fredag 3 februari 2023

Decision to Leave (2022)



Konsten att göra en kärleksfilm utan dialogen "I love you". Park Chan-woos nya film Decision to leave är en lågmäld och långsamt berättad polisthriller. Den är långt från hans utstuderat våldsamma filmer likt genombrottsfilmen Oldboy från 2003.

Filmen följer den milde och moraliske polisen Hae-joon (Park Hae-il) som blir hopplöst förälskad i Seo-rae (Tang Wei), änkan till ett mordoffer som han utreder. Hon blir snart en av de mest misstänkta mördarna i utredningen.

Filmen är snyggt filmad och den tar sin tid att mödosamt ta sig fram till det fruktansvärda slutet. Jag var mer eller mindre förvirrad över handlingen hela filmen igenom. Den hoppar i tiden och gör allt för att hålla oss åskådare okunniga om vad som egentligen hänt och hur. Men trots detta pusseldeckarupplägg är mordens lösningar mer eller mindre oväsentliga. Detta är i första hand en djup kärleksfilm förklädd till en Martin Beck-deckare.

Jag gillade stämningen i filmen och saknade inte det extrema våldet speciellt mycket. Ibland funkar det bra men i en tät thriller som denna var det mer spännande att följa hur relationen mellan våra två huvudpersoner utvecklades på det mentala planet. Det var som en fajt dem emellan där jag varken förstod vilka stakes som låg i potten eller vilka verktyg de använde sig av. En hel del av filmens behållning kom till mig när jag tänker på filmen i efterhand.

Nu några ord om slutsekvensen...

Men först en varningens ord, spoilers ahead. WARNING! SPOILERS!

Båda två älskade varandra men det var omöjligt för dem att bli ett par. Hae-joon visade sin kärlek på ett entydigt sätt i sitt handlande. Hur Seo-rae visade det blev mer isande. Hon ville att hon skulle bli ett av hans olösta fall, aldrig glömd, för alltid sitta på hans vägg med foton på de olösta fallen...

Hae-joon kompromissar med allt han är som polis när han låter Seo-rae gå fri från mordet på hennes första make. Han gör våld på sina principer och hon vet att det var lika tydligt som att säga "I love you". Han ber henne att kasta den fördömda telefonen i havet så att den aldrig kan hittas igen. Hon gjorde inte det men efter det andra mordet gjorde hon det med sig själv istället. I en av filmårets mest ruskiga sekvenser låter hon sig själv begravas levande i sanden under havsytan. Som han hade instruerat henne... Hon försvann i havet för att aldrig bli återfunnen, Hae-joon kommer aldrig få veta vad som hände med henne. Starkt. Mörkt.

Betyg: 4/5




torsdag 2 februari 2023

In the Mood for Love (2000)

In the mood for love var en film som länge stått i min hylla och längtat efter att bli sedd. Och nu när systersonen Måns startat läsa filmvetenskap och filmen var med bland filmerna de ser under introduktionsavsnittet var det så dags för mig att ta mig an filmen. Efter titten pratade vi om filmen i första avsnittet av Shinypodden Filmskolan.

Jag hade höga förväntningar på denna film, en film som ofta kommer högt upp i listor över de bästa genom tiderna. Men tyvärr blev jag inte så indragen eller engagerad i den bitterljuva kärlekshistorien som jag hoppats. Det kan ha att göra med oket av höga förväntningar, vem vet. Däremot tror jag inte att detta är en film som "sågs för sent", nej den är mer eller mindre tidlös så den ska kunna ses när som helst. 

Det är snarare Wong Kar-wais stil som håller mig på avstånd. Det är väldigt mycket stil över innehåll upplever jag. Jag som åskådare blir inte inbjuden i parets liv, vi förblir åskådare på avstånd. Vi ser de två huvudkaraktärerna lika mycket bakifrån eller på avstånd som att kameran bjuder in oss in i deras personliga sfärer. 

