måndag 25 januari 2021

Veckans låt

David Bowie är en av mina absoluta favoritartister. Topp 10 utan tvekan.

Istället för första skivan vänder jag mig till det allra sista studioalbumet från Mr. Bowie. Skivan kallas Blackstar och den släpptes på hans 69:e födelsedag, den 8:e januari 2016. Vid releasen var han mycket sjuk, det var kräftan som det så ofta är. Han gick ur tiden endast två dagar senare, den 10:e januari.

Skivan är otroligt bra och mörk. Han hade spelat in den och sparat den för release inför det ofrånkomliga slutet. Just denna skiva är extra bra att lyssna på texterna då alla spår på skivan behandlar hans mortalitet och känslor inför resan. 

Musikaliskt är den ett unikum i hans diskografi. Istället för att som en kameleont plocka upp nya musikaliska trender gör han något helt eget i denna svanesång. Den känns som starten på något nytt... Han spelade inte ens in skivan med sitt vanliga band utan spelar här med en kvintett jazzmusikers ledda av saxofonisten Donny McCaslin. Tony Visconti var dock med bakom reglagen.

Jag väljer Lazarus, skivans bästa låt som också är en av Mr. Bowies bästa låtar genom hela karriären. Rest in peace, gamle vän...


fredag 22 januari 2021

Re-Watch: Toy Story (1995)

 


Toy story är en underbart mysig film om vänskap och att finna vad man ska göra med sitt liv. När jag såg filmen första gången var jag mindre engagerad i karaktärerna, men nu vid en omtitt svallade känslovågorna över.

Jag tycker den har en perfekt mix av humor och känslor. Är det sentimentalt? Javisst, men jag köper det med hull och hår. Det är också kul att ges tid att se mer av birollskaraktärerna och en massa detaljer som jag missade under första titten.

Filmens äventyr centreras runt krisen som Woody genomgår när Andy får en ny modernare och mer "kompetent" leksak, Buzz Lightyear. Woody kastas ut på osäkerhetens hav och historien tar flera vändor innan han kan känna fast mark under fötterna igen. "You've got a friend in me" sjungs av Randy Newman och sången har flera bottnar i denna film. Andy har en vän i Woody, och Woody får en vän i Buzz. Vissa av de övriga leksakerna kastar Woody allt för lätt under bussen för att jag ska tycka att det är helt ok. Saknar en viss nivå av lojalitet här, guys! Men, jaja, de är ju bara leksaker ändå.

Jag roas av flera av figurerna; Slinky Dog, Rex, Mr. Potato Head, a bucket of soldiers och Bo Peep. Men filmens högsta skratt fick jag kanske av scenen med the aliens och deras gud The Claw. Grannpojken Sid är hemsk och scenerna i hans rum är kanske filmens bästa på många sätt.

Lite kul att Joss Whedon var med som "script doctor" i denna banbrytande film.

Betyg: 4/5

Varför såg jag om filmen? Bloggkompisen Jojjenito kör just nu ett Pixar-tema där han ska se igenom alla deras långfilmer. Då tar jag chansen att se om vissa av filmerna och fyller några av de hål i filmografin jag har kvar att se. Toy story-filmerna hänger ihop mer än vad man kan tro. Men det gick snart ett decennium mellan tvåan och trean och ytterligare ett mellan trean till fyran. Och när jag såg dem önskade jag att jag hade haft bättre koll på de tidigare filmerna. Nu när tillfälle gavs via Jojje valde jag att ta chansen att se om dem i snabb följd. På detta sätt kan jag på ett tydligare sätt observera alla kopplingar bakåt i serien.

Surfa nu över till Jojjenito och läs vad han tyckte om den första Toy Story-filmen.




onsdag 20 januari 2021

The Biggest Little Farm (2018)

The biggest little farm är en thriller som bygger på verkliga händelser. Höll jag på att säga!

