söndag 17 mars 2024

Veckans låt

Veckans låt är Cowgirl in the sand av Neil Young. 

Under veckan har nyheten om att Neil Young bestämt sig för att återkomma till Spotify spridits. Det betyder att det kommer bli ok att spela hans musik i podden igen. Något som kanske kommer till pass redan till nästa albumår. Härligt.

Det var via Cowgirl in the sand som jag upptäckte Neil Young, närmare bestämt via den akustiska versionen från liveplattan "4 Way Street" med Crosby, Stills, Nash & Young som kom ut på LP 1971. 

Jag har sedan dess älskat hans musik och jag kommer älska hans musik... alltid. 

Neil är lustig på det sättet att han gör sina låtar i drastiskt olika versioner mellan album och live, korta akustiska blir långa elektriska och vice versa. Han hoppar från solo och akustiskt till gitarrgnissel med Crazy Horse, stämsång med CS&N till magnifik countryrock med The Stray Gators, från The International Harvesters till Promise of the Real på senare år och en massa andra kompband däremellan där de alla erbjuder sin egen känsla och stajl.

Cowgirl in the sand avslutar hans fantastiska andra album "Everybody Knows This Is Nowhere" från 1969. Där körs originalversionen med Crazy Horse, fullt ös, och den klockar in på drygt 10 minuter. Under inledningen plockar Neil lite förstrött på strängarna men efter några stunders eftertänksamhet kickar Crazy Horse in... trummor, bas och den andra gitarren. Låt Neils och Danny Whittens gitarrdueller ta dig på en trip... Det är magiskt.

På livealbumet "4 Way Street" får vi Neil ensam på scenen med en akustisk gitarr. I det formatet är låten inte ens fyra minuter lång, men med fokus på den enigmatiska sångtexten som fans har spekulerat om i över femtio år nu. 


Cowgirl in the sand, live från "4 Way Street":



Cowgirl in the Sand, originalversionen från "Everybody Knows This Is Nowhere":



fredag 15 mars 2024

Dune: Part Two (2024)



Denis Villeneuve har gjort det igen. Han har till och med överträffat sin första Dune-film med denna magnifika uppföljare. Världsbygget är otroligt bra och det är en häftig upplevelse att få följa med till Arrakis på äventyr igen. Foto, production design, kostymer och framför allt ljuddesign är rent ut sagt makalöst. Detta är en typ av filmskapande som endast ett fåtal filmmakare lyckas med.

Om styrkan i filmen ligger i världsbygget gäller mina reservationer rollfigurerna och deras relationer. Båda filmerna är så otroligt snyggt gjorda att de får ett högt betyg per automatik, men jag saknar ett starkt engagemang för någon av rollfigurerna i filmen. Konstigt, ingen favorit!

Jag kände exakt samma sak i den första filmen. Då tänkte jag att det nog berodde på att den nästan uteslutande sysslade med att etablera världen och sagans handling. Men när jag nu såg om den häromveckan tyckte jag att den funkade mycket bättre. Jag gissar att på grund av att filmen var så massiv och gav så många intryck behövde jag se om den för att till fullo uppskatta den. Och jag tror att det blir exakt likadant med denna film. Jag ser fram emot att se om den.

Rollfigurerna är uppenbarligen lite mindre prioriterade än politiken i dessa filmer och det är absolut på minussidan. Man får väl ändå anta att Paul är huvudpersonen, men jag får trots det inte riktigt grepp på honom. Han är som bäst när han umgås med sina vänner i armén som Duncan och Gurney men det blir mycket svagare när denna film helt plötsligt ger en vajb av YA romance med Paul och Chani som två hormonstinna tonåringar ute i öknen. Jag förstår handlingen i filmens, men jag känner inte deras kärlek i magen. 