Skådespelerier är ypperligt med en otroligt vacker Maggie Cheung som Mrs Chan och en likaledes "dashing" Tony Leung som Mr Chow. Jag kan inte annat än jämför med en av mina absoluta favoritfilmer Brief encounter. Filmerna har mer eller mindre samma story, det handlar om oförlöst omöjlig kärlek, längtan, meningen med livet och platonisk kärlek. Men där In the mood for love håller oss som iakttar paret på en armlängds avstånd bjuds vi in till det innerst i Brief encounter. För mig var det i alla fall en enorm skillnad i filmupplevelse. 

Klippningen i In the mood for love var också ivrig, ibland över gränsen till för hetsig. Självklart ett artistiskt val som jag inte är god nog att bedöma rent filmtekniskt, men det tog mig ut ur filmupplevelsen som en distraktion av det slaget ibland gör. Det kommer inte på plussidan i slutsummeringen.

Intressant nog visar båda filmerna upp mästarklass i filmfoto. David Leans fyrtiotalsfilm är filmande i bländande vackert svartvitt foto, medan Wong Kar-Wais film är som en orgasm av starka färger som starkt påminner mig om David Lynchs filmer. Jag älskar båda filmernas foto och de bevisar att det är helt andra saker än valet mellan färg och svartvitt som avgör om en film är snygg eller ej. Den frågan är helt klart icke svartvit!

Ok, så jag blev inte "blown away" av In the mood for love. Istället lämnas jag att drömma om att Brief encounter dyker upp under filmstudierna senare i vår. Men vem vet?

Betyg: 3/5

Måns och jag pratar om filmen i Shinypodden Filmskolan, lyssna här eller prenumerera på podden!





onsdag 1 februari 2023

I lifvets vår (1912)



Denna svenska stumfilm ingick i Måns introduktionskurs på filmstudierna. Han och hans studiekompisar fick se filmen med livemusik framförd av en pianist. Som vi hörde Måns berätta i podden blev den en fantastisk filmupplevelse. Jag har själv hänförts av Victor Sjöströms The Scarlet Letter på Cinemateket där nyskriven musik framfördes live i salen, en mäktig upplevelse.

Men nu när jag såg I lifvets vår via youtube var det i en helt tyst version. Det blev en ny upplevelse och tyvärr inte en positiv sådan. Det var bisarrt svårt att hänga med och fokusera på filmen då den var helt tyst. Till slut satte jag på The Cures Disintegration på cd-spelaren när jag såg klart filmen. Det gick lite lättare med bakgrundsmusiken...

Det positiva är att detta är den tills nu äldsta spelfilm jag sett vilket var spännande i sig. Filmen var dock inte speciellt bra. Det är som en teater i tre akter med några få scener filmade utomhus. Kul att se gamla bilder från Stockholm. Jag tror att jag såg slottet skymta förbi i bakgrunden någon gång.

Handlingen är utmanande då den har inslag av incest som dessutom passerar helt okommenterat, dvs det verkar inte varit där för att problematiseras, det bara finns där. Det var väl andra tider då, drygt 110 år sedan. Filmens huvudperson är den vackra operasångerskan Gerda som återvänder till sin hemstad Stockholm och firar triumfer. Detta är filmens tredje akt. Vi får först följa henne som ung, cirka 7-8 år, då hennes mor dör i sjukdom och hennes biologiska pappa inte vill ha henne och hon hamnar i klorna på en elak kvinna som tvingar lilla Gerda ut på Stockholms gator för att tigga. Handlingen får en att tänka på Oliver Twist.

Under andra akten följer vi Gerda tio år senare då hon bor hos en vänlig dam och hennes son som är tio år äldre än Gerda ungefär. Denna del handlar om en falsk uppvaktare som Gerda nästan gifter sig med innan hon flyr förtvivlad över fästmannens otrohet.  

