The Accountant 2 (2025)

Den första The Accountant från 2016 var en frisk fläkt och borde ha varit en stark bubblare för det årets topplista. Jag gillade Ben Affleck som lönnmördande mattegeni, och Anna Kendrick som sidekickande katalysator var som alltid uppfriskande. Filmen var överraskande bra mest för att den var just det, överasskande. Ben och Anna hade en bra personkemi, Bens karaktär var lite småkul att lära känna och filmen var spännande.

Nu har uppföljaren kommit och det var en given titt. Anna Kendrick har nu bytts ut mot o-favoriten Jon Bernthal som sidekick, och det är ett horribelt byte. Charmig personkemi mot en träig bro-dude actionkomedi? Nä, inte kul.

Men bytet av biroll är inte den största negativa förändringen. Ivriga att slå mynt av det som fungerade i den första filmen har de skruvat upp Ben Afflecks karaktär till elva Spinal Tap-style... "one louder". Det som var diskret i första filmen, bättre på engelskan "under stated", är nu groteskt övertydligt, som dag bytts till natt.

Filmskaparen har ingen respekt för publiken och allt är nu överdrivet, som att de inte tror att publiken förstår något. Detta är den värsta typen av förenklade uppföljare där alla ingredienser är för svagt kryddade och anrättningen är körd genom en mixer så att den kan drickas med ett sugrör. Gör något nytt eller gör om men bättre, inte sämre! 

Jag blir ledsen när Hollywood gör en bra idé så förenklad och tillrättalagd att allt av filmens ursprungliga id förintas till oigenkännbarhet.

Filmen har inget att erbjuda. Håll er borta.

Betyg: 1/5 

The Last Duel (2021)

Förra veckan nämnde jag något om dödsångest i min revy av Joachim Triers Verdens verste menneske. Detta återkommer i dagens text. Slutsekvensen i The last duel gav mig något av den starkast känslan av dödsångest jag känt på länge. Denna gång var det inte så mycket för min egen del utan för personer i filmen. Det om något är ett bra tecken på att jag var helt och hållet indragen i filmens värld och att jag till fullo kände med vissa av karaktärerna.

Egentligen vill jag inte säga för mycket om handlingen då jag tror att spänningen runt handlingen är en viktig del i hur man upplever filmen, bra eller tråkig. Så därför kommer jag mest prata om filmen utifrån. Den är regisserad av mästaren Ridley Scott. Han har flera klassikers på sin resumé men under många år nu känns det som att han varierar mellan toppenfilmer och tråkiga "cash grabs". Det kan kanske vara så att han är beroende av ett bra projekt med ett bra manus helt enkelt. 

För denna film har Matt Damon och Ben Affleck slagit sig samman med Nicole Holofcener för att skriva manus som bygger på Eric Jagers historiska bok. Manus är en av filmens styrkor.

The last duel är titeln på filmen och också exakt vad den handlar om. Detta är en film som är baserad på en mycket väl dokumenterad duell i Paris den 29:e december 1386. Det var den sista av staten (kungen) officiellt erkända duellen som avgjorde ett rättsfall, en så kallad "trial by combat". Vad det nu kallas på svenska egentligen? Något om tvekamp eller envig kanske?

Filmen är strukturerad likt Kurosawas Rashomon där samma skeende berättas ur de tre huvudpersonernas synvinkel en efter en; Jean de Carrouges (Matt Damon), Jacques de Gris (Adam Driver) och Marguerite de Carrouges (Jodie Comer). Jag tyckte att filmen var lite trög efter den spännande prologen, som fick sin förklaring i slutsekvensen, men allt eftersom historien utvecklades och jag insåg att vi hade med Rashomon-greppet att göra blev jag mer och mer engagerad. Alla skådepelare briljerar i sina roller. De tre huvudpersonerna imponerar och de har ett starkt stöd från Ben Affleck som spelar sin aristokrat på ett ypperligt sätt. Jodie Comer som Margueritte bär dock filmens hjärta och själ. Hon är alldeles förträfflig.

Superb film för att vara ett historiskt drama, världsklass på produktionsvärdet och överlag bra skådepelare. Så kommer vi då till slutet. Jag tror att om man är fullt investerad i karaktärerna när slutet och rättegången närmar sig kommer man gilla denna film. Jag tyckte i alla fall att slutet var horribelt spännande.  Vilken ångestkänsla! 

Quelle spectaculaire! Quelle magnifique! 

