Cheyenne Autumn (1964)

Detta blev John Fords sista western (och näst sista film över huvud taget). Det känns som att han ville ställa saker tillrätta med hur indianderna hade beskrivits i ameriansk westerns rent generellt och hans egna westerns specifikt.

Det är en absurt lång film, ytterligare en mastodonfilm med Overture ett intermission med "Entr' Acte" i mitten. Denna och How the West Was Won är som de största dinousarierna precis före astroiden slog ner.

Jag måste ge Ford cred för att han fötrsöker ställa saker till sin rätta. Tyvärr är detta en av de sämre filmerna jag sett under detta John Ford-projekt. Den är lite "all over the place" med tonaliteten. Första tredjedelem är mycket tragisk och slutet likaså. Inklämt i mitten, precis före pausen får vi den pajjig och fåniga komedin i "The Dodge City"-sekvensen. Sekvensen kan närmast liknas vid en Mel Brooks-film om den vilda västern. Detta spektakel förtar allvaret i filmens inledning och framför allt slutet.

Filmen beskriver "the Northern Cheyenne Exodus" vilket är ännu ett fruktansvärt kapitel i historien hur de vita behandlade urbefolkningen i USA men filmen tar sig så stora konstnärliga friheter att den inte fungerar som historiskt dokument. Trots Fords vilja att visa hur det egentligen var verkar han ha piffat till historien så att filmen får ett lyckligt slut. Så det hela slutar lite i en axelryckning kan jag tycka.

Filmen blev en flopp på bio trots att man ibland visade den med Dodge City-sekvensen borttagen får att få ner speltiden om 154 minuter och också fixa till en konsekvent tonalitet. Men tyvärr hjälper det inte så mycket då filmen istället blir så cynisk och pessimistisk att den slår slint på det viset istället. Dessutom skulle jag velat se mycket mer om cheyennerna, deras modiga och beundransvärda march norväst från öknen i Oklahoma till deras hemland nära Yellowstone.

Tyvärr en smolk i bägaren, men också en påminnelse om hur bra Fords filmer oftast var, han hade sannerligen en hög nivå på sina filmer rent generellt sett. Det är ett fint försök att visa upp indianerna på ett mer ärligt sätt men tyvärr blir det varken hackat eller malet med det historiska innehållet, och tonaliteten är pajjig i mittendelen, och allt för mörk bister för övrigt. Snyggt filmad dock, som vanligt.

Betyg: 2/5

How the West Was Won (1962)

How the West Was Won är en nästan tre timmar lång mastodontfilm från det gamla studiosystemet i Hollywood. Det är en episodfilm som följer familjen Prescott och deras barn och barnbarn från 1830-talet upp till 1889. Filmen har en overture som sig bör och i mitten en Intermission och en Entr' Acte.

Den kända tv-serien Macahans, med originalnamnet How the West Was Won, är en spin-off från denna film.

Jag brukar inte gilla episodefilmer så värst mycket men här funkar det ganska bra då man i ett bra flow får följa familjens medlemmar och samtidigt får sig en genomgång av hur vilda västern erövrades.

Filmen är regisserad av tre regissörer; Henry Hathaway (3 segment), George Marshall och John Ford (The Civil War-segmentet). 

Filmformatet verkar ha varit något fantastiskt: "Originally filmed in true three-lens Cinerama with the according three-panel panorama projected onto an enormous curved screen."

Första segmentet: The Rivers (1839)

Zebulon och Rebecca Prescott med två döttrarna Eve och Lilith färdas västerut på Erie Canal där de stöter på pälsjägaren Linus Rawlings. Senare blir de attackerade av flodpirater och våld bryter ut, folk dör.

Eve och Linus stannar på platsen och bygger ett liv.

Notabla skådespelare: James Stewart (Linus Rawlings), Carroll Baker (Eve Prescott), Debbie Reynolds (Lilith Prescott), Karl Malden (Zebulon Prescott) och Lee Van Cleef (gang member).

Andra segmentet: The Plains (1951)

Lilith Prescott hankar sig fram som sångerska på sjaskiga Music Halls. Hon slår följe med den äldre damen Agathaa på ett "wagon train" västerut och träffar spel och dobbel-mannen Cleve van Valen. 

