måndag 30 mars 2020

Agatha Christie's Poirot - Series 5 (1993)


Säsong fyra bestod av tre långfilmer, men här i säsong fem gick man åter till korta avsnitt om 50 minuter vardera. Säsongen har åtta avsnitt. Vid det här laget är karaktärerna och deras inbördes relationer så väl etablerade att det är en ren fröjd att följa Hercule, Captain Hastings, Miss Lemon och Inspector Japp på deras äventyr.

Jag vet inte om det är vanan av deras sällskap som gjorde det men jag fann denna säsong den starkaste hittills. I det andra avsnittet intresserar sig Poirot av en klients belgiska bronsminiatyrer, mycket lustigt. Det tredje avsnittet "Yellow Iris" är riktigt bra, ett mysterium som löper över flera år och Poirot blir helt klart känslomässigt involverad i fallet, något som kommer bli än mer tydligt senare under säsongen. I Iris diskuterar Captain Hastings och Hercule den brittiska maten, jag skrattar högt över Poirots spydiga kommentarer. Avsnittet avslutas dock med att de båda avnjuter varsin "fish and chips".

"The case of the missing will", det fjärde avsnittet, är ett av de bästa korta avsnitten i hela serien. Våra hjältar blir involverade i ett fall där jämlikhet mellan könen och dolda familjerelationer gör mysteriet till ett extra svårlöst fall.

Men det är det sjätte avsnittet "The chocolate box" som firar de största triumferna. Vi tas tillbaka 20 år till en ung Poirot hemma i Belgien. Den ljuvliga och platoniska kärleken mellan Hercule och Mademoiselle Virginie är mycket fin. Hennes fina brosch syns i flera avsnitt, se bilderna nedan för scenen när Hercule får den i present. Fint.

Hur de fått honom att se yngre och smalare ut fattar jag ej!

Allt som alt var säsongen den starkaste hittills även om de två sista avsnitten tappade lite och håller den från att hämta in ett finare betyg.

Betyg: 3+/5

Hercule 20 år smalare, med den älskvärda Virginie

Virginie ger Hercule en brosch

20 år senare, samma brosch, men nu med en liten blå blomma

onsdag 25 mars 2020

The Post (2017)


The Post är en murvelfilm som jag missade att se när den var ny häromåret. Jag hade vissa förhoppningar på filmen. Nej, jag trodde inte att den skulle komma upp i den "master class"-nivå som Spotlight från 2015 är i. Spotlight som förövrigt kom med på min lista över de tio bästa filmerna från 10-talet.

Men precis som i Spotligt är The Post en BOATS, en film som baseras på historiska skeenden. Denna gång handlar det om kampen mellan regeringen och den fria pressen över hemlisar om Vietnam-kriget.

Washington Post tog en ledande roll i att behålla pressen fri. I Amerika är ju pressen den fjärde statsmakten (i Sverige kallas den för den tredje statsmakten). Pressen är fri i USA, inte som i Sverige där Public Service är finansierad av staten och därmed i händerna på politikerna. En komplex historia detta med vad som är "fri" press.

I vilket fall får vi följa hur den kvinnliga ägarinnan med spirande mod och den envise chefredaktören står upp mot en regering som försöker tysta pressen genom hot och bufflande. Nixon och anhang vill inte att det publiceras om de oegentligheter som skett under fyra regeringar i rad under Vietnamnkriget.

Meryl Streep och Tom Hanks spelar huvudrollerna och Steven Spielberg regisserar. Allt detta talar för att filmen är kompetent men väldigt "osexig" i mina ögon. Och det är exakt så det blir också-. Ganska bra, till och med väldigt bra i sina stunder, men tyvärr lättglömt också.

Alison Brie gör en halvstor roll och jag kände inte ens igen henne. Hon var sig inte lik. Inte alls.

Bradley Whitford, känd från The West Wing, var dock igenkännbar. Han verkar ha levt gott sedan glansdagarna i Vita Huset. Kommer ni ihåg honom i Get out?

Helt ok film om ett mycket intressant skeende i historien. Kul slut på filmen också för övrigt. Den insatte kunde spana på det slutet tidigt i filmen.

Betyg: 3/5





fredag 20 mars 2020

The Peanut Butter Falcon (2019)


"The Peanut Butter Falcon" är en härlig amerikansk road movie om en omaka trio som av ödets nyck satts samman. Det är en dramakomedi som är oväntat rolig och oväntad dramatisk. Filmen har jämförts med "Little miss Sunshine" och jag förstå varför. Men jag skulle ändå heller säga att den är som en blandning mellan "Mud" för miljöerna och "The station agent" för dess känsla.

