Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves (2023)

Jag hade hört gott om denna film, ett humoristiskt fantasyäventyr från Dungeons & Dragons-världen. Och när jag såg att det var John Francis Daley och Jonathan Goldstein, dvs killarna bakom två av de senaste tio årens roligaste filmer, Game Night och Vacation, blev jag ännu mer nyfiken och förväntansfull.

Ok, jodå filmen är helt klart underhållande men den är inte riktad till mig. Alla referenser från rollspelet gick över huvudet på mig. Jag önskar att jag hade haft möjlighet att spela spelet när jag var yngre och då hade kanske denna film landat lite bättre.

Filmen är en komedi totalt fri från stake eller spänning då det gäller actioninnehållet. Det som underhöll var humorn och inget annat än humorn, men tyvärr klistrade den sig inte fast på mig. Jag kommer fram till att denna typ av humor, antagligen all form av humor egentligen, är helt beroende av skådespelarna som framför den. 

Här har vi den ganska trista Chris Pine tillsammans med den urtrista och snarast mycket svaga skådespelerskan Michelle Rodriguez som spelar våra huvudroller. Hon är det klart svagaste kortet i F&F-serien men där är hon lyckligtvis inte i förgrunden hela tiden i alla fall. Tyvärr hittade jag heller ingen jätterolig bifigur som det funnits i överflöd av i Daley-Goldsteins tidigare filmer.

Så även om filmen hade sina poänger var den bara ganska ok. Jag fann dock Hugh Grant i rollen som skurk lustig. Men han får akta sig så det inte blir uttjatat då det är en roll som han numera ofta verkar ramla in i. Vi såg honom i sliskiga roller i Guy Ritchies The Gentlemen samt Operation Fortune. Hans type cast har gått från charmig lover boy till charmig creepy guy.

Kul film, men kanske mest för fans av rollspelet den bygger på. Det är min spekulation i vilket fall.

Betyg: 2/5

Jeanne Dielman, 23, Quai du Commerce, 1080 Bruxelles (1975)

Jag var nog inte ensam om att bli förvånad när en ny film dök upp på förstaplatsen på Sight & Sounds senaste lista över "The Greatest Films of All Time". Det var Chantal Akermans Jeanne Dielman som var på alla filmnördars läppar. Vafalls? Jag hade aldrig hört talas om filmen...

Detta är en 202 minuter lång meditativ studie i en hemmafrus vardag under tre dagar i mitten av sjuttiotalet. 

Filmen är långsam och statisk både i kameravinklar och berättande. Jeanne lever ett extremt inrutat liv och vi ser i princip endast henne och hennes nästan vuxne son som kommer hem efter skolan och sitter och läser en bok hela kvällen efter middagen.

I filmen egna lilla bubbla är den ett intressant sätt att göra film. Akerman tar åskådaren på en resa där hon med precision styr exakt vad vi får se och inte. Allt är så repetitivt och monotont att vi nästan chockas när den minsta detalj ändras under andra eller tredje dagen. Så regissören lyckas mycket väl med sina mål som jag uppfattar det.

Däremot är jag inte alls säker på vad filmen vill säga, varken när den gjordes eller idag. Huruvida hon är en representativ hemmafru låter jag vara osagt. Att hävda tesen att de vanliga hushållssysslorna skulle vara lika mycket värda som actionscener i en underhållningsfilm tycker jag är struntprat. Det är som att säga åt publiken på CL finalen att det är lika mycket värt att kolla på en match i division 6. Låt oss lämna den frågeställningen till filosoferna efter de funderat klart på om någon människa egentligen existerar eller om våra upplevelser och tankar endast är elektriska signaler i kosmos.

Filmen kan tyckas vara feministisk i vilket fall, men jag finner den än mer troligt vara en psykologisk studie av en person som antagligen råkat ut för ett trauma. Det skulle förklara mycket av filmens innehåll. Det kan också vara så att Jeanne har någon form av diagnos vilket lett till detta enformiga, absurt vanestyrda och som det verkar tråkiga liv.

Sen finns det en aspekt till som måste blandas in i analysen men den undviker jag att spoila för de av läsarna som inte sett filmen än.

Framför allt är jag nöjd att ha sett filmen som trots allt bör ses av en filmnörd (pga omröstningen som S&S höll i). Filmen dök upp i Filmskolan och det var en utmärkt spark i rumpan för att ta tag i att se den. Mitt betyg blir lite högre än "underhållningsvärdet", mest för Akermans vision och konsekventa genomförande samt en stark sista scen.

