Tom Clancy’s Jack Ryan: Ghost War (2026)

Amazon Primes serie Jack Ryan har än så länge fått fyra säsonger mellan 2018 och 2023. Jag har sett alla och de är helt ok, de får betyg 2 eller 3 vilket är ingefär förväntat. Spännande, lättsett och mycket underhållande för stunden men inget som går till historien som ovärdeliga tv-seriesäsonger.

I serien ser vi John Krasinski som en ung Jack Ryan, Wendell Pierce som Jacks mentor James Greer, Michael Kelly (känd från House of Cards) som Jacks kollega Mike November och Betty Gabriel som CIA Director Elizabeth Wright.

Här i spin-off filmen återser vi alla fyra ovan och får dessutom se Sienna Miller som MI6-agenten Emma Marlow och Max Beesley som main villain Liam Crown.

Jag gillar John Krasinski som Jack Ryan. Harrison Ford äger fortfarande rollen i mitt huvud men Krasinski är helt klart lika duglig som Ben affleck och bra mycket bättre än Chris Pine i den där usla Jack Ryan-filmen från 2014. Men min favorit i gänget är helt klart Michael Kellys Max November. Han adderar humor och glimten i ögat utan att göra det lika pajjigt som en sådan roll lätt kan bli. Tänk till exempel på Simon Peggs Benji i Mission: Impossible filmerna. Han balanserar den tunna linjen mellan adderad skön humor och rena jönserier. Ibland klarar han av balansgången, ibland inte.

Filmen är precis som serien... Den är spännande och extremt lättsedd. Man kan kanske tycka att den sakna en tyngd eller djup som skulle ta den till en högre nivå av spionfilm, och jag köper den tanken till fullo. Men den är ändock underhållande på en lagom nivå och det är alltid något. Det är lagom spännande, lagom komplext, lagom dålig och lagom bra. Som om de tagit en idé till ett dubbelavsnitt för serien, adderat lite budget och kört ut den som en fristående film. 

Betyg: 3/5

Arsenic and Old Lace (1944)

"Chaaaaarrrge!"

Detta är en helt sjuk film. Bonkers!

Tio år efter Capra drog sitt strå till stacken för att skapa screwball comedy-genren, gjorde han en film som vid första anblicken kunde ha förstört samma genre. 

Detta är en av de sjukaste filmer jag någonsin sett. Bonkers!

Bonkers (adjective), meaning: very eccentric, foolish, or irrational. 

Det första jag tänker är att det är hatten av och en respektfull blinkning till en så crazy film. Samtidigt påminner den mig mycket om Hitchcocks The Trouble With Harry från 1955. Det är en film som jag blev tipsad om av den store Frans. Vid första titten förstod jag ingenting. När vi senare körde Hitchcock-podden blev det en omtitt och då föll polletten ner och jag älskade filmen. Till slut. Jag gissar att samma sak kan hända med denna film.

Filmens par är charmigt om än frusterande. Mortimer Brewster spelas av ikonen Cary Grant och hans Elaine Harper spelas av Priscilla Lane som vi såg i Hitchcocks lite bortglömda Saboteur från 1942. Paret är mysiga ihop under de förtvivlat få scener de har tillsammans. Tyvärr försvinner Priscilla Lane under stora delar av filmen inte minst då Mortimer hela tiden kör över henne och skriker åt henne att gå tillbaka till sitt hus. Det känns som att halva skämtet med denna film är att den så kända Cary Grant ska göra så många tokiga saker som möjligt. Han grimascherar och tittar in i kameran stup i kvarten.

Filmen känns begränsad och lite instängd och det beror till stor del på att den är en filmatisering av en känd teaterpjäs, precis som Hitchcocks kända Rope från 1948 var. 

Och precis som med teaterpjäsen är alla biroller mycket viktiga. De mordiska men bedårande systrarna Abby och Martha är underhållande, men favoriterna är ändå "Teddy Roosevelt", Jonathan och Dr. Einstein. 

Karaktären Jonathan som sägs likna Boris Karloff spelades av honom själv på Broadway samtidigt som filominspelningen pågick och han fick inte "ledigt" att spela rollen i filmen också. Det hade varit bad-ass. Istället blev det Raymond Massey som faktiskt liknar Karloff så det blev helt ok. Dr. Einstein är filmens roligaste figur och han spelas av den korte giganten Peter Lorre. 

