Agatha Christie-podden: The Murder at the Vicarage

Välkommen till det tionde avsnittet av Agatha Christie-podden, det andra avsnittet i denna den tredje minisäsongen om fyra avsnitt.

Nu har vi äntligen kommit till debutromanen med Miss Marple, den luriga tanten i huset bredvid.

Mycket nöje!

Mutiny (2026)

En ny actionrökare med Jason Statham? Sign me up!

Här spelar han en livvakt som vill hämnas sin herre efter denne mördats. Trodde inte det kunde ske att Statham låter en under sina vingar bli mördad men här är vi ändå.

Statham gör sådant han gör i filmer som denna, som nu för tiden blivit något av 13 på dussinet om man ska vara ärlig.

Filmen kan kanske också saluföras som Die Hard på ett fraktfartyg. Byt ut Bruce Willis till Statham och Alan Rickman till dansken Roland Møller. Istället för kidnappade anställda på julfest blir det en bunt stackars migranter som ska säljas som slavar. 

Som du inser är detta inte riktigt i samma kvalitetsnivå som Die Hard, men den rullen är å andra sidan en av de allra bästa i genren. Det är sedan gammalt. 

Mutiny är en av de sämre Statham-filmerna från de senaste åren. Välj hellre The Beekeper från 2024  eller Wrath of Man från 2021. Klart bättre.

Denna film lider av ointressanta karaktärer, tämligen orealistiska och oinspirerade fajtscener och en supertrist handling. Men det är ändå kul att se Statham in action så filmen höjer sig ett minimalt snäpp över bottenträsket.

Betyg: 2/5 

PS, filmens svenska namn är Mutiny.

The Postman Always Rings Twice (1946)

The Postman Always Rings Twice var en av dem jag såg mest fram emot. En ikonisk film kanske lika mycket för den kända re-maken med Jack Nicholson och Jessica Lange från 80-talet. Jag hade ju inte sett någon av dem.

På pappret kunde man tänka sig en het film, men icke. Svårt att sia om det var avsaknad av visioner hos regissör Tay Garnett, eller om det var koden som hindrade dem från att göra filmen svettig, sexig och utmanande. Det kunde blivit en stor portion Erotic-Noir men kvar blev nu bara Diskbänks-Noir. Tyvärr är filmen ganska tråkig som den är nu.

Lana Turner sticker ut och är helt klart filmens behållning, hur kylig hon än är här. Männen har jag redan glömt och förpassat till det runda arkivet.

Jag saknar vass dialog och förhäxande scener mellan den olycklige och den fatala. Jämför här med bättre filmer som Double Indemnity och The Big Sleep. Istället får vi en energilös film som avslutas som någon slags domstolsfilm och en rättskipande procedur som kändes totalt onödig.

Får se om det blir läge att se re-maken från 1981 någon gång. Suget är väl inte direkt på topp efter denna.

Betyg: 2/5 

Film Noir-podden: The Killers vs The Postman Always Rings Twice

 

Välkomna till det åttonde avsnittet av Film Noir-podden. 

Under säsongen kommer vi prata om två kända Film Noir-filmer per avsnitt. 

Detta är det sista avsnitten i första säsongen av Film Noir-podden. Den andra och sista säsongen startar senare i vinter.

Dagens filmer är regisserade av Robert Siodmak och Tay Garnett respektive. I den första träffar vi den ikoniske karaktären "The Swede" och i den andra lär vi oss att man inte ska umgås för närgånget med frun till den lokale restauranägaren.

Lyssna på Shinypodden Film Noir-säongen där vi våndas över The Swedes öde och låter oss förföras av Lana Turners coola hotness.  

Mycket nöje.

Nästa måndag startar vi en minisäsong med filmer från The Archers, dvs britterna  Michael Powel och Emeric Pressburger. Första filmerna blir 49th Parallel vs The Life and Death of Colonel Blimp.

Au Hasard Balthazar (1966)

 

Vi letar efter bra filmer från 1966 och då tar jag in vad som sägs bland kompisar i verkliga livet men också kompisar från någon av flera filmpoddar jag lyssnar på lite då och då.