Vagntåget blir överfallet av Cheyenner, våld bryter ut, folk dör.

Notabla skådespelare: Debbie Reynolds (Lilith Prescott), Gregory Peck (Cleve van Valen), Thelma Ritter (Agatha Clegg) och Robert Preston (Roger Morgan, wagon master).

Tredje segmentet: The Civil War (1861-1865)

Linus och Eves son Zeb följer efter sin far ut i kriget för ära och berömmelse, men finner där endast blod och död. Folk dör i tusentals i gyttjan. Linus dödas. 

Narrator: "After Shiloh, the South never smiled."

Zeb återvänder hem efter kriget och finner att Eve dött under kriget, hon fick aldrig återse sin son. Zeb beger sig västerut.

Notabla skådespelare: Carroll Baker (Eve Prescott Rawlings), George Peppard (Zeb Rawlings), John Wayne (Gen. William Tecumseh Sherman) och Harry Morgan (Gen. Ulysses S. Grant).

Fjärde segmentet: The Railroad (1868)

Zeb har tagit värvning i kavalleriet vars uppgift är att uppräthålla freden mellan rälsbyggarna och indiarnerna. Till sin hjälp har han Jethro Stuart, en gammal vän till Linus.

Tågföretagmannen Mike King bryter mot alla avtal med indiarnerna och skapar mer konflikt. Våld bryter ut, folk dör.

Notabla skådespelare: Henry Fonda (Jethro Stuart), Richard Widmark (Mike King) och George Peppard (Zeb Rawlings).

Femte segmentet: The Outlaws (1889)

San Fransisco. Cleve Van Valen har gjort sig en förmögenhet på järnvägen men har nu gått ur tiden och Lilith auktionerar bort alla sina ägodelar. Hon ska pensionera sig på en gård i Arizona och har bjudit in sin systerson Zeb med familj att komma och bo med henne.  Zeb är nu en marshall. Banditen Charlie Gant och Zeb är i luven på varandra. När Zeb luskar ut att Charlie och hans gäng tänker råna det lokala tåget gillrar han en fälla. Våld bryter ut, folk dör.

Notabla skådespelare: Debbie Reynolds (Lilith Prescott van Valen), George Peppard (Zeb Rawlings), Eli Wallace (Charlie Gant), Harry Dean Stanton (gang member)

Ja, men detta var ganska trevligt. Trots filmens längd flöt det på mycket bra och varje segment hade sin egen fokus och inneboende spänning. Alla segment må vara lite hårda med förluster men fyra av dem känns ändå hoppfulla på något sätt. Endast Fords segment om inbördeskriget känns mörkt rakt igenom.

Filmens största behållning var Carrie Fishers mamma Debbie Reynolds som Lilith. Harry Morgan, som vi älskade som  Col. Sherman T. Potter i tv-serien MASH, dyker upp som General Grant och det var mycket trivsamt. James Stewart och Henry Fonda som beniga pälsjägare var ytterligare höjdpunkter.

Filmen kan rekommenderas till alla som älskar westerns!

Betyg 3/5

Shinypodden - The Man Who Shot Liberty Valance

Sista avsnittet av Shinypodden säsong 15 John Ford-podden. Vi avslutar med huvudfilmen The Man Who Shot Liberty Valance. Långt snack. Henke har också sett mastodontfilmerna How the West Was Won samt Cheyenne Autumn. Avsnittet avslutas med varsin topplista från säsongnen.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Sergeant Rutledge (1960)

1st Lt. Braxton Rutledge är stenhård, består av 100% stolthet och är fullständigt övertygad om att de inte kommer behandla honom rättvist. Han är svart och "de" är vita. 

Jag trodde att detta var en western och det är det såklart, men framförallt är detta ett domstolsdrama. Ford var tidigt ute med denna film som behandlar afroamerikaners situation i samhället och den rasism som de utsätts för. 

Sergeant Rutledge blir anklagad för våldtäkt och mord på en vit tonårstjej och mord på hennes far. Trots att ingen som känner Rutledge tror att han utfört brotten blir han dömd på förhand av folket i staden och av militärdomstolens åklagare. Bevisen mot honom är mycket starka och till råga på allt flydde han från fortet natten då morden skedde.

