Tokyo Drifter (1966)

Med siktet inställt på classic Film Noir landade denna japanska hårdkokta crime thriller från 1966 på bordet. Är det inte denna sub-genre som kallas Neon Noir?

Här har vi en historia som blandar yakuzans ganstervälde med old school lojalitet och hederskodex. Vår protagonist hoppar som på tuvor mellan lojaliteten till sin tidigare boss och en nyvunnen frihet. Men kan en välkänd och erkänd alfahanne verkligen kliva av karusellen och lämna våldet bakom sig?

Iklädd ljus himmelsblå kostym sticker han ut på det bildliga planet lika mycket. Egentligen är handlingen ganska trorftig, och det mest minnesvärda ligger inom i färgsättning, filmens score och klippning.

Filmen inleds i svartvitt där det vita är draget upp till max, high-key. Scenerna saknar nästan helt kontraster. Därefter introduceras färgfilm med grälla skrikande färger. Det är färger överallt; väggar, möbler, kläder, detaljer. Kan det finnas ett budskap i färgerna? Eller är detta endast ett resultat av att vi är mitt i sextiotalet? Antagligen det senare, va? Vi såg exakt samma sak i Modesty Blaise-filmen från samma år.

Nästa stämningshöjande element är musiken som är mycket trevlig. Vi har en cool jazz och lounge musik. Filmen är sannerligen lite cool.

Klippningen gör dock inget för att förhöja upplevelsen. Tyvärr har det kreativa teamet gått några steg för långt här. Det klipps allt för ofta precis innan scenen har spelats klart. Väldigt många små toppar i filmens derg- och dalbana har bestulits åskådaren. Det ska till en mycket bättre film för att det ska funka.

Nja, jag har antagligen missat det mesta av filmens budskap under ytan som jag borde ha förstått. Av någon anledning har de trots allt gjort en Criterion Collection-utgåva på filmen. Några tycker detta är ett mästerverk. Men efter dagens första titt är jag mest lite förvånad och skeptisk. Stark tvåa!

Betyg: 2,5/5 

Mirror (1975)

Förra veckan skerev jag om Picnic at Hanging Rock. Det är en film som kändes drömsk som om den vore ett otydligt minne. Dagens film är detta fast i kubik. Här utmanas åskådaren med en film till synes utan handling, men som ändå i partier känns igen. Jag tror att filmen dessutom vinner på att ses om några gånger. 

Filmen är sövande men fascinerande. Vanliga strukturer kan vi glömma. Detta är mer konst än film, såklart film är konst men detta är än mer konst. Scener löst sammanhållna, en blandning av det djupt personliga mot en fond av 1900-talshistoria.  

Detta är den andra filmen jag sett från Andrei Tarkovsky. Den första är hans mästerverk Solaris från 1972. Har övervägt Andrei Rublev och Stalker men de är så sablans långa... Mirror är i vilket fall filmen efter Solaris. De påminner om varandra i "look and feel", Mirror är går svartvitt blandat med urvattnade färger. Det ser tråkigt ut, väl anpassat för en film som utspelas i det kommunistiska Sovjetunionen. 

Solaris bygger på Stanislaw Lems kända science fiction roman. Mirror ett originalmanus av Tarkovsky själv tillsammans med Aleksandr Misharin. Solaris är en mycket tajtare berättad historia, även om den tar god tid på sig med sina 167 minuter. Mirror är personlig, subjektiv och fragmenterad.

Handlingen är, som jag läst på Wikipedia, en ström av minnen från en man i fyrtioårsåldern som ligger på sin dödsbädd. Filmen uppehåller sig mycket om hans mamma och relationen hon har med sin son efter maken har lämnat dem åt sitt öden. 

Det känns experimentiellt och arty-farty. Den ström av minnen och mardrömmar. Filmen påminner mig lite om David Lynch, tänk Eraserhead. 

Spoken words, soldater vandrar i en grund sjö dragandes på artilleri på en flotte, en övningsgranat, en blodig läpp, ett osbscent ord, politik, Sokrates, Johann Sebastian Bach.

