torsdag 21 november 2019

Knives Out (2019)


Martin Scorsese är omåttligt hyllad av recensenter och kollegor i filmbranschen. Han tycker mycket bra om sig själv, för hur kan han undgå att göra det efter alla klappar i ryggen han fått. Därmed anser han sig uppenbarligen ha rätten att avgöra vad som är god filmkonst eller ej. Han har låtit meddela världen att superhjältefilmer i allmänhet och MCU i synnerhet är skit. Detta utan att sett en enda MCU-film. Vad herr Scorsese givit till filmhistorien vet de flesta. Vad han inte givit filmhistorien är filmer med annat är vita amerikanska män i huvudrollen. Heter man inte Robert De Niro, Leonardo DiCaprio, Daniel Day Lewis eller liknande är det ingen idé att söka sig till den upphöjde herr Scorsese. Asshole!

En person som inte endast har privilegierade vita män i fokus i sina filmer är Rian Johnson, ni vet han som på egen hand försökte omkullkasta giganten Star Wars. Här har han gjort en kärleksfull pastich på detektivfilmsgenren. Och i huvudrollen ser vi kubanskan Ana de Armas. Kvinna! Icke vit! Icke amerikan!

Under inledningen intervjuar gentlemannadetektiven från södern familjemedlemmarna. De misstänkta uppmanas sitta ner i en fåtölj framför en rund installation med knivar som pekar innåt mot ett litet hål i mitten. Det ser ut som att de sitter på "the iron throne", men egentligen ser vi att de sitter framför en donut. Huruvida detta kommer få en betydelse för upplösningen av mysteriet återstår att se! Och nej, det var ingen spoiler...

Knives out påminner lite om Johnsons andra film The Brothers Bloom med Rachel Weisz, Adrien Brody och Mark Ruffalo, en film jag njöt av på filmfestivalen 2008. Men denna film är ännu mer skruvad, miljöerna och karaktärerna känns overkliga, som en förstärkt och lite vriden verklighet. Rian Johnson har samlat en dröm-cast runt sig. Don Johnson spelar dryg familjefader helt suveränt. Jamie Lee Curtis är lika bra hon, passar super i rollen som pengakåt arvtagerska. Michael Shannon, Toni Collette och Christopher Plummer är alla bra. Detektiven Benoit Blanc spelas av allas vår James Bond - Daniel Craig. Han har lagt sig till med en sydstatsdialekt som får en att sitta upp i stolen med rak rygg. Vad är detta? Han låter som Professor G.H. Dorr från Coens The Ladykillers.

Ana de Armas spelar den anställda Martha. Hon är oskuldsfull men har ändå pondus nog att stå upp mot sina motspelare, eller nja, någorlunda i alla fall. Filmen domineras på ett lustigt sätt av den andra bästa Chris, nästan den bästa Chris till och med. Chris Evans är helt underbar som det bortskämda vuxna barnet Ransom (vilket udda namn). Scenerna mellan de Armas och Evans var höjdpunkter, likaså alla scener med Don Johnson.

Filmens mysterium är inte det bästa i en popkulturell värld däri både Agatha Christie och Sir Arthur Conan Doyle har verkat, men den dög bra för vad som krävdes. Denna film är mer en satir och kommentar av nutiden med fokus på vita mot de andra, dvs de privilegierade onda mot det upphöjt goda. Rian Johnson vet hur en slipsten ska dras i "times of woke". Det är övertydligt och banalt, men charmigt!

Filmen är en fröjd att se på. Perfekt och lättsam underhållning för hela slanten, som balsam för själen efter ett socialrealistiskt drama som Mickey and the Bear.

Betyg: 4/5

Filmen sågs med en hel hoper av kompisar. Hoppa nu över och kolla vad Johan skriver om filmen.
Mr Christian har också skrivit om den. Och Carl skriver om film på Letterboxd, så även denna.







onsdag 20 november 2019

Mickey and the Bear (2019)


Undersektionen American independents har alltid varit min favoritsektion på filmfestivalen. Tyvärr verkar de prioritera den mindre och mindre. I år var det bara tio filmer i sektionen. Jag undrar lite i vilken riktning festivalen utvecklas. Sektionen Asian Images har redan tagits bort och sektionen Twilight Zone är kanske också i farozonen. Håller Stockholms Filmfestival på att transformeras till Göteborgs Filmfestival med idel tråkiga men "viktiga" filmer, där woke går före underhållningsvåld? Jag gillar genrefilmer och har alltid hyllat Stockholms Filmfestival för deras vitala val av udda och annars svåråtkomliga genrefilmer.

