Tokyo Drifter (1966)

Med siktet inställt på classic Film Noir landade denna japanska hårdkokta crime thriller från 1966 på bordet. Är det inte denna sub-genre som kallas Neon Noir?

Här har vi en historia som blandar yakuzans ganstervälde med old school lojalitet och hederskodex. Vår protagonist hoppar som på tuvor mellan lojaliteten till sin tidigare boss och en nyvunnen frihet. Men kan en välkänd och erkänd alfahanne verkligen kliva av karusellen och lämna våldet bakom sig?

Iklädd ljus himmelsblå kostym sticker han ut på det bildliga planet lika mycket. Egentligen är handlingen ganska trorftig, och det mest minnesvärda ligger inom i färgsättning, filmens score och klippning.

Filmen inleds i svartvitt där det vita är draget upp till max, high-key. Scenerna saknar nästan helt kontraster. Därefter introduceras färgfilm med grälla skrikande färger. Det är färger överallt; väggar, möbler, kläder, detaljer. Kan det finnas ett budskap i färgerna? Eller är detta endast ett resultat av att vi är mitt i sextiotalet? Antagligen det senare, va? Vi såg exakt samma sak i Modesty Blaise-filmen från samma år.

Nästa stämningshöjande element är musiken som är mycket trevlig. Vi har en cool jazz och lounge musik. Filmen är sannerligen lite cool.

Klippningen gör dock inget för att förhöja upplevelsen. Tyvärr har det kreativa teamet gått några steg för långt här. Det klipps allt för ofta precis innan scenen har spelats klart. Väldigt många små toppar i filmens derg- och dalbana har bestulits åskådaren. Det ska till en mycket bättre film för att det ska funka.

Nja, jag har antagligen missat det mesta av filmens budskap under ytan som jag borde ha förstått. Av någon anledning har de trots allt gjort en Criterion Collection-utgåva på filmen. Några tycker detta är ett mästerverk. Men efter dagens första titt är jag mest lite förvånad och skeptisk. Stark tvåa!

Betyg: 2,5/5 

Shinypodden Special Extra - Bästa albumen från 1984, del 1

Vilka var de bästa albumen från 1984? Niklas och Henke bryter ner första halvan av sina top 10-listor, platser 6-10. Det blir mycket syntpop men också neo-prog och lite annat smått och gott.

Våra musikpoddar hittas via Patreon. Gå in där och sök upp Shinypodden. Det är gratis att följa/stödja oss.

Nyhet! Från och med idag har vi flyttat musikpoddarna till TORSDAGAR. Närheslt vi har nya albumår eller annat inom musikens värld är det torsdagar som gäller. Vi kör albumåren varannan månad.

Mycket nöje!

 

 

              

The Awful Truth (1937)

The Awful Truth kan vara den fulländade klassiska Screwball Comedy-filmen. Den perfekta regissören för genren i Leo McCarey, de perfekta manliga huvudrollsinnehavarna i Cary Grant och Ralph Bellamy och framför allt Irene Dunne, det perfekta valet för den kvinnliga huvudrollen. 

Filmen har en otrolig dialog. Det är såklart svårt att beskriva i en revy, den måste ses och upplevas. Här når vi en höjdpunkt för "the battle of the sexes". Cary Grant spelar exmaken Jerry som vill få tillbaka exfrun Lucy spelad av giganten Irene Dunne trots att hon just har förlovat sig med Ralph Bellamys Oklahoma Dan. Eftersom detta är en klassisk Screwball Comedy vet alla, exakt alla inblandande i produktionen och vi åskådare, att de egentligen hör ihop. Det krävs dock en hel del gnabb och förvecklingar innan de två ska få varandra igen.

Viña Delmar skrev manus vilket hon fick en oscarsnominering för. Detta var dock endast en starpunkt för den otroliga dialogen filmen igenom. Regissören Leo McCarey ville att dialogen skulle improviseras i stunden. Han överrakade skådespelarna med nyskriven dialog utan möjlighet för trygghetssökande skådisar att repetera den. 

