Good Luck, Have Fun, Don’t Die (2025)

Good Luck, Have Fun, Don't Die är ytterligare en film som slog sig in på min top 10. Den har en lång svår titel som blir mer begripligt när man har sett filmen.

Detta är en salig blandning av genrer. Vi har sci-fi i form av en man från framtiden som kommer till oss med ett viktigt uppdrag att rädda hela mänskligheten, komedi av stressig och hysterisk sort, satir över vår samtid där vi blir dummare och dummare ju mer vi låter oss förhäxas av mobiltelefonen och dess sociala medier, och en gnutta dramatiskt allvar med hotet om AI och sådant. Allt i väl valda portioner.

Favoriten Sam Rockwell spelar mannen från framtiden som väl förklädd med ett uteliggarskägg dyker upp på den sjaskiga amerikanska syltan (hur tusan översätter man "diner"?). Om och om igen.

Det är en galen film som vann mig över allt eftersom vi kom längre och längre in i handlingen. Filmen får mig att känna närhet till en massa tungviktare inom sci-fi-genren. Den tar små bitar från alla dess föregångare och skapar något nytt. Typ. 

Den är inte lika klaustrofobisk som 12 Monkeys, eller lika filosofisk som Blade Runner. Den har inte lika mycket action som The Matrix eller är lika rolig som Groundhog Day. Filmen påminner också lite om sci-fi klassikers som Dark City och Brazil samt om generiska zombie-filmer. Det blir mycket...

Ja, filmen har spänt bågen maximalt och tryckt in en jäklans massa stuff. Men det funkar ändå, till slut. Direkt efter filmens slut hade jag en vag känsla att den hade något mer än bara ren galenskap. Det är precis som folket i filmen som först tror att Mannen från framtiden är galen men ändrar sin uppfattning allt eftersom äventyret går framåt.

Filmen har sannerligen sina problem. Den väljer kaos över en renhet i problem, hot och lösning. Filmen väljer att vara stökig och svårförstådd. Om det beror på val medvetet tagna, eller avsaknad av tajming och förståelse av Gore Verbinski och hans team låter jag vara osagt.

Summa sumarum är att detta är en festlig och intressant film med en magnifik ambition.

Betyg: 3+/5

Lyssna på Shinypodden Special Filmåret 2025, del 1 för snacket om denna film och en massa fler fina filmtips. Shinypodden hittar ni där poddar finns, tex på Spotify, och när det gäller musikavsnitten hittar ni dem som gratis följare av Shinypodden på Patreon.

The Lost Bus (2025)

I förtvivlan letade jag efter filmer från 2025 som kunde tänkas slå sig in på min top 10 inför Specialens stora poddning om de bästa filmerna från förra året. Och här hittade jag en!

The Lost Bus är en BOATS, Based On A True Story, om den stora skogsbranden i norra California sommaren 2018. Just det 2018! Jag var helt fel ute med vilket år det var i podden. Så kan det gå.

Staden Paradise hamnade snart i eldens grepp och en massa fastigheter gick bokstavligen upp i rök. Hela 85 människor dog i flammorna. En horribel död, mycket trist.

Paul Greengrass som uppenbarligen gillar att göra film på verkliga händelser är filmens dirigent och regissör. Han har tidigare gjort filmer som United 93, Captain Phillips, Bloody Sunday och 22 July. Han har också gjort andra och tredje delen i Bourne-trilogin och en av mina favoritfilmer från 2020, News of the World (som bygger på en ännu bättre bok för övrigt).

Jag gillar BOATS då det gäller denna typ av katastroffilm. BOATS är perfekt för vissa sub-genrer, kanske framför allt sportfilm och krigsfilm. 

Jag är ingen supernörd på filmer om bränder men jag fick upp ögonen för, och blev blown away av, filmen Only the Brave från 2017, också en BOATS, så jag kan uppenbarligen gilla sub-genren en hel del. 

En annan lockelse med filmen var att Matthew McConaughey spelar huvudrollen i The Lost Bus. Han är alltid skön att se. I övrigt är det inte många kända ansikten i rollistan. Jag tror att en hel del vanlisar från Paradise intar statisroller. Huvudpersonen Kevin Mckay (Matthew McConaughey) var konsult till Paul Greengrass under filmen så jag tror att filmen är tämligen realistisk, inte i alla detaljer men i den övergripande handlingen och känslan av instängd i elden och sånt.