Betyg: 4/5

Justice League (2017)

Efter den positiva överraskningen med Batman v Superman var jag lite peppad inför Justice League, speciellt med tanke på att det verkade som att Gal Gadot hade fått en större roll.

Men ack, så snart korthuset föll ihop. Med en extremt dålig big bad, Steppenwolf, och en ganska trist grupp hämnare blev detta bara tråkigt. Gal Gadots Diana Prince är klart bäst i filmen. Clark Kent är helt ok, det var intressant att se hur de behandlade hans återuppståndelse. Inte lika djupt och intressant som de gjorde i Buffy men för att vara DC får det väl anses som bra, så är det i de låga förväntningarnas land.

Ben Affleck och hans Bruce Wayne var däremot inte alls lika bra i denna film. Jag vet inte vad det var, att han kanske redan tröttnat? Dessutom hade de inte alls lyckats med hans kläder, hans "Batman-kostym". Ofta såg den ut som en dräkt av skumplast köpt på Buttrix. Jag jämförde i huvudet mot Captain Americas dräkt i Avengers: Endgame och såg den tydliga skillnaden för mitt inre.

Ok, så detta var filmen som Joss Whedon fick ta över då Zack Snyder på grund av mycket tragiska privata problem var tvungen att hoppa av? Jag kände ingen större skillnad från Wonder woman eller Batman v Superman.

Tydligen ska Joss ha skrivit till en del scener och spelat in de nya. Hur stor andel och vilka scener kunde det vara? Hans största jobb var kanske att överse en ny klippning? Oklart. Jag såg den två timmar långa bioversionen och den var i alla fall lika jämntråkig hela tiden. Tyvärr, Joss, ingen "save" i sista minuten här som det verkar.

Alltid trevligt att får beskåda Gal Gadot "in action". Aquaman försöker och försöker, men jag känner det inte. Gadots Diana är den enda med glimten i ögat.

Betyg: svag 2/5

Batman v Superman: Dawn of Justice (2016)

Råkade se om Wonder woman från 2017 häromdan, nej ingen re-revy på bloggen men ändå. Den är fortfarande en riktigt skön film och jag blev än en gång fascinerad av Gal Gadot i huvudrollen som Diana Prince. Men titten gjorde mig medveten om att jag skippat två filmer där Wonder woman är med inklusive den första filmen med henne. Redan 2016, året före hon fick en egen "origin story" var hon med i DCEU "Batman v Superman: Dawn of Justice". Och under 2017 kom både "Wonder woman" och lite senare "Justice League" ut. Jag har nu släckt dessa två vita fläckar på min filmiska karta.

"Batman v Superman" har fått riktigt risiga betyg av flera filmkompisar så jag var inställd på något risigt. Men jag ville se hur Diana introducerades helt enkelt. efter lite surfande på internets oändliga hav fann jag snart ut att de rekommenderades att se "the ultimate edition director's cut" som loggar in på 183 minuter där bioversionen endast är futtiga 151 minuter.

Det visade sig vara ett klokt beslut tror jag för jag gillade filmen en hel del! Visst mina förväntningar var så låga de kunde vara och jag gillar sällan känslan i DC-filmer. Men jag gillade denna. Crazy. Tydligen ska bioversionen vara så svårt klippt att den är obegriplig. Dessutom tror jag att folks tör sig på the big bad Lex Luthor i Jesse Eisenbergs skepnad. Han var neutral för mig, inte den sämsta big bad jag sett, inte den bästa, han var medel.

Men jag gillade allt med Gal Gadot, hon levererade verkligen.

Jag gillade Ben Affleck väldigt mycket, överraskande mycket. Han är den bästa Batman jag sett. Klart bättre än äcklet Christian Bale och figurerna som spelade Batman på 60- och 80/90-talen var alla usla. Jag köpte Ben Afflecks mörker i rollen, det kändes som den mest riktiga presentationen av vad Batman antagligen ska vara (från comics). Men vad vet jag, är sannerligen ingen expert. Däremot hade han ibland på sig sunkig "kostym". Var det någon slags Iron Man-ripoff där ett tag?

Sen gillade jag den andra filmen i filmen också, den om Clark Kent, Amy Adams och stålmannens mamma. Det var kul att se Geralt of Rivia som en nördig journalist.

Det negativa var framför allt det usla monstret Snyder var tvungen att ha med i slutet. Monstret var så uselt att det var på "The Incredible Hulk"-nivå (monstret i MCU film nummer 2), och då är det riktigt illa. Slutfajten var tråkig och en waste of time. dessutom var det tröttsamt att än en gång få se Bruce Waynes föräldrar bli dödade. Hur många gånger kan man visa samma scen? Är den siffran nära oändligheten?