Till sist sluts cirkeln när Gerda återvänt till Stockholm ytterligare tio år senare. Hennes biologiska far känner inte igen henne och vill uppvakta henne. Ouch. Däremot känner hennes styvbror igen henne och han vill gifta sig med henne vilket också blir det lyckliga slutet.

Som sagt, filmens handling är svårförstådd. Jag väljer att se den som den vore en saga från det antika Grekland.

Filmen är helt ok för sin ålder men absolut inte mer. Egentligen var den ganska långtråkig och det hela hjälptes inte av att textkorten mellan scenerna var långa och förklarande och svåra att tyda. Versionen på youtube var textad på engelska vilket behövdes.

En intressant trivia om filmen är att alla de tre skådespelarna i de manliga huvudrollerna senare kom att bli kända regissörer. Vi såg Victor Sjöström som styvbrodern, Georg af Klercker som den biologiske pappan och Mauritz Stiller som den otrogne fästmannen.

Betyg: 2/5

Lyssna på mitt och Måns snack om denna film i Shinypodden.

tisdag 31 januari 2023

Mannen Utan Minne (2002)

 

Mannen utan minne är en störtskön "deadpan comedy" av den finske regissören Aki Kaurismäki. Detta var den första filmen från honom jag sett och det var en tämligen angenäm upplevelse. 

Filmen följer M som anländer till en stad per tåg, blir nedslagen och rånad på id-kort och pengar och vaknar upp på sjukhuset med total minnesförlust. Han vinglar ut i samhället och hamnar i en lite community av hemlösa som bor i skjul i ett bortglömt hamnområde. Där finns en massa sköna karaktärer som killen som bor i en soptunna, familjen med den slarvige fadern och den lokala ordningsvakten som tar betalt av de hemlösa för att de bort där de bor. M försöker få jobb men hindras av att inte ha en identitet; ett namn, en adress, ett personnummer, ett bankkonto. Han blir vän med en kvinna i Frälsningsarmén, får jobb på deras second hand-butik och blir manager för deras lilla orkester som spelar gudfruktiga sånger. Som manager öppnar han ögonen och öronen för bandet för rock´n´roll och de utvecklas till allas belåtenhet. 

Filmen har en speciell ton och känsla. Allt spelas fullt gravallvarligt som om filmen vore ett realistiskt drama, men samtidigt visar den upp en förvrängd eller förstärkt verklighet som gör att filmen inte känns som ett rent drama ändå. Det är till exempel svårt att förstå vilket år den utspelas, på femtiotalet eller nutid (2002)? Båda kanske? Sen poppar det upp fler och fler surrealistiska scener som får mig att dra paralleller med David Lynch. Till slut landar jag i en högt stiliserad surrealistisk dramakomedi. Just att skådespelarna och regissör sätter en så allvarlig ton gör det lite lurigt. Dessutom känns många scener under filmen som en transportsträcka i berättelsen, men mot slutet inser jag att det är det som är filmen. Handlingen är hur karaktärerna lär känna varandra och gemenskapen de känner.

Mannens eskapader med orkestern höjer filmen mycket. Var och vartannat musikframträdanden står ut som favoritscener i filmen och de höjer den rejält. I övrigt är det en fin film, en film som först förbryllar mig men som till slut gör mig varm i magen och bröstet.

Betyg: 3/5

Lyssna på diskussion om filmen i säsong 12 av Shinypodden.




måndag 30 januari 2023

Shinypodden säsong 12 - Filmskolan



Idag drar vi igång en ny säsong av Shinypodden. Vi ska tillbaka till skolan! 

Shinypodden Filmskolan med Måns och Henke. Vi kommer följa Måns under första terminen av hans  filmstudier och behandla de filmer Måns och hans kompisar sett under veckan.

Studierna inleds med en kortare introduktion där filmbegrepp åskådliggörs och diskuteras. Detta för att lära studenterna fackspråket som behövs för vidare analys av film. Under introduktionen visas en vild blandning av filmer, ålder och typer skiftar hejdlöst. Under resten av terminen kommer kursen gå igenom filmhistorien i kronologisk ordning.

