tisdag 31 december 2013

2013 - Året på Fripps Filmrevyer

    

Ännu ett år på bloggen. Här kommer en sammanfattande nyårskrönika från året som gått. Detta har varit bloggens mest aktiva år. Det har tänkts, diskuterats och skrivits om film, listor, musik, tv-serier, böcker, konserter och lite annat.

2013 var året då bloggen fyllde tre år! Det glömde jag fira. Buuu på mig.

Detta var också året då två stora projekt sjösattes. Först och främst körde jag mitt stora Bondprojekt, ett projekt jag hade gått och funderat på och förfinat över åren ända sedan jag kom på idén då jag skrev filmrecensioner för Discshop i början av 2000-talet. Det var otroligt roligt att återse alla gamla bondfilmer och att skriva om dem. Att så många av mina trogna läsare valde att kommentera och i vissa fall se filmerna med mig var jätteskoj.

Det andra projektet drogs igång i september och det var Decennier som jag samkör med bloggkompisen Movies-Noir. Vi hann med tre decennier under hösten. Bra jobbat - oss!


Detta var andra året den löst sammansatta filmklubben Filmspanarna fanns och verkade efter dess "födelse" den 14:e januari 2012. Under året har klubben haft nio formella träffar plus en heldag under filmfesten och en halvvecka i Malmö. Utöver träffarna har vi roat oss med nio filmspanarteman och ett antal informella träffar, på bio eller hemma hos någon. Låt oss hoppas på många bra filmer för filmspanarträffarna under 2014. Vi lär starta med The Wolf of Wall Street vilket jag välkomnar då jag alltid hoppas på populära biofilmer, som många vill läsa om, för våra träffar. Årets bästa film från spanarträffarna var Side effects. Vi såg så många svaga filmer detta år att det nästan är svårt att välja den sämsta filmspanarträff-filmen men den äran får ändå After Earth.

I augusti deltog jag tillsammans med flera av kärnmedlemmarna i spanarna på Svensk Films branschdagar i Malmö - Malmö filmdagar. Det var en underbar vecka då vi alla nog kände oss som i en filmbubbla, en lyxig känsla.


Men låt mig starta med lite statistik från året. Under 2013 har jag publicerat 252 inlägg varav 174 har varit film-revyer. Tolv filmer har fått betyget etta och exakt lika många har fått betyget femma, en härlig men helt oplanerad symmetri.

De allra flesta filmer har jag sett hemma i filmrummet, men det har blivit en hel del biobesök också. Under höstens filmfestival såg jag 21 filmer och till det har jag sett fyra medlemsvisningar under året. I Malmö såg jag tio filmer. Med filmspanarna har det blivit åtta filmer och i övrigt har jag gått på bio som en "helt vanlig man" tolv gånger.


Min topplista över 2013 års filmer kommer som brukligt under våren. Men låt oss ändå roa oss med lite kommentarer och utmärkelser från bloggen anno 2013!

Under året skrev jag det första (och hittills enda) sponsrade inlägget vilket blev filmen Pitch prefect. Jag sålde mig glatt!

Jag skrev två inlägg på engelska! Dels ett Movie mixtape, dels ett försök att vitalisera revyskrivandet genom att efterapa stilen i boken för filmen World War Z. På det fick jag dock mycket liten respons. Buuu.

Detta var året då filmen Spring breakers blev en av årets största vattendelare, folk hatade den, folk älskade den hårt. Jag såg den flera gånger och gav den 5/5.

Detta var året då John Cusack abdikerade från tronen som min största man crusch. Nu har den som återfödde Matthew McConaughey intagit den platsen.


Den bästa svenska filmen blev den gripande och hysteriskt roliga Hotell.

Första inlägget som tog upp en hel bloggsida publicerades! Det var Serenity som fick den äran. Ännu en 5/5.