Nej, jag hade istället velat se mer när Diana Prince och Bruce Wayne gnabbas över hårddiskar på eleganta cocktailparties. De scenerna påminde lite om vissa scener med Anne Hathaway i "The Dark knight rises". Generellt sett gillade jag scener där olika karaktärer bara konverserade och det var det gott om i den tre timmar långa versionen. Jag har inte sett den slaktade versionen men jag tror att det står klart att den långa är mer solid som film.

Summa summarum är att jag hade en ganska kul liten stund med filmen, fram till slutet vill säga. Jag fick några riktigt trevliga scener med Gal Gadot och det räckte långt.

Betyg: 3/5

Jay and Silent Bob Reboot (2019)

"Jay and Silent Bob reboot" är en överraskande film på många sätt. Jag blev i alla fall överraskad flera gånger. Det första var hur sliten Jay ser ut nu för tiden. Är han en fullfjättrad a-lagare nu för tiden eller? Det andra var hur mycket hjärta och familjefokus filmen har. Visst, de vanliga skämten under bältet som Kevin Smith är känd för finns där såklart, men filmen fokuserar lite mer på smartare humor och en stor portion varm sentimentalitet.

Det stora skämtet i filmen är hur dåligt det är att Hollywood gör en massa re-makes, sequels och reboots istället för arbeta med nya berättelser, och så är denna film också en reboot. Metahumor.

Men ganska snart fokuserar filmen på relationen mellan en dotter och en frånvarande far. Det är fint och det känns som att Kevin Smith förtvivlat försöker kommunicera med Jason Mewes om misstag som han inte vill att hans gamle vän ska göra. Dottern i fråga spelas av Kevin Smiths dotter Harley Quinn Smith. Hon var med som ettåring i de första filmen 18 år sedan. Denna gång är också Jason Mewes dotter i riktiga livet är också med på ett hörn, Logan Mewes. Hoppas att hon får ett bra liv.

Som vanligt med Kevin Smiths filmer som utspelar sig i detta universa får vi återbesöka en uppsjö av skådespelare som deltagit i tidigare filmer; Ben Affleck, Brian O'Halloran, Shannon Elizabeth, Justin Long, Matt Damon, Jason Lee och Joey Lauren Adams bland många många andra.

Scenen med Ben Affleck var mycket fin. Ben Affleck är en bra gubbe. Numera lite rund om kinderna.

Det roligaste, för mig, var att se hur Kevin Smith kastar Star Wars under bussen och välkomnar MCU istället. Det är flera lustiga referenser till den älskade filmserien och den bästa Chris Hemsworth är otroligt rolig i hans korta inhopp (cameor?).

Sätter bra betyg på denna för den är så snäll och go.

Betyg: 4/5

Val Kilmer?

Mor och dotter?

Jay and Silent Bob Strike Back (2001)

Jag blev rejält sugen på att se "Jay and Silent Bob reboot" när den dök upp på Carls topp 10 för filmer från 2019. Wow, vilken grej. Buffypodden-Johan var också sugen på att se filmen så vi sammanstrålade i min hemmabio häromhelgen för att se filmen ihopa. Vi bestämde snabbt att se om "Jay and Silent Bob strike back" först. Detta för att kunna hänga med i alla call backs och skämt dem emellan.

Jag såg inte denna film på bio men ganska snart efter den kommit ut på dvd i alla fall. Jag kom inte ihåg mycket av filmen, den är lättglömd. Min vaga känsla var dock att den inte var en av Kevin Smiths bättre filmer. Jag var mycket nyfiken på hur den skulle hålla upp nu nästan tjugo år senare.

Nja, den hade inte åldrats väl i mina ögon. Den kändes ganska fånig med en typ av humor som jag inte tycker är speciellt rolig. Visst har filmen en hel del humor under bältet och den kan vara bra, men det är nästan så att man om vartannat skrattar och letar efter skämskudden när de drar igång hela arsenalen. Lyckligtvis var det inte allt för mycket kiss- och bajshumor i alla fall för det hatar jag.

