onsdag 21 oktober 2020

Noice (2020)

 


"Hög lägstanivå, men låg högstanivå." Carls beskrivning av dokumentärer och jag kan bara hålla med. 

Dokumentären om Noice gjorde mig trots det mycket berörd. Mycket. New wave-bandet Noice bestod av Hasse Carlsson, Peo Thyrén, Freddie Hansson och Robert Klasen. De brann starkt en kort stund i början av åttiotalet. Debutplattan "Tonårsdrömmar" från 1979 och uppföljaren "Bedårande barn av sin tid" från året efter har snurrat många gånger på min gamla skivspelare hemma på Ädelstensvägen i Ulveket i Skövde. 

Hasse Carlsson var bara fjorton år när debutskivan kom ut. Han hade "it", det där som är så svårt att beskriva. Det vi kallar "true star quality".  

"Ja ska ge fan i att dricka nåt mer..."

Dokumentären är såklart svärta rakt igenom, sorglig som fan. Svårt att den inte blir det då både Hasse och den gränslösa Freddie gick ur tiden allt för tidigt på grund av för hårt leverne. Men fan va bra de var live!

Basisten, och ende medlemmen som varit med i bandet under alla varianter, Peo Thyrén, intervjuas. Det är slående hur han duckar undan för, till synes omedveten om, hans specifika ansvar för hur det gick. Måste vara tungt att leva med ångesten. Gruppens andre trummis Fredrik von Gerber är en annan av många som intervjuas. Fredrik är dock mycket tydlig med att han känner av ångesten. Det blöder i hjärtat.

Ja, kan bara rekommendera filmen som ligger på SvT Play. Den gör absolut inget speciellt med dokumentärfilmsformatet, men som med de flesta dokumentärer lever den på sitt ämne. Jag fann den bra, ögonöppnande, nostalgisk och så satans mörk. Den visar en massa sekvenser från live-framträdanen, tv-program och bakom scenen. Berättelserna från hemmet i Gustavsberg... Efter filmen satt jag uppe till långt in på natten och spelade vinylerna.

"Du lever bara en gång och den gången är nu.
Finns bara en som vet hur du ska leva och det är du.
"

Betyg: 4/5

Länk till filmen på SvT Play.

fredag 16 oktober 2020

Why Him? (2016)

 

Lyckan när man av en ren slump ramlar på en okänd komedi som visar sig vara superbt rolig. 

Senaste fyndet av detta slag är filmen "Why him?". Ja, det kan man ju undra. Galningen James Franco och kompisar som Jonah Hill och Ben Stiller ligger bakom filmen. 

Detta är en ren komedi som fokuserar på snuskiga skämt och lämnar dramatiska livssanningar därhän. Om det är the dirt man är ute efter kan detta var ett svar. Men förvänta er inget finlir. Detta är snuskigt om att göra sexy times och droger i massor. Bara oegentligheter egentligen. Filth! Alla som är för fina för sådant innehåll bör hålla sig borta från filmen.

Familjens fina dotter har flugit iväg till college och där blivit med pojkvän. Hela familjen med pappan i spetsen är mycket upprörda. "Ingen ska få röra min dotter som är så fin." Typ. Det blir intrikat när dottern bjuder över familjen till jul. Upplagt för kollisioner mellan världar.

James Franco är mycket bra i rollen som it-geniet Laird Mayhew. Han har en skön stil och den är välbekant. Den andra huvudrollen, som pappan Ned, spelas av den urtråkige Bryan Cranston. Det är synd att den viktiga rollfiguren inte fick en bättre skådespelare, men Cranston levererar några kul scener i alla fall. En Steve Martin i sina glansdagar hade varit perfekt i denna roll. Som alla vet har Cranston långt från samma acting chops som Martin.

Handlingens, om inte filmens, huvudperson är ju dottern Stephanie. Hon spelas av Zoey Deutch som är lugn och välvårdad. Detta är en roll som Isla Fisher hade krossat. Zoey är helt ok, men känns alldeles för neutral. Skulle önskat mer kaos, därav att jag nämnde Isla. Eller mitt emellan dem, Zoey och Isla, och då hamnar man på Rachel McAdams. Fel ålder förstås...

