Project Hail Mary (2026)

Så har jag nu sett den omtalade Project Hail Mary. Jag såg fram emot filmen en hel del men inte så mycket som vissa andra trodde att jag skulle göra. Jag hade lite svårt att se hur Andy Weirs stil skulle funka i denna typ av äventyr. Jag hade därmed ganska oklara förväntningar på filmen, men den hade fått mestadels bra betyg så jag hoppades väl på en schysste sci-fi i alla fall. Och alla välproducerade sci-fi ger pluspoäng automatiskt i min bok. Det är sedan gammalt.

Trots modererad ribbhöjd levde den ändå in upp till mina förhoppningar. Jag kan direkt säga att det kommer bli omöjligt för mig att inte jämföra filmen med två mycket bra filmer som är regisserade av två av de bästa vi har; Denis Villeneuves mästerverk Arrival och Ridley Scotts otroliga adaption av Weirs debutroman The Martian.

En av Project Hail Marys styrkor är att den bitvis är riktigt snygg och dess sci-fil miljöer är trovärdiga, nästan ända in i mål. Filmen har en suggestiv inledning och tekniken med att ha en huvudkaraktär som lider av minnesförlust och låta honom, och oss åskådare, bygga upp historien via minnen i form av flashbacks funkar bra i denna film.

Sandra Hüller är som vanligt superstabil. Här ser vi hennes som Eva Stratt som leder Project Hail Mary. Hüller spelar henne fullständigt allvarligt. Hon gör det till perfektion. Man påminns lite om hennes insats i den underskattade Toni Erdmann på mer än ett sätt.

Tyvärr spelar hon i en annan film än övriga skådespelare,  eller filmens regissörer för den delen.

Vid sidan av allt annat är detta trots allt en "first contact"-film och därmed kan jag inte annat än sorgset skaka på huvudet och jämföra med Arrival. Här i Project Hail Mary flimrar problemet med att skapa ett gemensamt språk mellan Grace och Rocky förbi. Illa kvickt har regissörerna lånat en Universal Translator från närmaste Star Trek inspelning och så lätt löser man det "lilla" problemt.

Ja, men är det verkligen få farligt undrar ni nu då? Well, kanske inte, men nu har helt plötsligt filmen gått från Hard Science Fiction till "Science-Fantasy" likt Star Wars och MCU. Vi är nu långt från Arrival eller The Martian. 

Sandra Hüller spelade i en Hard Science Fiction så som jag upplevde det. Hon spelar också i ett "seriöst" sci-fi-drama likt The Martian. Det gör sannerligen inte Ryan Gosling eller filmens regissörer.

Jamen, The Martian med Mat Damon var ju också rolig. Javisst var den filmen rolig mest hela tiden. Men det är en skillnad i tonaliteten i filmerna. Mark Wattney använde en ofta självironisk humor för att klara av situationen han hamnat i. Alla andra i The Martian spelade sina karaktärer seriöst; hans team på  Ares III, NASAs chefer och alla ingenjörer som arbetade arslet av sig för att skapa förutsättningar för att kunna rädda Watney. När det var humor var det förankrat i deras komplexa karaktärer. The Martian är som en fiktiv berättelse om en verklig händelse i vår verklighet, dvs i högsta grad Hard Science Fiction.

Här kommer då Project Hail Mary och ger os någon form av goofy "buddy comedy" där komedin är i första rummet, där skämten är kastade på karaktärerna för att det är en sådan film regissören vill göra... Det känns tråkigt. 

Jag sneglar på vem tusan är det som gjort filmen...  Hmmm, wtf? Det är de två herrarna Phil Lord och Christopher Miller. De är kända för filmer som 21 Jump Street och The Lego Movie. Ouch. Det förklarar ju i princip allt va?  

Filmen blev i princip sämre och sämre ju längre den gick, och den höll på ett... tag. Slutsekvenserna var närmast smärtsamma. Lyckades de fejk-döda Rocky inte bara en, utan två gånger? Klart han inte kunde dö, de ska ju sälja Rocky-leksaker efter filmen. Rocky må ha varit gullig inledningsvis men han kändes mest som tagen från något extra dåligt från Disney Star Wars om jag ska vara ärlig. 

Ok, så vad har vi här då? Det var en snygg och för stunden underhållande Science-Fantasy som tyvärr saknar karaktärer jag brydde mig om och som i övrigt är mer eller mindre tom på innehåll. Nätt och jämnt en trea på grund av Sandra och snygga rymdsceneriet kanske?

