Henke och Niklas är tillbaka med ett nytt musikår. Vilka är de bästa albumen som kom ut 1993?
Vi tar oss alltså 30 år tillbaka i tiden. Vad lyssnade vi på för musik på den tiden?
Detta är den första delen av två. I detta avsnitt snackar vi och lyssnar på korta snuttar från album på placeringarna 10-6 på våra listor.
Andra delen kommer ut snart!
Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.
Blev sugen på fler musketörfilmer efter den mycket trevliga franska filmen från i år, Les trois mousquetaires: D'Artagnan. Efter några false starts med äldre varianter fastnade jag på Paul W.S. Andersons The Three Musketeers från 2011.
Detta är långt från en seriös adaption av Alexandre Dumas bok som den franska filmen var. Istället är detta ett "over the top"-äventyr med en stor portion "glimten i ögat".
Våra hjältar får fajtas mot en elak Kardinal R, en lustfyllt slaktad Lord Buckingham, flera flygande skepp (!) och en ljuvligt ondskefull Milady.
Teamet har inte sparat på krutet, pun intended, och öser på med frejdiga fajter medelst väörja, musköter och kanoner. Filmen är en explosion av färger och glassig yta. Men också fylld av kända skådespelare där kanske Milla Jojovich som Milady, Christoph Waltz som Kardinal Richelieu, Mads Mikkelsen som Rochefort och inte minst Orlando Bloom som Lord Buckingham sticker ut.
Unge D'Artagnan spelas av pojkvaskern Logan Lerman, inte dåligt men lite för sött för mig. De tre spelas mycket dugligt av Matthew Macfadyen som en seriös och sorgsen Athos, Luke Evans som en smart Aramis och Ray Stevenson som en burdus Porthos. Alla tre var mycket bra castade och passade perfekt in i sina respektive roller.
Men favoriten var ändå Freddie Fox i rollen som den franske kungen Louis samt hans drottning Anne, spelad av Ted Lasso-veteranen Juno Temple. Jag som råkar gilla James Corden roades lätt av hans version av betjänten Planchet.
Man ser inte denna film för att få bästa möjliga adaption av Dumas bok, den tar sig allt för stora friheter med både tonalitet och utsvävningar i form av de horribla flygande skeppen. Man ser filmen för ett härligt äventyr där filmen själv har vett nog att inte ta sig själv på för stort allvar.
Betyg: 2+/5
Snackade film med Carl och han tipsade mig om denna nya franska adaption på Alexandre Dumas klassiska roman. Så snart jag blev varse om dess existens blev jag otroligt sugen på att se den. Detta är en historia som jag gärna ser om och om igen.
Det är extra kittlande att se filmen med franskt tal vilket ger filmen ett snäpp mer autencitet. Det är också ganska skönt att det mestadels är okända ansikten som syns på duken. De enda skådespelarna jag kände igen var Vincent Cassel som Athos och Eva Green som den lömska Milady de Winter. D'Artagnan spelas av Francois Civil medan Aramis och Portois spelas av Romain Duris och Pio Marmaï.
Självklart är detta i första hand en äventyrsfilm men det är ändå en fransk film så kärleksintriger får också en stor plats. Vi befinner oss i 1600-talets Frankrike med en liten utstickare till England. Det rids på hästar, det fäktas med värjor och skjuts med musköter.
Detta var en mycket duglig adaption. Jag kände mig omsluten av världen. Filmen skapar ett bra världsbygge som är lätt att träda in i. Samtidigt känner jag till historien ganska väl så inga större överraskningar där. Däremot tog filmen god tid på sig och det visade sig att regissören Martin Bourboulon gjort en Dune, dvs släppt del 1 som slutar mitt i handlingen. Jag ser fram emot del 2 av detta äventyr, precis som jag ser fram emot andra delen av Dune.
Betyg: 3/5
Echo in the canyon är en musikdokumentär av Jacob Dylan, han med den berömde fadern. Det började med musikprojektet med samma namn där Jacob gör duetter med en massa kända musiker på musik från slutet av sextiotalet med fokus på artisterna som bodde i Laurel Canyon utanför Los Angeles. På skivan spelar han med moderna artister som Regina Spector, Beck, Cat Power och Norah Jones men också med artister från dåtiden som Eric Clapton, Stephen Stills och Neil Young. Jacob släppte en cd och gav en konsert där duetterna framfördes.