I slutet av filmen uppfattar jag det som att Paul blir mörkare, dystrare och framför allt farligare. Tyvärr tycker jag inte att Timothée Chalamet riktigt klarar av den biten av rollen. När han använder "the voice" mot Reverend Mother Mohaim känns det mer som att det är "the vocie" som är mäktigt än att det är Paul själv. Det är gimmicken, inte hans personlighet som är hotfull. Jag klurar lite på Jessica också, är hon ond, god eller mitt emellan? Det är lite oklart vad Bene Gesserit egentligen är ute efter, men jag antar att det visar sig i tredje filmen...

Filmens villains är däremot bra presenterade. Här står psykopaten Feyd-Rautha ut. Jag trodde först att han spelades av Bill Skarsgård men det var tydligen Austin Butler. Han gjorde det bra i vilket fall. Stellan är ungefär som han var i första filmen, tyvärr får vi inte se så mycket av honom. Javier Bardem som den religiösa fanatikern Stilgar var underhållande och stod för den lilla gnuttan humor som filmen bjuder på. 

Generellt sett skulle filmen mått bra av några långsamma och lugna scener där rollfigurerna bara hängde med varandra och på så sätt byggde relationerna från grunden. Denis skulle lagt in några "Joss"-scener helt enkelt.

Filmens actionscener var genomgående bra och barmhärtigt korta. Här visar Denis finess i att inte dra ut dem så förbannat mycket som tex i valfri superhjältefilm. Betyget blir högt och samma som jag gav Dune efter första titten, men jag tror som sagt att denna kan växa vid omtitt.

Betyg: 4/5


onsdag 13 mars 2024

The Beekeeper (2024)



The Beekeeper var tämligen given att ses. Jag gillar Jason Statham och det betyder ofta en helt klart duglig actionfilm. Och det är precis vad vi får här.

Statham gör aldrig bort sig, han är underhållande. I denna film spelar han en pensionerad agent som vänder sig mot systemet då han ser att det håller på att ruttna inifrån. Lite som när bisamhället dödar sin drottning när hon inte längre producerar nya ägg för att odla upp en ny drottning. Det är hårda bud.

Som ofta med dessa ensamma män emot en herrans massa poliser och andra agenter är det som bäst under första halvan då det fortfarande finns spänning kvar vad det är för fiende han ställts inför. Detta klarnar långsamt under filmens gång. Tyvärr är det som med hajen i Hajen där det är mer skrämmande innan man får möta monstret. Det är som mest skrämmande när det är vår egen fantasi som sätter gränserna för hur ond det kan vara. När vi får se hajen är den bara ett vanligt odjur. I detta fall blir fienden, hotet som skulle kunna sätta stakes i filmen, mindre och mindre ju längre in i filmen vi kommer och det får ändock ses som en klar miss i manus.

Statham bra. Jeremy Irons som del av the villains var bra men orimligt underutnyttjad. Spolingen som spelade spolingen och kvinnan som spelade hans mamma var svaga kort och lättglömda. Redan glömt dem. Och vad tusan gjorde Minnie Driver i denna film. I GoldenEye fick hon sjunga lite i alla fall...

Poliskvinnan och hennes lustige partner var underhållande. Något av en "angry cop, funny cop"-routine.

Allt som allt underhållning för stunden med lite plus på några mycket innovativa sätt som Statham tog sina fiender av daga. Blir en trea ändå.

Betyg: 3/5

Kolla gärna in vad herr Filmitch hade att säga om favoriten Statham. 

söndag 10 mars 2024

Veckans låt

Ok så har vi kommit till albumåret 1990. Vad har vi på detta sällsamma år egentligen?

Inleder med det mest självklara. Efter uppbrottet från Marillion släppte Fish sin första soloplatta Vigil in a Wilderness of Mirrors. Sista låten på albumet får nog fortfarande anses som en av hans allra bästa erbjudande. Väldigt bra lyrics.

