The Fall - Season 2 (2014)

Av bara farten fortsatte jag med säsong 2 av The Fall. Texten nedan kommer vara fylld av spoilers så om du vill bevara din spoileroskuld med avseende på denna säsong bör du dra upp byxorna och sluta läsa här.

Första säsongen slutade mitt i handlingen som det kändes. Jag blev snopen, besviken och lite störd över att vi inte fick ett avslut. Nu var det inte ett fall (pun intended) av min besvikelse över öppet slut kontra övertydligt slut. Det var ett bokstavligen ett slut mitt i handlingen. Det var tydligt att historien inte var slut helt enkelt och att det fanns mer att berätta. Jag önskade att säsong 1 hade haft ett slut för då hade jag nog inte tittat vidare. Såååå bra var ju inte säsongen... Men jag var ändå tillräckligt sugen på att se hur det gick för Stella Gibson i hennes jakt på Paul Spector för att se S2 också.

Jag såg fram emot en säsong 2 med ännu mer spänning och min spaning efter första säsongen var att Spector antagligen skulle ge sig på Gibson eller den mörkhåriga Dr Reed Smith. Nu visade det sig att jag hade nästan rätt. Spector kidnappar mycket riktigt en mörkhårig kvinna, men det blev läkaren Rose Stagg, hon som också var ett vittne som Gibson utnyttjade i utredningen.

Säsongen var starkare än sin föregångare. Till min stora lättnad hade de nästan helt skrivit ut de två svagaste karaktärerna ur serien, Spectors trista fru och jobbiga dotter. De två slapp man se mest hela säsongen vilket var bra. Kvar var kampen mellan Gibson och Spector och den gillar jag. De hade gärna fått driva den ännu djupare. Spelet mellan Stella och Paul runt förhören av honom inne på polisstationen var bra men det kändes som att de hade kunnat skapa ännu bättre scener ur de situationerna.

Istället drog säsongen iväg på ett sidospår som till slut nästan blev huvudspåret. Nämligen storyn om Paul och den sextonåriga Katie. Jag kan nog tycka att den utvecklingen av serien var bra. Hela säsong 2 handlar ju om jakten på Paul efter att Gibson listat ut vem som är den huvudmisstänkte. Under säsong 1 var polisen fortfarande i mörkret om hans identitet. Paul använder sig av Katie på ett sinnrikt sätt. Katie i sin tur är först bara naiv, senare både naiv och korkad. Hon låter sina hormoner och ålderstypiska uppkäftighet leda henne i fördärvet. Viljan att göra uppror är starkare än att tänka själv.

Säsong 2 är något bättre än sin föregångare. Men jag tycker inte att serien är superbra. Den ligger och skvalpar i "helt ok-ganska bra" sörjan. Typisk en tre av fem även om den är något starkare än S1.

Nu trodde jag ju att fallet med Spector skulle ta slut i och med säsong 2. Samma misstag som jag gjorde med säsong 1 alltså. Nähä, det slutade lite mitt i nu igen. Och nästa säsong kommer 2016. What the fuck?? Ska de traggla med Spector en säsong till? Jag dör. Satan vad störande. Detta är slutet för mig i alla fall. Jag kommer inte se vidare på detta dritt. Vissa serier är ok med att ha en never ending story. Denna serie är inte en av dem.

Men Gillian Anderson är i alla fall ruskigt bra i denna serie.

Två scener var lite speciella i sista avsnittet. Skriv gärna i kommentarsfältet om hur ni tolkade dem och ge mig era spekulationer om vad det betyder för framtiden.

Den första scenen berör Katies utveckling. Det är lite oklart exakt när hon förstod att Paul var mördaren. Under en stor del av förhören hos polisen uppfattade jag henne bara som allmänt rebellisk mot auktoriteten. Men i sista scenen med henne och hennes kompis i hennes flickrum fick jag känslan att hon inte bara visste att Paul var mördaren utan att hon också sympatiserade med det? Den store Frans spekulerade till och med om att Paul fått henne att ta över hans mantel. Men det är en teori jag inte köper. Lite väl långt steg från romantiska tonårsdrömmar till fullfjättrad mördare.

