Who’s Afraid of Virginia Woolf? (1966)

45 minuter in i titten är jag tvungen att pausa och begrunda mitt beslut. Elizabeth Taylor och Richard Burton har då oavbrutet skrikit riktigt vidriga elakheter åt varandra. Jag är helt utmattad. Vad är detta?

Filmen och efterfesten startar klockan två på småtimmarna. Värdparet samt deras två unga gäster dricker kopiösa mängde starksprit, och paret Taylor-Burton försöker slå världsrekord i att vara elaka mot varandra och gästerna. Titten har inte startat bra. Jag famlar i mörkret. Jag kan ta ett bombardemang av extrem ilska så länge jag förstår vad filmen leder till. Vad är poängen med filmen?

Jag tar en paus och försöka hitta motivation att titta vidare. Om bara filmen har en poäng, om denna långa "set-up" leder till något intressant. Jag söker frågor utan att få svar, jag är lämnad till mig själv att bestämma om jag ids titta vidare. Efter ett tag trycker jag med darrande finger på play igen.

Just efter min paus ändrar filmen karaktär. Burton och unge herren på besök (George Segal) drar sig ut i trädgården. Deras samtal blir intressant. Unga damen (Sandy Dennis) får också mer speltid. Filmen erbjuder en nyansskillnad i tonalitet. Därefter åker alla fyra till en nattöppen bar för att dricka mer alkohol. Elakheter, spydigheter och förnedringar i form av sällskapsspel som Burton tvingar på gruppen fortsätter, men filmens röda tråd börjar ta form. Jag finner fast mark under fötterna och den hemska känslan att vara förlorad på ett stormigt hav sjunker långsamt tillbaka.

Det pratats mycket om Taylors och Burtons son som är iväg på college. Det unga paret avslöjar att de gifte sig för att hon var gravid, något som senare visade sig vara ett skenhavandeskap. Som hon sa i alla fall. Den observante tittaren tolkar det måhända som en abort i smyg. Kommer de unga kunna få barn igen eller var detta deras chans? Med tanke på var Taylor och Burton befinner sig i livet en sådär 25-30 år äldre får vi verkligen hoppas att de unga tu hittar sin väg i livet. 

Allt handlar om barnet. Sonen. Filmen blir bättre och bättre ju längre in i Taylors huvud vi kommer. Filmen är en tragedi, den är sorglig som fan. Slutscenerna är helt otroliga. Chocken. Vilken vändning filmen har gjort! Allt är förlåtet! 

När man bestämmer sig för att se vidare på en film som inte varit bra den första halvtimmen hoppas man alltid att filmen ska bli bättre, och att dess svaga inledning ska få någon betydelse mot slutet som gör allt elände värt det. Detta är beviset för att sådana filmer finns. Jag vet inte om jag kommer vara så himla sugen på att se om filmen, men den var osannolikt bra till slut. 

Ett mästerverk.

Filmen ska absolut ses ospoilad så jag har varit medvetet vag om vad filmen handlar om egentligen. Filmen är bra även om du är spoilad men den riktigt tunga effekten, som kan vara livsomvälvande, får du endast helt ospoilad.

Detta är en magnefik film. Den blev nominerad i alla katagorier vid oscarsgalan 1967 men vann endast bästa kvinnliga huvudroll och bästa kvinnliga biroll. Jag tycker nog att alla fyra var i princip lika bra. Det känns lite fel att separera dem, de gick alla in i helvetet och kom ut på andra sidan. Elizabeth Taylor är förvisso extraordinär i de sista scenerna och oscarsjuryn kunde inte neka henne utmärkelsen. Rimligt.

Vilket betyg sätter jag på detta då? Ofta tänker jag att en film ska ligga och marinera över tiden innan den kan jackas upp till en femma. Men jag kände mig så omskakad efter titten att filmen inte lämnade mig förrän efter flera dagar, och det har nu gått veckor sedan jag såg filmen. Jag vill ge filmen en femma redan nu efter första titten. Yep, I'm doing it.

Betyg: 5/5

Gambit (1966)

Gambit är en actionkomedi med Michael Caine, Shirley MacLaine och Herbert Lom. Det känns som att den är en av många filmer som poppade upp efter att Dr. No startat James Bonds segertåg på biograferna.

Filmen är en heist-film där Michael Caines Harry med kumpan har en plan. Nicole, spelad av Shirley MacLaine rekryteras och sedan ska de blåsa den stenrika Shahbandar spelad av Herbert Lom. 