Shia LaBeouf står i filmens centrum och han är suverän i denna roll. En roll som jag lätt hade kunnat se favoriten Sam Rockwell i. Ben Foster var tilltänkt först men det känns bra att det blev LaBeouf. Jag har sett honom i flera filmer men aldrig uppskattat honom som nu. Jag får kanske helt enkelt omvärdera honom efter denna film.

Filmens huvudperson Zak spelas av Zack Gottsagen som har Downs syndrom. Zack träffade regissörerna Tyler Nilson och Michael Schwartz på ett läger för ungdomar och berättade då att han ville bli filmstjärna. Nilson och Schwartz skrev då ett manus baserat på honom och hans drömmar. Så filmen både är och känns semidokumentärt. Zack är bra i denna film även om det är lite svårt att bedöma. Vissa delar av dialogen är tydligen improviserad och allt känns väldigt autentiskt.

Den tredje i trion är Eleanor spelad av Dakota Johnson. Hon är mycket bra hon också. Här visas hon i alla färgnyanser förutom grått. John Hawkes och Bruce Dern har små biroller och de gör dem ypperligt bra.

Min spaning var att sista scenen antagligen var en önskedröm. Regissörerna förnekar detta bestämt. Fegisar!

Filmen är bra och den berörde mig mer än väntat. Det är mycket mer fokus på dramat än humorn och då är humorn ändå mycket välfunnen och känsligt utförd. Det blir dammigt i rummet flera gånger under visningen så glöm för all del inte näsduken när ni går och ser filmen på bion.

Jag ger "The Peanut Butter Falcon" fyra livsdrömmar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Lyssna på Shinypodden Special om de bästa filmerna från 2019: Del 1 (där denna film kommer upp), Del 2 (creme de la creme från 2019)

Andra revyer av filmen:
Jojjenito




onsdag 18 mars 2020

Death Wish (2018)


Ramlade in på denna film. Det finns något instinktivt härligt med hämndfilmer.

Detta är förstås en nyinspelning av Charles Bronsons klassiker från 1974. Denna gång är det Bruce Willis som spelar hämnaren. Jag gillar Brucan. Han är fasen solid i det mesta han gör. Nu för tiden är kanske inte alla hans filmer de bästa, men det är alltid kul att se honom in action. Jag tyckte att denna re-make var mycket lyckad. Jag har inget nostalgiskt sänke bundet vid min ankel så jag kan simma fritt och gilla den nya filmen mer än den gamla.

Dottern i familjen spelas av Camila Morrone. Ni vet fotomodellen som är ihop med Leo och har Al Pacino som styvfar? Detta var tydligen hennes första film. Jag såg henne i huvudrollen i den amerikanska indy-filmen Mickey and the bear på filmfestivalen i höstas. Hon är bra i den filmen och hon funkade bra även i denna film även om hon inte alls fick lika mycket screen time här.

Death wish är spännande och lagom våldsam. Den når inte upp i klassikers i genren som Man on fire men Eli Roth är tillräckligt bra som regissör och filmen är helt klart duglig. En perfekt film för en fredagskväll i den självpåtagna isoleringen.

Betyg: 3/5

 

fredag 13 mars 2020

Midway (2019)


Har länge varit fascinerad av Slaget om Midway 1942. Jag är sannerligen ingen expert, men jag är ändå lite påläst.

Amerikanarna vann stort i detta slag och det var vändpunkten i kriget om Stilla Havet mellan USA och Japan under andra världskriget. Den japanska flottan var överlägsen den amerikanska inför Slaget om Midway, både då det gäller antalet aircraft carriers (hangarfartyg), antalet flygplan, skickligheten hos piloterna och understödjande skepp som battleships, heavy and light carriers etc. Men av olika anledningar vann ändå jänkarna en stor seger.

Japan som slagit till mot Pearl Harbor sex månader tidigare hade försvagat men inte slagit ut Amerikas Stilla Havet-flotta. Genom att gillra en fälla vid Midway skulle de slå ut resten av flottan.  Midway låg tillräckligt nära Hawaii för att utgöra ett reellt hot mot utposten, och om Hawaii var hotat var USA's västkust hotat. Japan visste att USA inte skulle kunna ignorera ett hot mot Midway.