Många skulle kalla denna film en dokumentär, men jag insåg när jag funderade på den att den nog ändå  är någon form av art-film. Dess innehåll är dokumentärt, men den har manus, regi och framför allt klippning som gör den till en mycket medvetet berättad story, och närmast en thriller med moder Jord som en av huvudpersonerna.

John och Molly Chester berättar om sin nästan tioåriga resa från vanligt liv i LA till att bygga upp en bondgård som drivs på ett hållbart sätt i harmoni med naturen. Formellt sett må detta vara en dokumentär, men den är så poetiskt skriven och berättad att den höjer sig över vanliga dokumentärer. Detta är också en film som inte försöker övertyga sin publik om en ståndpunkt vilket många vanliga dokumentärer för genomskinligt gör nu för tiden.

Istället tas vi på en resa där svaren sällan skrivs oss på näsan. Det gäller att se filmen med full uppmärksamhet då essentiell information flyger förbi i korta, lätt missade, kommentarer. De saker de gör rätt på sin gård förtydligas inte, som för att inte ta fokus från att du som åskådare själv ska få uppleva, upptäcka och till slut inse hur allt hänger ihop. Bokstavligen!

Det är en spännande film och jag satt på nålar över hur det skulle gå till slut, inte minst efter det vanliga tricket med att inleda med en scen från slutet av storyn och sedan hoppa tillbaka till starten. Hur allt faller på plats är något man får ge sig till tåls med.

Men detta är inte en svår film att se, den sköljer över en som ett renande vattenfall, ömsom isande kallt, ömsom varm och mysigt. Som åskådare slits man mellan hopp och förtvivlan, och både tårar och skratt fördelas likvärdigt, men till slut lämnas man med en stor portion hopp ändå. Och utan det hade filmen inte kunnat existera.

Fantastisk. Stark rekommendation. Ligger på SVTPlay tills lördagen den 26:e juni.

Betyg: 5/5

måndag 18 januari 2021

Veckans låt

Första Veckans låt och vad passar bättre än den bästa låten från den första skivan av en av de bästa artisterna vi har nöjet att njuta av - drottning Kate Bush.

Kate är bland mina tio favoritartister och den enda kvinnliga artisten i den listan. Hon är ett unikum, hon är majestätisk och singulär, hon är helt enkelt underbar. 

Om jag skulle jämföra henne med en manlig artist måste det bli David Bowie. Båda unika på varsitt sätt men de har också en gemensam liten detalj som jag finner mysig. Bådas sångröster har under deras respektive karriärer utvecklats till mer och mer mogna, från ljusa och lite "vassare" till djupare, avrundade, mjuka och närmast sensuella.

Första skivan från drottning Kate, The kick inside, kom ut i februari 1978 då hon var endast 19 år ung. Flera av sångerna var dessutom skrivna flera år före skivan släpptes. Och låten hon slog igenom med dunder och brak med var såklart Wuthering heights

För att fira bjuder jag på både en officiell video och en video från TopPop som sändes i mars 1978. Dansen. Uttrycket... Jag vet inte!



Detta inlägg var inspirerat av den fina bloggen "Filmitch -  Tankar, åsikter och annat om film,tv, böcker, serier och musik." Eller stulet av kan man kanske också kalla det. 





fredag 15 januari 2021

Criminal (2016)

 

Detta är ännu en film jag valde på grund av Ryan Reynolds, men det kunde lika gärna varit för någon av alla de övriga stjärnorna. Till och med Gal Gadot är med i denna action  / sci-fi. Men tyvärr har både  GG och framför allt RR allt för små roller. Övriga notabla skådisar är Kevin Costner, Gary Oldman och Tommy Lee Jones.

Jo, men detta var väl ganska ok ändå. Underhållning för stunden i alla fall. Det är en "CIA mot terrorist"-film, en actionfilm och en sci-fi. I en nära framtid kan man flytta över minnet från en döende person till annan levande person under vissa förutsättningar. Detta desperata grepp testas med en döende CIA-agent med superviktig information i jakten på en main villain som hotar hela världen. 