Betyg: 3/5

Picnic at Hanging Rock (1975)

Wow, vilken film. Picnic at Hanging Rock är en fantastisk film. 

Detta är en fiktiv berättelse! Jag skulle ha kunnat ta gift på att det var en BOATS. Allt känns som historiska händelser, men det är faktiskt en adaption av Joan Lindsays roman med samma namn. 

Detta var genombrottsfilmen av den nya Australiensiska filmvågen i mitten av sjuttiotalet och den är en fin representant för dem.

Filmen är vacker, drömsk och inte så lite skrämmande. Flickorna från en internatskola ute på visschan åker ut på utflykt med två lärarinnor och några som sköter hästarna. Året är 1900. Något händer efter lunchen, tre av studenterna och en lärarinna försvinner in i stenformationerna som kallas Hanging Rock. De övriga letar och letar förgäves. Varför tog de av sig kläderna? Vad var det som lockade dem in i labyrinten? Varför försvann de?

Filmens handling är inte speciellt djup. Flickorna försvinner, pojkar som var i närheten misstänks men de hjälper också till att leta. Samtidigt pågår något onskefullt på internatet där skolans rektor är skum. Hon verkar ha ett elakt öga till en stackars intagen. Ond bråd död. Varför? Varför? 

Filmen är mer en känsla än en rakt berättad historia. Den lever på sina mysterium. alla skådespelare är utsökta. Filmen påminner mig om andra filmer som Elvira Madigan, den franska Innocence, Altmans Short Cuts och kanske historien om Jack the Ripper.

Man blir ju sugen på boken må jag säga. Fascinerande film! Länge leve filmen!

Betyg: 4/5

The Night of the Hunter (1955)

Dags att släcka en "skämsfilm" som man kanske som filmnörd borde ha sett för länge sedan. Jag har nu i alla fall sett "The Night of the Hunter", denna klassiska amerikanska film-noir från 1955. Det var spännande att sätta sig ner för lite noirig spänning.

Men ack detta var inte speciellt bra. Jag kan bara spekulera över varför denna film blivit en sådan kultklassiker. Den visades tydligen ofta på tv i USA under 70-talet och som vi alla vet kan favoriter från ungdomen växa till obestridliga favoriter som ingen ny film kan besegra. Så jag får väl gissa att jag såg denna film för sent i livet.

Filmen beskrivs som en ryslig och spännande film men det gick mig helt förbi. Robert Mitchum spelar en galen seriemördare och resande präst. Han kanske inte är en präst egentligen men det är omöjligt att skilja de två typerna så låt gå. 

Han får veta av en dödsdömd fånge att fången har gömt alla pengarna från ett bankrån hemma hos sin fru och deras två barn. Prästen smider sina planer och gifter sig med änkan för att kunna leta reda på pengarna. Det hela blir en kamp mellan prästen och sonen i huset, John, om var pengarna är gömda. 

Under titten kom jag genast att tänka på Hitchcocks Shadow of a doubt från 1943 där Joseph Cotten spelar en liknande roll som Mitchum här, och Teresa Wright spelar en liknande roll som Billy Chapin i rollen som John. Shadow of a doubt är den bättre filmen på alla punkter; bättre och tajtare regi, mycket snyggare foto, överlägset skådespeleri och ett manus med dialog som inte låter som en sunkig teaterpjäs.

I The night of the hunter kändes hela världsbygget konstigt, som om det var en låtsasvärld. Tänk hur feelingen i The Wizard from Oz med Judy Garland. Inte lika extremt men något litet åt det hållet i alla fall.