Lt. Tom Cantrell tar på sig att försvara Rutledge trots rådet att inte blanda sig i fallet. Cantrell känner Brax sedan många år tillsammans i kavalleriet och han kan inte tänka sig att han är skyldig. Men allt är ändock inte riktigt som det verkar. Här finns en hund begraven. 

Detta känns som en historiskt "viktig" film men den är inte dålig för det! Vi ser en stark skådespelainsats av Woody Strode i rollen som Sgt. Rutledge. Och filmen fungerar mycket effektivt som ett rättegångsdrama med flashbacks när vittnena berättar sina historier. Lager på lager av sanningen skalas av allt eftersom. 

Filmen behandlar rasismen på ett bra sätt, inte minst med tanke på dess ålder. Det är för sablans avslöjande att skådespelaren som spelar karaktären i fokus står på fjärde plats och med mindre textstorlek på filmplanschen. Ironiskt, men så var det trots allt "back then"...

Men framför allt är detta en välgjord och spännande procedurfilm som ibland påminner mig om något som den gode Hitch hade kunnat ligga bakom. Eller så hade kanske Ford just sett Billy Wilders Witness For the Prosecution... Med Sergeant Rutledge var jag fullt engagerad hela filmen igenom i vilket fall.

Betyg: 3/5

Two Rode Together (1961)

Jag skulle vilja hävda att Two Rode Together skulle kunna ses som en tematisk sequel till The Searchers. Och ifall den fem år äldre filmen är otrydlig om var John ford står i frågan om rasismen mot indianernerna och andra frågot borde kunna anses uträtade med denna film.

Detta är en otroligt cynisk och dyster film, "bleak" på engelska. Färgerna är urvattnade och bildspråket påminner mig mer om Altmans McCabe and Mrs. Miller än om Fords tidigare färgfilmer.

De två spelas av James Stewart vars karaktär för övrigt heter McCabe och Richard Widmark. De rider in i Comanchernas rike och ska förhandla om frigivning av nära och kära som indianerna rövat bort.

En klart tilltalande sak med filmen är att favoriten James Stewart spelar mot sin vanliga karaltär. Här är han en cynisk sheriff som fullständigt skiter i de olyckliga familjerna som förlorat nära och kära. Han snor dem på alla pengar han har trots att han vet att chansen att få tillbaka dem är minimal.

Widmarks Lt. Gary står för etik och moral i filmen. Stewarts McCabe är trots sin cynism mer en realist som dessutom verkar vara mindre rasistisk mot indianerna än många andra. McCabes inställning vilar på många års erfarenheter.

McCabe och Lt. Gary lyckas fria två av de vita som rövats bort. Utfallet av detta blir en mixad bag. Filmen lägger inte fingrarna emellan. Tonåringen Running Wolf sätter kniven i kvinnan som tror att han är hennes son vid först chansen han får. Nybyggarna hänger honom i närmaste träd medan Miss Purcell (Shirley Jones) maktlöst tittar på samtidigt som hon förstår att det är hennes lillebror. Misären.

Den fritagna kvinnan Elena (Linda Cristal) blir inte speciellt väl mottagen när hon återvänt till "civilastionen". De vita kvinnorna får moralpanik när de tvingas möta en kvinna som levt flera år som fru till en indianhövding. McCabe hatar nybyggarnas reaktion lika mycket som vi åskådare. Ford visar var han står i frågan.

Som vanligt återser vi skådespelare från andra Ford-filmer; Andy Devine är Sgt. Posey, filmens comic relief precis som han var som kusken i Stagecoah, Henry Brandon som var Scar i The Searchers spelar här Chief Quanah Parker och Woody Strode oförglömlig som Sergeant Rutledge spelar Stone Calf, filmens villain.

Betyg: 3/5 

Shinypodden - The Searchers

Nu har vi kommit fram till denna säsongens näst sista avsnitt! Jag och Carl har sett John Fords The Searchers. 

Filmen kom på plats 15 på senaste Sight & Sounds topplista "The Greatest Films of All Time". Inte illa pinkat av en film som passerade den samtida filmkritikerkåren mer eller mindre obemärkt.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

The Quiet Man (1952)

The Quiet Man är en fascinerande film. Impetuous! Homeric!