Betyg: 3/5

Sofia har också skrivit om filmen, hoppa över och läs hennes analys här.

L'une chante l'autre pas (1977)

Min första film av Agnès Varda blev en trivsam upplevelse. Vi får följa två kvinnors vänskap under cirka 15 år från tidigt sextiotal till mitten av sjuttiotalet. Filmen berättar en intressant historia om de två kvinnornas liv och deras olika personligheter. 

Filmen utspelas under tiden för abortdebatten i Frankrike, och Vardas åsikt i frågan är uppenbar, hon var för kvinnans rätt att bestämma över sin kropp. Men lyckligtvis trycks den inte ner i halsen på oss åskådare. Gärna politiskt men helst inte föreläsande!

Filmen inleds tämligen mörkt, men efter den första akten tar den vändningar som jag inte förutsåg och filmen blev till en allmänt positiv upplevelse. Jag gillar den mest för den fina vänskapen mellan Suzanne och Pomme och filmen påminner mig lite om Truffauts Jules and Jim i stil och känsla.

Mycket av det politiska budskapen låg säkert i sångtexterna till visorna som Pomme och hennes hippie-kollektiv spelade för folk på landsbygden under deras road trips. Jag gillar den sköna stämningen filmen hade, men sångerna var ganska tama och jag lyssnade nog inte på texterna speciellt mycket.

Filmen har en fin Criterion Collection utgåva för den intresserade.

Betyg: 3/5

Sofia har också skrivit om filmen, förhoppningsvis något mer utförligt... läs hennes ord här.

Filmen heter "One Sings, the Other Doesn't" på engelska och "Sjunger, sjunger ej" på svenska.

Misshandlingen (1969)

Knut är sociopat och kommunist. Knut är Förtryckt! Han går omkring på Stockholms gator med sin kompis Björn och föreläser för både borgare och patrask. Han står på balkongen och skriker ut sin smörja. Han söker ivrigt upp ett äckel till förtryckare, en Direktör. Knut hävdar att Direktörens Jaguar tillhör arbetarna som byggt bilen. Knut anser också att bilen därmed är hans bil. En underbar logik som går hem hos kommunisterna. Gräl uppstår, Direktören tycker inte alls att bilen är Knuts. Men Knut är Förtyckt och tar sig därmed rätten att ge Direktören en rallarsving så att blodvite uppstår. Farbror polisen kommer och haffar den helt oskyldige Knut. Knut är Förtryckt! Sedan startar det förtryckande samhällets onda utredningar. Knut är nu ännu mer Förtryckt. Den svenska staten är ond och Knut kastas i fängelset, här kallad sluten psykiatrisk vård. En ganska ointressant socialist debattfilm som slutade bra!

/Lite lätt trött på Filmskolans politiska aktivistfilmer...

Betyg: 1/5

Sofia har också skrivit om filmen, förhoppningsvis lite mer seriöst till och med... Läs hennes ord här.

Filmskolan: Jeanne Dielman

Denna vecka välkomnas Sofia som gäst hos Henke och Måns. Avsnittet behandlar tre filmer; Den svenska filmen Misshandlingen från 1969, S&S-vinnaren Jeanne Dielman från 1975 och Agnès Vardas L'une chante l'autre pas från 1977. Dessutom ger Sofia oss hennes fem favoritfilmer.

Sofia bloggar om film och litteratur på ⁠Rörliga Bilder och Tryckta Ord⁠.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Fire of Love (2022)

Maurice: It will kill me one day, but that doesn't bother me at all.

Fire of Love är en mycket omtalad dokumentär om ett franskt forskarpar, vulkanologer, som levde och dog för sina älskade vulkaner. Katia och Maurice Krafft dog vid berget Unzen i Japan den 3:e juni 1991.

Jag kände en morbid fascination när jag såg filmen. Det finns något lockande och vackert med människor som så älskar det de gör att de är beredda att dö för sin passion. 

Dokumentären verkar fokusera på känsla och vackra bilder. Miranda Julys berättarröst adderar till en meditativ känsla och sceneriet och bilderna från aktiva vulkaner och strömmande lava är hypnotisk. Men som historiskt dokument är filmen tämligen svag. Visst får vi en grov genomgång av deras gärning men filmen går aldrig på djupet. Jag saknade att komma djupare in på livet av Katia och Maurice. De förblev figurer långt bort på vulkankanten för mig. Vad såg de nere i djupet? Vad var det de sökte, vad var det de flydde från?

