Predator: Badlands (2025)

 

Dan Trachtenberg revitaliserade Predator-serien med Prey som kom ut 2022. Jag gillade den en hel del och har sett om den sedan dess. 

I somras kom han oannonserat ut med Predator: Killer of Killers vilket var en kuriosa för mig såsom animation och antalogi. I november kom så den emotsedda Predator: Badlands. Jag gjorde misstaget att tillåta mig ha ganska höga förhoppningar på filmen.

Tyvärr kan man nu konstatera att den har blivit "Disneyfierad". Den ursprungliga Predator från 1987 var barnförbjuden på alla sätt coh vis. Inte endast per våldet och allt blod, utan också avseende dialog, tonalitet och allmän ruffighet. Den senaste Predator-filmen har reducerats till en gullig barntillåten saga om vänskap. Besviken!

Tonalitet och sådant är en sak. En bra film ska funka oavsett rating, genre eller tonalitet. Tyvärr är detta inte en bra film. Jag köper miljöerna, fantasy, sci-fi och "horror"-inslagen. Men jag gillar inte att filmen om och om igen är så ologisk. Det är för slappt filmskapande. Även icke verkliga världar har sina egna logiska regler och filmer i dem måste förhålla sig till dessa regler. Annars raseras illusionen som filmen bjuder in till.

På plussidan har vi ett intressant filosofiskt drama mellan Thia och Tessa som taget från Isaac Asimovs böcker. Det är en typ av frågor som Alien-franchisen också berört flera gånger. Elle Fanning spelar de två robotsystrarna väl men vi har sett henne mycket bättre i andra filmer. Dessa roller passade inte henne så väl.

På filmens minussida kan den mest grova "Disneyfieringen" nämnas. Alla fiender var syntetiska humanoider vars innandöme var allt annat än röda. Trots allt grafiskt våld blev filmen som sagt barntillåten och det såg väldigt fånigt ut i mina ögon. 

Jag hade önskat att filmen antingen gått "all in" på sitt ursprung och gjort den brutal och R-rated, eller istället gjort om konceptet helt och hållet till ett intellektuellt science-fiction-drama om männsikans svagheter och värdet av samarbete och problematiseringen därom i filmens kontext. Men varken "hackat eller malet"...

Underhållning för stunden om tittaren checkar in sin hjärna vid entrédörren.

Betyg: 2/5

Ballerina (2025)

Ballerina eller som den salufördes From the World of John Wick: Ballerina utspelas samtidigt som den tredje John Wick-filmen. Den innehåller oändligt många actionscener där kvinna och män pucklar på varandra så in i helvete mycket. Det boxas, sparkas, sticks, skjuts, sprängs och bränns.

Jag gillade den första John Wick en hel del. Den påminner lite om Denzels bättre filmer The Equalizer som är en gnutta lite mer realistiska. Äh nej, inte ens den första John Wick är realistisk över huvud taget, men den är lite mindra "far out" än de senare i serien i alla fall. De övriga är ju snarare fantasy-filmer eller serietidningar på filmformat. 

Ballerina är likadan, lika totalt orealistisk även om den på ytan förefaller som om den kunde varit lite mindre. Men ack nej. 

Jag ville ändå se vad Ana de Armas kunde göra i rollen som den lilla flickan som vill hämnas mordet på sin far. Och vad ska hon då göra? Hon blir balettdansös såklart.

de Armas var mycket underhållande i den sista Bondfilmen No Time to Die. Där var hon kanske filmens mest uppfriskande inslag som den hemliga agenten som utgav sig för att vara nybörjare. Jag önskade se mer av henne.

Ballerina var ungefär som förväntat, ungefär som vilken John Wick som helst. Men det var kul att se en annan huvudperson (de Armas), och det var överraskande mysigt att se Keanu Reeves göra några inhopp i filmen. Lite som den gamle mästaren som delar med sig av sina erfarenheter för ännu en strid.