Japanarna delade upp sin stora styrka på fyra enheter med en viktig enhet långt ut till havs för att locka in de amerikanska hangarfartygen i fällan och sedan slå ut dem. Problemet för Japan var att jänkarnas kodbrytare hade knäckt deras koder och sålunda visste amerikanerna om centrala delar av planen som när och var anfallet skulle ske. Amerika gillrade sonika en egen fälla med tre hangarfartyg och understödsfartyg gömda norr om Midway. Japanernas bakre enhet kom aldrig med i fajten då de var för långt bort och allt var över på en dag...

Vid sidan av de strategiska spelet ovan, fick ett taktiskt val stor betydelse också. Amiral Nagumo var vid ett tillfälle tvingade att välja att bestycka sina flygplan med bomber för attack mot installationerna och landningsbanan på Midway eller med ammunition, bomber och torpeder som används mot fiendens aircraft carriers. Han gjorde ett ödesdigert val. Att byta bestyckning på planen ombord tog mer än 30 minuter och mitt i slaget hade japanarna fel bestyckning på sina plan och inte tid nog att byta tillbaka. När så bomber träffade hangarfartygen blev skadorna så mycket större då flygplanens bränsle och bomber också exploderade.

Efter slaget hade fyra av fyra stora hangarfartyg på den japanska sidan sänkts och ett av tre hangarfartyg på den amerikanska sidan förstörts. Japans övertag i Stilla Havet var brutet och på grund av långsammare produktion av nya skepp kom de aldrig ikapp jänkarna under de 3,5 år som kriget pågick efter detta.

Filmen är ganska bra. Den är lång och hinner täcka in anfallet mot Pearl Harbor (december 1941), attacken på Tokyo av Överste Dolittle (april 1942), Slaget i Coral Sea (maj 1942, som japanarna vann) samt Midway (juni 1942). Den historiska ackuratessen verkar hög och filmen har en massa bra skådespelare som gör bra jobb. Svagheten är inom personregin. Roland Emmerich är ju mest känd för bombastiska actionfilmer likt ID4. Här är han mycket mer återhållsam med det bombastiska och pompösa samtidigt som stridsscenerna är smått otroliga rent tekniskt. Vilken intensitet. Tyvärr visar Emmerich att han inte är lika solid inom andra områden. Filmen känns inte så tung som den skulle borde varit. Dialogen är ok och vi slipper allt för mycket amerikanska flaggviftande. Vi får istället följa den japanska sidan en hel del, jag hade gärna sett ännu mer, och alla japanare talar japanska.

Jag tycker filmen presenterar slaget ganska väl. Det taktiska beslutet från Admiral Nagumo förklaras inte speciellt bra dock. Det nämns i filmen i en scen, men om jag inte hade läst på om slaget sedan tidigare hade jag nog inte förstått vad det betydde. Detta hade med fördel kunnat planerats tidigare i filmen för att åskådarna hade kunnat smälta informationen.

Filmen är dock lite för lång, 138 minuter, och en del av de tidigare scenerna hade man kunnat skippa. Dolittles attack på Tokyo var viktig i kriget då det drog upp stridsmoralen på den amerikanska sidan lika mycket som den sänkte den på den japanska sidan. Japan mördade tydligen runt 250.000 kineser efter attacken i sin jakt på flygarna (som hamnade i Kina på den japanska ockuperade delen). Det visar vilken prioritet Japan gav denna händelse, men den adderar inte jättemycket till denna film.

Flera kända namn spelar likaledes kända nyckelpersoner från slaget. Woody Harrelson spelar Admiral Chester Nimitz som ledde den amerikanska Stilla Havsflottan. Woody är mycket bra, värdigt och lågmält. Patrick Wilson spelar underrättelsemannen Edwin Layton som varnade om en kommande attack på Pearl Harbour men inte blev trodd. Efter det blev hans roll i staben större och han bistod Nimitz kriget ut. Ed Skrein spelar den våghalsige piloten Dick Best. Han sänkte hangarfartyget Akagi och deltog i anfallet som sänkte Hiryū. Han är nervig och gör det bra med mer vemod än Mavericks och Icemans rah-rah i "Top Gun".

Överlag var filmen överraskande spännande och bra. Visst, den kunde varit snäppet tydligare om vad som exakt hände i slaget men jag tycker ändå att de lyckas hålla tittarna hyfsat med i matchen om tidslinjer och vad de olika aktörerna gjorde.