Som vanligt får vi en inledande del där hesiten planeras. Men istället för skurkar som står lutade över ett stort bord och planerar ser vi hela stöten genomföras i en kortare sekvens, likt ett "training montage" från valfri Rocky-film. De har gjort det lite intressant då Nicole som ännu inte presenteras på riktigt i filmen spelas helt livlös. Hon säger inte ett ord och stirrar med tom blick mot horisonten. Hon är lika lealös som en uppblåsbar Barbara!

Det var lite jarring minst sagt. Men så snart planeringsfasen är över introduceras vi till henne och hon är filmens behållning med charm, humor och en stor portion spunkyness.

Michael Caine är alltid bra men detta var kanske inte direkt min favoritroll från honom. Han duger, javisst, såklart att han duger. Herbert Lom var inte lika elak i rollen som stenrik gangster som förväntat vilket var något av en besvikelse, men ändock kul att se i en något mer seriös roll än i rosa Pantern-filmerna..

Klart godkänt, men inget man lägger på minnet. En tvåa.

Betyg: 2/5

Murder, My Sweet (1944)

Murder, My Sweet adderades till vår Film Noir-podd efter starka påtryckningar från Göteborg. Detta är ju en adaption av Raymond Chandlers bok Farewell, My Lovely. Patrik argumenterade framgångsrikt att alla Philip Marlowe-filmer från eran borde vara med i podden och vi svarade JA, SJÄLVKLART. Därmed adderades denna film och Lady in the Lake (episode 6).

Farewell, My Lovely blev för övrigt också adapterad 1975, då med Robert Mitchum i rollen som Marlowe. Den är svettig. Det finns också en kortare film från 1942 The Falcon Takes Over. Den ingick i en serie och vi valde bort den.

Nåväl. I denna film spelar sång- och dansmannen Dick Powell Marlowe. Powell ville bredda och utveckla sig. Han gör ett hyfsat jobb men kommer sannerligen inte upp i samma nivå som Bogart eller andra tungviktare i branschen. 

Den kvinnliga huvudrollen spelas av Claire Trevor som vi älskade i John Fords Stagecoach från 1939. Diligensen blev ju som bekant genombrottet för en viss John Wayne. Trevor spelade nattfjärilen Dallas i den rackarn. Vi börjar få lite bättre koll på gammal film, eller hur, va?

Ahhhhh, vilken ljuvlig film noir! Tack Patrik för uppmaningen att vi skulle addera Marlowe!

Detta är en höjdare, riktigt najs. Den kändes som något av den ultimata film noir-filmen. Filmen har en otroligt cool dialog. Screenplay är skrivet av en man vid namn John Paxton. Jag känner inte till honom. Han skrev manus till fler film noir bland annat den relativt kända Crossfire från 1947. Den kom inte med i vår lista.

Marlowe arbetar precis som James Bond med kaos som taktik. De skapar så mycket kaos som möjligt medvetna om att de kan hantera det bättre än fienden. Marlowe åker på stryk några rundor men det verkar vara en av genrens troper. Filmen är rörig som en noir ska vara men ändå klar på något sätt. Jag gillade den skarpt.

Filmens snyggast filmade scen är den andra gången vi besöker strandhuset. Claire Trevor ligger i skuggan i soffan och röker. Hon är helt dold i skuggorna. Det enda vi ser är rökmolnet från cigaretten och dess glöd i det becksvarta. Ett lysande foto!

Andra tropes är att hela historien berättas i flashbacks. Är det ok? Jag stör mig inte på det i alla fall. Vi jobbar också en hel del med moraliska gråzoner, man kan till och med skönja cynism lite här och där.

Betyg: 4/5

Lyssna på Shinypoddens Film Noir-säsonger. Denna film diskuterades under avsnittet publicerat den 14:e september, 2026. 

Detour (1945)

Detour är en B-film noir och ganska sunkigt gjord. Fotot, klippning och allmän filmteknik är undermåligt. Men filmen har en ganska intressant premiss.

Vi får följa vår huvudperson, en modern man det vill säga en mesiga man, via flashbacks hur han snärjs i en femme fatales nät och förintas.

Al Roberts (Tom Neal) kör bil mot Los Angeles. Han är trött och behöver sällskap. Valet faller på Vera spelad av Ann Savage (indeed!). Hon liftar och verkar allt annat än "savage" inledningsvis. Men i detta fall är det hon som är rovdjuret, inte han.

Det blir elände och mer elände för att sluta med ännu mer elände. Den "olycklige mannen" i film noir är härmed personifierad!

