"Ordeal by Innocence" by Agatha Christie

Tom Adams omslag 60- och 70-talen

Publicerad 1958
Agatha Christies mysteriebok #51
Poirot #8

Location: Herrgården Sunny Point nära den fiktiva staden Drymouth i Devon.

Innehåll: Ett psykologiskt drama blossar upp när ett två år gammalt mordfall inom familjen Argyle, som troddes vara löst, öppnas upp igen.

Revy

Jag och Frans bryter nu ordningen och hoppar fram 23 år i tiden tillår 1958 då Agatha publicerade mysterieboken Ordeal by Innocence (sv. Prövad oskuld). Under sommarsemestern drar jag till England och beöker Frans. Under visiten kommer vi göra en utflykt med några nätters övernattning till Darthmouth, Devon. Vi ville läsa och senare podda om böcker som utspelas i grevskapet och bröt därför vår strikt kronologiska resan genom Agathas bibliografi.

Jag var mycket nyfiken på hur Agathas stil hade förändras när det gäller form, tonalitet eller annat under det långa tidshoppet. Jag kunde direkt efter de första kapitlen konstatera att det hade skett ganska tydliga förändringar. Borta är den lekfulla och lättsamma stilen som jag förknippar med hennes tidigaste böcker. Inledningen av boken är tung och en tryckande stämning infann sig redan på första sidan. Det kändes nästan klaustrofobiskt och jag anade oråd som om det var starten av en skräckroman.

Att kalla den för en skräckroman skulle kanske böja på genregränser men inom psykologins värld kan den nog kallas för det ändå. Fokus i boken ligger inte enkom på "who dunnit?" utan på psykologin under ytan hos dramats aktörer.

Notabelt är att vi inte har någon av de vanliga detektiverna som Poirot eller Miss Marple att hålla i handen. När de kända detektiverna är med förväntar jag mig att mysteriet kommer bli löst. Här har jag ingen sådan snuttefilt att förlita mig på. Jag inser att jag balanserar på en slak lina utan något säkerhetsnät som kan stoppa fallet.

I Ordeal by Innocence har vi inte ens en enskild huvudperson som utreder fallet. Detta gjorde att jag en lång bit in i boken trodde att vi inte skulle få något svar om vem mördaren var, och jag såg fram emot ett helt öppet slut till och med. Nu blev det inte så.

Mordet i fråga är på Rachel Argyle, mamma till fem adoptivbarn och gift med Arthur Argyle. Barnen är Mary, Mickey, Jacko, Hester och Tina. Rachel beskrivs som den perfekta männsiskan inledningsvis. Hon är god, generös, kompetent, vacker, har en förmögenhet att spendera på diverse välgörande ändamål, en stark vilja, överdrivet starka moderskänslor och hon vet allt... "Mother knows best."

Snart inser vi dock att allt inte var fridens liljor i det Argylska hemmet torts Rachels förträfflighet. Alla hennes adoptivbarn var påverkade av Rachels magnifika personlighet, som små planeter som cirkulerar runt solen och som till slut kommer slukas i ett inferno av den överbeskyddande modern. 

Rachel var helt enkelt för god och för kompetent. Hon la sig i alla detaljer i sina barns liv långt upp i vuxen ålder. Agatha beskriver känslorna med exakt precision barnens känsla av instängdhet och lusten att få leva ett eget liv. Flera av dem börjar förakta och hata sin välmenande moder mer och mer. Mickey hatade henne från starten då han ansåg sig "stulen" från hans biologiska mor (som för övrigt inte ville ha honom).

Rachel som mordoffer är mycket intressant i kontrast till Cassetti i Orientexpressen. Rachel är *för* god, Cassetti är *för* ond.