Den andra scenen som du kan kommentera av är sista scenen då Paul och den unga polisen Anderson (om jag kommer ihåg namnet på honom rätt) båda blir skjutna. Efter att gärningsmannen blivit oskadliggjord rusar Stella fram och... börjar rädda Paul, seriemördaren! Inte hennes kollega och älskare Anderson. What was that all about?

Betyg: 3/5

Peter And Vandy (2009)

Peter and Vandy är en liten American independent-film med idel okända artister. Det är en romantisk dramakomedi som visas i bruten tidslinje. Filmen hoppar i tiden mest hela tiden och vi får se scener huller om buller från när de träffades, blev kära, var sambos, gjorde slut och... vad de nu gör i slutet vilket du får upptäcka själv. Ingen spoiler från mig där inte!

Formatet med scener i okronologisk ordning ser vi också i (500) days of Summer från samma år och i Blue Valentine som kom ut året efter dessa två. Det var kanske på modet med denna teknik där runt 2008-2009? Denna teknik ger i alla fall filmmakarna chansen att leka med oss i publiken. En rakt berättad historia blir enklare att följa men också kanske lite fattigare. Om man lyckas med hoppen i en film som denna kan man få en bra klang mellan scener som annars hade kommit långt från varandra. Man kan visa hur samma sak kan vara del av hur två blir ihop men också en källa till varför det blev slut. Jag känner igen det där, det du lockades av i början kan vara det som du ogillar mest med henne i slutet av förhållandet.

Jag måste säga att Jay DiPietro lyckas väl med klippningen av sin film. Jag är intresserad och engagerad hela den korta filmen. Den har en löptid på endast 80 minuter. Huvudpersonerna Peter och Vandy spelas av Jason Ritter och Jess Weixler. Fördelen med skådespelare som man inte känner igen är att man heller inte har några gamla bilder av dem, man har inget bagage med sig. De blir Peter och Vandy för mig och de är helt trovärdiga i sina roller. Weixler hade tydligen en liten roll i The disappearance of Eleanor Rigby som Eleanors syster men jag kände nog inte igen henne.

DiPietro följer i Woody Allens och Noah Baumbachs fotspår. New York-miljöerna är riktigt najsa. Filmen är gedigen och riktigt bra. Inte superbra kanske, men över medlet i alla fall.

Jag ger Peter and Vandy tre Manhattanbor av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Wild Card (2015)

När jag kollade efter filmer i in-flight entertainmentsystemet på en av flygningarna i Sydamerika hittade jag Terminator Genisys. Javisst, jag missade den när den gick på bion. Men liten skärm och allt annat än idealisk ljudmiljö gjorde att jag valde att inte se den filmen vid detta tillfälle. Men suget efter actionfilm hade uppstått. Därför valde jag den alltid stabile Jason Statham och hans nya actiondängare Wild card. Jag hade jag inte hört ett knyst om filmen förut. Var det kanske en film som gick direkt till dvd hemma i Sverige?

Statham spelar en avdankad gambler som super sig igenom tillvaron på Las Vegas bakgator. Han har något diffust jobb som privatdeckare eller livvakt eller något sådant. När en yngre dam som han känner och känner för för blir våldtagen och misshandlad måste han ta sig upp ur spritångorna och göra något åt skiten. Vilken inte är speciellt lätt då förövaren är en ungtupp ur den organiserade brottsligheten, den så kallade maffian.