Jag vet inte om jag någonsin egentligen gillat konceptet med Jay och Silent bob. De är faktiskt ganska tråkiga och då är det inget fel på Kevin Smiths del. Det är Jason Mewes som är problemet. Han är inte bra. Annars är det kul med kända skådisar som man känner igen från Kevin Smiths tidigare filmer eller andra filmer från eran. Det finns en hel drös av dem; Ben Affleck, Matt Damon, Jeff Anderson och Brian O'Halloran från "Clerks", Shannon Elizabeth från American Pie, Eliza Dushku från den pågående Buffy the Vampire Slayer (men helt utan blinkning till Buffy orimligt nog), Jason Lee och Shannen Doherty från "Mallrats", Carrie Fisher och Mark Hamill, Chris Rock och Will Ferrell, Seann William Scott och Judd Nelson... Listan av cameos är ännu längre. Till och med Kevin Smiths lilla ettåriga dotter Harley Quinn är med i en liten scen i inledningen.

Handlingen är orimlig och bara en container för att kunna leverera skämt, under bältet, politiska, meta- och refenshumor blandas hej vilt. Ibland roligt, ibland funkar det lite sämre. Som helhet är dock filmen inte speciellt bra. Mer småkul att sitta och bocka av skådisar man känner igen från Smiths tidigare filmer.

Den får en slät tvåa av mig.

Betyg: 2/5

The Accountant (2016)

The Accountant är en riktigt najs actionthriller med Ben Affleck och den suveräna Anna Kendrick i huvudrollerna. Att bara jämföra The Accountant med senare tiders kapabla actionthrillers som Jack Reacher eller John Wick är att undersälja filmen tycker jag. Jag får 90-talsvibbar av den istället. Det är som en gammal schysste Renny Harlin-film letat sin in i 10-talet. En annan relevanta jämförelse skulle kunna vara att blanda lika delar Dexter, Grosse pointe blank och Up in the air och krydda med en liten strimma Heat.

Ben Affleck spelar en överbegåvad matematiker med stora sociala utmaningar. Han har någon sorts diagnos, typ Aspergers. I vilket fall är han högpresterande, noggrann, ihärdig och extremt duktig på vapen och slagsmål. Hans militärfarsa tyckte att det var bäst att han fick lära sig att slåss då han alltid blev retad som liten. Anna Kendrick spelar kvinnan på ekonomiavdelningen på ett stort företag som upptäcker att någon stulit pengar från firman under många år. Men så blir det rörigt...

Handlingen är komplex men inte för mycket. Det är en story som håller mig intresserad hela filmen igenom. Filmens styrkor är stämningen och skådespeleriet. Jag gillar personkemin mellan Affleck och Kendrick, men vilken skådespelare har inte bra kemi med henne? Ben Affleck verkar ofta få kritik för sitt skådespeleri men här är han klart bra. Han spelar sin socialt vrånga geni på ett underhållande sätt.

Filmen är också en rackarns actionrökare i partier. Jag gillar allt som oftast när man får se filmkaraktärer som är extremt duktiga på vad de gör. Tänk Matt Damons figur i Bourne-filmerna, eller De Niros figur i Heat.

The Accountant var en positiv överraskning och jag ger den fyra sönderskjutna meloner av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Buffy The Vampire Slayer (1992)

Nu kommer vi in till ett nytt tema i decennier. Skräckisar! Det blir en mjukstart med denna komedi eller vad det nu är. Joss Whedon skrev manus och nån pajsare slaktade detta manus redan 1992. Fem år senare fick Joss chansen att göra en halv säsong tv-serie och då återupptog han Buffy och hennes vampyrdödande. TV-serien är mästerlig och den ska snart ses om, men denna kuriosa-film hade jag aldrig sett. Detta har nu åtgärdats.

Hahaha. What the fuck was this? Kristy Swanson (kommer ni ihåg henne) spelar Buffy. Hon ser ut som en ung Grace Kelly. Luke Perry från "Beverly Hills, 90210" spelar Pike. Pike? Spike? Donald Sutherland spelar The Watcher Merrick. Han är långt från Mr Giles. I kid you not.

Roligaste karaktären i filmen är den hysteriske rektorn Gary Murray spelad av Stephen Root. Kul också med en ung Ben Affleck som okrediterad basketspelare och en okrediterad Seth Green som vampyr! Hedersomnämnande går till Rutger Hauer's musche i rollen som lokal vampyrkung.

Grundkonceptet i filmen är att Buffy hänger med en klick urblåsta blonda cheerleaders. Dialogen är filmens höjdpunkt. Jag känner igen tonen och humorn från Joss men den hanteras inte alls lika bra som under hans egen hand. Det blir "campy" och skämskudden åker fram titt som tätt. Men det är också det som gör filmen så charmig.

Det var en kul film, en klackspark i världsrymden. Lättuggad, lättglömd. Nu går vi vidare.

