Reacher - Season 4 (2026)

Det är väldigt trevligt när en serie rycker upp sig som Reacher gjorde med säsong 4. Både andra och framför allt tredje säsongerna var ett och två steg ner från den lyckade debutsäsongen. Men nu verkar Reacher vara tillbaka om så endast för en säsong.

Alan Ritchson är som vanligt mycket njutbar att se. Handlingen är också bra, säsongen bygger på en bok av Lee Child som de tidigare. Efter den första, elfte och sjunde böckerna adapterar denna säsong den trettonde boken i serien, Gone Tomorrow.

Vad var det då som var bra igen? Våldet! Nu hade de skruvat åt ttummarna lite igen och action och thriller-elementen var riktigt najs. Slutet av säsongen gick långt över de linjer som dragits under tidigare säsonger. 

Den andra stora förbättringen var Reachers närmaste medarbetare, två poliser och en freelance journalist. De spelas av Sydelle Noell, Christopher Marquette och Kevin Weisman. De utgör en schysste kvartett.

Säsongens mail villains var inte speciellt övertygande i sina roller, det kändes som att de var mer hotfulla på pappret än hur det blev i serien men det dög ändå.

Det var lite kul att se Marc Blucas som kongressledamot John Sampson. Honom glömmer vi inte som tönten Riley Finn i Buffy. Stackaren, ska han någonsin bli fri från den serien? Nej!

Häpp, detta var en kul tittning. Jag såg avsnitten ett per vecka och det blev snabbt det bästa som gick på tv just då. Konkurrensen bestod av den återstartade Ted Lasso och dess fjärde säsong. Det känns som att Reacher närmast vann på walk-over. Mer om Ted Lasso i senare post.

Betyg: 3+/5

Shinypodden Special Extra: Bästa albumen från 1967, del 2

Publiceringen av albumåren har flyttat till torsdagar. Som vanligt får man dem genom att bli patreon. Gå in på Patreon och gå med gratis, Shinypodden. 

Året 1967 betraktas av musikhistoriker som det kanske viktigaste och mest transformativa året i modern musikhistoria. 

Nu har vi kommit fram till crème de la crème av albums från året. Vi räknar ner vå lista från plats 10 till ettan, som antagliga alla lyssnare kan lista ut redan före lyssningen. Gå in och lyssna! 

Nästa albumår kommer ut i början av november och då blir det albumåren 2013 och 2014.

Men redan nästa torsdag inleder vi fyra nya poddavsnitt om Agatha Christie böcker (avsnitt 9-12). De kommer ut på den vanliga feeden, men har som sagt bytt publiceringsdag.

De fyra resterande torsdagarna i oktober kommer vi avnjuta följande böcker/avsnitt:

9. The Seven Dials Mystery - Bundle och Superintendent Battle i farten igen
10.  The Murder at the Vicarage - första romanen med Miss Marple
11. The Sittaford Mystery - Agathas första "mystery novel" dvs stand alone historia
12. Peril at End House - Poirot och Hastings är på semester

Lady in the Lake (1946)

Lady in the Lake är Robert Montgomerys magnifika misslyckande. Han gjorde denna Philip Marlowe-film för studion MGM. Storyn är att MGM sparkade Montgomery efter att filmen blivit ett fiasko.

Han spelar själv Marlowe men vi får knappt se honom i bild. Han lufsar förbi några få gånger via speglingar. Montgomerys briljanta idé var att göra filmen i first person point of view på samma sätt som Raymond Chandlers böcker var skrivna. Filmen är en adaption av boken med samma namn från 1943.

Bissart nog så inleds filmen med att Montgomery sitter vid ett stort skrivbord och presenterar filmen som ett annat State of the Union.

Handlingen kan jag inte ens komma ihåg. Philip Marlowe är less på sitt jobb som P.I. och försöker sig på författaryrket. Han får i uppdrag att söka reda på någons fru. Han vadar genom olika femmes inklusive den fatale. Det händer en massa saker.

Jag tyckte ändå att filmen var underhållande när jag såg den. Det är en vattendelare med point of view experiementet, jag accepterade det denna gång. Det är väl inte så många filmer som filmats så som denna? Har vi några exempel av detta? Skriv av er i kommentarfältet.

Japp, det var det. Vagt positiv räcker till en svag trea.

Betyg: 3/5 

Lyssna på Shinypoddens Film Noir-säsonger. Denna film diskuterades under avsnittet publicerat den 28:a september, 2026. 

Film Noir-podden: The Lost Weekend vs Gilda vs Lady in the Lake

Välkomna till det sjätte avsnittet av Film Noir-podden.

Under säsongen kommer vi prata om två kända Film Noir-filmer per avsnitt. 