Och till hösten drar han ut på sin avskedsturné efter cirka 45 års kämpande. Dags för den gamle att till slut få vila. Han och frun Simone kommer flytta ut till en ö i de Yttre Hebriderna. Coolt tycker jag.

Låten heter Cliché.

söndag 3 mars 2024

Veckans låt

Vi är klara med musikåret 1985 och fokus är nu på 1990. Vi kommer åter med Specialen om bästa albumen 1990 någon gång i april. Men före dess kommer Specialen handla om de bästa filmerna från förra året, det ljuvliga filmåret 2023.

Veckans låt spelades över sista scenen och in över eftertexterna i en av årets intressanta filmer.

Det är jazz, japp så är det. Från 1958. Jag lånar med stolthet från en av kommentarerna för veckans video:

"As soon as that trumpet comes in, you know it is Miles Davis........such a masterful piece of Jazz, so understated and so balanced.  If you can't love this music, I really feel sorry for you."

Artist: Cannonball Adderley
Album: Somethin' Else
Låt: Autumn Leaves



fredag 1 mars 2024

Golda (2023)



Morgonen den 6:e oktober 1973, på Yom Kippur som är den heligaste dagen i judendomen, anfölls Israel från söder och norr av flertalet arabiska stater under ledning av Egypten och Syrien. Målet var att förinta Israel. Yom Kippur-kriget pågick drygt 2 veckor, Israel vann och detta ledde indirekt till att Egypten skrev på ett fredsavtal med Israel på Camp David 1978.

Jag var mycket nyfiken på om filmen om Golda Meir kunde komma upp i samma nivå som Darkest hour om Winston Churchill under ett avgörande skeende under WWII. Svaret är tyvärr nej. Denna biografi är bra gjord och Helen Mirren i rollen som Golda är som förväntat delikat, men hon matchar förstås inte mästaren Gary Oldman. Filmerna är båda tajta och beskriver några nervpirrande dagar under ett intensivt skeende. De fokuserar dessutom mest på personerna bakom de kända namnen samt de interna samtalen i respektive ledningsgrupper.

Tyvärr når inte Golda upp till Darkest Hour och jag får fundera lite på varför den inte bli lika spännande även om den är engagerande nog. Jag tror att det handlar om filmhantverket och om filmernas "stakes". Insatserna var minst lika höga för Israel som det var för England när tyskarna pressade på. Klart högre till och med, men trots det kommer detta inte fram lika tydligt i filmen.

Ingen av filmerna visar något från striderna. I Darkest Hour behövdes det inte, men i Golda hade filmen antagligen höjts rejält om åskådaren hade fått klarhet i den taktiska situationen bättre. Här faller Golda på hantverket "tydlighet" i berättandet. Beskrivningen av inringandet av den egyptiska armén i Sinaiöknen fanns där men spänningen infann sig inte.

Tyvärr gör inte filmskaparna det tillräckligt tydligt vad som stod på spel heller för israelerna, total förintelse vid förlust. Tex tar de knappt upp hur nära Israel var att förlora mot syrierna i slaget om Golanhöjderna, Valley of Tears.

En annan sak som filmen inte löser lika bra som i Darkest Hour är tydligheten runt falanger och de olika åsikterna hos nyckelspelare i respektive War Room. I Darkest Hour har Churchill inte bara tyskarna att kämpa mot, han hade en intern fiende i Chamberlain och hans förslag att försöka få Hitler att sluta anfalla genom att lägga ner vapnen.

En sådan tydlig konflikt saknades i Golda. Jag kan tänka mig att det beror på att i verkligheten var det inte mycket att bråka om. Det fanns inga alternativ... Antingen vinna kriget, eller bli utplånade. En av filmens starkaste scener är när Golda ber sin assistent att skjuta henne om Tel Aviv faller, innan fienden kommer fram. Det nyktra och rättframma sättet hon ber om denna tjänst är allt annat än högtravande och pompöst, det är en enkel order baserad på mycket praktiska faktorer. Chilling... Det var en av få scener som de osade stakes om i filmen.