Handlingen tar fart när Dr. Calgary återvänder till civilisationen efter två år på en polarexpedition, och promt lämnar ett vittnesmål till polisen som ger Rachels och Arthurs son Jacko ett vattentätt alibi för mordet. Han hade blivit dömd för mordet på sin mor och snart efter det dött av sjukdom i fängelset. Dr. Calgary åker till Sunny Point för att informera familjen de glada nyheterna att Jacko inte var oskyldig. Vad Dr. Calgary inte hade förstått var att det istället måste ha varit någon i familjen och dess hushåll som utfört mordet. Och att detta ställer till det för alla inblandade...

Jag fann Dr. Calgarys roll inledningsvis vara högst tveksam. Jag ser honom som en idiot att inte förstå hur detta skulle komma att spelas ut. Obegripligt. Samtidigt handlar det om moral och etik och ett samvete som inte kan tillåta honom hålla tyst. Hans roll i dramat skulle dock kunnats snidats bättre.

Bokens stora behållning är denna situation... Familjens överhuvud Rachel Argyle har blivit mördad av någon i familjen eller någon av de två anställda, sjuksköterskan Kirsten eller sekreteraren Gwenda. Först dömdes Jacko och alla var mer eller mindre nöjda med det men nu har det uppdagats att han var oskyldig. Oskyldig.

Det är alltså någon annan av de åtta, eller sju egentligen. Alla misstänker varandra generellt sett och någon i familjen i synnerhet. Alla blir misstänkta av polisen och samhället i stort. Planer som smidits efter sorgen lagt sig efter mordet omkullkastas. Relationer som igår var stabila blir uppluckrade av misstro. Bönande och bedjande om ens oskydighet faller platt till marken.

Bokens viktigaste scen är mellan Hester och Dr. Calgary just efter han har informerat familjen om att Jacko var oskyldig...

Hester: "It's not the guilty who matter. It's the innocent."

Hon har så rätt. Och det är i detta jag ser den största förändringen jämfört de första sexton böckerna jag läst av Agatha. Här är fokus på de oskyldiga, inte den eller de skyldiga. Detta är en mycket spännande insikt.

Boken är inte lika lättläst och underhållande som de tidigare äventyrsromanerna, men som psykologiskt drama var den suverän. Jag kände med alla i hushållet, jag kunde verkligen känna den svåra situationen de försatts i. Hela boken var tung och tryckande. En oro och känsla av analkande storm skulle bryta ut.

Allt som allt var detta något mycket annorlunda än vad jag läst tidigare från Agatha. Jag ser redan fram emot poddsamtalet med Frans om boken.

Betyg: 4+/5

Original UK cover 1958

Enola Holmes 3 (2026)

Så kommer vi till den tredje filmen i serien... Det är här hjulen börjar ramla av. Jag fann den eländigt dålig. I samtal med Frans, som förvisso såg filmen i helt andra ögon än jag, gissade jag att det tagits in en ny regissör för denna tredje film i trilogin. Och mycket riktigt det är någon pajsare vid namn Philip Barantini som regisserat. Jag läser senare på att detta dessutom är en original story, dvs inte baserad på en bokförlaga. Aha, allt har sin förklaring...

Filmen lider av flertalet continuity errors, små misstag som inte rör en när filmen i helhet är bra, men som blir ödesdigra när allt annat i filmen är svajjigt. Enola framstälsl som en egoistisk och närmast sociapatisk person vilket jag sannerligen inte tror var meningen. Flödet i filmen är svagt, det känns ofta som att scener staplas på varandra bara för att det tar den invecklade handlingen framåt, inte för att det makar sense i sammanhanget, ni vet det där problemet oerfarna eller talanglösa regissörer håller på med?

Filmen lider av samma problem som ibland sker när manusförfattare inte förstår bättre, att fokusera på actionsscener iställer för dramat eller karaktärernas interaktioner. Vi får flera scener där unga Enola medelst kung fu-sparkar och annat fajtas mot Moriarty. Som av en slump är de helt jämbördiga, vilket förlänger lidandet betänkligt.

En kul scen i slutet är när Enola ska rädda Sherlock och Tewksburys mamma från fängelsehålorna. Enola är utanför och hör dem skrika på hjälp (Sherlock???). Enola springer in och finner dem fjättrade vid stenväggen med munkavle på så att de inte kan prata med henne! Suck, detaljer som den unga publiken förväntas bortse ifrån?