Faktum är att vissa av man mot kvinna fajterna var bättre än det flesta vi sett i John Wicks egna filmer. Jag tänker på sista akten i den lilla byn i snön, och speciellt fajterna i tunnlarna och de med eldkastarna. Ganska coolt faktiskt.

Betyg: 3/5  

Shinypodden - Castlepodden ep 5: Did you also draw a bubble bath?

Femte avsnittet av Castlepodden. Avsnittet har döpts till: Did you also draw a bubble bath?

Denna vecka avhandlar vi följande avsnitt:

• Huvudavsnitt: 3.18
• Temaavsnitt: 8.9, 8.20
• Firefly Corner: 3.1, 3.4, 3.9
• Prologer: 4.13, 4.17, 5.5, 5.8, 5.9

Nästa vecka avhandlas följande avsnitt:

• Huvudavsnitt: 2.16
• Temaavsnitt: 2.4, 3.11
• Firefly Corner: 2.6
• Prologer: 5.10, 5.17, 5.20, 5.21, 5.23

Podden hittas där poddar finns.

"Peril at End House" by Agatha Christie

Tom Adams cover art 1973

Publicerad 1932
Agatha Christies bok #12
Poirot #6

Bokens dedikation: "To Eden Phillpotts. To whom I shall always be grateful for his friendship and the encouragement he gave me many years ago."

Location: Den fiktiva kuststaden St. Loo på Cornwalls sydkust.

Innehåll: en manic pixie dream girl som någon vill mörda, mysterier, mysigheter

Revy - varning för spoilers!

Jag gillade denna bok mycket, en av de bättre jag läst. Poirot är på semester i Cornwall och med sig har han sin gamla vän Captain Hastings som är på besök från the Argentine. De bor på Majestic Hotel i kuststaden St. Looe. Miljön är inspirerad av Imperial Hotel i Agathas födelsestad Torquay, Devon. Jag jublar lite inombords när vi åter får träffa de två gamla vännerna. Inspector Japp dyker också upp på ett hörn med en mycket lustig lite scen när herrarna blir berusade.

Eftersom historien berättas av Hastings och han hänger med Poirot mest hela tiden blir det mer intimt om man jämför med tex The Mystery of the Blue Train där Poirot kom in sent i historien och ibland försvann under lägre partier. I Peril at End House träffar vi Poirot och Hastings på sida 1.

Relationen mellan Poirot och Hastings är mysig trots att Poirot (Agatha) är extremt otrevlig mot Hastings av och till. Poirot misstänker Challenger så snart han hör att Hastings gillar honom och går i god för honom. Poirot säger att Hastings alltid har dåligt magkänsla för sådant. Men å andra sidan beskriver Poirot Hastings i mycket fina ord någonstans i mitten av boken. Jag tror att det är mer Agatha som har problem med herrarna än vad de har själva. I Suchets adaption tonas detta ner betänkligt.

Agathaa böcker har hittills handlat om unga frejdiga singelkvinnor som tar för sig av världen med stor aptit. Efter läst förra boken (The Sittaford Mystery) började jag fundera på hur ofta detta skulle upprepas. Och redan här i nästa bok får vi en Manic Pixie Dream Girl i "Nick" Buckley. Nick utsätts för upprepade mordförsök. Men som med många andra tidiga romaner testar Agatha lite nya tricks och allt är inte som det verkar! 

Persongalleriet är mycket intressant där Nick och hennes BFF Freddie (Frederica) står i fokus. De hänger med ett gäng yngre herrar i en liten grupp som Poirot försöker förstå. Vi har Jim Lazarus konsthandlaren, Commander Georges Challenger som imponerar på Hastings som en helyllepojk och  Charles Vyse advokaten och Nicks kusin som dessutom är förtjust i henne. Under inledningen känns det som att detta är ett mysigt och "tråkigt" gäng men allt eftersom historien berättas framkommer de som mer och mer dekadenta och vi slutar i en härva med kokain, onda uppsåt och cynism. Agatha Christie tar mig från Astrid Lindgren till Bret Easton Ellis! 

