måndag 31 maj 2010

The Road (2009)


It's bubbly.

Jag berättade tidigare för dig om bio som skön balsam för stressade projektledare. Kollegan Andy och jag har ju sett flera filmer ihop, men jag har också sett en film med kollegan Paddy. Det statistiska underlaget är knappt, endast en film, men man kan än så länge med säkerhet säga att jag med Paddy valt lite mer svårtsmält film. Vi var och såg en annan undergångsfilm, en annan typ av undergångsfilm - "The Road".

Filmen bygger på Cormac McCarthys roman med samma namn. Det är samma författare som pennade "No country for old men" som the Coen Brothers filmade med ett så lysande resultat 2007 (bästa filmen det året). Om du tyckte den filmen visade ett hemskt samhälle, där en människoliv inte var värt ett ruttet lingon, är det inget mot "The Road". Filmen utspelas efter och under undergången. Moder Jord har givit upp, inga växter finns kvar och träden är döda. Människorna, de få som överlevt, drar omkring på den karga jordytan och letar efter mat. De starkaste överlever. Lite längre. Kannibalism.

I denna värld begers sig "the man" med sin lille son "the boy" ut på en lång vandring mot kusten. Vi inser snart att de antagligen inte vandrar mot något bättre, bara att de vandrar mot något annat. Filmen är mycket dyster, hela filmen går i nyanser av askgrått. Jorden mullrar från jordbävningar och mörkt smutsigt regn sköjer över dig som åskådare med jämna mellanrum. När "the man" och "the boy" till slut når Atlantkusten är havet inte blått, det är askgrått. The end.

Jag blev väldigt berörd av filmen, den är mycket stark. Jag ville se den på Stockholms filmfestival men biljetterna tog slut. Nu såg jag den litet senare på bio. Antagligen är filmen som starkast i biosalongens mörker. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om filmen. Den var mycket deppig, men inte så mycket mer. Gav den något hopp? Nej. Filmen hade en hel del förfärliga scener. Ni som sett filmen vet vad jag menar. Den hade också ett intressant slut, vad är verkligt och vad är fantasi?

The Man: I told the boy when you dream about bad things happening, it means you're still fighting and you're still alive. It's when you start to dream about good things that you should start to worry.

Jag och Paddy diskuterade. Jag gav den först en stark fyra, men i eftertänksamhetens kranka blekhet ger jag den en gedigen trea. "The Road" får tre coca-cola-burkar av fem.

Betyg 3/5





2012 (2009)


The moment we stop fighting for each other, that's the moment we lose our humanity.

Ibland går jag och kollegan Andy på film efter jobbet. Då är målet att få en trevlig kväll på bio, en stunds avkoppling från stressiga projekt. Våra filmval blir därefter också, vi kanske väljer en lättsmält film före ett östtyskt drama om en blind pojke i Sibirien.

Roland Emmerich är faktiskt tysk, men han jobbar sedan länge i Hollywood. Han gör bombastiska action-filmer med kända skådespelare och en hel drös datoranimation. Roland gillar inte handling eller intelligent dialog. Han gillar verkligen inte logik, heller. Han gillar de små gröna pappersbitarna. Hollywood gillar Roland. Publiken gillar Roland. Publiken är hjärndöd säger jag. Publiken vill ha hjärndöda popcorn-filmer. Jag med.

Genom åren ser man olika skådespelare göra sitt bästa i olika roller. Endast de allra bästa av de bästa lyckas spela helt olika karaktärer gång efter annan. Exempel kan vara DeNiro, Streep eller DD-L. Andra spelar samma karaktär i roll efter roll och antingen gillar du dem, eller inte. Skådisar som hamnat i samma karaktär om och om igen, antingen genom så kallad "type casting" eller på grund av odynamiskt skådespeleri är sådana storheter som Bruce Willis, George Clooney och Hugh Grant. En sådan är också en av mina allra största favoriter - John Cusack. Jag älskar honom och hans karaktär. Den är skön.

Vad är då den röda tråden? Jo, jag och Andy gick och såg undergångsfilmen "2012". Hur var den då? Se ovan, paragraf två. Popcorn, en stunds verklighetsflykt. Intet efteråt. Dialogen? Patetisk.

John Cusack var i sitt esse och han höjer filmen med ett helt betyg. Cusack tillhör en liten grupp skådespelare som jag i princip gillar vad de än gör; John Cusack, Bruce Willis, Pierce Brosnan... Jag gillade också Woody Harrelson's profet. Han var helt "över toppen", men det var ett kul inslag i filmen.

"2012" får två arker av fem.

Betyg 2/5

lördag 29 maj 2010

The Taking Of Pelham 1 2 3 (2009)


You're my goddamn hero.