Minnena från agenten sätts i en fånge, en gravt kriminell psykopat. Nu ska han, om han går med på det, hjälpa CIA att söka reda på manicken, the MacGuffin. Detta är en ganska kul idé. Som åskådare måste man helt enkelt acceptera att tekniken finns i denna nära framtidsvision för att filmen ska funka. Det är så i en sci-fi. Det viktiga är att filmmakarna av en "tänk om"-sci-fi håller sig till de regler de sätter upp för sig själva, och det tycker jag de gör i stort här. Det blir i alla fall inte total pannkaka av allt.

Däremot tror jag att filmen kunde blivit ännu bättre om de gjort mer av aspekten att psykopaten nu har två personer i sitt huvud. Den konflikten borde kunnat gett bättre utdelning. 

Kevin Costner på gamla dagar är alltid kul att se. Han är stabil. Men om jag skulle rekommendera någon film i liknande genre från nyligen skulle det nog vara "3 days to kill" från 2014 istället.

Gary Oldman spelar över något djävulskt. Trist. Se istället hans Oskarsvinnande insats i "Darkest hour" från 2017. Den filmen är fantastisk.

Tommy Lee Jones gör vad som förväntas. Han är aldrig dålig, men är han bra? Han ger inte så mycket intryck längre. Peakade han redan tidigt nittiotal i filmer som "Under siege" och "The fugitive"?

Ryan Reynolds är spektakulärt bra i det lilla han är med och Gal Gadot är Gal Gadot dvs a supreme being men tyvärr lite för lite av henne också.

Betyg: 2+/5



onsdag 13 januari 2021

Happy Christmas (2014)

Den andra julfilmen jag tog mig an i julas var denna lilla amerikanska indy-film. Jag valde den utan att veta något om filmen förutom att favoriten Anna Kendrick var med. 

Det visade sig snart att detta är en lågbudgetfilm från Joe Swanberg, och en film i sub-genren "mumblecore". Joe har tidigare gjort mumlande filmer som Hannah takes the stairs med Greta Gerwig.

I Happy Christmas spelar Anna Kendrick en typisk manlig roll som familjens svarta får. Det yngsta barnet som räds ansvar och som begår misstag efter misstag som påverkar hela familjen. Hennes Jenny flyttar hem till storebrodern och hans fru spelade av regissören själv Joe Swanberg och den gravt underskattade Melanie Lyndskey. Jenny har också en gammal kompis i staden som spelas av Lena Dunham.

Efter ett antal ångestframkallande scener under filmens första hälft blir jag positivt överraskad över var historien landar under andra halvan. Detta är ju en renodlad indy-film där komedi, drama, hjärta och svärta blandas hej vilt. Man utmanas och överraskas mer än i en normal Hollywood-film enligt formulär 1A.

Jag gillade flera saker i denna film. Kul att se Kendrick i en lite annorlunda roll, med en hel del mer mörker än vad vi ofta får från henne. Dynamiken mellan syskonen (Anna Kendrick och Joe Swanberg) var mycket fin. Kanske den bästa sedan The skeleton twins? Men jag gillade också tjejtrion (Anna Kendrick, Melanie Lyndskey och Lena Dunham) och deras scener där dialogen i sann mumblecore-stil är improviserad. 

Inte så mycket av en klassisk julfilm, men en mycket trevlig American Independentfilm.

Betyg: 3/5



tisdag 12 januari 2021

Mickey's Christmas Carol (1983)

 


Som vanligt på jul blir man sugen på julfilm. Denna vinter blev det endast två sådana för mig och den första är dessutom en mycket kort långfilm eller en lång kortfilm på 26 minuter. Nja, en kortfilm helt enkelt.