Betyg: 3/5

Kajaki (2014)

Kajaki a.k.a. Kajaki: The True Story a.k.a. Kilo Two Bravo är ett docu-drama om en otäck incident i Afghanistan hösten 2006. Filmen har 100% på Rotten Tomatoes vilket verkade lovande. Detta var en av de tuffaste krigsfilmer jag någonsin sett, och då menar jag tuff med meningen att det var jobbigt att se den, extremt jobbigt till och med. 

Vi får följa ett gäng unga brittiska fallskärmsjägare på en utpost utanför byn Kajaki i södra Afghanistan. De var där för att skydda de civila från talibanerna. 

Inte ett enda skott utdelas mellan britterna och talibanerna i denna film, ändock är den olidligt spännande och groteskt realistisk. Tre av britterna ska ta sig ner från höjden och ta en position på en ås för att titta närmare på en vägtull som talibanerna satt upp för beskattning av de civila. 

För att ta sig dit går de via en uttorkad flodbädd där det visar sig att det kryllar av personminor som ryssarna lämnat efter sig 25-30 år tidigare. 

Hur ser det ut när en person går på en personmina? Hur ser det ut när en mina sprängs precis bredvid någon som ligger på sanden? Vad händer när helikoptern som anlänt för att evakuera skadade kommer för nära marken? Helikopterns rotorblad är kraftfulla och alla lösa stenbumlingar börjar rulla omkring i minfältet...

Detta är en otroligt välproducerad film. Jag vet inte riktigt hur de har filmat detta för att få det att se så realistiskt ut, både explosionerna och resultaten på soldaterna, men jag satt som fastklistrad under titten. Magen så spänd av terror att jag fick lite träningsvärk dagen efter.

Skådespelarna var nya bekantskaper för mig och alla var trovärdiga och såg ut att vara sin ålder. Mark Stanley i rollen som the medic Paul "Tug" Hartley och David Elliot som Corporal Mark Wright stod ut. 

Filmen inleds rejält långsamt. Vi får lära känna pojkarna. Det är lite svårt att hänga med då det mest är militär jargong, slang-uttryck och interna skämt. Det känns som att den långsamma inledningen fyller sitt syfte att visa två sidor av uppdraget; det monotona väntandet som på en milliskeund växlar till en kamp på liv och död. 

Filmen är så långt från man kan komma en "cool och tuff" krigsfilm likt Stallones Rambo III. Detta är en anti-krigsfilm i den högre skolan. För det är den effektiv och mycket bra. Men jag höjer ett varningens finger om att det också är en mycket jobbig och obekväm titt.

Betyg: 4/5

Agatha Christie-podden: The Murder on the Links

Avsnitt 03 av Agatha Christie-podden. Idag snackar vi om den andra boken i Poirot-serien: The Murder on the Links.

Det blir ett kärt återbesök av Captain Hastings. Dessutom är Hercule och John på semester i Frankrike.

Ni finner Shinypodden där poddar finns tex via Spotify.

Modesty Blaise (1966)

Jag läste Modesty Blaise under hela min uppväxt känds det som. Hon dök ofta upp i serietidningen Agent X9. Det var min favoriserie nummer 1, till och med större än Fantomen! 

Förutom den underbara karaktären Modesty älskar jag relationen mellan henne och Willie Garvin. På äldre dagar har jag införskaffat hennes historier i samlingsserieböcker och på engelska. Borde jag skriva revyer på dem här på bloggen? Skriv av er vad ni tycker i kommentarfältet nedan!

1966 gjordes så en film om Modesty och Willie. Filmen bygger mycket löst på en av de första historierna, The Gabriel Set-Up.

1966 var under tider då James Bond hade satt ner foten och definierat vad en spionfilm skulle vara. Antingen kunde de ha gjort en seriös adaption av Modesty Blaise i samma anda som Bond. Detta var rimligt med tanke på tonen i serien som påminner om Bond. Men valet gjordes att göra en spoof och "go crazy".

Så denna film är mer besläktad med alla James Bond spoofs moder Casino Royale från 1967. Den med David Niven, Peter Sellers, Ursula Andress, Joanna Pettet och Daliah Lavi som James Bond, Woody Allen som Jimmy Bond och Orson Welles som Le Chiffre. Den galna filmen, ni vet.

