Alien: Romulus (2024)

Nytt fräscht blod! Men också det vanliga med förvirringen, vridande av händer och skrikande i korridorer...

Precis som Prey revitaliserade Predator-serien är Alien: Romulus ett nytt spännande kapitel i Alien-franschisen. Det finns mycket att gilla med denna film, och denna installation är ett stort steg upp från Prometheus och Covenant, men den är likväl långt ifrån de två "stora" i serien.

Jag gillar världsbygget. Det känns som en verklig värld som är smutsig och ångestframkallande, och allt är mycket smart gjort med mer praktiska effekter än cgi. Miljöerna och feelingen i filmen påminner mig om ikoniska filmer som Alien och Blade runner men också till exempel första säsongen av tv-serien The Expanse. Romulus är också riktigt snyggt filmad i all sin grit och smuts.

Sen gillar jag att man valt att föryngra huvudpersonerna, precis som Dan Trachtenberg gjorde med Prey. Här har vi en liten grupp med unga slavar från en av Weylon-Yukanis kolonier ute i rymden. Det är uppfriskande att slippa "experterna" från Prometheus och "kolonisatörerna" från Covenant. Denna grupp påminner mer om gruppen från Nostromo.

Filmen är producerad av Ridley Scott men regisserad av Fede Álvarez som tidigare är känd som skräckregissör. Jag gillar att Romulus är lite mer gory än Scotts två senaste alster i serien. Gillade speciellt scenen mellan Bjorn och alien i sin puppa där den höll på att växa till sig. Det var coolt hur alien dödade Bjorn med att bara blöda på honom. Effektivt!

Filmen är dock inte utan svagheter. Även om filmen är bra som en actionfilm är den inte speciellt effektiv som skräckis. Jag saknar uppbyggnad av spänning. Det är som att de har tryckt in för mycket action och handling istället för att bygga spänningen mer från grunden. Det är mer skrämmande att inte se monstret! "Mostly".

En annan svaghet är att filmen är rörig då det gäller var de olika karaktärerna befanner sig i relation till de andra. Var på rymdstationen är de? Spänningen förtas när man inte riktigt förstår var människorna befinner sig respektive monstret. Om man jämför med de tidigare Alien-filmerna, och Prey också för den delen, blir det uppenbart att denna film inte riktigt lyckas.

Till sist är jag inget stort fan av  den nya "the newborn". Konceptet fungerade inte i Alien: Resurrection och det fungerade inte här heller. Tyvärr tror jag att den svarta sörjan med farliga dna från Prometheus återanvändes här. Jag hade verkligen hoppas på att allt om Davids skapandeprocess av aliens skulle ha ignorerats och glömts av nu när serien startas om. Om det nu är det de gjorde med denna film. Någon som vet?

Annars gillade jag skådespelarna... Cailee Spaeny som lill-Ripley var bra, jag gillade henne mer här än i Civil War i alla fall. Min favorit var dock helt klart David Johnsson som androiden Andy (modell ND). Han klarade utmaningen att spela två olika karaktärer mycket bra. Storyn om Andy var en av filmens bästa delar tyckte jag. Sen kan jag tycka att filmen var lite simpel med introduktionen av hjältinnan i första scenen. Det hade varit coolt om de dolt vem som är filmens huvudperson lite längre i filmen. Jämför med Alien...

Hur var det då med alien-innehållet? Jag gillade det mesta, det var endast "the newborn" som jag direkt ogillade. Aliens som ett myrsamhälle var dock inte med i spel såvitt jag uppfattade det. Det vore trevligt om de återkommer till den idén någon gång.

Jag gillade Alien:Romulus och jag tror den har potential att växa vid en omtitt, till stor skillnad hur det var med Prometheus och Covenant. Men den var inte fullt så skrämmande eller engagerande som jag hoppats.

