torsdag 2 december 2021

A Quiet Place Part II (2020)

Vad har denna film som vi inte redan såg i den första? Tja även om denna var ganska spännande och underhållande så kan frågan sannerligen ställas i detta fall. Jag har svårt att hitta svaret.

Uppföljaren ger oss i princip samma film igen. Jag älskade inledningen och trodde då att detta skulle bli en prequel. Det finns något lockande med scener när aliens attackerar jorden som i War of the worlds, Cloverfield eller varför inte Edge of tomorrow? Och jag hade gärna sett mer av John Krasinski.

Men efter ett tag visade det sig att detta var en uppföljare som startar direkt där ettan slutar. Nu fick jag nöja mig med Emily Blunt och hon är förvisso bra men hon bär kanske inte en hel film på sina axlar trots allt. Hon var bra som badassigt bollplank för Tompa men här blev det lite tunt. Och nej Cillian Murphy har inte samma ”star quality” som Tompa. Egentligen finns där ingen skådis i filmen jag håller av extra mycket. Vid sidan Av Emily Blunt är Djimon Hounsou de bästa av de vi får.

Jag börjar bli less på rednecks-hillbilly-crazies som alltid ska dyka upp i filmer som denna. Nog nu, hitta på andra utmaningar för hjältarna.

Den stumma dottern Regan spelas av den stumma skådespelaren Millicent Simmonds och hon gör rollen bra. Tyvärr fattade jag inte all dialog som framfördes med teckenspråk. Kontexten gav de huvudsakliga dragen men jag kliade mig i huvudet flera gånger över vad de egentligen menade.

Om mittendelen var lite repetitivt var slutet ganska festligt i alla fall. Där på paradisön. Till sist sprang alla omkring och skrek ändå.

Spännande och underhållande men inte en film jag kommer fundera jättemycket på mera. En trea.

Betyg: 3/5

tisdag 30 november 2021

Shinypodden S11E04, The Wheel of Time: The Dragon Reborn


Fjärde avsnittet från The Wheel of Time The Dragon Reborn, hittas här.

Välkomna att kommentera poddavsnittet och tv-serieavsnittet via detta inlägg.

Ni hittar Shinypodden via alla vanliga podd-appar, eller via Anchor.fm.















fredag 26 november 2021

Red Notice (2021)


Jag gillar dem alla tre, The Rock, Gal Gadot och inte minst Ryan Reynolds. Och därmed hade jag ganska höga förväntningar på denna film. Jag trodde kanske inte att den skulle kunna komma upp i nivå med Deadpool-filmerna men kanske i närheten?

Men nej, detta var "bara" en skön ride, underhållande för stunden, men inte en film som kommer beskrivas som årets stora film direkt. Som actionkomedi är den fine, lite spoof på James Bond med flera utsökta inspelningsplatser (som om filmens stjärnor ville åka på semester medan de spelade in filmen), lite som en blandning av The Rocks charmiga djungeläventyr med Karen Gillan och Indiana Jones till tonalitet, och lite som "Rivierans guldgossar" med två män och en kvinna som luras och stjäl dyrgripar.

Rawson Marshall Thurber har tidigare regisserat en handfull filmer där en av de senaste årens bästa komedier, "We're the Millers" står ut. Men anledningen att jag ser denna film är ändå på grund av de tre stora namnen på postern.

Alla tre har charm men det bränner inte till riktigt för mig. Ryan Reynolds är ännu bättre i mer hejdlösa filmer där hans "over the top"-persona får än mer fritt spelrum, tänker på filmer som "Deadpool", "6 Underground" och "The Hitman's bodyguard".

Gal Gadot är som alltid förtjusande i allt hon gör. Hon dominerar rummet, gör sina roller mer intressanta och spelar allt som oftast med glimten i ögat. Överlag mycket begåvad skådis. Vad hon gjorde i "Wonder Woman 1984" vete katten, låt oss skylla på manus och regissör där.

Dwayne Johnson är ytterligare en favorit. Här spelar han "the straight guy" som Ryan Reynolds får studsa sina skämt emot. Senare i filmen har han en romantisk fling med Gal och det är ok, även om vi F&F-tittare kanske kan tycka att det känns lite fel.