Vackert och suggestivt men saknar en djupare insikt.

Betyg: 3/5

Disenchanted (2022)

 

Enchanted kom 2007 och den var en mycket positiv överraskning för mig. Amy Adams i sitt esse som Disneyu-prinsessan som dyker upp som "Live action"-figur i New York City var underbart. Jag var sugen, förväntansfull och lite, lite orolig för magplask när uppföljaren nu dök upp hela 15 år senare. Sablans vad tiden går fort...

Och om det inte var känt tidigare kan vi nu slå fast att Disney kan trolla! Denna gång har de trollat bort all magi från den första filmen och gjort uppföljaren Enchanted fruktansvärt dålig. Usel. Bra trolleri ändå Disney, bra trollat med oss i publiken.

En kort bit in i filmen efter Giselle och hennes familj flyttat ut i förorten fick filmen en liten vajb av WandaVision men den försvann snabb. Så kul skulle vi tydligen inte ha det.

Är det roligt med en gråtmild Amy Adams? Hon kör en tillgjord ljus röst och verkar vara på på gränsen till gråt filmen igenom. Hur tusan tänkte de här?

Idén är trots allt ganska intressant. Via förvecklingar blir Amy Adams Giselle en ond häxa, och allt håller på att gå åt skogen. Men tyvärr går ju detta inte för sig. Istället för att gå hela vägen låter de Giselle vara ond men egentligen snäll och det snälla vinner och allt blir bra igen... det vill säga blir dåligt igen eftersom det var det filmen var innan hon blev ond-fast-god.

Denna film har till skillnad från första filmen absurt många sånger. Det är ju trots allt Disney. Fast inte Disney med lite nya alternativa idéer som i Enchanted utan trista "gamla" Disney. Och tyvärr är sångerna inte fyndiga med blinkning i ögat utan smöriga så in i bomben. Urtråkigt. 

Den enda som fortfarande är rolig är James Marsden som sagoprinsen Edward. Amy Adams är osannolikt svag med tanke på vad hon kan. Patrick Dempsey är som vanligt trist och nykomlingen Maya Rudolph är usel. Generellt sett är birollskaraktärerna undermåliga i denna film, något som bland mycket annat var en styrka med den första filmen.

Mycket stor besvikelse.

Betyg: 1/5

Easy Rider (1969)

Hehe, det har varit skralt med riktiga "hittar" bland filmerna i Filmskolan. Stackars studenterna som pluggar filmvetenskap på SU... Men här har vi en film som jag gillade skarpt ändå!

Jag hade sett filmen förr, för länge sedan och mina minnen var att den var lite obegriplig och rejält flummig. Men jag var ändå nyfiken på att se om den för vissa filmen man såg som ung kan te sig helt annorlunda när de ses vid en mognare ålder. Och så blev det sannerligen med denna film.

Jag gillar känslan i filmen. Det är en road movie som så ofta är sköna att hänga i. Speciellt scenerna från Monument Valley under filmens första halva var otroligt mysiga. Jag och min gode vän Sir Per bilade genom detta underbara landskap så sent som 2017 och minnena från vår road tripp blandades med filmupplevelsen.

Första halvan av filmen är starkast. När de anlände New Orleans tycker jag att filmen ändrar karaktär och den tappar i tempo. Slutscenen är smått fantastisk dock.

Skådespeleriet var bra och intressant, framför allt Peter Fonda som var über-cool och Jack Nicholson dominerade de få scener han var med i och bevisade var hans storhet byggdes från. Dennis Hopper var mest en obehaglig typ, kändes hela tiden på gränsen till ren galenskap. Det lustiga var att han påminde mig så om David Crosby till utseendet. Jag misstänker till och med att Hopper använde Croz som modell för hans rollkaraktär... Croz var en härlig musiker men också tämligen svår att leva med under hans "junkie years" som jag förstår det.

Musiken var överlag spektakulärt bra där The Bands låt The Weight står ut men vi har också musik från Jimi Hendrix, The Byrds, Steppenwolf och Roger McGuinn. 

Peter Fonda som filmens producent vill ha låten Find the cost of freedom från Crosby, Stills, Nash & Young men Dennis Hopper satte käppar i hjulet för det. Hans roll som regissör övertrumfade kanske...