Betyg: 3/5 

Blinkning till Alien3

The Counselor (2013)

The Counselor har mycket som talar för att den skulle kunna vara bra. Cormac MCCarthy har skrivit manus och självaste Ridley Scott regisserar. Till detta har vi en drös av kända och mycket dugliga skådespelare som Michael Fassbender, Penelope Cruz, Cameron Diaz, Javier Bardem och Bra Pitt. Detta måste ju vara bra!

Men nej, det var mest frustrerande att titta på och försöka förstå filmen. Den är klippt på ett uselt eller om det är konstnärligt mycket besynnerligt sätt, ett sätt som i alla får mig att inte hänga med alls. Som jag kommenterade i Shinypodden när jag och Carl snackade om filmen är det viktigt de håller ordning på vad som sker och när det sker. Just som att i en actionscen är koreografin viktig, är det samma sak med en thriller men då är det tidslinje, location och aktörernas inbördes relationer som måste maka sense.

För mig känns det som att denna film är två olika idéer som samsas inom samma film. Hmmm... Upplagt för att bli rörigt, minst sagt.

Ridley Scott, Cameron Diaz, Javier Bardem (ibland) och Brad Pitt tänker sig en cool och kittlande heistfilm där man ska förtjusas över vem som lurar vem. Samtidigt spelar Michael Fassbender, Penelope Cruz och Javier Bardem (ibland) i en våldsam historia som det dryper Cormac McCarthy om. Det är deprimerande, otroligt våldsamt och fruktansvärt mörkt. Olidligt på många sätt. 

Dessa två känslolägen skär sig ganska rejält. Postern (och trailern för den delen) verkar fokusera på den coola heisten. Den andra storyn är som tagen från de bortklippta resterna efter Villeneuves Sicario. De delar som till och med var för starka för den filmen...

Det är svårt att uttala sig om skådespelarnas insatser då regin och produktionen är "all over the place". Men jag tyckte nog att Cameron Diaz som geopardkvinnan var mest intressant på många sätt.

Uppenbarligen har filmen vissa kvaliteter. Carl har sina favoritscener och gästbloggare Niklas gillade filmen en hel del enligt utsago. Tyvärr var jag inte speciellt förtjust direkt efter titten. Den är så hemsk att det nästan inte gick att kasta av sig känslan av filmen efter den tagit slut. Alltid något antar jag.

Tänkte först en tvåa men filmen har något... Galleriet av karaktärer är minst sagt minnesvärt... Det är kanske det Carl pratade om... Oklart.

Betyg: 3/5 

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

The Last Duel (2021)

Förra veckan nämnde jag något om dödsångest i min revy av Joachim Triers Verdens verste menneske. Detta återkommer i dagens text. Slutsekvensen i The last duel gav mig något av den starkast känslan av dödsångest jag känt på länge. Denna gång var det inte så mycket för min egen del utan för personer i filmen. Det om något är ett bra tecken på att jag var helt och hållet indragen i filmens värld och att jag till fullo kände med vissa av karaktärerna.

Egentligen vill jag inte säga för mycket om handlingen då jag tror att spänningen runt handlingen är en viktig del i hur man upplever filmen, bra eller tråkig. Så därför kommer jag mest prata om filmen utifrån. Den är regisserad av mästaren Ridley Scott. Han har flera klassikers på sin resumé men under många år nu känns det som att han varierar mellan toppenfilmer och tråkiga "cash grabs". Det kan kanske vara så att han är beroende av ett bra projekt med ett bra manus helt enkelt. 

För denna film har Matt Damon och Ben Affleck slagit sig samman med Nicole Holofcener för att skriva manus som bygger på Eric Jagers historiska bok. Manus är en av filmens styrkor.

The last duel är titeln på filmen och också exakt vad den handlar om. Detta är en film som är baserad på en mycket väl dokumenterad duell i Paris den 29:e december 1386. Det var den sista av staten (kungen) officiellt erkända duellen som avgjorde ett rättsfall, en så kallad "trial by combat". Vad det nu kallas på svenska egentligen? Något om tvekamp eller envig kanske?