Nåväl, istället är det en uppsjö av underbara biroller som tillsammans med Franco verkligen lyfter filmen. Mamman Barb spelas lysande av den för mig okända Megan Mullay. Sanslös dam, bra kämpat! Även sonen Scotty spelas ypperligt av ynglingen Griffin Gluck. 

Till dem har vi Cedric the Entertainer i rollen som Neds kollega, han dominerar när han är med i bild. Lairds betjänt spelas av Keegan-Michael Key och han är nog min favorit bland dem alla. Vill också nämna Adam Devine som Tyson Modell, mycket rolig.

Som komedi fungerade "Why him?" perfekt. Jag skrattade flera gånger så hämningslöst att jag inte fick luft för ett tag. Mycket upplivande! Och det är som snusk-komedi jag bedömer denna film...

Betyg: 4/5



fredag 9 oktober 2020

Austin Powers: International Man of Mystery (1997)


Det var i kommentarerna till Shinypoddens avsnitt om bondfilmen You only live twice som Austin Powers kom upp då Carl spekulerade i hur synen på den gamla filmen påverkas av Mike Myers spoof-film.

Och jag ville slänga mig in i diskussionen med fyndiga och salta kommentarer, men jag hade ju inte sett den rackaren och då är det ju svårt att delta i det roliga. 

Men nu är denna blind spot utsuddad. Jag har sett min första (och sista ?) Austin Powers-film! Vilken lättnad! Jag kan dö med en sak färre på min bucket list.

Ok, men var den bra då? Nja, det kan man knappast säga men den var trivsam att titta på. Den bjuder på en uppsjö av härliga referenser till världen runt James Bond, men också om The Beatles Mania, Modesty Blaise, Blade runner samt en massa annat från sextiotalet och tidigt sjuttiotal.

Mike Myers gör en modig insats i dubbla roller som Austin Powers och hans nemesis Dr. Evil. Jag gillade också Michael York, Robert Wagner och Seth Green. Samt Will Ferrell såklart som stod för den bästa scenen i hela filmen. De kvinnliga skådisarna var inte lika övertygande tyvärr. Där slår de riktiga bondfilmerna denna på fingrarna alla dagar i veckan.

Tyvärr blev filmen ganska snabbt lite långtråkig då den, som jag uppfattade det, repeterade sig om och om igen. Hur många gånger är det kul att se Mike Myers göra samma min igen och igen och igen och igen... Inte så roligt.

Som summering tycker jag att det var kul att ha sett filmen, för dess plats i populärkulturen, för referensernas skull och inte minst för att jag ska kunna vara med och gnabbas om filmen nästa gång det ges tillfälle!

Betyg: 2/5



måndag 5 oktober 2020

Shinypodden - Live and let die


Nu har vi kommit fram till Roger Moores era i Bondpodden och dagens film är således hans första - Live and let die.

Prenumerera på eller gå in på Shinypodden.se för detta avsnitt och alla gamla avsnitt om bondfilmer eller annat.

fredag 2 oktober 2020

The Mechanic (2011)

 

Jag såg originalfilmen från 1972 för några år sedan under mitt Decennier-projekt. Den var njutbar men inte en superfavorit. Nu har den stenhårde Jason Statham axlat rollen som Bishop i en re-make, och jag blev sugen på se vad han kunde göra.

Jo men detta var trivsamt. Jag gillar Statham, han är cool. I rollen som den yvige Steve ser vi en annan favorit - Ben Foster. Av de två var det dock Statham som levererade bäst i denna film.

Det är spännande och filmen har jackat upp actioninnehållet betänkligt som det sig bör. Vi slipper (?) en resa till Italien i slutet men sista akten är precis som i originalet fortfarande den starkaste. 

Filmerna har lite olika stajl och känsla men de är ungefär lika bra. Jag kanske rankar den äldre lite högre för att jag inte var spoilad på handlingen.

Om något saknade jag kanske en mer tydlig avslutning mellan Bishop och Steve. Det hade varit kul att se dem, Statham och Foster, agera i en nervig scen. Nu blev det ett lite mer abrupt slut. Just som denna revy.

Betyg: 2+/5