Tänk så många ikoniska roller Lorre haft. Skurken i Fritz Langs M (1931), skurkarna i Hitchcocks The Man Who Knew Too Much (1934) och den underskattade Secret Agent (1936), plus att han deltog i klassikers som The Maltese Falcon (1941) och Casablanca (1942) samt som Le Chiffre i  tv-serien Climax! avsnittet Casino Royale (1954).

Här spelar Lorre en hantlangare och hobbyplastikkirurg åt den criminally insane Jonathan som vid det här laget ser ut som Frankensteins monster. 

En annan favorit är såklart Mortimer och Jonathans broder som identifierar sig som USAs president Teddy Roosevelt. Det visar sig att alla i familjen Mortimer är galna. Stackars Mortimer. Teddy är underhållande i varje scen han dyker upp i. Chaaaaarrrge!

Betyg: 3,5/5

I'm the son of a sea-cook!

Lyssna på avsnitt 1 av den nya säsongen av Shinypodden, Screwball Comedy-podden. Hittas där poddar finns.

It Happened One Night (1934)

"Behold the walls of Jericho."

It Happened One Night är en av de mest kända screball comedies och en mycket tidig sådan. Jag läste någonstans att den är så tidig att den inte ens behövde förhålla sig till genren, den snarare definierar den. Detta är kanske en del av förklaringen till att den hade så stora framgångar på oscarsgalan i februari 1935. Filmen vann "the big five"; bästa film, regi, manus (adapted), manliga samt kvinnliga huvudroll. 

Vi gick ut hårt och inledde med denna film i Screwball Comedy-podden och jag hade ofrivilligt mycket höga förväntningar på Frank Capra i registolen och Clark Gable och Claudette Colbert i huvudrollerna.

Filmens inledning är allt annat än perfekt. Den startar svagt och introduktionen av våra hjältar är vinglig. Är Ellie Andrews (Colette Colbert) en spoiled brat? Är hennes pappa Mr Andrews (Walter Connolly) en tyrann? Är Peter Warne (Clark Gable) ett asshole?

Filmen blir bättre ju längre in i filmen vi kommer. Bussfärden är ganska underhållande med hitch-hiking scenen som stand out.

Men det är i tredje akten som filmen blommar ut och fyller ut kostymen såsom en screwball comedy... En kvick och underhållande dialog, förvecklingar och the battle of the sexes.

Peter Warne är något av en dryg jävel hela filmen igenom. Detta kan funka bra med rätt skådespleare men jag vet inte om Clark Gable är den mannen, oavsett om han vann oscar eller ej. Han är lite för stel och jag blir aldrig förförd av honom så för mig blev detta ingen fullträff. Claudette Colbert har vi tidigare sett i Drums Along the Mohawk från 1939 och The Palm Beach Story från 1942. Hon är mysig och gör ett bra jobb om än inte spektakulärt.

Jag tror att screwball comedies är beroende av att ha ett charmigt leading couple. I denna film blir Peter och Ellie som ett par mer och mer charmiga allt eftersom och slutet av filmen är bra men det känns ändå som för lite, för sent. Det kan såklart ha att göra med att man inom filmbranschen ännu inte hade hunnit förfina konceptet för denna typ av romantiska komedier än...

Betyg: 3/5

"Let them topple!"

Lyssna på avsnitt 1 av den nya säsongen av Shinypodden, Screwball Comedy-podden. Hittas där poddar finns.

Screwball Comedy-podden: It Happened One Night vs. Arsenic and Old Lace

Välkomna till det första avsnittet av Screwball Comedy-podden med Henke och Carl.

Under säsongen kommer vi snacka om två klassiska Screwball Comedy-filmer per avsnitt. 

I dagens första avsnitt blir det två filmer från Frank Capra; It Happened One Night (1934) och Arsenic and Old Lace (1944).

Mycket nöje.

Top 10 films of 2025

Ännu ett filmår att sammanfatta. Det blir färre och färre biobesök årligen och numera är det endast av social karaktär, nästan aldrig för att jag "måste se" filmen på bion.

Utbudet är dessutom trist i mina ögon. Jag saknar de stora filmerna från genrer jag älskar men jag ser nu fram emot 2026 som ju verkar lovande. 

