Neil Young and the Chrome Hearts, Dalhalla (2025)

Neil Young and the Chrome Hearts, Dalhalla, onsdagen den 18:e juni 2025

För nio år sedan var jag och min kompis Sir Per på en jättebra konsert då vi såg Neil Young på Dalhalla. Det var första gången vi var där, alla tre. Då hängde frågan i luften mellan mig och Per: Skulle detta vara sista gången vi fick se Neil spela och dansa för oss? 

Han var ju ändå hela sjuttio år. Nu är han sjuttioniå år, fyller åttio i november, och samma fråga hänger fortfarande i luften. Kan detta ha varit den sista gången vi sett honom live? 

Min resa med Neil live på scenen startade våren 1990 då jag och studiekamraten Peter var i London och gick på den stora Nelson Mandela Tribute-konserten på Wembley Stadium. Neil och alla andra kända västerländska artister och band spelade endast två eller tre låtar mellan längre partier med band från Afrika som jag inte kände igen. Neil spelade solo och gav oss två oförglömliga framförande av klassikers som vid den tiden var rykande färska; Rockin' In the Free world samt en innerlig Mother Earth (Natural Anthem).

Nu i sommar 2025 såg jag honom för fjortonde gången. Happy times.

Neils ålder syns, han rör sig inte lika obehindrat på scenen, det går lite långsamt. Men om jag sluter ögonen och fokuserar på vad jag hör, uppfattas åldern ta mig tusan inte speciellt mycket. Han sjunger lika bra som alltid, om än inte med den silkeslena ljusa rösten som han hade på sjuttiotalet. Och lira kan han sannerligen fortfarande, både på den akustiska gitarren och när han spänner på sig "Old Black" och drar av ett långt gitarrsolo.

Under de tretton tidigare showerna har jag upplevt hela 106 unika låtar i liveversioner, och nu efter Dalhalla i år har den siffran stigit till 108. 

Konserten kom igån trettio minuter efter utsatt starttid och man kan spekulera i om bandet kanske hade premiärnerver då detta var turnépremiären för den korta europeiska sommarturnén. Han spelar med ännu ett nytt kompband som givits namnet the Chrome Hearts. Basen kommer från Neils senaste compband Promise of the Real. Vi har Micah Nelson (en av Willies söner) på kompgitarr och piano, Corey McCormick på bas, Anthony LoGerfo på trummor. Men också ett nygammalt inslag i den supercoole gamle herren Spooner Oldham på piano. Han var med Neil redan på Harvest Moon som kom ut 1992.

Neil inledde med Sugar Mountain ensam på scenen. Jättebra såklart. Neil sjöng nästan lika högt som publiken runt mig. Jag och Sir Per hade inskaffat ståplats i den lilla torrlagda bassängen mellan scenen och den sittande publiken. Normalt sett vill jag helst sitta på bra platser när jag går på konsert nu för tiden, jag har blivit en "old man" jag själv, men när det kommer till konsert med Neil gäller det att komma så nära som möjligt. 

Snart joinade bandet Neil på scenen och de kastade sig in i konsertens första höjdpunkt, den fantastiska avslutningslåten från albumet Greendale - Be the Rain. Jag var överraskad och därmed såklart nöjd. Bra låt också. Därefter fick vi When You Dance, I Can Really Love, klassikern från After the Gold Rush. Detta var första gången jag såg denna låt live! Givetvis top remarks. Bästa versionen av den låten ligger för övrigt på livealbumet Year of the Horse.

Därefter drog han igenom tre Crazy Horse-låtar som ofta dyker upp som extranummer; Cinnamon Girl, Fuckin' Up och Hey Hey, My My (Into the Black). Jättekul om än i högsta grad "vanlisar".

Efter detta svettiga parti drog Neil ner tempot. Bandet lämnade scenen för en välbehövlig slurk och Neil satte sig på en bänk med gitarren och spelade The Needle and the Damage Done från Harvest. Han spelar ofta denna beklagan om gamla vänner som lämnat honom och knarkets förgörande kraft.

Därefter kom några lugna låtar med fullt band Harvest-style med just titellåten från Harvest Moon. Därefter fick jag den andra låten för kvällen som jag aldrig sett live förr; Looking Forward, titellåten från Crosby, Stills, Nash & Young-albumet från 1999. Mycket trivsamt. Pojkarna i bandet sjöng kanske inte harmonierna lika bra som David Crosby men ändå bra jobbat.

Därefter blev det tyngre igen. Megafonen kom fram och Neil kastade sig in ännu en låt från Greendale! Sun Green gavs i en lång och otrolig version. 

På vägen upp till Rättvik hade jag och Per pratat om huruvida Love to Burn är mycket eller lite bättre live än vad den är på albumet (Ragged Glory). Jag kommenterade då att den lätt förvillas med Love and Only Love... 

Som om universum ville bevisa min tes. Neils "Old Black" sände ut underbara elgitarrljud. Jag och Per blinkade menande till varandra att nu kommer Love to Burn, men givetvis, som vi sagt, på grund av att det är så himlan lätt att blanda ihop dem var det ju Love and Only Love som drogs igång. Det blev en lång version. Superbt.