Josh Larsen från podden Filmspotting har med Au Hazard Balthazar på sin senaste Sight & Sound-lista, dvs en av hans 10 bästa filmer alla kategorier! 

Jag har uppfattat att Josh ser filmen som symbolik för Jesus liv och lidanden och jag kan se detta i filmen. För mig blir det dock inte lika stark upplevelse då jag inte är troende som Josh är.

Filmen följer i alla fall åsnan Balthazar liv från ungt föl tills han dör. Han upplever kärlek från den lilla flickan som tog hand om honom hos den första ägaren. Men efter det byts ägare om och om igen och han behandlas omvartannat illa och mycket illa. 

Filmen är regisserad av fransmannen Robert Bresson. Den är svartvit, långsam och mycket filosofisk. 

Robert Bresson föregick den nya franska vågen. Hans stil är avskalad på gränsen till asketisk, fri från känslosamma beskrivningar. Åsnans eländiga liv presenteras "matter of fact" rakt upp i ansiktet på oss åskådare. Effekten blir en nästan meditativ känsla där känslorna inte kommer ut från filmen färdigpacketerade, utan skapas i oss själva. Vi ser alla grymheter åsnan får utstå och detta har ingenstans att ta vägen än att behandlas i våra huvuden, våra magar och våra hjärtan.

När man undrar vad filmen handlar om finns det inga svar. När man undrar vad filmen sa om livet, finns inga svar där heller. När man till slut önskar sluta tänka på filmen går det dock inte. Åsnan är kvar därinne, lidande i det tysta men pockande på vår uppmärksamhet. Filmen kryper under huden på en. Den hänger sig kvar. Det är kanske detta som är filmkonst.

Betyg: 4/5

Agatha Christie-podden: The Seven Dials Mystery

Välkommen till det nionde avsnittet av Agatha Christie-podden, och det första i denna den tredje minisäsongen om fyra avsnitt.

Här möter vi åter igen Superintendent Battle, Lord Caterham, dottern Bundle och alla de andra.

Mycket nöje!

Citizen Vigilante (2026)

Klart man ville se Citizen Vigilante. Filmen blev tydligen totalförbjuden i Tyskland! Senare lyftes förbudet. På imdb har den en U-formad fördelning av betygen, många ger den en 1:a och många ger den en 10:a. Klart man blir nyfiken. Ett varningens ord till lättskrämda. Filmen är en provokation, ett politiskt inspel i en pågående debatt i Europa och Amerika.

Uwe Boll står som producer, director, written by och cinematography. Han har gjort det mesta ser det ut som. Huvudrollen som vigilanten är Armie Hammer noterbart cancellerad på grund av anklagelser om våldtäkt och annat.

Filmen är mer eller mindre usel rent filmiskt. Men det är såklart dess inlägg i politiken som den blivit mest uppmärksammad för ändå. Den handlar om en Batman-liknande figur som drar runt i någon stad och mördar våldsverkare som undgått straff, och korrupta domare som inte dömde gärningsmännen. Det är liknande grundstory som vi ser i Dexter, The Equalizer, Death Wish, vissa Reacher och alla möjliga revenge-filmer som finns där ute. Skillnaden här är att teamet med Boll och Hammer i spetsen pekar ut migranter som de skyldiga till mord och våldtäkter. Är det verkligen fair?

Detta är förstås dynamit i debatten, som alla förstår som hängt med i nyheterna de senaste åren. 

Vad tycker man om detta då? Filmen är uppenbarligen inte ens intresserad av några filmiska höjder utan vill endast verka som ett inlägg i den politiska debatten. Det är ok som företeelse, men jag tycker inte att den angriper frågan på ett bra sätt. Frågan hade kanske varit värd en mer nyanserad hantering. Samtidigt har de rimligen haft som mål att chocka publiken. Den är per design grotesk i sitt bildspråk, utförande och uppenbara politiska agenda. Den är vad den är helt enkelt.

Filmen berör utan att säga det rakt ut "toleransparadoxen" vilket är en intressant filosofisk fråga, och en fråga som alla fria samhällen bör förstå och för att komma dit bör frågan diskuteras brett. Den intresserade kan läsa vidare om Karl Poppers tankar i frågan. Karl Popper var en österrikisk jude och filosof som flydde til England under andra världskriget.