Jag ger den en trea överlag, men som historisk krigsfilm är den värd en fyra inom genren. Filmen rekommenderas mest för dem som har intresse av detta slag och historier från WWII i allmänhet.

Betyg: 3/5






onsdag 11 mars 2020

Justice League (2017)


Efter den positiva överraskningen med Batman v Superman var jag lite peppad inför Justice League, speciellt med tanke på att det verkade som att Gal Gadot hade fått en större roll.

Men ack, så snart korthuset föll ihop. Med en extremt dålig big bad, Steppenwolf, och en ganska trist grupp hämnare blev detta bara tråkigt. Gal Gadots Diana Prince är klart bäst i filmen. Clark Kent är helt ok, det var intressant att se hur de behandlade hans återuppståndelse. Inte lika djupt och intressant som de gjorde i Buffy men för att vara DC får det väl anses som bra, så är det i de låga förväntningarnas land.

Ben Affleck och hans Bruce Wayne var däremot inte alls lika bra i denna film. Jag vet inte vad det var, att han kanske redan tröttnat? Dessutom hade de inte alls lyckats med hans kläder, hans "Batman-kostym". Ofta såg den ut som en dräkt av skumplast köpt på Buttrix. Jag jämförde i huvudet mot Captain Americas dräkt i Avengers: Endgame och såg den tydliga skillnaden för mitt inre.

Ok, så detta var filmen som Joss Whedon fick ta över då Zack Snyder på grund av mycket tragiska privata problem var tvungen att hoppa av? Jag kände ingen större skillnad från Wonder woman eller Batman v Superman.

Tydligen ska Joss ha skrivit till en del scener och spelat in de nya. Hur stor andel och vilka scener kunde det vara? Hans största jobb var kanske att överse en ny klippning? Oklart. Jag såg den två timmar långa bioversionen och den var i alla fall lika jämntråkig hela tiden. Tyvärr, Joss, ingen "save" i sista minuten här som det verkar.

Alltid trevligt att får beskåda Gal Gadot "in action". Aquaman försöker och försöker, men jag känner det inte. Gadots Diana är den enda med glimten i ögat.

Betyg: svag 2/5






måndag 9 mars 2020

Batman v Superman: Dawn of Justice (2016)


Råkade se om Wonder woman från 2017 häromdan, nej ingen re-revy på bloggen men ändå. Den är fortfarande en riktigt skön film och jag blev än en gång fascinerad av Gal Gadot i huvudrollen som Diana Prince. Men titten gjorde mig medveten om att jag skippat två filmer där Wonder woman är med inklusive den första filmen med henne. Redan 2016, året före hon fick en egen "origin story" var hon med i DCEU "Batman v Superman: Dawn of Justice". Och under 2017 kom både "Wonder woman" och lite senare "Justice League" ut. Jag har nu släckt dessa två vita fläckar på min filmiska karta.

"Batman v Superman" har fått riktigt risiga betyg av flera filmkompisar så jag var inställd på något risigt. Men jag ville se hur Diana introducerades helt enkelt. efter lite surfande på internets oändliga hav fann jag snart ut att de rekommenderades att se "the ultimate edition director's cut" som loggar in på 183 minuter där bioversionen endast är futtiga 151 minuter.

Det visade sig vara ett klokt beslut tror jag för jag gillade filmen en hel del! Visst mina förväntningar var så låga de kunde vara och jag gillar sällan känslan i DC-filmer. Men jag gillade denna. Crazy. Tydligen ska bioversionen vara så svårt klippt att den är obegriplig. Dessutom tror jag att folks tör sig på the big bad Lex Luthor i Jesse Eisenbergs skepnad. Han var neutral för mig, inte den sämsta big bad jag sett, inte den bästa, han var medel.

Men jag gillade allt med Gal Gadot, hon levererade verkligen.

Jag gillade Ben Affleck väldigt mycket, överraskande mycket. Han är den bästa Batman jag sett. Klart bättre än äcklet Christian Bale och figurerna som spelade Batman på 60- och 80/90-talen var alla usla. Jag köpte Ben Afflecks mörker i rollen, det kändes som den mest riktiga presentationen av vad Batman antagligen ska vara (från comics). Men vad vet jag, är sannerligen ingen expert. Däremot hade han ibland på sig sunkig "kostym". Var det någon slags Iron Man-ripoff där ett tag?

Sen gillade jag den andra filmen i filmen också, den om Clark Kent, Amy Adams och stålmannens mamma. Det var kul att se Geralt of Rivia som en nördig journalist.