Detta är en Disney-variant med Kalle och hans vänner i den klassiska sagan från Dickens, A Christmas carol. Ni vet den där med Scrooge. Detta måste vara en av de mest filmade historierna i filmhistorien och jag har otroligt nog inte sett en enda. Jag har varken sett de äldre klassiska eller de nyare med skådisar som Bill Murray eller Jim Carrey.

Men trots att jag varken sett någon av filmatiseringarna eller läst boken så vet jag ju handlingen på ett ungefär. Det handlar om den snåle Scrooge som i drömmar eller någon form av magisk realism får besöka dåtiden, nutiden och framtiden och därmed får se hur hans snålhet och vresiga leverne påverkar hans omgivning och till slut blir han... Ja, hur går det tror ni?

Jag gillade filmen en hel del. Det var kul att återse alla karaktärer från barndomen, Musse, Mimmi, Kalle, Långben osv. De har på ett sinnrikt sätt fått in alla man förväntar sig i passande roller. Vi får till och med besök av Benjamin Syrsa! Jag blir lite imponerad av hur mycket story de hinner berätta under den korta tiden. Filmen är mer dramatisk än humoristisk men underhållande oavsett.

Kul liten bagatell.

Betyg: 3/5





fredag 8 januari 2021

Mississippi Grind (2015)

 

Här har vi ytterligare en film med den näst bästa Reynolds, Ryan. Filmen var rekommenderad av Joel och jag plockade upp den med stort intresse.

Detta är ett drama om två snubbar som rör sig i spelträsket. Det är en film med två mycket starka skådespelarprestationer. Jag tänker då framför allt på Ben Mendelsohn, men också Ryan Reynolds är bra i sina respektive roller. Filmen är rent filmtekniskt mycket välgjord och jag tror att regissörerna Anna Boden och Ryan Fleck fick fram det de ville. Men tyvärr fann jag filmen ganska tråkig. Synd.

Mendelsohns huvudperson är djupt ner i spelmissbruket. Han spelar på det mesta såsom matcher, hästlopp, poker och vanliga kasinospel. När han så träffar Ryan Reynolds karaktär får de tillsammans tur i spel. Vi får följa dem på något av en road trip på väg mot en high stakes poker turnering.

Jag trodde jag skulle bli indragen i historien, men det hände aldrig. Jag blev snart less på den ständige förloraren som inte kunde ta sig ur missbruket. Inte min kopp av the helt enkelt. Dessutom tyckte jag att filmen var lite statisk. Huvudpersonen var på mer eller mindre samma punkt i livet i slutet av filmen som när den började. Det där med en story arc där protagonisten lär sig något kan man glömma i denna film. Eller är det så att jag missade poängen?

Filmens regissörer har efter denna fått göra MCU-filmen Captain Marvel som förvisso hade sina poänger, men som ändå huserar i under halvan av filmerna i den serien. Kan de vara så att firma Boden/Fleck är lite pretto av sig?

Om man vill se en film om spelare föredrar jag Rounders från 1998.

Betyg: 2/5

onsdag 6 januari 2021

Wonder Woman 1984 (2020)

 

Vad tusan hände här? Jag gillade den första Wonder Woman-filmen jättemycket och den har för närvarande plats 10 på min topplista över 2017 års filmer (en lista som borde uppdateras i och för sig). Jag såg filmen på bio med min 11-åriga systerdotter Greta och det var en höjdarupplevelse att delvis se filmen via hennes ögon.

Nu har vi Gal Gadot tillbaka i den efterlängtade uppföljaren och Patty Jenkins står för regin åter igen. Vad har ändrats? Jo hela teamet bakom story och manuskript har bytts ut. Nu är det Patty Jenkins själv som verkar styrt tillsammans med någon som heter Geoff Johns. Resultatet har blivit katastrofalt.