Det är otroligt svårt att lösa mysteriet som förstagångsläsare. Men det finns faktisk en hel del ledtrådar som gör det möjligt. Detta trots några sidospår som endast är där för att förvilla, till exempel det australiensiska paret Croft. Den största ledtråden är nog att Poirot hela tiden muttrar att det saknas en pusselbit. Till detta har vi:

• Freddie nämner tidigt och flera gånger att Nick ljuger hela tiden, vi förväntas bortse från detta, men...
• Svårt att hitta motiv för någon av de misstänkta, Nick är uppenbarligen den som har störst pengaproblem...
• Både Nick och Maggie är nicknames för Magdala, ett familjenamn...
• Superkonstigt att Nick inte berättat att hon är ihop med Michael Seton...
• med mera...

Detta var en bok där en stor del av behållningen kom från mysteriet och lösningen som på ett förnurligt sätt låg inom räckhåll för mig som läsare. Men jag sökte inte lösningen aktivt så jag missade chansen. Om man bara hade stannat upp och följt pengarna hade man kanske kunnat lösa det. Den fanns där just bortom dina utsträckta fingrar!

Boken är bra helt klart, tajt miljö ljuvliga Cornwall, persongalleriet  klart intressant och ett mysterium som lockar.

First edition book cover UK 1932

The Naked Gun (2025)

En re-make av den gamla komedin Den nakna pistolen ramlade in under förra året. Var den verkligen nödvändig? Speciellt med tanke på att den gamla versionen sedan länge har passerat "bästa före"-datumet? Men, det kanske är just därför detta blev ett filmprojekt i och för sig...

Nåväl jag misstänkte att den skulle vara dålig men nyfikenheten dödade katten som de säger. 

Ska inte hålla er på sträckbänken. Detta var en riktigt usel film. Det var som jag befarat. Visst, jag drog på smilbanden några gånger men det var mest för att det var så urbota dumt. På det dåliga sättet.

Tyvärr har varken Liam Neeson eller Pamela Anderson den charm som behövs för att bära upp en komedi av detta slag, en avlägsen ättling till Airplane! och Jim Abrahams och bröderna Zuckers briljanta hjärnor.

Det är lätt att jämföra med re-maken av Fletch, det vill säga Confess, Fletch som kom ut 2022. Jag var mycket skeptisk till den också, men där lyckades Jon Hamm vinna mig över. Tricket var att inte kopiera Checy Chase och hans originalfilm från 1985. Nej, istället fick vi en annan Fletch, med annan energi och en film som var rolig och charmig på egna meriter, långt från ett försök att kopiera. En variation!

The Naked Gun kan knappast anklagas för att ha gjort något eget, än mindre något nytt. De öser på med referenser till originalfilmerna. De kör referenser för mycket, såklart. Det blir snart tråkigt och till slut nästan olidligt, när bristen på nya idéer blir som mest tydlig.

Men filmens största problem är ändock de två huvudpersonerna. Vem tusan kom på den idén? Liam Neeson funkar bättre när han hämnas på albaner för kidnappningen av dottern. Pamela Anderson? Ja, hon var med i Baywatch back in the day. Hon kanske behöver en nystart, men filmens regissör Akiva Schaffer är sannerligen ingen Quentin Tarantino...

Samtidigt är det kul med komedier trots allt. Det är lätt att ge dem chansen. Denna film kändes okeyish just när jag sett den men eftertankens kranka blekhet har fått mig att sänka betyget betänkligt. 

Betyg: 1+/5

Update:

Rolig dialog i filmen som bör lyftas.