Direkt efter firades pumporgeln ner från taket. Det var dags att för åttonde gången få uppleva Like a Hurricane framföras. Denna gång var det Micah som skötte orgeln. Den är bra men lite som Bowies "Heroes", man har hört den till förbannelse live.

Konserten närmade sig slutet. Här kom ännu en CSNY-låt, Name of Love från American Dream. Såg den live på Skeppsholmen 2014 men det är ett ovanligt låtval och jag njöt till fullo. Neil spelar inte CSNY-låtar specielt ofta och jag funderade en kort stund om han till och med skulle säga något om den gamle vännen David Crosby som gick ur tiden i januari 2023. De var ovänner mot slutet men jag tror att de hann göra fred innan det var för sent. Men tyvärr kom ingen kommentar från Neil denna kväll.

Under förra konserten på Dalhalla yppade han den nu klassiska raden: "This place rocks!". Lyckligtvis återupprepade han inte orden, istället kommenterades hur grönt det var här i "beautiful Sweden". Fint.

Sista låten var nog det starkaste framförandet av alla, en ljuvlig Old Man från Harvest. En fantastisk låt som alltid varit en favorit.

Sen blev det dags för en av de mest förväntade extranummerslåtarna i Neils universum. Jag och Per hoppas alltid på Cowgirl in the Sand. Jag har sett den live en gång men då var inte Per med. Misär. 

Ack nej, våra önskningar blev inte besvarade och istället fick vi en stökig Rockin' in the Free World. Helt ok.

Allt som allt var det som vanligt en mycket trevlig liten road trip till Dalhalla med Per. Denna konsert var snäppet bättre än när vi såg honom senast i Hyde Park 2019 men inte lika bra som på Dalhalla 2016 som var en av mina top 3-5.

Setlist:

01 Sugar Mountain
02 Be The Rain
03 When You Dance, I Can Really Love
04 Cinnamon Girl
05 Fuckin' Up
06 Hey Hey, My My (Into The Black)
07 The Needle And The Damage Done
08 Harvest Moon
09 Looking Forward
10 Sun Green
11 Love And Only Love
12 Like A Hurricane
13 Name Of Love
14 Old Man

Encore:

15 Rockin' In The Free World

Sugar Mountain

Neil med Old Black på höften

Like a Hurricane

Like a Hurricane

Old Man

Shinypodden Special - Bästa 25 filmerna detta århundrade, del 1

Shinypodden Special överraskar och kommer här ut med ett oanonnserat dubbelavsnitt. 

Denna gång är vi inspirerade av Filmspottings Top 25 Films of the Century so far. Carl, Niklas, Jojje och Henke knåpar ihop varsinn högst personliga listor med 25 favoriter som kommit ut efter millenieskiftet. 

vI valde att fokusera på de personliga favoriterna, inte nödvändigast de "objektivt bästa" eller filmhistoriskt viktigaste filmerna à la Sight & Sounds lista. 

Andra delen kommer om en vecka.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Harper (1966)

Paul Newman. Namnet klingar bekant. Han var ju stor på sin tid med sina blå ögon och allt. Kanske på samma nivå som Steve McQueen, Robert Redford och Charlton Heston. På ett ungefär.

Här spelar han Harper, en "cool" provate investigator som letar efter en kidnappad make i Los Angeles i mitten av sextiotalet. Okey. Men är han så cool egentligen? Jag har kommit fram till att jag inte riktigt köper in på Newmans storhet. Jag får inte ordning på hans Harper. Skådespeleriet är all over the place vilket hade varit ok om han bara hade gjort det med charm. Tyvärr uppelver jag honom inte som charmig och han blandar coolhet med pajaserier och det funkar inte alls för mig. Av de jag listar ovan är Steve och Robert klart coolare än Paul och Charlton. I alla fall i min bok.

Den herre som är mest cool i dagen film är istället Robert Wagner. Kommer ni ihåg honom från tv-serien Hart to Hart? Serien som fick det finurliga namnet Par i hjärter på svensk tv. Här är han en snubbe.

Filmen påminner mig lite om Robert Altmans The Long Goodbye, fast då ser vi Elliott Gould som Philip Marlowe. Den är några år yngre men den största skillanden är regin och skådepelaren i huvdrollen. Klasskilland i båda fallen och däri ligger problemet för filmen Harper. Det är för lätt att jämföra den med andra film noirer och denna är medelmåttig på gränsen till medioker.

Filmen hade dock några ljusglimtar med vissa miljöer som var härliga, lustiga frisyrer och framför allt hysterisk dans på nattklubben. Kul också att återse Janet Leigh, Hitchcocks blondin som tog en dusch för mycket i Psycho.

