"The Secret of Chimneys" by Agatha Christie

Publicerad år 1925
Agatha Christie bok #5
Superintendent Battle #1

Bokens dedikation: "To my Nephew. In memory of an inscription at Compton Castle and a day at the Zoo."

Location: en prolog i Sydrhodesia via London mestadels på herrgården Chimneys

Innehåll: Äventyr, mordmysterium, intriger, storpolitik, humor, romans

Trivia: Agatha hade vid detta laget skaffat sig en agent, Edmund Cork. Hanhjälpte henne att komma ur kontraktet med The Bodley Head och hon skrev istället kontrakt med förlaget Collins vilka hon stannade hos under resten av sin författarkarriär. Edmund blev ehnnes vän och agent och de samarbetade i över 50 år. Det värmer mitt hjärta med en sådan vän och lojal bundsförvant.

Det var också vid denna tid som Agatha och Archie till slut hittade sitt egna stora hus med en fin trädgård ute på landet, nära Sunningdale i Berkshire på pendlaravstånd till London. Archie föreslog att de kulle kalla huset Styles efter huset i agathas först publicerade roman.  

Revy

Väl framme vid Agathas femte bok och nu känns det som att hon trampar vatten. Här får vi internationella förvecklingar, mord och kärlek på engelska landsbygden med kopplingar till påhittat östeuropeiskt kungahus. Men det går inte att undvika att se att The Secret of Chimneys påminner mycket om både The Secret Adversary och The Man in the Brown Suit, allt för mycket skulle jag säga. Det inleds med en kort sekvens  i södra Afrika där vi möter en äventyrlig och ståtlig brittisk man, fortsätter med mystik och intriger i London en stund för att sedan utspelas på the Chimneys herrgrård i överklassens överflöd.

Jag gissar att Agatha kämpade lite med sin författarröst och här får vi en salig blandning av all, extra allt. Boken innehåller en massa! En försvunnen österupeisk prins, kusinen till den första blir mördar, prins han också, en stulen kronjuvel som britterna måste hitta, en högt uppsatts politikers eventuellt avsljöande memoarer på vift samt en bunt kärleksbrev från en socitetsdam skrivna till hennes hemliga älskare i Paris. Det mesta av ovan är mer eller mindre rena MacGuffins.

När vi väl anländer till Chimneys sker snart mordet på prinsen och boken blir något av ett mordmysterium där våra huvudpersoner Anthony Cade och Virginia Revel samt den lite lätt anonyme Superintendent Battle söker lösningen på mysteriet. Detta är den första av fyra romaner i "Superintendent Battle"-serien. Men precis som med Col. Race i The Man in the Brown Suit är Battle inte i förgrunden och spelas upp mer som en bikaraktär. Battle är däremot tvärt emot stereotypen av poliser som ligger några steg efter detektiver som Poirot och andra en mycket kapabel utredare med ett öppet sinne.

Bokens styrka är Agathas underbara, finurliga och överraskande beskrivningar och dialog. Speciellt dialogen känns så modern att jag måste kalla den tidslös. Boken är rolig och otroligt mysig. Tyvärr är den om än lättförstådd otroligt rörig med så många rörliga delar i storyn att det skulle räcka till tre böcker. Det verkar som att hon inte riktigt kunde bestämma sig om vilken av idéerna hon skulle satsa på. I coh med mordet och den efterföljande utredningen stabiliseras historien något. Jag gissar att Agatha kände det samma och hon följde mycket riktigt upp de tre äventyrsböckerna jag just läst med tre Poirot i rad.

De tre huvudpersonerna Anthony, Virginia och Battle är alla snygga, smarta och tämligen ointressanta. Mina tre favoriter blev istället Lord Caterham, ägare av Chimneys och 9th Marquis of Caterham. Han är en typisk brittisk lord, extra motvillig till allt som kan tolkas som uppståndelse, skandaler eller arbete. Jag gillade också hans dotter "Bundle", henne var det fart i och till slut kunde man inte annat än älska den pompöse The Honourable George Lomax, of the Foreign Office. Underbar karaktär som är så detaljerat beskriven att jag misstänker att Agatha har en riktig person som förebild i sina beskrvningar. Han är dessutom i princip samma karaktär som den likaledes underhållande Sir Eustace Pedler från The Man in the Brown Suit.

