lördag 23 mars 2019

Doctor Who - A Christmas Carol (Christmas Special 2010)


Nu har vi kommit till den sjätte julspecialen i nya Doctor Who. Ecroyable!

A Christmas Carol är skriven av Steven Moffat. Han ville göra något på Charles Dicken's klassiska saga. Han skrev också in en av sina egna rädslor från barndomen, den om att det simmar omkring hajar bland molnen och att de kan dyka ner och äta upp honom. Som antytts tidigare måste man tåla en del fånerier om man ska ta sig igenom Doctor Who som serie. Nu är i och för sig inte barns rädslor något att fnysa åt och med hjärtat på rätt ställe blir denna julsaga ganska bra ändå. Speciellt den andra halvan blev bara bättre och bättre och för mig som knaprar dödsångest och kan dricka mig full på vemod var avsnittet riktigt upplyftande!

Vi tar vid direkt efter Amys och Rorys bröllop och jag gissar att de är på någon form av bröllopsresa. Rymdtransporten som de är fast i påminner oroväckande mycket om Star Trek. Hur tänkte Moffat där egentligen? Amy springer omkring i sin porriga polisuniform hela tiden och showen kommenterar till och med hennes korta kjol. Kanske ett bra sätt att desarmera en explosiv fråga...?

Rory är lika menlös som alltid. Lyckligtvis handlar avsnittet mest om Doktorn. Här åker han jojo i tiden för att "programmera om" en kall gammal gubbes psyke så att han när det gäller ändrar på sitt beslut och inte låter alla passagerarna på Amys skepp gå under i ett hav av eld och lågor.

Den vresiga gamla gubben spelas av ingen mindre än Professor Dumbledore himself. Han har en behaglig röst men jag är inte lika slagen av att Gambon ställde upp för rollen som internet verkar vara. Då var det mycket mer roligt att James Corden var med i senaste säsongen till exempel.

Abigail Pettigrew är ljuvlig. Hon spelas av Katherine Jenkins som var (är?) en sångerska till yrket. Hon ställde upp i detta Doctor Who-avsnitt som en kul grej som det verkar. Men hon fungerar bra som avsnittets dramatiska centralfigur.

Efter julavsnittet ska man se minisoderna "Space" och "Time" som BBC sände en månad före Season 6 startade. Precis som "Meanwhile in the Tardis" är dessa skrivna av Moffat och mycket lustiga. Här gör de ännu tydligare en grej av Amys korta kjolar. En mycket lustig självrefererande metahumor. Karen Gillan är i sitt esse när hon flörtar med sig själv... Jag är inte mer än mänsklig och förstår Rorys tanke till fullo. Jag hade också fått en örfil av Amy, helt klart.

Tja, det blir tidsloopar som vanligt och ett tag har vi två Amys. Jag hänger inte med i hur Doktorn egentligen löste problemet med att TARDIS hade valt att gömma sig inne i sig själv, men det är nog inte poängen med dessa små episoder. Det är den karaktärsdrivna humorn som står i första rummet här. Mycket underhållande!

A Christmas carol får betyget: 3/5

Dubletten "Space" och "Time" får betyget: 4/5







"Space" och "Time"




fredag 22 mars 2019

Stan & Ollie (2018)

 

Stan & Ollie är en otroligt mysig om än vemodig film. Det är en biografi om Stan Laurel och Oliver Hardy. I Sverige heter deras karaktärer förstås Helan och Halvan, de gigantiska ikonerna från stumfilmseran. I USA kallades karaktärerna Stan & Ollie, samma namn som skådespelarna. Filmen handlar nästan uteslutande om skådespelarna bakom "maskerna". Den amerikanska originaltiteln på filmen funkar därmed mycket bra. Den svenska titeln är Helan & Halvan och den är svag då den pekar på karaktärerna trots att filmen handlar om skådespelarna. Jag antar att det är svårt att sälja en film som heter Stan & Ollie då antagligen allt för få biobesökare av idag skulle koppla ihop det rätt.

I vilket fall som helst är detta en delvis rolig, delvis vemodig historia som framför allt känns väldigt personlig. Vi får följa de gamla vännerna i slutet av deras karriärer då de åker på revy-turné i England. De försöker starta om sin skådespelarkarriär genom att framträda "live" på diverse teatrar, lite som Hasse & Tage höll på kan jag tänka mig.