För att detta skulle funka tog han in Irene Dunne som filmens ankare och stödhjul. Nästan 40 år gammal hade hon livserfarenheten och tryggheten att hålla igång showen. Cary Grant och Ralph Bellamy var endast drygt 30 år vardera och framför allt Cary Grant hatade att improvisera. Filmhistoriker kan berätta att hans spelstil före Leo McCarey var så välrepeterad att den ofta blev stel och robotaktig. Här kastades han in i ett arbetssätt som han inte alls gillade. Det var dock denna Cary Grant som slog igenom hos den amerikanska publiken och det var detta som gjorde honom till den största skådespelaren i sin tid. 

Leo McCareys regisserande är top notch. Cary Grant spelar sin Jerry perfekt (mot sin vilja). Han är inte pajig som hans förvirrade Dr Huxley i Bringing Up Baby eller frenetiskt nervös broder från den galna familjen i Arsenic and Old Lace. Han är heller inte lika hård och beräknande som i His Girl Friday. Här spelar han tämligen "au naturell" men ändock med glimten i ögat. Han och Irene Dunne har en fantastisk personkemi.

Irene Dunns är perfekt för rollensom Lucy. Hon är den vuxne i rummet och hon lindar småpojkarna med lätthet runt sitt lillfinger. Hon utstrålar elegans och hög social status vilket står i kontrast med filmens handling och dialog. McCarey valde henne för att nyttja kontrasterna mellan de tre världar rollfigurerna representerar. Hon är fantastisk i rollen som Lucy.

Den tredje karaktären är nästan lika viktig för helheten skulls. Det är filmens "chump" Dan Leeson. Han spelas till perfektion av Ralph Bellamy. Han är lika naiv och godtrogen som helt fel ute med Lucy. Att han ens kunde tro att hon skulle trivas på hans gård ute på prärien i Oklahoma bland oljetornen är en av filmens grundläggande hinder för "det rätta paret". Bellamy spelar sin "Oklahoma" Dan till perfektion.

Detta var första gången jag såg filmen och jag blev helt blown away. Jag vågar mig på att ge den högsta betyget redan efter första titten. Detta var en mycket trevlig "new discovery".

Betyg: 5/5

Lyssna på avsnitt 3 av den nya säsongen av Shinypodden, Screwball Comedy-podden. Hittas där poddar finns.

Easy Living (1937)

Easy Living är en klassisk Screwball Comedy med förvecklingar, battle of the sexes, parodi över de rika och en allmän kaotisk stämning i filmen.

Preston Sturges som manusförfattare kanske imponerar mer på Carl än mig. Han må har empati för folket men jag är inte helt överens med hans fallenhet för slapstick comedy. Regissören Mitchell Leisen har såklart också en del av hur det blev.

Filmens lågvattenmärke är i alla fall scenen på lunchrestaurangen kallas The Automat med en stumfilmsera osande scen där alla slåss mot alla och folk halkar omkring på mat som kastats på golvet. Får mig att tänka på tidiga Charlie Chaplin eller Bröderna Marx.

Ray Milland spelar John Ball Jr sonen till en av New Yorks rikaste bankmän. Men han vill inte börja jobba på pappas bank utan ska klara sig själv som en annan Sullivan. Han jobbar på The Automat. Där träffar han Mary Smith spelad av Jean Arthur. Hon har redan stött på pappan John B. Ball, spelad av Edward Arnold, och av honom fått en dyr päls endast för att reta upp den bortskämda frun. 

Edward Arnold är mycket festlig filmen igenom. exakt varför han skrker ut all sin dialog är högst oklart men det blir lite kul till slut. Ray Milland gjorde dock inget starkt intryck på mig. Han är för mig känd för sin soll i The Lost Weekend.

Filmens stora behållning är dock Jean Arthur som spelar sin Mary Smith på ett mycket naturligt och smakfullt enkelt, "understated". Alla birollsfigurer med pappan i spetsen spelar över rejält. Detta gör att Mary Smith står ut som en majestätisk fyr i dimmorna. Jean Arthur är en av flera mycket starka skådespelare under denna säsong av Shinypodden.

Det roligaste inslaget stod Luis Alberni i rollen som den italienska hotellägaren Mr. Louis Louis för. Han gör ett ljuvligt karaktärsmord på en småfifflande italiensk-amerikan i New York. Han påminde mycket om Roberto Bengini i Down By Law. Trevliga minnen.