Filmen är strukturerad likt Kurosawas Rashomon där samma skeende berättas ur de tre huvudpersonernas synvinkel en efter en; Jean de Carrouges (Matt Damon), Jacques de Gris (Adam Driver) och Marguerite de Carrouges (Jodie Comer). Jag tyckte att filmen var lite trög efter den spännande prologen, som fick sin förklaring i slutsekvensen, men allt eftersom historien utvecklades och jag insåg att vi hade med Rashomon-greppet att göra blev jag mer och mer engagerad. Alla skådepelare briljerar i sina roller. De tre huvudpersonerna imponerar och de har ett starkt stöd från Ben Affleck som spelar sin aristokrat på ett ypperligt sätt. Jodie Comer som Margueritte bär dock filmens hjärta och själ. Hon är alldeles förträfflig.

Superb film för att vara ett historiskt drama, världsklass på produktionsvärdet och överlag bra skådepelare. Så kommer vi då till slutet. Jag tror att om man är fullt investerad i karaktärerna när slutet och rättegången närmar sig kommer man gilla denna film. Jag tyckte i alla fall att slutet var horribelt spännande.  Vilken ångestkänsla! 

Quelle spectaculaire! Quelle magnifique! 

Betyg: 4/5

James Cameron's Story of Science Fiction - Season 1 (2018)

 

Detta är en trevliga genomgång av science fiction på film och tv-serier för oss som gillar genren. James Cameron intervjuar crème de la crème av regissörer och skådespelare från genren. Dessutom diskuterar filmkritikers och författare ämnet med en stor portion allvar. 

Säsongen är uppdelad på sex avsnitt som alla har varsitt tema; Aliens, Att utforska rymden, Monster, Mörk framtid, Intelligenta maskiner samt Tidsresor.

Jag fann avsnitten om den dystopiska framtiden och AI de mest intressanta. Det jag gillar mest vid sidan av alla tunga namn från genren, är alla exempel med klipp från filmer och serier som de pratar om. En genretäckande dokumentär som denna hade varit tråkig om vi bara fick se talking heads.

De mest kända regissörer som intervjuas är Steven Spielberg, Ridley Scott, George Lucas, Christopher Nolan, Luc Besson och Paul Veerhoeven. Bland skådespelarna ser vi namn som Arnold Schwarzenegger, Sigourney Weaver, Keanu Reeves, Michael Biehn, Milla Jovovich, Christopher Lloyd, Jeff Goldblum och många fler. Bland övriga ser vi författarna Max Brooks och Andy Weir, producenterna Jane Espensen, Jonathan Nolan och Lisa Joy, samt kritikern Matt Singer.

Helt klart en trivsam liten serie att kolla in om man gillar sci-fi. Ligger på SVT Play under namnet "Mästarna av Sicence Fiction" fram till och med den 4:e januari 2021.

Betyg: 3/5

52 Directors - Ridley Scott

Första regissören ut i nya bloggprojektet är Ridley Scott. Brittisk regissör och producent född 1937.

Mr. Scott har regisserat 25 långfilmer varav jag sett 15 plus två som jag sett delar av när de gått på tv'n (Hannibal och Kingdom of Heaven). Det känns som att hans bästa filmer kom under första delen av hans karriär. På senare år har hans filmer haft växlande kvalitet, lite av "varannan upp, varannan ner", och jag har hoppat över många av de som inte känts så intressanta.

Hans två senare filmen i Alien-sagan har båda varit visuellt utsökta, speciellt Prometheus, men båda har också varit uppslitande ologiska med genomgående "korkade" karaktärer, speciellt Alien: Covenant. Jag tycker att han likt George Lucas har gått in och fipplat med något som inte behöver fipplas med. Han förtar bara mystiken runt "aliens" som varelse med sina senare alster. Gärna mer "alien"-filmer, men inte en så urbota korkad "origins story" som vi fick i Alien: Covenant...

