Agatha Christie's Poirot - Series 11 (2008-2009)

Jag gillar Poirot! Denna serie är framför allt mysig på ett sitta framför en öppen spis med en eld som sprakar. Det är helt enkelt hemtrevligt att sätta sig ner och besöka Hercule och hans vänner närhelst jag tar mig an en ny film ur serien. Det är utdelningen man får av att investera så mycket tid med en serie. 

Säsong 11 består av fyra 90-minutersfilmer. När dagens nya långfilmer ofta är en bra bit norr om tvåtimmarsstrecket känns en film på en och en halv timme superkort. Allt är relativt.

Rent generellt sett känns hela säsongen lite annorlunda. Det verkar som att de bytt stajl med foto och filmningen. Allt känns lite mer pretto med konstiga ljussättningar och kameravinklar. Detta upplevde jag inte som ett framsteg. Jag gillade när serien tog stora kliv framåt i "production design", men dessa art-farty fasoner var inte helt lyckade. Denna kritik är dock mild och något jag bara tänkte på inledningsvis.

Vad som däremot kanske är mer noterbart är att manusskrivandet verkar ha blivit mer "kreativt". Lite som i den inledningsvis så lyckade moderna adaptionen om Sherlock med Benedict Cumberbatch i spetsen, har man tydligen modifierat, moderniserat och twistat till några av historierna under denna säsong. Jag har inte läst bokförlagorna så jag vet inte exakt men detta diskuteras i kommentarer om några av filmerna. Det känns dock rimligt då en av skaparna bakom Sherlock, Mark Gatiss, skrivit manus till en av filmerna under säsongen. Han deltar också som skådespelare i den fjärde filmen.

Den första filmen är "Mrs McGinty's Dead" som är helt ok, men inget spektakulärt. Den påminner mig lite om tv-serien "Morden i Midsomer" plus Poirot's obligatoriska slutscen då han samlar alla runt sig och på en pompöst sätt förklarar för alla, oss tittare inklusive, hur allt hängde ihop. Who dunnit? 

Ett pluspoäng till Poirots kompis Adriane Oliver, Agatha Christies alter ego och förträffligt spelad av Zoë Wanamaker. Hon har bra kemi med David Suchet. Kul detalj att Adrianes detektiv Sven Hjerson omnämns då hon ska sätta upp en teaterpjäs om honom. Också kul med Hercules otur med boendet i byn då han hamnat på en herrgård som kör B&B där det serveras dålig mat och Hercule klagar om "a current of cold air in my room...". Men överlag mörk och lite deprimerande känsla i filmen. Det var här jag upplevde de konstiga valen av filmvinklar etc.

Den andra filmen är "Cat Among the Pigeons" som utspelas på en internatskola för flickor. Manus pennat av Mark Gatiss och filmen är mycket lustig med flera vassa karaktärsporträtt och en bra dialog. Herr Gatiss är självironisk, som britt han är, när den franska lärarinnan uttalar sig om filmens elaka lärarinna: "Miss Springer is ugly and a vulgarian, a caricature of an English woman." Filmen osar lite av Harry Potter på grund av miljön den utspelas i vilket inte förminskas av att Katie Leung dyker upp i rollen som en av eleverna.

Den tredje filem heter "The Third Girl" och detta är en mycket hemsk historia. Det känns som att Agatha Christies historier blev rejält mörkare med tiden, mot slutet av hennes karriär. Filmen inleds dock med flera humoristiska inslag. Favoriten Adriane Oliver är med igen och denna gång samarbetar hon och Hercule fullt ut. Vi återbesöker också skämtet att i princip alla i hela filmen uttalar Hercule Poirots namn olika, och ingen korrekt. Det är ett återkommande skämt som nästan känns som ett "inside joke" inom produktionen. 

I första scenen möter vi Hercule när han äter frukost (te med socker och mjölk, kex med smör och sylt plus en croissant). Han studerar ett fint inbundet exemplar av hans bok "Crime fiction writers: A critical analysis by Hercule Poirot, the celebrated detective". Ett sällsamt namn på en bok! 

Men den främsta känslan från filmen är hur hemskt liv den tredje flickan levt och hur vacker kärleken kan vara. David Suchet bevisar än en gång hur mycket han lever sig in i karaktären och hans sista scen med en filosoferande Poirot var fantastisk.
"Are we looking at the greatest of mysteries that life ever throws out? The mystery that even I, Hercule Poirot, will never be able to solve. The nature of love."
...
"She smiles."

Hercule tårögd, publiken likaså.

Den fjärde och sista filmen är "Appointment with Death". Jag läste jag en kommentar om filmen på Letterboxd som lyder enligt följande: 

"One of my favourite Poirot novels but one of my least favourite Poirot adaptations. They changed everything that was interesting and clever in the novel and turned the story into an overly complex mess." 

Nåväl jag kan känna mig lite lättad att Christie kanske ändå inte skrev en så hemsk historia som denna. Det är som att manusförfattaren till filmen ville chocka publiken med ondska. 