En kul rulle med charmiga och snygga skådespelare, plus humor, action och vackra locations. Nöjd ändå!

Betyg: 3/5

måndag 22 november 2021

Shinypodden S11E03, The Wheel of Time: A Place of Safety


Tredje avsnittet från The Wheel of Time A place of safety, hittas här.

Välkomna att kommentera poddavsnittet och tv-serieavsnittet via detta inlägg.

Ni hittar Shinypodden via alla vanliga podd-appar, eller via Anchor.fm.






söndag 21 november 2021

Shinypodden S11E02, The Wheel of Time: Shadow's Waiting



Andra avsnittet från The Wheel of Time Shadow's waiting, hittas här.

Välkomna att kommentera poddavsnittet och tv-serieavsnittet via detta inlägg.

Ni hittar Shinypodden via alla vanliga podd-appar, eller via Anchor.fm.







Shinypodden S11E01, The Wheel of Time: Leavetaking


Nu har vi släppt första poddavsnittet för The Wheel of Time

Första avsnittet av tv-serien heter Leavetaking och nu är vi igång! Vi kommer göra ett poddavsnitt per tv-serieavsnitt.

Eftersom vi har bytt plattform för Shinypodden, från "Harduintesettden.se" till "Anchor.fm" blir det en uppdatering om var man kan skriva kommentarer för poddavsnitten. På Anchor finns inte möjligheten att kommentera i skriven form så därför får ni, alla kära lyssnare, göra det här på min filmblogg.

Välkomna att kommentera på vad vi fick rätt eller fel, synpunkter ni har funderat på som vi kanske missade, eller vad som helst ni vill för in i diskussionen!

Ni hittar Shinypodden i de flesta podd-apparna och Spotify. Eller på Anchor, länken ovan.

PS, kort spoiler-snack efter outro-scenen för de av er som läst böckerna.





fredag 19 november 2021

Stillwater (2021)


Tom McCarthy är en bra regissör, ibland briljant till och med. Min favorit från honom är dramat Spotlight. Dramakomedin The Station agent är nästan lika bra men i en helt annan genre. De båda bygger på mycket välskrivna manus. 

Stillwater å sin sida är helt klart gedigen men den lider av ett svagt manus utan tydlig inriktning. Filmen skrapar på ytan på flera intressanta frågeställningar utan att egentligen bryta igenom. Mer fokus generellt sett och en mustigare andra halva hade behövts. 

Matt Damon spelar Bill, en oljearbetare från Texas som beger sig till Marseille för att försöka rentvå sin dotter som sitter i fängelse. 

Bill är en enkel och rent ut sagt tämligen ointelligent "blue collar red neck MAGA screamin' Trump lovin'"-supporter. Intressant val som huvudperson i sig kanske. Historien om den lille mannen mot den stora maskinen? Men i detta fall en bättre idé på pappret än i slutresultatet. 

Vad han saknar inom för uppdraget relevanta områden som att kunna tala och förstå det franska språket, förstå det franska rättsväsendet, eller Liam Neesons Taken-skills för den delen, väger han upp med en otrolig envishet. Han tar sig an sin uppgift som en gruvarbetare en särdeles stor sten, genom att enträget hacka med sin hacka om och om igen. 

Filmen berör många områden; chansen till en andra chans, brusten relation till dottern, begynnande relation till nya dottern, relationen med modern och som lök på laxen en eventuell rättslig skandal. Tittaren utmanas att sy ihop filmens handling, budskap och moral. Slutet tes vara ganska stängt men trots det känns filmen allt annat än komplett. 

Regin är tajt och Matt Damon är kompetent utan att göra det där lilla extra. Filmen är okeyish till bra men den är långt från så bra som McCarthys bästa. 

Tyvärr har jag på några få veckor nästan helt glömt denna film. Det hände sannerligen inte med Spotlight. 

