fredag 31 maj 2024

Billy & Molly: An Otter Love Story (2024)


Detta är en fullständigt bedårande liten dokumentär från National Geopgraphic. Filmad på Shetlandsöarna med ett fantastisk foto och perfekt klippning får vi följa den sörjande Billy och den unga övergivna utterhonan Molly, och hur de hjälper varandra tillbaka till livet. Billy hittar utterungen övergiven och halvt om halvt döende av hunger. Han tar hand om henne, "...nurse her back to life", medan hans fru Susan lider av makens mentala frånvaro. 

Jag tolkar det som att framför allt Billy men också och Susan sörjer det faktum att de inte har egna barn. När Molly kommer in i deras liv fyller hon uppenbarligen ett stort hålrum. Billy går så långt att han snart prioriterar Molly över både Susan och sig själv. Han bygger till och med ett eget litet hus för Molly nere vid stranden. Och till Susans stora förtret installerar han wifi i Mollys hus före deras eget hus.

Han gör också det rätta och släpper Molly fri när hon vuxit till sig lite, hon måste ju få leva sitt riktiga liv. Uppbrottet och saknaden är uppenbarligen lika stark som om det vore ett mänskligt barn som lämnade hemmet för äventyr ute i världen. Men historien tar inte slut där...

Regissören Charlie Hamilton-James har lyckats fång Billys och Mollys relation på ett fantastiskt sätt och det är några otroliga shots vi får oss serverade. Lite oklart hur de lyckats fånga allt på film. 

Uttern är ett festligt djur och Molly är en stjärna. Denna film kom såklart inte upp i samma briljanta klass som My octopus teacher från 2020 men jag blev ändå påmind om den. Båda dokumentärerna utspelas i havsbandet i liknande miljöer med kallt och salt vatten. Men filmerna är egentligen ganska olika. Denna är långsammare, om möjligt än mer filosofisk och otroligt vacker med det karga nordatlantiska landskapet och känslan som det ger. Stark rekommendation!

Betyg: 4/5


onsdag 29 maj 2024

Ballerina (2023)



Ballerina är en koreansk actionfilm av Lee Chung-hyun. Detta är en frejdig "kvinnlig hämnd på onda män"-film. Girl power FTW!

Filmen är som en frisk fläkt. Den känns som en liten film utan den största budgeten men gjord med hjärta och smärta. Jag gissar att teamet bakom filmen brann för sitt projekt. 

Jag blev uppmärksammad om filmen när jag såg en "best of 2023"-video på youtube från en filmälskare som inte bara pratar om oscarsfilmerna eller de mest kreddiga och svåraste dramerna från året. Här är det action och våld som står i första rummet.

Jeon Jong-seo spelar Okju, en bad ass bodyguard som under en kort period återförenas med klasskompisen Min-hee (Park Yu-rim). Min-hee är en lovande ballerina som också blivit indragen i prostitution. Onda män. En kort period av vänskap, platonisk kärlek, eller var det äkta kärlek, bryts abrupt av katastrofen och Okju har bara hämnd kvar att ty sig till. Och hämnd blir det i massor.

Som vanlig i en era av John Wick och superhjältefilmer tål våra huvudpersoner hur mycket stryk som helst vilket förtar känslan av verklighet en hel del. Samtidigt kan man se dessa filmer mer som en opera. Våldsamt överdrivna sagor med överdrivna gester och scener, pun intended. Allt ska upplevas i ett paket och gärna på avstånd, att syna detaljer i sömmarna har man inte mycket för.

Jag gillade filmen, dess lite noiriga känsla och även om jag allt som oftast inte bryr mig så mycket om actionscener var detta klart dugligt. 

Betyg: 3/5

söndag 26 maj 2024

Veckans låt

Ja, så jag fick turligt nog en biljett till söndagens show på Friends Arena. Det var över all förväntan, det var helt otroligt bra helt enkelt. Jag har fortfarande inte riktigt landat från ruset. 

Hennes låtar har rumlar runt i huvudet på mig varje vaken stund sedan i söndags kväll, ett fenomen jag inte upplevt tidigare. Den megalånga konserten gjorde ett så starkt intryck på mig att det är som att låtarna har blivit ingraverade i minnet. 