Detta var också året då jag för första gången såg en film där 3D verkligen funkade och adderade till filmen, där 3D kändes värt. Jag tänker givetvis på Gravity, ytterligare en 5/5.

Men det har inte bara varit film, film, film. Tv-serier också. Årets bästa tv-serier (sedda under året):
5) Dexter S8


Årets bästa konsert(er) måste varit lördagen på Bråvallafestivalen då vi bland annat såg Nause, Dada Life och Avicii.

Detta var också året då jag formaliserade mina Henkes Best of-blandband med mina favoritartister. Detta kommer fortsätta under 2014. Närmast på g är Pink Floyd, Midnight choir, Marillion och Kent.

Årets bok är givetvis sista delen i den majestätiska fantasyserien The wheel of time. Sista delen heter A memory of light och den avslutade en artonårig resa för mig.

Årets mest personliga inlägg måste varit det för filmspanartemat Marddrömmar. Still alive and kicking!

Ett av de roligaste inläggen att skriva var det för temat Manlighet som jag samskrev med en hemlig gäst. Annars var temat På väg det filmspanartema jag uppskattade allra mest.

Vilken var då största överraskningen bland sedda filmer i år? Där ligger nog Wrong cops bra till! Årets största besvikelse var Pacific Rim. Ouch.

Årets mest kommenterade inlägg blev de om The Great Gatsby (32 kommentarer), introduktionen till projekt Decennier (29st), samt bonfilmerna Octopussy (30 st), GoldenEye (28 st) och Thunderball (26 st).


Vad kan då 2014 ha i sitt sköte?

Decennier fortsätter närmast med 50-talet under februari. Låt oss sätta målet att gå i mål med projektet under 2014!

Inspirerad av mitt bondprojekt kommer en annan underbar filmserie att behandlas på likande sätt inom en kort framtid. Muggles, beware!

Det kommer bli fler filmer från favoritregissörer som David Lynch, Coen's, Woody och Wes.

Jag kommer kanske läsa lite fler böcker och se på några fler tv-serier, men framför allt kommer det bli en massa härliga filmer.

Till sist vill jag önska Gott Nytt År till alla läsare av min blogg!


måndag 30 december 2013

Decennier: Sammanfattning 1940-talet


Så har vi klarat av det tredje decenniet i detta projekt. 40-talet är i böckerna! Några decennier in och projektet antar större och större former. Jag såg sex filmer från 20-talet, vilket sedan ökade till elva filmer från 30-talet och nu har jag sett hela femton filmer från 40-talet. Som sig bör avslutar jag decenniet med en topplista över de filmer jag sett, se nedan.

40-talet har bjudit på en redig spridning i hur bra filmerna är (jag upplevt dem). Det underliga är att det varit så svårt att förutspå vilka som skulle bli toppar och botten. Jag har denna månad varit så fokuserad på Decennier att jag nästan inte sett en enda film från 2013. Detta blir ohållbart och därför har jag och Movies-Noir beslutat att ta ett uppehåll under januari månad och förbereda oss inför "oscars season". Decennier återkommer i februari med 50-talet. Därefter kommer vi köra Decennier max varannan månad.

I slutet av januari annonserar vi de fyra gemensamma 50-talsfilmerna och vi blir så glada när bloggande vänner väljer att hänga på och se och skriva om våra fredagsfilmer! Skicka ett mail till någon av oss om ni vill vara med.




40-talet bjöd på en hel del film noir, ni vet regnet, brottet, femme fatale och en olycksalig som luras av sagda femme. Det bjöd också på en animerad, en western, några dramer, ännu en Chaplin och en som ej går att genrebestämma. Till slut vann den mest romantiska filmen för tredje decenniet i rad. Vad har hänt med mig?

Jag såg som sagt femton filmen och de har erbjudit en ljuvlig symmetri: fem tvåor, fem treor och fem fick betyget fyra eller fem! Och här kommer listan i den mest rimliga rangordningen jag kunde komma på. Den kan säkert diskuteras, tveka ej att uttrycka medhåll eller bestörtning i kommentarsfältet! Låt listan börja!