Nu vänder jag mig och tittar rakt in i kameran. Den fjärde muren. Denna bedårande film använder inte den som en krydda, eller som ett överraskande avbrott för att åstadkomma en komisk effekt. Här används det så mycket att jag snarare ser det som att kameran, dvs vi åskådare, är bredvid Enola filmen igenom och hon tittar på och tilltalar oss mest hela tiden. Det känns totalt felanvänt och drar ner upplevelsen drastiskt.

Henry Cavill är inte med speciellt mycket. Helena får mer speltid och hon tar chansen till mer överspel. Någon sugen på att se henne köra en sketch med lustig dialekt så har ni denna film. Millie har vuxit upp ytterligare ett gäng år. Hon är en 22-23 år nu, hon är bra. Ingen skugga ska falla på henne. Förutom kanske att hon står listad som en av alla producers i credits och då borde hon sagt till och krävt bättre manus, bättre dialog och bättre genomförande all around. Nåväl hon är forfarande ung, vi kan inte kräva av henne att vara en Katharine Hepburn vid den åldern... Hepburn var 33 år när hon gjorde The Philadelphia Story.

Ok, så har vi dagens historielektion. Nu handlar det om att Storbrittanniens har blod på sina händer, en herrans massa blod. Kanske det mesta blodet i världshistorien. Alla engelska familjer, alla vita engelska familjer det vill säga, har blod på sina händer. De är kolonisatörer hela bunten. Fy och fä. 

I slutet av andra filmen presenterades vi för Dr Watson. Han spelas av Himseh Patel. Jag hajade glatt till då jag trodde att det var Nick Mohammed som spelar Nathan Shelley i Ted Lasso. De låter extrem lika på rösten i alla fall och med skägget och munderingen i övrigt blev jag lurad. Men icke. Nåväl om man undrar om den castingen får vi svaret i denna film. Det är som att han fick rollen enkom för att leverea en innerlig monolog om Englands synder i Indien. Historisk utbildning till de unga i publiken. Moriarty i Shannon Duncan-Brewsters skepnad adderar till lektionen när hon i sin monolog går all in mot det vita England. 

Det känns som att jag gick in på en italiensk restaurang och beställde en pastarätt som smakade bajs.

Betyg: 1/5

Enola Holmes 2 (2022)

Den första Enola Holmes-filmen var en lättsam och mysig period piece om Sherlocks yngre syster Enola. London under andra halvan av 1800-talet, en mysterium och charmiga skådespleare där Millie Bobby Brown och Henry Cavill stod ut.

När så Frans nämnde att han just sett trean blev jag ivrig. Trean!? Jag tog skyndsamt mig an att se ikapp tvåan som kom ut 2022 (tydligen).

Detta är som en snuttefilt, som comfort food. Man får det man önskar. Detta är inte fine dining och en upplevelse som skakar om livet. Det är gulligt mys och inte mycket mer. Eller? Det var i alla fall vad jag tänkte när jag tog mig an denna och den nyligen släppta trean. Men som det visade sig finns det mer i dessa filmer än vad jag först uppfattat.

Nåväl i tvåan har Enola startat en helt egen detektivbyrå. Påmanad av mamman ska en redig tjej klara sig själv! Hennes första uppdrag blir att leta reda på en försvunnen yngre dam, tillika storasyster till uppdragsgivaren. Enola stöter på en hemsk hemlighet och hon måste till och med samarbeta med bror sin Sherlock för att lösa mysteriet.

Filmen är bra gjord och miljöerna sitter som en smäck. Regissören Harry Bradbeer är dock långt från Chris Columbus i skills. Good enough utropar jag glatt!

Det är skådespeleriet jag blir mest indragen i. Millie Bobby Brown har vuxit upp lite från hennes tid i Stranger Things. Hon är charmig och det är finurligt när hon bryter den fjärde muren lite titt som tätt. Det är bättre de första gångerna, det blir lite tjatigt till slut men filmen håller sig på rätt sida. Millie gör sin Enola till en hel person med kött och blod. Good enough!