Denna konsert plus intervjuer med kändisar från Laurel Canyon "scenen" formerades till filmen, musikdokumentären. Det är en bra blandning av liveframföranden från idag och intervjuer med de gamla dinosaurierna. Vi ser David Crosby, Stills, Clapton och Tom Petty samt medlemmar från The Beach Boys, The Byrds och The Mamas and the Papas med flera.
Jag gillade filmen mest för att jag är ett stort fan av musiken från denna era och speciellt Crosby, Stills, Nash & Young och alla deras inbördes konstellationer. Det var kul att se Jacob intervjua kändisarna och ibland få dem att öppna upp sig på det personliga planet.
Vi får se några snuttar av livekonserten och det var också ganska bra, även om jag inte är lika inne på några av de artisterna han spelar med där.
Överlag är dokumentären bra, men den bryter ingen ny mark med avseende på formatet, det blir trots allt ganska mycket "talking heads". Den passar nog mest de av oss som gillar musiken från eran den behandlar. Så för rätt åskådare tipp topp!
Betyg: 3/5
Mission Impossible-filmerna är de nya James Bond. Alla element som kännetecknar en Bondfilm finns här; Tom Cruise är en bona fide true movie star, casten är fylld av vackra människor som gör farliga saker, det är en skön blandning av humor och action i några av de vackraste och coolaste miljöerna som finns. Samma koncept och till stor del liknande resultat.
Denna film inleddes med en prolog som lite vagt satte upp sagans hot mot världen och alla i den. Det ska alltid vara ett hot mot världen, mänskligheten eller ett ännu större hot! Mera är bättre i dessa filmer.
Tyvärr förärades vi sedan av två scener med ren exposition. Man kan tycka att teamet bakom denna film borde känna till begreppet "show, don't tell". Men först fick vi en scen med en massa CIA-chefer som berättar för oss om hotet, kameran snurrar runt och de säger en rad var. Därefter gör Ethan och hans gäng samma sak, berättar vad hotet är. Suck. Man kan tycka att en film på drygt 160 minuter borde kunnat göra detta på ett mer filmiskt tillfredsställande sätt. Inte minst då detta endast är första delen. Det kommer en film till för att sagan ska hinna avslutas.
Hotet i detta fall är ett AI som blivit medvetet och som nu riskerar att kasta världen i kaos och som dessutom till alla pris vill hindra Ethan och hans gäng att ta död på den. Det sista där låter rimligt i alla fall, även om det första ännu inte har hänt i verkligheten... Väl?
Filmen är underhållande hela vägen igenom. Bra action som förväntat med Tom Cruise i spetsen. Han ska ju enligt legenden göra de flesta stuntsen själv. Den var också mycket rolig i partier, speciellt rörande en liten gul bild. Där var det som tydligast blinkningar till Roger Moores Bond.
Filmen är dock inte lika dramatiskt tung som tidigare instanser i franchisen. Jag tänker framför allt på den utsökta tredje filmen där vissa händelser kändes berörande på ett sätt som denna film inte kom i närheten av. Trots vissa scener i slutet av filmen...
Filmens klart mest lysande stjärna är enligt min ödmjuka synpunkt Hayley Atwell som Grace. Scenerna mellan henne och Tompa är filmens höjdpunkt. Det är som att hon vuxit upp från att vara lovande i MCU till att ha blivit en riktig filmstjärna. Hon fick kanske lite av Tompas stjärnglans?
Vår svenska Rebecca Ferguson är också med i rollen som Ilsa. Hon gjorde starkt intryck på mig framför allt i den filmen hon introducerades (Rogue Nation) men här kändes hon blek och snarast lite trött. Det var väl det karaktären var också så ingen skugga faller över henne.
I denna instans var både Simon Pegg och Ving Rhames väldigt nedtonade vilket var för väl. Istället stack Vanessa Kirby som The White Widow och Mantis-Pom som Paris ut. Kul med kvinnliga motståndare, knappast main villains men heller inte några bundsförvanter. På tal om main villain Gabriel så spelas han av Esai Morales som jag tror är en ny bekantskap för mig. Han var bra och hans energi påminde mig lite om Javier Bardems Silva i Skyfall.
Bästa actionscener? Haha, svårt att säga. De flyter alla in i varandra... Men scenerna med Grace, på flygplatsen i Abu Dhabi och i polisbyggnaden i Rom, samt scenerna på tåget var nog mina favoriter. Det kändes som att det fanns flera referenser till Bond-filmer bland tågscenerna, tänk From Russia With Love.