Buffy-referensen: 

Frank Drebin Jr.: What is that?
Beth Davenport: What?
Frank Drebin Jr.: That. That's my TiVo that I lent you yesterday so that you could watch season 1 of "Buffy." So that you could start getting my references.
Beth Davenport: I know that, Frank.
Frank Drebin Jr.: And I specifically told you not to plug it into the Internet.
Beth Davenport: Oh.
Frank Drebin Jr.: "Oh"? That's an Ethernet cord going from my TiVo directly into your router, where the Internet comes from!
Beth Davenport: I was just trying to plug it into the electricity.
Frank Drebin Jr.: And now they might be expired. That means gone! No musical special. No Xander. No Spike. No Cordelia Chase. No Daniel "Oz" Osbourne. No Willow-meets-her-doppelganger episode. Nothing!

Broncos-referensen:

Frank Drebin Jr.: Excuse the mess. I, uh... I haven't had the heart to clean since my wife died.
Beth Davenport: My condolences. How did she pass?
Frank Drebin Jr.: Great, 50 yards easy. Arm like a cannon... and then, she died. So we'll never know if she'd go pro. She was the sweetest woman I've ever known.
Beth Davenport: She sounds like a saint.
Frank Drebin Jr.: Or maybe a Bronco or a 49er. We would have been happy with any team, really... anyone but the Browns.

Shinypodden - Castlepodden ep 4: I know the perfect costume for you

Fjärde avsnittet av Castlepodden. Avsnittet har döpts till: I know the perfect costume for you.

Denna vecka avhandlar vi följande avsnitt:

• Huvudavsnitt: 6.10
• Temaavsnitt: 6.5, 4.14
• Firefly Corner: 6.20
• Prologer: 3.23, 4.2, 4.6, 4.11, 4.12

Nästa vecka avhandlas följande avsnitt:

• Huvudavsnitt: 3.18
• Temaavsnitt: 8.9, 8.20
• Firefly Corner: 3.1, 3.4, 3.9
• Prologer: 4.13, 4.17, 5.5, 5.8, 5.9

Podden hittas där poddar finns.

 

The Thursday Murder Club (2025)

Tänk vad lockande det kan vara med en mysig "murder mystery"-film. Här har vi "pensionärerna" Helen Mirren, Pierce Brosnan, Ben Kingsley och Celia Imrie som löser både "cold cases" och som det visar sig även dagsaktuella diton.

Gruppen kallar sig The Thursday Murder Club som är en kärleksfull blinkning till Agatha Christies The Tuesday Club Murders. Det var den samling av noveller med Miss Marple som i UK heter The Thirteen Problems.

Filmen bygger på böcker av brittiske TV-mannen Richard Osman, den roliga domaren i Pointless. Han är lite som en fattigmans Stephen Fry. Filmen regisseras av Chris Columbus så vi allt som behövs för en supermysig film. 

Helen Mirren som den knivskarpa och envisa tanten med ett mystigt förflutet är såklart jättebra, det var givet. Sedan har vi numera silverryggen Pierce Brosnan som gammal fackpamp som gillar West Ham och vars son var en framgångsrik boxare före skadan. Han spelar på gränsen över men det funkar i denna miljö. Ben Kingsley spelar den bokälskande och intellektuelle Ibrahim med bravur. Min favorit var dock Celia Imrie som klubbens nya medlem Joyce, hon som bakar goda tårtor. Intressant karaktär.

Policerna de Freitas (Naomi Acki) och DCI Hudson (Daniel Mays) stod för mycket av filmens humor. Uppskattar blandingen mellan mysterie, lite allvar och en stor portion humor, à la Only Murder in the Building. David Tennant var också njutbar som en av filmens villains Ian Ventham.

Filmen är välproducerad, Chris Columbus gör vad Chris Columbus gör. Men samtidigt är det en Netflix-produktion och den känns ibland som en tv-film eller varför inte ett pilotavsnitt för en tv-serie. Detta är antagligen också vad Netflix tänker på, en serie, då denna film bygger på Osmans debutbok i serien och det faktum att det finns fem böcker än så länge om de käcka pensionärerna.

För mig var detta perfekt, som handen i handsken. Brittiskt, snällt, okomplicerat och mysigt helt enkelt. Kommer långt med det.