Detta är den svagaste boken av de fem första och därmed signaleras att jag tar en paus med Agatha och byter bokserie, genre och ålder på bok. Mer om det om några veckor (efter lite Shinypoddande...)

Original UK cover, 1925

Good One (2024)

Jag har redan skrivit om en dramafilm denna vecka och här kommer ytterligare en. Det är den lilla filmen Good One av India Donaldson, manus och regidebut. 

Nittonåriga Lily Collias spelar Sam som åker ut på en hiking-weekend med pappa Chris (James Le Gros) och pappans "buddy", livslånga kompis Matt (Danny McCarthy). Matts son Dylan skulle varit med men han hoppade av i sista sekunden vilket kändes som väldigt osympatiskt och illojalt mot vännen Sam.

Trion är på väg till the Catskills i sydöstra New York state, en del av bergskedjan  Appalachian Mountains. Dramat bygger på Sams upplevelse att hänga med pappa och pappas kompis. De är hyfsat moderna män som typiskt nog ändå faller in i gamla grabbiga vanor. 

Tematiken centreras runt familjerelationer och ungdomlöig visdom över ålderns cynism. En recensent kallade det "the disappointments of adulthood". I slutändan handlar det om tillit och lojalitet som jag ser det, och det är värden jag ofta håller extremt högt har jag kommit fram till i introspektiv självanalys.

En aspekt som jag älskar med filmen är dess lugna tempo och att den visar på detaljer i hikingen som jag lapar i mig. Med ett nyvaknat intresse och sug efter hiking och camping var denna film som gjord för mig just nu.

Dramat är lågmält, snarare underspelat än övertydligt. Skådespelarna känns helt naturliga, dialog likaså. Filmens "problem" levereras nästan obermärkt om man jämför med filmer där budskapet ska mulas in i publikens förväntat korkade ansikten. 

Filmen är riktigt bra och rekommenderas till de som gillar skådespelar- och dialogdrivna American Independent-filmer i samma stil som Leave No Trace och liknande filmer.

Äntligen en till kandidat till topp 10 från 2024.

Betyg: 4/5

Ghostlight (2024)

Ghostlight är ett rent drama om det mänskliga tillståndet. Vi får följa hur Dan navigerar sonens självmord med dottern Daisy som håller på att balla ut totalt, en knacklig relation till frun Sharon och sitt egna sörjande. Vad bättre att hantera allt detta än att gå med i en amatörteatergrupp? Gruppen ska uppföra Shakespears Romeo and Juliet, ni vet den där om självmord och annat...

Filmen inleds med det sedvanliga, hysterika. Jag håller på att tröttna men den rätar ganska snart upp sig och jag är helt engagerad i den fina berättelsen hela vägen in. Nästan två timmar lång.

Dan och Sharon och Daisy spelas av det gifta paret Keith Kupferer och Tara Mallen och deras dotter Katherine Mallen Kupferer. Filmen känns i alla sina delar mycket verklig.

Filmen har också hyllats för sin säkra och fina hantering av ämnet och den är bra, men den har ändock långt upp till de bästa i klassen. Jag gillade filmen mycket just när jag såg den, men som med så många filmer från 2024 har den snabbt falnat, bleknat, fallit i glömska. Hur tusan ska jag ens få ihop en topp 10 till poddningen?

Rekommenderas ändock till de av er som gillar ren och skär drama, noll verklighetsflykt, men den kan kanske bjuda på några funderingar om livet och konstens helande kraft, eller till och med en eller annan insikt.

Betyg: 3/5  

"The Man in the Brown Suit" by Agatha Christie

Publicerad år 1924
Agatha Christie bok #4
Colonel Race #1

Bokens dedikation: "To E.A.B. In memory of a journey, some Lion stories and a request that I should some day write the Mystery of the Mill House"

Location: London, båten mellan England och Sydafrika, Sydafrika, Rhodesia och Viktoriafallen.