Så vad har vi här då? En inledning som vagt påminner om en vanlig Bondfilm men som gradvis ballar ut mer och mer. Vi får scenerier som skulle passa in i någon av Pink Floyds mer psykadeliska musikvideos, surrealistiska scener som iscensatta av Salvador och en scen där Modestys och Willies dialog helt plötsligt är i rim för att snart bryta ut i sång som om det vore en musikal.

Vid närmare eftertanke kan kanske denna film ha varit mallen för Casino Royale till och med?

För mig blir filmen först en stor besvikelse, såklart, men när jag kurskorrigerat mina förhoppningar inser jag snabbt att den är festlig, underhållande och ibland till och med vackert filmad. I stil påminner filmen om The Beatles roliga filmer som A Hard Days Night och Help! eller Monty Python...

Modesty spelas av Monica Vitti och jag vänjer mig aldrig vid hennes konstiga artistiska val. Som Willie Garvin ser vi en ung Terence Stamp, lyckad. Dirk Bogarde spelar main villain Gabriel och han är filmens största behållning. 

Betyg: 3/5

The Hornet’s Nest (2014)

We Were Soldiers från 2002 är en otroligt brutal krigsfilm. Jag har läst boken filmen bygger på och den är riktigt bra, We Were Soldiers Once... and Young. Filmen må vara ojämn och långdragen men andra halvan med slaget om Ia Drang mellan den 14:e och 18:e november 1965 är mycket realistisk. En svettig film detta. Scener som tar andan ur en och man sitter med hjärtat i halsgropen mest hela tiden. Detta är en av de krigsfilmer som fastnat i minnet och jag kommer ihåg vissa scener än idag.

En anledning att det finns en så detaljerad beskrivning av något som oftast försvinner i krigets dimmor är att journalisten Joe Galloway var med, embedded with, de amerikanska soldaterna och dokumenterade slaget samt skrev boken om det senare.

När jag så blev varse om The Hornet's Nest blev jag nyfiken. De två journalisterna Mike och Carlos Boettcher följde med amerikanska soldater in i lejonets kula, Barawala Kalay Valley, i Kunar provinsen i nordöstra Afghanistan våren 2011. Detta är inte en spelfilm likt We Were Soldiers utan en renodlad dokumentär. Med fadern Mikes berättarröst och "talking head" tas vi med under uppbyggnaden till och senare den nio dagar långa striden. 

Filmens styrka ligger i det intensiva att se dokumentära bilder från fajterna inklusive ljuden av kulor som viner förbi huvudena på journalisterna och soldaterna. Det är också starkt med bilder på och intervjuer med flera av de sex amerikanska soldater som dödades under striderna. 

Filmen behandlar också Mikes och Carlos relation. Mike har alltid varit den frånvarande pappan borta på jobb. Relationen var på uphällningen. Carlos valde att följa med på detta jobb mer eller mindre otränad för uppdraget. Båda klarade sig i vilket fall och deras relation fick en nystart som eftertexterna förkunnade.

Filmens svaghet är framför allt Mikes kommentarer och sammanfattningar som dels blir för tårdrypand, dels sätter för mycket fokus på honom själv och hans relation till sonen. När han har detta material hade det räckt och antagligen blivit bättre att låta videosekvenserna tala för sig själv. Jag blev lite trött på honom till slut, även om det inte drog ner jättemycket.

Den andra svagheten är att filmen visar med tydlighet hur kaotiskt en firefight i de afganska bergen blir. Svagheten ligger i att vi som åskådare aldrig förstår var soldaterna var, vare sig de amerikanska eller de afganska. På ett sätt spelar det till filmens fördel, just det där om "the fog or war". Men det hade inte skadat om Mike lagt ner mer tid att beskriva scenerna och arenorna samt ge en översikt lite då och då istället för att prata om sig själv.

Filmen avslutas med en lång sekvens av den ceremoni då de döda vännerna tas farväl av hemma på basen. Mike filmade detta utan att de inblandade visste om att kameran rullade. Den är lyckligtvis okommenterad och det blir starka bilder. Inte så mycket flaggviftande framför kameran utan ren och skär sorg. Mike måste dock ge sin kommentar på detta också, journalist som han är, vilket inte hade behövts men ändå...

Betyg: 3/5

Shinypodden Special Extra - Bästa albumen från 1977, del 2

Niklas och Henke är tillbaka med andra avsnittet av två om de bästa albumen från 1977. Detta enigmatiska året då punken samsades med progressive rock och diskomusik. 

Kampen om förstaplatsen är stenhård, och det står mellan tre album!