Nåväl, i år blev det bara två filmer ur American independents för mig och båda var riktigt bra. Mickey and the Bear är ett drama, en riktigt socialrealistisk film om en ung tjej som lever med sin svårt traumatiserade och psykologiskt döda far. Mickey fyller 18 och går på sista året på high school. Hon har konstnärlig talang, men uppvuxen i white trash trailer med en missbrukande far ser framtiden inte ljus ut. Detta är en historia om att bryta sig fri. Pappan Hank är en krigsveteran från Irak som missbrukar psykofarmaka och alkohol.

Jag hade på något sätt fått för mig att detta skulle vara mer av en dramakomedi, men det var endast det första. Inte så mycket verklighetsflykt eller munterheter här inte. Men båda skådespelarna är mycket bra. Camila Morrone spelar Mickey med den äran och James Badge Dale spelar pappan Hank, björnen.

Camila Morrone är en ny bekantskap för mig. Hon är en etablerad modell, plastbarn* till Al Pacino och dejtar Leonardo DiCaprio. Hon är van med miljöer som är diametralt motsatt de Mickey rör sig i. Mycket stark skådespelarinsats här. Jag hoppas få se henne i fler filmer i framtiden.

Under hela filmen sitter jag ock hoppas att de inte ska hamna i klichén med att pappan ska förgripa sig på dottern. Det är gjort så många gånger i filmer av detta slag. Det är en av de vanligast tricken manusförfattare tar till för att ta i från tårna och visa det hemskaste. Jag skulle för en gång skull vilja bli överraskad av att de inte kör med den...

Såg filmen med Christian och vi var båda överraskade över att filmen var såpass mörk, men jag tror vi båda var nöjda också. Jag gillade filmen trots allt och Mickey var en mycket bra huvudperson.

Betyg: 3/5

*) Camilas mamma är ihop med Al Pacino men de är inte gifta.

Läs också Christians tankar om filmen och visningen.




tisdag 19 november 2019

52 Directors: Jason Reitman


Denna vecka handlar det om Jason Reitmans filmer. Jason är en kanadensisk regissör och producent och son till legendaren Ivan Reitman, regissören till Ghostbusters.

Jason gör mestadels dramakomedier med en vass udd av samhällskommentar. Vissa filmer fokuserar lite mer på det dramatiska och visa mer på det komiska. Jag älskar genren och finner hans filmer allt som oftast mycket uppfriskande. Jag har gillat alla filmer jag sett av honom, men har ändå några kvar som jag måste diskas av.



Without further ado...



Jason Reitman topp 5




5. Young adult (2011)


Charlize Theron i trassligt relationsdrama. Ganska bra ändå.



4. Men, women & childern (2014)


Relationsdrama om den moderna människans vedermödor i en uppkopplad värld. Ensemble-film och fokus på familjerelationer.



3. Thank you for smoking (2005)


Supersarkastiskt om PR-världen för skitiga bolag, men allt är också antagligen väldigt realistiskt vilket gör det än mer skrämmande och hysteriskt underhållande.



2. Juno (2007)


En filmfestivalfavorit från det filmiska superåret 2007. Upptäckte Ellen Page i och med denna film. Hon hade en skön attityd. Vart tog hon vägen?



1. Up in the air (2009)


George Clooney är bra i huvudrollen, men det är Anna Kendrick som stjäl showen. Detta var filmen då jag upptäckte henne, en av vår tids roligaste skådespelerskor.



Jag har sett fem av Jasons åtta filmer:
  1. Thank you for smoking (2005)
  2. Juno (2007)
  3. Up in the air (2009)
  4. Young adult (2011)
  5. Men, women & children (2014)

Idag bloggar Mr Christian om ryske regissören Andrey Zvyagintsev. Det ska bli spännande! Hoppa över och läs vetja!


I nästa veckas "52 Directors" blir det den okrönte konungen av amerikansk independentfilm.


måndag 18 november 2019

Suspicion (1941)


Veckans Hitchcock-film i Shinypodden är Suspicion från 1941. Det känns som ett tydligt steg i hans utveckling mot de allra mest kända spänningsfilmer han kom att göra längre fram i karriären. Snyggt foto, ikonisk scen, höga höjder, minst en tågscen, vem är skyldig?

