Ted Lasso - Season 4 (2026)

Första säsongen av Ted Lasso tog mig med storm. Ted Lasso dök upp som den nya coachen för Premier League-laget AFC Richmond. Fasen vad härlig serien var. En massa varm humor, hjärtat på rätt ställe, snäll huvudperson och alla dessa skämt om fotboll vs soccer.

Sedan tuffade serien på och kvaliteten sjönk lite grand som det brukar bli. När de så avslutade den tredje säsongen med att Ted Lasso flyttade hem till Kansas City igen var cirkeln sluten och serien hade fått ett avslut...

Trodde vi ja. Men häpp, här dök det upp en fjärde säsong tre år senare. Cashen måste ju in. 

Ted Lasso med familj flyttar tillbaka till London och nu får han ta sig an det nystartade damlaget i Richmond. Den nya vinkeln på serien var lika självklar som onödig. För detta var inte bra. Inte bra alls. 

Komediserien som så mycket levde på ett briljant manus fick nu ett katastrofalt sådant. Serien jagar sin egen svans och försöker återskapa de tidigare säsongernas magi. Men misslyckas katastrofalt. 

Hur många gånger kan man se Roy Kent (Brett Goldstein) säga Fuuuuuuck? Hur mycket velande mellan Roy och Keeley (Juno Temple) orkar man med? Och givet relationsproblemen Keeley har, är det verkligen cool av showen att tvinga oss genomlida Rebeccas (Hannah Waddingham) och Matthijs (Matteo van der Grijn) ändlösa velande i deras förhållande också? Det verkar som att "writers room" har en kollektiv fixering vid karaktärernas velande i kärlekslivet...

Säsongens nyintroducerade karaktärerna kunde ha givit showen nytt liv kanske. Men tyvärr är de en besvikelse, ömsom dåliga, ömsom ointressanta. De är mer eller mindre lika meningslösa som de framställs på postern ovan. 

Vilka av dem var spännande nog att bygga en säsong på? Tvillingarna som skriker på varandra oavbrutet scen efter scen. Det lesbiska paret som är on/off med sitt förhållande hela säsongen igenom. Fixeringen kan närmast beskrivas som en fetischism. Småbarnsmamman som kämpar på med livspusslet? Den kvinnliga coachen med dåligt självförtroende? Kanske bra ämnen för en diskbänksrealistisk dramaserie. Men sannerligen inte för en "glimten i ögat" och tokrolig komediserie.

Säsongens största plump är dock en osannolikt överspelande Tracey Ullman som Zelda Southport. Hon var tragiskt dålig i ett lag som hade behövt en "målgörare av världsklass" för att rädda säsongen.

Och Ted Lasso själv då? Vad gjorde Jason Sudeikis i denna säsong? ...? Någon? Var han ens med?

Tråkigt detta. Hoppas de ger sig nu.

Betyg: 1/5 

Anthony Head, rest in peace.

The Professionals (1966)

The Professionals är en revisionistisk western fylld till bredden med kända skådespelare. Claudia Cardinale spelar Maria den ung hustrun till den rika industimannen Grant (Ralph Bellamy). Hon är bortrövad av den mexikanske revulotionären Raza (Jack Palance). Baker anställer fyra proffs för uppdraget att ta sig in i norra Mexico och hämta hem Maria. Vi har vapenexperten Fardan (Lee Marvin), sprängmedelsexperten Dolworth (Burt Lancaster), en man bra på hästar Ehrengard (Robert Ryan) och apache-scouten Jake (Woody Strode). 

Som med många westerns är detta en road trip-film. De tar sig dit och sedan tillbaka. Under resans gång uppdagas flera sanningar om våra hjältar coh vad de håller på med. Till skillnad från många äldre westerns är det inte svart och vitt vem som är god och vem som är ond. Här är det människor av kött och blod med styrkor och svagheter, som hos oss alla...

Handlingen är bra men filmen lever mest på sina skådespelare med Lee Marvin och Burt Lancaster i första rummet. Duh! Ingen är chockad direkt. 

Alla inblandade gör ett bra jobb. Ralph Bellamy som vi stötte på så några gånger i screwball comedies spelar en annan sorts äkta make denna gång. Jack Palance är förstår intensiv som mexikansk gangster. Woody Strode såg vi i huvudrollen i John Fords Sergeant Rutledge. Han är stabil, den gamle NFL-spelaren.

Filmen är bra utan att bli allt för spännande. Klart värd att ses, men inte en av genrens mest oumbärliga.

Betyg: 3+/5

Black Narcissus (1947)

Black Narcissus är en film vars värde ökar efter titten då filmens mening och symbolik diskuterast med Carl (i podden). Så uppfattar jag den i alla fall.

Filmen är mycket seriös och även om det finns ett fåtal scener som ska vara roliga saknar filmen överlag glimten i ögat. Detta är något som the Archers inte verkar jobba med över huvud taget, glimten i ögat. 