Innehåll: äventyr, romantik, diamanter, en fotorulle, kriminellt gäng, revolution...

Trivia: I Mill House (i verkligheten Belchers hus) finner Anne ledtrådar som leder henne att hoppa på båten till Sydafrika. Hon åker på passagerarbåten Kilmorden Castle. Agatha själv reste på båten Kildonan Castle.

Revy

Här har vi en helt bedårande äventyrsroman från Agatha Christie. Precis som med The Secret Advisary är detta inte ett mordmysterium á la Poirot utan ett äventyr i första hand. Våra hjältar försöker få reda på identiteten av chefen för ett brottssyndikat som eldar på uppror i Sydafrika. Detta är också lustigt nog första boken i Col Race-serien vilket är en spoiler för Col Race är fortfarande en av de misstänkta en bra bit in i boken 

Vår huvudperson och hjältinna är den underbara Anne Beddingfield. Det är ännu en spännande och oerhört frejdig ung äventyrerska i samma anda som Tuppence. Anne spenderar hela sitt lilla arv från sin far på en förstaklassbiljett på båten till Sydafrika. Helt utan en rejäl plan hur hon ska ta sig fram när hon väl är framme. Pengar är sådant som löser sig... Jag kan inte annat än undra om detta är en romantiserad drömbild av sig själv som Agatha målar upp.

Boken är helt suverän. Huvudpersonen är fantastisk och alla birollskaraktärer är otroligt välbeskrivna. De poppar ut ur boken som om du kände dem i verkliga livet. Detta var också sant för Agatha. Hon skrev boken efter hon och hennes förste make kommit hem efter en resa runt jorden medbjudna av deras bekant Major Ernest Belcher. Den altt som oftast underhållande men också ibland elake karaktären sir Eustace Pedler bygger uppenbarligen på Major Becher. En typisk brittisk lord, överviktig, bekväm, charmig, generös men ignorant och arrogant på ett aningslöst sätt.

Hans sekreterare i verkligheten ligger till grund för sir Eustaces sekreterare Mr Pagett som för övrigt påminde mig om Balwer i Wheel of Time.

Annes bundsförvant societetsdamen Suzanne Blair är också underbart utmejslad. Jag kan bara utgå från att hennes original också fanns att hitta på Agathas långa resa. 

Vid sidan av otroligt skarpa personporträtt är boken fylld av klockrena miljöbeskrivningar. Framför allt när de anlände Cape Town och senar åker upp till Victoriafallen. Även livet på båten mellan England och Sydafrika är taget från Agathas egen resa, med allt från svår sjösjuka till middagar där alla klär upp sig i frack och klänningar.

Boken är både ironisk över konservativa könsroller, Agatha driver ibland hejdlöst med mansbilden, men den beskriver också en hjältinna som trånar efter Harry på ett underdånigt sätt. Hon vill bli erövrad av honom, ”tagen” på ett djuriskt sätt. Agatha beskriver också hur attraherad Anne är av Col Race med hans starka överkropp och gråa hårstrån vid tinningarna. Hon finner honom sexuellt oemotståndlig samtidigt som hon är lite rädd för honom. Fascinerande bilder som målas upp, samt inte så lite överraskande för en bok som har 100 på nacken.

Bokens briljanta språk är kanske dess största behållning. Den är både underfundig och spännande.

Huvudpersonen Anne och flera biroller där Sir Eustace Pedler sticker ut kommer med all sannorlikhet ligga i toppen av karaktärer från Agathas universa länge, länge.

Top remarks! 

Original Uk cover, 1924

Skywalkers: A Love Story (2024)

Tidigare i veckan pratade vi om bergsklättring. Idag har vi ytterligare en dokumentär, en som handlar om något liknande. Nu gäller det klättring högst upp på skyskrapor. Den handlar om Angela och Ivan, två ryska extremsportare som klättrar upp på toppen av byggnader. På engelska kallas det "rooftopping" vilket beskriver vad det är.

Ivan "Vanya" Beerkus är en av världens mest kända skyskrapeklättrare. Dokumentären följer Angela Nikolau som har ambitioner i sporten och som slår sig samma med Vanya för mer och mer extrema "uppdrag". De faller också i kärlek. Lätt hänt.