Jag har studerat min lista för året och funnit att jag prioriterat filmer som talat till mig på det personliga planet, ofta extra intimt. Det känns bra, som att hitta hem lite.

Jag, Johan, Carl och Niklas listade och slog ihop våra topplistor för 2025 under Shinypodden Special i mars 2026. Lyssna på Shinypodden där poddar finns.

Efter poddningen har jag sett en extra 2025:a på Jojjenitos rekommendation. Den kom in på min "new and improved list" och puttade ut den tidigare 8:an, plus en och annan småändring i listan så lite uppdatering blev det allt.

Top 10 films of 2025

10. Heads of State (Ilya Naishuller)

Den var rolig!

John Cena och Idris Elba var roliga och Jack Quaid stal alla scener han var med i. 

9. Father Mother Sister Brother (Jim Jarmusch)

En av Jim Jarmuschs mer svårtolkade filmer, men den känns instinktivt personligt berörande och fin på något sätt. Det är guld värt i dagens filmklimat. 

8. Splitsville (Michael Angelo Covino)

Dakota Johnson!

Roande och oroande om förhållande med och ibland utan gränser.

7. The Thursday Murder Club (Chris Columbus)

Mysfaktorn i topp! 

Helen Mirren, Pierce Brosnan och Ben Kingsley blir blåsta av banan av Celia Imrie.

6. Sentimental Value (Joachim Trier)

"Minor" Trier kanske men starka skådespelarinsatser när Joachim gör upp med Ingmar Bergman.

5. Good Luck, Have Fun, Don’t Die (Gore Verbinski)

Den är helt galen. Den är rolig! Den är skruvad och hur hänger allt ihop egentligen? Science Fiction på listan är ett måste.     

4.  Black Bag (Steven Soderbergh)

Listans näst bästa film sätter jag på plats fyra! 

Superstabilt av Steven Soderbergh med hans spionthriller i samma anda som Slow Horses.

3. Rental Family (Hikari)

Brendan Fraser går från klarhet till klarhet. 

Underfundig dramakomedi om ett unikt japanskt koncept. Filmen är som livet självt.

2. The Ballad of Wallis Island (James Griffiths)

Varning för quirkyness overload. 

Liten indy-film om ensamhet, sorg, meningen med livet och att finna ro i den man är. Vägvisaren är en musiknörd som möter två konstnärer som en gång älskade varandra.

1. Train Dreams (Clint Bentley)

Årets gut punch.

Otroligt vackert och finstämmigt. En i högsta grad personlig intern resa som överförts till filmformatet. Lämnar åskådaren både tom och uppfylld efter titten. Hatten av till filmteamet, well done. 

Bubblare:

The Lost Bus - Matthew McConaughey gör jobbet i BOATS om största skogsbranden i California.

Ballerina - En John Wick-spin off som slår John Wick-filmerna på fingrarna.

Father Mother Sister Brother (2025)

Jim Jarmusch är en unik filmregissör och en som jag allt som oftast älskar. Ibland är hans filmer lite svåra att förstå, tja, alla kommer väl ihåg debacklet med The Limits of Control? Men han har också ljuvliga filmer som Paterson, Only Lovers Left Alive, Broken Flowers och Dead Man på sitt samvete.

Det senaste alstret är den tredelade episodiska filmen Father Mother Sister Brother. Jag brukar inte vara jätteförtjust i dessa antalogier men denna gång funkar det ganska bra ändå. Alla tre handlar om familjerelationer och dynamiken mellan föräldrar och de vuxna barnen. 

I den första kortfilmen åker syskonen Jeff (Adam Driver) och Emily (Mayim Bialik) på besök hos sin lurendrejare till fader (Tom Waits).

I den andra betraktelsen åker syskonen Timothea (Cate Blanchett) och Lilith (Vicky Krieps) på besök hos sin iskalla och kärlekslösa moder (Charlotte Rampling).

I det avslutande meditationen åker tvillingarna Skye (Indya Moore) och Billy (Luka Sabbat) till sitt barndomshem efter att deras föräldrar dött i en olycka.

Alla tre segmenten är händelsefattiga på handling men proppfulla med kommunikation, mestadel icke verbal sådan. Det som sägs är oftast meningslöst och det som inte sägs betyder allt i världen. Detta är en av Jarmuschs mer svårbegripliga filmer. Skådespelarna står i första rummet och det är ett ljuvligt skådespel vi får se.  

