måndag 9 november 2020

The Proposal (2009)

 

A damn fine woman! Sandra Bullock alltså. Hon är fin. Här spelas det romantisk komedi mot och med Ryan Reynolds och det funkar alldeles utmärkt. 

Filmen är trivsam och helt klart väl värd att se när man är sugen på en RomCom. Det är långt från den bästa i genren där favoriter heter saker som "Wedding crashers", "America's sweethearts" och den nya "The holiday", men den duger som avslappning från livet.

Ryan Reynolds är ganska kul men samtidigt behärskad. Hans "persona" från mer nyliga filmer syns knappt här. Det finns en scen när han tappar tålamodet med Bullocks elaka chef som hans rätta jag kan anas under den glassiga ytan men det är allt.

Filmen bjuder mer på romantik och "family values", eller "tillbaka till ditt riktiga jag" i alla fall, än humor även om det finns en ganska hysterisk scen som slutar med att både Bullock och Reynolds slutar helt nakna. Ingen "full frontal nudity" såklart.

Tyvärr hittar jag bara en bra biroll. Mary Steenburgen är en gullig mamma, Betty White är en creepy "grandma" och Malin Åkerman är en lite menlös före detta flickvän. Alla tre funkar väl i sina roller men de gör inte så mycket. Nej, lustigkurren är Denis O'Hare i rollen som Mr. Gilbertson, nitisk handläggare på immigrationsbyrån. Lite kul den gubben.

Nej, focus ligger på våra två stjärnor och även om det inte flyger gnistor om dem, funkar de som kärlekspar tillräckligt bra för att får ett stabilt betyg.

Betyg: 3/5


fredag 6 november 2020

Green Lantern (2011)

Det kändes ganska lämpligt att starta min resa med den näst bästa Reynolds med hans "Green lantern", en film som han själv dissar och skojar om i "Deadpool"-filmerna. 

Att det är en superhjältefilm måste ändå vara ett litet plus för mig, men att det är DC är helt klart ett stort minus. Jag hade inte speciellt höga förväntningar när jag satt mig ner för att se filmen...

Så döm av min förvåning att filmen inte var helt usel i alla fall! Den är helt ok rakt igenom utan allt för mycket uselhet men tyvärr absolut inget som får en att spritta till i kroppen heller. Den är medelmåttig och då blir ju helhetsintrycket svagt. En typisk 2/5 film helt enkelt.

Ryan gör väl en helt ok insats. Däremot syns inget av hans sköna persona som firar triumfer i "Deadpool", "6 Underground" och "Hobbs and Shaw".

Det enda som jag lockas av lite är vetskapen att det är under denna film som han och Blake Lively träffades. Och ta mig tusan det känns ändå som att de har en bra personkemi! Jag gillar Blake en hel del, inte minst från hennes bad asseri i filmen "A simple favor".

Som superhjältefilm har den sina sidor. Visst börjar man lite trött på alla dessa origin stories! Källan av nya superhjältar verkar ju aldrig sina. 

Detta är DC och de brukar ju inte leverera så att filmen känns lite menlös var väntat. Om jag tillåts jämföra med MCU är detta lite som en blandning av "Thor" och "Guardians of the Galaxy". Lite humor via huvudpersonen, lite space, lite konstiga monster och en lömsk kollega.

Trivia 1: filmen är regisserad av samme Martin Campbell som regisserade bondfilmerna "Casino Royale" och "GoldenEye".

Trivia 2: vi ser regissören Taika Waititi som den rolige barndomsvännen till Hal.

Kul att ha sett den i alla fall, men inte en film som hamnar bland favoriterna. Mediokert.

Betyg: 2/5 


torsdag 5 november 2020

The Boys - Season 1 (2019)

Hade fått flera rekommendationer om "The Boys" och den är från en genre jag är nyfiken på. Serien bygger på Garth Ennis serietidningar, och Ennis är bra enligt expertisen.

Sagan utspelas året 2019 i en alternativ värld där superhjältar finns och där de behandlas som rockstjärnor. De är också, såklart, kommersialiserade som satan, dvs ett stort bolag hanterar dem med PR-avdelning och allt. Hjältarna i fråga är dock inte fromma och snälla som Stålmannen, de är snarare som vi människor är i vanliga fall, med våra dåliga och bra egenskaper. En del är kanske goda men många är ärelystna, elaka, egoistiska, lögnare eller till och med psykopater. Men vad gör man när en hjälte med Stålmannens krafter är en psykopat? Svårt läge som man säger...