Favoriten i denna och övriga filmer i serien är dock Henry Cavill som Sherlock. Det är kul att se den store Henry Cavill spela andra eller är det till och med tredje fiolen på detta sätt. Han har en tyngd i sitt skådespel som står ut. Han är mycket medveten om att han gör detta som ett kul extraknäck. Kanske som en tjänst åt någon i branschen? Om någon vet eller hört honom prata om dessa filmer skriv av er i kommentarerna!

Ok, andrafiolen spelas nog ändå av Helena Bonham Carter som mamma Eudoria Holmes. Hon spelar en spännande karaktär. Det är kampen för kvinnors rätt och ett maniska coachande av Enola för att hon ska bli och förbli självständig som mest står ut. Tyvärr gör Helena Bonham Carter som vanligt, hon spelar över lite och ibland mycket. Hon är som en annan Jack Sparrow i en roll som med lite mer gravitas skulle ha kunnat bli så mycket bättre. Javisst, denna film vänder sig till en young-adult publik, men jag tycker att trots det ska filmen göras så bra som möjligt.

Filmens main villain är Moriarty spelad av Sharon Duncan-Brewster. Jag blev lite förvånad när en svart dam spelade Sherlocks gamle nemesis. Det var en oväntad variant. Lite oklart varför teamet gjorde detta val...? För att matcha filmens protagonist, unga Enola? En kvinna mot kvinna fight?

Förutom mysfaktorn bidrar dessa filmer med historielektioner också. I den första filmen belystes sufragetternas kamp för kvinnors rösträtt. Här är det missförhållanden på fabriker under den viktorianska eran. Den försvunna kvinnan Enola kämpar så för att hitta är baserad på den verkliga Sarah Chapman som typ startade den första strejken i England eller något sådant. 

Dessutom fick Moriarty (Shannon Duncan-Brewster) en lång monolog om hur fel det var att de vita var rika och hon var fattig. Det verkade som att det var enda fundament för hennes evil mastermind. Liten besvikelse om ni frågar mig. Jag hade nog en annan bild av den gode doktorn, mer i linje med Blofeld eller varför inte en annan ikoniska villain som Bellatrix Lestrange...

Ok, nu får det vara nog om denna film. Jag har ju en film till att skriva om nu!

Helt ok film. Den kommer inte upp i samma nivå som den första som förvisso hade den stora fördelen att få berätta en origin story, vilket vi vet alltid är mycket lättare. Det är sedan gammalt.

Betyg: 2/5

Stranger on the Third Floor (1940)

Vi inledde vår resa inom Classic Film Noir med Stranger on the Third Floor från 1940. Man ser lite här och där att denna film omnämns som den första Film Noir-filmen. Gott så, men de flesta anser faktiskt att The Maltese Falcon från 1941 är startskottet på genren. The Maltese Falcon var andra filmen i avsnittet och revy poå bloggen finns sedan tidigare.

Här möter vi Peter Lorre som the Stranger, John McGuire som den syniske journalisten Michael och Margaret Tallichet som flickvännen Julie. Peter Lorre är alltid intressant att beskåda, de övriga två var svaga.

Filmen har flera aspekter som vi förknippar med Film Noir med en stor skillnad i det att den har ett tillrättalagt och lyckligt slut. Det kanske man inte förväntar sih av en fullfjättrad Film Noir.

Men vi får i alla fall karaktärer med tveksam moral och etik, snygga fotovinklar med knivskarpa skuggor. Stora delar av filmen, för stora till och med, berättas via voice over. Filmen behandlar den manliga huvudpersonens samvetskval över vad han gjort. Allt detta passar in i Film Noir. De gjorde ett bra försök, kom 80% i mål. Det hastigt ihopknåpade lyckliga slutet var dock malplacerat.

