Åttonde avsnittet av Castlepodden. Avsnittet har döpts till: Fantastisk? Autentisk?
Denna vecka avhandlar vi följande avsnitt:
Nästa vecka avhandlas följande avsnitt:
Podden hittas där poddar finns.
Vilken besvikelse. Jag hade ganska stora förväntningar på filmen trots att den kom från Paul Thomas Anderson som normalt sett inte är min favorit. Men betänk att en old school-regissör som Scorsese kunde ligga bakom den hysteriskt underhållande The Wolf of Wall Street, så man vet ju aldrig...
One Battle After Another har mycket som är bra. Jag gillar vad Leo, Benicio och den nya unga Chase Infiniti som spelar dottern Willa gör. Och även om filmen inte har speciellt mycket action eller spänning var hela jaktscenen i slutet av filmen riktigt najs. Jag gillade speciellt biljakten i de stora "vågorna". Det var bara lite synd att de valde handhållen kamera som skakade så mycket att det blev distraherande. Det förtog lite av filmens magi, jag började fundera på kameramannen istället för Willas flykt.
Tyvärr var det några saker som drog ner. Regissören verkar föredra långa historier, denna film spänner över runt 20 år och det förtar. Det är kanske så att lockelsen att göra ännu en "epic" blev för stor för den gode Paul Thomas.
Men framför allt hade filmen varit mer intressant om de onda inte varit sådana karikatyrer. Det är som att Sean Penn och den hemliga organisationen Christmas Adventurers Club är tagna från en annan film, en sämre serietidningsfilm, tänk en ny Batman i Tim Burtons anda. Sean Penns Lockjaw och Danny De Vitos Penguin är i samma klubb känns det som.
För mig blev filmen aldrig spännande. De onda var skrattretande jönsar. Samtidigt känns det som att filmen skulle vilja vara ett seriöst inlägg i debatten. Och det verkar som att vissa tar filmen som ett sådant. Patetiskt. Om något är det i så fall ytterligare ett inlägg i en politisk debatt där aktörerna vägrar prata om komplexa frågor på ett vuxet sätt. Filmen riktar sig kanske till Twitter-generationen där svåra politiska frågor debatteras med max 140 tecken.
Filmen saluförs också som en mörk komedi och i så fall är det en misslyckad sådan. Jag har hört att publiken kanske ser Leos slapstick som roligt. Well, jag var inte speciellt road, slog mig inte på knäna en enda gång.
Jag funderar vidare på vad det är som saknas filmen. Det känns som att Anderson har försökt att göra en Tarantino-film! Hehe, just det, det är så det är!
Anderson har försökt härma mästaren på spännande och underhållande actionthrillers. Men för att lyckas med ett sådant projekt behövs en talang för den balansgång som Quentin är expert på. Hans filmer är alla fascinerande på så många plan. En av vår samtids mest lysande auteurer.
Quentins karaktärer är alltid tillräckligt relaistiska för att bli intressanta, även om filmerna i sig är överdrivna. När jag jämför Sean Penns freak i One Battle After Another med Hans Landa eller Calvin J. Candie så blir det så uppenbart var One Battle After Another misslyckas.
Hans Landa och Calvin J. Candie är utsökt målade karaktärer om än utstuderat onda och därmed fullständigt skräckinjagande. De är perfekta karaktärer för de filmer de är skapade för, både hur de är skrivna i manus och castade, Christoph Walz respektive Leonardo DiCaprio.
Paul Thomas Anderson har inte den tajming eller fingertoppskänsla som Quentin har och han misslyckas med Sean Penn och de "val" han gjorde i sitt uttryck. Tyvärr faller hela filmen som ett korthus när antagonisterna målas som de gör i denna film. Det är så det landar i mig i vilket fall.
Men trots allt kan jag rekommendera filmen till dem som gillar Paul Thomas Andersons filmer, då blir den ju en "måste ses". Själv tycker jag den är helt ok.
Betyg: 2/5
Nu är det endast en vecka kvar tills vi är åter med Castle-podden. Nästa Castle-podd kommer på måndag! Håll ut!
Idag har vi istället ännu ett album-avsnitt. Henke och Niklas bjuder på fem albumtips vardera från 2024.
Förra veckan bjöd vi på fem albumtips vardera från 2025.