Statham är stabil i denna typ av roll. Påminner inte hela filmen lite om Hummingbird från 2013? Här är han en dödsmaskin som kan avväpna och döda riktigt stora busar (med automatvapen) med den lokala syltans bestick (typ en sked). Han är som en ninja på speed. Filmen håller sig dock ifrån våldssceneriet för det mesta. Det verkar som att folket bakom filmen har haft ambitioner om en djupare film än en vanlig actionfilm. Emellan våldet spenderas en del tandagnisslande och vridande av händer över livets grymhet och alla tings förgänglighet. Vill han lämna sitt ruttna liv bakom sig eller ej? Hur gör man för ta sig ur mörkret på samhällets botten? Det rimmar lite falskt med hur effektiv och duglig han verkar vara i de scener då han behöver vara det. I andra scener verkar han vara mer eller mindre korkad.

Detta var en allvarsam actionfilm som försöker vara lite för smart för sitt bästa. De flesta karaktärerna är dock sympatiska, förutom de osympatiska då såklart. Filmens bästa scen är den när Stanley Tuccis maffiaboss gör ett kort gästspel.

Actioninnehållet kommer nog heller inte göra Stathams fans besvikna. Wild card är klart bättre än Run all night som jag skrev om i förrgår men den är ändå inte mer än "helt ok för stunden". Jag ger Wild card två gentjänster av fem möjliga. Japp, betyg 2 har ett brett spann i min betygsskala.

Betyg: 2/5

Run All Night (2015)

Flygningar innebär förlorad sömn men också tillfälle att "catch up" på dåliga actiondängare och komedirökare. Lite spänning för stunden var vad jag väntat mig, men detta var till och mer tunnare än vad jag kunde tänka mig. Inget nytt under solen så att säga. Detta är ytterligare en svagare kopia av Taken med Liam "Big Dickus" Neeson i huvudrollen. Han spelar, som vanligt nu gör tiden, en gammal alkad bad ass. Denna gång är det hans son Michael (Joel Kinnaman) som Neeson ska skydda. Mot sig har han halva New Yorks undre värld med gangsterbossen Shawn (Ed Harris) i spetsen.

Filmen funkade bra som tidsfördriv på en lång flygning. Men egentligen var detta knappt godkänt. Väldigt lite var minnesvärt. Actionscenerna var inte speciellt bra, och jag tycker man kan ställa vissa krav på actionscenerna i en film som inte erbjuder speciellt mycket annat än action och en lång jakt. Karaktärsutveckling och mänskliga relationer checkas ut i dörren när filmmakarna gör en av dessa Neeson-actionfilmer. Trist, trist, för alla filmer, actionthrillers inklusive, blir bättre när man har med mer än bara action.

Neeson är ok i rollen och om du gillar honom i liknande filmer är kanske detta något dig. Kinnaman gör dock inte speciellt bra ifrån sig. Han spelar en ganska eländig och trist karaktär. Jag antar att manusförfattaren ville att publiken skulle känna med Kinnamans karaktär Michael och hans familj. Av någon anledning känner jag inte ett skvatt för denne Michael. Det kan mycket väl kan bero på att han spelar roller super-stiff och helt utan en gnutta charm. Jag hoppas till slut att någon ska ta kål på den sure och otacksamme jäveln. Men ack icke, såklart att han klarar sig. Liam Neesons gamle man dör dock. Alltid något. På tal om döden... Ed Harris såg utmärglad och sjuk ut.

Vincent D'Onofrio som den ärrade polisen Detective John Harding var filmens enda ljusglimt.

Till sist undrar jag bara var den albanska maffian tog vägen?

Jag ger Run all night två berusade jultomtar av fem. Med nöd och näppe.

Betyg: 2/5

Crimson Peak (2015)

Här har vi en klassisk viktoriansk spökhistoria. Vi får följa Edith som blir insugen i syskonen Sharpes illsinniga väv av smicker, löften om kärlek och svek a la kniv i ryggen eller i kinden. Vi i publiken ska känna Ediths känslor och vi ska skrämmas av alla spöken som hemsöker henne. Allt ackompanjerat av Guillermo del Toros fantasifulla miljöer och färgsprakande kompositioner. Men vem vet, spökena kan ju vara onda. Eller snälla. Vad vill de egentligen?