Jag hade också hoppats att filmen skulle handla lite mer om hjältarna som försvarade Golanhöjderna mot till synes orimliga odds. Men jag antar att det är en helt annan typ av film... Finns visst en israelisk tv-serie om detta som kom ut för några få år sedan.

Golda var ändå bra och den var intressant för dess historiska betydelse. Men inte så nervpirrande som en film om att balansera på knivens egg kunde ha varit.

Betyg: 3/5



onsdag 28 februari 2024

Dream Scenario (2023)


Dream scenario är en ganska intressant film som är ganska underhållande. Nic Cage spelar en man som börjar dyka upp i folks drömmar. Han är en halvtaskig forskare som jobbar som lärare på ett universitet och till en början blir han igenkänd, berömd och populär. Sedan börjar drömmarna förändras då han blir våldsam i drömmarna. Och över en nattsömn blir hans många fans världen över inte lika glada längre. Skiten träffar fläkten.

Nic Cages Paul är en ordinär man, en helt vanlig människa med svagheter som vi människor ofta har. Han är lite fåfäng och lapar därmed i sig av berömmelsen när den dimper ner i hans knä. Han har också ambitioner inom sin forskning men han prokrastinerar och idéer rinner ofta ut i sanden. Istället känner han sig bestulen på hans bästa idé av en forskarkollega och detta kränker honom svårt. Som hjälte i en film är han något av en anti.

Ja, men detta var ju lite intressant. Men tyvärr skrapade filmen bara lite på ytan om detta spännande drömfenomen. Filmen verkar egentligen endast vara intresserad av detta som en liknelse till att bli berömd på sociala medier och vad som händer när det omvända händer och monstret vänder sig emot dig - cancelled! Den frågan är också intressant, men jag kände aldrig att filmen var speciellt lämpad för att problematisera just den frågan. Då filmen blandade något magiskt eller sci-fi med ett verkligt problem som finns här och nu blev det varken hackat eller malet. Trots att sci-fi är väl lämpat för allegorier funkade det inte i detta manus.

Däremot hade det varit kul om den brytt sig mer om drömmandet och allt vad det betyder. Men icke. Det finns många bra filmer om Drömmen och det närbesläktade Minnet. Två ting som hjärnan kan göra lustiga saker med. Vi har Blade runner och dess uppföljare som ofta kommer upp så snart det handlar om intellektuellt intressanta filmer om drömmar, medvetande och själen. Sen har vi förstås crème de la crème av filmer i denna genre, Eternal sunshine of the spotless mind. Det är dags att se om den rackaren snart. 

Vår gamle vän Hitch har flera filmer om drömmar eller minnet. Jag minns särskilt Spellbound eller varför inte Vertigo! Tarsem Singh erbjuder lite modernare alster i The Fall och The Cell. Båda ljuvliga filmer om vad som kan hända i hjärnan hos oss människor.

Dream scenario blir en sådan där film som bara nästan når fram till mig. Likt en dröm förfaller den vag och utom räckhåll för mig hur jag än försöker nå fram till den...

Jag var inte helt betagen av filmen men jag hade kul när jag såg den och jag var hela tiden ganska nyfiken. Tyvärr var tredje akten filmens klart svagaste, något som många idédrivna sci-fi-filmer lider av, och den avslutningen talar emot filmen. Såvitt jag minns det i alla fall.

Nic Cage var helt ok, precis som alla övriga skådespelare, men endast Michael Cera stod ut i en liten roll. Allt annat var ljummet. Betyget blir helt ok.

Betyg: 2+/5

måndag 26 februari 2024

Shinypodden Special: Best Albums of 1985, part 2


Idag släpps andra delen av Shinypodden Special om de bästa albumen från 1985. Nu kommer vi äntligen få veta vilka album som var de mest minnesvärda från året. Och nej, det är inte The Smiths.