Tony Scott's "The taking of Pelham 1 2 3" är en ganska intetsägande och generisk action-thriller. John Travolta och Denzel Washington spelar huvudrollerna i denna re-make av en film från 70-talet. Jag har inte sett den tidigare filmen men efter att ha sett denna undrar jag stilla vad det kan vara som filmmakarna tyckte de förbättrade. Filmen är svagt underhållande för stunden, men verkligen inget att hänga i julgranen så att säga. Travolta gör en överdriven galen brottsling med bitterhet mot allt och alla. Denzel gör sin vanliga "snäll och bra kille". Man har sett honom i den rollen tidigare. Denzel, ge mig mer "Training day"! Tony Scott kan också få en uppmaning... Ge mig mer "True romance".

"The taking of Pelham 1 2 3" får två skenande tunnelbanetåg av fem.

Betyg 2/5

tisdag 25 maj 2010

Whip It (2009)


We're number two! We're number two!

"Whip it" är Drew Barrymore's regidebut. Filmen handlar om Bliss, spelad av Ellen Page från "Juno". Det är en typiska amerikansk independent-film, och den gick också mycket riktigt på Stockholms Filmfestival i vintras. Där ser vi ju en hel del amerikansk film, så länge den inte är från Hollywood i alla fall. Detta är ännu en "coming-of-age", girl-power, "jag kan själv"-film. Bliss blir dresserad att prestera på skönhetstävlingar av sin mor, men hon vill hellre dra på sig Dr. Martens-kängorna och leka med de farliga flickorna, dvs Juliette Lewis (här i något av en come-back?)

Filmen är inte speciellt bra. Drew visar klara brister i sin regidebut, filmen är slö och dialogen levereras med en pinsam oskärpa. En kärleksscen under vattnet? Krystat effektsökeri säger jag.

Ellen Page gör en lätt dämpad version av sin Juno, men det är långt ifrån samma glöd i tjejen denna gång. Dani blev än mer trött på filmen än vad jag var, så en till som inte uppskattar den så mycket så har vi en trend. Jag har dock hört att vissa gillar filmen, så helt säker kan du inte vara...

Jag vill gärna nämna något positivt om filmerna i revyerna, och för "Whip it" blir det då att den har ett ganska bra soundtrack. "Whip it" får två roller-skates av fem.

Babe Ruthless!

Betyg 2/5

Best of Neil Young - Disc 2



Disc 2 "Are you ready for the country?" - Farmer Neil


Playlist för spotify.

01. Out on the weekend (1972)
02. Harvest (1972)
03. Heart of gold (1972)
Detta är låtarna 1,2 och 4 på den klassiska skivan "Harvest". Neils kanske största kommersiella framgång. Alla tre låtarna är otroligt bra, och min favorit av dem är nog "Harvest", men det varierar.

04. Harvest moon (1992)
Neil släppte uppföljaren till "Harvest" tjugo år senare. Här har vi titellåten "Harvest moon" som är relativt representativ. Uppföljaren är givetvis inte lika bra, men den är ändå mycket, mycket bra - en klar överraskning.

05. Unknown legend (Unplugged 1993)
Unknown legend är den skönaste låten från "Harvest moon", här i en ljuvlig Unplugged-version.
Texten en typisk Neil-historia, lite Western, lite Americana, längtan och high ways...
"Collidin' with the very air she breathes"

06. Look out for my love (Unplugged 1993)
Andra av tre låtar från "Unplugged"-skivan. Låten kommer från den undervärderade "Comes a time"och här blommar den ut till fullo. Mycket stark låt!


07. Long may you run (Unplugged 1993)
Ahh! Neils kärlek till bilar i allmänhet och gamla amerikanare i synnerhet...

08. Only love can break your heart (1970)
En av klassikerna från den klassikska skivan "After the gold rush". Neil utforskar ett av hans mest kära ämnen. Neil målar upp drömmar i sina texter, ibland är de till synes helt obegripliga, men inte i denna sång, se bara titeln på låten.

09. Old man (1972)
En av låtarna från "Harvest". Handlar om en gårdskarl på Neils ranch. Bästa låten från 1970-talet? En gång tyckte jag det. Vanvett!

10. Helpless (1970)
Crosby, Stills, Nash & Young. Supergruppen med David Crosby från The Byrds, Graham Nash från Hollies, och Stephen Stills och Neil från Byffalo Springfield. Deras samarbete gav oss skivan "Deja vu". Neils bidrag var bland annat denna drömska hyllning till hans fosterland Canada.

11. Country home (1990)
Aha! Inledningsbiten från "Ragged glory". Americana!
"I don't like to go down to flats
'Cause I can't park on a hill
Instead getting a rolling start
I have to pay the bill."

12. Homegrown (1977)
Avslutningssången från "American stars'n'bars"

13. Days that used to be (1990)
Ännu ett spår från "Ragged glory". Det är en fett bra skiva det! Vänta bara till CD3!
"Seem like such a simple thing to follow one's own dream
But possessions and concession are not often what they seem
They drag you down
and load you down in disguise of security."