McKay körde skolbuss 2018. Han fick sent under förloppet order om att vända tillbaka till skolan och hämta upp alla barnen i åldrarna runt 8-10 år. När alla skolbussar hade räknats in på mötesplatsen utanför brandens framfart saknades det endast en buss, den som kördes av McKay, The Lost Bus.

Jag gillar filmen! Den är onekligen mycket spännande i de mest hektiska partierna. Samtidigt är den osentimental runt hjälteskapet och andra vanligen överdrivna askepter av vardagshjältar. 

Den enda delen av filmen som jag inte tyckte funkade så bra var den om Kevins problemfyllda relation till sonen Shaun (spelad av Matthews son Levi). Spänningen runt hur det gått för Shaun och om han undkommit flammorna kändes påklistrade och därför blev jag inte speciellt överraskad när jag läser att den lilla sub-ploten inte hände i verkligheten. Sonen blev hämtad till säkerhet av sin mamma innan elden nådde fram till Paradise. Så kan det gå när herr Greengrass inte litar på att verkligeheten överträffar fiktionen, som så ofta är fallet. Man behöver inte kleta på mer klet.

Men ändå en mycket lättsedd och spännande film.

Betyg: 3+/5

Lyssna på Shinypodden Special Filmåret 2025, del 1 för snacket om denna film och en massa fler fina filmtips. Shinypodden hittar ni där poddar finns, tex på Spotify, och när det gäller musikavsnitten hittar ni dem som gratis följare av Shinypodden på Patreon.

Shinypodden Special - Filmåret 2025, del 1

Som vanligt på våren samlas Shinypodden Special med gäster Jojje, Carl och Niklas och snackar om de bästa filmerna från förra året. I detta första avsnitt av två bekantar vi oss med alla "outliers", de filmer som endast dykt upp på en av våra listor. Nästa vecka tar vi oss an "consensus picks", dvs de filmer som finns på en eller fler listor.

Shinypodden hittas där poddar finns och på Spotify.

28 Years Later (2025)

Jag gillar filmer som får en att tänka och fundera på frågor om filmen efter den slutat rulla. Gärna om framtiden, moral och etik eller politik. Men det är trist när filmskapare trycker ner en daterad värdegrund i halsen på en, mycket trist.

Detta är en zombiefilm för tusan, en schysste post-apokalypsfilm. Det är verkligen trist att Danny Boyle klipper in en massa övertydliga klipp från vår verklighen där unga män tvingas ut i krig. 

En post-akopalytisk film vinner på att etablera filmens påhittade värld, och hålla oss fast i den. Jag vill bli omfamnad och försvinna in i ett bra världsbygge i en film som denna. När det klipps in nyhetsinslag plockas jag ut ur världen filmen försöker få mig att tro på.

Men i övrigt är det en fascinerande värld. De smittade har utvecklats till de feta långsamma, de snabba och de starka alfahanarna. Det är intressant att följa. Alex Garland är en bra författare helt enkelt, alldeles oavsett vad Boyle gör med hans manus.

Filmen inleds mycket bra. De första fem minuterna. Därefter blir den snabbt ganska seg och ryckig vilket håller i sig under resten av första akten. Jag bryr mig inte om någon av karaktärerna. Filmen misslyckas med en av dess mest basala saker. Här är det ett barn i fokus, vilket oftast är trist. Jag tror först att det kommer vara pappa Jamie som är filmens behållning men han försvinner snart och det visar sig att det är mamma Isla. Det är helt ok, och drar till och med lite i hjärtesnöret framåt slutet.

Men filmen lyfter sig i nacken när de lämnar ön och börjar utforska "fastlandet". Vi får följa krigsskeppen på horisonten, de svenska soldaterna dödskamp och till slut den gode dr Kelson, spelad av Ralph Fiennes. Han gör 

Trots att jag ldrig fann filmen superspännande eller ens speciellt engagerande var jag ändock nyfiken på vad som skulle hända hela filmen igenom. Vissa saker får man acceptera i en simpel zombiefilm som att våra hjältar ibland kunde röra sig hhelt obehindrat långa tider för att sedan, precis när det behövs för att det står så i manus, bli attackerade av monstren.