Angelas föräldrar var hyllade cirkusartister, dödsföraktande trapetskonstnärer. När deras karriärer tog slut blev deras liv tråkiga i Angelas ögon. Hon startade tidigt att träna klassisk dans vilket blev en perfekt grund för rooftopping.

Som professionella rooftoppers lever man på reklam via sociala medier och sponsoring. Det blir en aldrig sinande jakt på fler följare och en ständig eskalering av utmaningar och svårighetsgrad på uppdragen. Dokumentären berör lite om riskera med uppdragen och en av filmens starkaste sekvenser är när Angela tittar på några autentiska filmer från sociala medier på "kollegor" som faller...

Även om detta är en dokumentär där ett filmteam följer de två med kameror och drönare i högsta hugg, så känns filmen inte endast som en kärlekshistoria utan också som en "heist movie". Vanya och Angela får för sig att klättra upp på toppen av masten som står på toppen av Merdeka 118 i Kuala Lumpur. Byggherrar och myndigheter har en massa hinder för ungdomar som vill klättra. Utmaningen att ens komma in i byggnaden består av vakter, övervakningskameror och låsta dörrar. Våra två hjältar måste både planera och genomföra denna heist och givetvis går det inte helt enligt plan. Spänningen!

Filmen är häftig, snygg och svindlande. Det är kul att titta in i en sub-kultur som jag inte ens kände till att den existerar. Detta är en lyckad dokumentär på grund av alla de sidor av historien den täcker in. Stark rekommendation till alla som gillar rooftopping, är intresserad ovanliga saker folk gör, eller helt enkelt är intresserade av en liten adrenalinkick hemma i den trygga tv-soffan.

Betyg: 4/5

The Devil's Climb (2024)

Kommer ni ihåg dokumentärfilmen Free Solo? Den om friklättraren Alex Honnold som klättrade El Capitain utan rep eller säkring. Det var länge sedan jag såg och skrev om den, före pandemin. Som ett annat liv.

I Free Solo var Alex huvudpersonen som fick hjälp att en drös kompisar som också var professionella klättrare. En av dem var Tommy Caldwell som Alex hade sett upp till under sin uppväxt. Sedan dess har Tommy råkat ut för en allvarlig skada med avsliten hälsena. Som professionell alpinist och bergsklättrare är det inte bra att ha en avsliten hälsena, om man säger så.

Efter en lång rehab vill så Tommy ta sig an ett mytomspunnet berg som att för bevisa för sig själv, och kanske sponsorer och kollegor, att han fortfaarande "har det". Till sin hjälp och klättrarpartner frågar han den gode vännen Alex. De ska klättra Devil's Thumb i Alaska.

De ger sig av från Rocky Mountains i Colorado för att cykla hela vägen upp till berget. Därefter ska de bestiga berget på den ena sidan eller den andra eller en tredje väg som också skulle funka. Allt beropr på väderleken när de ska ta sig an berget. Just den ena sidan har aldrig blivit besegrad. Ingen har lyckats klättra den sidan. Några har försökt. De som inte vände dog.

Precis som med filmen Free Solo är detta en mäktig dokumentär. Svindlande minst sagt. Otroliga naturbilder och intressant att följa dessa två män som med familjer hemmavid riskerar sina liv för det de brinner för. Skillnaden mot Free Solo är att filmteamet numera har bättre tillgång till små smidiga drönare och det gör att vi kommer närmare klättrarna och ser dem från kameravinklar som inte gick att få till förr i tiden.

Filmen som jag såg var kort, endast 75 minuter och filmen hade något av ett abrupt slut. Jag tror mig ha sett information någonstans om att det finns en normallång version också. Om någon läsare ser den längre filmen på 90 minuter hör av er i kommentarerna.

Detta är en film jag kan rekommendera till alla som gillar klättring, porträtt av intressanta personer eller de som helt enkelt gillar schyssta naturfilmer.

Betyg: 3/5

"The Murder on the Links" by Agatha Christie

Publicerad 1923
Agatha Christies bok #3
Poirot #2

Bokens dedikation: "To My Husband. A fellow enthusiast for detective stories and to whom I am indebted for much helpful advice and criticism."