Detta är också sista gången albumåren publiceras på måndagar. Från och med nästa albumår som kommer ut i juni kör vi på torsdagar!

Lyssna på musikpodden via Patreon! Gå in på Patreon och följ Shinypodden. Det är gratis! Då får ni automatiskt alla musikprogram av olika slag som vi sätter ihop.

    

    

 

"Why Didn't They Ask Evans?" by Agatha Christie

Tom Adams cover 1965

Publicerad 1934
Agatha Christies mysteriebok #15
Fristående mysterieroman #2

Bokens dedkation: "To Christopher Mallock in memory of Hinds"

Location: Marchbolt, Wales samt Merroway Court, Hampshire

Innehåll: En man faller nerför ett stup på den lokala golfklubben och det sista han säger innan han upphör är "Why didn't they ask Evans?"

Revy

Denna bok skulle lika gärna kunnat haft Tommy och Tuppence i huvudrollerna. Nu får vi istället en one-off med Lady Frances "Frankie" Derwent och prästens son Robert "Bobby" Jones. 

Ute på golfrunda hittar Bobby en döende man i en ravin nedanför golfbanan efter en av hans mer svårtartade slizar. Mannen frågar "Why didn't they ask Evans?" precis innan han dör. De flesta i den sömniga walesiska byn tror att det var en olycka, men Bobby och barndomsvännen Frankie tror att mannen blev mördad! 

Frankie är en tjej av börd och lite lätt uttråkad, som det lätt kan bli med allt för mycket tid och pengar. Bobby var i flottan under kriget och är nu lite rådvill om vad han ska göra med livet. 

Frankie kastar sig och Bobby in i en äventyrlig jakt på mördarna. Nu är bara frågan om vilka som ska hinna slå till först, de jagande eller de jagade.

Detta äventyr hade sannerligen passat Tommy och Tuppence lika bra. Boken påminner en hel del om "The Secret Adversary". Men vi är glada ändå eftersom Bobby och Frankie är i princip lika charmiga de. Dessutom får vi en ny mysig liten romans att njuta av, vilket vi redan avhandlat för Tommy och Tuppence i den första boken om dem. Ungdomlig, "fresh" och spirande romans är ju extra mysigt.

Japp, det är just det denna bok är i första hand, mysig. Miljöerna är underbara att läsa. Agatha målar upp miljöerna med sin sedvanliga finess. Jag kan se den lilla walesiska byn Bobby kommer från inför mina ögon. Samma sak med herrgården Merroway Court och det hotfulla sanotoriumet som Dr Nicholson härskar över.

Mysigt trots att vi har mord, mordförsök och kidnappningar mest hela tiden. Storyn är oförarglig och lättsam i tonen. Det är en lustfylld läsning helt enkelt.

Frankie är vårdslös och skyr inga risker. Agatha har sin prottyp av kvinnliga hjältinnor. Frankie dominerar boken och Bobby hamnar lätt i skymundan, han agerar andra fiolen om ens det. Om man som läsare väljer att hänga upp sig på hur realistiska Frankies finurliga planer egentligen är har man antagligen valt fel bok att läsa.

Efter det lite tyngre och i högsta grad proceduella mordmysteriet i "Murder on the Orient Express" var denna äventyrsroman jättebra som variation. Och trots allt får vi lite av "who dunnit?" ändå. Det är mordet på den olycklige i ravinen. Agatha har en eller två luringar kvar bakom öronen innan vi har läst klart. Njurbart!

First UK Edition cover 1934

Les Trois Mousquetaires: Milady (2023)

Detta är andra delen av den franska regissören Martin Bourboulons adaption av Alexandre Dumas Les Trois Mousquetaires. Den första delen heter Les Trois Mousquetaires : D'Artagnan.

Historien fortsätter på ungefär samma vis som i den föregående filmen. Denna avslutande del är något mer inriktad på action, både på det personliga planet då D'Artagnan söker efter sin älskade Constance och scener från slaget om La Rochelle mellan katolska trupper trogna kungen och de protestantiska rebellerna.

Det är en underbar söndagsmatiné med ett myller av karaktärer, fina och fantasieggande miljöer och jag gillar våra hjältar. Det är fart och fläkt med bomber och granater och värjor som svingas. Det är hög nivå på produktionen precis som i den första filmen. Jag omslukas av världen.

Det som kanske drar ner lite är att det är en sån sablans många karaktärer och jag hade faktiskt lite svårt att hänga med i svängarna hela tiden. Vem är vem? Vem är vän, vem är fiende?