Betyg: 2/5

"The Mystery of the Blue Train" by Agatha Christie

Ian Robinson cover

Publicerad 1928
Agatha Christies bok #8
Poirot #5

Bokens dedikation: -

Location: London, The Blue Train mellan Calais och Nice, Nice, Cannes, Monte Carlo, Paris

Innehåll: en blandning av det klassiska mordmysteriet och äventyrsthriller med en internationell diamanttjuv

Trivia: 

The Mystery of the Blue Train var den första boken Agatha sammanställde efter hennes elva dagar långa försvinnande i december 1926. Hon kallade boken "that retched book".

Mot slutet av 1926 var Agatha under stor psykologisk press efter hennes mors bortgång samt Archies otrohet och hans begäran om skilsmässa. Agathas syn på "happily ever after" och livets oanade äventyr fick ett abrupt slut. Att anta att hon blev mer cynisk efter att hennes hjärta blivit krossat är nog ingen överdrift. Oavsett vad hennes försvinnande berodde på, jag tror att hon gjorde det för att stressa Archie, hade allt som hänt ändrat Agathas syn på på livet och jobbet som författare. 

 Agatha om boken: 

"To begin with, I had no joy in writing, no Elan. I had worked out the plot, a conventional plot, partly adapted from one of my other stories. I knew, as one might say, where I was going, but I could not see the scene in my mind's eye and the people would not come alive. I was driven desperately on by the desire, indeed the necessity, to write another book and make some money. That was the moment when I changed from an amateur to a professional. I assumed the burden of a profession, which is to write even when you don't want to, don't much like what you are writing and aren't writing particular well. I have always hated The Mystery of the Blue Train, but I got it written and sent off to the publishers. It sold just as well as my last book had done, so I had to content myself with that, though I cannot say I have ever been proud of it."

Precis som med The Big Four bygger The Mystery of the Blue Train på tidigare material, i detta fall novellen The Plymoth Express från 1923. Den publicerades för första gången i bokform i novellsamlingen Poirot's Early Cases som kom ut 1974.

'Le Train Bleu' var det franska lyxtåget som gick mellan Calais och Medelhavet mellan 1886 och 2003. Agatha beskriver tåget i sådan detalj att det är uppenbart att hon åkt det.

Revy

Boken är mycket bättre än vad Agatha själv gör sken av. Den är lite förvirrande nog en blandning av en äventyrsthriller à la The Man in the Brown Suit eller The Big Four och ett "closed room murder mystery" som vi förväntar oss från en Poirot-historia. Historien innehåller till och med en lite styvmoderligt behandlad internationell juveltjuv med namnet The Marquis. Denna del av historien är gravt underutvecklad och har ett svagt och otillfredställande slut. I mina ögon har den sidohistorien väldigt lite med bokens värde att göra. Suchets adaption tog följakligen helt bort det elementet från boken. Bra gjort, teamet bakom serien.

Med tanke på bokens titel kan man kanske ledas att tro att detta endast är ett genrep inför Murder on the Orient Express, men icke, den har så mycket mer än det att erbjuda. Istället har vi ett omtumlande och berörande mordmysterium där bokens egentliga huvudperson Katherine Grey tar rollen som Hercules vapendragare. Och i min läsning av texten skönjer jag att mycket av författarinnans eget liv har tagit sig in i bokens värld.

Katherine var en mycket trevlig bekantskap. Hon har humor och är äventyrlig till sinnet, precis som favoriter som Tuppence och inte minst Anne Beddingfield (från The Man in the Brown Suit). Hon är dock cirka tio år äldre än sina äventyrssystrar och har mer livserfarenhet, av den bittra sorten. Dessa unga äventyreskor är alla mer eller mindre Agathas alter egon, och Agatha skriver Katherine med ett rågat mått av vemod. 

Katherine ärver en hel del pengar och ska ge sig ut i världen från tryggheten i St Mary Mead. Innan hon beger sig ut besöker hon sin vän, den gamla damen Miss Viner. Ännu en proto-Miss Marple för övrigt. Agatha som just ställts inför faktum att hon ska skiljas beskriver Katherines situation med ett, för dessa tidiga romaner, oväntat mörker.

Katherine är hos miss Viner.

"And so you've come into a lot of money, I hear? Well, well. Take care of it. And you're going up to London to have a good time? Don't think you'll get married, though, my dear, because you won't. You're not the kind to attract the men. And, besides, you're getting on. How old are you now?"

"Thirty-three," Katherine told her.

"Well," remarked miss Viner doubtfully, "that's not so very bad. You've lost your first freshenss, of course."

"I'm afraid so," said Katherine, much entertained.

"But you're a very nice girl," said Miss Viner kindly. "And I'm sure there's many a man might do worse than take you for a wife instead of one of these flibbertigibbets running about nowadays showing more of their legs than the Creator ever intended them to. Good-bye, my dear, and I hope you'll enjoy yourself, but things are seldom what they seem in this life."

Archie hade blivit betuttad i en "flibbertigibbets" - vilken hjärtesorg Agatha måste ha haft. 

"things are seldom what they seem in this life" - övergiven av både sin mor och sin make. 

"you've lost your freshness, of course" -  herregud, Agatha! Hon var för övrigt fyra år ärldre än Katherine när hon skrev denna bok, fyra år mindre "freshness".