På ytan verkar den vara en lättsam och pajjig komedi, men under densamma lurar en satir, en stark kritik mot det irländska samhället, och det amerikanska också.

Filmen inleds med en längre scen som taget ur en Disney-film, det är grälla färger och känlsan i scenen är drömsk och romantisk. John Waynes karaktär Sean kommer hem till Irland efter att ha levt i USA under nästan hela sitt liv. Hans mamma tog med honom som sexåring på båten västerut. Vi får nu se det lilla samhället via hans minne och de fantasier han byggt upp. 

Filmningen och känslan filmen ger påminner mig starkt om Hitchcocks The Trouble With Harry, vilket nu för tiden ger positiva vibbar.

Också den långa slutscenen känns som en dröm. John Wayne och Victor McLaglen slåss som blådårar framför ögonen på alla byborna. Grunden för slagsmålet är en konflikt om en fastighet och om en kvinna. Mary Kate spelas av Maureen O'Hara och här i färgfilm ser vi (jag) för första gången hennes vilda röda hår i sin fulla prakt. 

Det skämtas om hennes röda hår. Det är på grund av håret hon är så vresig och arg (stark?) och därmed är en ungmö som fortfarande bor hemma hos sin bror. Hon ber om ursäkt för att hon är arg och för att hon har rött hår. Ilskan under ytan är inte bara Mary Kates.

Jag upplever mitten av filmen som en mix av drama, romantik och en illa dold ilska hos Ford. Hans släkt kom från Irland och denna film omtalas som hans drömprojekt. Martin Scorsese kallar den "ett mästerverk". Ford visar upp en komplex bild över samhället, allt står inte rätt till. Å ena sidan hjälper både byborna och de lokala prästerna till med att få ihop de älskande, men det är också ett strängt och regelstyrt samhälle som visas upp. 

Sean frågar "Red" om lov att få gifta sig med hans syster men får nej. Amerikanen rycker på axlarna och tänker att detta steg endast var en formalitet ändå och skit samma att brodern (förmyndaren?) säger nej, men icke... Den lokale äktenskapsförmedlaren ger honom den ledsna nyheten:

”This Ireland, Sean, not America.”
”If her brother says no. She couldn’t, and wouldn’t.”

Irland, vilket rövhål till land.

Min känsla från filmen är att den hela tiden är två saker samtidigt, dels det vi ser på duken, dels budskapet under ytan. Det är en satir över samhället, patriarken och det låsta systemet. Hur samhällssystemet tvingar sig på in i folkets liv. Synen på kvinnan. Hennes värde, hennes ägodelar byggda av 300 års drömmar, hennes pengar som hon tjänat ihop under 15 års hårt slit, allt summeras upp till hennes stolthet. Sean ser inte denna stolthet, han har sin egen mörka hemlighet och börda som hon i sin tur inte ser. 

Om de bara hade pratat med varandra hade mycket av smärtan kunnat undvikas. Mary Kate respekterar inte sin make, och Sean förstår inte vad hennes frihet består av och hur viktig den är för henne.

Allt blir bra till slut. Ingen anledning till oro!

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Shinypodden - The Quiet Man

Mitt under säsongen adderade vi veckans film, den nionde av elva filmer under John Forc-podden.

Är det en "screw ball comedy"... eller är filmen svidande samhällskritisk? Det är frågan Henke och Carl försöker bena ut.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Wagon Master (1950)

John Ford hann med ytterligare en western, mellan She Wore a Yellow Ribbon och Rio Grande, en film som kanske hamnar lite i skymundan av kvalleri-trilogin men som uppskattas av många fans.

Ben johnson och Harry Carey Jr. spelar två unga hästhandlare som tar på sig ansvaret att föra ett vagntåg med mormoner genom den farliga öknen till deras destination vid San Juan River.

På vägen hotar indianer men också ett skurkband av vitingar på flykten undan en sheriff med hans posse samt till slut en ensam vagn med en brokig skara hustlers.