Detta är den första av fyra filmer som Cary Grant spelade huvudrollen i en Hitchcock-film och det är supernajs att se honom. Äntligen kunde man kanske säga. Jag gillar Cary Grant och James Stewart och de båda kommer delta i flertalet av Hitchs filmer. Cary Grant är dock inte i sitt bästa slag i denna film. Jag upplever att han spelar över lite i vissa sekvenser då hans karaktär Johnny ska visa mörker.

Däremot är filmens kvinnliga stjärna Joan Fontaine, känd från Rebecca, glimrande i rollen som Lina. Hon är sublim och elegant i att visa osäkerhet, naivitet men i denna film, till skillnad med Rebecca, en hel del balls också. Fontaine vann en oscar för bästa kvinnliga skådespelerska för denna film vilket jag bara kan applådera.

Nigel Bruce i rollen som den fånige rike kompisen Beaky är mycket bra och gör rollen till perfektion. Han vinglar hela tiden på rätt sida av gränsen till buskis och han levererar sin Beaky med en hel del patos.

Filmen är bra men dess slut är lite eljest, kändes förryckt och på gränsen till bisarrt. Det kommer inte som en stor överraskning att bokens slut var helt annorlunda. Det var mycket intressant att jämföra de två sluten och de två olika tolkningarna av filmen de ger upphov till. Vilket slut vill Hitchcock ha och varför valde de det ena? Detta och mycket annat diskuterar jag och Frans i veckans poddavsnitt, hittas här.

Betyg: 3,5/5



söndag 17 november 2019

The Report (2019)


The Report blev en stor besvikelse. Filmen beskriver hur Daniel Jones (Adam Driver) leder en liten grupp som utreder förhörsmetoder (tortyr) av fångar efter 9/11. Arbetet är på uppdrag av senatorn Dianne Feinstein (Annette Bening) och går emot de två av de mäktigaste organisationerna som finns, kanske de allra mäktigaste; CIA och The White House. Spioner som vill hålla allt hemligt och slippa något som helst ansvar samt politiker som bara ser allt i antal röster och sällan i rätt och fel (förutom vissa senatorer då...).

Det var lätt att hoppas att denna film skulle kunnat vara åtminstone i närheten av så bra som Spotlight var, men icke. I Spotlight fick man också följa en liten grupp som utredde fruktansvärda brott och hur de fick kämpa mot den mäktiga katolska kyrkan samt hela samhället i och runt Boston. Filmerna skiljer sig dock avsevärt, både i kavlitet och vad de väljer att lägga fokus på.

The Report spenderar en stor portion av sin tid att visa tortyren som skedde under förhören om och om igen. Det var som att filmen inte vågade lita på att åskådarna förstod. Det skulle repeteras till förbannelse, nästan som tortyr av oss åskådare. I Spotlight visades exakt noll av brotten som de katolska prästerna begått, men jag fann den filmen förmedla det hemska som skett klart nog ändå, ja jag tycker till och med att de brotten är hemskare.

Styrkan i Spotlight var att vi fick se hur den lilla gruppen jobbade inifrån "systemet" och fann en väg för att få ut sanningen. Hanteringen av samma sak i The Report var undermålig. Men exakt samma utmaningar fanns för teamet här. Vid sidan av att läcka allt till pressen a la Edward Snowden var de ju tvungna att arbeta inom "systemet". I båda fallen lyckades de föra ut sanningen men det som jag upplevde som en otrolig spänning i Spotlight var bara tråkigt och halvdant i The Report. Det är trist.

Samtidigt kan jag inte klandra skådespelare eller ambitionsnivån i The Report. Framför allt Adam Driver och Annette Bening sticker ut. Jag uppskattade också att återse självaste Dexter, Michael C Hall i en liten roll och den lustige Alexander Chaplin, ni vet James Hobert från Spin City, i en ännu mindre roll.

Problemet med The Report är nog att regissören och tillika manusförfattaren var så arg över vad CIA gjorde under jakten på terrorister att han lät filmen bli en "viktig film" som ska ruska om och uppröra sina åskådare, mer än göra den bästa möjliga filmen. Det är synd för att historien om hur det lilla teamet under Dan Jones och senator Feinsteins ledning lyckades få ut sanningen via sin rapport är väl värd att berätta. Spotligt och The Report är en perfekt duo filmer om man skulle vilja analysera hur BOATS av detta slaget kan göras, vilka val av regissörerna som funkar och ej. Jag vet tydligt vilken av filmerna jag föredrar i alla fall.