Shinypoddens musikpoddar hittar ni via att följa oss på Patreon! Gå in där och leta fram Shinypodden och bli följare. Det är gratis! Vi hörs via Patreon.
Kompisen, resekamraten och poddkollegan Carl gillar Hong Sang-soo, det vet alla. Jag gissar till och med att det är en av hans favoritregissörer. Så när det vankades firande av en högtidsdag för Carl behövde jag finna en passande gåva såklart. Efter ett intensivt letande och ett visst våndande landade på den lilla fina boken Tale of Cinema skriven av filmkritikern Dennis Lim. Författaren utforskar Hong Sang-soos filmografi via hans film med samma namn.
Jag köpte boken och den har nu lämnats över i samband med samkväm. Jag hoppas att den har landat väl på en bra plats i bokhyllorna. Men jag ville såklart också själv titta på filmen som mr Lim valde att spegla Hong Sang-soos hela filmografi via. Det är kanske Hong Sang-soos mest typiska film till och med?
Detta var dock inte den första filmen jag sett av den sydkoreanska regissören. Jag känner igen stilen. Der är pratiga vardagsdramer om människor som vi är i verkliga livet. Filmspråket är långsamt och påminner ibland lite om Woody Allens mest innerliga filmer, speciellt de med ett alter ego i form av en åldrande regissör som söker sig till yngre kvinnliga kompanjoner. Och precis som med Allen reflekterar Hong Sang-soo ofta över filmen som konstart, och ibland är filmerna medidativa där gränserna mellan verklighet och fantasi till och med suddas ut lite.
Handlingen i Tale of Cinema är svårbeskriven. Vi har regissören och skådespelarna i en kortfilm men också i deras verkliga liv, fast på film, dvs en film inom filmen plus skaparna bakom filmen, inom filmen. Och allt reflekterar Hong Sang-soos erfarenheter och filosofier får jag en känsla av. Det handlar om relationer mellan man och kvinna men också mellan föräldrar och vuxna barn. Känslor av misslyckande, skam, hopplöshet blandas med nyfikenhet, längtan och melankoli. På ytan nog så komplext men om man ger filmen sin tid och verkligen sätter sig in i vad den handlar om så är det komplext nog där också.
Helt klart en intressant film, en film om film och de som gör filmerna. Rekommenderas!
Betyg: 3/5
Terror by Night är den trettonde av fjorton filmer i filmserien mellan 1939-46 om Sherlock Holmes med Basil Rathbone.
Manus är en originalhistoria som är inspirerad av detaljer ur "The Adventure of the Blue Carbuncle," "The Adventure of the Empty House," "The Disappearance of Lady Frances Carfax," och "The Sign of Four".
Sherlock med kompisen Dr Watson får i uppdrag att hjälpa Lady Margaret Carstairs att förhindra stölden av den ovärderliga diamanten Star of Rhodesia på en tågresa mellan London upp till Skottland någonstans. Med på resan är Lady Carstairs vuxne son, Dr Watsons gamle armékompis Major Duncan-Bleek och Inspector Lestrade som av Scotlan Yard också fått i uppdrag att beskydda Lady Carstairs. Till detta en hel drös med misstänkta figurer.
En kort stund in på tågresan mördas Lady Carstairs son och diamanten stjäls, framför näsan på Lestrade och Holmes. Aj då.
Holmes spelas stramt av Rathbone. Dr. Watson presenteras som om han nästan vore sinneslö vilket är trist. Speciellt emabrmligt när Watson ska spela polis för att bevisa för Holmes att han duger. Det är en malplacerad så kallad humor. Watsons gamle kompis från tiden i Indien var underhållande med sina maner, drinkar och anekdoter. Torr brittisk humor som alltid firar mer eller mindre triumfer.
Detta är en kort film, snarare längden av ett modernt tv-serieavsnitt. Därmed har vi inte så mycket tid att lära känna resenärerna. Det gör hela filmen ganska torftig men ändå underhållande nog för att titten flyter på i behaglig takt.
Filmen kom ut 1946. Tyvärr var det en riktigt risig bildkvalitet på den version jag såg på SVT. Andra filmer från eran kan vara hur snygga som helst. Men jag antar att budgeten för dessa Sherlock Holmes-filmer inte var de största såklart.
