The Lady Eve (1941)

The Lady Eve är en screwball comedy som jag länge velat se. Den är omtalad i filmpoddar och i texter om film. En film man bör ha sett kändes det som.

Vi ser Barbara Stanwyck och Henry Fonda som lurendrejaren Jean och den rike arvtagaren Charles. Dessa två gnabbas sig fram till varandras hjärtan.

Jean är tillsammans med sin pappa the Colonel (Charles Coburn) kör en scheme där de lurar rikingar på pengar på lyxkryssningar. Charles är arvtagaren till ett känt ölmärke men bryr sig mest om exotiska ormar, så som rika unga män så ofta gör.

På väg hem från Sydamerika hamnar Charles i klorna på Jean. Det blir en lustig dans med en "battle of the sexes" som leder till att han vill fria men Jean avslöjas som en hustler och the jig is up. Charles lämnar en förkrossad Jean bakom sig.

Men sagan är inte slut här. Väl i land gör Jean nya försök och nästlar sig in i Charles rika familj genom att tala med brittisk överklassaccent och den sinnrika förklädnaden: en litet ändrad frisyr! Allt är möjligt i filmens underbara värld. Trots att Charles butler genast ser att Lady Eve är Jean vill Charles inte höra på det örat och dansen är igång igen.

Man kan sannerligen inte klaga på manus av Preston Sturges (också regi). Den har alla element som ska vara med i en screwballkomedi. Detta skulle kunnat vara den perfekta filmen, men jag har ganska svårt med Henry Fonda. Är han inte totalt fel för rollen? Han saknar charmen och glimten i ögat  som en bråkstake som Cary Grant har i massor. Fonda är i princip lika torr som han var i valfri film med John Ford. Tänk till exempel på hans roll i The Grapes of Wrath. Där passar hans naiva, moraliskt klanderfria och passiva personlighet perfekt. 

Dessutom gillar jag inte Sturges humor när den går över till ren och skär slapstick. Fonda ramlar över möbler, blir dränkt av spilld soppa och snubblar sig ner i poolen. Det är inte endast en liten scen man han slå ifrån sig, utan det sker om och om igen filmen igenom.

Trots poddkompisen Carls förtjusning över Barbra Stanwyck blir jag inte lika betuttad. Ibland kan man "ärva" en förtjusning för en skådespelare men icke så denna gång. Hon är kompetent men hon sätter inte mitt hjärta i lågor.

Istället är det birollerna, framför allt pappan "Colonel" Harrington spelad av Charles Coburn som är roligast att beskåda.

Handlingen är fånig men det behöver inte betyda att filmen är dålig eller inte fungerar, se bara på hur mycket jag gillar Bringing Up Baby. Det blir svagt när skådespelarna är tråkiga och saknar nödvändig charm. Och när kärleksduo inte talar till mig blir en handling som är så over the top ytterligare en svaghet. 

Samtidigt var filmen ett bra val för vår Screwball Comedy podd. Den är en av de kändaste i genren och Preston Sturges är en regissör och manusförfattare man bör ha koll på.

Betyg: 2/5

Lyssna gärna på Shinypodden Screwball Comedy-säsongen där jag och Carl snackar om denna film tills vi blir sjösjuka. Avsnittet släpptes den 29:e juni, 2026.

Midnight (1939)

Midnight är en frejdig screwball comedy med Claudette Colbert som manic pixie dreamgirl Eve, Don Ameche som den ungerske Tibor och John Barrymore och Mary Astor som det rika paret George och Helene Flammarion. Filmen saknar sannerligen inte stjärnglans.

Filmen är regisserad av Mitchell Leisen som också regisserade Easy Living. Manus är skrivet av samarbetspartners Billy Wilder och Charles Brackett som skrev hela sexton filmer ihop, bland andra The Lost Weekend och Sunset Boulevard. Dynamit.

Colbert är charmig. Likt Agatha Christies tidigaste hjältinnor räds hon ingeting. Hon anländer Paris utan en spänn i fickan. Tänker sig ett jobb som dansös men hittar istället Tibor och hans taxi. Istället för att bli dansös nästlar hon sig in på de rikas fester vilket leder till en helg på herrskapet Flammarions magnifika sommargods. Med i leken har vi också Helenes osmidige uppvaktare Jacques (Francis Lederer).

Det blir "love at first sight", förvecklingar, snabb dialog och dråpliga situationer. 

Även om filmen är charmig har den vissa svagheter. Kärleksrelationen mellan Eve och Tibor, som hela premissen bygger på, är inte speciellt väl grundad. Man får veta mer via handlingen och dialogen att de är intresserade av varandra än att vi ser dem bli förtjusta i varandra. För övrigt är detta också mer en förvecklingskomedi än en romantisk komedi.