Filmen tar god tid på sig att komma igång. Den etablerar vännernas relation och de problem de har med sig i bagaget. En bra bit in i filmen anländer herrarnas fruar till England och då lever filmen upp avsevärt. Slutdelen blir starkare och starkare och slutet är otroligt känslosamt. Det skapade så många känslor att det blev dammigt i salongen till och med och det var tur att det var så långa eftertexter att man hann samla ihop sig lite innan man var tvungen att gå ut i foajén och "vara social".

Filmens huvudpersoner spelas otroligt bra. Steve Coogan som Stan Laurel och en nästan oigenkännbar John C Reilly i en "fat suit" som Oliver Hardy. Coogan står för elegansen och hjärnan. Reilly bidrar dock med ett stort hjärta då han vid sidan av Ollie nästan återskapar känslan av John Candy på köpet.

Glasyren på kakan kommer dock i form av fruarna, speciellt Nina Arianda som spelar Ida Kitaeva Laurel. Hon är helt otroligt lustig i denna film, ja förbaskat underhållande. Henne vill jag se mer av! Hon var tydligen med i både Midnight in Paris och The disappearance of Eleanor Rigby: Them, två filmer jag gillade mycket. Lucille Hardy spelas av Shirley Henderson och hon gör det bra i en roll som är mindre spännande.

Ibland funkar inte biografier så bra för mig, förutom några notabla subgenrer, och denna led lite av biografins uttråkningsproblem i inledningen, men om man investerar lite tid med Helan och Halvan så blir man rikligt belönad med Stan & Ollie desto längre in i filmen man kommer.

Jag ger Stan & Ollie en fyra!

Betyg: 4/5

Filmen har svensk biopremiär idag fredagen den 22/3.







torsdag 21 mars 2019

Support the Girls (2018)


Support the girls var en film jag inte hade hört något om förrän årsbästalistorna började poppa upp i slutet av förra året. Här hade vi en American Independent-film om en kvinnlig restaurangchef på en sportbar där servitrisernas klädkod är av den mer lättklädda varianten. Men det kunde ju vara något tänkte jag. Och mycket riktigt, denna film hade passat perfekt i AI-sektionen på Stockholms Filmfestival.

Filmen domineras av två skådespelerskor; Regina Hall och Haley Lu Richardson. De är mycket bra båda två och de fyller filmen med hjärta och värme. Regina Hall har tidigare mestadels varit med i halvsunkiga komedier tror jag, men här gör hon ett innerligt porträtt av Lisa, en kvinna som verkligen ser om och kämpar för sina anställda. Det är inte den trevligaste branschen hon gett sig in i, och även om män inte svartmålas generellt i denna film utan det är ganska balanserat, så är ändå flertalet män svin här i filmen.

Haley Lu Richardson får vi hålla koll på. Hon har bara jobbat i branschen i cirka fem år men redan hunnit utmärka sig i filmer som Columbus och The edge of seventeen. Här är hon otroligt härlig i rollen som den charmiga och osannolikt positiva Maci. Richardson påminner mig lite om Brie Larson i stilen.

En tredje intressant skådis är Shayna McHayle. Hon är det verkliga livet en rapartist från New York med artistnamnet Junglepussy. Hon var cool och hade en stark utstrålning. Som tagen ur en Marvel-film.

Filmens regissör Andrew Bujalski gjorde tidigare Beeswax vilket är en film jag älskade på filmfestivalen 2009. Till sist vill jag nämna  John Elvis, en amerikansk skådis med asiatiskt ursprung som var mycket rolig i alla scener han var med i, denna films "scene stealer".

Support the girls är en trevlig och välmenande liten film för oss alla som gillar American Independents. Den blåste mig inte ur fåtöljen men var mycket njutbar när den sågs. Jag ger Support the girl tre Double Whammys av fem möjliga.

Betyg: 3/5 



tisdag 19 mars 2019

52 Directors: Charlie Chaplin

Chaplin 27 år (1916)
Jag älskar Chaplin och hans filmer.

Charlie Chaplin var kanske den största "upptäckten" jag gjorde i bloggprojektet "Decennier". Chaplin har ett socialt patos och hans filmer är mer dramatiska, romantiska och vemodiga än "bara" rena komedier. Han växte upp i desperat fattigdom och skickades runt av samhället då hans mor inte kunde sörja för barnen. Sen blev modern inlagd på dårhuset och han fick från ung ålder klara sig själv. Jag tror att sorgen aldrig lämnade hans ögon avsett hur berömd eller rik han blev.