Jodie Comer och Aaron Taylor-Johnson är som alltid bra. Ralph Fiennes är kul. Resten har jag redan glömt...

Eller, inte riktigt. Vad var det där i slutet? Sir Jimmy Crystal och hans merry band of young guys. En uppenbar nidbild av Jimmy Savile. Ingen sörjer allt ont som kan komma hans eftermäle tillhands, men varför knö in den miserabla skandalen i en genrefilm som denna? Jaja, vi utanför England kan ju se honom som en festlig villain som tagen från en av de mer pajiga James Bond-filmerna eller något sådant.

Betyg: 2+/5

A Knight of the Seven Kingdoms - Season 1 (2026)

 

Sex kort avsnitt! Hela säsongen är lika kort som två vanliga långfilmer. Sweet!

Detta var en stor positiv överraskning. Det var underbart med en adaption som är bra. Detta görs på den första av tre noveller om Dunk och Egg. George R. R. Martin är involverad i showen vilket nog är en förutsättning för det lyckade resultatet.

I första säsongen följer vi våra hjältars besök på en klassisk turnering där riddarna ska slåss tills blodet sprutar. Det är en riktig fajt vi får se. Den kommer inte upp i samma nivå som den i Ridley Scotts The Last Duel men den duger väl.

Serien är tajt, välskriven och välspelad. Den har ett tämligen långsamt tempo men jag blir aldrig uttråkad och fipplandet med mobilen hålls till ett minimum. Detta kanske mest för att avsnitten inte är mycket mer än lite drygt en halvtimme vardera.

Det är underbart att återbesöka en så bra realiserad fantasyvärld. Den är inbodd, skitig och mustig. Verklighetskänslan är maximal. Jag tänker med vemod på en annan fantasyadaption som aldrig kom i närheten av dessa höjder.

Som vanligt i Westeros är många karaktärer elaka typer, men här finner vi också flera goda och hederliga folk. Och det startar med Dunk och Egg spelade av Peter Claffey och Dexter Sol Ansell. De blev båda favoriter från första avsnittet. Egg är min största favorit under säsongen. Andra favoriter var Ser Lyonel Baratheon (Daniel Ings) och Raymun Fossoway (Shaun Thomas).

Showen tillåter sig några flashbacks lite här och där, framför allt en längre sådan från Dunks yngre tonår hemma i Fleabottom i King's Landing. Men under resten av säsongen kryper handlingen närmare och närmare den obevekliga bataljen. Trots sin "litenhet" väljer även denna show att förlägga "det stora avsnittet" på väl vald plats i säsongen. Ni som vet vet.

Musik! När det gäller GoT kan musiken aldrig glömmas. Vi får ett nytt musikaliskt uttryck, vilket känns bra. Det ikoniska temat används knappt! Därmed känns det så mycket starkare när de så bekanta tonerna väl klingar. Vi hör melodin lite kort i första avsnittet såklart, det var ett måste som en välkomsthälsning tillbaka. Men efter det används den fullt ut endast en gång, i säsongens mäktigaste scen vilket lyfter scenen än högre. Damn, so good.

Jag ser gärna vidare detta och ser fram emot att få följa Dunk och Egg i ytterligare två korta säsonger. Men om de därefter inte har mer material att adaptera måste de stanna där. Inget mer dynga från wannabies!  

Betyg: 4/5

PS, såklart skulle jag också velat att säsongen hade varit dubbel så lång. Javisst. Men samtidigt, det var allt något fräscht och lättsamt över att den var så kort...

Shinypodden - Castlepodden ep 10: The Hero of Canton

Tionde och sista avsnittet av Castlepodden. Avsnittet har döpts till: The Hero of Canton

Denna vecka avhandlar vi följande avsnitt:

• Huvudavsnitt: 4.21
• Temaavsnitt: 8.6
• Firefly Corner: 2.18
• Prologer: -

Detta var det sista avsnittet i Castlepodden. Tack för att ni har lyssnat!

Podden hittas där poddar finns.

Sentimental Value (2025)

Joahim Trier har i Sentimental Value gjort en riktig film-film. Den känns som film var förr. Ett manus, några skådespelare, en fotograf och en regissör gör bra film helt enkelt. Inga krusiduller. Här har det adderats ett hus också, en av filmens alltid närvarande karaktär.