Bra första del, jag ser fram emot uppföljningen nästa sommar.
Betyg: 3/5
Idédrivna sci-fi-filmer är alltid intressant, storfilmer likväl som independent med låg budget. Upgrade är av den senare sorten. Den har uppskattats av flera filmexperter jag känner och jag tog mig an filmen med nyfikenhet och anspänning.
Filmen utspelas i en nära framtid där en galen uppfinnare leder ett av världens största bolag. Filmmakarnas har döpt honom till Elon, er… Eron var det visst. Han har en ”tech”, en ”widget” med namnet Stem som opereras in i nacken på en människa och därefter tar Stem över den olyckliges kropp. Något sådant, ungefär, typ.
Filmen är en samproduktion mellan USA och Australien. De två största rollerna spelas av amerikanerna Logan Marshall-Green och Betty Gabriel, den senare som vi såg i den där fantastiska scenen i Get Out där hon grät och skrattade i samma ögonblick. Resten av casten är australiensare och filmen är inspelad ”under there”.
Idén är lovande och actioninnehållet är ganska bra men filmen höjer sig aldrig över medelmåttan. Den lever i skuggan av banbrytande filmer som The Matrix, Dark City och Strange Days men den adderar egentligen inget nytt till genren. Jag hade kanske för höga förväntningar på den för jag fann mig uttråkad och besviken.
Filmen hade dock ett coolt slut som vagt påminde oss om slutet i Ex Machina. Maskinerna tar över! Kanske hade filmen varit mer intressant om den hade startat lite före den slutade?
Betyg: 2/5
Jag såg David O Russels mystery-comedy i våras innan jag fastställt min topplista över filmer från 2022. Det var ett bra tag sedan och nu när jag ska skriva min revy kommer jag nästan inte ihåg någonting. Filmen är regisserad av David O. Russell som är en gedigen men ospektakulär regissör. Han är inte en favorit.
Här har han dock lyckats anskaffa en stor mängd av dagens filmstjärnor och det var nog mycket därför jag valde att se filmen... Vem vill inte se en film med Margot Robbie, Anya Taylor-Joy och Taylor Swift i en och samma film?
Detta är absurt nog en BOATS, en film som bygger på verkliga händelser. 1933 avslöjades en konspiration där några rika företagspampar ville göra en statskupp och avsätta president Franklin D. Roosevelt och införa en fascistisk diktatur. Komplotten avslöjades när den pensionerade översten de tänkt sig sätta in som "puppet" informerade myndigheterna om deras otyg.
Här får vi följa trion Burt (Christian Bale), Valerie (Margot Robbie) och Harold (John David Washington) som nystar upp konspirationen och räddar dagen. Det är lite pusseldeckare, lite komedi och en del slapstick. Speciellt spännande är det inte, men det är lite småroligt här och där ändå.
Filmens största behållning var att se nya kända skådespelare i var och varannan liten roll; Anya Taylor-Joy, Chris Rock. Matthias Schoenaerts, Michael Shannon, Mike Myers, Taylor Swift, Timothy Olyphant, Zoe Saldana, Rami Malek och Robert De Niro är några av skådisarna som passerar revy.
Nja, jag hade som sagt glömt det mesta men såvitt jag kommer ihåg var det vagt underhållande för stunden men inte mer. Tyvärr är tråkmånsen Christian Bale med allt för mycket, han är som alltid usel. Tråkigt. En svag tvåa.
Betyg: 2/5
Söndagen kom och därmed den tredje och sista showen med Steve och hans band inom en månad för mig. Detta var också hans sista spelning på jubileumsturnén. Min kompis var tillbaka, han hade gått på 50-årskalas på lördagen. Prioriteringar!
Vi visste att vi skulle få höra hela Clutching denna kväll. Igen, samma som framfördes i Göteborg. Av de tidigare planerna att turnén skulle fira albumet Script For A Jester's Tear verkar inget återstå. Jag hade en liten, liten förhoppning att han ändå skulle spela om inte hela Script så åtminstone mer från den plattan under kvällen. Den önskan skulle icke bli hörsammad!
Trots att vi inte hängde på låset fanns det plats vid räcket precis bakom mixerbordet denna kväll också. Det verkade som att det var min egna lilla hemlis. Lite som med de bra raderna på biograf Skandia. De som vet vet...