Jag fann sju filmer på kortlistan till min topp 5. Gladiator var otroligt mäktig när jag såg den på bio, men det känns som att den inte har åldrats väl. Black rain tyckte jag var riktigt bra när jag såg den i slutet av åttiotalet men jag har inte sett om den och vet inte hur den står sig idag. Det fick bli de två filmerna som hamnade utanför listan. Without further ado...

Ridley Scott Topp 5

5. Thelma & Louise (1991)

En ikonisk film med en massa bra skådespelare, en dynamisk duo i huvudrollerna och ett fantastiskt slut. En kultfilm och klassiker i ett. Dags för en omtitt!

4. The Martian (2015)

Detta är en häftig film som bygger på en häftig bok. Extra kul att den handlar om en rymdresa som inte hänt än, men som kommer hända snart. En bok och film som var på "allas" läppar ett tag. Filmen har en stark plats i modern popkultur.

3. Black Hawk down (2001)

Alla krigsfilmers moder. Den bästa krigsfilmen alla kategorier. I alla fall enligt min bedömning och den har en trygg plats på min topp 100. Mycket trogen en fantastisk bok skriven av journalisten Mark Bowden. En bok som jag älskar då den förefaller att mycket noggrant beskriva vad som faktiskt hände 3-4 oktober 1993 i Mogadishu. Grym händelse, grym bok, grym film.

2. Blade runner (1982)

"I've seen things you people wouldn't believe. Attack ships on fire off the shoulder of Orion. I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhäuser Gate. All those moments will be lost in time, like tears in rain. Time to die."

1. Alien (1979)

Ja men, va fan. Visst är Blade runner fantastisk, men om jag nu har Alien som nummer ett på min topp 100 måste jag väl för tusan ha den som nummer ett på min topp 5 över Ridley Scotts bästa filmer också? Högst oklart!

Filmer jag sett av Ridley Scott:

1. The duellists (1977)
2. Alien (1979)
3. Blade runner (1982)
4. Someone to watch over me (1987) - har mycket diffusa minnen från denna film
5. Black rain (1989)
6. Thelma & Louise (191)
7. G. I. Jane (1997) - underskattad?
8. Gladiator (2000)
9. Black hawk down (2001)
10. American gangster (2007) - Ridleys sämsta film
11. Body of lies (2008)
12. Robin Hood (2010) - en annan snooze fest från Ridley
13. Prometheus (2013)
14. The Martian (2015)
15. Alien: Covenant (2017)

Film jag kan vara sugen på att se: Legend (1985)
Filmer jag är mest sugen på att se om: Black rain, Thelma & Louise, G. I. Jane


Hoppa nu in och läs vad Mr. Christian tycker om Mr. Ridley Scott.

Blade Runner (1982)

35 år efter originalfilmen kommer nu uppföljaren till Blade runner och som uppladdning valde jag att se om den ursprungliga bioversionen, och då den något längre europeiska versionen av de två till och med. Dessutom har jag ju inte skrivit om denna film på bloggen så nu var det verkligen dags.

Fanns det ens någon chans att filmen skulle kunna leva upp till den bild jag hade av filmen i huvudet? Minnena som har utvecklats till legend om en film som alltid sedan jag såg den legat långt upp i listan av mina absoluta favoriter. Filmen intog till och med en fantastisk sjunde plats när jag häromåret gjorde ett fåfänga försök att ranka mina topp 100 favoritfilmer.