Filmen är intressant. Inte mist för attd en får mig att drömma mig bort till The Wheel of Time flera gåner. Våra mormoner är pacifister och påminner med sitt vagntåg om The Tuatha'an som också kallas  Tinkers eller The Travelling People. De var ju också pacifister in absurdum. Samma sak här, trots att de blir både utnyttjade och hotade till livet av skurkarna vägrar de försvara sig. De unga hästpojkarna Travis och Sandy måste ta ställning till hur de vill förhålla sig till detta.

Sister Ledyard håller ordning på folket i tåget när det blir oro. Vi känner igen Jane Darwell från The Grapes of Wrath, ännu en återkommande skådespelare i en Ford-film. Sister Ledyard påminner mig om den gamla damen Ila i WoT.

Den andra gången jag kommer att tänka på The wheel of Time är när tåget stöter på Dr. A. Locksley Hall (Alan Mowbray, skådespelaren från My Darling Clementine) och hans nattfjärilar. Deras vagn har fått hjulhaveri, den tidens punka.

Till detta kommer Shiloh Clegg och hans brorsöner i The Cleggs gang och stör. Det lustigaste med detta gämg som påminner om bröderna Dalton i Tintin är att vi får träffa en ung James Arness (Zebulon!) i rollen som Floyd Clegg.

Denna film hade en annan tonalitet än kavalleri-trilogin. Ford skippar den burleska spalsticken under inledningen och hela filmen får en allvarligare ton. Men den är ändå klart underhållande när de väl kommer iväg. Naturen är som i alla dessa filmer spektakulär och trots, eller på grund av, avsaknade av John Wayne kan alla små roller blomstra ut i symbios.

Rekommenderas!

Betyg: 3/5

Rio Grande (1950)

Rio Grande är tredje och sista delen av den informella kavalleri-trilogin. Här spelar John Wayne  Lt. Col. Kirby Yorke som har problem med apacherna igen.

Hur många familjer slogs i spillror under inbördeskriget? 

Det mest intressanta i denna film är vad som hände femton år tidigare under inbördeskriget. Kirby och hans mannar under General Sheridan blev beordrade att bränna ner den magnifika gården Bridedale i the Shanandoah Valley. 

Striderna där var intensiva. Jubal Early och hans sydstatsarmé hade intagit dalen och gjorde raider till Washington DC med plundring och annnat. När Sheridan slog tillbaka och tryckte undan Early körde de med brända markens taktik. York och hans mannar blev beordrade till det omöjliga då det var hans fru Kathleens (Maureen O'Hara) familj som ägde Bridesdale. 

Kathleen sa nej och York hade inte träffat sin fru eller deras lille pojke sedan dess.

Men nu 15 år senare har sonen Jeff (Claude Jarman Jr.) tagit värvning och blivit placerad på det lilla fort där York är chef. Kathleen dyker snart upp för att rädda sin underårige son från militärens käftar. 

Detta var en bra film som kommer upp i samma nivå som Fort Apache. Problemen med indianerna är inte i fokus som det känns som i denna film även om filen innehåller bra mycket mer action är både Fort Apache och She Wore a Yellow Ribbon. Blårockarna blir attackerade, de jagar apacherna ner till Mexikanska gränsen, under transport till säkrare plats blir alla barnen kidnappade av apacherna och York, Jeff och de övriga måste rädda barnen. Bra grejer.

Men det är ändå relationen mellan York, frun och sonen som driver dramat. Ska York ge sonen fördelar i det militära (nej), kommer York och Kathleen sluta freda och tänds kärlekens flamma för dem igen (ja), har filmen en del busisk och slapstick (ja).

En hel del humor får såklart plats. Victor McLagen spelar Sgt. Maj. Quincannon som Kathleen kallar för "arsenist" (pyroman) hela tiden. Quincannon vet inte vad det betyder vilket är något av ett running joke filmen igenom.

McLagen är för övrigt med i alla tre filmerna i trilogin och i She Wore a Yellow Ribbon spelar han en karaktär med samma namn till och med, då Top Sgt. Quincannon. I Fort Apache var han Sgt. Festus Mulcahy. I Fort Apache finns också en Sergeant Quincannon men där spelas han av Dick Foran. Så vi kan nog sluta oss till att John Ford också såg att filmerna hörde ihop lite...

Rio Grande är en mycket bra avslutning på trilogin i vilket fall.