Denna kväll var Klubben inte fylld till bristningsgränsen som under lördagen, vilket kanske var förståeligt. Vi hade de glada snubbarna från Finland som verkade partaja som om det inte fanns någon morgondag. De lugnade ner sig en bit in i showen så ingen fara skedd.
För att lämna plats åt fler Marillion-låtar nöjde Steve sig med två låtar från soloplattan The Ghosts Of Pripyat, inledningslåten Morpheus som jag nu hörde för tredje gången samt White Pass som var debut för mig. Njutbart. Därefter välkomnades den jovialiske Martin in på scen och Clucthing drogs igång med Hotel Hobbies.
Albumet framfördes modigt och starkt. Låtarna sitter med bandet och vid sidan av Steves glimrande gitarrsolon och Martins ofta kusligt Fish-lika stämma var det trummor och ibland bas som stack ut. Trummisen har ett skönt sound i sina kaggar och basen var fet!
Vi njöt av den närmast perfekta ljudbilden och min kompis var mycket glad över att få höra skivan på detta sätt jämför med den ojämna ljudbilden i Göteborg. Vi hade också de bästa platserna för att beskåda showen, lagom långt bak och utan att ha 2-metermän rakt framför oss. Några långa kufar stod i direkt linje men vi kunde se över dem trots allt.
Efter Clutching var avklarad var jag spänd av förväntan. Vi hade ju trots allt redan sett det albumet i Göteborg som ni vet. Först ut var en av Marillions klart bästa singel b-sidor Cinderella Search. Grymt bra. Därefter fick vi alla fall titelspåret från Script. Också otroligt bra. Underbart att höra den med perfekt ljud. Martin sjunger den med all den inlevelse låten kräver. Efter dessa två tillfredsställande låtar gick bandet av scenen. Den lilla proceduren när bandet låtsas att de kanske inte skulle komma in igen...
Nåväl, showens, weekendens, turnéns sista encore återstod. Steve harklade sig och mumlade att de brukar spela denna låt i de skandinaviska länderna - Grendel. Wow, denna gång såg jag fram emot att vara helt i stunden, inte fota, filma, oroas över ojämnt ljud eller svetten som rann nerför ryggen (a la i Göteborg)... Superb version. Steve fuckade upp inledningen med gitarren, skit samma. De hoppade över den frenetiskt snabba delen efter andra versen, don't bother me! Bra grej helt enkelt. Är då Martin Fish, nej sannerligen inte och det syns om inte annat i denna teatraliska låt men detta var så mycket bättre än inget.
Sen kom vi till avslutningen av avslutningen. Steve valde inte samma som kvällen innan vilket var skönt, hur kul det än är att hoppa, klappa och sjunga med i GP/MSH är det roligare att se något annorlunda. Istället fick vi det episka titelspåret från andra skivan Fugazi. Fullt ös medvetslös (som pappa brukade säga)...
Showen klockade in på drygt två timmar, precis som det tidigare två. Det var över. Vi gick belåtna till bilen och åkte hemåt.
Allt som allt under de tre kosnerterna såg jag fyra av de x spåren från soloplattan, hela Misplaced, hela Clutching (två gånger), totalt två låtar av sex från Script, fyra låtar av sju från Fugazi, två låtar av tre från Market Square Heroes EP´n (den med Grendel) samt två b-sidor från singlar. En ganska bra täckning av allt Fish gjorde med Marillion trots allt. Enda smolken i bägaren är förstås att de inte spelade hela Script och framför allt låtarna Forgotten Sons och The Web, men man kan *tydligen* inte få allt här i livet...
Tredje och sista historien slut.
Setlist:
1. Morpheus
2. White Pass
Clutching At Straws
3. Hotel Hobbies
4. Warm Wet Circles
5. That Time of the Night (The Short Straw)
6. Going Under
7. Just for the Record
8. White Russian
9. Incommunicado
10. Torch Song
11. Slàinte Mhath
12. Sugar Mice
13. The Last Straw
14. Cinderella Search
15. Script for a Jester's Tear
Encore
16. Grendel
17. Fugazi
Den varma sensommarnatten i Göteborg i september är nu i backspegeln och vi har kommit fram till Steve Rothery Band Weekend 8-9 oktober på Fryshuset Klubben. Nu i oktober har dagarna blivit kalla och det blåser kallt om huvudet i kön för att komma in i lokalen.