Jag hade väntat mig en mer ryslig film. Nu var den nästan barntillåten. Ett bra tag. Där mot slutet slafsades det på en hel del. Det är uschligt när de drar vassa eggen över fingrar om och om igen. För att inte tala om kniven in i kinden. Ajjj.

Nu får vi faktiskt stanna upp och fråga oss om Pans labyrinth var undantaget. Har del Toro gjort någon mer film som verkligen är exceptionell? Jag tror inte det. Och Crimson Peak gjorde inte saken bättre. Jag var faktiskt rejält uttråkad under större delen av filmen.

Historien var enkel, men han berättar den lite grumligt. Det känns som att del Toro inte riktigt hade bestämt sig för om det skulle vara en riktig skräckis, en bitterljuv kärlekshistoria eller en fantasieggande saga i 1800-talsmiljö. Utseendemässigt spände han såklart bågen men jag måste ge honom ett "jaha" även för den delen. Crimson Peak var ganska snygg men långt från så snygg som filmer som The Fall eller asiatiska Hero för att ta några exempel.

Filmens behållning var varken Mia Wasikowska eller Tom Hiddelston utan den rödhåriga! Japp, Jessica Chastain som verkar vara med i var och varannan storfilm nu för tiden. Hon är för djäklans bra ändå! Gillar henne.

Nej, jag var inte nöjd. Det går inte att ge denna film en solid rekommendation. Ta istället och plocka upp Tim Burtons Sleep hollow som är en klart mycket mer underhållande skröna i samma genre.

Jag ger Crimson Peak två röriga genremixar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Vill du läsa mer? Skrev mina vänner i salongen av rädsla tro?
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord

Top 10 TV-series of all time - part 2

Oj då, detta var betydligt svårare än vad jag trott. Tack till alla som kommenterade det första inlägget. Flera bra serier togs upp där.

Ok, jag hade alltså tjugo serier kvar från igår, det bidde inga wild cards:

24
Angel
Buffy the Vampire Slayer
Californication
Dag
Dexter
Firefly
Frasier
Friday Night Lights
Game of Thrones
Homeland
House of Cards
Jesse Stone
Miami Vice
Seinfeld
Sherlock
The West Wing
True Detective
Twin Peaks
Veronica Mars


Om gallringen från 29 till 20 var tuff var det inget mot att komma ner till tio. Jag börjar med de mest givna som inte platsar på listan på grund av ojämnhet:

True Detective - Första säsongen var ju otroligt bra, helt klart 5/5. Den var som en suverän film om åtta timmar uppdelade på åtta kapitel Ofantligt bra och självklart en av de allra bästa tv-seriesäsongerna genom tiderna. Varför är den då inte med på topplistan? Jo, den föll brinnande ner till oss dödliga med en mycket svagare andra säsong. Nya karaktärer och skådespelare funkade kanske bättre på pappret än i verkligheten? Eller så var det helt enkelt så att seriens skapare inte lyckades återskapa magin från ettan.

House of cards - Ännu en serie där första säsongen var lysande, briljant, 5/5. Men när Zoe Barnes lämnade serien tappade den nästan allt. Tyvärr.

Homeland - Tredje serien som har en sensationellt bra första säsong. S1 av Homeland är som en "companion piece" till en av de senaste årens bästa filmer "Zero dark thirty". Tyvärr har denna serie också tappat en hel del även om förra årets fjärde säsong var något av ett lyft igen.



Sen kommer två gamla favoriter som inte klarar sig i den benhårda konkurrensen:

Miami Vice - Den var najs, men den får trots allt stå tillbaka för nyare alster. Sonny Crockett i sina pastellfärgade kavajer och skor utan strumpor kommer alltid vara där någonstans i arkivet i huvudet. Hoppas aldrig de minnena sugs bort av städpersonalen.

Twin Peaks - En av tv-seriehistoriens mest inflytelserika serier. Hade vi fått True detective utan Twin Peaks? Troligen inte. Men vid min återtitt nyligen tvingades jag konstatera att den inte håller fullt ut. Visst de första episoderna är underbara men sedan blir det för risigt ett tag där. Lite för många av seriens karaktärer är inte upp till par för mig. Tyvärr Coop, Audrey, Harry och Shelley, det räckte inte ända fram denna gång.