Då filmens underliggande mening göms bakom en banal handling i en sprakande förgglad konstgjord miljö som ska efterlikna ett kloster uppe i Himalaya lämnas jag tämligen uttråkad under titten. Men min bild av filmen ändras allt eftersom under mitt samtal med Carl. Den växer i mina ögon och jag finner den till slut mer fascinerande än bra. 

Skådespeleriet är inte dåligt egentligen men eftersom vi har fem nunnor där alla ser mer eller mindre identiska ut gömda bakom sina nunnekläder ger de mig inte mycket att jobba med. Den lokale brittiske agenten Mr. Dean (David Farrar) sticker ut som den enda levande människan under titten (bland huvudrollerna). 

Carl motiverar vad som gör Sister Clodagh (Deborah Kerr), Sister Ruth (Kathleen Byron) och de övriga nunnorna intressanta. Själv hade jag svårt att hålla isär dem under stora delar av titten. Som vanligt med the Archers är inledningen av filmen dess svaga del. Filmen tar sig rejält under andra halvan och slutet är riktigt spännande!

Jag tror att jag måste smälta filmen ännu längre. Trots att det gått veckor sedan titten brottas jag fortfarande med den och vad den betyder. Powell och Pressburger gick ifrån sin vana och gjorde här en adaption på en roman. Normalt sett skrev ju Pressburger manus till deras filmer. Det är något med denna story som lockade dem. Men vad? Nåväl, poletten kanske ramlar ner för mig till slut.

Jag velar om betyget men på grund av att det finns så mycket att diskutera och fundera på om filmen känner jag mig generös och höjer betyget ett halvt snäpp jämfört med vad jag sa i podden.

Betyg: 3/5

Lyssna på mig och Carl prata om filmen i The Archers-podden (under Shinypodden), avsnittet som publiderades den 2:a november, 2026.

The Archers-podden: A Matter of Life and Death vs Black Narcissus

Välkommen till det tredje avsnittet av The Archers-podden med Henke och Carl.

I dagens första film ställs "true love" mot en räknemiss i himlen.

I den andra filmen hänger vi med Sister Clodagh och hennes systrar upp i bergen i Himalaya, en annan sorts himmel.

Mycket nöje.

Slow Horses - Season 6 (2026)

"They finally made the hit list"

De förkastade spionerna i Slough House är jagade av ryska assassins. Välkommen till en säsong där det går vilt till.

Slow Horses är helt klart en av de bästa serierna som pågår just nu, kanske den bästa. Alla säsonger hittills har varit adaptioner på Mick Herrons hyllade spionromaner vilket sörjer för bra storytelling. Mick Herron som har kallats John le Carrés efterträdare, kanske en överdrift, vad vet jag. Min känsla är att det oftast blir mer vingligt när ett så kallat "writers room" samsas om manusen över en säsong.

Säsong 6 är en mycket stark säsong, men den har vissa brister.

Seriens styrkor är desamma. Vi tittar in i en mycket väl etablerad värld med en tät svettig nerv. Den klarast lysande stjärnan är inte helt överraskande Jackson Lamb via Gary Oldmans otroliga skådespeleri. Han har gjort många oförglömliga roller i filmer som Leon, The Fifth Element, Harry Potter-filmerna, Tinker Tailor Soldier Spy, Darkest Hour med flera. Men frågan är ändå om han inte håller på att etablera Jackson Lamb som hans mest minnesvärda roll i karriären.

Vad är då svagheterna i säsongen? Well, framför allt är det att gänget är splittrat och att varje liten grupp var för sig är så frustrerande på olika sätt. Tidigare tycker jag inte att våra huvudpersoner har levt upp till epitetet "Slow Horses" dvs att de faktiskt med sina skills rest sig över förväntningarna och under Lambs ledning faktiskt gjort bra saker. Men i denna säsong misslyckas de med det mesta de tar sig för, de är verkligen dåliga mest hela tiden värdiga ökennamnet "Slow Horses". 

En karaktär som sticker ut är River Cartwright (Jack Lowden) som är riktigt usel i flera ingripanden och beslut. Han tror sig vara bättre än sina kollegor och han vill ta över ansvaret hela tide men han är fan sämst av alla på spioneriet i denna säsongen.

En annan sak som är tråkigt är dessa ändlösa bråk som sker mellan olika figurer. Jag tänker framför allt på det utmattande skrikandet mellan Shirley (Aimee-Ffion Edwards) och Louisa (Rosalind Eleazar). Publiken förstod snabbt att de är i luven på varandra, varför tjata med detta så länge. Det blev enformigt.

Men säsongen är riktigt stark trots aspekterna jag gnäller på. serien har alltid kännts mycket realistisk, men om den tidigare balanserat på gränsen mellan en tämligen "snäll" dramadriven spionserie och en grymmare serie tar säsong 6 klivet över till en rejält våldsam historia. Var och varannan av våra hjältar tar stryk, blodet skvätter och rinner, och likte en "grim dark"-serie går inte ens de mest älskade rollfigurerna säkra under denna säsong.

Stark rekommendation!

Betyg: 4/5

Agatha Christie-podden: Peril at End House

Välkommen till det tolfte avsnittet av Agatha Christie-podden, det fjärde i denna den tredje minisäsongen om fyra avsnitt.