Location: Merlinville-sur-Mer, France

Innehåll: förväxlade identiteter, flash backs, mörkhåriga tvillingar, drama och en hel del romantik

Trivia: Agatha om boken flera år senare:

"I think Murder on the Links was moderately good example of its kind - though rather melodramatic. This time I provided a love affair for Hastings. If I had to have a love interest in the bookm I thought I might as well marry off Hastings. Truth to tell, I think I was getting a little tired of him. I might be stuck with Poirot, but no need to be stuck with Hastings too."

Trivia 2: 1922 åkte Agatha och Archie jorden runt med Major Belcher, en pompös brittisk gentleman och skojare. Major Belcher hade snackat till sig uppdraget att göra en promo-tour runt imperiets alla delar av världen inför "the British Empire Exhibition" 1924, och han bjöd med paret Christie. De lämnade England på skeppet "Kildonan Castle" och anlände efter mycket sjösjuka för den stackars Agatha till slut i Sydafrika. Därefter bar det av till ställen som Victoria falls, Australien inklusive Tasmanien, Nya Zeeland, Hawai och Kanada. Major Belcher var mycket charmig i sociala sammanhang, men också mycket krävande, nedlåtande och elak mot sin duglige sekreterare, Mr Bates. Belcher beskrev honom som så:

"the appearance of a villain in a melodrama, with black hair, flashing eyes and an altogether sinister aspect."

Varken Major Belcher eller hans sekreterare insåg nog att Agatha noggrant suderade dem och deras relation... Mer om det i nästkommande bok-revy!

Revy

"Murder on the links" publicerades 1923. Poirot och Hastings är på den Franska atlantkusten och löser mordfall. Miljöerna är superbt beskrivna och läsaren blir som förflyttad till Frankrike. Denna miljö är distinkt annorlanda än när hon beskriver engelska miljöer.

Mordfallet är rejält komplicerat och det ska mycket till för att en läsare ska kunna lista ut allt även om det finns en hel del ledtrådar. För mig känns det som att Agatha gjort det lite för svårt för läsaren med för många rörliga delar i maskinen. Hon har gjort en fiktiv historia som bygger på ett verkligt äldre fall som hon läst om. Det utspelade i Frankrike. 

Poirot drar sig således till minnes ett äldre fall (som är det verkliga fallet), och kopplar ihop det med mordfallet han ska lösa enligt devisen att människor sällan bryter sina vanor, speciellt då mördaren kom undan med det tidigare mordet.

En humoristisk aspekt är tävlingen mellan Poirot och den unge och berömde franske polisen Monsieur Giraud. Poirot går givetvis segrande ur den fajten. 

Men det jag tar med mig mest från boken är ändå Hastings romantiska eskapader. Han blir hals över huvud förälskad i "Cinderella", en av tvillingsystrarna som figurerar i historien. Enligt podden "All About Agatha" var Christie redan trött på Hastings (och Poirot också för den delen) och hon lät honom träffa sin blivande fru Dulcie i denna bok för att sedan skeppa iväg herr och fru Hastings till en ranch i Argentina. Jag blir lite ledsen när jag hör detta då jag finner Hastings vara mycket underhållande att läsa. Han kommer alltid upp med den ena fantasieggande lösningen efter den andra som Hercule slår ner. Arthur är en viktig del av böckerna här i början. Och nu blir han i alla fall med rödhårig fru, till viss del med Poirots hjälp till och med. Hercule är också en obotlig romantiker. 

Det går dock inte bra hela vägen, det blir snårigt framåt slutet av boken. Ett tag tror Hastings, felaktigt givetvis, att Dulcie är skyldig till något och att Poirot kommer kasta henne till polisens blodhundar. Hastings blir så upprörd att han säger upp bekantskapen med Poirot och blir hans fiende! Quelle spectaculaire. 