Ok, det gick ju bra. Nere i 15 nu. Jaha. Nu då? Fem kvar. Ahh, det börjar ta emot. Jag slänger in ett trumfkort och kör en "Adam Kempenaar", dvs sätter två serier på en och samma placering. Joss Whedon's serier Buffy och Angel ligger på samma plats i mitt huvud. Angel är en spin-off ur Buffy. Jag såg dem huller om buller, ungefär i samma ordning som de visades ursprungligen och de utspelas i samma universum och de korsbefruktar varandra en hel del. Angel har en vuxnare känsla, men serierna är ändå som två kapitel ur samma story. Japp så får det bli. Buffy / Angel blir en post i det fall de platsar på topplistan.



Ja. Då var det bara fyra kvar att klippa bort. Men nu börjar det kännas obehagligt.

Dag - Nästa serie som faller bort blir den finurliga lilla norska komediserien Dag. Snacka om mörker. Första säsongen är otroligt bra. De efterföljande är snäppet lägre men också bra. Atle Antonsen är briljant och vår Tuva Novotny är underbar som Eva.

Jesse Stone - Nej, det gick inte att få med Jesse Stone till de tio hur mysig och bra den serien än är. Åtta långfilmsavsnitt som alla är top notch. Fantastiska miljöer, Tom Selleck, Tom Selleck och Robert Parkers klassiska dialog.


Ding dong. Nu hände något lustigt. Skulle kolla upp något om Jesse Stone och upptäckte då idag den 19:e oktober att en ny nionde Jesse Stone-film med Tom Selleck kom ut igår!! Och om jag förstår artikeln rätt kommer en tionde och sista film ut snart. Wow, vilken glädje och överraskning! Man får hoppas att de kommer ut på dvd som de övriga filmerna.




Ok, åter till ordningen. Två kvar och nu börjar det bli stört omöjligt. Nu handlar det verkligen om att döda sina darlings... Bara två till och sedan har vi rostern för topp 10 klar. You can do it! I can, I must. I will prevail.

24 - Detta är en serie vars första säsong var något unikt. En actionthrillerserie i realtid som utspelades under en 24-timmarsperiod. Jack Bauer var på grund av att hans familj blev kidnappad tvingad till desperata åtgärder och det kändes verkligen som att han aldrig hade någon valmöjlighet till nästa handling i varje enskilt ögonblick. Ett furiöst tempo och otroligt hög nivå på produktionen. Efterföljande säsonger kom givetvis inte upp i nivå med den första men detta var en serie som jag alltid återkommit till nya säsonger med stor glädje. Jag brukade binge watch:a serien om våren.

Game of Thrones - Jag höll en plats för GoT in i det sista. Serien är de senaste årens popkulturella sensation. Den "välter" internet om och om igen. Tyvärr känns den lite för ojämn för att slå sig in på listan. Om de återstående säsongerna kommer upp i nivå med säsong 2 och 4 kommer den såklart ta sig in, men formkurvan var något dalande i senaste säsongen. Jag kommer dock aldrig glömma S03E04... "Dracarys"... Klicka bilden vetja! Varför får jag rysningar varje gång! LOL.

OK då var det dags. Fripps filmrevyer presenterar...

Top 10 TV-series all time (by Henke)

10. Veronica Mars (UPN) - en förtjusande serie som höll extrem hög kvalitet i alla tre säsongerna. Dialogen och karaktärerna är suveräna. Serien hade kanske aldrig blivit till om det inte var för...






9. Buffy the Vampire Slayer / Angel (The WB) - Joss Whedons två första serier innehåller alla hans adelsmärken; bra karaktärer, en stor cast som bildar en stark grupp med familjekänsla, en otroligt fyndig, vass och kvick dialog och långa story arcs som sträcker sig över flera säsonger. Avsnitten kör lite "montser of the week" men det gör mig inget då det är känslan i serierna och den övergripande historien som är guldet i serierna.