Vilken skådespelargrupp! Alla fyra huvudpersonerna är nominerade till Oscars-galan för huvudroll eller biroller. Renate är kanske vassast ändå men Stellan är såklart sublim. Inga gör sitt jobb väl. Elle har nog på ett sätt den svåraste rollen då hon ska spela en skådespelerska som är ute på för djupt vatten. Hennes Rachel är bra men räcker inte till i Gustavs film på det sätt Nora kan. Svårt.

Filmen flyter på i ett makligt tempo med återkommande usla klipp mellan scener. Klippen är givetvis medvetna val av Trier, men jag vet inte om jag uppskattar dem som det nu blivt. Det blir ett oharmoniskt flyt i filmen. Detso mer jag tänker på det desto mer inser jag att det valet nog är utstuderat.

Ett av alla klipp ledde oss in i en scen i en av Gustavs tidigare filmer med unga Agnes och ett tåg. Det är filmens bästa scen tillsammans med filmens sista scen. Två magiska scener.

Detta är en väldigt nordisk film, det är vemod och en hel del diskbänksrealism. Ingmar Bergman känns alltid närvarande, om inte i karaktärernas liv så i regissör Triers medvetande. Och Henrik Ibsen såklart. Båda de gamla mästarna rörde sig bland de teman vi möter här. Arv och miljö, relationen till en förälder, barndomen, minnen och trauman ställs mot konstnärsrollen och skapandet. 

Trots dessa teman är filmen inte alls för tung eller för deprimerande. Den är så bra gjord att den slinker ner lätt som en plätt.

Varför ville Gustav gör filmen? Jag har redan diskuterat frågan två gånger om med vännerna Carl respektive Per. Det visar sig att jag tolkat filmen lite mer pessimistiskt jämfört med dem båda, som jag uppfattade dem i alla fall. Det är framför allt angående Gustavs motiv för sin film; att förstärka sin relation till Nora, eller att få till en ny filmsuccé. Båda tolkningarna funkar ungefär lika bra i filmen i vilket fall. Ingen fara.

Sentimental Value kommer inte upp i samma nivå som Verdens verste menneske, såklart, men det var inte förväntat heller. Den är ändock en av årets singulära filmer.

Betyg: 3+/5

Twinless (2025)

Twinless är en typisk American Independent-film. Här har vi en ung okänd regissör som också skrivit manus och spelar en av de två huvudrollerna. Det är också vanligt att dessa filmer består av en mix av genrer, ofta komedi men lika ofta drama. Denna film adderar psykologisk thriller till mixen. Då filmen till stor del fokuserar på sorg, ensamhet och saknad blir det tonvikt på dramat.

Dylan O'Brien spelar Roman som just förlorat sin tvillingbror Rocky i en trafikolycka. Filmens regissör James Sweeney spelar Dennis som Roman träffar på en supportgrupp för dem som just blivit tvillinglösa. 

Tyvärr är Rocky den karaktär som kanske hade varit den som varit mest intressant att följa. Nu får vi istället följa alla runt honom vars liv förstörts när han försvann. Det är mycket, mycket fokus på sorg i denna film. Den har flera fina scener för dem som vill grotta ner sig i sorgearbete.

Filmens andra sida är mer creepy. En fix idé leder till besatthet med alla tänkbara predikterbara tokigheter som följd. Vi får en uppsjö av "awkward moments" eller pinsamma situationer som väl är den närmaste översättningen till svenska antar jag, även om uttrycken är lite, lite olika i mitt huvud. Ta fem minuter och fundera på om de betyder exakt samma sak, eller om du som jag förnimmer dem lite, lite olika.

Jag blev tyvärr aldrig speciellt intresserad av Roman eller Dennis. En bit in i filmen dyker dock Marcie upp. Hon spelas av Aisling Franciosi och det var en kul, dvs spännande, karaktär. Sweeney har dock kanske gjort henne lite väl fantastisk. Men för huvudkaraktärerna var hon en "nobody" som fulats ner för att senare i filmen blomma ut. Det har gjorts förr och kommer göras igen. Hon finns där endast som en del av filmens mekanik känns det som. Detta är trots allt endast andra filmen Mr. Sweeney gjort.

Filmen vann publikens pris på Sundance 2025. Det är nog en predominant ung publik där.

Betyg: 2/5

Shinypodden - Castlepodden ep 8: Fantastisk? Autentisk?