Filmen blev den brittiske skådespelaren Charles Laughtons enda film som regissör. Han blev så störd av det dåliga mottagandet filmen fick av kritiker och publik att han inte regisserade någon mer film. Det var kanske lika bra det för regin i denna film var undermålig. Dels har vi den onaturliga dialogen men framför allt för att hela filmen kändes ryckig. Scenerna hängde inte ihop och känslan blev istället som att det var en hög scener som radades upp efter varandra. Ibland hoppade han fram i tiden, ibland hängde scenerna ihop lite bättre. Detta är basic filmregi som är grundläggande skills för dagens regissörer vilket gör att man ser inte detta problem så ofta, och därför blir det extra tydligt när det poppar upp såhär.  

Filmens ljuspunkt dök upp i slutet då miss Cooper dök upp som en räddande ängel. Hon spelades för övrigt av Lillian Gish som vi sett i Victor Sjöström stumfilm The Scarlett Letter från 1926.

Nej, tyvärr levde inte The Night of the Hunter upp till epitetet klassiker. 

Betyg: 2/5 

A Hard Day's Night (1964)

The Beatles är bra och självklart måste man då se de filmer som är närbesläktade till bandens respektive skivor. Först ut är A hard day's night som Beatles gjorde redan 1964, året efter deras första platta kom ut. Detta är en hjärtlig komedi som beskriver pojkarnas liv som nyblivna popstjärnor. Vi får i en dokumentär stil följa dem några dagar som leder upp till ett tv-framträdande.

Humorn är sprallig och hjärtlig men också farsartad och rent ut sagt lite töntig. Det är extremt mycket brittisk humor över det hela. Men jag köper det med hull och hår för att det är så festligt att se dem så unga och på något sätt oförstörda. De är alla fyra ikoniska personer i historien och jag har känt till dem under hela mitt liv. Det är intressant att se dem både musikhistoriskt men också rent historiskt.

Ringo och Paul är de som verkar vara bäst på att skådespela eller är mest intresserad av att göra sitt bästa i alla fall. John håller bara på och fånar sig filmen igenom, passar in på hans persona. Geroge verkar lite vilsen och bortkommen.

Små funderingar och spaningar... Det var efter filmer som denna kanske inte så konstigt att bandet uppfattades som ganska snälla, jämfört med till exempel de samtida Rolling Stones som var mer av rock'n'roll. "Paul's father" verkade vara mycket ren. Den ena av två tjejer som jagar Ringo verkar ha sträckt sig i ljumsken. Hoppas det gick bra för henne. Det röks en massa i filmen, det var en annan era. TV-producenten som spelades av Victor Spinetti var filmens roligaste karaktär.

Betyg: 3/5

 

The Princess Bride (1987)

The Princess Bride har länge rumlat runt i mitt huvud som en av de bästa filmerna från åttiotalet. Det är en klassisk film som älskas brett av filmnördar. Filmen har varit uppe och nosat på högsta betyget under en stor del av mitt vuxna liv.

Den har en störtskön mix av humor, fantasy och härliga karaktärer. Framför allt humor sticker ut, det är en mix av fysisk humor som funkar och en ljuvlig dialog som firar triumfer med en nästintill brittisk "dead pan" humor. Likheterna med Monty Python finns där, men denna film har flera grader varmare humor. Filmen har ett stort hjärta.

Galleriet av karaktärer är välfyllt. Favoriter är bland andra Iñigo "You killed my father..." Montoya, Inconcievable-Vizzin, Fezzik, Prince Humperdink, Count Rugen, The Impressive Clergyman, The Albino och Miracle Max.

Man får aldrig bra karaktärer utan bra skådespelare som ger dem liv och förutom Cary Elwes och Robin Wright i huvudrollerna njuter vi av Mandy Patinkin, Christopher Guest, Wallace Shaw, Billy Crystal och Peter Falk i ikoniska roller.

Jag må ha sett denna film fler än fem gånger och jag börjar kanske nå en viss mättnadsgrad, men jag älskar fortfarande fäktningsscenen mellan the Dread Pirate Roberts och Iñigo. Det kan vara den bäst koreograferade och genomförda fäktningssscenen i filmhistorien. Extra roligt att den är så bra i en film som inte fokuserar på actioninnehållet.