Rejält seg klassisk western av mästaren Howard Hawks med The Duke. Men tråkigt, ack så tråkigt. Det skulle bli bra mycket bättre i deras nästa film ihop.

Blev riktigt underväldigad av Bogart och om man inte gillar hans insats i denna klassiska noir räcker det inte med ett galleri av sköna birollsfigurer.

Italiensk neo-realism i sin puraste form. Mycket tråkig film som har en stark avslutning och en svart sista scen som verkligen klänger sig fast. Svårt att skaka denna film, synd att jag hade så förtvivlat tråkigt under dess speltid...

12. Dumbo
Gulligt, gullig, knarkigt, gulligt.

Minst svag av de svaga, men detta var verkligen inte en så bra film som den annonserats som. Katharine Hepburn är alltid härlig att se. Vilken stark kvinna!

Jimmy Stewart i en lågmäld men fint spelad Lubitsch-touch-film. Delikat dialog, utmejslade karaktärer. Men ingen killer instinkt.

Ojämn film om film. Många referenser till denna klassiker vilket gör den till en fröjd att beskåda. Synd bara på farsinslagen.

Chaplin levererar alltid hög kvalité. Nu tog han bladet från munnen och gjorde till slut en "talkie". Även om budskapet var klarsynt och viktigt skulle han låtit the little tramp gå i graven tyst.

Jag var tvungen att kasta in ännu en film av mästaren Lean. Ytterligare en film om instängda älskares känslor i typisk brittisk tappning. Stiff upper lipp forever!

Komplex. Hyllad och bespottad. Knappast världens bästa film men den har något väldigt tydligt som jag inte riktigt kan skönja.

5. Gilda
Rita Hayworth, vilket rovdjur! En noir som jag verkligen fastnade för, för andra gången i mitt liv. Ganska rak handling dock vilket gör att den hamnar på lägsta av det allra bästa filmerna på denna lista.

4. Laura
Får specialpriset för att den är den första film noir jag sett som jag verkligen diggade. Skön stämning, mystisk handling, och en underbar berättare i Waldo Lydecker.

Första halvan fullständigt lysande, en klar 5/5 på den delen. Tyvärr tappar filmen under andra halvan. Dialogen makalös och personkemin mellan Tracy och Hepburn är remarkabel.

Fantasifullt epos av The Archers. Drama, romantik och satir. En superbrittisk film som förför med sin lekfullhet. Tre mycket starka skådespelare i huvudrollerna, alla fem!

Bitterljuvt på helt rätt sätt. David Lean's känsliga regissörshänder har förvaltat den lilla enaktspjäsen till fulländning. Hans skådespelare lyser framför den närgångna kamera. Sorglig men vacker.


Movies-Noir har också sammanfattat decenniet. Hans inlägg läser du här. Vilken är hans bästa film från 40-talet?

söndag 29 december 2013

The Life And Death Of Colonel Blimp (1943)



Clive Candy: War starts at midnight!










Som sista film slängde jag in en film som i tidningen The New Yorker omnämnts med "may be the greatest English film ever made, not least because it looks so closely at the incurable condition of being English". Jag hörde om den för första gången då killarna i Filmspotting körde ett filmmarathon på den brittiska duon Powell-Pressburgers filmer. Jag ville redan då se filmen. Inför 40-talet kom den på tal som ett alternativ till gemensam film men Movies-Noir var inte så sugen och med en längd om cirka två timmar och fyrtiofem minuter vill man ju vara lite sugen i alla fall så den blev inte utvald. Till råga på allt höll den på att ramla ut ur min lista men den kom med i sista sekunden.