Lördagen skulle bli "Misplaced Childhood"-dagen och jag var mycket uppspelt. Skivan kom ut 1985 och det var min introduktion till Marillion. Jag köpte skivan på Camden Town market i London där ute bland alla skivförsäljare. Jag visste inte ens hur deras musik lät. Jag köpte skivan helt och hållet på omslaget, en av de stora fördelarna med LP-formatet. Denna chansning är dock inget jag har ångrat sedan dess...
Klubben är ungefär dubbelt så stor som Musikens Hus i Göteborg och det var kanske 5-600 i publiken. Jag gissar att de flesta i publiken var unga när Marillion breakade 1983 och nu för tiden är vi alla gamla gubbar. Visst var där några damer också men en klar majoritet var tunnhåriga farbröder... I kön pratade jag med någon som rest ner från Sundsvall, två bröder som kom från Gävle, och på söndagen såg ett gäng förfriskade gubbar från Finland som gjort resan över Ålandshavet till att köandet inte var trist.
Väl inne i lokalen intog jag en plats bakom mixerbordet. Jag ville ha en bättre ljudupplevelse än i Göteborg och dessutom såg jag perfekt därifrån över huvudena på publiken framför bordet.
Och denna taktik fungerade perfekt! Ljudet var mycket bra och jag såg bra utan att behöva stå på tå eller vagga från sida till sida för att se förbi någon lång jävel.
Om publiken var frenetisk och svettig i Göteborg var vi fler och mer högljudda här i Fryshuset. Det blir en mäktig känsla när alla sjunger de välkända orden från Fish texter. Steve kommenterade till och med att "it's good to be loved" när publiken skrikit ut sina känslor till honom.
Bandet startade en kvart efter utsatt tid med samma tre låtar vi hörde i Göteborg. Inför Summer's End dedicerade Steve framförandet till "Norbert, our German fan who suddenly passed away." Trist nyhet men fint ändå av Steve.
Men nu kom vi till nostalgidelen av konserten. Sångaren från StillMarillion Martin äntrade scenen och det blev som en spänning i lokalen...
Och så startade det... Kvällens höjdpunkt var konceptalbumet Misplaced Childhood. Jag fick som vanligt rysningar när syntmattan i inledningen av Pseudo Silk Kimono strömmade över mig.
Skivan är otroligt bra producerad och det kan vara svårt att spela den live vilket Fish har visat som soloartist. Även Rotherys band missade några av övergångarna mellan låtar. Överlag var det dock mycket bra. Martins sång låter oftast som Fish och Rotherys gitarr står ut. Jag gillade trummisens ljudbild också även om han givetvis inte kunde konkurrera med Marillions trummis Ian Mosley (en top 5 trummisar med likar som Stewart Copeland och Nick Mason).
Efter Misplaced kände jag lika delar ett lyckorus och en tomhet. Rothery var mycket nöjd och snackade lite med publiken. Stockholm var sista stoppet på hans turné hela bandet kändes spralliga och uppspelta.
Efter kvällens huvudnummer fick vi höra några bra låtar från andra albumet Fugazi. De spelade Assassing som är som bäst live, på albumet är den lite mindre ösig. Sen kom Jigsaw vilket var kul då den är en av de minst spelade låtarna från skivan. Därefter fick vi det udda valet freaks. Det är en b-sida från en singel från misplaced. Det är en festlig låt som funkar bra live men egentligen är det en av de svagaste låtar de släppt under Fish era. Till sist fick vi höra Incubus, vilket är en av de två bästa från Fugazi. Den har mitt favorisolo från Rothery så det var trevligt att se live igen.
Därefter var det dags med extranumren efter att Steve förkunnat att de ska gå ut och låtsas att komma in igen endast om vi skriker högt nog. Trots denna avklädning av den tysta överenskommelsen mellan artist och publik skrek vi högt nog.
Tiden hade runnit iväg och vi fick nöja oss med kombon Garden Party och Market Square Heroes som enda extranummer. Ösigt och festligt.
Glad och nöjd lämnade jag Klubben. Nu hade vi endast en konsert kvar, söndagen och det sista giget på turnén. Men det är en annan historia...