Betyg: 2/5 

Såg filmen med Johan och Mr Christian.


lördag 16 november 2019

The Lighthouse (2019)



The Lighthouse är en rejält hajpad art-film från Robert Eggers som tidigare gjort den mysiga skräckisen The witch. Mycket av det stilistiska från den filmen återkommer i The Lighthouse men detta är ett ångestladdat drama mer än skräckis. Filmen handlar om två snubbar som ska sköta en fyr ute på en klippa utanför New Englands kust under 1890-talet. Filmen är i svart-vitt och den visas i en nästan kvadratisk form, 1.19:1 ska det tydligen vara. Det är instinktivt lätt att tro att Eggers gör dessa saker för att filmen ska bli mer konstnärlig och creddig, men man måste hålla alla sinnen öppna och inte klanka ner på någon som försöker.

Filmen har många saker den gör bra. Jag älskar ljuddesignen, speciellt det råmande dimhornet som ljuder över böljorna. Jag gillar också det svart-vita fotot i vissa delar speciellt då det visar det starka ljuset från fyren. Ibland blir dock bilden bara mörk, svart och skitig. Helt enligt regissörens önskan tror jag, men det är inte speciellt snyggt.

Handlingen är en djuping, super-duper sådan. Denna film är så djup att alla och ingen tolkning av filmen är rätt. Den kan vara vad du än vill. Det borde passa stiffa gamlingar som Martin Scorsese perfekt. Mr Scorsese är ju så duktig att han till och med tror sig få bestämma vad som är "riktig" film. Tydligen.

Det jag måste fråga mig är om jag var engagerad under filmen. Och efter herr Scorseses arroganta utskällning av Marvel Cinematic Universe vågar jag knappt skriva det, var jag underhållen av filmen? Svaret på båda frågorna är nej. Trots den täta stämningen och de ibland lite chockerande scenerna tror jag att jag nickade till några gånger under filmen. Det gör jag aldrig under de fasansfullt usla MCU-filmerna. Men samtidigt var det kul att ha sett The Lighthouse på bion. Det är en snackis och jag vill ju hänga med...

I efterhand har jag därmed också försökt vaska fram vad som var bra med filmen. Den hade ett antal starka scener! Fyren var vacker. Ljuddesignen var grymt häftig. Sa jag det? Dialogen var orimligt högtravande och språket tidstroget så jag skulle inte ha förstått mycket utan svensk textning. Och den hade svensk textning! Det måste ligga på plussidan i alla fall. Textad.

Filmen visar något form av helvetet. Kanske. Eller är det en allegori över någon som kämpar mot alkoholismen? Den har i vilket fall en grymt tät stämning i stora delar. Överdrivet snälla kritikers har jämfört med stämningen i Twin Peaks och The Shining. Det är lustigt på ett högtravande vis. Jag förstår dock var jämförelserna kommer från, men tycker samtidigt att de är helt malplacerade. I båda de förlagorna hade vi klart bättre presenterade och utmejslade karaktärer och de har en handling. Bara en sådan liten detalj.

Jag är övertygad om att denna film kommer dyka upp högt på många årsbästalistor från filmkritikers som vill känna sig sofistikerade och "Scorsese-kompatibla". Det är en film som kan få filmkritiker med "rätta" åsikter att känna sig nöjda med sig själva. Den vanliga publiken kan man skita i. Tydligen.

Betyg: 3/5

Såg filmen med flertalet kompisar och idag sampostar jag med Johan.
Mr Christian har också skrivit om filmen.





fredag 15 november 2019

The Climb (2019)



Filmspanardagens andra film var The Climb som vi ska skriva om idag. Michael Angelo Covino och Kyle Marvin gjorde en hyllad kortfilm som de nu har utvecklat till en hel långfilm om 94 minuter. Det är inte alltid en jättebra idé att göra långfilm på en story som passar som kortfilm, men låt oss nu inte förlora hoppet att regissören lyckas nå toppen innan vi givit honom chansen. Kyle ska gifta sig med sin franska fästmö. Inför bröllopet har bästa kompisen Mike bjudit ut Kyle på cykling i de franska bergen någonstans. Mitt bland Kyles flämtande andetag hör han hur bästa kompisen berättar att han har en affär med fästmön.

Jag trodde att filmen i princip skulle utspela sig runt samtalet under cykelklättringen upp mot toppen. Lite som My dinner with Andre fast på cykelsadlar. Men så var det inte alls. Detta var en film som handlar om cirka 10 år i Kyles liv. Lite som i Boyhood där vi gör korta nedslag i olika situationer genom åren. Till skillnad från Boyhood är detta inspelat i en veva och inte att de har låtit lika lång tid flyta mellan inspelningarna som tid förflutit i filmen.