Länk till intervjun med Fish om Kay, kvinnan han skrev Misplaced Childhood om.

Niklas nämner ett liveframträdande från 1987 där Kate Bush har med sig David Gilmour. Ni hittar länk till det klippet i inlägget Veckans låt som publicerades igår.

Poddavsnittet hittar du där poddar finns, eller via länken här.

söndag 25 februari 2024

Veckans låt

Shinypodden Special intresserar sig just nu för albumåret 1985. Det andra avsnittet med top 5  kommer ut imorgon! 

En av 1985 års låtar fick bli Veckans låt nämligen Running up that hill av gudinnan Kate Bush.

Här har vi låten i dess puraste form, den officiella musikvideon dessutom, sedärja:



Under podden pratar Niklas om liveversionen då Kate spelar med sin välgörare David Gilmour. Jag fascineras av frisyren på bassisten. Quelle spectaculaire!



SPOILER ALERT Niklas!

Under 2022 seglade låten upp till topp på listorna på grund av dess flitiga användande i Stranger Things, season 4. Över 35 år efter dess release! Jag lämnar er med that scene...



Det är för övrigt något liknande detta The Wheel of Time skulle sett ut som när vi möter Ba'alzamon under inledningen av sagan. Dårarna som gör tv-serien är tyvärr så usla man kan vara...

fredag 23 februari 2024

Moonage Daydream (2022)



Som ett gammal Bowie-fan måste jag säga att Moonage Daydream var helt fantastisk. Jag har alltid gillat Bowie och min fascination för hans karriär och liv har bara ökat sedan han gick ur tiden 2016. När jag ser denna film blir det så tydligt att hans musik har sökt sig in i mitt innersta.

Filmen kan med fördel ses med hörlurar på och slå av textningen för bövelen så du inte blir spoilad på vilken sång som spelas. Det är ljuvligt att bara dras med och överraskas av låt efter låt som sköljer över en. Hela upplevelsen blir som en psykedelisk resa som om den vore regisserad av Salvador Dali.

Brett Morgens dokumentärfilm är egentligen inte en dokumentär utan snarare ett kollage där han låter Mr Bowie tala till oss från graven. Filmen är som en dröm man drömmer som vaken. Morgen ger oss ingen historisk kontext, berättarröst eller några nyinspelade intervjuer. Den består endast av arkivmaterial från livekonserter, tv-framträdanden, musikvideor och intervjuer med Mr Bowie.

Fokus ligger på 70-talet, de två stora turnéerna under 80-talet och de sista åren. Musiken hoppar fram och tillbaka lite men detta är framför allt en kronologisk berättelse. Morgen har fått tag på fantastiskt material för sin film. Vi får se den mytomspunna bortklippta sekvensen där Bowie gör en cover på Love me do under avskedskonserten 1973. Vi får se outgivet material från London under hans Isolar II-turné 1978. Filmen innehåller givetvis också en hel del från Let's dance och Glass Spider turenérna och det blir ett kärt återseende. 

Allkonstnären Brett Morgen har också mixat om flertalet låtar, strippade ner dem som Modern love, eller mixat ihop olika låtar som Memory of a free festival med Station to station. Generellt sett är det mycket bra mixat ljud och flera av live-upptagningarna låter bättre än tidigare släppta skivor. Quelle spectaculaire!

Mr Bowie var en filosof och han delar med sig av en hel del visdom i materialet vi får se, jag blir varm i kroppen och yr i huvudet mot slutet av den långa filmen. Bowie var en fin människa som hade insikter om många saker. Filmen avslutas fantastiskt och vi får två av hans allra mest ikoniska låtar över slutsekvensen av filmen. Dammigt i rummet så att det förslår...

En stark rekommendation till alla musikälskare i allmänhet och fans av Bowie i synnerhet. Betyget är givet.

Betyg: 5/5