Åh, vad jag är glad att jag hann med att se denna film. Den är makalös och jag är helt fascinerad över den fortfarande. Den är lång men samtidigt lätt att se, fjäderlätt. Powell och Pressburger visar upp ett lekfullt filmskapande som jag närmast kan jämföra med Quentin Tarantinos bland nutidens filmmakare. Men de två parterna väljer olika medel att måla upp sina historier med, Tarantino med dialogen och våldet, Powell-Pressburger med karaktärer, romantik, humor och en fantastisk Technicolor.

Det svenska inslaget

Duellscenen, en av filmens höjdpunkter
Filmen inleds med avslutningsscenen vilket vi ibland ser i filmer. Denna gång görs detta mycket snyggt. När du ser scenen för andra gången i slutet av filmen ses den ur ett annat perspektiv. Och lika engagerad du var för den ena sidan när du ser scenen för första gången, är du för den andra sidan när du ser scenen för andra gången. Briljant.

De tre vännerna; Theo, Johnny och Candy

I slutet av inledningsscenen möter vi General Clive "Sugar" Candy (Roger Livesey) för första gången och där blir han förnedrad av en yngre löjtnant som kallar honom tjock och flintskallig och som dessutom snackar skit om hans mustasch.

General Candy: What do you know about me? You laugh at my big belly, but you don't know how I got it! You laugh at my moustache, but you don't know why I grew it! How do you know what sort of man I was - when I was as young as you are — forty years ago — forty years ago...

Candy gammal

Candy ung
Efter detta kastas vi tillbaka i tiden 40 år till 1903 och där möter vi en ung, snygg, spirituell officerare med glimten i ögat och alltid ett eller annat hyss för sig. Under filmen får vi sedan följa "Sugar" Candy genom livet. Vi får träffa den tyska officeraren Theo Kretschmar-Schuldorff (en fantastisk Anton Walbrook) som blev hans vän för livet. Vi får framför allt träffa Candy's tre kvinnor i livet; Edith Hunter, Barbara Wynne-Candy och Angela "Johnny" Cannon. Deborah Kerr spelar alla tre kvinnorna och hon ligger bra till för första plats i listan över skådespelare som spelar flera roller i samma film. Hon är lysande i denna film. Ja, ta mig tusan Roger Livesey i rollen som Clive Candy är också mycket bra. Jag trodde först att de satt in en annan skådespelare i rollen som äldre Candy. Men icke, väl?

Theo och Edith

Barbara

Johnny

Filmen är lång men låt det inte avskräcka er. Detta är en perfekt matinéfilm. Den utspelas under två världskrig men den är inte en krigsfilm. Den är så mycket mer, den är humoristisk, romantisk (som tusan), dramatisk, brittisk (som tusan), fantastisk, balanserad och en jädrans bra satir. Precis som med A matter of life and death är filmen så annorlunda jämfört med vad man är van att se att det tar ett tag innan man kommer in i filmens värld och börjar uppskatta den. Men det är så väl värt det.


Jag ger The life and death of Colonel Blimp fyra önskningar om att aldrig bli gammal av fem möjliga.

Betyg: 4/5


Ladri Di Biciclette (1948)











Är man en ond människa för att man inte gillar en film som handlar om fattiga människors missöde? Jag kan ju sympatisera med dem och känna empati, men för att jag ska älska en spelfilm måste alla de vanliga delarna funka (manus, skådespeleri osv).

Är man en ond människa för att man inte gillar en film som anses vara en klassiker? Den italienska neo-realistiska Ladri di biciclette (Bicycle thieves) är en klassiker som jag ville se mest för att utforska om den var så tråkig som den verkade. Den store Frans gick dock i godo för filmen så mina förväntningar ökade lite. Vad jag då inte tog med i beräkningen är att Fransen är en cykelfantast ut i fingerspetsarna. Och vad kan vara värre än att stjäla en annan mans cykel? Frans är också väl förtrogen med det italienska samhället och han fann nog miljöerna denna film utspelas i förförande. Kan det också vara så att de som hyllar denna film romantiserar ett enkelt liv under knapra förhållanden, livet som levs av "riktiga" människor?