Well, filmen kommer bra nära! Damn, den håller. Lättnaden! Visst, denna gamla barndomsfavorit kommer aldrig återigen ses med ögon som aldrig sett något liknande, kommer aldrig mer öppna dörrar som ett ungt och formbart sinne inte ens visste fanns. Min kärlek för sci-fi och de komplexa frågor som kan behandlas i dess kontext brinner än idag. Jag älskade förra årets Morgan mer än de flesta. Åter igen frågan om vad som definierar en människa i tider av AI, robotar, genetik och en skenande teknisk utveckling. Kan det verkligen vara ok att döda en skapad varelse som har självmedvetande? Denna fråga ställdes redan av Ridley Scott i Blade runner. I dess originalformat är det en neo-noir om en polis som jagar några högst självmedvetna replikanter och kallblodigt mördar dem. Deras drömmar, deras dödsångest, deras ambitioner och förhoppningar sköljs bort som tårar i regnet. Jag finner filmens briljant och mycket av det ligger i att filmen är så otydlig och öppen om vem som är vad. ÄR Deckard en replikant. (såklart han är)

Jag råkade se på twitter några kommentarer om den gamla filmen. Långsam och tråkig? Vad? Jag såg filmen igår kväll och jag kan meddela att det är den inte alls. Att bara kalla den tråkig utan att precisera vad man menar med det är meningslöst, men förväntat i denna era av Trump och 140 tecken långa analyser. En långsam och tråkig film är kanske en film med scener som inte ger något till handling, stämning eller kontext. Men när Lynch kan få oss att stirra på en tom glasbur och tycka att det är svinspännande vet man att denna fråga är komplex.

Blade runner är tajt. Varje scen behövs och leder in i nästa. Helt rak tidlinje, helt enkelt en polisutredning. Jag finner filmen lika enkel som tex Alien. Många av de bästa filmerna har enkla handlingar, men det gör dem icke automatiskt simpla och sannerligen inte tråkiga. Den otroligt stämningsfyllda miljön, ett framtida Los Angeles i ständigt regn. Tusan vad effektivt. Väldigt lite av nutidens hemska cgi utan allt känns som att det på riktigt. Till det musiken som med rätta är ikonisk. Det går rysningar längs armarna på mig när filmens musikaliska teman spelas upp. Sen har jag inga som helst problem med voice over'n. Jag gillar den och finner film noir-känslan bara addera till historien. Åter till huruvida den är tråkig. Nej jag tycker inte det i alla fall. Vilken scen skulle det vara i så fall? Jag såg filmen med andan i halsen åter igen. Detta trots att jag sett filmen så många gånger förr. Visst den har inte speciellt mycket action men det är heller inte en sådan film.



Det andra jag såg på twitter var att relationen mellan Deckard och Rachel är träig. Jo, det får vara upp till var och en att tycka, men jag undrar om vederbörande ens funderat något på filmen alls. Först några tankar om alla övriga karaktärer. De är starka egensinniga karaktärer som etsat sig fast i mitt minne. Hur många filmer har man inte sett där man helt glömt karaktärer bara några dagar senare? Rutger Hauer som Roy är fantastisk, men jag kan lika lätt när som helst se Pris, J.F. Sebastian, Leon, Gaff och Tyrell i mitt huvud. De spelas med små medel men det finns ack så mycket "karaktär" i dem som om det vore i koncentrerad format. Pris pendling mellan kompisen, förförerskan och den helt känslokalla överlevaren, den enigmatiske Gaff, Leons desperata fråga om hur länge han har kvar att leva, J. F. Sebastian med alla sina "kompisar". Tyrell...? Tyrell, kanske inte så mycket, förutom att hans glasögon är oförglömliga.



Men Deckard och Rachel då? Ja, vad är problemet? Rachel är några år gammal med inplanterade minnen. Beter hon sig inte som era idéer om hur kärlek ska se ut? Att hon är stel är inte så konstigt med tanke på att hon just insett att hela hennes liv har slagits i spillror. Skillnaden mellan henne i första scenen och de i Deckards lägenhet funkar för mig i alla fall och jag känner för henne lika mycket som jag gör för Roy, Leon och Pris. Den fjärde, Zhora lärde jag aldrig att känna...