Persongalleriet i boken är ett rejält steg framåt jämfört med de två senaste. Förutom Katherine är Lenox Tamplin en favorit. Hon är dottern till Katherines kusins Lady Tamplins. Hela familjen Tamplin är lustfyllt skrivna för övrigt. Lady Rosalie Tamplin är en socitetsdam i bästa slag, pompös, syrlig och humoristiskt skriven, hennes make Chubby är en charmig men ofarlig playboy och så Lennox som påminde mig om Bundle, dottern till Lord Caterham i The Secret of Chimneys. Både Lenox och Bundle är frejdiga sanningssägare i samma stil som Cordelia Chase. Jag har ett gott öga till dem båda, eh, alla tre.

Jag gillar också den amerikanske miljonären Rufus Van Aldin. Han spelas av Elliot Gould i Suchets adaption och det är svårt att inte fatta tycke för honom efter det. Han är hård mot sin dotter Ruth när hon tvingats inse att hon måste skiljas från sin make...

Van Aldin till sin dotter: 

        "Just move on."

Åhhh, Agatha...

Bokens språk överraskade lite. Först och främst är det första boken om Poirot som är skriven i tredje person. Jag saknar Captain Hastings berättarröst inne i mitt huvud, men Katherine var en strålande stand-in för honom. Språket var underfundigt med oväntade och ibland svårtillgängliga meningar. Den tog lite mer av mig som läsare än vanligt, dvs den tog längre tid att läsa. Det ligger kanske något i att Agatha inte fann sina inre bilder lika tydliga när hon skrev den och att språket därmed blev onödigt komplext.

Inledningen är som en thriller. Varje kapitel följer en ny karaktär och all fokus ligger på den kända rubinen "Heart of Fire". Det är en stil som kändes mycket eljes för att vara en Agatha Christie-bok. Katherine introduceras inte förrän kapitel sju och Poirot kommer inte i fokus förrän i kapitel tio...

When the train started once more, and dinner was announced by a violent ringing of bells, Katherine went along to it much relieved in mind. Her 'vis-à-vis' to-night was of an entirely different kind - a small man, distinctly foreign in appearance, with a rigidly waxed moustache and an egg-shaped head which he carried rather on one side. Katherine had taken a book to dinner with her. She found the little man's eyes fixed upon it with a kind of twinkling amusement.

"I see, Madame, that you have a 'roman policier'. You are fond of such things?"

"They amuse me," Katherine admitted.

The little man nodded with the air of complete understanding.

 

Poirot och därmed Agatha behandlar Katherine med stor ömhet, och jag älskar dem för det. Agatha är skör och skriver kanske lite, lite om sig själv.

"She is a remarkable nice girl," said Van Aldin thoughtfully, "very nice. Did you happen to notice her eyes?"

"Any man," said Knighton, "would be bound to notice her eyes."

Jag avslutar med ännu ett citat från Agatha om The Mystery of the Blue Train:

"... was easily the worst book I ever wrote... I hate it. Many people, I am sorry to say, like it." 

Och jag är en av dem som gillar den! Jag håller den som en av de bättre bland de åtta första. 

Och att Agatha hatade tiden inför skilsmässan från Archie är nog efter denna bok mer eller mindre ett faktum.

Original UK cover 1928

Tom Adams cover 1965

Tom Adams cover 1979

"The Big Four" by Agatha Christie

Publicerad 1927

Agatha Christies bok #7
Poirot #4

Bokens dedikation: -

Location: London, Paris, Belgien, Italien...

Innehåll: Äventyr, mästerskurkar som vill kasta världen i anarki, villain lairs, en lönnmördare på jakt efter Hercule

Revy

Agatha Christie does James Bond och det funkar inte speciellt bra. 

Precis som andra tidigare böcker är detta en äventyrsroman med höga stakes. Men denna gång ser vi Poirot gravt malplacerad i en Robert Ludlum-värld. Världen hotas av fyra mästerskurkar som kallas The Big Four. 

Poirot och Captain Hastings flänger runt som om de vore James Bond, Ethan Hunt, Jason Bourne eller Modesty och Willie. Men detta funkar inte. Boken är episodisk med mordmysterium efter mordmysterium utan någon speciellt elegant sammankoppling. Det lilla vi får är den eklektiske Main Villan Number 4. 

Några mysterier som löses på vägen är lite intressanta men helheten känns fragmenterad. Poirot är som besatt av The Big Four men vi får aldrig riktigt grepp om fienden. Till skillnad från Sherlocks nemesis Moriarty som byggs upp under bok efter bok poppar dessa fyra mästerskurkar upp och försvinner i en enda bok. Något är lurt tänkte efter jag läst klart och var mycket nyfiken på att efterforska mer om boken. Och det visade sig att det fanns flera förklaringar tillvarför boken är som den är...

Trivia

Detta är boken som Agatha i en intervju långt senare i livet kallade: "That rotten book."

Boken släpptes 1927 precis efter hennes berömda försvinnande och samtidigt som hennes förste make Archie ville skiljas vilket Agatha stark motsatte sig. 