Jag såg filmen tillsammans med Måns i ett något form av "Filmskolan Redux", dvs de filmer han verkligen borde se för att få en bra start grund att stå på i sitt gryende filmintresse. I alla fall om jag fick välja, och det var det jag fick!

Betyg: 4/5

Sambizanga (1972)

Sambizanga är en innerlig film inspelad i Angola 1972 under inledningen av frihetskampen mot den portugisiska kolonialmakten. Angola blev fritt från Portugal 1975.

Det är mer fascinerande att filmen blev till än att den är bra. Bra kämpat att lyckas spela in den. Skådespelarna förefaller vara mer eller mindre amatörer men de har närvaro och känslan av att detta är viktigt går genom skärmen.

Men om man ska vara ärlig är filmen otroligt simpel och inte speciellt bra gjord. Den är allt annat än tajt med resultatet att scener inte hänger ihop med varandra, det blir en film med olika scener som kommer lite random en efter en. Fotot är inte heller mer än på nybörjarnivå. Egentligen finns det inte en enda scen som sticker ut som kompetent filmskapande.

Därför vänder jag åter till det förunderliga att filmens ens finns till. Regissören Sarah Maldoror gjorde den första filmen producerad i någon av de före detta portugisiska kolonierna. Filmens huvudperson är Maria som letar efter sin make som tagits av, och senare dödas, av säkerhetspolisen. Hon spelas av Elisa Andrade och är filmens stand out. Hon var bra, men det övriga var inte så roligt.

En film mest för dem som studerar de afrikanska kolonierna och kolonialismens fasor.

Betyg: 1/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Jeanne Dielman, 23, Quai du Commerce, 1080 Bruxelles (1975)

Jag var nog inte ensam om att bli förvånad när en ny film dök upp på förstaplatsen på Sight & Sounds senaste lista över "The Greatest Films of All Time". Det var Chantal Akermans Jeanne Dielman som var på alla filmnördars läppar. Vafalls? Jag hade aldrig hört talas om filmen...

Detta är en 202 minuter lång meditativ studie i en hemmafrus vardag under tre dagar i mitten av sjuttiotalet. 

Filmen är långsam och statisk både i kameravinklar och berättande. Jeanne lever ett extremt inrutat liv och vi ser i princip endast henne och hennes nästan vuxne son som kommer hem efter skolan och sitter och läser en bok hela kvällen efter middagen.

I filmen egna lilla bubbla är den ett intressant sätt att göra film. Akerman tar åskådaren på en resa där hon med precision styr exakt vad vi får se och inte. Allt är så repetitivt och monotont att vi nästan chockas när den minsta detalj ändras under andra eller tredje dagen. Så regissören lyckas mycket väl med sina mål som jag uppfattar det.

Däremot är jag inte alls säker på vad filmen vill säga, varken när den gjordes eller idag. Huruvida hon är en representativ hemmafru låter jag vara osagt. Att hävda tesen att de vanliga hushållssysslorna skulle vara lika mycket värda som actionscener i en underhållningsfilm tycker jag är struntprat. Det är som att säga åt publiken på CL finalen att det är lika mycket värt att kolla på en match i division 6. Låt oss lämna den frågeställningen till filosoferna efter de funderat klart på om någon människa egentligen existerar eller om våra upplevelser och tankar endast är elektriska signaler i kosmos.

Filmen kan tyckas vara feministisk i vilket fall, men jag finner den än mer troligt vara en psykologisk studie av en person som antagligen råkat ut för ett trauma. Det skulle förklara mycket av filmens innehåll. Det kan också vara så att Jeanne har någon form av diagnos vilket lett till detta enformiga, absurt vanestyrda och som det verkar tråkiga liv.

Sen finns det en aspekt till som måste blandas in i analysen men den undviker jag att spoila för de av läsarna som inte sett filmen än.

Framför allt är jag nöjd att ha sett filmen som trots allt bör ses av en filmnörd (pga omröstningen som S&S höll i). Filmen dök upp i Filmskolan och det var en utmärkt spark i rumpan för att ta tag i att se den. Mitt betyg blir lite högre än "underhållningsvärdet", mest för Akermans vision och konsekventa genomförande samt en stark sista scen.

