Sisu: Road to Revenge är precis vad man förväntar sig, en extremt våldsam film som är så överdriven att det känns som att titta i en serietidning. I den första filmen Sisu från 2022 dödade Aatami nazister, här i uppföljaren har andra världskriget tagit slut och nu är det ryska soldater han massakerar.
Man kan inte annat än älska hur Jalmari Helmander spänner bågen med sina filmer. Der är genrefilm när det är som mest utstuderat och det är då det är som bäst. En film som denna ska inte vara som en föreläsning om moral, en analys av vår hjältes inre eller ett balanserat problematiserande där båda sidor ska belysas och förstås. Nej, här är finnarna de goda och ryssarna de elaka, grymma och onda. Speciellt Dragunov som är ondskan personifierad.
En Planes, Trains and Automobiles i Finska Karelen med våld, ond bråd död och en efterlängtad hämnd kommer man långt med i perspektivet verklighetsflykt.
Jag uppskattar dessa genrefilmer som våra nordiska grannar verkar så bra på, i denna serie är det Rambo-våld, tidigare har vi sett naturkatastrofer i massor, zombie-splatter och stenhårda kriminalare. Sverige gnetar på med moraliserande diskbänksrealism, generiska polisfilmer och en och annan pajaskomedi.
Svagheten för en så extrem film som denna är dock att djupet i filmen är tunnare än smörlagret på mackan när smöret nästan tagit slut. Det blir inte så mycket karaktärstudie eller innerliga relationer. Vilket inte heller hade beställts. Men då blir ändock känslan efter titten lite: Jaha, det var det...
Respekten för filmen, som är vad den är, finns där ändå. En trea!
Betyg: 3/5
Andra avsnittet av Castlepodden. Avsnittet har döpts till: Gate down, train's coming
Denna vecka avhandlar vi följande avsnitt:
 |
| Tom Adams cover art 1975 |
 |
| Originalutgåvan US 1931 |
Idag startar vi en ny full säsong av Shinypodden. Denna gång är det Henke och Frans som nördar ner sig i den kära amerikanska tv-serien Castle som ursprungligen gick på tv i Amerika mellan 2009-2016.
Vi kommer inte gå igenom alla avsnitt i ordning, istället hoppar vi runt som ett par galningar. Det kommer bli elva avsnitt om vi har tur och vi kommer ha ett huvudnummer, teman, prologer och Firefly Corner.
Första avsnittet har döpts till: Castle börjar hitta sin identitet
Hemläxan till episode 1 Castle börjar hitta sin identitet:
Shinypodden hittas där poddar finns. Vi ses i podden!
Ännu ett år på bloggen har flugit förbi och jag ska försöka sammanfatta vad som hände här på denna 15-åriga mötesplats och för mig kära institution.
Film på bio blir mer och mer glest och långt emellan. Bästa filmupplevelsen på bio var i alla fall när jag och Carl gick på fin-bio i Las Vegas under sommarens resa till det stora landet i väster. Tror det var någon form av superhjältefilm vi såg. Oklart!
Film hemma i biorummet blir av i alla fall. Året inleddes med att Jag och Carl avslutade vår John Ford-podden. Vi gjorde elva avsnitt och jag tog på mig extrakursen och adderade åtta ytterligare filmer, alla westerns. 19 Ford-filmer under västen gjorde att jag kände mig väl förberedd inför vår resa i Monument Valley under semestern.
Under sommaren och en bit inpå hösten blev det mycket film från 1975 då jag, Jojje, Niklas och Carl poddade om de bästa filmerna från Carls födelseår 1975, ett dubbelt 50-årsfirande. Hurra för filmer från 1975 och grattis till Carl på 50-årsdagen.
Till detta kom filmer från 2024, några från 2025 och spridda filmer som visades för systerbarn och andra besökare.
Jag delade ut två femmor till film under året, och överraskande nog var båda filmerna första tittar; Filip och Fredriks dramadokumentär Den sista resan (2024) samt den ljuvliga lilla dramakomedin The Ballad of Wallis Island (2025). Till detta sågs Alien (1979) med systerdottern. Den är givetvis en femma men jag hade redan bloggat om den så det behövdes inget nytt inlägg.
TV-serier är ju fantastiskt när det är som bäst, minst lika bra som en bra film. Formatet ger utrymme för ett långsammare berättande, att låta en historia ta god tid på sig. I perfekta förhållanden är en tv-serie som mötet mellan boken, filmen och musiken i vacker symbios. Året har dominerats av serier från Taylor Sheridan. Jag hann med att se 13 säsonger och den enda femman som delades ut gick till Sheridans magiska mini-serie 1883. Makalös serie och utan tveckan en topp 5 bästa tv säsongerna jag någonsin sett.