Filmen må vara en klassiker men för mig den nådde inte upp i den övre halvan av filmer under Screwball Comedies-säsongen. Jean Arthurs skådespel och dominans i filmen är det jag tar med mig. 

Betyg: 2,5 / 5 

Lyssna på avsnitt 3 av den nya säsongen av Shinypodden, Screwball Comedy-podden. Hittas där poddar finns.

Screwball Comedy-podden: Easy Living vs. The Awful Truth

Välkomna till det tredje avsnittet av Screwball Comedy-podden med Henke och Carl.

Under säsongen kommer vi snacka om två klassiska Screwball Comedy-filmer per avsnitt. 

I dagens avsnitt får vi första filmen av fem med Cary Grant i huvudrollen. Vi får också njuta av filmernas kvinnliga huvudrollsinnehavare med Jean Arthur i Easy Living (1937) och Irene Dunne i The Awful Truth (1937).

Mycket nöje.

The Quiller Memorandum (1966)

The Quiller Memorandum bygger på boken The Berlin Memorandum av Elleston Trevor. Detta är en torr brittisk spionthriller i samma genre som John le Carré totalt dominerar. Jag hade inte räknat med något i samma nivå som le Carré såklart men kanske in nivå med Len Deighton som befinner sig ett snäpp, eller två, under le Carré.

The Quiller Memorandum kom ut precis när den brittiska spiongenren utvecklats till en mörkare och mer cynisk ton där böcker och filmer blev mer verklighetstrogna. Le Carrés stora genombrott, den tredje boken om George Smiley, The SpyWho Came in from the Cold, hade kommit ut 1963 med en lyckad adaption 1965. Len Deightons första spionroman The IPCRESS File kom ut 1962 och adaptionen som är mycket spännande kom också ut 1965. Dessutom hade såklart adaptionerna av Ian Flemings böcker om James Bond startat redan 1962 även om James Bond knappast står som mall för The Quiller Memorandum.

Japp, detta var en helt klart duglig spionthriller. Den utspelas i sin samtid i Västberlin. Istället för att gnabbas med KGB och östsidan är de brittiska spionerna på jakt efter tyska nynazister. Alec Guinness spelar den lokala brittiske spionchefen Pol. Efter att ha förlorat två agenter i fält tar han in en kollega från CIA för att slutföra uppdraget. 

Filmen är lånsam som film ofta var på sextiotalet, och den är hyfsat lätt att hänga med i vilket inte alltid är fallet med denna nya våg av brittiska spionromaner. Den är spännande i partier en detalj som är nog så viktig även om karaktärernas inre resor allt som oftast står i första rummet. 

Allt är såklart inte som det verkar och vår huvudperson Quiller (George Segal) måste klara sig ur diverse knipor. Vår egen Max von Sydow spelar en lurig jäkel. Som alltid lite kul att se honom. 

Filmen är regisserad av Michael Anderson som är känd för filmer som The Dam Busters (1955), Around the World in 80 Days (1956) som vann en Oscar för bästa film, samt Logan's Run (1976). Manus är författat av Harold Pinter, vinnare av Nobelpriset i litteratur 2005. Man kan inte klaga på meriter hos filmteamet.

Miljöer, mode och musik är störtsköna och bilderna från Västberlin är coola. Tyvärr når inte filmen upp till le Carré eller ens Len Deighton och trots välkända och ljuvliga skådespelare som Alec Guinness och Max von Sydow blir jag inte helt indragen i filmen. Jag skyller lite på manus och lite på den ganska trista manliga huvudrolls-innehavaren George Segal. 

Men trots allt helt ok, en stark tvåa!

Betyg: 2,5/5 

My Man Godfrey (1936)

My Man Godfrey är en av de mest kända Screwball Comedies från eran. Tyvärr föll den mig inte på läppen. 

William Powell i rollen som Godfrey var filmens behållning. Han spelar en Ivy League utbildad finansman från en "old money"-familj i Boston. Efter några dåliga affärer har han hamnat på sniskan och valt att hänga med de bostadslösa i ett av New Yorks mindre faschionabla områden.