Setlist:
1. Morpheus
2. Old Man of the Sea
3. Summer's End
Misplaced Childhood
4. Pseudo Silk Kimono
5. Kayleigh
6. Lavender
7. Bitter Suite
8. Heart of Lothian
9. Waterhole (Expresso Bongo)
10. Lords of the Backstage
11. Blind Curve
12. Childhood's End?
13. White Feather
14. Assassing
15. Jigsaw
16. Freaks
17. Incubus
Encore
18. Garden Party
19. Market Square Heroes
Sista avsnittet för säsongen. Vi snackar om Robert Altmans McCabe & Mrs. Miller från 1971 samt om bröderna Coens sista film The Ballad Of Buster Scruggs från 2018.
Efter ett ingående samtal om filmerna avslutar vi med topplistor över bröderna Coens filmografi.
Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.
Bullet Train är en mycket underhållande actionkomedi med Brad Pitt i spetsen som en lönnmördare med en massa otur. David Leitch har regisserat på japansk förlaga.
Herr Pitt är ganska ljuvlig i denna film. Han har "true star quality" och han är inte oäven i komedisituationer. Men egentligen är filmens behållning mestadels karaktärerna runt omkring honom. Mest gillar jag duon Aaron Taylor-Johnson och Brian Tyree Henry som tvillingar och smått psykopatiska mördare. Övriga njutbara skådespelare är Joey King, Michael Shannon och Sandra Bullock. Nya ansikten är Andrew Koji och Hiroyuki Sanada.
Filmen var tänkt som en hårdkokt actionfilm men under processen förvandlades filmen till en actionkomedi. Det är lockande att fantisera om hur den hade kunnat bli utan komedielementen, antagligen liknat en Tarantino-film eller kanske något av bröderna Russo. Men nu blev det bra också. Den går inte till historien som en ”tung” film som man måste återbesöka flera gånger i framtiden, men underhållning för stunden och ett gott skratt ska man inte fnysa åt. Den förlängde mitt liv några gånger. En trea!
Betyg: 3/5
Leviathan blev Carls val av "companion film" till Coens A Serious Man i veckans avsnitt av Shinypodden.
Detta är en märklig film som antagligen inte passar allas smak. Det är en rejält deprimerande dramafilm och hur vanligt folk i ett modernt Ryssland blir överkörda av stat och kyrka i en ohelig allians. Samtidigt utspelas den i en karg men spektakulär miljö uppe vid Berents Hav och filmen är mycket vackert filmad.
En vanlig man med fru och barn blir pressad av den lilla fiskestadens borgmästare att sälja sitt fastighet som familjen ägt i generationer för att borgmästaren vill bygga något där. Den lille mannen tar hjälp från juristkompis från Moskva som har letat fram hemlisar som borgmästaren säkert komma villa hålla hemligt. Men ack så enkelt får det ju inte gå.
Filmen dryper av symbolik och strömningar under ytan men jag blir mestadels uttröttad av misären. Jag finner konflikten lite intressant men tyvärr är det inte den jag kommer ihåg när filmen tagit slut.
Det jag mest tar med mig från filmen är hur sablans mycket alla super i samhället. Våra huvudpersoner, den lille mannen och hans vänner, dricker ren vodka i alla scener i filmen. De är antingen redan packade som svin eller på väg dit. Det känns tyvärr också som en starkt realistiskt bild av Ryssland av idag.
Det andra som slår mig hur chanslös den lille mannen var hela tiden. Vissa tittare kan kanske känna förhoppningar ett tag om att den lille mannen ska kunna få ut sin rätt, men jag fann filmens tonalitet informera mig om motsatsen. Tyvärr var det så det blev också.
Jag känner också allt mindre sympati för filmens protagonister då de begår det ena idiotiska misstaget efter det andra. Någonstans måste en karaktär och hans omgivning ta konsekvenserna av sina (idiotiska) handlingar.
Det är för mig oklart vad regissör Zvyagintsevs budskap är med filmen. Det är kanske det att ryssarna håller på att supa ihjäl sig och att de lever i ett ruttet och fullständigt korrumperat land? Nåväl, i så fall lyckades han! Men det var inte speciellt superkul att bevittna eländet. Trots det fina fotot.
Betyg: 2/5
Carl och Henke pratar länge om filmen i Shinypodden avsnittet Bröderna Coen: A Serious Man, lyssna där poddar finns, eller här.
Vi har kommit till det näst sista avsnittet av denna poddsäsong. I avsnittet snackar vi om Coens A Serious Man och till den har vi kopplat Andrey Zvyagintsevs Leviathan.
Vi kämpar med att tyda filmernas betydelse, vilka är frågorna och varför finns där inte svar?
Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.