Tyvärr är Tom Neal inte bra nog för att spela denna potentiellt komplexa roll. Han ska vara en vanlig hygglig och reko man som totalt låter sig underkasta sig den kvinnliga lifterskan. Ann Savage spelar å sin sida över något groteskt. Även här hade filmen blivit mycket bättre med ett finlir, att låta hennes onska lura under ytan och inte komma i dagern så överdrivet. Man måste helt klart lägga mycket av skulden på regissör Edgar G. Ulmer. Han skulle skyfddat sin film med en bättre tonalitet och mindre verbalt splatter.

Men allt som allt en festlig film att ha sett och den ledde till ett kul samtal. Lyssna gärna på vårt samtal på podden.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypoddens Film Noir-säsonger. Denna film diskuterades under avsnittet publicerat den 14:e september, 2026. 

Film Noir-podden: Laura vs. Detour vs. Murder, My Sweet

Välkomna till det fjärde avsnittet av Film Noir-podden.

Under säsongen kommer vi prata om två kända Film Noir-filmer per avsnitt. 

I dagens avsnitt har vi efter lyssnarnas feedback adderat en film! Vi har blivit uppmanade att ta med de två Philip Marlowe-adaptionerna som vi inte redan hade med. Ergo vi har tre filmer i dagens långa avsnitt.

Dagens skörd innehåller min personliga favorit Otto Premingers Laura (1944) mot Edgar G. Ulmers Detour (1945) och som extrafilm Edward Dmytryks Murder, My Sweet (1944). 

Oh my, hur ska detta lösas? Jo, den sent adderade Murder, My Sweet får gå upp i en play-in mot den lägst rankade av de två ursprungliga filmerna, i detta fall Detour (seedad 25). Vinnaren av play-in tävlar mot Laura (seedad 12) i den fjärde 16-delsfinalen.

Mycket nöje.

Lyssna på Shinypodden Film Noir-säongen där vi blir som förhäxade av porträttet av Laura.

War Machine (2026)

Alan Ritchson. Det är anledningen till att jag gav denna sci-fi-action chansen. That's it.

Filmen är som en korsning mellan Arnolds Predator och Walter Hills Southern Comfort från 1981. En grupp soldater under träning möter en oväntad och överlägsen motståndare.

Ritchsons gäng är på "helvetesmarsch" som slutprov på Rangers-utbildningen och därmed har de ingen live ammunition. De inser snart att deras vapen ändå inte skulle kunna mäta sig med fiendens. Det gäller att klura ut en smart plan för att överleva. Filmen påminner lite om andra alien invasion filmer som Battle: Los Angeles eller varför inte Battleship.

Filmen är röjig och nog så spännande inledningsvis. Men det känns som att den tappar tempo desto längre in i filmen vi kommer. I alla fall tappar jag intresset lite. Den blir lite för predikterbar kanske.

Alan Ritchson är som vanligt njutbar att beskåda. Övriga kända namn är Jai Courtney som gör en lite roll som den stores broder. De ser ut att vara bröder ta mig tusan! Dennis Quaid spelar en gammal general. Han ser oändligt gammal ut nu. Jag kände också igen Esai Morale från en av Mission: Impossible-filmerna.

Patrick Hughes regisserade. Han gjorde The Hitman's Bodyguard och uppföljaren. De är klart bättre än denna film, om jag får drista mig med ett filmtips.

Habil actionfilm. Inte den bästa sci-fi jag sett, men inte heller den sämsta. Helt ok!

Betyg: 2/5

The Fortune Cookie (1966)

Jag hade höga förväntningar inför denna film, alldeles för höga förväntningar visade det sig. Jag brukar gilla Billy Wilders filmer och här hade vi en som jag inte sett.

Filmen har radarparet Jack Lemmon (bra) och Walter Matthau (enerverande) i rollerna som kameramannen Harry som knockats av en spelare på en NFL-match, respektive hans slajmiga svåger Willie som är en ren och skär "ambulance chaser".

Filmen ska föreställa en komedi, en satir och kanske en buddy comedy. Jag vet inte jag. Den var inte speciellt rolig. Och som satir var den blek, om något slog den in öppna dörrar. 

Samtidigt gör ju Billy Wilder det han gör bra skriver ett manus med etts tort hjärta och personregin sitter som en smäck. Förutom radarparet Lemmon/Matthau har vi Judi West i rollen som Harrys före detta fru Sandy och Ron Rich som Boom Boom, den olycklige punt returner'n som tror att han skadat Harry för livet.