Historien startar när Godfrey blir en bricka i spelet mellan två systrar i New Yorks socitet. Pappan i familjen har gjort sig en förmögenhet som industriman, "new money". Den äldre systern är någorlunda normal, men dryg och elak. Den yngre systern fattar genast tycke för Godfrey men beter sig sedan filmen igenom som en bortskämd sexåring med fejkade gråtattacker och simulerade avsmimmningar för att få sin vilja igenom. "The wacky rich"...

Det är svårt att tycka att någondera av systrarna är charmiga om jag ska vara ärlig. 

Äpplena faller inte långt från trädet och i detta fall är det mamman som är superspåning och totalt ocharmigt "tokig". Hon underhåller sig med en blodigel till artist som endast hänger i den rika familjens hus för att han där inte behöver försörja sig själv.

Familjens överhuvud är filmens charmigaste karaktär och dessutom godhjärtad rakt igenom, trots sin stoga överviktiga mage och hans jobb som industrimagnat.

Carole Lombard spelar den yngre dottern Irene. Jag fann tyvärr inte Godfrey och Irene som ett kärlekspar trovärdiga eller speciellt charmiga. På Criterion Collection-utgåvan finns några outtakes där skådespelarna säger repliker fel och avbryter tagning. Då ser man hur charmiga de egentligen är, när de pratar normalt och inte i sina "teaterröster". Bläh, då är det för sent. Det är så jag hade velat att de skulle prata filmen igenom.

Lombard och Powell var gifta mellan 1931 och 1933. De var överens om att bryta upp i en "bra" skilsmässa". Tre år efter denna film gifte sig Lombard med självaste Clark Gable och de blev något av Hollywoods royalty. Hon dog tyvärr i en flygplansolycka redan 1942. Mycket tragisk historia. Trots att Gable gifte om sig två gånger efter Lombard ville han ändå att bli begravd med Lombard vilket också skedde enligt hans önskan. 

Tyvärr blev jag inte betuttad i Lombard. Hennes spelstil i denna film gick mig helt över huvudet. Däremot var Powell bra som förväntat. Filmen rör runt i klassfrågor mitt under brinnande magnifik depression. Men den fattige mannen från gatan (Godfrey) är ändock en rikemanson från Boston så det är lite svårt att skönja något tydligt politiskt budskap i filmen. 

Lyckligtvis hade vi en mycket bättre film som kmpanjon i avsnittet... The Thin Man (revy från 2013).

Betyg: 2,5/5

Lyssna på avsnitt 2 av den nya säsongen av Shinypodden, Screwball Comedy-podden. Hittas där poddar finns.

Screwball Comedy-podden: The Thin Man vs. My Man Godfrey

Välkomna till det andra avsnittet av Screwball Comedy-podden med Henke och Carl.

Under säsongen kommer vi snacka om två klassiska Screwball Comedy-filmer per avsnitt. 

I dagens avsnitt blir det två filmer med William Powell i de manliga huvudrollerna. Han spelar mot Myrna Loy i The Thin Man (1934) och mot Carole Lombard i My Man Godfrey (1936).

Mycket nöje.

Tom Clancy’s Jack Ryan: Ghost War (2026)

Amazon Primes serie Jack Ryan har än så länge fått fyra säsonger mellan 2018 och 2023. Jag har sett alla och de är helt ok, de får betyg 2 eller 3 vilket är ingefär förväntat. Spännande, lättsett och mycket underhållande för stunden men inget som går till historien som ovärdeliga tv-seriesäsonger.

I serien ser vi John Krasinski som en ung Jack Ryan, Wendell Pierce som Jacks mentor James Greer, Michael Kelly (känd från House of Cards) som Jacks kollega Mike November och Betty Gabriel som CIA Director Elizabeth Wright.

Här i spin-off filmen återser vi alla fyra ovan och får dessutom se Sienna Miller som MI6-agenten Emma Marlow och Max Beesley som main villain Liam Crown.

Jag gillar John Krasinski som Jack Ryan. Harrison Ford äger fortfarande rollen i mitt huvud men Krasinski är helt klart lika duglig som Ben affleck och bra mycket bättre än Chris Pine i den där usla Jack Ryan-filmen från 2014. Men min favorit i gänget är helt klart Michael Kellys Max November. Han adderar humor och glimten i ögat utan att göra det lika pajjigt som en sådan roll lätt kan bli. Tänk till exempel på Simon Peggs Benji i Mission: Impossible filmerna. Han balanserar den tunna linjen mellan adderad skön humor och rena jönserier. Ibland klarar han av balansgången, ibland inte.

