gjorde det hon gör bäst dvs "spionar"mot fienden. Och det var en hel del av dessa godbitar, men igen balansen...

Som helhet är det spännande. Den första halvan av säsongen samt avslutningen var bäst. Avsnitten i slutet som utspelades i Ryssland var så kallade "nagelbitare". Mycket spännande. Vi fick något av ett "Pierce Brosnan" slut för Carrie.

Nu är jag redo att ta mig an sista säsongen!

Betyg: 3/5

Westworld - Season 3 (2020)

Westworld är en av de senaste årens mest spännande serier. Jag gillade både S1 och S2, trots att de fuckar med tittaren på olika sätt och det inte är det lättaste att hänga med utan stöd från förklarande poddar typ den som Joanna Robinson har tillsammans med David Chen.

Säsong 3 bjöd dock på nya element. Den är tyvärr generellt sett mycket otajtare, den fladdrar ut i olika riktningar. Däremot känns säsongen mer rättfram i sitt berättande. Självklart finns det en stor twist i slutet men denna gång var det pyspunka på twisten, jag tyckte inte att den var speciellt anmärkningsvärd eller spännande.

Jag tyckte säsongen var bra under de fyra första avsnitten (av åtta). Då var jag ombord. Det var som vanligt spännande koncept i en högteknologisk nära framtid. Vi får följa några "hosts" som kommit ut i den verkliga världen, Dolores, Maeve och Bernard framför allt. Frågor om egen vilja, om robotar kan ha en själ samt om framtiden är predikterbar behandlas. Alla potentiellt fascinerande frågeställningar.

Under andra halvan av säsongen de-railar den dock betänkligt. Otroligt nog tar säsongen en helt ny vändning och i sjunde avsnittet av åtta. Den typen av twistar gillar jag inte alls. Visst det fanns kanske väl dolda planteringar som man i efterhand kan dissekera men upplevelsen var att man avvek från det som säsongen behandlade under inledningen ganska betänkligt.

Jag fann också minst en av huvudpersonerna ha totalt oförankrade drivkrafter. Det är den typen av problem där jag som åskådare inte känner att karaktären agerar efter karaktärens bästa utan den reduceras till ett verktyg för manusförfattaren. Det känns onaturligt och påklistrat. Dessutom upplever jag att showen för mycket fokuserade på stora actionscener som i slutändan inte var speciellt mäktiga om man jämför med moderna filmer eller serier. Det hade varit mycket bättre om de fokuserat på de filosofiska funderingarna som serien en gång byggde på.

Betyg: 2/5

 

Devs - mini series (2020)

Alex Garland är författaren som blev regissör. Han rör sig i nära-framtiden-sci-fi vilket är en genre jag gillar mycket. Jag kommer alltid ge honom en "benefit of a doubt" efter filmer som Ex machina och Annihilation. Det senaste nu är hans miniserie Devs. Klart jag var nyfiken!

Serien utspelar sig i en nära framtid. Vår huvudperson är en sw designer på ett stort stort företag, tänk som om Amazon, apple och Google gått ihop. "problemet" i serien handlar om vår fria vilja kontra filosofiska teorier om determinism. I denna värld har man skapat en ofantligt kraftfull dator vari man trycker in "all data" i hela världen. Om man kan beskriva varje atoms nuvarande position samt dess nästya position kan man interpolera framåt och bakåt godtyckligt långt. Spännande koncept.

Miniserien var som bäst när den konsumerades. En spännande världsbeskrivning och en mycket spännande story. Hur skulle det sluta?

Tyvärr har serien svalnat betänkligt sedan jag såg klart den för några veckor sedan. Egentligen kom den inte fram till något speciellt överraskande eller tänkvärt över huvud taget. Den levererade inte alls på det den lovade i inledningen av serien. När dessutom karaktärerna, deras relationer och deras utveckling var mycket bleka måste jag säga att miniserien är något av en besvikelse nu när fascinationen inför den filosofiska utmaningen lagt sig.

Garlands styrka är kanske att bygga riktigt intressanta och framför allt snygga världar. Men när story är ihålig och karaktärerna inte engagerar mig bli helheten ganska svag ändå. Nick Offerman i rollen som visionären Forest är ganska intressant men annars är de flesta skådisarna i denna serie bleka.

Vag rekommendation till att ses för dem som är intresserade av "what if"-scenarior och nära-framtiden-sci-fi.

Betyg: 2/5