Första veckan bjuder oss på tre filmer. Först ut är Aki Kaurismäkis underfundiga Mannen utan minne från 2002, sedan kör vi den svenska stumma stumfilmen I lifvets vår från 1912 och sedan avslutar vi med Kar-Wai Wongs hyllade In the mood for love från 2000.

Lyssna på här eller varför inte prenumerera på Shinypodden i din pod-app? 

fredag 27 januari 2023

Tár (2022)

 

Tár är en fantastisk film för oss som kan uppskatta att gå på konserter på Berwaldhallen och se klassisk musik framföras av en symfoniorkester. Denna långa film uppehåller sig runt repetitionerna av Mahler femma som ska vara pricken över i:et för huvudpersonens karriär, den sista av Mahlers symfonier i cykeln med den kända orkestern i Berlin... 

Vem är, eller närmare bestämt vad är Lydia Tár? Och vad är filmen Tár? Båda frågorna är intressanta. Och jag har en tolkning på filmen som jag inte hört om på några poddar som recenserat filmen!

Lydia Tár är en fiktiv gigant inom den klassiska musiken. Hon är chefsdirigent för Berliner Philharmoniker. Hon är en världsberömd artist, en riktig stjärna. Hon är också hård, målmedveten, elak, egocentrisk och något av ett asshole. Missförstått geni, elak elitist eller helt enkelt psykopat? Frågorna rumlar runt i huvudet på mig under och efter titten.

Vad filmen är är faktiskt minst lika svårt att beskriva. Vid en hastig blick förefaller den vara en nutida kommentar om ”Mee too” och "cancel"-kulturen där man bytt på könet på rovdjuret. Men regissör Todd Field ger oss inte några svar vad Lydia Tár egentligen gjort sig skyldig till. Det antyds och görs troligt att hon groomar unga kvinnliga musikers som hon sedan förför. Men filmen bryr sig inte om att reda ut detta. Åskådaren lämnas att undra och spekulera i max 280 tecken. Just som det ofta är i verkligheten.

Vid en närmare titt handlar filmen om makt. Inget antyder att Lydia drabbas av kåtslag och förför sina adepter på grund av ruset. Jag kan inte komma på en enda scen i filmen som upplevs som speciellt sensuell. Lydia är en elitist och något säger mig att det är speciellt de som har magnifik talang som hon dras till. Som om hon ville skörda deras musikalitet, ungdom eller hela deras framtida karriär inom den klassiska musiken. Lydias fru Sharon (Nina Hoss) anklagar också Lydia för att alla mänskliga kontakter hon haft är en transaktion av något slag. Förutom relationen till parets dotter. Där ser man skymten av en person bakom masken "Lydia Tár".

Men om detta nu är handlingen varför känns filmen som en spökhistoria? Den blir mer och mer ruggig desto längre den går. Stämningen kan närmast jämföras med den smygande terrorn i Aronovskys Black Swan. Är detta en spökfilm eller finns det någon annan förklaring? Hmmmmm.

Först och främst tror jag inte att det är en spökfilm. Men hur kan då Lydias före detta adept och älskarinna (?) Krista Taylor dyka upp i hennes lägenhet om och om igen? Speciellt med tanke på att Krista just begått självmord efter att blivit motarbetad i sin karriär av Lydia... "Krista är en besvärlig person" sprider Lydia till alla som skulle kunna anställa henne.

Till slut hittade jag en Slate's artikel som var inne på samma spår som jag och till min förvåning och glädje hade han till och med "screen shottat" fram bildbevis på att Krista hemsökte Lydia i Berlin. Dessa små glimtar av Krista inne i Lydias lägenhet såg jag inte själv!