Åttonde avsnittet av Castlepodden. Avsnittet har döpts till: Fantastisk? Autentisk?

Denna vecka avhandlar vi följande avsnitt:

• Huvudavsnitt: 3.20
• Temaavsnitt: 7.7, 7.16
• Firefly Corner: 3.16, 3.22
• Prologer: 6.15, 6.16, 7.11, 7.16, 7.19

Nästa vecka avhandlas följande avsnitt:

• Huvudavsnitt: 4.21
• Temaavsnitt: 8.6
• Firefly Corner: 2.18
• Prologer: -

Podden hittas där poddar finns.

One Battle After Another (2025)

Vilken besvikelse. Jag hade ganska stora förväntningar på filmen trots att den kom från Paul Thomas Anderson som normalt sett inte är min favorit. Men betänk att en old school-regissör som Scorsese kunde ligga bakom den hysteriskt underhållande The Wolf of Wall Street, så man vet ju aldrig... 

One Battle After Another har mycket som är bra. Jag gillar vad Leo, Benicio och den nya unga Chase Infiniti som spelar dottern Willa gör. Och även om filmen inte har speciellt mycket action eller spänning var hela jaktscenen i slutet av filmen riktigt najs. Jag gillade speciellt biljakten i de stora "vågorna". Det var bara lite synd att de valde handhållen kamera som skakade så mycket att det blev distraherande. Det förtog lite av filmens magi, jag började fundera på kameramannen istället för Willas flykt.

Tyvärr var det några saker som drog ner. Regissören verkar föredra långa historier, denna film spänner över runt 20 år och det förtar. Det är kanske så att lockelsen att göra ännu en "epic" blev för stor för den gode Paul Thomas. 

Men framför allt hade filmen varit mer intressant om de onda inte varit sådana karikatyrer. Det är som att Sean Penn och den hemliga organisationen Christmas Adventurers Club är tagna från en annan film, en sämre serietidningsfilm, tänk en ny Batman i Tim Burtons anda. Sean Penns Lockjaw och Danny De Vitos Penguin är i samma klubb känns det som. 

För mig blev filmen aldrig spännande. De onda var skrattretande jönsar. Samtidigt känns det som att filmen skulle vilja vara ett seriöst inlägg i debatten. Och det verkar som att vissa tar filmen som ett sådant. Patetiskt. Om något är det i så fall ytterligare ett inlägg i en politisk debatt där aktörerna vägrar prata om komplexa frågor på ett vuxet sätt. Filmen riktar sig kanske till Twitter-generationen där svåra politiska frågor debatteras med max 140 tecken.

Filmen saluförs också som en mörk komedi och i så fall är det en misslyckad sådan. Jag har hört att publiken kanske ser Leos slapstick som roligt. Well, jag var inte speciellt road, slog mig inte på knäna en enda gång.  

Jag funderar vidare på vad det är som saknas filmen. Det känns som att Anderson har försökt att göra en Tarantino-film! Hehe, just det, det är så det är! 

Anderson har försökt härma mästaren på spännande och underhållande actionthrillers. Men för att lyckas med ett sådant projekt behövs en talang för den balansgång som Quentin är expert på. Hans filmer är alla fascinerande på så många plan. En av vår samtids mest lysande auteurer.  

Quentins karaktärer är alltid tillräckligt relaistiska för att bli intressanta, även om filmerna i sig är överdrivna. När jag jämför Sean Penns freak i One Battle After Another med Hans Landa eller Calvin J. Candie så blir det så uppenbart var One Battle After Another misslyckas. 

Hans Landa och Calvin J. Candie är utsökt målade karaktärer om än utstuderat onda och därmed fullständigt skräckinjagande. De är perfekta karaktärer för de filmer de är skapade för, både hur de är skrivna i manus och castade, Christoph Walz respektive Leonardo DiCaprio.

Paul Thomas Anderson har inte den tajming eller fingertoppskänsla som Quentin har och han misslyckas med Sean Penn och de "val" han gjorde i sitt uttryck. Tyvärr faller hela filmen som ett korthus när antagonisterna målas som de gör i denna film. Det är så det landar i mig i vilket fall.

Men trots allt kan jag rekommendera filmen till dem som gillar Paul Thomas Andersons filmer, då blir den ju en "måste ses". Själv tycker jag den är helt ok.

Betyg: 2/5