Historien var trots detta spännande och lösningen på problemet var klurigt om än ganska enkelt genomskådat.
Långt ifrån en oumbärlig Sherlock Holmes, men vag underhållning för stunden. Som ni förstår blir det en svag tvåa.
Betyg: 2/5
Först och främst vill jag upplysa alla om att vi nu tar två veckors paus på Castle-podden. Nästa Castle-podd kommer måndagen den 9:e mars. Håll ut!
Idag har vi istället ännu ett album-avsnitt. Henke och Niklas bjuder på fem albumtips vardera från förra året, 2025.
På måndag nästa vecka bjuder vi på fem tips vardera från 2024.
Shinypoddens musikpoddar hittar ni via att följa oss på Patreon! Gå in där och leta fram Shinypodden och bli följare. Det är gratis! Vi hörs via Patreon.
 |
| Tom Adams cover cirka 1978 |
Publicerad 1933
Agatha Christies mysteriebok #13
Poirot #7
Bokens dedikation: "To Dr. and Mrs. Campbell Thompson"
Location: Londons innerstad
Innehåll: Ett, två och tre mord i den lyxiga miljön där teater- och filmstjärnor beblandas med den engelska adeln
Det finns mycket att gilla med denna bok. Agathas språk, miljöbeskrivningar och dialoger skördar som vanligt triumfer. Handlingen utspelas nästan uteslutande inom en snäv radie i Londons inre och finare kvarter. Det är mycket njutbart att läsa om ett nästan hundra år gammalt London. Hon skrev boken redan 1931 under besöket hos sin Max nere på utgrävning vid den historiska staden Nineveh, men hon har såklart järnkoll på sitt London alldeles oavsett.
Hon utvecklar sig också när det gäller känsloregistren i boken. Jag upplever att Poirot för första gången känner sorg över ett av mordoffren (Carlotta) och i slutet av boken när han konfronterar mördaren är han arg på en nivå jag inte sett tidigare. Det är som att han i de tidigare böckerna har spelat spelet och vunnit. I denna bok är det mycket mer personligt för Poirot och Agatha får mig att känna likadant. Jag kände hjärtesorg över Carlottas öde, och även om jag personligen inte kände mig förorättad av mördaren sympatiserar jag starkt med Poirots vrede.
Agatha utforskar och testar ny modeller för sina "who dunnit". Även om detta mordmysterium inte är unikt i perspektiv med hennes tidigare böcker uppever jag att hon ändå adderat något nytt. Jag fann boken intressant och den gav mig nya upplevelser.
På den negativa sidan är att jag inte direkt fick några favoritkaraktärer. De var alla mer intressanta än fylliga, fullt utvecklade karaktärer med "kött och blod". Den enda som jag fattade extra intresse och tycke för var den ovan omnämnda Carlotta. Jag vet inte riktigt vad i porträttet av henne som gjorde mig så intresserad. Till skillnad från tidigare böcker var de flesta, förutom Hastings och Poirot, endast brickor i spelet. Jag saknade kära huvudpersoner såsom Tuppence och Anne. Jag gissar att Agatha i första hand fokuserade på mordmysterium i denna bok (också).
Trots avsaknade av favoritkaraktär har boken en mycket intressant mördare, en person som på ytan verkar vara charmerande om än lite spånig. Personen är omtyckt och framgångsrik. Men mördaren är också en psykopat, en egocentrisk galning som är allt annat än dum i huvudet då det kommer till att planera ett mord som till och med ska lura Poirot att delta som vittne på mördarens sida. Jag tror att Agatha lade ner stor fokus på att beskriva mördaren på exakt rätt nivå, för att göra morden svåra men inte omöjliga att lista ut för läsaren.
Jag ser mycket emot den framtida böcker då jag gissar att Agatha mer och mer kommer gå in i huvudet på sina huvudpersoner. Att böckerna kommer bli mer psykologiska och karaktärsdrivna, inte begränsas till pusseldeckare med fokus på mekanismen runt mordgåtan.
 |
| Original UK cover 1933 |
På jakten efter listvärdiga filmer från 2025 stötte jag på denna amerikanska indy-film som gick på Filmfestivalen i höstas. Filmen vann också Filmspottings Golden Brick 2025.