Tolkningen är att andra halvan av filmen utspelas i Lydias huvud, à la "Mulholland Dr."-style. När hon ramlar i stentrappan och slår sig halvt fördärvad i huvudet kan filmen switchat till hennes inre resa. Då får vi se hennes ångest och skuldkänslor göra sig påminda. Det kan också förklara de mer och mer bisarra scenerna som avslutar filmen som obemärkligt gått från ett drama till en spökfilm till en surrealistisk helvetseresa mot slutet. Hur man ska tolka den sista delen i Asien vet jag inte riktigt men det var kanske som att komma hem för henne, långt från uppmärksamheten, uppståndelsen och alla ofrånkomliga krav. Hon fick vara med sin musik i sitt esse med dirigentens pinne i handen.

Fascinerande film. Uppenbart att Cate Blanchett gör något extraordinärt i filmen. "Master class" i skådespeleri... Kan vara värt att ses om någon gång.

Betyg: 3/5

Krista på Q&A med Lydia i inledningen

Lydia hör Kristas dödskrik?

Krista står i skuggorna i Lydias sovrum

Krista står bakom dörrgaveln...

Slump att Lydia fastnar för massös nr 5? Mahlers femma...

onsdag 25 januari 2023

The General (1926)



Buster Keaton var en av de största stjärnorna under stumfilmstiden. Men då Chaplin fokuserade på komedi och drama blev det actionfilm med egenhändigt utförda stunts för Keaton. Trots att han har en självklar plats i filmhistorien hade jag inte sett någon av hans filmer och det var en blindspot och något av en skämskudde för mig. Men så hade Carl med denna film på sin Sight & Sound-lista och då blev det dags för mig att se filmen!

Keaton spelar lokföraren Johnnie Gray under det amerikanska inbördeskriget. Han uppvaktar sitt hjärtas dam Annabelle men missförstånd uppstår efter att han inte blir antagen till armén, då de hade bättre nytta av honom att köra tåg med förnödenheter till fronten. När de elaka nordstatarna stjäl hans älskade tåg The General och dessutom kidnappar Annabelle därtill måste Johnnie dra ut i krig ändå. Han infiltrerar motståndarnas armé, stjäl tillbaka sitt tåg och befriar Annabelle. Sedan måste de fly med tåget söderut genom frontlinjen med nordstatarna hack i häl.

Trots den galna handlingen bygger faktiskt filmen på en verklig händelse från inbördeskriget, "The great locomotive chase". Lustigt nog har Keaton ändrat rollerna mellan Nord och Syd vilket kanske kan förklara varför filmen inte var speciellt uppskattad under sin samtid.

Filmen är frejdig för att uttala sig milt. Det är en del drama och romantik men mest av allt fokus på actionscener och galna stunts som utförts av filmens stjärna. Humorn i filmen är lågmäld, långt från den överdrivna "slap stick" som till exempel Chaplin föredrog. Detta gör filmen intressant på ett oväntat sätt. Det finns scener som korsar gränsen slapstick men mestadels är det sansat, en "deadpan comedy"-stil som jag kan uppskatta.

Focus är ändock på stuntsen och actionscenerna. Keaton köpte till och med ett helt tåg som crashades ner i en flod via en brinnande bro, och filmen var därmed givetvis den dyraste filmen i historien när den filmades. De pengarna ser man på duken!

I en era före specialeffekter och före man lärt sig att klippa film så att åskådaren luras var det upp till Keaton att planera, repetera och utföra stuntsen själv. Det finns många anmärkningsvärda i filmen men två scener sticker ut i minnet. Dels när han blivit avvisad av Annabelle i inledningen av filmen och han sätter sig på en hjulaxel på utsidan av loket. När tåget åker framåt åker Keaton upp och ner som på en gungbräda. Keaton rör inte en min, Johnnie är ju djup försjunken i tankar om Annabelle. Underbar scen. 