Shinypodden, Shinypodden Special och Shinypodden Special Extra tuffar på. Shinypodden, dvs traditionella poddsäsonger, vilade reseten av året efter John Ford-podden tog slut. Men vi kommer åter starka under 2026 med minst fem säsonger! 2026 blir Shinypoddens år.
Specialen kör vi två gånger om året (minst). Det är när jag, Jojje, Niklas och Carl poddar om de bästa filmerna från ett år. Nu i vår blir det bästa från 2025 och under hösten blir det ett äldre år, precis som under 2025 kommer vi köra ett jubileumsår som också är ett födelseår från en av oss fyra!
Special Extra flyttade under året till Patreon. Där samlar vi våra musikpoddar med mig och Niklas, plus gäster ibland. Gå in på Patreon och bli gratis följare till Shinypodden så för du våra poddar om bästa albumen för år under eran från och med 1967 och till nutid. Ibland hittar vi på andra varianter som när Måns och hans farbror Anders var på besök och vi surrade om The Cure och deras diskografi.
På tal om musik blev det fem konserter under året. Jag och Niklas gick på hela fyra shower under våren då vi hann med Opeth på Cirkus, Sophie Zelmani på samma arena, The Pineapple Thief på Klubben Fryshuset och framme i maj såg vi till sist legenden Steven Wilson på Cirkus. Konsertsäsongen avslutades för mig i juni då jag och Sir Per såg Neil Young and the Chrome Hearts på Dalhalla. Glada tider.
2025 var året då jag äntligen uppfyllde mitt många år gamla nyårslöfte och återupptog att läsa böcker mer. Jag läste hela 14 böcker under året! Och vad kan vara bättre när man vill komma igång med läsandet ordentligt efter år efter år i dvala? Jo, Agatha Christie! Hennes böcker är så korta att de är slut innan de har hunnit starta känns det som när man är van med tegelstenar från fantasyvärlden. Agathas elva första mysterieromaner slukades. Håll spaning på Shinypodden då det kan komma en podd till dig i ämnet under 2026. Dessutom läste jag Brandon Sandersons Mistborn, de två första av den första trilogin i alla fall. Allra sist men inte minst läste jag Tolkiens The Hobbit, första gången som vuxen och första gången på engelska. En barnbok som funkade för vuxen.
Jaha, vad har vi då att se fram emot under 2026? Film i massor, kanske på bio ibland också. Såklart en hel del tv-serier vilka slåss om tiden med mera läsande. Nästa icke-Agatha bok blir en klassisk bok som jag haft på min radar ett tag och som jag köpte i den lilla westernstaden Durango i södra Colorado i somras. Det är Pulitzer-vinnaren från 1986.
Det blir mera musikpoddar med Niklas. Vi har redan planerat upp hela året, i slutet av varje jämn månad kommer vi ut med album-poddar. Det blir kanske inte lika många konserter under 2026 som 2025, men två är inplanerade och biljetter köpta; Zack Bryan på Parken i Köpenhamn och Luke Combs på Ullevi, båda i juni. Sommar-country!
Jag önskar alla läsare av bloggen ett gott nytt år och vi ses på "andra sidan".
Den klassiska nedräkningen av våra topp 10-listor avslutas med våra fem högst placerade. 1982 är i fokus. Året Michael Jackson släppte storsäljaren Thriller. Men kommer Shinypodden ha med den på någon topp 10?
Henke håller låda, eller TED Talk som Niklas kallar det. Klipparna drog ner lite på orerandet.
Avslutar med en misslyckad inspelning av "bra lösa låtar", klippte bort en del. Våra lyssnarna är starka och tåliga!
Lyssna på musikpodden via Patreon!
Bonus för de av lyssnarna som hänger i ända till slutet, Marillions episka Grendel:
Jag har inte varit ett större fan av Disneys hantering av Star Wars. Deras live action tv-series har inte varit speciellt bra. Jag lägger skulden på ledningen av Disney Star Wars.
När det gäller filmerna under Kathleen Kennedys horribla ledning har det mestadels varit svårartat uselt med ett undantag som heter Rogue One: A Star Wars Story från 2016.
Det är mest för koppling mellan Andor och just rogue One som gjorde att jag drog av plåstret och kollade på andra säsongen av Andor. Jag hade också hört att den skulle vara bra, ta i trä.