Med en genrebeskrivning "Comedy, Drama" hade jag kanske väntat mig en roligare film. Detta var helt klart mer drama än komedi och mindre quirky am-indy än en seriös diskbänksrealism.
Filmen beskriver vänskapen mellan huvudpersonen och hennes bästis på ett mycket fint sätt. Den behandlar ett tungt ämne med övergrepp och trauma i fokus. Det är såklart en viktig fråga och filmen kunde kanske ha varit en känslomässig berg- och dalbana. Kunde man hoppats.
Tyvärr var filmen ganska tråkig. Huvudpersonen blir avstängd pga sin upplevelse och lever livet mer eller mindre utan att själv delta i sitt eget liv. På samma sätt blir filmen frustrerande platt, det finns något i manus och idéerna men genomförande är avvaktande och passivt.
Filmen hade i princip endast en enda riktigt bra scen, den med John Carroll Lynch och en smörgås.
Filmen är helt klart uppskattad av många så det kan hända att du skulle gilla den bättre än jag på en bra dag. Den är helt ok, blir alltså en tvåa.
Betyg: 2/5
A House of Dymanite är Kathryn Bigelows senaste säkerhetspolitiska drama. Vi får följa flera aktörer i den amerikanska militära och politiska ledningen under ett anfall mot USA med kärnvapenbestyckad missil.
Hon tog mig med storm med sin Zero Dark Thirty om sökandet efter Osama Bin Laden. Jessica Chastain är helt otrolig som Maya och filmen som sådan är ett modernt mästerverk. Därför var det givet att se denna film som rör sig i liknande vatten.
Tyvärr kommer filmen inte alls i närheten av Zero Dark Thirty. A House of Dynamite bygger på Rashomon-tekniken. Vi får se exakt samma händelse tre gånger i rad ur olika perspektiv. Det höjer spänningen i vissa avseenden. Till exempel får vi inte se POTUS i bild förrän den tredje och sista delen. Innan dess har han bara hörts på telefon med en svart skärm där videosamtal skulle kunnats visas. Jag fann detta mycket spännande.
Men det stora problemet med denna filmstruktur är att filmens karaktärer försvinner. Den fokuserar på det moraliska, politiska och militära dilemma som filmen vill lyfta. Gott så i och för sig, men då alla karaktärer tappas bort, tappar jag som tittare intresset lite.
Vi får möta soldater i Alaska en stund, sedan glöms de bort. Vi börjar bli emotionellt investerade i Rebecca Fergusons Captain Walker, men sedan glöms hon bort. Och så blir det mest hela tiden. Den och den och den karaktären, hur gick det för dem?
Filmens budskap handlar om alla brickor i spelet och de få spelarna av spelet. Och i detta spel finns det inte några karaktärer bakom titlarna. De är endast där en kort stund och nästa dag, månad eller år är det andra individer som håller de posterna. Jag förstår det. Men detta gör att filmen inte blir så bra helt enkelt. Med den synen skulle kanske Bigelow gjort ett TED Talk istället? Eller en resonerande dokumentär.
Filmens budskap och struktur fäller krokben på densamma. Knappt en enda historia om någon av karaktärerna får sin upplösning. Kanske undantaget Försvarsminister Baker (Jared Harris) och till viss del POTUS (Idris Elba).
Filmens budskap är bistert. Kärnvapen som avskräckning räcker inte i alla situationer. I just denna situation vet man inte vem som skickat missilen och tiden för ett politiskt eller militärt svar är otroligt kort.
Filmen duckar skickligt att specifikt hänga ut nuvarande POTUS men det går inte att ungå att dra den uppenbara jämförelsen med honom. Man kan få stora darren för mindre.
Samtidigt är filmen såklart otroligt bra gjord. Bigelow är en mästare på denna typ av "prata i situation rooms och klippa till militärer som gör något". En mästare av rang.
Rekommenderas till fans av Bigelow och intresserade av säkerhetspolitik.
Betyg: 3/5
Sjunde avsnittet av Castlepodden. Avsnittet har döpts till: Klockan är nio en lördagkväll.
Denna vecka avhandlar vi följande avsnitt:
Nästa vecka avhandlas följande avsnitt:
Podden hittas där poddar finns.