John Waynes tre karaktärer är inte samma men om man så vill kan de ses som samma stereotyp och med tanke på deras ålder i filmerna skulle filmerna kunnas ses i ordningen Fort Apache, Rio Grande och sist She Wore a Yellow Ribbon. 

Betyg, 3,5/5

She Wore a Yellow Ribbon (1949)

I den andra filmen ur trilogin spelar John Wayne Captain Nathan Brittles vid det lilla fortet Fort Starke. Det är dagen före hans pensionering och han får i uppdrag av Major Allshard att ge sig ut på patrull. Han ska hantera en grupp Chayenne och Arapaho som brutit sig ut från reservatet och hotar att störa den bräckliga freden mellan de vita och indianerna. Brittles ska också eskortera majorens fru och dotter till en diligensstation i närheten så att de kan ta sig i säkerhet österut i landet. Väl framme vid stationen finner de den nedbränd och diligensen slagen i spillror. Nu är goda råd dyra!

Brittles måste arbeta övertid för att hantera situationen, han försöker förhandla med sin gamle vän Chief Pony That Walks men tiden för förhandlingar är förbi för indianerna.

Filmen är nog så bra men ändå som den lite svagare andra delen av en trilogi. Den förbleknar lätt i jämförelse med Fort Apache och Rio Grande. Den stora skillnaden är att birollerna vid sidan av John Wayne inte ger ett bestående intryck. Flera av de mindre kända skådespelarna från Fort Apache är med i denna film, förutom Shirley Temple eller Henry Fonda och det är ett stort avbräck. Här får vi ett underutvecklat triangeldrama mellan dottern och två yngre officerare som knappast fick hjärtat att rusa.

Filmens styrkor är den fantastiska naturen och miljön i Monument Valley samt en superstabil John Wayne. Men detta förblir dock en "minor Ford" vid närmare eftertanke.

Betyg: 2/5

Fort Apache (1948)

 

Colonel Owen Thursday: "What a country! Mule Creek! Dead Man's Squaw! Schmitz's Wells! Hangman's Flats! Hassayampa! End of the rainbow: Fort Apache"

Fort Apache från 1948 är den första filmen i John Fords Kavalleri-trilogi. John Wayne spelar huvudrollerna i alla tre filmerna men det är inte samma person han spelar, men samma typ av person kan man säga, en pragmatisk och kapabel officer i kavalleriet.

I Fort Apache spelar han Captain Kirby York som har tillfälligt befäl över ett litet fort ute på kanten av den civiliserade delen av western. De lugna dagarna får ett stopp när Lieutenant Colonel Owen Thursday anländer med sin dotter miss Philadelphia. Thursday som spelas av Henry Fonda tar över befälet av fortet. Dottern blir förtjust i en ung men fattig officer.

Col. Thursday gillar inte apacher och han söker ära i sin roll som officer i kavalleriet. Han pratar om Gen. Custer och verkar mycket sugen på att få dra sitt svärd och anfalla med trumpetarens fulla lungor som stöd. Cap. York å sin sida förstår apacherna, behandlar dem med respekt och har redan börjat förhandla med dem.

Filmens nerv kommer från de två officerarnas olika personligheter och den konflikt som uppstår dem emellan över hur de ska ta sig an apacherna som är på krigsstigen.

Col. Thursday har också konflikt med sin lite för unga dotter Philadelphia som vill bli uppvaktad av den stilige Second Lieutenant Michael Shannon "Mickey" O'Rourke. Philadelphia spelas av Shirley Temple och hon är något av en sensation för mig. Otroligt underhållande att beskåda. Jag kände till henne som en barnskådis men här är hon 19-20 år gammal, ett år före hon la sin skådespelarkarriär på hyllan och ägnade sig åt politik istället. Filmen är väl värd att tittas på enkom på grund av henne.

En nervig Henry Fonda som den egoistiske narcissisten Col. Thursday är också en fröjd att beskåda, speciellt i relation till den lugne och trygge John Wayne.

En bra western som blev än bättre under andra titten. Nästa titt kan den kanske bli uppjackad en nivå.

Betyg: 3,5/5

Lyssna på oss i Shinypodden då vi pratar om denna film, finns där poddar finns, eller här.

Shinypodden - Fort Apache

Åter till Monument Valley och en av John Fords second tier westerns, "Fort Apache" från 1948.