Hans filmer är från stumfilmseran och det är underbart att se bra film från filmens ungdom. De bästa stumfilmerna är ju otroligt bra! Utan dialog tvingas andra medel användas för att föra fram känslor och relationer. Till och med efter "the talkies" gjort sitt inträde fortsatte han att göra stumfilmer och båda filmerna från 1930-talet var utan tal (i princip). Den första, och sista, gången The Tramp lät sin röst höras var 1940 i The great dictator. Det blev sista filmen med den lille luffaren. Filmen dryper av satir över Hitler och Mussolini och hans budskap om frihet var större än The Tramp själv.

Chaplin har inte regisserat speciellt många långfilmer men han har en stor mängd kortfilmer på sitt cv. Denna lista fokuserar dock på långfilmerna. Dessutom har jag ändå inte sett speciellt många av hans kortfilmer, något jag kanske får ta och åtgärda en vacker dag. Ja, så får det bli!



Without further ado...



Charlie Chaplin topp 5




5. The great dictator (1940)


The Tramps sista show. Sista scenens monolog blev hans svanesång. Rimligt offer med tanke på budskapet.



4. Modern times (1936)


En av The Tramps sista filmer. Humor, samhällskritik, romantik och ett lyckligt slut för en gångs skull!



3. The gold rush (1925)


Otroligt rolig och romantisk, som alla hans bästa. The Tramp äter läderkänga, skosnörena är som spagetti.



2. The kid (1921)


Chaplins först långfilm som är smärtsamt självbiografisk. Insikter om hans egen barndom gör filmen så mycket mer känslosam. Att verklighetens "The Tramp" blev världens mest kända filmskapare är en otrolig historia.




1. City Lights (1931)


Kandidat till väldens mest romantiska film. The Tramp ger den blinda blomsterflickan pengarna så att hon får råd med en ögonoperation. Så enkelt, så starkt.



Jag har sett sju av Charlie Chaplins elva långfilmer:
  1. The kid (1921)
  2. The gold rush (1925)
  3. The circus (1928)
  4. City lights (1931)
  5. Modern times (1936)
  6. The great dictator (1940)
  7. Limelight (1952)

Hoppa nu över och kolla in vad Mr Christian tycker om Charlie Chaplin.


måndag 18 mars 2019

Fireflypodden - War Stories


Härliga tider i Fireflypodden då vi har säsongens andra gäst på besök! Denna gång åker vi på road trip till Göteborg och besöker Patrik som tidigare också gästade Buffypodden. Vi diskuterar ett av de mest dramatiska avsnitten i hela serien, det när Mal och Wash blir tagna av den sadistiske Niska. Mycket trivsam poddning där en hel del whisky konsumerades.

Ni hittar avsnittet här.


 



söndag 17 mars 2019

Doctor Who - Series 5 (2010)



OK, ny logga och ny vinjettsekvens. Nice.

Det börjar bli mer och mer tydligt hur lika Doctor Who och Buffy är rent strukturellt. Serierna har sunkiga villains rent generellt sett och actioninnehållet är mer symboliskt än spännande. Båda seriernas styrkor ligger i karaktärer man gillar och deras inbördes relationer. De skiljer sig på ett stort område då Buffy behandlar vardagliga problem via en symbolisk värld av monster. Man säger att "high school is hell," men i Buffy är det så bokstavligen. Hennes High School ligger ovanpå en portal till en helvetesdimension med allsköns olika monster som tittar in i vår värld. Monstren i Buffy symboliserar riktiga problem. Doctor Who däremot är en sci-fi och de bästa avsnitten är när de får till "what if"-scenarior eller andra spännande koncept runt tidsresor, tidreseparadoxer eller annat kul.

Inför denna femte säsong fick vi en ny Doktor, den elfte Doktorn. Han spelades av Matt Smith och han är givetvis otroligt viktig för hur säsongerna under hans era kommer uppfattas. Jag gillade honom från första början men började tappa tålamodet med honom en bit in i säsongen. Hans personlighet, för tydligen ändras doktorernas personligheter när de återföds, är mer sprallig, och mer junior än den tionde doktorn i David Tennants skepnad. Tennant var såvitt jag kan bedöma än så länge klart bättre på de dramatiska partierna. Matt Smith är en spjuver med glimten i ögat mer.