Betyg: 3/5

Sofia har också skrivit om filmen, hoppa över och läs hennes analys här.

L'une chante l'autre pas (1977)

Min första film av Agnès Varda blev en trivsam upplevelse. Vi får följa två kvinnors vänskap under cirka 15 år från tidigt sextiotal till mitten av sjuttiotalet. Filmen berättar en intressant historia om de två kvinnornas liv och deras olika personligheter. 

Filmen utspelas under tiden för abortdebatten i Frankrike, och Vardas åsikt i frågan är uppenbar, hon var för kvinnans rätt att bestämma över sin kropp. Men lyckligtvis trycks den inte ner i halsen på oss åskådare. Gärna politiskt men helst inte föreläsande!

Filmen inleds tämligen mörkt, men efter den första akten tar den vändningar som jag inte förutsåg och filmen blev till en allmänt positiv upplevelse. Jag gillar den mest för den fina vänskapen mellan Suzanne och Pomme och filmen påminner mig lite om Truffauts Jules and Jim i stil och känsla.

Mycket av det politiska budskapen låg säkert i sångtexterna till visorna som Pomme och hennes hippie-kollektiv spelade för folk på landsbygden under deras road trips. Jag gillar den sköna stämningen filmen hade, men sångerna var ganska tama och jag lyssnade nog inte på texterna speciellt mycket.

Filmen har en fin Criterion Collection utgåva för den intresserade.

Betyg: 3/5

Sofia har också skrivit om filmen, förhoppningsvis något mer utförligt... läs hennes ord här.

Filmen heter "One Sings, the Other Doesn't" på engelska och "Sjunger, sjunger ej" på svenska.

Easy Rider (1969)

Hehe, det har varit skralt med riktiga "hittar" bland filmerna i Filmskolan. Stackars studenterna som pluggar filmvetenskap på SU... Men här har vi en film som jag gillade skarpt ändå!

Jag hade sett filmen förr, för länge sedan och mina minnen var att den var lite obegriplig och rejält flummig. Men jag var ändå nyfiken på att se om den för vissa filmen man såg som ung kan te sig helt annorlunda när de ses vid en mognare ålder. Och så blev det sannerligen med denna film.

Jag gillar känslan i filmen. Det är en road movie som så ofta är sköna att hänga i. Speciellt scenerna från Monument Valley under filmens första halva var otroligt mysiga. Jag och min gode vän Sir Per bilade genom detta underbara landskap så sent som 2017 och minnena från vår road tripp blandades med filmupplevelsen.

Första halvan av filmen är starkast. När de anlände New Orleans tycker jag att filmen ändrar karaktär och den tappar i tempo. Slutscenen är smått fantastisk dock.

Skådespeleriet var bra och intressant, framför allt Peter Fonda som var über-cool och Jack Nicholson dominerade de få scener han var med i och bevisade var hans storhet byggdes från. Dennis Hopper var mest en obehaglig typ, kändes hela tiden på gränsen till ren galenskap. Det lustiga var att han påminde mig så om David Crosby till utseendet. Jag misstänker till och med att Hopper använde Croz som modell för hans rollkaraktär... Croz var en härlig musiker men också tämligen svår att leva med under hans "junkie years" som jag förstår det.

Musiken var överlag spektakulärt bra där The Bands låt The Weight står ut men vi har också musik från Jimi Hendrix, The Byrds, Steppenwolf och Roger McGuinn. 

Peter Fonda som filmens producent vill ha låten Find the cost of freedom från Crosby, Stills, Nash & Young men Dennis Hopper satte käppar i hjulet för det. Hans roll som regissör övertrumfade kanske...

Betyg: 4/5

Allt ovan och mera pratar vi om i Skinypodden där jag och Måns också hade besök av Greta. Ni finnes Shinypodden där poddar finns, eller via länken här.