Det kan hända att detta berodde på det stora gapet emellan när filmerna blev tillgängliga, men det känns som att tvåan ändå varit rörigare med fler rösrliga delar, även om de setts back-to-back.

Men ändå en mycket njutbar titt. En mycket stark bok i botten och en av de bättre adaptionerna av boken på film. Kanske den starkaste?

Betyg: 3/5

Shinypodden Special Extra - Bästa albumen från 1977, del 1

Niklas och Henke är tillbaka med ännu ett albumår. Nu ger vi oss in i lejonet kula... när punken brann som mest. Men det var också året då disko och både progressive och soft rock kämpade om platserna.

Lyssna på musikpodden via Patreon! Gå in på Patreon och följ Shinypodden. Det är gratis! Då får ni automatiskt alla musikprogram av olika slag som vi sätter ihop.

Japp, för alla Agatha Christie-fans, nu blir det två veckors vila för de små grå cellerna. Vi är åter med Agatha Christie podden om två veckor!

Jo Nesbø's Harry Hole - mini series (2026)

Jag fick tips av Niklas under inspelningen av albumåret 1977 om denna norska krim. Och eftersom påsken just varit här tänkte jag, varför inte lite norsk påskekrim?

Serien håller hög klass och den påminner en hel del om första säsongen av True Detective. Vi har en seriemördare, religiösa symboler och koder och till det ett mystiskt hemligt sällskap. Dessutom är musiken mycket bra, både det stämningsättande och olycksbådande domedagsmullrandet, och "vanliga" låtar som valts ut. Nick Cave och Warren Ellis har gjort originalmusiken.

Serien kommer trots det inte upp i samma nivå som True Detective, vilket känns rimligt och ok. Jag tycker att Tobias Santelmann är riktigt bra som Harry men han kan inte mäta sig med firma Matthew McConaughey och Woody Harrelson. Spänningen är likvärdig i båda serierna, men bådas sista avsnitt tappar lite på samma sätt, när det går från stämning och ovisshet till mer action minskar mystiken och... stämningen lite.

Vår norska serie vinner på avdelningen the bad guys, vilka är fler än en. Det är mycket intressant och kul att se dem agera i så obekväma roller. Det är inte smickrande roller dessa kända lirare tagit. Det gillar jag.

Harry Hole är bitvisk rejält brutal och det är ett stort plus. Jag satt på helspänn under stora delar av serien om nio avsnitt. Det var väl mest i slutet när det skulle bli spännande action som jag kunde slappna av lite. Men även under avslutningen fanns där en grisig scen som andra delen av en briljant symmetri med en tidigare scen. Som de säger på engelska... What goes around, comes around.

Där Harry Hole-serien framför all tappar i jämförelse med sin amerikanska förebild är när den blir stereotypisk Nordic Noir. Ja, ni vet ju alla vad det handlar om. Ett överdrivet fokus på huvudpersonens trasiga liv, alkoholism och trassliga kärleksrelationer. Fanns det inslag av detta i True Detective? Javisst, men sansat och i bakgrunden som att sätta kontext, inte i fokus som så ofta i de nordiska produktionerna. Varje gång Harry hänger med Rakel eller hennes tråkige son Oleg tappar serien tempo och energi.

Detta är dock inte ett stort problem, det kunde ha varit så mycket värre. Vi slapp se Harry Hole springa omkring utan kalsonger i sin lägenhet och vi slapp karaktärer som gråter så att snoret flyger. Signum för traditionell svensk polisfilm. Ni som vet vet. 

Bland de många utmärkta skådespelarna stack Tobias Santelmann som Harry, Joel Kinnaman som kollegan Tom Waaler, Frank Kjosås som teaterregissören Willy Barli och Ellen Helinder som CSI experten Beate Lønn ut extra mycket.

Som namnet antyder är detta en adaption av en roman av Jo Nesbø. Jag har inte läst något av honom och inte heller sett Tomas Alfredssons internationella The Snowman från 2017, den med Michael Fassbender i huvudrollen som Harry. 

Nåväl, denna serie är skapad av Nesbø själv som också skrivit filmmanuset. Det är en nordisk produktion fullt ut med skådespelare från Norge, Sverige och Danmark. En hel del svenska ansikten dyker upp, förutom Kinnaman är Peter Stormare den mest kända. Dansken som spelade Mr White spelar lustfyllt sin polispsykolog. Jag gillade hans röda strumpor!

Betyg: 4/5