Den andra pelaren som alla Doctor Who-säsonger vilar på är Doktorns companion. I denna säsong introduceras Amy Pond spelad av Karen Gillan. Hon är härlig och lite mer random än de tidigare. Hon är flörtigare och mindre seriös än tidigare companions. Det känns som att hon är en frisk fläkt men jag köper inte hennes kärleksbekymmer med sin Rory alls, och därmed faller en del av dramat av säsongens andra del. Jag hoppas att jag kommer fästa mig mer vid relationen mellan Doktorn och Amy allt eftersom. Vet faktiskt inte när någon av duon kommer bytas ut.



Detta var också säsongen då Steven Moffat tog över som show runner och han gjorde det bra. Säsongen knyts ihop på ett bra och kul sätt. Första episoden The eleventh hour knyts ihop med de två sista The Pandorica opens och The Big bang. Gillade speciellt "the girl who waited" (Amy som sjuåring som väntade på att Doktorn skulle återkomma) och "the boy who waited" (Rory som vaktade The Pandorica i nästan 2000 år). Sen var det advanced sci-fi med hur Doktorn dog (föll in i annan dimension), men blev räddad tillbaka till oss genom Amys minne. En annan Moffat-sak var det med att Amy gråter... När hon träffade Rory vid Stonehedge blev hon så rörd att hon började gråta av lycka trots att han aldrig funnits i hennes liv, och på bröllopsmiddagen började hon gråta av sorg på grund av att doktorn försvann trots att hon inte kom ihåg honom. Allt det där med Amys familj var tunga grejer. Scenen från bröllopsmiddagen när Moffat knöt ihop den gamla ramsan med hela säsongen från allra första avsnittet var förstås extra tillfredsställande...

Something old,
something new,
something borrowed,
something blue...

Detta är bra grejer, eller hur? Doctor Who är "dåliga grejer" som är bra! Vissa avsnitt är riktigt bra, men överlag är serien lite fånig allt som oftast kastas jag mellan att känna mig imponerad och slita mitt försvinnande hår i frustration. Men precis som med Buffy så pågår karaktärsutveckling lika mycket i de svagare avsnitten som i de starkaste och helheten är en grundförutsättning för att få uppleva topparna.

De bästa avsnitten var:
S05E01 The eleventh hour - introduktionen av Amy och set-up av den häftiga avslutningen
S05E04-05 The time of the angels / Flesh and stone - återkomsten av The Angels och en massa tung sci-fi, Iain Glen (GoT) gäst
S05E07 Amy's choice är tematiskt väldigt spännande, men träligt med den tråkiga karaktären Rory...
S05E10 Vincent and the Doctor - väldigt bra drama och känslosamt
S05E11 The Lodger - lite fånigt men kul idé ändå, James Corden gäst (suverän såklart)
S05E12-13 The Pandorica opens / The Big Bang - knyter ihop säsongen och förklarar (sort of) sprickorna i väggen, explosionen, den ensamma flickan och förstörelsen av TARDIS. River Song (Tam?) dyker upp igen, Doktorns framtida fru...

I dvd-boxen för säsong 5 finns två små extra miniepsioder, Meanwhile in the Tardis (parts 1 + 2). De är båda mycket roliga, innehållsrika och underhållande och faktiskt bland det bästa med hela säsongen. Moffat har skrivit de båda. I den första frågar Amy en massa frågor om Doktorn och hans Tardis. Den är lustig. Hon tycker att hans fluga är ett rop på hjälp. Han säger att Tardis egentligen ska välja den perfekta "förklädnaden" på varje ställe men att sedan 1963 har den alltid valt polisboxen. Vad är en polisbox? Den ännu bättre andra minisoden tar vid just efter Amy har försökt förföra Doktorn. Den har en mycket lustig dialog och allmän känsla. Amy kollar upp Doktorns alla tidigare companions och scenen innehåller en massa kul självironi på en metanivå. Doktorn refererar till sig själv som Gandalf i rymden! LOL. I en mer sober del av dialogen förklarar Doktorn varför han behöver en companion! Quelle spectaculaire!

Säsongen var väldigt bra ändå!

Betyg 4/5