Vidare tycker jag att båda charmörer i filmen, Tibor och Jacques, är osköna. De agerar som om Eve inte har något att säga till om då det gäller kärlksförhållandena. Tidsdaterat som tusan. Till sist ger alltid de bästa filmerna i denna genre mig något mer att tänka på, det finns alltid ett djup av något slag. Midnight finner jag ganska platt och lite tråkig.

Favoritterna i filmen är John Barrymore och Mary Astor, de spelar sina karaktärer med en behaglig distans, med glimten i ögat och med perfekt tajming.

Betyg: 2,5/5

Lyssna gärna på Shinypodden Screwball Comedy-säsongen där jag och Carl snackar om denna film ända in till mitt i natten.

Screwball Comedy-podden: Midnight vs. The Lady Eve

Välkomna till det sjätte avsnittet av Screwball Comedy-podden med Henke och Carl.

Under säsongen kommer vi snacka om två klassiska Screwball Comedy-filmer per avsnitt. 

I dagens avsnitt blir det en favorit i repris med Claudette Colbert i Midnight (1939) och nya ansikten för säsongen med Barbara Stanwyck och Henry Fonda i The Lady Eve (1941).

Mycket nöje.

In the Grey (2026)

"Men vad tusan detta är ju Guy Ritchies nya film, vad härligt" tänkte jag när förtexterna rullade. 

Jag hade valt filmen på genre och att det var Henry Cavill och Jake Gyllenhaal i huvudrollerna. Det verkade vara en lovande film enkom på deras egna meriter. Nu blev det added value med Guy Ritchies handhavande och glimt i ögat. Han förstår att man inte behöver ta allt på så himla stort allvar.

Javisst, jag är ett fan av Ritchies filmer, inte minst de som kommit ut senaste åren. The Gentlemen med Matthew McConaughey och Hugh Grant var en stor positiv överraskning och superbt underhållande. Wrath of Man med Jason Statham var en svettig thriller helt i min smak. Operation Fortune: Ruse de Guerre med Jason Statham (igen) och Hugh Grant (igen) var en underhållande liten dagsslända och The Ministry of Ungentlemanly Warfare med Henry Cavill och Alan Ritchson var överraskande som tusan då den visade sig vara en BOATS. Jag har också sett The Ciovenant med Jake Gyllenhaal och den var helt ok, kanske lite mer åt det seriösa hållet, men underhållning för stunden ändå.

Ok, så jag gillar Guy Ritchie. Han verkar ju också gärna återkomma till välkända skådespelare som han arbetat med tidigare. Här har vi då Henry Cavill (igen) och Jake Gyllenhaal (igen) som arbetar för Eiz González karaktär, en ung och vacker kvinnlig förhandlare inom big business på gränsen mellan lagligt (vitt) och olagligt (svart), dvs In the Grey.

Damn, vad jag gillade vad jag såg. Perfekta filmen för en fredagskväll efter en lång arbetsvecka. Ok, så snart filmen är slut och man börjar dissikera detaljer så håller det ju inte. Manus läcker som ett såll, men wtf det gör ju inget med en film som denna. Den ska bara leverera på vad den lovar; en thriller med snygga människor som gör coola saker och en hel del action.

Filmen är uppbyggd som en heist movie där vi ser planering och genomförande som såklart inte blir exakt som de tänkt sig. Givetvis är uppdragsgivare i denna värld inte att lita på, något som Roger Moore och Richard Burton fick lära sig redan i De vilda gässen från 1978.

Jag väljer att hylla upplevelsen under titten över petigt och surt analyserande i efterhand.

Betyg: 3/5

Screwball Comedy-podden: Holiday vs. The Philadelphia Story

Välkomna till det femte avsnittet av Screwball Comedy-podden med Henke och Carl.

Under säsongen kommer vi snacka om två klassiska Screwball Comedy-filmer per avsnitt. 

I dagens avsnitt blir det två riktigt tunga filmer av George Cukor. Vi ser Cary Grant och Katharine Hepburn i båda filmerna och i den andra får vi dessutom självaste James Stewart som bonus också. Filmerna är Holiday (1938) och The Philadelphia Story (1940).

Mycket nöje.

Holiday revy.

The Philadelphia Story revy.

Zach Bryan, Köpenhamn (2026)

Zach Bryan, Parken, Köpenhamn, lördagen den 6:e juni 2026

Det hör inte till vanligheten nu för tiden att jag upptäcker en ny favoritartist. Det är som att ens musiksmak till stor del har frusit fast vid de artister jag lyssnade på redan på 80-talet. Men det senaste året har jag i alla fall hittat en ny en, Zach Bryan.