Det var en bra första film. Vi fick doppa våra tår i genren, och vi kände att vi äntligen var på väg. MEn filmen kommer stor med sannolikhet hamna i bottenskrapet av våra valda filmer.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypoddens Film Noir-säsonger. Denna film diskuterades under avsnittet publicerat den 24:e augusti, 2026. 

Film Noir-podden: Stranger on the Third Floor vs The Maltese Falcon

Välkomna till det första (riktiga) avsnittet av Film Noir-podden.

Under säsongen kommer vi prata om två kända Film Noir-filmer per avsnitt. Och vår cup, vår brackett återkommer till lyssnarnas nöje eller fasa. Denna gång dubbelt så omfattande! Vi går från 16 till 32 tävlande filmer.

I dagens avsnitt klipper vi Boris Ingsters Stranger on the Third Floor från 1940, som enligt vissa källor kanske kan vara den första Film Noir-filmen, samt John Hustons The Maltese Falcon från 1941 som ännu mer anses vara den första Film Noir. 

Mycket nöje.

Lyssna på Shinypodden Film Noir-säongen där vi låter oss, likt damerna i Hollywood, förföras av den ståtliga Humphrey Bogart.

Heat (1995)

Som på beställning kom Heat på någon tv-kanal just som jag hade skrivit mina texter om de tre urfäderna till moderna crime-filmer. Efter förtvivlat sökande insåg jag att jag inte skrivit om Heat på bloggen. Quelle faux pas!

Heat är en otroligt bra film och en klockren 5 av 5 i min bok. Michael Mann har gjort ett filmiskt mästerverk. 

Det har runnit mycket vatten under bron sedan Little Caesar, The Public Enemy och Scarface men Hollywood lever fortfarande mer eller mindre under samma regler som de filmerna hade att tampas med. Kan det vara dessa regler som styrt Manns val av slutscen? Manns film har trots att den är fullständigt utsökt, magisk till och med, ett i mina ögon simpelt och trist tillrättalagt slut. Damn it. 

Filmen som byggt upp Neils karaktär under över 150 minuter skulle kunna få en att tro att han skulle varit vass nog att navigera slutet på ett bättre sätt (för honom). Men det känns som att Hollywoods playbook dikterar ett slut där polisen vinner mot skurken, rakt emot vad filmen varit upp till den punkten. Men slutet stämmer in om de regler som etablerades redan på det tidiga 1930-talet tilläts påverka producenterna. 

Jag tror inte att reglerna är obligatoriska, mer att de följs för att det är så "vi alltid har gjort". Det gäller att få in cashen och då vill producenter minimera risker. Det finns säkert många exempel på (små) filmer som bryter mot ovan regel, men kanske inte så många som är storfilmer lik Manns Heat...

När filmer går på tv och jag blir sugen att se om dem brukar jag slå över till mitt ex av filmen på BR när den så förhatliga reklamen dyker upp. Reklam mitt i en film förstör film. Och då kan jag också, som jag alltid gör nu för tiden, slå av filmen just efter Neil har lämnat en förvirrad Eady och vi ser Vincent springa genom kaoset av sjukhuspersonal och patienter. Det är där filmen borde slutat. Tycker jag i alla fall.

Men detta är i sammanhanget faktiskt en petitess för fram till dess är detta en ren masterclass. Manus, dialog, och skådespelare är otroliga. Favoriter är Val Kilmer, Robert De Niro, Jon Voigt och Ashley Judd. 

Javisst, Al Pacino är med också. Har jag glömt honom? Sannerligen icke, och han är bra, men han spelar över en gnutta tyvärr. Eller mycket. 

Hank Azaria är ljuvligt underhållande i en film som inte lever på sin humor. Men egentligen är alla skådespelare mer eller mindre perfekta. Fotot är dessutom ljuvligt och ljuddesignen och musiken är utomjordiskt bra.