Annars är filmen klart underhållande med en totalt felklädd Hercule som går omkring med sin vita kostym i tre delar och fluga ute i den obarmhärtiga solen i Syrien. Han befinner sig vid en utgrävning efter en MacGuffin. Filmen kryllar med kända skådespelare. Lord Byonton spelas av veteranen Tim Curry, hans son spelas av Mark Gatiss. Paul Freeman (Belloq från Raiders) spelar en polis! Sen har vi favoriten John Hannah som spelar doktor Gerard. Här är han i samma miljö som i The Mummy-filmerna och därför blir det lite lustigt när "fattigmans Rachel Weisz" Elizabeth McGovern också deltar. Det kunde blivit en reunion av hjältarna från The Mummy! 

Filmen är nog säsongens starkaste kort men jag blir bedrövad av det horribelt hemska ödet för styvbarnen som beskrivs i filmen. Komplexa känslor!

Överlag var detta inte den starkaste säsongen, men serien har en hög lägstanivå. Detta var förhoppningsvis "lugnet före stormen" inför de två sista säsongerna som innehåller fyra respektive fem filmer.

Betyg: 3/5

The Wife (2017)

Glenn Close spelar hustru till känd författare som ska få nobelpriset i litteratur. Äkta maken är narcissistisk och grotesk och spelas därmed av Jonathan Pryce. Filmen böljar mellan bilder från parets resa till Stockholm med alla festligheterna runt prisceremonin och flash backs till deras gemensamma historia.

Skådespeleriet är vasst i denna film. Sympati för hustrun och parets barn blir stor och äcklet för mannen likaså. Men det är svårt att beskriva problemet med filmen utan att gå in på handlingen så nu spoilervarnar jag alla som vill se denna film ospoilade.

SPOILER BEWARE!!

Filmen bygger på boken med samma namn, The wife, skriven av Meg Wolitzer. Det känns som att hon sökt en historia där kvinnan i relationen tvingats underkasta sig mannens ambitioner och karriär. Tyvärr känns hela historien tämligen konstruerad.

Filmen utspelas på tidigt nittiotal med återblickar till sextiotalet för att den idag så uppenbart inte skulle vara relevant. Men även på den tiden, och tidigare, fanns det framgångsrika kvinnliga författare. I filmen verkar det som att de två främsta skälen till att Joan Castleman inte satsar på en egen karriär som författare var dels Elaines (Elizabeth McGovern) varningar om att kvinnliga författare inte får samma chans som manliga, dels att Joe Castleman skulle ha hindrat henne. Varför Elaines utbrott skulle blivit så avgörande för Joan Castlemans val för resten av livet förklaras inte. Inte heller vad Joe Castleman gör för att hindra Joan Castleman från att "go for it".

Samtidigt framställs Joan Castleman som extremt begåvad, intelligent och inte minst den enda med stake i familjen. Filmen lyfter henne hela tiden och det råder ingen tvekan om vem som är mest dominerande i familjen. Tyvärr motsäger den bilden filmens story. Istället halkar filmen omkring i gränslandet till en offermentalitet som är farlig och destruktiv, inte minst för unga kvinnliga begåvningar med författarambitioner.

Det finns säkert oräkneliga kvinnliga författare som aldrig fått chansen, eller inte vågat ta chansen, på grund av något av alla hinder som kan ha kommit i vägen, likaväl som det finns oräkneliga manliga författare som inte heller fick eller tog chansen på grund av hinder.

Frågan som jag har kvar i mig efter filmen är hur det hänger ihop, bilden av Joan Castleman å ena sidan (stark, kapabel) och bilden av en kvinna som lever en livslögn fylld av eländig livslång orättvisa. Men är Joan orättvist behandlad av världen? Var går gränsen för eget ansvar för sitt liv? Otroligt intressant frågeställning som filmen snuddar vid men som den inte är intresserad av att hantera. Kanske en för komplex fråga för filmmakarna, det är ju mycket enklare att ta den ytliga och banala utvägen... Att följa minsta motståndets lag, som Joan Castleman verkar ha gjort i sitt liv.



Historien om Joan Castleman som jag uppfattade från filmen hade kunnat vara så mycket starkare om det vore en historia som passade in på filmens karaktärer bättre. Trots bra skådespeleri kändes det inte äkta. Glenn Close spelar sin Joan Castleman behärskat men ändå kraftfullt. Det är också en typ av roll som brukar vara populär i tävlingssammanhang. Oscarsbait?

Sen får jag anta att Jonathan Pryce också spelar bra då jag instinktivt ogillar honom från första scenen. Just att regissör Björn Runge fått honom att äta äckligt på olika saker filmen igenom är en för mig otroligt tydlig markör att det är ett svin vi har att göra med. Han äter nästan lika äckligt som Denethor gör i Sagan om ringen-filmerna, ni kommer väl ihåg Boromir och Faramirs fader, han som äter grillad kyckling och tomater på "intressant" sätt...?