Jag fannn dock att filmen saknade den charm som Wilders bästa filmer ofta har. Det blev mer skrikande och spydigheter än en fyndig eller vass dialog.

Jag funderade under filmtitten om jag till slut hittat en Wilder film som skulle få betyg etta, men efter filmens slut kände jag ändå att det vore att ta i så det får bli en med tvekan godkänd film, en svag tvåa!

Betyg: 2/5

Fantastic Voyage (1966)

 

50-talet brukar kallas "The golden age of science fiction cinema". 60-talet tog oss in i the atomic era och rymdåldern. I vilket fall var jag sugen att ge Fantastic Voyage chansen i projektet. Den verkade festlig.

Den har ungefär samma handling som actionkomedin Innerspace från 1987. Där såg vi Dennis Quaid, Meg Ryan och Martin Short. Mycket rolig film.

Fantastic Voyage bjuder på Stephen Boyd, Rachel Welch och Donald Pleasence. Filmen är också noterbart inte en komedi även om den är hilarious i vissa delar. Den spelas mer som ett seriöst sci-fi drama. Det är kalla kriget, lönnmord, en vetekskapsman som bär på en hemlighet men som hamnat i koma. De goda har en maskin, förminska en ubåt till en miniatyr och bege sig in i vetenskapsmannens kropp. Allt måste givetvis ske i en kamp mot klocka.

Jomenvisst, detta var väl ganska mysigt. Lite roligt som sagt att studera deras specialeffekter av diverse organ inne i människokroppen. Blodomloppet, örats irrvägar, kroppens försvarssoldater de mordiska vita blodkropparna osv.

Roligast bland spelarna var såklart Donald Pleasence. Han är inte riktigt lika galen som Klaus Kinski men inte långt efter. Att det var Mr. Pleasence som var the villain kom inte som en överraskning direkt, name recognition gick emot filmens försök att göra det till en överraskning.

Men nej, detta är inte en oumbärlig film. Kul för stunden, men inget att skriva hem om. En klockren "helt ok".

Betyg: 2/5

The Woman in the Window (1944)

Denna text lider av svår spoilerage! Läs på egen risk om ni inte sett filmen redan.

Här ser vi Edward G. Robinson i en skön blandning av Film Noir och Trollkarlen från Oz. Han spelar en gentleman som somnar i en läcker läderfåtölj på herrklubben, och där i stolen har en skön dröm som snart utvecklar sig till en mardröm.

När han väl vaknar upp och allt bara var en dröm får vi en förklaring på varför så många saker under filmen (drömmen) var så konstiga, tokigheter som jag först trodde var dåligt filmskapande men som "bara" var en dröm och vi vet ju hur vrickade drömmar kan te sig när vi vaknat. 

Likheterna med Trollkarlen från Oz är som störst när vi känner igen den ena efter den andra ur personalen på klubben som karaktärer i drömmen.

Robinson är stabil. Han ser lustig ut men han är något av en gigant inom skådespeleriet, det får man ge honom. Joan Bennett är bra som filmens kvinnliga huvudperson tillika kvinnan i fönstret (för övrigt något av en generalrepetition inför Laura kanhända). Här är hon knappast en femme fatale men ändå. 

Filmen utnyttjar flera av genrens tropes men den känns inte som en en fullfjättrad film noir ändå. Den känns mer som en fantasy-thriller eller något liknande, på samma sätt som Trollkearlen från OZ är en-fantasy-äventyrsfilm.

Ok, så detta var en kul film som snararst var mer intressant som objekt för ett samtal med Carl, än under själva titten. Lyssna gärna på vår poddavsnitt för en massa mer detaljer.

Betyg: 3/5 

Lyssna på Shinypoddens Film Noir-säsonger. Denna film diskuterades under avsnittet publicerat den 7:e september, 2026. 

Film Noir-podden: Double Indemnity vs. The Woman in the Window

Välkomna till det tredje avsnittet av Film Noir-podden.

Under säsongen kommer vi prata om två kända Film Noir-filmer per avsnitt. 

I dagens avsnitt har vi hoppat fram till 1944 och här har vi Double Indemnity, den första av fyra Billy Wilder filmer under Film Noir-podden. Las Vegas predikterar en blow out. Den stackars filmen som ska försöka ta sig an en av favoriterna i hela cupen är Fritz Langs The Woman in the Window.

Mycket nöje.

Lyssna på Shinypodden Film Noir-säongen där vi lätt identifierar oss med den olycklige. Ankelsmycket står ingen man emot!