Christie valde att lägga handlingen i Frankrike och detta gör att boken är överfylld av tal på franska. Det skapar en härlig stämning och jag som har läst lite franska hänger lätt med i handlingen. Allt som oftast är det självförklarande vad Poirot eller någon av fransmännen säger. Ett exempel efter att Hastings har ställt till det... Det är Dulcie som omtalas:

"Well, well," said the magistrate, softening. "It was most irregular, but the lady is without doubt young and beautiful, n'est-pas?" What is it to be young! O jeunesse, jeunesse!" And he sighed sentimentally.

Boken adapterades av David Succhet 1996 som den tredje filmen av fyra under Series 6. Jag kom återigen inte ihåg speciellt mycket från filmen, så jag såg om den efter jag läst klart boken. Det är en hög lägstanivå på filmerna i serien, njutbart, men jag tyckte att adaptionen kanske är en av de svagare på grund av ändringarna de gjort. 

En liten kul grej som ändrats är konkurrensen mellan Hercule och Giraud som ges en mer humoristisk ton och ett glitter i ögat. Det var såklart helt ok, ingen beklagan från mig om just den ändringen.

De lite mer bekymmersamma ändringarna gäller bland annat relationen mellan Hercule och Arthur. Poirot är generellt sett mer brysk och på gränsen till elak mot Hastings i boken, i filmen är de vänner hela vägen. Den största och viktigaste skillnaden i adaptionen är att de har rationaliserat bort en av tvillingsystrarna vilket gör att den romantiska utvecklingen blir helt omkullkastad. 

Det är ett stort avsteg och avbräck tycker jag nu efter att ha läst boken. Sonen till mordoffret blir ihop med en syster och Hastings med den andra (i boken). I filmen saknas en syster och den syster som är kvar har två uppvaktande gentlemen. I slutet hon byter fot, hoppar från den unge sonens till Hastings famn, mer eller mindre oförklarat. Lite deus ex machina över det hela. Otillfredsställande! 

Succhet har uppenbarligen inte prioriterat de delar av boken som jag fann mest fascinerande såsom romantiken som Christie uppenbarligen är bra, på oavsett hur motvillig hon må ha varit, men också den vänskapskris som Hastings och Poirot genomgick, i alla fall i Hastings huvud.

Detta var en mycket stark bok. Nära top of the line!

Original Uk cover, 1923

The Breakfast Club (1985)

Har ett litet filmprojekt på gång med styvsyster Cissan med dottern Leo, 16 år. Svårt att välja film för en 16-årig tjej men det ska nog gå bra. Den första filmen vi såg var Enchanted med Amy Adams från 2007. Jag gillade den första gången jag såg den och den är populär hos flera äldre systerbarn. Moderat success.

Den andra filmen blev John Hughes klassiker från 1985. Leo ville se denna klassiker inte minst då hon sett flera referenser till filmen i moderna tv-serier och så sånt. Jag blir inte förvånad då filmen är en milstolpe inom popkulturen.

Jag har sett den många gånger men detta var första titten på mer än 15 år och jag inte skrivit om filmen på bloggen. Nu hoppades jag att den skulle klara av det svåra testet som gammal film ställs inför. Var den relevant än idag?

Det första jag slås av är hur bra casten är. Alla sju passar perfekt i sina roller. Det är en underskattad konst att välja rätt skådespelare till rätt roll. Se lex Firefly/Serenity.

Molly Ringwald, Emilio Estevez, Judd Nelson, Anthony Michael Hall, Ally Sheedy, Paul Gleason och John Kapelos, you all did good!

Det andra är att jag till min lättnad upplever manus bra, om än daterat. Dialogen är tajt och filmen flyger fram. Ingen risk att bli uttråkad trots att det är en så gammal film. Självklart är det mer nostalgi för en annan än överraskning och upptäckarglädje. Men man kommer långt på nostalgi, och när Don't you börjar ljuda över avslutningsscenen kändes filmen som ett förbaskat bra val för kvällen. Jag hoppas nu bara att Leo gillade den lika mycket som jag och Cissan (som också hade sett den förut). 

Nästa gång blir det action eller sci-fi, får se vad som faller mig i smaken. Hoppas kunna ruska om den unga damen lite grand...