Det negativa var framför allt det usla monstret Snyder var tvungen att ha med i slutet. Monstret var så uselt att det var på "The Incredible Hulk"-nivå (monstret i MCU film nummer 2), och då är det riktigt illa. Slutfajten var tråkig och en waste of time. dessutom var det tröttsamt att än en gång få se Bruce Waynes föräldrar bli dödade. Hur många gånger kan man visa samma scen? Är den siffran nära oändligheten?

Nej, jag hade istället velat se mer när Diana Prince och Bruce Wayne gnabbas över hårddiskar på eleganta cocktailparties. De scenerna påminde lite om vissa scener med Anne Hathaway i "The Dark knight rises". Generellt sett gillade jag scener där olika karaktärer bara konverserade och det var det gott om i den tre timmar långa versionen. Jag har inte sett den slaktade versionen men jag tror att det står klart att den långa är mer solid som film.

Summa summarum är att jag hade en ganska kul liten stund med filmen, fram till slutet vill säga. Jag fick några riktigt trevliga scener med Gal Gadot och det räckte långt.

Betyg: 3/5









fredag 6 mars 2020

Un divan à Tunis (2019)


"Terapi i Tunisien" är en lite gullig bagatell. Det är lite humor och lite drama, några beaktansvärda sanningar och hyfsat skådespeleri. Kan passa den slappe biobesökaren som söker något inte allt för avancerat eller utmanande. Passar dem som gillade "En oväntad vänskap" typ.

Golshifteh Farahani spelar huvudrollen. Hon är bra även om hon var mer spännande i Jim Jarmusch's "Paterson". Men hon har "skill"s så det gäller att hålla utkik efter henne. Annars var det mest slätstruket överlag i filmen.

Några öppna dörrar om rätten att få vara sig själv slogs in. Bra och vågat!

Relationen till kusinen var nog den bästa. Alla turer till ministeriet var bedövande tråkiga tills polisen hävdade att Tunisien var lika fungerande som länder i väst. Yeah right, där fick filmen in en fullträff.

Filmen heter "Terapi i Tunisien" på svenska och "Arab blues" på engelska.

Jag ger filmen två terapisessioner av fem möjliga.

Betyg: 2/5 

Läs Johans tankar om filmen på Jojjenito - om film.





onsdag 4 mars 2020

Jay and Silent Bob Reboot (2019)


"Jay and Silent Bob reboot" är en överraskande film på många sätt. Jag blev i alla fall överraskad flera gånger. Det första var hur sliten Jay ser ut nu för tiden. Är han en fullfjättrad a-lagare nu för tiden eller? Det andra var hur mycket hjärta och familjefokus filmen har. Visst, de vanliga skämten under bältet som Kevin Smith är känd för finns där såklart, men filmen fokuserar lite mer på smartare humor och en stor portion varm sentimentalitet.

Det stora skämtet i filmen är hur dåligt det är att Hollywood gör en massa re-makes, sequels och reboots istället för arbeta med nya berättelser, och så är denna film också en reboot. Metahumor.

Men ganska snart fokuserar filmen på relationen mellan en dotter och en frånvarande far. Det är fint och det känns som att Kevin Smith förtvivlat försöker kommunicera med Jason Mewes om misstag som han inte vill att hans gamle vän ska göra. Dottern i fråga spelas av Kevin Smiths dotter Harley Quinn Smith. Hon var med som ettåring i de första filmen 18 år sedan. Denna gång är också Jason Mewes dotter i riktiga livet är också med på ett hörn, Logan Mewes. Hoppas att hon får ett bra liv.

Som vanligt med Kevin Smiths filmer som utspelar sig i detta universa får vi återbesöka en uppsjö av skådespelare som deltagit i tidigare filmer; Ben Affleck, Brian O'Halloran, Shannon Elizabeth, Justin Long, Matt Damon, Jason Lee och Joey Lauren Adams bland många många andra.

Scenen med Ben Affleck var mycket fin. Ben Affleck är en bra gubbe. Numera lite rund om kinderna.

Det roligaste, för mig, var att se hur Kevin Smith kastar Star Wars under bussen och välkomnar MCU istället. Det är flera lustiga referenser till den älskade filmserien och den bästa Chris Hemsworth är otroligt rolig i hans korta inhopp (cameor?).

Sätter bra betyg på denna för den är så snäll och go.

Betyg: 4/5




Val Kilmer?



Mor och dotter?