Några favoritscener och sekvenser:

• Charlene varnar och tar farväl till Chris med en liten handrörelse (blir alltid dammig i rummet, otroligt stark scen tydligen, det är något där med hennes lojalitet trots alla problemen som kniper runt hjärtat...)
• Bankrånet och efterföljande shoot-outen (koreografi och ljuddesign i perfekt symbios)
• När Vincent inser att det är dem själva Neil betraktar (katt och råtta-leken mellan poliser och Neils gäng, två extremt kompetenta team)
• Scenen när Neil och team ska hämta pengar från Van Zants killar (gillar att se smarta professionella göra saker)
• Alla scener mellan Neil och Nate (Nate coolaste karaktären i filmen)

Detta är en 5 av 5 och helt klart en film i min privata filmiska "panteon".

Betyg: 5/5

Scarface (1932)

The World Is Yours.

Året efter Little Caesar och The Public Enemy kom Howard Hawks Scarface ut. Filmen finansierades och producerades av Hawks och flygmagnaten Howard Hughes. Filmen var så kontroversiell att den förbjöds i vissa städer i USA, bland andra New York City. Ett nytt mesigare slut filmades men den passerade ändå inte de panikartade männen i censurbyrån. Då beslutade Hughes att släppa originalfilmen och den gjorde succé varhelst den visades. Manus är skrivet av Ben Hecht som vi sett flera filmer av, bland annat His Girl Friday.

Detta är filmen Brian de Palma gjorde 1983 en re-make på med Al Pacino i huvudrollen. Den har de flesta redan sett. Ruskig film för övrigt.

Här är det Paul Muni i rollen som Tony Camonte, George Rafe som Guino Rinaldo och Ann Dvorak som Tonys syster Cesca.

Filmen inleds med att Tony mördar någon rival, ett av många hemska brott på hans väg till slutet. Scenen är häftigt filmad. Vi ser vad som händer genom en glasvägg med frostat glas. Allt vi ser är knivskarpa skuggor. Jag blir akut medveten om att poddsäsongen kommer handla om Classic Film Noir.

Paul Muni är bra och filmen är intressant hela tiden, men det är slutsekvenserna som är filmens höjdpunkt för mi.  Cesca vill utkräva hämnd på Tony men ångrar sig, polisen som omringar dem hemma i Tonys lägenhet ombyggd till en svårforcerad bunker och de allra sista andetagen av Tonys liv. 

Detta var den bästa av de tre gangsterfilmerna helt klart. De har alla i någon mening liknande handling, men de bjuder på lite olika vinklar på temat. Jag gillade känslan av realism i denna och tror att det kan ha att göra med Howard Hawks handlag, det skadar aldrig med en mästare bakom kameran.

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinypoddens Film Noir-säsonger. Denna film diskuterades under avsnittet publicerat den 17:e augusti, 2026. 

The Public Enemy (1931)

Några få månader efter Little Caesar kom The Public Enemy ut. Detta är ytterligare en historia om uppgång och fall. Båda filmerna har en liknande övergripande handling. 

I denna film får via kronologiska små scener, vinjetter, följa Tom Powers och kompisen Matt Doyle stiga i graderna i gangstervärlden i Chicago under 25 år. Men som vi vet kan det aldrig sluta bra för ärelystna gangsters. Filmens mest minnesvärda scen är dess spektakulära slut. Den skakar om mig lite trots filmens ålder. 

Filmen behandlar psykologiska och filosofiska aspekter om att vara en gangster. Vår huvudperson har en hjältemodig storebror nyss hemkommen från flottan. Broderna accepterar inte vad Tom livnär sig på. Konflikt mellan en god och en ond broder. Tom härjar på i gangstervärlden och bygger upp ett rykte om att vara mycket brutal, men hemma hos mamma och bror sin blir han aldrig respekterad. 

I huvudrollen ser vi James Cagney och han är riktigt bra. Han har ett säreget utseende och till det en stor personlighet på den vita duken. Överlag känns filmen gammal rent filmtekniskt. Den ser mörk och ful ut även om det bättrar sig en del efter inledningen. Cagneys skådespeleri och slutscenen tar jag dock med mig som filmens ljuspunkter.