Några spaningar. Filmen visades otextad och bara Mike gick att höra tydligt vad han sa. Kyle pratade grumligt, lite som att han hade en varm potatis i munnen. Två. Gayle Rankin är med i filmen och jag tycker att hon utseendemässigt är lik Elizabeth Moss. Tre. George Wendt, den klotformade från Cheers, spelar Kyles pappa. Fyra. Covino och Marvin har slängt in tre scener med sjungande människor, helt fristående från handlingen. Lite random så.

Betyg: 2/5

Några av filmspanarna som såg filmen har också skrivit om den idag:
Sofia
Johan



torsdag 14 november 2019

Deerskin (2019)



Quentin Dupieux är mannen för dagen. Han har regisserat Deerskin, eller Dajmen som vi kallar den. Detta är en helt galet vrickad film. Dupieux gör alltid vrickade filmer, det är hans grej. 2013 hakade jag på Fiffi och såg hans film Wrong cops som gick på filmfesten det året. Det var en underbart vrickad komedi med Eric Roberts, Eric Wareheim, Ray Wise och självaste Marilyn Manson i rollerna. Jag blev väldigt förtjust i filmen. Året efter gick flera av filmspanarna på Dupieuxs Reality vilken jag inte var lika imponerad av. Den var mest konstig. Och nu fem år senare var det dags igen. På filmspanardagen valdes Deerskin som en av filmerna.

Detta är filmen där Jean Dujardin åker omkring i en för liten skinnjacka som han köpt begagnad för 7500 euros. Han är en man på gränsen till vansinnet, gissar jag, och han är en amatörfilmare med ambitioner att bli den enda i världen som bär en jacka.

Allt är så absurt att det inte ens går att beskriva. Filmen avslutas i ett blodbad och seriemördare. Hehe, galet galen film. Men den är kort! En filmlängd om 77 minuter var perfekt för denna idé. Mycket mer fanns nog inte att vrida ur trasan. När dessutom lilla Sture 2 var packad till näst sista plats och värmen påslagen var jag helt urlakad efter filmen, överhettad, törstig, huvudvärk och längtade efter att åka hem. Jag skippade sista planerade filmen för dagen.

Deerskin var bitvis lika hysteriskt underhållande som ni kan tänka er, bitvis lika meningslös som det låter. Jag lämnas med en tanke att det var ett mycket högt pris för en för liten jacka!

Betyg: 2,5/5

Filmen sågs med flertalet filmspanare, om man har tur finns mer att läsa:



onsdag 13 november 2019

The Farewell (2019)



The Farewell var första filmen på den årliga filmspanardagen på filmfesten. Vi var ett halvt dussin filmspanare som sammanstrålade på Bio Capitol vid lunchtid i lördags. Jag kände till lite om filmen, had läst och lyssnat på. Filmen är en klassisk BOATL, Based on a True Lie. En kinesisk familj återförenas i Beijing för att kusinen till vår huvudperson ska gifta sig. Det egentliga skälet till familjeåterföreningen är att farmor Nai Nai har diagnostiserats med cancer och har inte lång tid kvar i livet. Familjen bestämmer sig att inte berätta för Nai Nai om detta för att skydda henne, för att hon ska få vara lycklig ett tag till. Jag trodde dock att filmen skulle vara mer en dramakomedi än en drama med vissa dråpliga scener. Filmen blev tokhyllad i podden /Filmcast med David Chen.

Även om jag trodde mig vara förberedd på ämnet visade det sig att det var lite... "too soon". Min käre gamle far fick caner i våras och gick efter en längre tid på sjukhuset bort i september. Jag fann scenerna från sjukhuset i denna film ganska tunga att ta emot. Det blev lite för nära.

Men för övrigt tycker jag att filmen är bra, jag gillade Awkwafina i rollen som Billi och Shuzhen Zhao som Nai Nai var också duglig, och ihärdig. Jag fann inte speciellt mycket humor i filmen, vilket kan ha berott på min sinnesstämning när jag såg filmen. Däremot älskade jag miljöerna i Beijing som jag kände igen väl efter det dussintal resor till Kina jag gjort för olika jobb. Scenerna från New York var också bra.

Kul detalj om krabborna. Jag kommer inte ens ihåg hur många gånger kinesiska restauranger har försökt sälja krabba till mig...

Som första film på filmspanardagen var denna film duglig. Den är kanske lätt överskattad på vissa poddar trots allt.

Betyg: 3/5

En eller några filmspanare skriver om filmen idag:
Sofia
Carl