The wife är bra gjord och det är kul att se så många scener från Stockholm, hoppas nu bara att de är inspelade i Stockholm så att det inte bara är fejk och jag en åsna. Men tyvärr tyckte jag ändå inte att filmen gav så mycket. Det är en film om en kvinna som gör ett antal dåliga livsval och som i andra ändan av sitt liv ångrar sig. Om det nu är det hon gör, detta lämnas öppet. Men Joan Castleman kanske älskade sin man, hon kanske såg sidor hos honom som filmen valde att dölja? Hon kanske levde det liv hon ville?

För om hon nu var så briljant som hon framställs, skulle hon kanske inte givit sig till en mycket äldre narcissist looser? Jag kände sympatier för henne som person, men såg hennes livssituation som hennes ansvar i högsta grad. Det måste ha varit hennes val att spela med i charaden och agera som spökskrivare åt sin make, annars hade hon lätt kunnat slippa "jobbet" genom att bara sluta skriva eller skriva medvetet dåligt. Därmed blev hela filmens konflikt desarmerad och filmen som sådan som en tunn soppa med allt för lite innehåll. Att vara gift med ett svin är väldigt trist men att det skulle vara en del av en konspiration mot kvinnliga författare - tillåt mig tvivla.

Jag ger The wife två dåligt valda livspartners av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Fler tankar om filmen, mer positiva sådana:

Fiffis Filmtajm

Rörliga bilder och tryckta ord

Jojjenito

The Commuter (2018)

Joel förslog att vi skulle se The Commuter med Liam Neeson. Jaha, men det ska väl gå bra tänkte jag. Joel hoppades på bad ass action som taget från Renny Harlins nittiotalsfilmer. Det är lustigt att Liam Neeson i princip skapat sig en egen filmgenre eller filmpersona med filmer som Taken-serien, Run all night och Non-stop där han spelar en "air marshall". Ingen är bättre än Liam Neeson när det handlar om att skydda sin familj från bovarna!

I The commuter spelar han en före detta polis som jobbar som försäkringsmäklare. Han har pendlat in till Manhattan i tio år. En dag ändras allt och han blir involverad i en invecklad och politiskt het situation. På pendeltåget måste han hitta en person med en väska. Hitta personen på det fullsatta tåget som "inte passar in"... Inte så lätt uppgift, men heter man Liam Neeson är ingen uppgift för svår. Slagsmål och klättra under tåget och fundera, spela poker och ringa på mobiltelefoner. Han klarar allt, Liam "biggus dickus" Neeson.



Filmen inleds med snabba klipp som ska representera Liams vardag. Han går över tågcentralens golv med folk springandes runt honom som suddiga vålnader och hans kläder ändras och visar oss årstider och år som gått. Hans relation med frun och sonen klipps i ett collage som gör att i alla fall jag trodde att han hade två söner, fast det var bara en som visades i olika åldrar som det verkade i slumpmässig ordning. Till sist presenteras en medpendlare som han lärt känna under åren genom en sekvens med en kontinuerlig konversation trots att det klipps och konversatörerna sitter på olika platser och har olika kläder. Allt för att visa den monotona återupprepningen i ett pendlande.

Filmvisningen var mycket lyckad. Vi såg den i en mellanstor och nästan fullsatt salong på MoS. Joel skrockade gott åt Liams ibland absurda "one liners" och åt all Renny Harlin-action. Jag myste i stolen bredvid. Det är kul att se film med entusiastiska medtittare!

Jag ger The commuter tre skenande tåg av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Kick-ass (2010)

So, you wanna play?

Som balsam för själen. Lyckan att gå och se en film man inte har någon som helst aning om - och den visar sig vara en perfekt avkopplande verklighetsflykt. Hur kul som helst! Jag har nu sett den hysteriskt skojiga action-komedin "Kick-ass". Detta är ännu en adaption av en serietidning, nu med superhjältar som inte ens är superhjältar. Några i alla fall. Här får vi action över toppen blandad med galen humor och en hel del kul vändningar. Ibland blir filmer genomskinliga, men icke denna.

Som hjältar ser vi Big Daddy spelad av Nick Cage och Hit Girl spelade av den mycket unga damen Chloe Moretz. Mr Cage spelar behärskat sin roll och han är därmed uthärdlig. Nej då Nicholas Cage är faktiskt helt ok, men jag är inte en stor beundrare av hans arbete. Lilla Hit Girl är ung. Mycket ung. Hon var bara tolv när filmen spelades in. Sa någon, "jailbait"? Hon är dock extremt cool och hon hanterar både knivar och handeldvapnen som en fullvuxen John Rambo...


Fröken Moretz ser vi snart som vampyr-flickan i "Let me in", dvs den amerikanska versionen av "Låt den rätte komma in". I en annan viktig roll får vi ett kärt återseende av McLovin' från "Superbad". Han spelar "Red Mist" med den äran.

Detta var kul underhållning med stort K och U. En popcornsfilm av bästa sorten. Se den! Den får fyra välförtjänta butterfly-knivar av fem.

Betyg 4/5