Betyg: 2/5 

PS, det slår mig att Jesse Plemons antagligen hade spelat denna roll bättre än Matt...

onsdag 17 november 2021

Timmy Failure: Mistakes Were Made (2020)

När Tom McCarthy regisserar en ny film blir jag automatiskt nyfiken. Because ”Spotlight”.

Här har han filmatiserat en av Stephan Pastis barnböcker, och de har skrivit manus tillsammans. Detta är en quirky, rolig och bedårande familjefilm. Den handlar om en liten pojke med en livlig fantasi som har någon form av diagnos, oväsentligt vilken. Filmen har ett smygande djup som just bra berättelser för barn ofta har. I filmen konstateras bara att Timmy inte är normal och sedan utmanar filmen premissen att alla måste vara normala och ”rätta sig in ledet” som läraren Mr. Crocus (Wallace Shawn) hävdar.

Detta är en i högsta grad snäll film, och då menas snäll i positiva ordalag. Eter många år av mer och mer syniska filmer (och tv-serier) har ju ”Ted Lasso” firat stora triumfer just för att den är snäll. Och vilken överraskning det var förresten...

Men ”Timmy Failure” skulle lika gärna kunnat platsa på Stockholms Filmfestival i genren ”American Independent”. Filmen skulle också kunnat varit regisserad av Taika Waititi då dess weirdness påminner om en del av hans världar. Andra filmer jag kom att tänka på nu när jag sammanfattar filmen är James Stewarts ”Harvey”, ”Where the wild things are”, ”Juno” och ”Moonrise Kingdom”.

Filmens inledning är riktigt bra och jag njöt länge av filmens stil, dialog, humor och värme. Tyvärr blev det dock lite monotont mot slutet. Jag saknade en tredje akt som skruvade upp allt (på ett bra sätt), istället fortsatte filmen i obruten takt och plötsligt var den slut. Men jag vill ändock hylla den ovanliga, nästan unika, stajlen och ge den en gedigen trea.

Betyg: 3/5

måndag 15 november 2021

Shinypodden: The Wheel of Time trailer 2


Ny trailer inför kommande poddsäsongen ute nu. 

Vi pratar om vad vi ser fram emot och vad vi är rädda för inför säsongspremiären av tv-serien.

Denna gång erbjuder vi trist nog kasst ljud på grund av felhantering av resemikrofonen.

Nya säsongen drar igång till helgen, så snart vi kan efter premiären av tv-serien.

Kommentera gärna nedan vad du ser fram emot respektive är rädd för inför starten av Wheel of Time.


fredag 12 november 2021

Eternals (2021)

 

Oj oj, Phase 4 har inte startat med en positiv trend direkt, snarare tvärtom. 

Det tog ett tag innan The Infinity Saga tog form och planen från Feige blev tydlig. Nu är jag mycket nyfiken på vad de ska ta sig an med Phase 4 och framåt. Men starten har blivit vinglig.

Black Widow var mycket bra och en film som jag tänkt en hel del på och den växer. Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings var mysig och gullig men den har tyvärr tappat lite sedan jag såg den. Nu kommer Eternals och trots, eller på grund av, att den känns som en "stor" MCU-film var den en  besvikelse trots svala förväntningar.

Filmen är lång och till bredden fylld med olika saker. Den öser obarmhärtigt  på och hoppar runt i tid och rum. Tolv nya karaktärer introduceras där ingen riktigt etableras eller förgylls med något djup. Allianser och förräderi flyger förbi. Humanism, kärlek, svartsjuka slåss om tiden med frågor om förintelse, folkmord och gudstro. Allt trycks in i en och samma film, och jag bryr mig inte om något i hela filmen. Karaktärerna är platta och manus är som skrivet av en trånande tonåring som sett ljuset.

Eternals har totalt fel energi och feeling för att ens vara en MCU. Har någon illasinnad agent från DC smugit sig in hos Marvel? Nej, det är regissören och manusförfattaren Chloé Chao som är ansvarig. Jag börjar inse att jag inte gillar hennes stil alls, och inom MCU är detta under all kritik.