8. Dexter (Showtime) - Michael C Halls är fantastisk i sitt porträtt av den asociala massmördaren som lever efter en hederskodex. Jag hade Dexter i mitt huvud under många år. Få serier har följt mig på detta sätt, som om den vore en bokserie nästan.






7. Californication (Showtime) - David Duchovny som helt hejdlös författare på glid från sitt liv i Los Angeles dallrande värmebölja. Showen är snuskig, underbart uppkäftig och helt orädd. Hank, Karen, Becca, Charlie Runkle och Marcy, snart har jag er på blu ray!






6. Seinfeld (NBC) - Komediernas komedi. Smart igenkänningshumor och en massa referenser till allt vi känner och älskar. Underbar kvartett plus alla dessa härliga bifigurer! Man hands! Min favorit är Elaine.







5. Frasier (NBC) - Jag kunde i princip inte skilja på Seinfeld och Frasier. Kunde Seinfeld kommit femma och Frasier sexa? Javisst, det var en coin toss. Frasier har kanske en lite mer sofistikerad humor och den har helt klart en mer akademisk aura. Karaktärerna är nästan lika starka serierna emellan men Frasier har starkare relationer. Var det kanske Niles som gjorde att jag valde Frasier över Seinfeld? Nej, det måste varit Maris!
Jag kommer se om både Seinfeld och Frasier och därefter avgöra vilken av dem som är starkast!






4. Sherlock (BBC) - Bara nio avsnitt? Javisst men långfilmslånga avsnitt. Benedict Cumberbatch är såklart otrolig i rollen som Sherlock, men min favorit är ändock Martin Freeman som Dr John Watson. Manuskripten är fantastiska. Den kärleksfulla uppdateringen av originalmaterialet är exceptionell.







3. Friday Night Lights (NBC/The 101) - När jag sett klart första säsongen av FNL var jag helt paff. Jag kommer fortfarande ihåg att jag tänkte att det går inte att göra en serie bättre än detta... Jag var förstås helt uppfylld av den så märkliga sagan om en liten stad i västra Texas. En serie som överraskade mig i nästan varje ny scen. Showen tog aldrig de vägval som jag trodde den skulle. Vilken resa. Andra säsongen blev tyvärr avbruten på grund av författarstrejken i Hollywood 2007. Sedan blev den nedlagd bara för att bli återuppväckt igen av NBC och partnern The 101 Network. Totalt blev det fem säsonger av fantastisk story telling.

2. The West Wing (NBC) - Sju säsonger. Josh Lyman rules. Mycket bra serie. Dialogen från Aaron Sorkin. Hela den underbara casten. Mumma. Jag har skrivit om alla sju säsongerna på bloggen. Låter er läsa vidare där. 

1. Firefly (FOX) - Western in space. Joss Whedons kärleksprojekt där han fick till det på ett enastående sätt. Medproducenten Tim Minear ska ha en stor eloge också. Största styrkan med Firefly är att de satt castingen så osannolikt bra. Alla nio huvudkaraktärerna spelas av skådespelare som verkar vara födda att spela sina karaktärer i Firefly. Skådisarna umgicks som vänner och hänger fortfarande med varandra. Under inspelningen användes Serenity inte bara som inspelningsplats. Skådespelarna stannade kvar i skeppet då de hade paus då de kände sig så hemma där. Allt detta kommer fram tydlig i rutan. Ett unikum.
Serien går att se om ett otal antal gånger. Jag vet. Den är som bäst vid femte omtitten ungefär. Varje avsnitt är fyllt med detaljer, lustig dialog, hänvisningar framåt och bakåt i serien och Joss patenterade stora hjärta. Nya saker kommer fram vid varje ny tittning. Serien är som en lök. FOX stängde ner den bästa serien som flugit genom luften efter en halv säsong (14 episoder finns plus en långfilm).
Damn you FOX for cancelling Firefly!