Betyg: 4/5

Allt ovan och mera pratar vi om i Skinypodden där jag och Måns också hade besök av Greta. Ni finnes Shinypodden där poddar finns, eller via länken här.

Filmskolan: Top Gun

Första avsnittet av den sista fjärdedelen av terminen är här. Sommaren närmar sig! 

Denna vecka har Henke och Måns besök av Greta. 

Filmskolan diskuterar Dennis Hoppers Easy Rider från 1969 samt Tony Scotts Top Gun från 1986.

Under inledningssnacket omnämns också följande filmer; (500) Days of Summer, John Wick 4, Guardians of the Galaxy, Vol 3, Scott Pilgrim vs. The World, Knives Out, Kung Fu Panda 2, Spy och Pride & Prejudice.

Lyssna på avsnittet där poddar finns, eller här.

Guardians of the Galaxy Vol. 3 (2023)

Jag har funnit de tidigare Guardians-filmerna festliga men harmlösa. Långt från den dramatiska nivå som de bästa underserierna i MCU besitter. Guardians har varit de av MCU-filmerna som allra mest känns som filmad serietidning... Javisst, alla MCU är detta men de ligger trots allt på en skala.

Chris Pratts humor har alltid varit lite fånigare än humorn från de tunga huvudpersonerna i fas 1-3, och det kanske är den enkla anledningen till att jag hållit Guardians lite lägre på rankningen. Min Guardians-favorit är Karen Gillans Nebula och hon är den minst flamsiga av dem alla. 

Förväntningarna var trots allt ovan ganska högt ställda inför den avslutande delen i trilogin. Men tyvärr blev resultatet minst sagt problematiskt. Filmen levererade på allt jag förväntat mig och en hel del därtill, varav mycket till dess nackdel. Filmen lider bland annat av problem som vi såg i Thor: Love and Thunder och andra som sågs i Star Wars: Episode IX - The Rise of  Skywalker.

Precis som i fjärde Thor-filmen är denna film tondöv. Den blandar drama som sticker i ögonen med tortyr av djurbebisar med flamsigheter och banaliteter. Jag fann det absurt hur James Gunn blandat tonaliteten genom filmen. Det är än värre här än blandningen mellan dystert cancerdrama och skojjerierna i Thor 4. 

Det andra problemet är att den trots sina 150 minuter känns överfylld, likt SW 9. Den övergripande handlingen är enkel och rättfram, men varenda hjälte ska få sin tråd och till det försöker sig Gunn på något slags mäktigt slut som för att efterlikna Endgame. I mina ögon blev det en splittrad känsla som inte adderade till filmen. Dessutom måste man förtjäna starka känslor. Det Endgame lyckades med kom inte Guardians 3 i närhet av. Guardians är filmer på en mycket lägre dramatisk nivå helt enkelt.

Det var en bergochdalbana att se filmen, först uppåt, uppåt och sedan snabbt utförs. Jag skrattade, förfärades, ryste och grät innan jag hann registrera den osannolikt osmakliga blandningen. Sedan äcklades jag av alla onödiga "fake deaths" och till slut dränktes jag i sentimentalitet.

Ett tag i mitten trodde jag att Gunns skulle ha ballar nog att göra en mörk och dyster film av sin avslutningsfilm. Att han skulle våga ge oss en film med riktiga "stakes", det hade jag verkligen gillat. Men det var såklart att hoppas på för mycket.

Men nog med alla negativa grejer. De handlar trots allt om filmens tonalitet och övergripande struktur, men vi har ju en drös med härliga karaktärer också. Och det är de som står för värdena i filmen.

Mina favoriter var Nebula i första hand men också Rocket, Drax och Mantis. Som vanligt tycker jag att Groot är överskattad och att Gamora är extremt tråkig. Star Lord har jag svårt att ta på allvar och det blev inte lättare med Pratts lockiga hår... Ny frisör i produktionsteamet?

Skurkarna då? Där kan man finna roliga karaktärer, eller hur? Nja, huvudskurken var inte speciellt karismatisk eller skräckinjagande. Han var enerverande skrikig och jag önskade mest att någon skulle banka honom i huvudet. Det var kul att se Nathan Fillion igen, men han hade inte den roligaste karaktären att spela direkt.

Istället blir det med ett tungt hjärta jag lämnade biografen. Lylla, Teefs och Floor är dem jag kommer ihåg mest... 

Betyg: 2/5