Avslutar minisäsongen med en Poirot-bok. Hercule och Kapten Hastings är på semester i Cornwall.

Mycket nöje!

I Know Where I’m Going! (1945)

I Know Where I'm Going! kunde lika gärna varit en screwball comedy, men det är inte en genre som the Archers verkade varit intresserade av. Handling överlappar i vilket fall väldigt tydligt.

Joan (Wendy Hiller) är en egensinnig och beslutsam ung dam som ska åka tåg, vagn och båt från London till en liten ö i Hebriderna utanför den skotska västkusten. Planerna var att möta upp sin fästman, Sir Robert, en mycket äldre men praktiskt nog förmögen industriman.

På grund av väder och vind blir hon fast några dagar i Mull, den sista byn innan den sista båtfärden till ön. I Mull träffar hon Torguil McNeil (Roger Livesey) som är hemma på permission från det stora kriget. Han är inte lika rik som Sir Robert, men som the Laird of Kiloran är han adlig i alla fall! Det är hans ö som Sir Robert hyrt för bröllopet.

Nu är allt upplagt för ett roligt triangeldrama mellan Joan, Sir Robert och utmanaren Torguil. Men filmen är mer innerlig och varm än cynisk och fylld av vass och snabb dialog. Inget "battle of the sexes" här inte.

Vi får inte ens se Sir Robert i bild under filmen så triangeldramat blir väldigt ensidigt. Istället får vi via Joan träffa alla mysiga personer i byn Mull, allt från godsfrun som är ute och jagar vilt var och varannan dag till de skrålande männen på puben. Joan blir mer och mer desperat att korsa det farliga vattnet allt eftersom hon faller mer och mer för Torguil. Hon vill ju inte att hennes perfekt plan ska omkullkastas av något så simpelt som en man! 

Vi kastas mellan hopp och förtvivlan. Ska hon välja ekonomiskt välstånd och trygghet, eller ska hon välja "true love", äventyr och en skotsk adelsherre? Titta på filmen så får ni veta!

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinypoddens The Archers-podden. Denna film diskuterades under avsnittet publicerat den 26:e oktober, 2026. 

A Canterbury Tale (1944)

 

A Canterbury Tale är löst baserad på Geoffrey Chaucers antologi The Canterbury Tales från 1300-talets England.

I filmen har vi tre personer; en engelsk soldat, en engelsk ung kvinna och en amerikansk soldat, som av olika anledningar hamnar i den lilla byn Chillingbourne, tågstationen före Canterbury. De alla tre vill ta sig till Canterbury, vilket de till slut lyckas med och där får de varsin välsingnelse (eng. "blessing").

Innan dess blidar de något av en liten detektivklubb som letar efter "the Glue Man". De är nyfikna och närmast spralliga i sitt upptåg, tänk er Harry, Hermione och Ron från en annan klassisk engelsk litterär förlaga. 

Filmen är underbar. Man måste dock vajba med stämningen. Det är som en gammal engelsk saga som berättas som om det vore av en mjuk berättarröst. Filmen är snäll och väldigt trevlig att umgås med helt enkelt.

Jag gillade den mycket men det är trot allt en mindre film än Powell-Pressburgers bästa filmer.

Betyg: 3+/5

Lyssna på Shinypoddens The Archers-podden. Denna film diskuterades under avsnittet publicerat den 26:e oktober, 2026. 

The Archers-podden: A Canterbury Tale vs I Know Where I'm Going!

 

Välkommen till det andra avsnittet av The Archers-podden med Henke och Carl.

I dagens första film ska vi först försöka ta oss till Canterbury och där göra bot på en av våra synder eller få en välsignelse.

I den andra filmen hänger vi med Joan på resan mot hennes bröllop på ön Kiloran i Hebriderna.

Mycket nöje.

Le deuxième souffle (1966)

Le deuxième souffle är en fransk svartvit heist movie som också har visats i Film Noir-sammanhang.

Handlingen är på ytan simpel. En höjdare inom gangstervärlden i Paris bryter sig ur fängelset, återupptar kontakten med sin syster som har lett verksamheten medan han var i finkan och hoppar senare på en farlig heist där de ska råna en transport av platina. Allt detta under skuggan av en envis och tålmodig komissarie vid namn Blot.

Värdet av filmen är inte i första hand handlingen som sådan. Istället är det stämningen i filmen och hur regissören Jean-Pierre Melville filmat och klippt filmen som firar triumfer. Jag känner inte igen någon av skådespelarna. Alla är riktigt bra och kanske för att jag inte förknippar dem med andra filmer blir känslan mycket naturalistisk. Inte dokumentärt, det är tydligt en påhittad story som berättas, men allt känns äkta ändå. Storyn är djupt rotad i hur den undre världen i Paris och Frankrike i övrigt fungerade på 50-talet.

Jag var mycket road av filmen under dess nästan 2,5 timmar. Filmen kändes så självsäker och genuin. Mycket bra filmupplevelse helt enkelt.

Betyg: 4/5

PS, svensk titel är Andra andningen.