I den första står Mayim Bialik ut med sina tysta reaktioner på vad som sägs och inte sägs i rummet. Hon spelar det skeptiska barnet och hennes minspel är underhållande, speciellt när hon ser sin bror vara mer och mer naiv.

I den andra är det Cate Blanchett som tar hem priset. Jag tyckte först att hon spelade över för mycket, att det syntes att hon var med i en film. Men jag insåg snart att det var karaktären som skådespelade inför sin moder. Lite hjärtskärande sannerligen. Well done, Cate.

Den tredje akten är den mest drabbande. På ytan tar de vuxna tvillingarna avsked från deras föräldras lägenhet, men det är givetvis ett avsked av mamma och pappa vi ser. Det kändes ända in i själen.

Betyg: 3,5/5 

Agatha Christie-podden: The Man in the Brown Suit

Avsnitt 04 av Agatha Christie-podden. Nu är det dags för ett snack om den första boken i Colonel Race-serien. Boken är förstås The Man in the Brown Suit.

Det är här vi möter den underbara Anne Beddingfeld och följer hennes äventyr i England, på havet och i södra Afrika.

Ni finner Shinypodden där poddar finns och via Spotify.

Project Hail Mary (2026)

Så har jag nu sett den omtalade Project Hail Mary. Jag såg fram emot filmen en hel del men inte så mycket som vissa andra trodde att jag skulle göra. Jag hade lite svårt att se hur Andy Weirs stil skulle funka i denna typ av äventyr. Jag hade därmed ganska oklara förväntningar på filmen, men den hade fått mestadels bra betyg så jag hoppades väl på en schysste sci-fi i alla fall. Och alla välproducerade sci-fi ger pluspoäng automatiskt i min bok. Det är sedan gammalt.

Trots modererad ribbhöjd levde den ändå in upp till mina förhoppningar. Jag kan direkt säga att det kommer bli omöjligt för mig att inte jämföra filmen med två mycket bra filmer som är regisserade av två av de bästa vi har; Denis Villeneuves mästerverk Arrival och Ridley Scotts otroliga adaption av Weirs debutroman The Martian.

En av Project Hail Marys styrkor är att den bitvis är riktigt snygg och dess sci-fil miljöer är trovärdiga, nästan ända in i mål. Filmen har en suggestiv inledning och tekniken med att ha en huvudkaraktär som lider av minnesförlust och låta honom, och oss åskådare, bygga upp historien via minnen i form av flashbacks funkar bra i denna film.

Sandra Hüller är som vanligt superstabil. Här ser vi hennes som Eva Stratt som leder Project Hail Mary. Hüller spelar henne fullständigt allvarligt. Hon gör det till perfektion. Man påminns lite om hennes insats i den underskattade Toni Erdmann på mer än ett sätt.

Tyvärr spelar hon i en annan film än övriga skådespelare,  eller filmens regissörer för den delen.

Vid sidan av allt annat är detta trots allt en "first contact"-film och därmed kan jag inte annat än sorgset skaka på huvudet och jämföra med Arrival. Här i Project Hail Mary flimrar problemet med att skapa ett gemensamt språk mellan Grace och Rocky förbi. Illa kvickt har regissörerna lånat en Universal Translator från närmaste Star Trek inspelning och så lätt löser man det "lilla" problemt.

Ja, men är det verkligen få farligt undrar ni nu då? Well, kanske inte, men nu har helt plötsligt filmen gått från Hard Science Fiction till "Science-Fantasy" likt Star Wars och MCU. Vi är nu långt från Arrival eller The Martian. 

Sandra Hüller spelade i en Hard Science Fiction så som jag upplevde det. Hon spelar också i ett "seriöst" sci-fi-drama likt The Martian. Det gör sannerligen inte Ryan Gosling eller filmens regissörer.

Jamen, The Martian med Mat Damon var ju också rolig. Javisst var den filmen rolig mest hela tiden. Men det är en skillnad i tonaliteten i filmerna. Mark Wattney använde en ofta självironisk humor för att klara av situationen han hamnat i. Alla andra i The Martian spelade sina karaktärer seriöst; hans team på  Ares III, NASAs chefer och alla ingenjörer som arbetade arslet av sig för att skapa förutsättningar för att kunna rädda Watney. När det var humor var det förankrat i deras komplexa karaktärer. The Martian är som en fiktiv berättelse om en verklig händelse i vår verklighet, dvs i högsta grad Hard Science Fiction.