14. Campaigner (1977)
"Even Richard Nixon has got soul"

15. Star of Bethlehem (with Emmylou Harris, 1977)
En otroligt vän liten låt. Neils allra ljusaste röst, akustisk gitarr, en slide guitar i bakgrunden, vispande trummor och Emmylou Harris på backing vocals. Munspel. Bra.

16. Bound for glory (with Waylon Jennings, 1985)
Oj vad svårt det blev. 1985 släppte Neil sin "Old ways"- en renodlad country rock-skiva. Skivan är suverän, och belönar den äventyrlige och modige lyssnaren mångfaldigt. Men hur många låtar ska tas med på en "Best of Neil" som också ska vara representativ? Det blev denna och en till. Neils turné 1985 med compbandet "The International Harvesters" var ännu bättre. Här pratar vi om "ragged country", tänk er "Down by the river" i en tjugominuters country-rock version!
Texten är typisk Neil. Americana! En liftande tjej på en ödslig high way någonstans i västra USA.

17. Are there any more real cowboys? (with Willie Nelson, 1985)
Nej tyvärr, de är borta. Willie Nelson är lyckligtvis kvar. :-) Denna låt rockar!

18. Captain Kennedy (1980)
Americana! Ännu en lite sorglig historia om havet, kriget och längtan.

19. Farmer John (1990)
En cover på denna 4-cd box. Icke rimligt, men ändå sant. Den har en kul text som passar Neil som handen i handsken. Neil kanske kör med en del gnisslande gitarrer, eller gnisslande munspel, men kom inte och säg att karln inte har humor!



CD3 finner du här.

torsdag 20 maj 2010

Robin Hood (2010)


And so the legend begins.

Ridley Scott är en av de regissörer som jag nog alltid kommer vara intresserad av då han släpper en ny film. Det är uppenbart att han gör en hel del projekt där den artistiska belöningen icke överstiger den monetära. Men däremellan gör han filmer som Alien, Blade Runner, Gladiator och Black Hawk Down.

Ridley's favoritskådespelare är Russell Crowe och nu har den femte filmen de gjort ihop haft premiär - "Robin Hood". Jag hoppades på en ny modern version av den välkända sagan. Bourne-trilogin har ju tagit action-filmen till nya höjder där tonen är mer realistisk och därmed mer intressant. Filmserier som James Bond och de nya Batman-filmerna har tydligt påverkats av Bourne och de har gaskat upp sig med ny kraft.

Så min förväntning inför "Robin Hood" var en mer skitig, elak och brutal version av legenden. De sabla otyget "trailers" hade också antytt detta.

Nu blev filmen en besvikelse. Den är snyggt filmad och miljön är grisig nog, det är ett 1200-tal som känns realistiskt. Men filmen är ganska mesig. Dessutom visade det sig att det var en renodlad "begins"-film, jag gissar på minst två uppföljare. "Robin Hood" är ett långt intro, filmen avslutas med att Robin blir bannlyst och fördömd till att leva som en rövare i skogen.

Miljön i filmen är klanderfri, actionscenerna är milt upphetsande, men tyvärr, karaktärerna och relationerna dem emellan är stela som pinnar. Ett exempel är då Robin helt plötsligt utbrister att han älskar Marion. Var kom det ifrån? Ok, att man känner igen det från grundstoryn, men måste de inte lägga ner lite tid i filmen på att åtminstone antyda dessa känslor?

"Robin Hood" var en någorlunda ok film, och den sätter upp scenen för flera efterföljare. De goda är väl definierade och våra hjältars fiender är också utmejslade, kung John och sheriffen i Nottingham. Sheriffen var bara en töntig vindflöjel i denna film, men han kan säker svina till sig lite med mer makt och soldater.

Filmen får två pilar av fem.

Betyg 2/5

måndag 17 maj 2010

(500) Days Of Summer (2009)


Author's note: The following is a work of fiction. Any resemblance to persons living or dead is purely coincidental. Especially you Jenny Beckman. Bitch.

I jakten på bästa filmen från 2009 tittade jag om en film jag såg hos "The Frans" i vintras. Jag ville se om den var så bra som jag kom ihåg den. Den är bättre. "(500) days of Summer" är en otroligt bitterljuv kärleksfilm. Som berättarrösten berättar i början:

Narrator: This is a story of boy meets girl. But you should know up front, this is not a love story. It's a story about love.

Detta är en film som mycket påminner och ibland till och med övertrumfar "Almost famous", och som ni som känner mig lite bättre vet är "Almost famous" en av mina absoluta favoritfilmer. Båda är skrivna med verkliga personers personliga erfarenheter som grund för manuset. De har tämligen enkla handlingar och är helt karaktärsdrivna. Där är det där igen. Karaktärer och dialog. Goa saker. I båda filmerna spelar musiken en stor roll också. I "Almost famous" på ett mer direkt sätt, i "(500) days of Summer" är det låtarna som spelas i soundtracket som är så bra. Bra låtval i denna typ av film är ett starkt koncept.