Första filmen utspelas under första världskriget. Jag älskade den nästan naiva tonen om fred på jorden och miljöbeskrivningarna var riktigt bra. Dianas "fish out of water" rutin var kul. Ja den var bra trots en horribelt tråkig sista fajt mellan två fajters som båda var OP.

I denna film går det överstyr med smöriga budskap om fred och sånt. Det naiva har bytts till absurt överdrivet, nästan som om det vore en grundskoleelev som skrivit manus. Slutet av filmen är obegripligt dålig. Fanns det ingen i hela produktionen som kunde stäckt upp handen och ifrågasatt vad tusan de höll på med?

Jag gillar flera saker i filmen. Första scenerna med Steve när han testade kläder och skulle lära sig om 80-talet var ganska kul även om motsvarande scener i fösta filmen var oändligt mycket bättre. 

Filmens enda riktigt bra scen för mig var när Diana tog farväl till Steve. Den smärtan kände jag i hjärtat.

Men i övrigt var det mesta uselt. Vi fick inte bara en dålig Main Villain utan två där Kirsten Wiigs kreatur kan ta priset som sämsta skurken i mannaminne. Pedro Pascal går från lysande porträtt av Mando till en vedervärdig och totalt ointressant figur i denna film. 

Dessutom var i princip all action dålig, utdragen, ointressant, sövande. Ridå.

Filmen inleds med en flash back till Dianas barndom. Den var också ganska dålig och ledde enkom till en övertydligt levererad lektion om vad som är viktigt i livet. Ytterligare en halvdan idé med uselt genomförande. 

En liten not, var det inte Gal Gadot som stod bredvid den lilla Diana i startledet inför racet?

Denna film var så dålig under andra halvan att jag knappt kunde tro vad jag såg. Helt orimligt dålig. Finns bara ett betyg att ge ut här.

Betyg: 1/5

torsdag 31 december 2020

2020 - Året på Fripps Filmrevyer


2020 blev ett mycket ovanligt år med pandemi och arbete hemifrån. Detta har i allra högsta grad påverkat filmbloggen också. Man kunde kanske tänka sig att det skulle blivit fler filmer sedda men för mig har det istället blivit tvärt om, färre. Jag antar att jag inte har kunnat slappna av och suget efter att se en film har inte infunnit sig lika ofta. Från att ha skrivit om cirka 130 filmer under både 2019 och 2018 har den siffran gått ner till 75 stycken detta år. Och då känns ändå den siffran hög då nästan hälften av dem publicerades på bloggen under första kvartalet.

Producerandet av populärkulturellt content har istället blivit inom poddande och för egen konsumtion har det blivit en hel del tv-serier plus min re-read av Wheel of Time, denna mastodontbokserie. 

Det har inte blivit så många biobesök detta år. I januari deltog jag på Stockholms filmdagar och såg där hela sju filmer med höjdpunkterna The peanut butter falcon, Little women och The Gentlemen. Alla de tre fick betyg 4/5 av mig.

I februari gick jag Johan och Markus och såg eposet 1917 på den stora IMAX-biografen i Solna. Det var också en fyra. Sedan drog apokalypsen igång och jag blev inte speciellt sugen på "vanlig" bio. Men mitt i sommaren strålade vi åter samman på IMAX och såg Tenet. Markus fixade de perfekta biljetterna i en nästan tom IMAX salong, den gigantiska. Det var något av den perfekta bioupplevelsen. Vem hade kunnat ana det mitt i pandemin? Ytterligare en fyra.

I övrigt har sedda filmer drivits av poddande. Andra segmentet om Hitchcock med den store Frans avslutades under inledningen av året. Sedan drog jag och Frans igång Rapporter från apokalypsen där också Johan, Patrik och Joel deltog. 