Harrison Ford är perfekt i rollen som Deckard. Han måste spela rollen på ett sätt så att det inte går att avgöra om han är en människa eller en replikant. Ford och Scott har sett till att denna film kan ses på många sätt vilket fansens långa efterföljande debatt om Deckard visar. Vi kan inte ha ett förhållande mellan Deckard och Rachel som taget ur valfritt romantisk drama om två förälskade människor, det går emot storyn. De är inte normala, deras kärlek är inte av den rosenröda sorten. Rachel är i chock och behöver en pelare att luta sig mot ett litet tag, och Deckard är en fuck up, vilsen i livet på randen till självfördärv och självförakt. Klart han tar emot Rachel med öppna armar och med henne en gnutta hopp om något bättre. ÄR Deckard en replikant? (såklart han är)



Ögat är som ett fönster in i själen och denna film har massor av ögon, massor av själ. Såklart måste jag också ge en shout out till Roys slutmonolog. Kanske filmhistoriens bästa monolog och dödsscen.

Filmens styrkor
Storyn
Stämningen, miljöerna, regnet, kläderna
Musiken
Nostalgin

Betyg: 5/5

Jojjenito har också skrivit om denna klassiker.

Alien: Covenant (2017)

Tredje gången gillt? Jag hade vissa förhoppningar om att Alien: Covenant kanske kunde bli filmen som ruskar liv i Alien-filmserien. Tredje gången gillt. Första gången var med de två "Alien vs Predator"-filmerna. Det var ett bra försök, speciellt den första är bra, men de fick inte riktigt liv i serien. Andra gången... För fem år sedan var seriens grundare Ridley Scott tillbaka med Prometheus, en prequel som inte var en prequel. Jag blev blown away av den på biovisningen trots dess stora mängd galenskap, ett uselt manus, trista karaktärer och avsaknaden av spänning. Men filmen var otroligt snygg och hade en egen stil. Med tiden har tyvärr det negativa tagit överhanden när jag tänker tillbaka på den. Jag har dock inte sett om den.

Tredje gången. Nu var jag hoppfull att Scott skulle ha klippt banden till den taffliga förfilmen och satsat på en film som passar in i den gamla Alien-serien. Tredje gången gillt?

Om du vill veta får du kika nedan, efter spoilervarningen!

Spoilervarning - nedan text innehåller svåra spoilers om filmen...



Först och främst måste direkt sägas att Scott uppenbarligen inte klippt banden till Prometheus. Detta är en renodla uppföljare. Jag hade ingen aning för jag hade lyckats med strategin att behålla mig ospoilad inför titten. Hade inte läst på om filmen, ej sett trailers, undvikit nyhetsflöde och poddar i ämnet.

Hur var då filmen? Jag blev inte alls blown away av denna film. Tyvärr. Den är inte lika snygg som Prometheus. De trista miljöerna är inte speciellt bra och dessutom tämligen dåligt underbyggda. Denna film var alltså svagare än sin föregångare då det gäller utseende och förmågan att skapa en egen känsla. Men handling och spänning då?

Alien: Covenant en bättre film då det gäller handling, karaktärer och dialog. Det är en bättre film helt enkelt, en film som kommer klara tidens tand bättre. Men den är långt från bra på riktigt. Den är ganska tråkig under långa perioder, speciellt i mitten, och dessutom är den aldrig riktigt spännande, varken som skräckis eller actionrulle. Jag blir inte totalt insugen i filmen en enda gång tror jag. Det är som att alla ingående element är ganska bra men inget sticker ut; utseende, actionscener, spänningsscener, karaktärer, dialog, handling... Och även om alla delar är ok blir det en blek film. Där har ni det, ett ganska klart fail i mina ögon.

Vem vet, den blir kanske bättre efter en omtitt. Vore intressant att se om Prometheus och denna "back to back" och jämföra dem.