Som den filmintresserade läsaren säkert redan ropat ut är också en av de två huvudpersonerna i "(500) days" med i "Almost famous" - den begåvade Zooey Deschanel. Hon är helt underbar här. Mer sådana kvinnor på film säger jag! Filmens stjärna är dock Joseph Gordon-Levitt. Han är fantastisk. Detta är en blivande storstjärna mina damer och herrar. Jag såg honom som värd på SNL häromdan och han är en show- och dansman också. Mångfacetterad, verkligen. Han var också med i en av de senaste årens största positiva överraskningarna "Brick". Revy kommer vid annat tillfälle.

Ok, så filmen handlar om Tom (Gordon-Levitt) och hans 500 dagar med och utan Summer (Deschanel). Tom tror på och söker den enda rätta kärleken här i livet. Summer tror inte på det konceptet och vill vara ledig, men går gärna på Ikea med Tom.

Narrator: She loved only two things. Her long black hair, and the fact that she felt nothing when she cut it off.



Som med alla bra filmer är det egentligen inte handlingen som är viktig. Det är känslan i filmen, charmen hos huvudpersonerna, eller bi-rollerna. Det är dialogen, aha-känslan när sanningar lyfts fram, och igenkännandets sötma eller bittra eftersmak när karaktärerna krupit in under huden på en. På vissa plan kan man jämföra den med Nick Hornby's "High fidelity" även om denna film inte är lika grabbig som Hornby's bok.

Summer: Nobody loves Ringo Starr! That's what I love about him.

"(500) days of Summer" har några härliga bi-roller. Som till exempel Toms kompisar. De är verkligen genuint omtänksamma, inte cyniska eller ironiska som bi-rollsfigurer ibland tenderar bli. Vi ser också Chloe Moretz (Kick-Ass tjejen) som Toms brådmogna lillasyster. Hon ger honom relationsråd på löpande band. Även Minka Kelly i en liten, liten roll lyser som Venus om natten.

Filmen hoppar vilt i tiden. Vi får en aning om var i handlingen vi befinner oss genom räkneverket över dagarna med (och utan) Summer. Dessutom får vi följa Toms inre liv genom ett antal sinnesstämningspåvisande scener. Vid andra titten av filmen njöt jag i fulla drag av allt som kastades över mig. Dialogen är i det närmaste perfekt, jag fann inte en enda överflödig scen i hela filmen. För att citera två spralliga tjejer efter en bio för många år sedan: "Varje scen var helt underbar!!!" Detta är en film som jag inte sett för sista gången.

"(500) days of Summer" får fem Werthiska lidanden av fem.

Betyg: 5/5

Best of Neil Young - Disc 1



Disc 1 "Hey hey, my my" - The Classics


Playlist för spotify.

01. Cowgirl in the sand (live solo 1970).
Låten
och versionen som fick mig att börja lyssna på Neil. Vad sjunger du om, Neil? Neil, mästaren av dunkla texter. Han drömmer i bilder. "Cowgirl" har en av de mest omdiskuterade texterna. Handlar om en eller tre kvinnor. Oklart vilken/vilka. Döm själv.

02. After the goldrush (live solo 1979)
Ännu en underbar text. Publikjubel på samma ställe varje gång den spelas. Så klassisk att den bör vara med på en slik samling.


03. Hey hey, my my (Into the black) (live with Crazy Horse 1991)
Kanske Neils mest kända rock-låt. Här i en maffig Crazy Horse-version. "It's better to burn out than to fade away"

04. Powderfinger (live with Crazy Horse 1991)
Vad sjunger du om, Neil? Ännu en mytomspunnen text. Doftar av amerikanska western, cirka inbördeskriget, men kan vara mer modern tid. "I" lämnad ensam med ansvaret att försvara "the old homestead". "Remeber me to my love, I know I'll miss her".

05. Cortez The Killer (live with Crazy Horse 1979)
Natur-romantik. Förbjuden i Spanien under Francos tid. Inte så uppskattad beskrivning av de ädla erövrarna av Sydamerika. "And she loves me to this day" Mycket besynnerlig rad som dyker upp i slutet av texten.

06. Cinnamon girl (live with Crazy Horse 1991)
Ännu en klassiker från "Everybody knows this is nowhere"

07. Tell me why (live solo 1971)
Inledningssången från "After the goldrush". Bra låt, liksom.

08. Sedan delivery (live with Crazy Horse 1996)
En fantastisk version av denna bagatell. Rock'n'roll.

09. Fuckin up (live with Crazy Horse 1991)
En av Neils mer omdebatterade låtar. Han blev stämd av arga tanter i Florida för användandet av "the f-word"

10. Rockin in the free world (1989)
Modern klassiker. Neils sociala patos är inte tydligare än i denna låt.

11. Down by the river (with Crazy Horse 1969)
Från "Everybody knows this is nowhere" 1969. Med originalmedlemmarna i Crazy Horse, inklusive Danny Whitten på gitarr. En av de mäktigaste låtarna live. Det började brinna i en av högtalarna under denna sång när jag såg Neil på Sjöhistoriska i Stockholm 1993.