Med Joel såg och poddade jag om alla nio filmerna från Fast & the Furious-franschisen. Sommaren var intensiv med quizzar, F&F samt att lektor Frans hade utbildning inom den klassiska musiken

I februari körde vi en Shinypodden Special om toppfilmerna från 2019 där samma gäng som tre år tidigare deltog; Jojjenito, Carl och Niklas. Mycket trevligt. Senare under hösten drog jag och Patrik igång Bondpodden där Joel numera har anslutit.

Under året har jag bara givit en enda film betyget 5/5 och det var den hemska och drabbande Wind River från 2017. Jag har givit ungefär fyra filmer den nesliga ettan i betyg. Se om ni kan hitta dem på bloggen!

Så här i slutet av året då jag blickar tillbaka sticker tre favoriter ut från året, på ren magkänsla; 6 Underground, Extraction och The Old Guard.

Under de första skälvande dagarna av 2020 listade jag tio favoriter från 10-talet inom böcker, konserter, tv-serier och film. Jag har också i ett bloggprojekt tillsammans med bloggkompisen Filmitch listan mina 10 filmfavoriter från decennierna; 2000-talet, 1990-talet, 1980-talet och till sist 1970-talet.

I april firades att bloggen levt i tio år! Hurra!

På tal om konserter så blev det endast en enda livekonsert detta år. Det var min 50-årspresent till min gamle kompis Sverker. Vi gick och såg Opeth på Cirkus i januari. Johan och Niklas hängde också på. Det var otroligt trevligt.

Böcker då? Jo jag har under året i lagom takt fortsatt på min re-read av Wheel of Time. Böcker 5-10 är nu omlästa och dessutom prequel-romanen som kom New Spring som kom ut mellan den tionde och elfte boken. Den brukar numreras 00 men är formellt 10,5 antar jag. Allra bäst är att läsa den efter bok 5 i vilket fall, något som jag kommer göra när jag läser om serien nästa gång. Nu inför 2021 har jag endast fyra böcker kvar; böckerna 11-14 vara de tre sista skrevs klart av Brandon Sanderson efter Robert Jordans död. Alla de fyra anses som bland de bästa i hela serien och ser fram emot läsningen otroligt mycket.

På tal om WoT, Amazon Prime gör ju nu en tv-serie över bokserien under ledning av show runner Rafe Judkins. Säsong 1 förväntas ha premiär under 2021. Men vad såg jag för serier under 2020? Det blev hela 18 tv-seriesäsonger sedda och avrapporterade på bloggen. Mina favoritserier under året var The Mandalorian S2, Ted Lasso S1 och The Witcher S1 samt att jag långsamt tar mig igenom Agatha Christie's Poirot vilken alltid är mysig men inte bäst. Flera serier var njutbara men några blev jag lite besviken på, notabelt där är väl Westworld S3 och de två första säsongerna av Breaking bad som gjorde att jag la ner den serien. Jag kom in till BB för sent känns det som.

Men låt oss blicka framåt. Vad kan 2021 ha i sitt sköte? Givet vad 2020 erbjöd vågar jag inte spekulera allt för mycket. Men min högsta önskan är givetvis första säsongen av Wheel of Time. Jag hoppas de visar ett avsnitt per vecka och vem vet jag kanske får för mig att podda om en rykande aktuell tv-serie för en gångs skull? Annars ska väl Bondpodden gå i mål och därefter är det dags för mig och Frans att ta oss an det tredje och sista segmentet av Hitchcock. Efter det vet jag inte så mycket mer. 

Kommer vi gå på bio i framtiden? Kommer vi någonsin gå tillbaka till att jobba på kontoret? Kommer vi kunna resa på semester? Och när kommer jag kunna hälsa på uncle Yngvar i California, Per och Diana i Colorado eller Anders och Siobhan i New Mexico?

Vi får hoppas att livet rätar upp sig som en långkölad men seglivad segelskuta efter en extra hård by och vi kan få återgå till det gamla vanliga livet snart, vad det nu än månde vara. 

Till alla mina läsare önskar jag ett gott nytt år och all lycka till er under 2021.