Men nej! Denna gång har vi tre filmer ju. Här har vi nämligen Lady in the Lake, den andra Philip Marlowe-adaptionen vi adderat sent.

Annars har vi giganten Billy Wilders andra film i cupen, hans bidrag i diskbänksrealism-noir The Lost Weekend. Billys film är seedad 12:a (delad med tre andra filmer). Mot den har vi Charles Vidors Gilda med Rita Hayworth (seedad 23). Till sist har vi Philip Marlowe och Robert Montgomerys udda val i Lady in the Lake.

I vå bracket kommer därmed Lady in the Lake tävla i play-in mot Gilda. Vinnare i den matchen får ta sig an The Lost Weekend i den sjätte 16-delsfinalen. Hur ska det gå för Billy? Spänningen är olidlig.

Mycket nöje.

Lyssna på Shinypodden Film Noir-säongen där vi förälskar oss i auburn haired Rita. 

Lioness - Season 1 (2023)

Lioness är en av Taylor Sheridans tv-serier. Han är en produktiv herre som oftast skriver manus till sina serier. Ibland regisserar han avsnitt också som i första säsongen av Yellowstone då han skrev och regisserade alla åtta avsnitten. 

För vissa serier, måhända de lite mindre prioriterade, är han endast producent. Detta gäller serier som Lawmen: Bass Reeves, Dutton Ranch och Marshals, de senare två spin-offer från Yellowstone. Jag har inte sett Lawmen eller Dutton Ranch, men jag har sett en handfull avsnitt av Marshals och den är riktigt dålig. Jag gav upp den. Såg nyligen att Sheridan sparkat show runnern för Dutton Ranch och att han skulle kanske involvera sig mer i både Dutton Ranch och Marshals under deras respektive andra säsonger.

Eftersom jag högaktar Yellowstone och älskar 1883 ville jag ta mig an en serie han varit involverad i som writer och valet föll på den politiska thrillern om CIA agenter Lioness. Sheridan har skrivit manus till alla avsnitten i alla tre säsongerna (den tredje säsongen pågår i skrivande stund). 

Detta är en duglig serie som ändå knappt får godkänt. Handlingen och manus i stort är det bästa med serien. Av och till är det riktigt spännande och i sina bästa stunder kommer serien i närheten av den mycket bättre förlagan Homeland. Jag gillar de flesta actionsscenerna men framför allt det politiska spelet bakom kulisserna. Det är här kända skådespelare hoppat in i små och (en) större roll. Favoriten är Michael Kelly i rollen som CIA's Deputy Director of Operations. Vi ser också Nicole Kidman i en hyfsat stor roll som Kaitlyn Meade, en mellanchef i CIA. Vidare ser vi Morgan Freeman som USA's Secretary of State, Jennifer Ehle som the White House Chief of Staff och Bruce McGill som the National Security Adviser.

Svagheten är skådespeleriet, oklart om det är mest på grund av casting eller om det är inom personregin det knakar. Lioness fokuserar på "kvinnor kan" inom CIA och det har jag inget tvivel om, men det gäller att hitta skådespelare som kan fylla skorna när det ska snackas tufft och ageras som de bad asses de ska föreställa. Seriens två huvudpersoner spelas av Zoe Saldaña ("Joe") som jag sällan sett övertyga (svagaste kortet i Guardians of the Galaxy till exempel) och det nya ansiktet Laysla De Oliveira som marinkårssoldaten Cruz som går under cover för att leta fram nummer 1 på terroristlistan. Ingen av damerna passar in i rollerna. 

Än värre blir det med i princip hela Joes insatsstyrka. Allra värst är team leader "Bobby" spelad av Jill Wagner. Hon är under all kritik med överspel som stenhård marinkårssoldat. Även de manliga figurerna är fåniga då deras tuffa attityd inte känns in i magen, det blir överspel mest hela tiden och skämskudden är tvungen att plockas fram titt som tätt. Den enda som klarar sig undan med hedern i behåll är LaMonica Garrett i rollen som "Tucker". Stor, hotfull och lugn. Det kändes som att han är den farligaste i teamet.

Nicole Kidman funkar hyfsat i sin roll. Men den är lite för lik rollen som Jodie Foster krossade i Spike Lees Inside Man från 2006. Det är först när man tänker på andra som skulle kunnat göra rollen bättre som svagheterna blir tydliga i en serie som denna.

Till sist säsongens starkaste kort som tyvärr är en manlig skådis. Dave Annable spelar Joes make Neal och han känns naturlig och ärlig mest hela tiden. En mjukare roll och en roll med mer dramatiska scener pga vad som händer på hemmafronten men han levererar i alla fall.