Enligt legenden var det hennes svåger Campbell Christie som föreslog att hon skulle använda ett gäng short stories som publicerats i tidskriften The Sketch under 1924 och sy ihop allt till en roman. Det spekuleras till och med om att Campbell hjälpte Agatha att skriva ihop ramhistorien som håller ihop novellerna. Detta förklarar både den episodiska känslan i boken samt det konstiga valet att ha Poirot som en superagent, när han är som klippt och skuren till att lösa mordmysterier i folks herrgårdar (ni vet vad jag menar...). Det passar helt enkelt inte in.

Det spekuleras till och med att boken färdigställdes redan 1924 av Agatha och/eller Campbell då hon fortfarande var under kontrakt med The Bodley Head. Agatha hade ett kontrakt om fem böcker som hon ville avsluta så snabbt som möjligt, men om hon lämnade in The Big Four redan före The Secret Of Chimneys blev den uppenbarligen refuserad.

The Big Four sålde i vilket fall mycket bra 1927, kanske pådriven av all publicitet om Agathas försvinnande i december 1926. 

Revy - fortsättning

Boken är antagligen en av Agathas svagare, men den gör några bra saker ändå. Den innehåller flera partier med innerlig ömhet mellan Hercule och John och inte minst lojalitet i massor. Framför allt Hercule förkunnar hur mycket han håller av John flera gånger om. 

Men ibland agerar han inte riktigt som han säger då han tyvärr behandlar sin vapendragare mycket dåligt vilket blir en smolk i bägaren. Det är inte endast att han flera gånger använder honom som lockbete eller skickar ut honom på uppdrag utan att han vet varför. Hercule är dessutom ofta nedlåtande mot John, som om han är det utan att tänka sig för. Jag misstänker att Agatha skriver det som vänskapligt gnabb, men jag tolkar det snanare som drygt och okänsligt. Det kan vara så att om man läser novellerna var för sig blir det inte lika påträngande som när de slagits samman till en roman.

Vissa av mysterierna var finurliga. Jag tänker framför allt på The Chess Problem och The Adventure of the Dartmoor Bungalow (den med "the frozen leg of mutton"). Båda dessa kom med i adaptionen om jag minns rätt.

Handlingen är överlagt utomordentligt dålig. Som trogna läsare av Agathas deckare måste vi vänja oss vid att Poirot gör saker utanför den skrivna sidan, men här gick det överstyr. Hur han i förväg har skyddat Cinderella, hur han har förberett sig med Contessa Rossakofs försvunne son... Också turerna med hans fejkade död och hans tvilling Achille är så "over the top" att jag skakar på huvudet. 

Hur många "villain lairs" kan det finnas i en bok? Här är det tre större diton i alla fall. Slutfajten inne i berget i de italienska alperna var som taget ut You Only Live Twice, men tar inte mer än tre-fyra sidor i boken. Känns som ett hafsverk (av Campbell...?).

I denna bok, som flera andra av dem jag hittills läst, beskrivs utlänningar ibland stereotypiskt, nedlåtande eller till och med rasistiskt. Podden "All About Agatha" lägger ner en hel del tid på att diskutera detta problem. Boken är ett barn av sin tid och både språk och vanor ändras över tiden. Det är bra att vi idag vet och förstår vad som var skevt under tidigare eror. Men om vi skulle bedöma all historiens konst efter dagens moral och "regler", skulle vi snart beröva oss själva på en stor del av vårt gemensamma kulturella arv. 

Man kan också se det som att Agatha gör som Quentin när hon låter sina karaktärer använda rasistiska tillmälen. Det är rimligen en skillnad om karaktärerna i boken, skriven på 1920-talet, uttalar sig rasistiskt i dialogen jämfört med om boken och därmed författarinnan uttalar samma saker. Vi tillåter utan allt för mycket tandagnisslande att Tarantinos karaktärer använder the N-word i masssor, även om jag personligen tycker att i hans fall kan det bli lite väl mycket av "det goda".

Jag vet inte jag, det är en komplex fråga och alla får ha sin syn på saken. Men jag kan fastlå att det är en extremt tråkig sak att skriva om i en revy så detta blir (antagligen) mitt sista inlägg i den frågan...

Med tanke på bokens struktur måste det ha varit en mardröm att göra adaptionen för Suchets serie av detta. The Big Four blev andra filmen av fem i sista säsongen, som en del av avslutningen på den långa långa tv-serien. Jag kommer inte ihåg så mycket av den, mitt minne säger mig att slutet kändes som en cop out och att den var den svagaste av filmerna från säsongen. 

Manusförfattare är självaste Mark Gatiss och han skrev om hela storyn vilket var ett måste tycker jag nu när jag läst boken. Gatiss fokuserar på Poirots död, han inför en vemodig känsla och erbjuder oss ett sätt att få återse och säga farväl till Captain Hastings, Miss Lemon och Inspector Japp. Nostalgi och vemod i första rummet.

Själva mysteriet var inte mycket att hänga i granen. Men jag börjar nu förstå varför de valde att lägga denna film i sista säsongen, då den understöder dynamiken av hela säsongen, och slutet och sånt. 