Errata: Monument Valley ligger i Utah och Arizona, sydväst om Colorado.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

My Darling Clementine (1946)

My Darling Clementine var en av de fyra filmer jag sett tidigare av Ford och jag kom ihåg den som helt ok, men ändå antagligen den svagaste av de fyra; Stagecoach, The Searchers och The Man Who Shot Liberty Valance de övriga.  

Nu efter poddningen har den stigit i min aktning. Jag har lärt mig att uppskatta dess poetiska värden. Första gången jag såg den var jag nog mest intresserad av handlingen och det kan tänkas att jag jämförde lite för mycket med Kurt Russels Tombstone från 1993. 

Clementine är en lite melakolisk och stillsam film och hur USA byggdes av män som bar sina pickadoler på höften. Det är en fin film som på ett mjukt sätt studerar stereotyper från "the Wild West" som den berömde revolvermannen, suputen, spelaren, den vackra välutbildade vita kvinnan, den mexikanska nattfjärilen med det eldiga temperamentet, de sluskiga skurkarna osv.

Tyvärr får vi aldrig ta del av Fords egen vision av filmen. Hans version klockade in på 2,5 timmar men osannolikt nog finns ingen kopia av den versionen kvar. Bioversionen är en av producenten Zanuck omarbetad och nedklippt film. Scener filmades om och en påträngande score lades på över poetiska scener. Det är riktigt irriterande att vi inte fick artistens verk. Jag har "Criterion Collection"-utgåvan på dvd och på andra skivan finns en alternativ version som är ca 8 minuter längre än bioversionen. Den är en version från mitt i processen som försörde originalet. Den ger inga definitva svar men en hel del små ändringar teasar om vad originalet kunde ha varit.

Jag spekulerar till och med om att denna mix av Fords idéer med Zanucks "actionfilm" kan ligga till grund till att jag inte riktigt greppade värdet i filmen under första titten.

Henry Fonda är bra som Wyatt men jag gillade nog Victor Mature i rollen som en nervig Doc Hollywood än mer. Både Linda Darnell som Chihuahua och Cathy Downs i rollen som Clementine Carter var också bra.

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Shinypodden - My Darling Clementine

John Ford-podden går nu in i två veckor med westernfilmer. Veckans film är den hyllade My darling Clementine med Henry Fonda i huvudrollen.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

They Were Expendable (1945)

They were expendable är John Fords uppskattade WWII-film från 1945. Filmen bygger på boken med samma namn från 1942 som är en fiction men bygger på verkliga personer och händelser. Filmens John Brickely och Rusty Ryan som spelas av Robert Montgomery och John Wayne är baserade på PT-Boat Squadron Three Commander John D. Bulkeley och hans C.O. Robert Kelly.

Filmen hade premiär i December 1945 efter kriget i Stilla Havet hade tagit slut. John Ford själv var en veteran från kriget då han ledde en filmdivision som dokumenterade kriget, bland annat slaget om Midway 1942.

Man kan därmed tänka sig att filmen skulle vara tämligen realistisk då bade boken och John Fords egna erfarenheter baseras på verkligheten. Men så inleds sannerligen inte filmen. Den har en förvånande sprallig tonalitet. Våra huvudpersoner som bemannar små patrullbåtar byggda i trä tar dagen med en klackspark. De klagar mer på att de inte får vara med och anfalla stora slagskepp än att deras båtar inte erbjuder det minsta skydd då de inte är bepansrade.

Under ledig tid skrålas det på barer och Rusty hinner till och med att flörta med sjuksköterskan Sandyss (Donna Reed). Men filmen bryter den glättiga känslan med en scen i mitten av filmen när det muntra gänget, som påminner mig lite om de sju dvärgarna, besöker och tar farväl av en av deras kompisar som de tvingas lämna kvar på sjukhuset då de beordrats till reträtt söderut. 

Gänget skojjar med kompisen och pratar om när han ska återkomma i tänst. Han spelar med, men ber Brickley stanna kvar när de övriga lämnat. Då ändras känslani filmen och han tackar Brickey och gänget för att de höll masken. Detta andra farväl var ömsint med en outtalad sorgsenhet som blev mer tydlig just för att de inte gav uttryck för den. Killen med det sönderskjutna benet och sköterskan Sandyss skulle inom kort bli tillfångatagna av japanarna. Alla i filmen visste detta hela tiden, det var bara jag som inte hängde med i svängarna... They were expendable. Indeed.