Serien är överraskande våldsam utan att vara en actionserie och den har en lågintensiv svart humor utan att vara en ren komedi. Mestadels är det ett drama i en intressant premiss med hyfsat intressanta karaktärer. Tyvärr faller jag inte i kärlek med karaktärerna så min titt blir mer analytisk och lite utifrån. Jag dras inte in fullständigt i världen, jag tittar dock med intresse på densamma. 

Huvudrollen spelas av Jack Quaid som säkert inte hade någon hjälp alls av att vara son till Dennis Quaid och Meg Ryan när han sökte jobbet. Även i vår riktiga värld får kändisar, som är våra "superhjältar", en räkmacka... Han är dock lyckligtvis en av ljusglimtarna bland skådisarna så låt oss gå vidare.

Karl Urban spelar en hårding. Han är hård men kanske inte den bästa skådisen man sett. Elisabeth Shue är ett annat känt namn som dyker upp i en tung roll. Hon spelar en liknande roll som namnen Elizabeth Banks spelar i "The Hunger Games", dvs en managertyp på den onda sidan... Världen vi här tittar in i påminner lite om den dekadenta och kallhamrade värld som de rika bor i Hungerspelen. Man kan också lätt komma att tänka på någon av alla ironiska dystopier som Paul Verhoeven har gett oss genom åren.

Allt som allt var första säsongen lätt att se. Åtta avsnitt om en timme vardera flög fram. Jag rankar inte serien i toppskiktet men den är gott och väl intressant nog för att se fram emot säsong 2 som just har avslutats på Amazon Prime. Speciellt om det blir samtittning!

Betyg: 3/5


tisdag 3 november 2020

Ted Lasso - Season 1 (2020)

 

Ibland kommer en tv-serie som känns ny och fräsch och som på ett konstigt sätt passar perfekt in i samtiden. Nu när vi har en vidrigt polariserad värld där de politiska "sidorna" hatar varandra utan slut, och där sociala medier istället för att föra människor närmare varandra bidrar till starkare och starkare polarisering kommer den snällaste tv-serien jag sett på länge. Jag handhjärtar denna serie. I love it 3000. 

Ted Lasso är en coach från Texas inom deras typ av fotboll som får jobbet som huvudcoach för ett lag i Premier League, det påhittade laget AFC Richmond. På resan över "the pond" tar han med sig sin högra hand, Coach Beard, och en aldrig sinande positiv inställning till uppdraget.

Detta är en komediserie på pappret, men lyckligtvis är den inte lika ensidigt "tokrolig" som  reklamfilmerna om Ted Lasso. Amerikanska NBC började sända Premier League 2013 och deras reklamfilmer från det året ligger till grund för tv-serien. 

Istället blir, lyckligtvis, serien lite mer av en dramakomedi. Humorn hade inte fungerat lika bra om Ted Lasso varit som en texasvariant av Borat där allt är "over the rop" i form av kulturkrock blandat med elakheter som bygger på att folk ska bevisas vara så korkade som möjligt. 

Låtsaspersonen Ted är lyckligtvis bra på vad han gör men han kan väldigt lite om "vanlig" fotboll och i den krocken ligger mycket av humorn. Men jag välkomnar hjärtligt karaktärs- och situationsdriven humor om en person som är duktig på det han gör.  

Vid sidan av kulturkrocken inom sportens värld får vi en massa kul aspekter på vad som är amerikanskt respektive brittiskt. Humorn är som ett sammelsurium av det bästa från båda länderna. Att se denna "fish out of water" i det besynnerliga England innebär en stor portion igenkänningshumor för mig.

Jag gillar relationen mellan Ted Lasso (Jason Sudekis) och Coach Beard (Brendan Hunt). Jason Sudekis är mycket bra, han klarar både av fysik och högljudd humor och den mer lågstämda humorn för oss finsmakare. Sen gillar jag den rika ägarinnans assistent Higgins (Jeremy Swift), klubbens "equipment guy" Nate (Nick Mohammed) samt Keeley, spelad av den som alltid förträfflige Juno Temple.

Kan bara rekommendera serien å det varmaste! Apple TV+ för den nyfikne.

Betyg: 4/5