Det filmen hade på sin sida var en intressant filosofisk vinkel. Smartingen Stephen Hawkings har om och om igen varnat för när AI blir självmedvetna. Han pratar om risken att de kan bli ett hot mot mänskligheten. I denna film är det AI'n David som blivit självmedveten och dessutom börjat hata sin skapare, Peter Weyland, och därmed alla människor. Hans största problem verkar vara att han är överlägsen människan men att han ändå är förbjuden att skapa något.

Han tar saken i egna händer och börjar arbetet med att skapa den perfekta organismen. Vilket är lite konstigt då den redan finns i Prometheus-filmen. En varelse som dödar allt "av kött". Filmen introducerar ett virus i vätskeform som kanske var med i Prometheus, vad vet jag? Med detta virus framavlar David alien-monster i olika format och storlek. Som jag förstod det har hans kreationer dödat allt liv på planeten. En avstickare... Hur kommer det sig att hans hår växer? Har artificiella personer växande hår i denna värld?

Trots David fysiska och mentala överlägsenhet verkar han nyfiken och undrande inför kärlek som koncept. Han hävdar att han älskade Dr Elizabeth Shaw men det visar sig senare i filmen vara en grov överdrift. Han kysser också Daniels på ett motbjudande och hotfullt sätt och frågar henne om det är så man kysses.



Jag undrar lite varför filmmakarna valde att inte förklara något om staden och folket som levt där tills David anlände. Det behövdes kanske inte, men viss bakgrund hade kanske varit intressant?

Sen undrar jag hur snacket mellan Ridley Scott och Katherine Waterston gick till. Sa Ridley att hon skulle få bli den nya Ripley? Sa han att hon kommer dödas redan mellan denna och nästa film? I slutscenen när Daniels inser att det var David och inte Walter måste hon förstått att hon kommer vara "befruktad" av ett monster nästa gång hon vaknar upp. Hon frågade David tidigare i filmen: "What did you do to her [DR Shaw)]? -"The same thing I'm going to do to you" var hans ungefärliga svar. Jag tippar på att han kommer fullborda det löftet.

Vad tycker ni om James Franco som Bransom? Tung insats? Illa kvickt fick Billy Crudups osäkre Oram befälet. Lustig detalj att han som troende verkade vara i minoritet och ansågs vidskeplig. Tänk om det vore framtiden vi går emot. Det vore underbart. I vilket fall så var han den som gav den ödesdigra ordern att landa på den potentiella paradisplaneten (!). Hans osäkerhet syntes tydligt och han fick ingen respekt från besättningen. Och just på grund av det valde han att ta det riskabla beslutet. Han satte i alla fall en bestående prägel på uppdraget. Och grundade för en filmisk uppföljare.

Var det någon som förstod vad som hände med Captain Bransons pod? Varför började den brinna? Kanske för att manus krävde att det skulle vara en svag kapten som leder besättningen.



Slutet var uppfriskande och överraskande men också deprimerande av flera skäl. Jag blev genuint tagen av att "den onde" vann. Man är så van med en Ripley som besegrar alla monster. Det var helt givet att det var David som äntrat skeppet och inte Walter, trots att Walter förkunnat att han hade en del "upgrades". Jag väntade på att Daniels skulle be att få se "Walters" vänstra hand/stump, men icke.

Nu kommer David ha full kontroll på de två överlevande i besättningen samt alla nybyggarna. Han kommer använda Daniels och Tennessee som inkubatorer för att bli av med dem, och sedan kommer han inledningsvis hjälpa nybyggarna för att sedan släppa lös viruset eller fullfjättrade aliens bland dem. Jag gillade inte den deprimerande tonen på slutet. Ibland är sådana slut vara välkomna men denna gång blev jag lite trött. Men framför allt tyckte jag att detta var för mycket en "set-up" för en uppföljare. Och hur kul är det?

Jag ger Alien: Covenant tre stugor vid sjön av fem möjliga.

Betyg: 3/5