Blir givet att lägga upp några av favoritlåtarna från konserten, och de var många!



fredag 24 maj 2024

Rebel Moon - Part Two: The Scargiver (2024)



Av någon förunderlig anledning fann jag första delen av Rebel Moon charmerande och underhållande nog att jag nästan tog med den på min top 10 i podden. Med glimten i ögat, mind you, men ändå.

Nu tog jag mig an andra delen med blygsamma förväntningar då manus och story inte varit det starkaste med första delen och jag anade ganska snart vart hän detta skulle barka. Well, låt oss säga att detta inte var så jättebra.

Trots att det endast var cirka 2 veckor sedan jag såg filmen kommer jag knappt ihåg detaljer från en enda scen från filmen. Det är inte att göra ett starkt intryck. 

Filmen är en ren rip-off av De sju samurajerna men med sådana överdrifter att det mest blir fånigt. Fienden är så over powered att det bli löjligt med böndernas motstånd med sina enkla vapen. Filmen blir endast fokuserad på denna fajt och det dras ut på det alldeles för mycket. Saxat får vi se bakgrundshistorier om våra hjältar. På pappret skulle man tro att vi blir investerade i dessa karaktärer men det sker inte i mig i alla fall.

Våra hjältar gör underjordiska fällor och minering som om de vore John Rambo. Tyvärr adderar det inget till genren. Allt vi ser har gjort bättre i andra filmer. En av många överdrifter är att bönderna skulle skörda och producera mjöl för att ha mjölet som "gisslan" så att fienden inte bombar byn. Detta skulle ta en månad men bönderna jobbar hårt och gör det på några dagar, efter en blöt fest kvällen före. LOL.

Det stora problemet med Snyders världsbygge är till slut att huvudpersonerna inte är speciellt intressanta och även om en del av dem förloras i striderna bryr jag mig inget. Det mest intressanta i dessa två filmer är historien om Kora och prinsessan Issa men det blir inget speciellt av det under dessa filmer. I slutet av denna film teasas det om att Issa lever så jag gissar att det kommer handla mer om henne i del 3.

Jag var charmad av Snyders space opera och alla hans blinkningar till kända filmer och serier ur genren i första filmen, men här föll korthuset ihop fullständigt. Detta är verkligen inte bra. Betyget blir det enda rimliga.

Betyg: 1/5

tisdag 21 maj 2024

Taylor Swift, Stockholm (2024)



Taylor Swift, Friends Arena, söndagen den 19:e maj 2024.

Jag trodde inte att jag skulle få chansen att se Taylor under helgen. Var lite avundsjuk på alla som via lotten eller "connections" fått biljetter. Men i fredags hörde jag att lite ströbiljetter hade släppts men att de var redan slut. Trots det gick jag in på Ticketmaster lördag morgon som en ren chansning... Döm om min förvåning när allt flöt på utan minsta problem. Jag kände mig som guldletaren i The Ballad of Buster Scruggs...  Jag klickade fram söndagen och "bästa biljetter"-valet. "Främre parkett, vänster". 

Vad hände? Wow, hur tusan gick det till? 1600 kr. Parkett. Okey, let's go.

Taylor skulle äntra scenen vid 19:30 och vi såg fram emot 45 låtar och en längd på ungefär 3,5 timmar. Detta var också dagen efter vi firat min lillasysters och hennes sambos 50-årsdagar. Jag bestämde mig snabbt att skippa förbandet och tog mig till arenan lite senare.

Väl framme hamnade jag på bakre parkett tills jag insåg vad det orangea bandet som vakten satt runt min handled betydde. LOL, jag fick ju gå jättelångt fram, förbi vakterna. Bra tänkte jag. Till slut stod jag bland mestadels vuxen publik nära den långa "tungan" som gick ut i publikhavet från scenen, precis där romben breddade denna del av "tungan".