Kul att ha sett filmen och kunnat stilla nyfikenheten som fanns där. Jag vet inte om den uppfyllde några förväntningar, jag hade knappt några. Det var kanske det att den lyckades uppfylla förväntningen att bli chockad av dess framtoning. Men knappast en film jag kan rekommendera brett.

Betyg: 2/5

The Blue Dahlia (1946)

Här har vi Alan Ladd och Veronica Lake för tredje gången i Film Noir-podden. Och detta är Alan Ladd klart bästa insats. Jag gillar även Veronica Lake men i denna spelar hon lite mer tillbakadragen och avmätt. 

Regissören är George Marshall på manus av Raymond Chandler, hans första filmmanus. Tyvärr är det inte en Philip Marlowe-historia men det är en mycket tydlig Film Noir i alla fall. Det känns skönt efter kantbollar då det gäller genrebeskrivning som Mildred Pierce och The Lost Weekend.

Tre krigsveteraner kommer hem från WWII. Alan Ladd som Johnny är den tydlige ledaren. Han är fåordig och tämligen stenhård. William Bendix spelar Buzz som har en huvudskada med en stor metallbit inopererad i skallen. Han är inte riktigt normal längre. Han kan bland annat inte uthärda modern jazzmusik.

Johnny finner sin "trogna" fru i famnen på en annan man och lämnar henne efter ett bråk. Kort därefter anklagas  en oskyldig Johnny för mord och han finner sig på flykt från polisen. På resan träffar han på Joyce spelad av Veronica Lake.

Sedan händer en massa film noiriga saker. 

Överlag en stark insats av Alan Ladd och William Bendixs Buzz är mer eller mindre oförglömlig. Bra film!

Betyg: 3,5/5

Film Noir-podden: The Big Sleep vs The Blue Dahlia

Välkomna till det sjunde avsnittet av Film Noir-podden.

Under säsongen kommer vi prata om två kända Film Noir-filmer per avsnitt. 

Idag bjuder vi på en av de största klassikerna inom classic film noir - The Big Sleep med Bogart och Bacall, samt den välkända men kanske lite mindre hyllade The Blue Dahlia med Lake och Ladd.

The Big Sleep är regisserad av Howard Hawks, en favorit, medan The Blue Dahlia är regisserad av George Marshall.

Lyssna på Shinypodden Film Noir-säongen där vi fortfarande förförs av Bogarts och Bacalls härliga personkemi som lyser igenom den vita duken.  

Mycket nöje.

Reacher - Season 4 (2026)

Det är väldigt trevligt när en serie rycker upp sig som Reacher gjorde med säsong 4. Både andra och framför allt tredje säsongerna var ett och två steg ner från den lyckade debutsäsongen. Men nu verkar Reacher vara tillbaka om så endast för en säsong.

Alan Ritchson är som vanligt mycket njutbar att se. Handlingen är också bra, säsongen bygger på en bok av Lee Child som de tidigare. Efter den första, elfte och sjunde böckerna adapterar denna säsong den trettonde boken i serien, Gone Tomorrow.

Vad var det då som var bra igen? Våldet! Nu hade de skruvat åt ttummarna lite igen och action och thriller-elementen var riktigt najs. Slutet av säsongen gick långt över de linjer som dragits under tidigare säsonger. 

Den andra stora förbättringen var Reachers närmaste medarbetare, två poliser och en freelance journalist. De spelas av Sydelle Noell, Christopher Marquette och Kevin Weisman. De utgör en schysste kvartett.

Säsongens mail villains var inte speciellt övertygande i sina roller, det kändes som att de var mer hotfulla på pappret än hur det blev i serien men det dög ändå.

Det var lite kul att se Marc Blucas som kongressledamot John Sampson. Honom glömmer vi inte som tönten Riley Finn i Buffy. Stackaren, ska han någonsin bli fri från den serien? Nej!

Häpp, detta var en kul tittning. Jag såg avsnitten ett per vecka och det blev snabbt det bästa som gick på tv just då. Konkurrensen bestod av den återstartade Ted Lasso och dess fjärde säsong. Det känns som att Reacher närmast vann på walk-over. Mer om Ted Lasso i senare post.

Betyg: 3+/5