12. Thrasher (solo 1979)
En av mina top-5 med Neil. Vad sjunger du om, Neil? Intressant text, antagligen om hur han dumpade och lämnade Stephen Stills, hans vapendragare och senare antagonist. "...that great Grand Canyon rescue episode"? Ingen vet.

13. Cowgirl in the sand (with Crazy Horse 1969)
Neils nr 1? Här i orginalversionen i all dess härlighet. Neil skrev "Cowgirl", "Down by the river" och "Cinnamon girl" liggande till sängs med 40 grader feber. Underbart. Fantastisk inledning på låten. Brutal.



CD2 finner du här.

söndag 16 maj 2010

Alice In Wonderland (2010)


Curious and curiouser!

"Alice in Wonderland" av Tim Burton är den gamla klassiska sagan filmatiserad för femttioelfte gången. Detta är första versionen jag sett och den är som ett sprakande fyrverkeri. Det visuella är otroligt häftigt. Jag såg den inte i 3D utan hemma på plasman men det räckte långt. Om jag bara skulle betygsätta den fantasieggande skaparglädjen som legat till grund för miljöerna i underlandet hade filmen fått högsta betyg. Som alltid i film och speciellt i sagor är det dock karaktärerna som bär upp hela tillställningen, russinen i kakan. Vi får också en hel del kul karaktärer i denna film. Tyvärr berörde de mig inte alls så mycket som jag hoppats.

Alice: Sometimes I've believed as many as six impossible things before breakfast.


Till att börja med var det kul att följa Alice, men hon var alldeles för tunn för att jag skulle kunna heja eller känna för henne. Jag tror nog att Mia Wasikowska har skådespelarmuskler för ett mycket djupare porträtt, men det fick hon inte försöka sig på. Visst är det kul med en ung tjej som hjältinna, men när hon fajtas mot och besegrar monstret måste jag som åskådare tro på det och tyvärr hade hon inte förtjänat det hos mig. Jag menar, anledningen Frodo lyckades var ju till stor del på grund av att han hade Sam, och detta spenderade Peter Jackson i princip en hel trilogi på att underbygga. I "Alice in Wonderland" vann Alice bara för att svärdet ville det. Duger inte. Här har Burton missat en poäng, det fanns många karaktärer men de kom inte ihop på ett bra sätt.

You used to be much more..."muchier." You've lost your muchness.


Johhny Depp är ganska bra som The Mad Hatter. Han passar in och han gick inte till överdrift lika mycket som man kunde befarat. Det är dock en blandning av hans galna karaktärer från förr och återupprepning efter upprepning borde vara förbjudet.

Dad: You're mad, bonkers, off your head! But I'll tell you a secret: All the best people are.

För att inte låta allt för negativ måste jag säga att det fanns en mycket intressant karaktär och skådespelerska i filmen. Jag tror nog att jag ska hålla ögonen på Anne Hathaway lite mer i framtiden. Inte låta mig förledas av att hon hittills gjort några tveksamma val av filmprojekt. Hon är skarp och hennes vita drottning var filmens klart mest intressanta. En blick här, en liten fingerviftning där, hennes kroppshållning. Jag fann mig vilja se mer av henne hela tiden. Jag ville se hur det gick när hon blev drottning och inte systern.


Jag hade hoppats lite mer från fru Burton. Helena Bonham Carter är duktig men hon var lika tvådimensionell som hennes spelkortssoldater. Så himla kul var det inte att hon hade stort huvud och sa "Off with their heads!". Visst, det är i manuset men rollen ska spelas också.

Till sist måste jag nämna Alan Rickmans voice-work som den blå larven. Han levererar alltid. Riktigt skön snubbe.

Filmen är en fanasifylld resa i en fantastisk värld. Jag hade hellre sett mer av systrarna och deras maktkamp. Kanske nästa gång. Jag rekommenderar gärna filmen för er som gillar sagor och fantasivärldar, men är du sugen på denna typ av saga ska du kanske pröva "Where the wild things are" istället? Ja.

Filmen får tre Tweedledee och Tweedledum's av fem.

Betyg: 3/5

Have you any idea why a raven is like a writing desk?

fredag 14 maj 2010

Jennifer's Body (2009)

Hell is a teenage girl.

Det är en djävul i barnet! Nja, Dani, men det är en djävul i cheerleadern i alla fall. "Jennifer's body" är skriven av Diablo Cody och producerad av Jason Reitman, teamet som gjorde "Juno". Båda filmerna har liknande modern dialog och samma ton. De är dock två helt skilda genres. "Juno" var en "coming of age" romantisk komedi med en stark tjej i huvudrollen. "Jennifer's body" är en blandning av Veronica Mars, Buffy the Vampire Slayer och vilken generisk "possessed by the devil"-skräckis som helst. I huvudrollen ser vi snärtan Megan Fox. Allt ovan gjorde att den var värt en titt.