Filmen handlar om en fattig familj i Rom under efterkrigstiden. Mannen Antonio är arbetslös men han får helt plötsligt en chans, ett jobb som planschuppklistrare. Det enda redskap han måste stå för själv är hans cykel. Under första dagen på jobbet stjäl en liga hans cykel och det ljusa hoppfulla byts mot mörker och desperation. Den enda planschen han hann klistra upp var på Rita Hayworth (passande nog, henne mötte vi häromdan i Decennier). Under resten av filmen går Antonio och sonen Bruno omkring i Rom på jakt efter cykeln och tjuven.


Skådespelarna är helt ok. Dialogen är bisarrt menlös. Dessutom la jag märke till att stora delar av filmen påminde om en stumfilm, scenerna var uppbyggda på liknande sätt. Jag gillar stumfilm, inte minst efter att ha sett ett antal bra sådana i detta projekt, så det är inget problem. Kanske hade denna film också blivit bättre om den varit en stumfilm? Antonios strävan efter att kunna försörja sin familj hade förmedlats lika tydligt. Sonens desperata blick och fruns förhoppningar hade också kommit fram lika bra om inte bättre.


Jag blir "nästan" provocerad över hur hela filmens syfte blir att visa hur eländigt de har det. För mig ger detta väldigt lite. Otroligt tråkig och seg film. Jag hade hoppats på starka, nyanserade, känslor och fascinerande människoöden, men filmen misslyckas kapitalt med det. Om man vill se en bra film om fattigdom men där fulla människoporträtt målas och där man kan känna något för huvudpersonerna, se då hellre Jim Sheridan's In America.

Detta är en film för finsmakaren eller den pretentiöse filmsnobben (välj själva hur ni vill benämna dem). Jag var på väg att ge Bicycle thieves det lägsta betyget tills jag såg det magnifika slutet av filmen. Men med ett sådant slut kan jag absolut inte ge filmen en etta. Det får bli en tvåa, men jag hade fan inte en kul stund framför duken med denna film...


Jag ger Bicycle thieves två oförlåtliga brott av fem möjliga.

Betyg: 1/5


Movies-Noir avslutar 40-talet idag med en film-noir med Kirkan och Burtan.

Omtitt i april 2023 i samband med Shinypodden Filmskolan och då var filmen rejält tråkig, väldigt segt att se och jag har sänkt betyget till 1/5. Lyssna på när Henke och Måns pratat om filmen i Shinypoddens Filmskolan, finns där poddar finns eller här.

lördag 28 december 2013

The Passionate Friends (1949)




I efterbehandlingen till David Lean's Brief encounter tipsade Fredrik om Lean's The passionate friends som ett bra komplement. Om man så vill kan man låtsas att The passionate friends handlar om när mannen kommer åter från Afrika och att han träffar kvinnan igen. Ett triangeldrama med starka känslor, pliktkänsla och en oförmåga att låta sig vara lycklig. Är det detta det innebär att vara brittisk?


Som en extra bonus såg jag ytterligare två 40-talsfilmer under ledigheten och det blir två revyer både idag och imorgon. Fredrik hade helt klart rätt med sitt tips. Denna film påminner mycket om Brief encounter. Ann Todd spelar Mary, sliten mellan två män. Dels hennes ungdoms kärlek, akademikern Steven spelad av Trevor Howard (från just Brief encounter) och hennes förmögne och äldre make Howard, spelad av Claude Rains som vi bland annat kommer ihåg från Hitchcock's Notorious.


David Lean är en mästerlig filmmakare. Han leker med ljus och skuggor i denna svartvita film. Han är en virtuos med närbilder. I flera scener får vi långa tagningar med endast en närbild på Mary's olyckliga ansikte. Men vid sidan av detta sticker ett filmtrick ut mest med denna film. Lean har valt att ha en majoritet av filmen i flashbacks och flashbacks inom flashbacks. Vi får se händelser från minst tre perioder. Nuet på semester i de franska alperna, nio år tidigare då Mary och Steven nästan lyckades få varandra och ännu längre tillbaka då de just lämnat varandra.