Top 10 TV-series of all time

Jag har tidigare bloggat om tv-seriefavoriter men aldrig en "ren" topplista. Här kommer nu min lista. Som den är just nu i alla fall. Jubel.

Detta är svårt mina vänner. Hur bedöma tv-serierna mot varandra? Drama mot action, komedi mot fantasy, gamla nostalgipärlor mot nya fortfarande pågående serier. Ja, detta uppdrag är stört omöjligt. Hur bedöma nostalgifaktorn till exempel? En annan faktor är hur bra har serien varit över alla dess säsonger? Det skulle antagligen vara enklare att ranka de tio bästa tv-seriesäsongerna. Flera serier på min första lista av nominerade serier har tex haft en otroligt bra säsong, ofta första, för att sedan falla tillbaka betänkligt.

Hur har jag då tänkt här? Jo, jag vill lista mina favoriter såklart, och då menar jag de serier som jag verkligen känt för och velat stå upp för. Serier som har the Henke factor.

Jag kommer lista alla mina nominerade och sedan skala ner gruppen i två omgångar tills det återstår de tio allra bästa.

Nominerade (29 st)

24 (2001-2014)

Jack Bauer och hans CTU jagar och dödar terrorister.

Angel (1999-2004)

Joss Whedons Angel är spin-off:en från hans genombrottsserie Buffy the Vampire Slayer. Serierna utspelas i samma universum och en hel del cross-over sker då serierna överlappade varandra under flera år.

Boston Legal (2004-2008)

Drama med stor portion humoristisk ton med en suverän James Spader.

Buffy the Vampire Slayer (1997-2003)

Joss Whedon's klasiska popkulturella fenomen. Sarah Michelle Geller som den unga pålstötaren.

Californication (2007-2014)

Hank Moody sexar, drogar och rock'n'rollar. David Duchovny spelar rollen som är som skriven för honom.

Castle (2009-pågående)

Nathan Fillions som charmige författaren Richard Castle som hänger med NYC-polisen Kate Beckett.

Community (2009-2015?)

Dan Harmons underbara komediserie med popkulturella referenser galore.

Curb your enthusiasm (1999-?)

Komedi om och med en besvärlig Larry David.

Dag (2010-pågående)

Norsk svart komedi om en deprimerad parterapeut som tycker att människor ska leva ensamma.

Dexter (2006-2013)

Michael C Hall i sin livs roll som seriemördaren Dexter som arbetar som splatterexpert vid Miami Metro Police.

Ed (2000-2004)

Underbar liten mysig dramakomedi om advokaten Ed som flyttar hem till barndomsstaden på landet. Thomas Cavanaugh och Julie Bowen i huvudrollerna.

Firefly (2002)

Joss Whedons kortlivade sci-fi-western.

Frasier (1993-2004)

Komedi om radiopsykologen Frasier i Seattle. Spin-off från Cheers.

Friday Night lights (2006-2011)

Dramaserie om människorna i och runt Dillion Panthers i staden Dillion, Texas.

Game of thrones (2011-pågår)

Fantasyepos från Westeros.

Homeland (2011-pågående)

Thriller om CIA-agenten Carrie Mathison.

House of cards (2013-pågående)

Dramaserie om hur politikerparet Francis och Claire Underwood rullar upp Washington.

Jesse Stone (2005-2012?)

Tom Selleck som den luttrade polisen Jesse Stone i Paradise, MA uppe i nordöstra USA. Robert B. Parkers klassiska dialog.

Macahans a.k.a. How the west was won (1976-1979)

Westernklassikern.

M.A.S.H. (1972-1983)

Hawkeye och Hunnicut. Komedi om ett fälsjukhus under Koreakriget. Kultklassiker.

Miami Vice (1984-1989)

Michael Manns suggestiva polisserie med Don Johnson som Sonny Crockett.