Filmen är precis som serien... Den är spännande och extremt lättsedd. Man kan kanske tycka att den sakna en tyngd eller djup som skulle ta den till en högre nivå av spionfilm, och jag köper den tanken till fullo. Men den är ändock underhållande på en lagom nivå och det är alltid något. Det är lagom spännande, lagom komplext, lagom dålig och lagom bra. Som om de tagit en idé till ett dubbelavsnitt för serien, adderat lite budget och kört ut den som en fristående film. 

Betyg: 3/5

Arsenic and Old Lace (1944)

"Chaaaaarrrge!"

Detta är en helt sjuk film. Bonkers!

Tio år efter Capra drog sitt strå till stacken för att skapa screwball comedy-genren, gjorde han en film som vid första anblicken kunde ha förstört samma genre. 

Detta är en av de sjukaste filmer jag någonsin sett. Bonkers!

Bonkers (adjective), meaning: very eccentric, foolish, or irrational. 

Det första jag tänker är att det är hatten av och en respektfull blinkning till en så crazy film. Samtidigt påminner den mig mycket om Hitchcocks The Trouble With Harry från 1955. Det är en film som jag blev tipsad om av den store Frans. Vid första titten förstod jag ingenting. När vi senare körde Hitchcock-podden blev det en omtitt och då föll polletten ner och jag älskade filmen. Till slut. Jag gissar att samma sak kan hända med denna film.

Filmens par är charmigt om än frusterande. Mortimer Brewster spelas av ikonen Cary Grant och hans Elaine Harper spelas av Priscilla Lane som vi såg i Hitchcocks lite bortglömda Saboteur från 1942. Paret är mysiga ihop under de förtvivlat få scener de har tillsammans. Tyvärr försvinner Priscilla Lane under stora delar av filmen inte minst då Mortimer hela tiden kör över henne och skriker åt henne att gå tillbaka till sitt hus. Det känns som att halva skämtet med denna film är att den så kända Cary Grant ska göra så många tokiga saker som möjligt. Han grimascherar och tittar in i kameran stup i kvarten.

Filmen känns begränsad och lite instängd och det beror till stor del på att den är en filmatisering av en känd teaterpjäs, precis som Hitchcocks kända Rope från 1948 var. 

Och precis som med teaterpjäsen är alla biroller mycket viktiga. De mordiska men bedårande systrarna Abby och Martha är underhållande, men favoriterna är ändå "Teddy Roosevelt", Jonathan och Dr. Einstein. 

Karaktären Jonathan som sägs likna Boris Karloff spelades av honom själv på Broadway samtidigt som filominspelningen pågick och han fick inte "ledigt" att spela rollen i filmen också. Det hade varit bad-ass. Istället blev det Raymond Massey som faktiskt liknar Karloff så det blev helt ok. Dr. Einstein är filmens roligaste figur och han spelas av den korte giganten Peter Lorre. 

Tänk så många ikoniska roller Lorre haft. Skurken i Fritz Langs M (1931), skurkarna i Hitchcocks The Man Who Knew Too Much (1934) och den underskattade Secret Agent (1936), plus att han deltog i klassikers som The Maltese Falcon (1941) och Casablanca (1942) samt som Le Chiffre i  tv-serien Climax! avsnittet Casino Royale (1954).

Här spelar Lorre en hantlangare och hobbyplastikkirurg åt den criminally insane Jonathan som vid det här laget ser ut som Frankensteins monster. 

En annan favorit är såklart Mortimer och Jonathans broder som identifierar sig som USAs president Teddy Roosevelt. Det visar sig att alla i familjen Mortimer är galna. Stackars Mortimer. Teddy är underhållande i varje scen han dyker upp i. Chaaaaarrrge!

Betyg: 3,5/5

I'm the son of a sea-cook!

Lyssna på avsnitt 1 av den nya säsongen av Shinypodden, Screwball Comedy-podden. Hittas där poddar finns.