Jag måste tillstå att jag är sugen på att hälla upp ett stort glas sherry och sätta mig ner och se om filmen.

Cover of the first UK edition 1927

Mission: Impossible - The Final Reckoning (2025)

Ok, så var det dags att stänga butiken med Mission Impossible, i alla fall som jag förstått det. Och med tanke på att Tompa nu har hunnit passera 60 är det kanske rimligt att han börjar dra ner på dare devil-fasonerna och tacka för sig gällande denna filmserie.

Jag älskar var denna filmserie tog vägen, en plats där Tompas stunts är viktigare än handlingen eller  karaktärerna. De stakes som finns är de som fanns under inspelningsdagen. Inte min favorit i vanliga fall, men M:I har blivit ett spektakel och ett popkulturellt fenomen. Klart man ville se den på största bästa duken med de största och flesta högtalarna. Jag och Måns gick och såg filmen på MoS IMAX. Höll på att bli blåst ur stolen. Jag hade glömt hörselskydden hemma.

Detta var andra delen av de två sista filmerna. Handlingen är som väntat obegriplig och lättglömd, förutom att de lyckades knyta ihop denna sista dans med alla de tidigare filmerna. Vi bjöds på flera små nostalgitrippar och de kändes i bröstet mer än förväntat. 

Förutom den enda filmen som gav mig känslosvallningar brukar Mission Impossible aldrig kännas. Det är, och ska vara häftiga scener för hela slanten. Normalt sett.

De allra bästa stuntsen lös med sin frånvaro. Det som kändes häftigast var ändå den långa scenen med dubbeldäckarplanen. Den var för lång men jag antar att om man filmat det, måste det visas, alltihopa. 

Scenen i ubåten var dock inte lika effektiv. Framför allt för att det så uppenbart inte var inspelat "på riktigt" på 150 meters djup. Tror i och för sig att det inte var helt ofarligt med en tank som snurrar likt korridoren i Inception, men scenen funkade ändå inte f ullt ut. Jag satt och tänkte på hur mycket mer spännande undervattensscenerna i For Your Eyes Only känns.

Bland nya ansikten stod Tramell Tillman som ubåtskaptenen Bledsoe ut. Bland nygamla gillade jag att de fått in Donloe (Rolf Saxon) från första filmen, dvs han som blev skickad till Alaska. Jag gillade den call backen till starten eftersom han vävdes in i handlingen på ett hyfsat organiskt sätt.

Bland de vanliga var väl alla som förväntat. Simon Pegg var barmhärtigt nog nedtonad. Jag gillar Hayley Atwell men hade hellre sett Rebecca Ferguson vara kvar i hennes ställe. Mantis är kul och jag gillar att hon pratar franska hela tiden. 

Jag förvånade mig själv med att bli lite snopen av slutet. Trodde de skulle vara modiga och fimpa alla i det gamla gänget... Men, men, producenterna (förutom Tompa) vill väl lämna en dörr öppen trots allt. Never Say Never som Sean Connery sa.

Ok, så vi har åtta filmer. Vilken är bäst verkar vara frågan för stunden. Så utan någon vidare efterforskning... 

From the top of my head... Here we go.

Jag håller Mission: Impossible III som klart bäst. Mest på grund av dess riktigt feta stakes och relationsdrivna drama. Plus att PSH som villain inte går att överträffa. Både actionfilm, spänning OCH bra karaktärer OCH bra handling! Wow, går det att få allt!?

Därefter kommer trion som reste ribban för filmserien; Rogue Nation, Fallout och Ghost Protocol i den ordningen, har jag för mig på något sätt.

Därefter har vi första filmen med de två Reckonings hack i häl. Sist har vi John Woos spektakel, M:I 2.

Betyg: 3+/5

"The Murder of Roger Ackroyd" by Agatha Christie

Publicerad 1926
Agatha Christies bok #6
Poirot #3

Bokens dedikation: "TO PUNKIE who likes an orthodox detectice story, murder, inquest, and suspicion falling on everyone in turn!"

Location: byn King's Abbot, och herrgården Fernly Park

Innehåll: klassiskt murder case i låst rum med en massa misstänkta

Trivia: Agatha Christie är tillbaka med Poirot. Agathas agent Edmund Cork hade hjälpt henne att komma ur kontraktet med förlaget The Bodley Head. Från och med denna bok förblev Agatha hos HarperCollins livet ut. I och med detta byte kom också pocketböckerna få artwork av den fantastiske Tom Adams. Ovan omslag är det andra han gjorde för boken, och det omslag jag har på mitt exemplar.

Trivia nr 2: Boken är en av Christies topp tre eller fyra favoriter.

Revy

För maximal upplevelse av denna bok ska man inte vara spoilad. Och även om jag aldrig vill skriva vem mördaren är och andra delikata detaljer i mina revyer om böckerna går det inte att diskutera denna bok utan att spoila för mycket, så jag varna på detta sätt. Och den observante läsare inser med lite eftertanke att jag faktisk ger en grav antydan vem mördaren är i min text, trots min ambition ovan!!