Den andra scenen är smått fantastisk. Keaton längst fram på grillen av ett tåg. Fienden har kastat stora stockar framför loket för att få det att spåra ur. Keaton hoppar av för att röja men spåret men hans tåg rullar för fort så till slut sitter han längst framme på tåget med en stock i famnen och måste kasta den ner på änden av en annan stock framför tåget så att båda stockarna flyger ut åt sidan och lämnar spåret tomt. Hur han lyckas med detta i en obruten tagning är obegripligt, smått genialt!

Detta var en fascinerande film som jag gillar men kanske inte älskar efter första titten. Jag har hög respekt för svårighetsgraden på stunten och actioninnehållet. Däremot var jag inte lika betagen i dramat eller kärlekshistorien. Jag tror inte att dessa saker var i fokus för Keaton men det är ändå helheten jag bedömer. Jag tror också att filmen med fördel kan ses om och jag misstänker att det kommer finnas skäl till att göra det i en snar framtid.

Betyg: 3/5 

Filmen diskuteras i Shinypodden Special Sight & Sound 2022 (del 1).






måndag 23 januari 2023

Shinypodden Special - Sight & Sound 2022, del 2



Andra delen av Specialen där vi gjort egna listor över "The greatest movies of all time" à la Sight & Sounds tradition. I första avsnittet inledde vi vår resa genom filmhistorien. Här i del 2 fortsätter vi via 90-talet ända fram till nutiden. Vi avslutar programmet med den handfull filmer som återkommit på fler än en av våra fyra listor.

För prenumeranter av Shinypodden kommer Specialen via flödet. Annars kan ni lyssna och njuta av avsnittet här.

Ni är också välkomna att kommentera avsnittet här på bloggen.

onsdag 18 januari 2023

Vitamin Sea (2019)



Vitamin Sea är en irländsk dokumentär om ett gäng havssimmare. Vi får följa en handfull människor som ensamma eller i grupp simmar i det salta havet mer eller mindre varje dag. De har alla olika skäl eller orsaker som gjort att de valt att simma men alla vittnar om förbättrad hälsa och lycka över simningen.

En man har blivit förlamad från midjan och nedåt i en bilolycka. Han och hans fru simmar i havet där han känner sig fri och stark. En äldre dam lärde sig simma som vuxen och fortsatte av bara farten i glädjen över att kunna simma. En äldre herre fann efter hans fru gått ur tiden tröst och sällskap i en grupp gubbar som ses för ett morgondopp varje dag oavsett hur dåligt vädret är. Filmen följer några fler simmare. Kanske den mest gripande historien var den om en ung man som simmade med hans två bästa vänner som en helande rit för att behandla sorgen efter att hans unga fru hastigt gått bort i sjukdom.

Filmen var sävlig men intressant nog för att dess korta löptid flög förbi. Naturen på västra Irland är givetvis spektakulär med Atlanten som böljar in västerifrån. Några av personerna utgick från havsvikar men de flesta hade access till havet från byarna de bor i. Någon bytte om till badkläder hemma och strosade ner till kajen i morgonrock som om han bodde på hotell. Så olika liv folk lever.

Intressant och tankeväckande film om havets, och kanske saltets, helande effekt. Det var oklart om det var vitaminerna i havet, motionen, sällskapet eller rutinen som gav de största hälsoeffekterna, men det verkade funka alla fall.

Betyg: 3/5

Dokumentären visades på SVT Kunskapskanalen men den verkar ha tagits bort från dess play. 

måndag 16 januari 2023

Shinypodden Special - Sight & Sound 2022, del 1



Specialen är tillbaka! 

Johan, Carl och Niklas gästar mig då vi har skapat våra egna "Sight & Sound"-listor över de tio "greatest films of all time".

Vi inleder med att prata om Sight & Sounds listor rent generellt sett, samt studerar den nya ettan lite mer i detalj.

Specialen delas upp i två delar där nästa del kommer på måndag om en vecka. Detta avsnitt tar oss på en filmhistorisk resa från 1920-talet till 1980-talet. 

Alla prenumeranter av Shinypodden får avsnittet i sina flöden, annars kan ni lyssna här