Scrubs (2001-2010)

Bill Lawrence's komediserie i sjukhusmiljö med Zach Braff och Sarah Chalke.

Seinfeld (1989-1998)

En show om en massa kul saker.

Sherlock (2010-pågående)

Neo-modern tagning på den klassiska detektiven med The Batch och Martin Freeman i huvudrollerna.

Spin City (1996-2002)

Michael J Fox's suveräna komediserie om Mike Flaherty, vice borgmästare i New York City. Skapad av Bill Lawrence.

The West Wing (1999-2006)

Pratigt drama om presidenten och folket i hans stab i världens kändaste vita hus.

True detective (2014-2015?)

Polisthriller i varma miljöer.

Twin Peaks (1990-1991)

David Lynch's banbrytande polisthriller.

Veronica Mars (2004-2007)

Dramakomedi om ung privatdetektiv med Kristen Bell i titelrollen.


*+*+*+*


OK, då har vi 29 nominerade serier. Nu gäller det att börja skala ner listan. Jag kommer titta på nostalgifaktorn, på seriernas högstanivåer, på om de lyckats hålla hög nivå under flera år samt fråga magen "är detta en serie som platsar i toppen på listan?". Många punkter att analysera, för och nackdelar ställs mot varandra, men till slut kommer jag ändå gå på magkänslan. Och detta kommer spegla min personliga smak. Min lista!

OK, vilka serier tar jag bort redan här i första gallringen?


Boston Legal - Den är charmig, pratig och väldigt rolig. Underhållande men ganska lättviktig. James Spader och William Shatner har en bra kemi.

Castle - Otroligt mysig serie. Kanske en av de mysigaste tidsfördriven på listan, men den har aldrig nått de högsta höjderna.

Community - Fantastisk kul i de inledande säsongerna. En orgie i popkulturella referenser och en skön cast, men saknar den riktiga toppen (har inte sett de sista säsongerna än...)

Curb your enthusiasm - Omväxlande pinsam och hysteriskt rolig. Seinfeld-skaparen är ett komiskt geni. Ingen av säsongerna jag sett har fått högsta poäng men jag har några säsonger kvar att se.

Ed - Ännu en ofantligt charmig serie. Livet i en amerikansk småstad har kanske aldrig målats som här. En serie som slår Gilmore Girls på fingrarna alla dagar i veckan. Personkemin mellan Cavanaugh och Bowen är blixtrande. Serien dog när det till slut fick varandra (som romantiska komediserier ofta gör)

Macahans - Med bland de nominerade för att det var den bästa serien när jag var ung. Höga poäng på nostalgifaktorn men den håller nog inte idag.

M.A.S.H. - Alla komediseriers moder? Galleriet av karaktärer är top notch med Alan Alda's Hawkeye i spetsen. Underskattad trots att den är en klassiker. Den är jämnbra på hög nivå men inte uppe i toppen.

Scrubs - Den var så fräsch och kul när den kom. Tyckte de filmade den innovativt. Underbar humor.

Spin City - Ytterligare en underbar serie från Bill Lawrence. Än en gång görs serien av karaktärerna och skådisarna. Michael J Fox, du är underbar.

*+*+*


Nio serier fick stryka på foten. Därmed är listan nere i 20 serier. Oj, nä nu orkar jag inte skriva något mer ikväll. Ni får vänta tills imorgon då jag postar nästa gallring samt publicerar topplistan. Tills dess får du fundera på vilka tio av dessa 20 jag kommer ta med till den slutgiltiga listan... Och vilka serier tror du tar topp 3? Eller du, har jag kanske helt glömt någon serie som jag älskar? Påminn mig och hojta till i kommentarerna så kanske den slinker in på ett wild card i så fall!

24
Angel
Buffy the Vampire Slayer
Californication
Dag
Dexter
Firefly
Frasier
Friday Night Lights
Game of Thrones
Homeland
House of Cards
Jesse Stone
Miami Vice
Seinfeld
Sherlock
The West Wing
True Detective
Twin Peaks
Veronica Mars