Om du vill läsa denna bok ospoilad föreslår jag ödmjukt att du slutar läsa här och återkommer när du har klippt boken. Alla Agathas böcker är korta och kan läsas på en vecka eller mindre om du hänger i lite...

The Murder of Roger Ackroyd kallas av många för ett av Agatha Christies mästerverk, och boken utsågs 2013 till världens bästa "crime novel" av the British Crime Writers' Association. Anledningen till hyllningarna är också grunden till en vattendelare bland läsarna. Har Agatha lurat läsaren eller ej? 

Agathas förklarar i en intervju med Francis Wyndham, 1966:
"I have a certain amount of rules. No false words must be uttered by me. To write "Mrs Armstrong walked home wondering who had committed the murder" would be unfair if she had done it herself. But it's not unfair to leave things out. In Roger Ackroyd... there's a lack of explanation there, but no false statement. Whoever my villain is, it has to be someone I feel could do the murder."

Boken bygger dock på en gimmick med en "unreliable narrator". Jag ställer mig tveksam till hur kul detta grepp är men jag måste tillstå att bokens avslutning såklart är lite spektakulärt. 

Annars är mordmysteriet ganska ordinärt, boken följer de vanliga stegen känns det som, och under stora delar av boken tyckte jag den var ganksa ointressant. Jag saknar det lättsamma och humoristiska som jag fann i böker som The Secret Adversary och framför allt The Man In the Brown Suit eller kärleksrelationerna som i The Murder On the Links. Denna bok har iställer ett Slut Med Den Stora Twisten. De sista tio sidorna... oh la la.

Vi följer historien från Dr Shepheard "point of view". Poirot har gått i pension något år tidigare och flyttat till King's Abbot för att odla pumpor. Hastings har flyttat till "the Argentine" med sin fru Dulice ("Cinderella"). Det är lite vemodigt att läsa om hur mycket Poirot saknar Hastings.

Av övriga karaktärer är det endast Dr. Shephers syster Caroline som står ut i mina ögon. Hon är ljuvligt beskriven som en skvallertant som vet allt som försigår i byn. Inledningsvis gillade jag henne inte, men Agathas kärleksfulla beskrivning fick mig att gilla henne mer och mer. 

Nu när jag researchar boken finner jag ut att Caroline tydligen är något av en proto-"Miss Marple" och en favoritkaraktär hos författarinnan själv. Aha! Det var därför jag gillade henne. Författarinnans kärlek till sin karaktär överfördes till mig. 

Agathas sociala patos kommer fram i en kort scen på Fernly Park. Mr Ackroyds svägerska Mrs. Ackroyd är en dryg överklassdonna som beklagar sig över Ursula Bourne, the parlormaid:

Mrs. Ackroyd: "Gourgling sounds from the stomach when waiting table."

Vilket i mina öron pekar på en så dominant hunger så att hennes mage gör ljud... Hjärtesorg.

Jag lyssnade för övrig på delar av boken som ljudbok inläst av Hugh Fraser som spelar Captain Hastings i tv-serien. Han är suverän på att läsa Agathas böcker. För denna bok blev det en extra effekt då Hastings endast omtalades av Poirot men inte var med själv.

Slutet är spektakulärt av flera skäl, inte endast den stora twisten. Poirot övertalar också mördaren att ta sitt eget liv. Offret Roger Ackroyd får på sätt ingen rättvisa men en av mördarens närmaste familjemedlemmar slipper skammen. Det är som att Poirot vill återställa den sociala ordningen i byn och att han månar om en karaktär han uppenbarligen gillar...

Betyget pendlar mellan en tvåa och trea men med tanke på bokens förmåga att överraska känner jag att den förtjänar det högre betyget. Den är inte en "classic" för intet.

 

Cover av första brittiska utgåvan 1926

A Working Man (2025)

Actionthriller med en våldsam Jason Statham i huvudrollen har blivit en egen genre känns det som. Det är som actionthrillers med en våldsam Liam Neeson. Av dessa två väljer jag självklart Jason Statham varje dag i veckan.

De båda ligger dock i lä för Denzel i hans egen serie av samma slag, The Equalizer. Men jag digressar.

Dagens film är årets bjudning inom denna nya genre. Kan det komma fler i år? Hoppas!

Jason Statham inger förtrodende i sitt våldskapital och han har en skön aura. A Working Man har allt det jag har kommit att gilla med Stathams filmer. De är som en snuttefilt och det känns bara mysigt att sätt sig ner en fredagskväll med en öl i handen och kolla in den nya actionthrillern med den gode Jason.

Våldet är ofta av varierande kvalitet, och så i denna film. Det är som bäst när det kommer oväntat, sker mellan några få personer i närkamp. Det känns mer brutalt så. När det är smygande i skog eller mellan hus och skjutande kan det bli jättespänannde men det blir ofta lite överdrivet när scenerna dras ut på. Så också i denna film.