Betyg: 3/5 

The Woman in Green (1945)

SVT hade några gamla Sherlock Holmes-filmer i höstas och jag slog till på en av dem, Kvinnan i grönt. Med korta 78 minuter var den som en munsbit jämför med vissa filmer av idag. Filmen bygger på material från Conan Doyles noveller The Final Problem och The Adventure of the Cardboard box. 

Detta är den elfte av fjorton Sherlock Holmes-filmer med Nigel Rathbone som Sherlock och Nigel Bruce som Dr. Watson. Stilen är gammaldags och bildkvaliteten är undermålig. Men filmen är lite småputtrigt trevlig ändå. Perfekt en kväll i vintermörkret när mysig matiné eftersöks. 

Jag har inte läst Conan Doyles texter så jag kan inte säga så mycket om hur bra adaptionen är. Men jag blir inte överraskad när jag såg att filmen bygger på två noveller. Handlingen känns lite splittrar, dels jagar de en seriemördare (lös baserad på The Adventure of the Cardboard box), dels Holmes och Watson mot Moriarty (löst baserat på The Final Problem). Jag gissar att det hade blivit bättre om de hade gjort en film per förlaga istället.

Skådespeleriet var helt ok, huvudpersonerna kändes invanda i sina roller (elfte filmen!), och miljöbeskrivningarna likaså även om budgeten inte tillät några excesser där. Jag är inte helt förtjust i slutet med hypnostricket, det kändes lite slappt.

Nu undrar jag mest vilka av de fjorton filmerna i filmserien som är bäst. Kommentarer och tips välkomnas.

Betyg: 2/5

Shinypodden - Castlepodden ep 3 Må förmögenhet vägleda dig

Tredje avsnittet av Castlepodden. Avsnittet har döpts till: Må förmögenhet vägleda dig

Denna vecka avhandlar vi följande avsnitt:

Huvudavsnitt: 5.6

Temaavsnitt: 5.6

Firefly Corner: 5.6

Prologer: 3.5, 3.7, 3.19, 3.20

Nästa vecka avhandlas följande avsnitt:

Huvudavsnitt: 6.10

Temaavsnitt: 6.5, 4.14

Firefly Corner: 6.20

Prologer: 3.23, 4.2, 4.6, 4.11, 4.12

Shinypodden hittas där poddar finns.

Sisu: Road to Revenge (2025)

Sisu: Road to Revenge är precis vad man förväntar sig, en extremt våldsam film som är så överdriven att det känns som att titta i en serietidning. I den första filmen Sisu från 2022 dödade Aatami nazister, här i uppföljaren har andra världskriget tagit slut och nu är det ryska soldater han massakerar.

Man kan inte annat än älska hur Jalmari Helmander spänner bågen med sina filmer. Der är genrefilm när det är som mest utstuderat och det är då det är som bäst. En film som denna ska inte vara som en föreläsning om moral, en analys av vår hjältes inre eller ett balanserat problematiserande där båda sidor ska belysas och förstås. Nej, här är finnarna de goda och ryssarna de elaka, grymma och onda. Speciellt Dragunov som är ondskan personifierad.

En Planes, Trains and Automobiles i Finska Karelen med våld, ond bråd död och en efterlängtad hämnd kommer man långt med i perspektivet verklighetsflykt. 

Jag uppskattar dessa genrefilmer som våra nordiska grannar verkar så bra på, i denna serie är det Rambo-våld, tidigare har vi sett naturkatastrofer i massor, zombie-splatter och stenhårda kriminalare. Sverige gnetar på med moraliserande diskbänksrealism, generiska polisfilmer och en och annan pajaskomedi.

Svagheten för en så extrem film som denna är dock att djupet i filmen är tunnare än smörlagret på mackan när smöret nästan tagit slut. Det blir inte så mycket karaktärstudie eller innerliga relationer. Vilket inte heller hade beställts. Men då blir ändock känslan efter titten lite: Jaha, det var det...

Respekten för att filmen, som är vad den är, finns där ändå. En trea!

Betyg: 3/5