Betyg: 2,5/5

Lyssna på Shinypoddens Film Noir-säsonger. Denna film diskuterades under avsnittet publicerat den 17:e augusti, 2026. 

Little Caesar (1931)

Mother of Mercy! Is this the end of Rico?

Little Caesar är en av tre gangsterfilmer jag och Carl såg inför uppsnacksavsnittet för Film Noir-podden. 

Little Caesar, Public Enemy och inte minst Scarface (originalfilmen) är alla omtalade och stilsättande filmer inom filmhistorien. De sägs ha lagt grunden inför Film Noir som bubblade upp ett decennier senare.

Här får vi följa smågangstrarna Rico (Little Caesar) och vännen Joe i ett Chicago på 30-talet. Joe vill bli en sång- och dansman och på så sätt ta sig ut ur livet som skurk. Rico är däremot en ärelysten jäkel och vägen till framgång är att ha mer våldskapital än konkurrenterna, sant då och sant idag. Han utmanövrerar snabbt den lokala bossen och tar sig uppåt i syndikatets ledarskikt.

Filmerna är pre-code och tar sig friheter med teman, våld och berättarstil, men det är fortfarande omöjligt med en film där en skurk ”vinner” och denna film likväl de övriga två vi såg inför uppsnacket  är ” uppgång och fall”-filmer.

Edward G. Robinson spelar Rico, Douglas Fairbanks Joe och Ralph Ince spelar Pete Montana.

Filmen är smårolig och det är en film som ändå omtalas som den första gangsterfilmen. Klart värt att ge en titt. 

Den kom ut i januari 1931, något år efter talfilm slagit igenom. Det historiska arvet märks via de textskyltar som lite då och då visas upp i filmen, trots att det är en talfilm.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypoddens Film Noir-säsonger. Denna film diskuterades under avsnittet publicerat den 17:e augusti, 2026. 

Film Noir-podden: Uppsnacket

Härliga tider, nu drar vi igång en ny poddsäsong. Henke och Carl tar sig an Classic Film Noir. Efter humor och romantik i Screwball Comedies kastar vi oss in i en mörk och cynisk värld.

Classic Film Noir inleddes någonstans i början av 40-talet och avslutade enligt konsensus med Orson Welles Touch of Evil 1958. Våra 32 filmer är utspridda inom spannet 1940-1958. Vi kommer köra en så lång säsong att vi beslutat att dela upp den på två delar. 

I dagens uppsnack snackar vi om vår kommande säsonger och våra förväntningar.

Avsnittet avhandlar också tre crime-filmer från tidigt 1930-tal som dels är klassiker på egna meriter, dels anses ligga som en grund för utvecklingen som leder oss fram till Film Noir på 1940-talet och framåt.

Filmerna är: 

• Little Caesar (1931)
• The Public Enemy (1931)
• Scarface (1932)

Lista på filmer första säsongen av Classic Film Noir-podden

1940:
Stranger on the Third Floor

1941:
The Maltese Falcon

1942:
This Gun for Hire
The Glass Key

1944:
Double Indemnity
The Woman in the Window
Laura
Murder, My Sweet (adderad efter lyssnares önskemål)

1945:
Detour
Mildred Pierce
Scarlet Street
The Lost Weekend

1946:
Gilda
Lady in the Lake (adderad efter lyssnares önskemål)
The Big Sleep
The Blue Dahlia
The Killers
The Postman Always Rings Twice

Lista på filmer andra säsongen av Classic Film Noir-podden

1947:
Out of the Past
The Lady From Shanghai

1949:
D.O.A.
The Third Man
White Heat

1950:
In a Lonely Place
Night and the City
Sunset Boulevard
The Asphalt Jungle

1951:
Ace in the Hole

1952:
Kansas City Confidential

1953:
The Big Heat

1955:
Kiss Me Deadly

1956:
The Killing

1957:
Sweet Smell of Success

1958:
Touch of Evil

Shinypodden finns där poddar finns.