The Breakfast Club får fyra kvarsittningar på rad av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Sophie Zelmani, Stockholm 2025

Sophie Zelmani, Cirkus, onsdagen den 19:e februari, 2025

Detta var elfte gången jag såg Sophie Zelmani live. Hon har blivit mindre blyg på scenen de senaste åren och konserterna har därmed en anna känsla än de jag såg förr. Då, från mitten av 00-talet och framåt sa hon knappt ett ord och konserterna fick en mystisk aura där musiken berättade historier och det låg magi i luften. Jag kunde önska att hon skulle vara mer öppen på scenen, men nu när hon pratade mellan nästan varenda sång under första halvan av konserten drog jag tillbaka min önskan. Inte för att det hon sa var trist men det drog ner på tempot och hon är fortfarande inte en artist som håller publiken i ett järngrepp. 

Det är mer att hon bjuder in publiken att gå och kissa under konserten och oroliga frågor om alla mår bra. Förr i tiden kom hon istället alltid ut till bordet med signerade cd-skivor till salu och hälsade på publiken efter spelningen. Det gjorde hon inte denna gång (såvitt jag såg i alla fall). Det var bättre förr helt enkelt. Överraskningen!

Konserten tog sig rejält under andra halvan och jag blev euforisk några gånger mot slutet. Det drog igång på riktigt en eller två låtar före hon bjöd upp Dregen och dottern (?) Etta Zelmani att köra en cover av hennes Alway you, sjungen på svenska mestadels. Gissar att det var en sång från förra årets Så Mycket Bättre. Nej, jag har inte sett den säsongen... TV4.

Hon hann också med att sjunga sjunga en cover på en låt av Peo Thyrén som satt i publiken lite till vänster om oss. Han såg nöjd ut. Hon körde Will You Run Away With Me som är en svensk version av Noices Vi Rymmer Bara Du Och Jag från albumet Det Ljuva Livet. Jag kände knappt igen melodin i det långsamma tempot. 

På tal om covers gjorde hon också Dylans Most Of The Time som hon spelat in på något soundtrack. Inför låten var det prat där hon kallade Dylan för hennes "husgud". Sophie passade också på att hylla Leonard Cohen. Hon kastade ut frågan till publiken om vad vi tyckte om Dylan, och fick spridda mumlanden tillbaka. "Bara sådär?" blev hennes blyga konstaterande. Lustig sekvens.

Senare körde hon två publikens val som hon gjort på konserterna sedan 2019 då jag och David såg henne på Konserthuset i Norrköping. Första låten var någon från första skivan och den andra var Fire, den sista låten på albumet Time To Kill. Det är en otroligt bra låt men tyvärr avbröt hon framförandet innan det bra slutet.

Jag har följt Sophies karriär från och med andra skivan Precious Burden från 1998. Fan vad tiden går, hörrni.

Andra bra låtar under konserten var Going Home, Dreamer, I Can't Change, If I could, Precious Burden och Aftermath. Hon spelade som vanligt min absoluta favoritlåt Oh Dear, och nämnde att den är en låt hon är så fäst vid att hon inte kan ta ut den från setlistan. Tyvärr var det den mycket sämre live-version som bandet kört de senaste många åren. Det är den version där tempot bryts i mitten och vi får ett långt gitarr-plockande från Lasse. Jag gillar inte denna version, trots att jag nästan alltid i övrigt när Lasse och bandet gör utsvävningr som bryter låtarnas vanliga sound.

Showens höjdpunkt för mig kom under extranumret om tre låtar. Det inleddes med The Lord och en helt magisk trumpet dök uppf rån intet. Vid sidan av de vanliga vapendragarna Lasse Halapi, Peter Koronen och Thomas Axelsson hade de med sig den unge Albin Grahn som spelade elpiano och trumpet. "The Amish Man" som vi kallade honom. The Lord var magisk. En försiktig trumpet tog mig tillbaka till studenttiden i Uppsala och Comas galna trumpetlir. Att denna trumpet passade så otroligt bra in i Sophies musik borde inte ha varit en överraskning men den kom som ett slag mitt i solar plexus. Golvad. Av lycka.