Japanerna var väl kända för sin grymhet under kriget, allt från tortyr och avrättningar av krigsfångar till att de kvinnliga fångarna fick finnas sig tillrätta som sexslavar. 

Jag läste någon som hävdade att detta var en av de mest realistiska WWII-filmerna. Det kändes inte så i inledningen av filmen men allt eftersom insikter infann sig och hur filmen utvecklades kan jag om än inte hålla med så i alla fall förstå det uttalandet.

Slutet av filmen är nämligen inte lika munter som inledningen, även om männen i filmen försöker hålla en god min. Här kan vi glömma glada Hollywood-slut. Några klarade sig undan med sista planet ut från Filippinerna, men de flesta vi lär känna i filmen föll i fiendens händer och ut ur historien. De förblir namnlösa, förlorade i krigets dimma...

Betyg: 3/5

Jag och Carl poddade om denna film för John Ford-podden. Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Shinypodden - They Were Expendable

John Ford-podden är tillbaka och nu beger vi oss till det andra världskriget med filmen They Were Expendable.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

How Green Was My Valley (1941)

Ok, så här har vi ett drama om några stackars gruvarbetare i Wales i slutet av 1800-talet. Då det är en film från tidigt 40-tal och i svartvitt tar det en stund innan man kommer in i berättarstilen. Det är bra att vi såg The Grapes of Wrath veckan före för at komma in i stilen. En berättarstil som kör med förstärkta karktärer nästan som på teatern. 

Denna film påminner i temat mycket om The Grapes of Wrath men de skiljer sig väldigt mycket också. Grapes känns mer opersonlig. Familjen Joad är mer en representat för en grupp. Hardship drabbar dem och filmens patos spirar ur det onda som gör Joads ledsna. Oklart vilka de onda är förutom "systemet" eller "dem". Men i sanning var det en historia om en familj som inte hade råd att hyra sin gård längre på grund av den stora depressionen på 30-talet. Om man läser på om eran lär man sig snart att staten gjorde stora insatser för att hjälpa de mest utsatta, men det får man såklart inte veta mycket om i filmen.

I How Green was My Valley får vi lära känna känna filmens huvudpersoner på ett annnat sätt. De är mer utmejslade individer med sina bra och dåliga sidor. Djupa karaktärer med sina hjärtan fyllda med förhoppningar och drömmar i livet. Här är det också lite mer klart vem som är den onde. Det är borgaren som äger gruvan som vägrar att höja lönerna och allmänt suger ut landet och folket runt sig. Filmen sticker inte under stol med vad som försigår. Filmens titel är en bitter tanke om den fina grönskande dalen som fanns där före kolgruvan...

Samtifigt är Grapes en mycket mer allvarsam film, den är stiff till hundra procent. My Valley är mer lustfylld med en liten glimt i ögat. Om Grapes kändes nästan som en dokumentär, känns My Valley lite som en tidig Disney-film fast som en svartvit spelfilm. Vi får lära känna den stora familjen Morgans på ett lustfyllt sätt. Tonaliteten är mer pajas men också mer hjärta. Jag fattade mer tycke för Morgans än Joads helt enkelt.  

Tonaliteten i John Fords filmer från denna era är också ibland lite all over the place med slapstick, sångnummer och burleska skämt blandat med romantik och ren drama. Detta kommer fram mer i My Valley än Grapes helt klart.

Maureen O'Hara i rollen som dottern Angharad stack ut. Hon påminde mig mycket om Ingrid Bergman från 40-talet, till exempel Hitchcocks Spellbound. Filmens manliga "hjälte" prästen mr Gruffyd spelas av en ståtlig Charlton Heston-liknande Walter Pidgeon. Båda dessa var klart intressanta.

John Ford får också med ett av hans återkommande element i moralpoliser som man snabbt lär sig att älska att hata. Här är det kyrorådet med Deacon Patty i spetsen som får ens blod att koka.

Bra film ändå.

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.