Needy: Jennifer's evil.
Chip: I know.
Needy: No. I mean, she's actually evil. Not high school evil.

Om du gillade Robert Rodriguez film "From dusk till dawn" kommer du kanske gilla "Jenifer's body". Personligen är jag inte så speciellt förtjust i filmen. Det ska vara en horror-comedy? Då gjordes det bättre i "Zombieland" med Jesse Eisenberg.


Protagonisten i "Jennifer's body", den blonda nörden Needy spelas av Amanda Seyfried. Hon spelade Lilly Kane i Veronica Mars, och en av killarna som blir dödade av Jennifer spelas av Kyle Gallner som spelade Cassidy Casablancas i samma serie.

Efter första halvan av filmen var jag redo att stänga av. Och det gjorde jag. När jag såg klart filmen idag kunde jag konstatera att andra halvan var lite bättre. Eller var jag bättre idag? Filmen är inte helt värdelös måste jag nog ändå tillstå. Den har sina poänger. Megan Fox är kall och vacker. Inte fullt så sexig neddränkt i blod. Men emellanåt är hon fin. Hon påminner mig lite om Lila i Dexter, säsong 2. Någon annan som ser likheten? Kalla damer, båda.


Jennifer: It smells like Thai food in here. Have you guys been fucking?

Tillbaka till filmen vid handen, "Jennifer's body". Jag antar att Diablo Cody fyllt filmens handling och dialog med referenser och symbolik, och att filmen på något sätt kan ses i ett rosa skimmer. Jag orkar dock inte bena ut alla trådarna och nöjer mig med att se filmen "straight up".

Needy: Are you PMS'ing or something?
Jennifer: PMS isn't real Needy, it was invented by the boy-run media to make us seem like we're crazy.

"Jennifer's body" får två djävulsoffer av fem.

Betyg 2/5

Chastity: It's true. It's on the Wikipedia.

torsdag 13 maj 2010

Rio Bravo (1959)


Just showing up doesn't get the job done.

Resan med gamla klassiska westernfilmer har nu tagit oss till 1959 och "Rio Bravo". Har ni sett den? Är inte detta en film alla sett? Om du inte sett "Rio Bravo" måste du åtgärda detta misstag genast!

Regissören Howard Hawks var en av de allra största regissörerna för länge sedan, på 40- och 50-talen, det vill säga under Hollywoods glansdagar. Han är värd ett eget filmmarathon! "Rio Bravo" kan mycket väl vara hans bästa film. Filmen kom ut 1959 hela sju år efter den redan revyade "High Noon". Enligt legenden är "Rio Bravo" Hawks svar och motpol till "High Noon". I denna film går inte sheriffen runt och försöker få hjälp av medborgarna, här är hjälten "Hjälte" och riktiga hjältar är macho...

"Rio Bravo" har en mycket enkel story. Sheriffen "John T. Chance" (John Wayne) arresterar en av stadens rika slynglar för mord och mördarens familj hyr revolvermän och belägrar staden för att befria honom. Till sin hjälp har sheriffen en kraftigt berusad före detta vice-sheriff (Dean Martin), en gammal halt trotjänare (Water Brennan) och en ung hetsporre med ambitioner (Ricky Nelson).


En av anledningarna till att "Rio Bravo" är så otroligt bra är just att den har en så simpel handling och att filmens fokus har lagts på dialogen och karaktärerna. Filmen andas och utvecklas som ett vin som dekanteras. I dagens film med klippning à la en mtv-video förloras det som är så bra med en del gamla filmer. Att karaktärerna får rum att frodas, växa fram och ta plats.


En annan legend är att Howard Hawks gärna arbetade med stora stjärnor med tillika stora personligheter och att han var en mästare på att spela med dessa personligheter och väva in dem i karaktärerna i filmerna. I denna film verkar detta stämma fullt ut. The Duke är stor, stark och fantastisk. Han är STENHÅRD. Han är självsäker i alla situationer, nästan. I några scener är han komiskt tafatt som en pubertal skolpojke när han interagerar med barägarinnan "Feathers", spelad av Angie Dickinson. Hon är urtjusig och häftig. John T. Chance är som John Wayne i verkliga livet. På samma sätt är Dean Martin som klippt och skuren för rollen som "Dude". För mig har alltid Dean Martin varit någon slags showman från scenen i Las Vegas som var en drinkar-polare med Ol' Blue Eyes. Men han är riktigt vass som skådespelare också. Till sist har Hawks kastat in en av dåtidens stora ungdomsidoler - sångaren Ricky Nelson som "Colorado Ryan".