Och så kom så tredje och sista låten i extranumret, en förlängd version av So Long (Aranjuez version) med ett avslutande segment med trumpeten. Ståpäls! 

Spelade in slutet, kolla nedan och få en liten, liten vajb av hur det kunde låta på Cirkus, men gör sig inte lika på på video som i verkligheten...

Setlist: Nope, ingen setlist har loggats.

Men jag hittade dessa låtar på youtube hos Lasse Sten. Tack Lasse.

Happier Man:

Här är Oh Dear i en version som är sådär...

Några bilder från mig.

Inledningen, allt är fortfarande möjligt...

Dregen och Etta Zelmani

Sophie njuter av bandet, snart trumpet!

Bonus: Oh Dear (studioversionen)

"The Secret Adversary" by Agatha Christie

Publicerad 1922
Agatha Christies bok #2
Tommy and Tuppence #1

Bokens dedikation: "To all those who lead monotonous lives in the hope that they experience at second hand the delights and dangers of adventure".

Location: mestadels London men också utflykter till landet.

Innehåll: spänning, politik, humor, kärlek, och en massa sammanträffanden...

Trivia: Inspector Japp nämns i boken. Agatha bygger sitt eget litterära universum! 

Revy

Detta är första boken om det bedårande paret Tuppence och Tommy. Agatha Christie levererar här en otroligt underhållande spionroman som är lite spännande men framför allt fyndig och humoristisk. Amatördetektiverna Tommy och Tuppence blir involverade i en härva som till och med hotar att störta hela England! 

Boken är skriven under efterdyningarna till det stora kriget och några få år efter den ryska revolutionen. Rädslan för det stora röda monstret var påtagligt, med all rätta, och detta framkommer i boken. Ryska bolsjeviker, det brittiska Labourpartiet och en mastermind villain smider intriger för att starta revolution i England. Tommy och Tuppence kommer till allas vår räddning.

Jag älskar humorn och den lättsamma tonen i boken. Dialogen är ljuvligt gammalmodig men samtidigt överraskande frispråkig och avancerad. Det är helt klart lite annorlunda att läsa böcker från 20-talet. Mer än hundrå år gamla!

Christie bevisar att hon kan skriva både bra karaktärer och kärlek. Tuppence är boken klarast lysande stjärna. Jag får en känsla att hon kan vara något av Agathas alter ego. Parets relation känns modern och jämlik. Boken är underhållande och romantisk. Mycket trevligt.

Trots att boken innehåller mord så är detta inte ett "who dunnit" pusseldeckare, istället en spionthriller, om än fjäderlätt om man jämför med tex John Le Carré. Boken mysterium är istället vem som döljer sig bakom namnet "Mr Brown", the main villain. Det finns egentligen endast två kandidater i boken, Sir James eller Julius Hersheimmer. Jag vet inte om Agatha fokuserade på mysteriet speciellt mycket för jag fann det uppenbart boken igenom. Speciellt en scen när Rita Vandemeyer skrek till och svimmade var extra avslöjande. Mot slutet försökte författaren allt hon orkade att misstänkliggöra en av de två men jag lurades icke!

En annan ledtråd är när skurken skriver under ett förfalskat brev från Tuppence med "Twopence" vilket jag och den store Frans förnöjsamt samspråkade om efter jag läst boken.

Språket är ljuvligt och till det är boken fylld av charmig banter mellan huvudpersonerna. Ofta var läsningen som att avnjuta ett gott vin. Exemplifierar med hur hon beskriver Tommys irritation över att inte hitta brevpapper på sitt hotellrum:

"Better answer it, I suppose." He went across to the writing-table. With the usual perversity of bedroom stationery, there were innumerable envelopes and no paper.

Underbart vardagsbetraktelse. Agatha sprider denna sorts små beskrivningar och kommentarer boken igenom. Jag lapar i mig.

Lustiga namn: Julius P Hersheimmer, Marguerite Vandemeyer, Sir James Peel Edgerton!

Jag blandade läsningen mellan riktig bok och audiobook inläst av Alex Jennings vilken fungerade bra. Den finns att hitta på Youtube.

Mycket stark bok!

Original cover UK, 1922