Om det är på grund av hoppen i tid eller om det beror på svagare manus och skådespeleri vet jag inte, men denna film nåt tyvärr inte alls upp i samma nivå som Brief encounter. En annan anledning kan vara att i Brief encounter var händelserna på duken så naturliga och alldagliga, det kunde hända vem som helst av en slump. Händelserna i The passionate friends är också helt rimliga men den stora skillnaden är att filmens huvudperson Mary hade ett antal val tidigare i sitt liv där hon kunde valt lycka och äkta kärlek över rikedomar, social status och en falsk "trygghet". Så även om filmen är mycket bra blev jag inte lika indragen i dramat, eller sympatiserade lika mycket med huvudpersonen.

The passionate friends var ett bra tillskott till listan av filmer från 40-talet helt klart, men den nådde inte samma höjder som jag hoppats.

Jag ger The passionate friends tre brustna hjärtan av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Woman Of The Year (1942)


Sam Craig: I don't want to be married to Tess Harding any more than I want you to be just Mrs Sam Craig. Why can't you be Tess Harding Craig?
Tess Harding: I think it's a wonderful name.


Riktigt bra filmer kan skapa starka känslor hos åskådaren. När man beskådar fantastiska skådespelare kan känslor likt förälskelse uppstå. Med risk för att framstå som högtravande skulle jag vilja mena att jag kanske blev lite förälskad i paret Tracy-Hepurn från filmen Adam's rib. Men om det jag kände för dem var en förälskelse så tog den slut illa kvickt i alla fall.

Woman of the year blev inte "film of the year" för mig om man säger så. Min upplevelse av filmen är ljusår sämre än den med Adams längtan. Varför det blev så är jag inte riktigt säker på. Katharine Hepburn spelar Tess Harding, en omåttligt berömd politisk reporter under kriget. Spencer Tracy spelar Sam Craig, en omtyckt men lite mindre berömd sportjournalist på samma tidning. De två gnabbas via sina kolumner i inledningen men så träffas de och som så vanligt i gamla filmer som denna faller de handlöst för varandra. Efter ett orimligt hastigt bröllop startar vardagen för paret.


Filmen är taggad som romantisk komedi, men jag fallerar att se det romantiska i filmen. Och jag ser ingen komedi i den heller. Jag kan dock tänka mig att de omvända könsrollerna var underfundigt och fräscht för publiken under 40-talet. Filmen var hyllad då, med oscarsnomineringar och en statyett, men det funkar inte idag. För mig i alla fall. Dialogen är risig, karaktärerna förhoppningsvis karikatyrer på riktiga människor och handlingen är varken vederkvickande eller lustig.

Woman of the year behandlar samma teman som Adam's rib men på ett ack så mycket sämre sätt.


Filmens behållning ligger i starka skådespelarinsatser. Det kommer inte som en överraskning att varken Tracy eller Hepburn gör bort sig sina roller. Hepburn var nominerad för sin insats, men med det materialet kan jag inte ge filmen ett positivt betyg. Den är övertydlig och ganska korkad. Inte vad jag hade väntat mig av en film som denna.

Jag ger Woman of the year två grekiska barn av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Movies-Noir har antingen sett en Patrick Swayze-film eller ännu en film noir...

fredag 27 december 2013

Red River (1948)



Cherry: There are only two things more beautiful than a good gun: a Swiss watch or a woman from anywhere. Ever had a good... Swiss watch?