Just denna films största svaghet är att hela processen att rädda tjejen tar så lång tid att det känns helt osannolikt att hon skulle klara sig över huvud taget. Jag reagerade redan när hon blivit tagen på att Statham hade tid med att åka ut i skogen och ha ett filosofiskt samtal med sin vän från kriget. I en bister verklighet hade hon redan varit förbrukad sedan länge när han till slut började närma sig upplösningen på dramat.

Men detta är i sanning petitesser när det är en film som denna. Det är allt som oftast ganska små "stakes" i denna typ av film, och de gånger det finns riktigt saftiga "stakes" blir det alltid en chockerande och ofta en positiv överraskning (The Counselor, Man On Fire etc).

Filmen är av sin tid vilket den stora graffitin "Ukraine" som skymtade i bild några gånger vittnar om. Att det finns några i USA som inte vill överge Ukraina känns skönt att se.

Till sist en kul detalj med städfirman "Chicago Professional Cleaning Services" som dök upp då och då. Den ryska maffian hade mängdrabatt hos dem uppenbarligen. 

"What was that?"
"Bluetooth."

Betyg: 3/5

Yellowstone - Season 5, part 1 (2022-2023)

Yellowstone säsong 5 sändes mellan november 2022 och januari 2023. Det blev endast åtta avsnitt och sedan förkunnades ett "mid season break". De avslutande sex avsnitten sändes nästan två år senare, under november och december 2024. Delvis överlapp med första delen av S5 visades 1923, den andra spin off som kommit ur detta universa. 

1923 S1 visade mellan december 2022 och februari 2023. Fasligt oekonomiskt att visa de olika serierna parallellt för att sedan ha en lång paus. Även om Sheridan och co. ville ha semester kunde de ju spritt ut publiceringen av materialet tänker man. I vilket fall tänker jag se säsongerna från Yellowstone och dess spin offer i den ordning de kom ut så här kommer en revy på första delen av S5.

Detta är en (del)säsong med två ansikten. Den första halvan var ganska trist, en känsla som jag inte är van med då det gäller Sheridans verk. Det är allt för mycket om Jayce och Monica. Hon har ännu en gång råkat illa ut och det börjar bli tradigt. Market Equities CEO Caroline Warner skriker och gapar och hotar familjen Dutton. Det är mycket gapande men lite verkstad där. 

Bitarna med den lite lätt patetiske Jamie går på tomgång och Beths hat mot honom är tröttsamt, även om vi nu för tiden vet grunden för hennes känsla. Beth och Jamie visar båda på maximal illojalitet under denna säsong och sådant gillar vi inte. Hoppas att deras konflikt får ett avslut någon gång; våldsamt, kallt eller återförening. Vad som helst, för just nu känns det som att denna tråd inte utvecklas över huvud taget. 

John och hans tid som guvenör för Montana, Chief Rainwater och hans problem samt Rip och manskapet på ranchen höll dessa inledande avsnitt någorlunda flytande i alla fall.

Men som det förbättrades! De avslutande fyra avsnitten var bland de bästa i hela serien. Fyra mäktiga avsnitt i rad som nästan uteslutande handlade om det Duttons och deras ranch Yellowstone handlar om - cowboying. 

De red ut i markerna och hämta boskapen, det vaccinerades och kalvar märktes, dramatiska saker skedde, tårar fälldes, John struntade totalt i sitt nya jobb och Jamie höll sig på sin kant, och ur bild mestadels.

John, Beth och Rip är återigen de mest intressanta karaktärerna och jag måste hylla Kevin Costner som säsongens gigant. Damn han har åldrats med värdighet. S05E06 "Cigarettes, Whiskey, a Meadow and You" är säsongens bästa avsnitt. 

Säsongen avslutades sött och surt. John tvingades till drastiska åtgärder och bitterljuva farväl samsades med dödshot som flög genom luften både från Duttons och deras externa och interna fiender. Klart jag är sugen på att se hur allt detta kan avslutas på endast sex avsnitt. Som jag förstår det är Yellowstone slut efter andra delen av S5.

Betyg: 3/5

Yellowstone har rent generellt sett jättebra musik. Det är såklart mest country och jag har gillat alla låtar jag hört. Kommer köra någon av alla Yellowstone-spellistor från Spotify under sommarens road trip. Mitt i säsongens höjdpunkt "Cigarettes, Whiskey, a Meadow and You" kom en låt som satte sig på hjärnan direkt. Zach Bryan! Jag föll pladask, älskar denna låt. Den bygger och bygger...

Shinypodden Special Extra - Bästa albumen från 1995, del 2

Idag släpps andra delen av de bästa albumen 1995 via vår Patreon.

Gå in på Patreon/Shinypodden och bli medlem. Det är så billigt det kan bli, gratis!

Där kan ni lyssna på albumavsnitten på fler olika sätt; via webben, via Patreon-appen eller genom att prenumerera på avsnitten i poddformat (klicka på pod-ikonen på vår Patreon webbsida).

Hoppas ni reder ut tekniken... Och att ni gillar vårt val av bästa album för året.

Del 1 ligger ute sedan en vecka tillbaka.