Han omnämns ofta som en countryartist men om hans musik jämförs med andra unga nya artister inom genren hör man snart att det inte är klassisk country, inte ens modern sådan. Det är mer som rock influerad av country men mest av allt det diffusa "Americana". I vilket fall är han otroligt bra.

Flera musikintresserade släkt och vänner har tipsat mig om Zach; syster Pernilla, svågern Mattias och kompisen Daniel. Dessutom spelades hans musik i den mäktiga tv-serien Yellowstone och han framträdde till och med "live" i ett avsnitt under ett event i seriens handling. Låten som spelades då var Tishomingo, som snabbt blev min favorit.

Nu är han på turné men tyvärr kom han inte till Sverige. Jag och Daniel lät oss inte nedslås av det och valde Köpenhamn och konserten lördagen den 6:e juni. Daniels lillebror Mikael hängde också med. Jag hyrde en stor lägenhet när Parken via Airbnb och allt klaffade bra.

Konserten var otroligt härlig. Vi hade biljetter längst fram på planen, "gold circle". Var och varannan i publiken hade cowboyhatt, nästan alla amerikanska boots och tjejerna ljusa klänningar. Som om vi var på ett sommarparty i Oklahoma. Det var gott om svenskar blandat med en massa fulla och glada danskar och i princip alla kunde alla texter. Konserten fick en extra dimension med allsång på de flesta låtarna och röjigt bland publiken.

Tyvärr spelades in Tishomongo (den kom upp på konserten efter vår). Däremot spelade han en massa bra låtar som var med på min Zach Bryan-spellista som ivrigt spelades på road trippen i västra USA förra sommaren, den med Carl. Några av dem var Heavy Eyes, Open the Gate, God Speed, Oklahoma Smokeshow, Something In the Orange, From Austin och I Remember Everything. När de låtarna spelades var det som att jag förflyttades i tid och rum till ett sommarhett Colorado, New Mexico, Arizona, Utah, Idaho och Wyoming. Fantastiska små bubblor som jag stod och myste i. 

Bandet var bra. Hehe, bandet. Zach hade med sig 21 män och kvinnor. Där var tre tjejer i kör (och duett med Zach), fyra stråkar, åtta blås plus de vanliga i country/Americana-band som trummor, bas, några gitarrister, banjo och steel guitar. Med flera!

Som extranummer kom bandet in och spelade den låt som alltid spelas som sista låt på Zachs konserter, låten Revival från andra albumet. Vi fick en 17 minuter lång version med introduktion av alla i bandet, hysterisk publik som dansade och skrek sig igenom refrängen, den döende banjospelaren (jag gick på det för en kort stund!) och till slut ett fyrverkeri som blev modell minimalt eftersom de hade stängt taket och det var inomhus. En superb avslutning på den 23 låtar långa konserten.

Överlag en mycket bra konsertkväll på Parken.

Setlist: 

Overtime

Open the Gate

Appetite

Say Why

Dawns

God Speed

Drowning

Santa Fe

Heavy Eyes

Something in the Orange

Slicked Back

Pink Skies

Oklahoma Smokeshow

Tourniquet

Bowery (Zach Bryan feat. Kings of Leon song)

Nine Ball

From Austin

Rivers and Creeks

Burn, Burn, Burn

East Side of Sorrow

Heading South

I Remember Everything (with Heaven Schmitt)

Encore:

Revival (17 min)

Shinypodden Special Extra - Bästa albumen från 1984, del 2

Vilka var de bästa albumen från 1984? 

Niklas och Henke avslöjar sina fem favoritalbum från året. New discoveries minglar med rena nostalgi-picks. 

Våra musikpoddar hittas via Patreon. Gå in där och sök upp Shinypodden. Det är gratis att följa/stödja oss.

Nyhet! Från och med nu flyttas våra musikpoddarna till TORSDAGAR. 

Som vanligt kör vi albumåren varannan månad.

Mycket nöje!

 

 

 

His Girl Friday (1940)

His Girl Friday är en otrolig screwball comedy, men det är en film med två sidor. En bra och en, om inte lite mindre bra, så ialla fall förbryllande. Filmen är regisserad av mästaren Howard Hawks så att detta är extraordinärt är inte förvånande.

Å ena sidan är dess dialog något utöver det vanliga. Här får vi nästan definitionen av kulsprutedialog ,om det nu är ett uttryck. Skådesplearna Cary Grant och Rosalind Russell spelar det skilda paret där han vill få tillbaka sin exfru, precis samma grundhandling som i The Awful Truth för övrigt. 

Här spelar Cary Grant Walter Burns, chefsredaktör på en tidning, och Rosalind Russell spelar Hildy Johnson, hans bästa reporter som efter skilsmässan bestämt sig för att pensionera sig, gifta sig med en tråkmåns (spelad av Ralph Bellamy) och bli hemmafru.