Ok, så jag hade en aning om att detta var en av de svagare serierna från Sheridan, i alla fall om man ska lyssna på Daniel och det ska man. Då det gäller första säsongen så stämde det väl, Daniel är solid.

Betyg: 2/5

Shinypodden Special Extra: Bästa albumen från 1967, del 1

Publiceringen av albumåren har flyttat till torsdagar. Som vanligt får man dem genom att bli patreon. Gå in på Patreon och gå med gratis, Shinypodden. 

Året 1967 betraktas av musikhistoriker som det kanske viktigaste och mest transformativa året i modern musikhistoria. Självklart ville vi kolla in vad som släpptes detta fantastiska musikår då albumen trängde undan singlarna som en artists vilktigaste produkt.

Detta var också ett år med en massa debutalbum från artister som kom att dominera musikscenen decennier framåt.

Vi har också uppdaterat formatet, gå in och lyssna! 

Andra och sista delen om 1967 kommer nästa torsdag den 1:a oktober, 2026.

Scarlet Street (1945)

Scarlet Street är helt ok utan att sticka ut. 

Edward G. Robinson spelar en helt vanlig man med sinne som oljemålare. Han jobbar som en accountant på en bank och målar egensinniga målningar på fritiden. 

När han så misstas för en miljonär av filmens femme fatale och hennes busiga pojkvän går det dåligt för vår milda och vänlige bankanställde. 

Han blir lurad att han kanske har chansen på den vackra och mycket yngre fatale, som skulle kunna frigöra honom ur klorna på hans demoniskt elaka fru, som tagen från The Wall, tänk lärarens sadistiske fru hemmavid.

Filmen är lagom spännande och lagom underhållande. Robinson spelar mot Joan Bennett och Dan Duryea, dvs samma trio i ungefär samma roller som i The Woman in the Window från året före. Båda filmerna är regisserade av Fritz Lang så det var väl inte direkt någon tillfällighet. Robinson tyckte tydligen att det blev för mycket upprepning av samma teman vilket jag kan hålla med.

Filmen sticker dock ut i beskrivningen om hur det går för vår huvudperson. Hans öde håller sig fast i minnet. Utan slutet hade filmen fallit i glömska fort.

Betyg: 2,5/5

Lyssna på Shinypoddens Film Noir-säsonger. Denna film diskuterades under avsnittet publicerat den 21:a september, 2026. 

Mildred Pierce (1945)

Mildred Pierce är ett melodrama med Joan Crawford i titelrollen. Hon är magnifik i rollen och hon vann lämpligt nog en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll för 1945.

Dramat i filmen drivs mest framåt av Mildreds extremt elaka och otrevliga socitetssökande dotter Veda. Den unga tonåring är något av dottern från helvetet för Mildred men också filmens guld. Det är lustfyllt på ett egendomligt sätt att se en sådan utstuderat ond dotter till den plågade men godhjärtade modern.

Filmen har inte bara Veda nejdå den innehåller otrohet, skilsmässa, hard ship, sliskiga business men, än mer sliskiga charmör ur överklassen och ett mord. Just detta med mordet är något som filmen adderade när den gjordes om från ett melodrama till ett melodrama film noir. Filmen bygger på James M. Cains bok med samma namn och där vadr det hårdkokt drama för heöa slanten, inga mord. 

Filmen är bättre som ett renodlat drama än en film noir tycker jag. Den är snyggt gjord, vi får V.O. och flashbacks, foto är najs och allt det där, men det är mer eller mindre oavbrutet ren diskbänksrealism. Jag saknar stämningen, miljöerna, de vackra men sluga damerna och de hårdföra privatdetektiverna som vi finner i många av de bättre film noir. Här är det en mix av genrer där jag inte är ett fan av den ena halvan.

Filmens ljuspunkter var få, men karaktärerna Ida (Eve Arden) och Wally (Jack Carson) var lite underhållande.

Jag fann filmen bra gjord med genomgående bra skådespeleri och bra regi, men filmen var rejält tråkig. Och det är en dödssynd. En dödssynd!

Ibland är en film tråkig endast på pappret men den skapar något spännande som kittlar mitt intresse. Denna film hade möjligheter att vara en sådan film men det hände aldrig för mig. Det kan vara att den hade behövt ha en liten glimt i ögat, eller ha lite distans till sig själv och inte tagit sig själv på så sablans mycket allvar.

När man mest hela tiden sitter och väntar på slutet kan det inte bli ett högt betyg. En svag tvåa, Carl be damned!

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypoddens Film Noir-säsonger. Denna film diskuterades under avsnittet publicerat den 21:a september, 2026. 