Howard Hawkes och John Wayne. Dessa två namn ihop betyder Rio Bravo för mig. Det är en suverän western och en klockren 5/5. Men den första av totalt fyra samarbeten mellan dessa två herrar inom westerngenren var Red River från 1948. Det blev också vår fjärde gemensamma film från 40-talet. Det står i filmens förtexter att den bygger på verkliga händelser men det är inget jag har kunnat verifiera efter lite sökande på internet. Låt oss tro att de menar att liknande händelser utspelades i västra USA i mitten av 1800-talet.


Handlingen är enkel för en film på dryga två timmar. John Wayne spelar Tom Dunson en ranchägare i Texas som på grund av fattigdomen där nere vill driva en gigantisk hjord av nötkreatur upp till Missouri för att få sälja dem till ett bra pris. Med sig har han sin adoptivson Matt Garth samt sin gamle vapendragare Groot. Övriga i gänget är cowboys från ranchen plus revolvermannen Cherry Valance. Under Macahianska vedermödor kämpar sig gruppen norrut tills osämjan och trycket från yttre faror gör situationen omöjlig och en klassisk uppgörelse seglar upp.

Red River är en vilda västern av gammalt snitt. Indianer är onda och hojtar när de attackerar oskyldiga vita. Männen bär pickadoller och sover under bar himmel. Sadeln blir givetvis till kudde. Kvinnor suktar efter de tuffaste männen och springer omkring i vildmarken i balklänningar. Principer och anseende är ibland viktigare än sunt förnuft.

Kärlek vid första ögonkastet
Denna film förvånade mig på flera plan. Dels blev jag ganska bestört under inledningen över hur kallhamrat Dunsons flickvän blev avpolletterad. Det var bistrare än vad jag väntat mig från en så gammal film. Sedan blev jag lite överraskad när en viss händelse sker i filmen. Jag trodde att mest kändaste namnet var filmens huvudperson men jag är inte så säker längre. Detta är en variant av den kända historien som utspelas på de sju haven. Till sist tyckte jag att det var riktigt spännande inför avslutningen faktiskt, jag visste inte alls hur det skulle gå. Filmen kändes väldigt enkelspårig länge, men eftersom den gjort några saker lite annorlunda än förväntat var jag inte säker på hur de skulle få till slutet. Det finns ju flera varianter på hur det kunde gå, där på gatan i Abilene. Vissa varianter skulle kanske vara med minnesvärda och göra filmen mer mörk.

Som det blev nu var detta en till hälften seg, till hälften underhållande gammal western i traditionell stil. Det var trist att våra hjältar inte tog den farliga vägen "mot Missouri" och utmanade de onda männen som man fick höra så mycket om under stora delar av filmen. Det blev liksom en pyspunka på filmen. Visst, vi fick en uppgörelse mot slutet men den var inte lika spännande som en shoot out mellan två gäng kunde varit. Jag tycker dessutom att den är på tok för lång och jag känner inte att John Wayne var så bra som han är i andra westerns jag sett (Stagecoach och Rio Bravo). Nu har jag sett två av Hawks-Waynes fyra western. Jag får väl ta och se de övriga två också antar jag, El Dorado (1966) och Rio Lobo (1970).

Jämför storleken på sina... pistoler
Filmens intressantaste skådespelare var istället Montgomery Clift, denna supersnygge yngling. Kolla bara hur elegant han hoppar upp på och kliver ner från hästarna! Denna mörkhårige snygging verkar ha varit en färgstark personlighet. Han dog i förtid naken på en säng i New York! En något diffus mini bio på imdb berättar om hans homosexualitet, vänskap med Elizabeth Taylor, psykisk sjukdom och alkoholism. Han var med i Härifrån till evigheten och Red River var han första film efter många år inom teatern.

Ok, slutord. Red River var helt ok. Lite tråkig, lite intressant. Jag ger Red River två revolvermän av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Movies-Noir och Jojjenito har också begivit sig ut på den långa färden. Tog de den säkra vägen till Abeline eller vågade de livet rakt upp i Missouri?

Uppvärmning inför Rio Bravo?