Inledningsscenen då Hildy kommer in på redaktionen, och blir hyllad av alla före detta kollegor, för att berätta för Walter att hon ska gifta sig är en av genrens om inte filmhistoriens mer notabla inledningsscener. De gnabbas, ger varandra den ena vassa kommentaren efter den andra och allt går i en rasande fart. Jag blir blown away över hur de lyckas leverera en så vass och snabb dialog samtidigt som de levererar små menande blickar och alla möjliga känslor i ett finlirets skådespeleri som borde varit omöjligt i det tempot över huvud taget.

Walter har nu i princip en eller två dagar på sig att övertyga Hildy att stanna i stan, dumpa Bruce och komma tillbaka till Walters famn. Vid sidan av att de enligt genrens underliggande struktur är som gjorda för varandra är Hildy först och främst en journalist och det är det hon skulle sakna mest som hemmafru till Bruce. Detta vet Walter och det ver vi i publiken.

Det är en ljuvlig dialog som bjuder lika mycket på humor som drama. Och filmen har en del drama att bjuda på. Är den malplacerad eller adderar den ett djup till filmen som man inte väntar sig av en screwball comedy?

Därför att, å andra sidan visar denna film upp journalistgillet från dess mest cyniska sida. Filmen ska vara en komedi men den innehåller ändå en nyhetsstory om en förmodad oskyldig man som ska avrättas i den elektriska stolen dagen efter och hans flickvän som tar livet av sig genom att hoppa ut genom ett fönster på tredje våningen i desperation över pojkvännens öde. Det är inte riktigt vad man väntar sig i enkla komedier.

Det är väl helt enkelt så att detta är allt annat än en enkel komedi. Den har "layers".

Detta var andra gången jag såg filmen och jag var blown away båda gångerna. Men den har dock ett litet snäpp upp till de bästa i genren, mest på grund av dess två tonaliteter som inte riktigt gifter sig perfekt.

Filmen får fyra gnabbandes kärlekspart av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Lyssna gärna på Shinypodden Screwball Comedy-säsongen där jag och Carl går in på djupet om denna komplexa film.

Screwball Comedy-podden: Bringing Up Baby vs. His Girl Friday

Välkomna till det fjärde avsnittet av Screwball Comedy-podden med Henke och Carl.

Under säsongen kommer vi snacka om två klassiska Screwball Comedy-filmer per avsnitt. 

I dagens avsnitt blir det två filmer av mästaren Howard Hawks. Båda filmerna har Cary Grant i den manliga huvudrollen och mot honom två starka kvinnliga skådespelare med Katharine Hepburn i Bringing Up Baby (1938) och Rosalind Russell i His Girl Friday (1940).

Mycket nöje.

Bringing Up Baby revy.

Tokyo Drifter (1966)

Med siktet inställt på classic Film Noir landade denna japanska hårdkokta crime thriller från 1966 på bordet. Är det inte denna sub-genre som kallas Neon Noir?

Här har vi en historia som blandar yakuzans ganstervälde med old school lojalitet och hederskodex. Vår protagonist hoppar som på tuvor mellan lojaliteten till sin tidigare boss och en nyvunnen frihet. Men kan en välkänd och erkänd alfahanne verkligen kliva av karusellen och lämna våldet bakom sig?

Iklädd ljus himmelsblå kostym sticker han ut på det bildliga planet lika mycket. Egentligen är handlingen ganska trorftig, och det mest minnesvärda ligger inom i färgsättning, filmens score och klippning.

Filmen inleds i svartvitt där det vita är draget upp till max, high-key. Scenerna saknar nästan helt kontraster. Därefter introduceras färgfilm med grälla skrikande färger. Det är färger överallt; väggar, möbler, kläder, detaljer. Kan det finnas ett budskap i färgerna? Eller är detta endast ett resultat av att vi är mitt i sextiotalet? Antagligen det senare, va? Vi såg exakt samma sak i Modesty Blaise-filmen från samma år.

Nästa stämningshöjande element är musiken som är mycket trevlig. Vi har en cool jazz och lounge musik. Filmen är sannerligen lite cool.

Klippningen gör dock inget för att förhöja upplevelsen. Tyvärr har det kreativa teamet gått några steg för långt här. Det klipps allt för ofta precis innan scenen har spelats klart. Väldigt många små toppar i filmens derg- och dalbana har bestulits åskådaren. Det ska till en mycket bättre film för att det ska funka.

Nja, jag har antagligen missat det mesta av filmens budskap under ytan som jag borde ha förstått. Av någon anledning har de trots allt gjort en Criterion Collection-utgåva på filmen. Några tycker detta är ett mästerverk. Men efter dagens första titt är jag mest lite förvånad och skeptisk. Stark tvåa!

Betyg: 2,5/5