"Rio Bravo" är en av mina absoluta favoritfilmer. Filmen kan ses om många gånger, och varje gång jag ser den känns det som när man träffar gamla kompisar, en varm och skön känsla. The Duke, Dean Martin och gänget är som en liten familj. Det är en perfekt ensemble, kanske den bästa som satts ihop tills Joss började göra tv-serier på 90-talet! Jag ska avsluta med en annan lite tidbit som jag läst på inter-webben. Tydligen är "Rio Bravo" Quentin Tarantinos "testfilm". När Quentin dejtar en ny tjej visar han henne "Rio Bravo" men om hon inte gillar filmen så kan han inte fortsätta uppvaktningen! Så talar en äkta filmälskare!

"Rio Bravo" är ett mästerverk och den kan rekommenderas till alla. Den får givetvis fem Dukes av fem möjliga.

Betyg 5/5


söndag 9 maj 2010

Nights Of Cabiria (1957)


Cabiria: And what's this? I saw it in a movie once.

Jag vaknade upp trött och irriterad. Några stapplande steg runt lägenheten, vad göra? Gå tillbaka till sömnen eller se en film? Min blick föll på omslagen av "Nights of Cabiria", eller "Le notti di Cabiria" som den heter på italienska. Frederico Fellinis film från 1957 som jag har hört nämnas några gånger på Filmspotting. Det skulle finnas en skådespelerska i filmen som spelar en glädjeflicka och hon var tydligen något alldeles extra. Jag hade visualiserat henne i mitt huvud... en italiensk skönhet med långa ben, svällande byst (oklart storlek) och tjockt svallande mörkt hår. Nåväl, jag kan väl börja titta lite på filmen sa jag till mig själv... Benvenuti in i Maria "Cabiria" Ceccarelli's värld.

Välkommen till en magnifik skådespelarprestation av Giulietta Masina (Fredericos fru i verkligheten). Wow, vilken upptäckt. Hon är inte riktigt som jag föreställde mig. Hon är kort, en tändsticksask hög, med kortklippt blont hår och hon är allt annat än en "klassisk skönhet". Men vilken personlighet.


Masina spelar Cabiria, en nattens glädjeflicka. Burdus, rapp i käften och hård på utsidan men en romantiker och drömmare på insidan. Filmen börjar med att hon rånas och nästan dränks av sin senaste "enda kärlek". Ensam igen ser vi Cabiria med sina kollegor arbeta på de sandiga gatorna i utkanten av Rom. Cabiria har inte speciellt mycket tur med männen i sitt liv, men på ett egendomligt sätt håller hon humöret uppe. På ett beundransvärt sätt må jag tillägga. Cabiria när en dröm om ett bättre liv. Hon kämpar på och har köpt ett eget litet skabbigt hus, och sparar undan alla sina pengar på banken. Hon drömmer om att börja om, kanske hyra ett tidningsstånd tillsammans med sin vän Wanda.

Cabiria: There's another girl, my friend Wanda, she lives there too, but I don't bother with the others. The others all sleep under the arches in Caracalla. Mind you, I have my own house with water, electricity, bottled gas, I've got everything, even a thermometer. See this one here? She never ever slept under an arch. Well, maybe once... or twice.

Fellini behandlar grundläggande teman i filmen. Lycka, ensamhet, kyrkan, ödet? Vad ska vi göra för att finna ro, lycka? Cabiria vill så gärna finna kärleken att hon blir ett lätt, ja till och med naivt, offer för de män hon finner i sitt liv. Cabiria och hennes vänner besöker en högmässa för att be guden om förlåtelse och tillbeder hans symboler.

Maria: Madonna, Madonna, help me to change my life. Bestow your grace on me too. Make me change my life.

Vad som händer i slutakten är lika ofrånkomligt som uppenbart. Den känslige åskådaren ser den komma, som ett tåg i högsta fart mot en bil som fått motorstopp på övergången. Men den allra sista scenen är helt sensationell. Cabirias ensamma tunga steg på väg in mot Rom bryts av ett sällskap festliga ungdomar som spelar musik och dansar i natten. Marias tårfyllda ögon tänds av pånyttfött hopp. Är det förnekelse, eller är det helt enkelt Fellinis önskan om hopp i stunder av förtvivlan? Cabiria kommer stanna kvar hos mig länge.

Betyg 4/5

"Keeps me searching
for a heart of gold
And I'm getting old.
"


måndag 3 maj 2010

The Purple Rose Of Cairo (1985)


In New Jersey anything can happen.

Jag blev lite besviken på Woody Allens "The purple rose of Cairo". Detta var en film jag hört så mycket om. Woodys kärleksförklaring till filmen som media. Temat är "film" som den verklighetsflykt den kan vara och Woody leker med vad som är äkta eller inte. Han behandlar den eviga frågan om människors drömmar om en bättre tillvaro, och flykten in i filmens värld. Det låter patetiskt, vem skulle göra något sådant?