Jag ger "Buffy the vampire slayer" tre stakar genom bröstet av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Gone Girl (2014)

Precis som med Interstellar lyckades jag hålla mig i princip helt ospoilad tills jag såg Gone girl. Jag visste knappt vilka skådespelare som var med, hade absolut inte sett någon trailer och hade ingen aning om vad den skulle handla om. Det enda jag hört var att folk verkade diskutera filmen ivrigt. Jag visste inget om de olika ståndpunkterna men något lurt var det med filmen. Detta är ofta det bästa sättet att se en film - helt ospoilad.

Nu har jag äntligen sett den och jag kan med full frenesi kasta mig in i debatten. Jag insåg snart att jag skulle hamna på den sida som gillar filmen. David Fincher är en otroligt kompetent regissör. Det är en skön känsla att se en film som är så välgjord som denna. Som dramathriller fungerade den mycket väl också. Självklart förstod jag att allt inte var som det först verkade. Det är ju liksom thrillerns uppgift att fucka med våra minds lite. För att inte förstöra filmupplevelsen för någon intet ont anande läsare vill jag här deklarera att det kommer finnas spoilers nedan. Om du inte sett filmen bör du sluta läsa här och komma åter efter du sett filmen.

Spoiler alert!

Ok, nu har vi bara de som sett filmen kvar? Gott så. Filmen hade några vändningar som jag inte såg före man skulle se dem och det var bra. Men filmens styrka ligger inte i den kluriga handlingen. Den kan säkert dissikeras i minsta detalj och ifrågasättas. Jag antar att svaren på svaheter i handlingen kanske besvaras bättre i boken.

Det jag tar med mig från filmen är satiren över vårt mediesamhälle med massmedia och sociala medier som hackar i sig allt i en rasande takt. Satir frågar du? Det vi fick se var så realistiskt och kändes så troligt att satiren blev starkare av det. Jag tror verkligen att en mördare skulle kunna gå fri om hon tidigare utpekats som ett offer och därmed fått med sig "alla" från morgontvsofforna till vanligt fôlk. Det finns något mycket spännande i den tanken. Och oroande. Därmed är filmen tematiskt ganska nära en annan thriller från hösten Nightcrawler. Där får vi se samma sak fast från insidan. Massmedia gör nyheterna istället för förmedla dem.

Sociala medier fick sig också en släng i Gone girl även om det inte var lika tydligt. Jag tänker då på selfien som den galna groupien tog med sig och Ben Afflecks karaktär. Också kvinnornas reaktion där någon tyckte att han var het och en annan såg honom som ett creep var talande.

Det andra temat som var intressant i denna film var de roller vi väljer och ibland tvingas spela för att upprätthålla bilden av oss. Vi spelar roller inför våra föräldrar, våra partners, oss själva och i detta fall inför massmedierna. Både Rosamund Pike's Amy och Ben Affleck's Nick spelar roller om och om igen. Amy hela sitt liv och Nick för att rädda sitt liv.

Filmens stora behållning är till slut skådespeleriet med Pike i spetsen. Otroligt uppfriskande med en galen kvinnlig rollfigur istället för alla dessa manliga diton. Jag har inte varit över mig förtjust i Pike tidigare, även om jag uppmärksammade henne i filmen An education. Här dominerar hon.

Affleck gör också sin roll rättvisa. Det var bra att välja ett känt och snällt ansikte för karaktären Nick. Man kan identifiera sig med hans berg och dalbana bättre eftersom han redan är en publik figur. Annars njöt jag än mer av Neil Patrick Harris som spelade filmens näst största creep. Även här verkar Fincher vävt in den publika persona han har i verkliga livet i beslutet att casta honom.

Filmens trevligaste karaktär var helt klart Nicks syster Margo spelad av Carrie Coon, okänd för mig. Hon var stabil men hade inte en flashig roll som Pike eller Harris. En annan ny en är Kim Dickens som spelar polisen Rhonda Boney. Jag hade gärna sett mer av henne och mer av hur fallet gled henne ur händerna. Om något var slutet lite hastigt just när det gäller polisens utredning av Amy. Man var tvungen att tillåta sig hoppa några steg där som åskådare...

Och visst var det Patrick Fugit, den underbare William Miller från Almost famous som vi såg som ung medhjälpare till Boney! Najs.

Jag ger Finchers Gone girl fyra ledtrådar som ledde fram till lösningen av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Filmspanarbröderna Jojjenito och Steffo har också letat efter Amy. Blev de förförda av mysteriet?