Här kommer då Project Hail Mary och ger os någon form av goofy "buddy comedy" där komedin är i första rummet, där skämten är kastade på karaktärerna för att det är en sådan film regissören vill göra... Det känns tråkigt. 

Jag sneglar på vem tusan är det som gjort filmen...  Hmmm, wtf? Det är de två herrarna Phil Lord och Christopher Miller. De är kända för filmer som 21 Jump Street och The Lego Movie. Ouch. Det förklarar ju i princip allt va?  

Filmen blev i princip sämre och sämre ju längre den gick, och den höll på ett... tag. Slutsekvenserna var närmast smärtsamma. Lyckades de fejk-döda Rocky inte bara en, utan två gånger? Klart han inte kunde dö, de ska ju sälja Rocky-leksaker efter filmen. Rocky må ha varit gullig inledningsvis men han kändes mest som tagen från något extra dåligt från Disney Star Wars om jag ska vara ärlig. 

Ok, så vad har vi här då? Det var en snygg och för stunden underhållande Science-Fantasy som tyvärr saknar karaktärer jag brydde mig om och som i övrigt är mer eller mindre tom på innehåll. Nätt och jämnt en trea på grund av Sandra och snygga rymdsceneriet kanske?

Betyg: 3/5

Kajaki (2014)

Kajaki a.k.a. Kajaki: The True Story a.k.a. Kilo Two Bravo är ett docu-drama om en otäck incident i Afghanistan hösten 2006. Filmen har 100% på Rotten Tomatoes vilket verkade lovande. Detta var en av de tuffaste krigsfilmer jag någonsin sett, och då menar jag tuff med meningen att det var jobbigt att se den, extremt jobbigt till och med. 

Vi får följa ett gäng unga brittiska fallskärmsjägare på en utpost utanför byn Kajaki i södra Afghanistan. De var där för att skydda de civila från talibanerna. 

Inte ett enda skott utdelas mellan britterna och talibanerna i denna film, ändock är den olidligt spännande och groteskt realistisk. Tre av britterna ska ta sig ner från höjden och ta en position på en ås för att titta närmare på en vägtull som talibanerna satt upp för beskattning av de civila. 

För att ta sig dit går de via en uttorkad flodbädd där det visar sig att det kryllar av personminor som ryssarna lämnat efter sig 25-30 år tidigare. 

Hur ser det ut när en person går på en personmina? Hur ser det ut när en mina sprängs precis bredvid någon som ligger på sanden? Vad händer när helikoptern som anlänt för att evakuera skadade kommer för nära marken? Helikopterns rotorblad är kraftfulla och alla lösa stenbumlingar börjar rulla omkring i minfältet...

Detta är en otroligt välproducerad film. Jag vet inte riktigt hur de har filmat detta för att få det att se så realistiskt ut, både explosionerna och resultaten på soldaterna, men jag satt som fastklistrad under titten. Magen så spänd av terror att jag fick lite träningsvärk dagen efter.

Skådespelarna var nya bekantskaper för mig och alla var trovärdiga och såg ut att vara sin ålder. Mark Stanley i rollen som the medic Paul "Tug" Hartley och David Elliot som Corporal Mark Wright stod ut. 

Filmen inleds rejält långsamt. Vi får lära känna pojkarna. Det är lite svårt att hänga med då det mest är militär jargong, slang-uttryck och interna skämt. Det känns som att den långsamma inledningen fyller sitt syfte att visa två sidor av uppdraget; det monotona väntandet som på en milliskeund växlar till en kamp på liv och död. 

Filmen är så långt från man kan komma en "cool och tuff" krigsfilm likt Stallones Rambo III. Detta är en anti-krigsfilm i den högre skolan. För det är den effektiv och mycket bra. Men jag höjer ett varningens finger om att det också är en mycket jobbig och obekväm titt.

Betyg: 4/5

Agatha Christie-podden: The Murder on the Links

Avsnitt 03 av Agatha Christie-podden. Idag snackar vi om den andra boken i Poirot-serien: The Murder on the Links.

Det blir ett kärt återbesök av Captain Hastings. Dessutom är Hercule och John på semester i Frankrike.

Ni finner Shinypodden där poddar finns tex via Spotify.