Ok, ja detta var kanske det bästa bland tv-serierna. Jag såg första Mandalorian och tyckte det var milt spännande att se världen komma till liv. Den enskilt bästa delen av Mandalorian var avslutningen av andra säsongen. Säsong tre tror jag att jag inte ens brytt mig se.
Första Andor då? Den var hyllad men jag fann den ganska tråkig. Jag hoppades på bättre i S2.
Problemet med Andor är att Cassian, Bix och Wilmon är tråkiga platta figurer som jag inte bryr mig om. Samma sak med det onda laget; Syril, Dedra och alla deras chefer, jag finner aldrig någon anledning att bry mig om dem mer än att de är device för att skapa stämning.
Andor och speciellt säsong 2 lever i mitt huvud på i princip tre karaktärer vilka jag skulle velat se så mycket mer av; seriens "Scarlet Pimpernel" Luthen (Stellan Skarsgård), den stenhårda och spännande Kleya (Elizabeth Dulau) samt politikern som riskerar allt för rebellerna Mon Mothma (Genevieve O'Reilly). Jag skulle velat se en säsong som fokuserade på dessa tre och deras gärningar och där Cassian och de andra endast dyker upp lite då och då. Nu är säsongen balanserad helt tvärtom. Jag fann aldrig Cassians moraliska beslut eller actioninriktade stordåd som speciellt gripande. De övriga figurerna vi får följa var än mer menlösa. Men Luthen, Kley och Mon de gjorde allt det "roliga" under denna fas av motstånden mot Palpatine. Det är de som är de riktiga hjältarna!
Säsongen inleds BBY 4 och vi får tre avsnitt per år. Ett kul grepp att stega ner mot starten av Rogue One, men också något av en antalogi vilket innebär tre årslånga hopp i berättelsem. Momentum stoppas om och om igen.
Den sista fjärdedelen fokusera äntligen mer på Luthen och Kleya än Cass och Bix. De tre avsnitten var det bästa av denna serie och det bästa Star Wars tv-serie jag sett, vid sidan av sista avsnittet av Mandalorian S2.
Första delen, BBY 4, är mer eller mindre redan glömd förutom en härlig scen i slutet av Ep 3 under bröllopet när Mon efter ett kort ödesdigert samtal med Luthen inte vet vad hon kan göra mer än att dansa. Tyvärr är den så starka scenen korsklippt med något meningslöst från en jordbruksplanet.
Andra delen, BBY 3, är episoder 4-6 och de är också trista förutom en scen i slutet av sjätte avsnittet när Kleya skulle ta bort avlyssningsapparaten från ett antikt föremål samtidigt som fienden är i rummet. Upproret på Ghorman som taget ur en film om den franska motståndsrörelsen under andra världskriget var kanske väl menat men usch så icke spännande det var. Till sist fick Bix sin hämnd mot elak man som torterat henne. Varför de klippt ner den sekvensen så förtvivlat fattar jag inte. Med tanke på hur svag historien varit under de första sex avsnitten kunde man tänkt sig att de gjort en större sak av detta. Vi kunde fått en mycket längre och mer spännande berättelse om hur Bix och Cassian kunde bli ensamma med honom, en lång scen med en obruten konversation mellan Bix och monstret, förväntningen inför slutet är spänningen (!) och inte minst att vi kunde fått se lite mer av hämnden...
Den tredje delen, BBY 2, är lite lite bättre. Dels gör Alan Tudyk entré och det är pluspoäng såklart. Allt om Ghorman är olidligt, men Mon Mothmas eldiga politiska tal och efterföljande flykt där Cassian räddar henne var spännande på riktigt. Tyvärr orkade showen inte fullfölja med en komplett fritagning. Just när det såg som mörkast ut så var de helt plötsigt ute på trappan ner till plazan långt från soldaterna. Jaha, det gick ju smidigt...
Ok, så kommer vi till den fjärde och sista delen, BBY 1, tre bra avsnitt och den del av säsongen som jag faktiskt fick lite, lite old school feeling som om detta vore riktiga Star Wars. Ep 10-11 med Luthens död, Kleyas origin story och hennes uppoffring är magnifik. Döm om min förvåning! Showen kan ju när de bara väljer att fokusera på rätt saker. Men too little too late i mina ögon.
Tyvärr fick jag inte min lilla förhoppning uppfylld om att Andor S2 skulle knyt an direkt in i Rogue One (så som Rogue One gör in i Episode IV). Men den kommer ganska nära, och precis som Patrik förutspådde var jag tvungen att se om Rogue One direkt efter jag avslutat säsongen. Så, javisst det finns något här. Tre riktigt bra avsnitt och spridda bra delmoment ur avsnitten 3, 6 och 9. Man får vara nöjd med det lilla man får.