Jag gissar att Marvel-cheferna var belåtna över att ha håvat in en Oscarsvinnare som regissör.  Filmen levererar mäktiga actionscener och en hel del häftiga miljöer och "locations", men jag har sedan länge nästan helt slutat bry mig om de obligatoriska actionscenerna i MCU-filmer, och jag är som läsare av denna blogg vet mer intresserad av "pratscener" där karaktärerna och deras relationer byggs, frodas och utmanas.

Marvel investerade ett tjugotal filmer för att få maximal payoff i slutet av Phase 3 med avseende på  relationerna mellan Tony, Steve, Bruce, Nat, Thor och alla de andra. Vi fick under resan se hur de lärde känna varandra, hur de splittrades och gick emot varandra och hur de till slut återförenades och samarbetade.

I denna film får vi lära känna tio nya mytologiska karaktärer flyktigt, för att senare se hur de bokstavligen sticker kniven i ryggen på varandra och karaktärer dör till och med. Men jag känner inget för dessa karaktärer. Där fanns någon form av "stakes" men utan engagemang faller även dem. Den enda figuren som känns tillräckligt etablerad är filmens fåniga "comic relief" och det endast för att sådana figurer inte behöver etableras nämnvärt.

Eternals är episk och storslagen men manus är gymnasialt och rent ut sagt patetiskt. Om man skulle gjort en spoof-film på MCU med en massa nya karaktärer skulle mycket av de som finns i filmen idag kunnat vara med i spoofen. 

När filmen är så svag hamnar man lätt i att notera petitesser. Ta detta med diversitet. Här har man gått "all in". Inget fel med skådisar från olika etniska grupper men det känns påklistrat och som att någon (filmens regissör?) vill göra en poäng och uppfostra publiken lite. Sånt älskar vi ju alltid! (Sarkasm)

Låt oss rekapitulera; några vita, några afroamerikaner, en mexikanska, en med Hong Kong-kinsesiskt ursprung, en med sydkoreanskt ursprung, en med indiskt, ett homosexuellt par där ena partnern är en arabisk man samt en handikappad superhjälte (för övrigt favoriten bland de nya). Ett slag på käften på det vita Hollywood, eller ett syniskt sätt att täcka in så många marknader som möjligt för maximal försäljning? 

En annan komisk detalj, på det dåliga sättet, var att ha med både Kit Harrington och Richard Madden från Game of Thrones i så stora roller. Det går inte att inte tänka på något annat när man ser dem ihop. Att sedan låta filmens huvudperson och tillika båda herrarnas kärleksintresse heta Cersei är närmast chockerande aningslöst. Jovisst, de stavar Cersei lite annorlunda, Sersi, men vem försöker de lura?

Ett tag trodde jag att Kit Harrington bröt den fjärde muren i slutet med sin kommentar om sin röriga familjehistorik, men tyvärr var det bara en tease för något annat.

Där finns ett romantiskt montage med Gemma Chan och Richard Madden som är på skämskuddenivå. Låtvalet till montaget är horribelt. 

På tal om låtval var utnyttjandet av Pink Floyds låt Time i inledningen en av få ljuspunkter i filmen.

Eternals är lång så in i helvete, och den längden kändes rejält i rumpan. De har tryckt in en massa handling vilken till stor del känns meningslös. Filmen hade vunnit på att fokuseras på några få frågor. I slutet blir det religiöst till och med, då undersåtar vill döda sin gud. Även detta mynnar ut i en halvmesyr där guden varken straffar eller belönar sina undersåtarna. Den enda som gjorde något oförlåtligt fick lomma iväg (flyga iväg) och ta livet av sig. Och jag brydde mig inte för fem öre... Vilken soppa.

En film som hade fått mig att bry mig om karaktärerna och erbjudit stakes som engagerar hade inte lämnat det öppet till denna typ av detaljerad analys. Mycket av svagheterna skulle inte ens ses om filmen vore bra. Men när filmen är dålig blir analysen om detaljer likt ovan. Så blir det.

Betyget är inte svårt att sätta, och jag funderar på om denna film inte är den svagaste i hela MCU. Än så länge!

Betyg: 1/5