I "The purple rose of Cairo" spelar Mia Farrow en fattig servitris i den stora depressionen i 30-talets Amerika, närmare bestämt New Jersey. Hon är gift med en suput och hustrumisshandlare som inte uppskattar henne för den hon är. När hon dag efter dag gått och sett samma film kliver en av filmens stjärnor helt plötsligt ned från duken och börjar tilltala henne. Magi, filmkyssar i verkliga livet som inte tonas bort, låtsaspengar som bara fungerar i filmens värld (rekvisita från filminspelningen duger inte "här ute"), Ginger Ale istället för champagne och till slut Ginger Rogers. Woody deltar inte som skådespelare i filmen, vilket han inte gör med jämna mellanrum. Jag vet inte om det betyder att han är mer intresserad av filmens idé än karaktärerna och dialogen i de fall han inte spelar själv.

Mia Farrow, en av Allens favoritskådespelerskor, i rollen som Cecilia är filmens svag kort. Jag förstår inte om hon ska spela en karikatyr på sin roll, eller om hon försöker gestalta en klumpig dagdrömmare som hamnat i en lite olycklig situation. Hon gör Cecilia helt orealistisk i alla fall. Det är inte bra om du som åskådare sitter och irriterar dig på huvudkaraktären, och sedan undrar om det var menat att du skulle irritera dig på henne eller falla för hennes "charm". Jag tror att det finns stor chans till olika syn på just denna figur, skriv in vad ni tycker i kommentarerna! Jeff Daniels i dubbla roller som filmkaraktären Tom och skådespelaren Gil är stabil. Bäst i filmen är nog Dianne Wiest som dyker upp i en liten biroll som glädjeflickan Emma. Hon är också med i flera av Allens filmer.


Cecilia: I just met a wonderful new man. He's fictional but you can't have everything.

Jag är mycket glad att jag äntligen tagit mig tid att se filmen. Jag har sett den dyka upp på listor som "De tio bästa filmerna om film". Filmen levererade dock inte fullt ut för mig. Jag kunde inte dras med i filmen lika mycket som filmens Cecilia drogs med av Gil i rollen som Tom i filmen inne i filmen! "The purple rose of Cairo" är en hyllning till filmkonsten och jag kan rekommendera den för den som är intresserad av film, och den får tre tropikhattar av fem.

Betyg: 3/5

Moviegoer: I want what happened in the movie last week to happen this week; otherwise, what's life all about anyway?


söndag 2 maj 2010

The Box (2009)


I have an offer to make. If you push the button, two things will happen. First, someone, somewhere in the world, whom you don't know, will die. Second, you will receive a payment of one million dollars. You have 24 hours.

Jag har sett Richard Kellys tredje film "The Box". Kelly är en mycket intressant men lätt förvirrande regissör med ett genuint och särpräglat uttryck. Efter tre filmer kan man skönja en röd tråd. Hans första film var "Donnie Darko", en film jag blev helt besatt av ett tag. Den är fortfarande hans överlägset bästa film och den är underbart förvirrande och bra. Sedan kom han ut med den besvärliga "Southland Tales", en mastodontfilm som kraschade totalt. Den var förvirrande och dålig, men man måste ändå ge Kelly cred för ambitionsnivån. Och nu tredje filmen... förvirrande och mellanbra?

Alla tre filmerna är sköna blandningar av genres. Tidsresor, övernaturligheter och "gate ways" ingår i alla han filmer. "Donnie Darko" var en blandning av high school-movie med ovan plus ett riktigt starkt soundtrack. "Southland Tales" var kitschig och ett felliniskt spektakel. "The box" är en thriller i Hitchcocks anda med lite vibbar av David Lynch och the X-files. "The box" utspelas på 70-talet med alla härliga attribut från polisonger och vräkigt stora bilar till de fula bruna stormönstrade tapeterna.

Cameron Diaz och James Marsden spelar huvudpersonerna ett gift par i trettioårsåldern som ställs inför ett svårt (?) och livsavgörande (?) beslut.


Det är lurigt att sätta betyg på filmen efter första titten. "Donnie Darko" blev mycket bättre andra gången jag såg den, vilket jag märkte då jag hamnade på en visning av DD lite oplanerat på filmfestivalen 2001. "The box" är helt klart väl värd att ses. Den är bra, men Kellys filmer är så allvarliga. Det finns inte en gnutta självironi eller distans i hans arbete. Antingen funkar det fullt ut, eller så riskerar det att falla platt till marken. Betyget efter första titten blir i alla fall tre lådor av fem.

Betyg: 3/5
Mr. Teague: Sir? If you don't mind my asking... why a box?
Mr. Steward: Your home is a box. Your car is a box on wheels. You drive to work in it. You drive home in it. You sit in your home, staring into a box. It erodes your soul, while the box that is your body inevitably withers... then dies. Where upon it is placed in the ultimate box, to slowly decompose.
Mr. Teague: It's quite depressing, if you think of it that way.
Mr. Steward: Don't think of it that way... think of it as a temporary state of being.