Betyg: 2/5
Jag har älskat Sagan om ringen-trilogin sedan den kom ut. Att få se Tolkiens värld komma till liv på bio var en dröm som gick i uppfyllelse. I tider där vi vadar till midjan i usla adaptioner är Peter Jacksons adaption av Tolkiens älskade trilogi ett ljus i mörkret.
Av de tre håller jag den första filmen som klart starkast. Berättelsen är tajtast, misstagen hålls till ett minimum och trots att hoberna och de andra går hela tiden är filmen aldrig tråkig. Till detta tycker jag musiken är ännu bättre i ettan relativt de övriga två.
Filmen brukar ses runt jul men i år blev det lite tidigare då systersonen Jonas med flickvän Vanja kom på besök. Vi såg the Extended Edition vilket rekommenderas av kännarna. Efter Elrond's Council blev det paus med middag, hemmagjord pizza modell vegetarisk.
Filmen kan delas in i ett antal kapitel. Vi inleder med Bilbos 111:e fördelsedag och hans avsked. Denna del är 100% nostalgi, mysig med de fridfulla hoberna och deras pipor men också spännande med en lite nervig Gandalf och hans mumlande om ringar. En perfekt inledning på sagan.
Därefter har vi hobernas flykt från The Shire. Jag har alltid älskat spänningen, speciellt när de tar in på The Prancing Pony i Bree och där träffar på Aragorn. En scen jag inte gillar är när hoberna gömmer sig under en rot vid skogsvägen och en svart ryttare stannar precis vid dem. Förstår inte hur ryttaren kunde missa ringen när den är så nära honom. Kastar ut frågan till läsarna, hur tolkar ni den scenen? Scenerna på den mörka vägen återanvändes för övrigt av Robert Jordan och vi känner igen oss i det första kapitlet av The Eye of the World, första boken av The Wheel of Time. Jordan gjorde ingen hemlighet av att hans första bok var en homage till Tolkien och The Lord of the Rings.
Tredje kapitlet är Aragorn och hoberna ute i vildmarken, "second breakfast" och hobernas förtjusning i stekta tomater med bacon med efterföljande ödesdigra kamp på Weathertop. Den andra halvan av scenen är en av filmens svagare. Även om det är förståeligt att byta ut Glorfindel till Arwen, hade det för oss alla som läst Silmarillion varit underbart att få se Glorfindel i dessa scener. Istället får vi Arwen och en dåligt iscensatt hästkapplöpning mot the Nazgûl. Rida zick-zack i en julgransodling?
Efter de räddat sig från the Nazgûl och nått Rivendell stannar filmen upp. En välbehövlig paus som kulminerar med Elrond's Council. Scenerna är helt ok och rådslaget är en höjdpunkt. Filmens dramatiska slutscener sätts noggrant upp här i mitten av filmen.
Pizza time!
Andra halvan domineras av två stora "battle scenes".
Det inleds med att Gandalf försöker ta the Fellowship över bergen, men den numera onde Sauroman stoppar dem med global nedkylning. Okaraktäristiskt nog lägger Gandalf ansvaret på Frodo att bestämma vägval och Frodo följer Gimlis råd om vägen under berget, via Morias gruvor. Detta känns som ett avsteg från boken, men det var så lång tid sedan jag läste den (dags för att återbesöka boken för övrigt). Om någon kommer ihåg huruvida detta stämmer med boken får ni gärna upplysa mig i kommentarerna. Det jag inte gillar med scenen är att Frodo på detta vis blir direkt ansvarig för Gandalfs fall. Men, men... inte en jättegrej och om det är detaljer som detta som är adaptionens mest iögonfallande problem så kan jag sova lugnt om natten.
Moria-sekvensen är otroliga. "We cannot get out. We cannot get out. They have taken the bridge and second hall. ...We cannot get out. The end comes… drums, drums in the deep. They are coming..."
Filmen hämtar sedan andan hos Galadriel och Celeborn. Det är fina och lite kusliga scener. The Extended Edition adderar inte så många säregna och viktiga scener generellt sett, men den förlängda scenen om Galadriels gåvor är guldet i denna version. Ytterligare en känslosam scen och något som vi läsare ville se på film.
Filmens sista sekvens gjorde att båda mina gäster i filmrummet satt som på nålar. Dramat och fajten vid Parth Galen är magisk. Boromirs död är som taget från sagornas värld. Det är här The Fellowship bryts sönder och det är här första filmen slutar.
En magisk fantasy-film helt enkelt.
Betyg: 5/5