Film Noir-podden: Mildred Pierce vs Scarlet Street

Välkomna till det femte avsnittet av Film Noir-podden.

Under säsongen kommer vi prata om två kända Film Noir-filmer per avsnitt. 

I dagens avsnitt öppnar vi en ny sub-genre inom Film Noir, diskbänksrealism-noir. Vi har sett Michael Curtiz Mildred Pierce. Diskbänken! Den andra filmen är Frits Langs andra film i podden - Scarlet Street. Efter detta har vi endast en Fritz Lang kvar.

Mycket nöje.

Lyssna på Shinypodden Film Noir-säongen där vi med skräckblandad förtjusning genomlider Mildred försök att hantera dottern Veda. 

Who’s Afraid of Virginia Woolf? (1966)

45 minuter in i titten är jag tvungen att pausa och begrunda mitt beslut. Elizabeth Taylor och Richard Burton har då oavbrutet skrikit riktigt vidriga elakheter åt varandra. Jag är helt utmattad. Vad är detta?

Filmen och efterfesten startar klockan två på småtimmarna. Värdparet samt deras två unga gäster dricker kopiösa mängde starksprit, och paret Taylor-Burton försöker slå världsrekord i att vara elaka mot varandra och gästerna. Titten har inte startat bra. Jag famlar i mörkret. Jag kan ta ett bombardemang av extrem ilska så länge jag förstår vad filmen leder till. Vad är poängen med filmen?

Jag tar en paus och försöka hitta motivation att titta vidare. Om bara filmen har en poäng, om denna långa "set-up" leder till något intressant. Jag söker frågor utan att få svar, jag är lämnad till mig själv att bestämma om jag ids titta vidare. Efter ett tag trycker jag med darrande finger på play igen.

Just efter min paus ändrar filmen karaktär. Burton och unge herren på besök (George Segal) drar sig ut i trädgården. Deras samtal blir intressant. Unga damen (Sandy Dennis) får också mer speltid. Filmen erbjuder en nyansskillnad i tonalitet. Därefter åker alla fyra till en nattöppen bar för att dricka mer alkohol. Elakheter, spydigheter och förnedringar i form av sällskapsspel som Burton tvingar på gruppen fortsätter, men filmens röda tråd börjar ta form. Jag finner fast mark under fötterna och den hemska känslan att vara förlorad på ett stormigt hav sjunker långsamt tillbaka.

Det pratats mycket om Taylors och Burtons son som är iväg på college. Det unga paret avslöjar att de gifte sig för att hon var gravid, något som senare visade sig vara ett skenhavandeskap. Som hon sa i alla fall. Den observante tittaren tolkar det måhända som en abort i smyg. Kommer de unga kunna få barn igen eller var detta deras chans? Med tanke på var Taylor och Burton befinner sig i livet en sådär 25-30 år äldre får vi verkligen hoppas att de unga tu hittar sin väg i livet. 

Allt handlar om barnet. Sonen. Filmen blir bättre och bättre ju längre in i Taylors huvud vi kommer. Filmen är en tragedi, den är sorglig som fan. Slutscenerna är helt otroliga. Chocken. Vilken vändning filmen har gjort! Allt är förlåtet! 

När man bestämmer sig för att se vidare på en film som inte varit bra den första halvtimmen hoppas man alltid att filmen ska bli bättre, och att dess svaga inledning ska få någon betydelse mot slutet som gör allt elände värt det. Detta är beviset för att sådana filmer finns. Jag vet inte om jag kommer vara så himla sugen på att se om filmen, men den var osannolikt bra till slut. 

Ett mästerverk.

Filmen ska absolut ses ospoilad så jag har varit medvetet vag om vad filmen handlar om egentligen. Filmen är bra även om du är spoilad men den riktigt tunga effekten, som kan vara livsomvälvande, får du endast helt ospoilad.

Detta är en magnefik film. Den blev nominerad i alla katagorier vid oscarsgalan 1967 men vann endast bästa kvinnliga huvudroll och bästa kvinnliga biroll. Jag tycker nog att alla fyra var i princip lika bra. Det känns lite fel att separera dem, de gick alla in i helvetet och kom ut på andra sidan. Elizabeth Taylor är förvisso extraordinär i de sista scenerna och oscarsjuryn kunde inte neka henne utmärkelsen. Rimligt.

Vilket betyg sätter jag på detta då? Ofta tänker jag att en film ska ligga och marinera över tiden innan den kan jackas upp till en femma. Men jag kände mig så omskakad efter titten att filmen inte lämnade mig förrän efter flera dagar, och det har nu gått veckor sedan jag såg filmen. Jag vill ge filmen en femma redan nu efter första titten. Yep, I'm doing it.

Betyg: 5/5