Ljudet var inte det bästa så långt fram men det lilla som saknades i ljudkvalitet fick man åter mångfalt av känslan att vara mitt i gröten och ta del av en fantastisk show från "första raden" (nästan). Ofta såg vi Taylor och hennes crew på mycket nära håll. Det var endast när Taylor var längst ut på "tungspetsen" som jag såg henne bakifrån och då kom den gigantiska skärmen väl till pass.

Det var dessutom ibland svårt att bestämma var man ville titta på? Oftast Taylor "in real life", på dansarna eller de små scenerna de spelade upp under låtarna eller på den grymma skärmen. Hennes konsertfilmer var next level. För en som är van med Pink Floyds multimediashower kan jag säga att denna show inte kom långt efter, om ens något.

En favorit blev de korta bytena mellan erorna, som små "bryggor" från en stil och look and feel till nästa. Det var tid för byte av scenkläder och kanske en klunk vatten för stjärnan. Hon har verkligen lagt ner mycket tanke, och en hel del budget gissar jag,  på dessa "bryggor". De bästa var den mellan Speak Now och Reputation och den mellan Reputation och Folklore/Evermore samt den mellan Surprise Songs och Midnights

Konserten var helt otrolig. Jag var blown away. När Taylor äntrade scenen första gången steg ett jubel jag aldrig hört förut. Jag är mycket glad att jag hade mina bra öronproppar med. Det var rysningar. Sen blev jag tårögd om och om igen av ren awesomness.

Jag hade aldrig trott att en svensk publik på Friends Arena kunde låta så här mycket. Fantastiskt och rejält omtumlande. Under inledningen uppstod spontan-jubel från olika sektioner runt arenan. Som en "vågen" men via ett mullrande öronbedövande jubel. Snart insåg jag att det var de sektioner som Taylor tittade mot som jublade... 

Ja, denna konsert var en omtumlande upplevelse. Så lång också. Hela 45 låtar även om flera spelades i kortare versioner. Ändock var det ofta mellan låtarna när Taylor pratade med publiken som jag det kändes starkast. Hon pratade två gånger om att hon inte uppträtt i Stockholm tidigare och att detta mottagande gjort att hon nu tänker komma tillbaka hit på alla framtida turnéer. Publikfrieri såklart men eftersom det är Taylor tror jag på henne. Jag började lyssna på henne för några år sedan på grund av hennes sångröst. Jag blev ett fan av henne via Folklore och Evermore (som gammalt Neil Young-fan var steget inte långt). Men jag blev en fullfjädrad swiftie på grund av henne själv, hennes genuina och fantastiska person. Hennes humor, hennes hårda arbete, hennes intelligens. 

Det var många starka ögonblick under kvällen. Inledningen var svårslagen. Där! Där är hon. Öronbedövande jubel. Låten 22 när hon kramade den unga tjejen som blivit utvald för kvällen. Överlämnandet av hatten, inte ett öga torrt. All too well var otroligt stark live. Reputation-eran, den senaste vinylen från diskografin jag införskaffat, förbaskat bra. Det bröt av känslan av sötma till något mer vasst efter kvällens enda lite svagare låt Enchanted. The Acoustic section och Taylors hyllning av Max Martin med ett medley av låtar de skrivit tillsammans (och då hade hon redan framfört tre av deras låtar under Red-eran), samt den majestätiska Midnights-eran som avslutade hela kvällen framåt elvatiden på natten.

Innan konserten var jag lite orolig för "The Beatles effect". Att man skulle stå bland skrikande och medsjungande 15-åringar hela showen och inte höra Tay Tay sjunga. Men attans lika mycket tur som jag hade när jag fick köpte min biljett dagen före konserten, lika mycket tur hade jag med mina närmaste grannar i publiken. Mestadels vuxna och ingen sjöng med (högt). De jublade och skrek vid "rätt" tillfällen under kvällen. Det var ingen trängsel heller trots att jag stod nära delar av scenen.

Jag hörde amerikanska, norska och danska pratas runt mig under kvällen. Det var ljuvligt. Under Mastermind knackade en tjej mig på axeln och gav mig två "friendship bracelets". Jag gestikulerade besvikelse att jag inte hade några att byta med, men hon gestikulerade svaret att det var en gåva. Sån glädje, sånt oväntat rus. Swifties,  love y'all!

Niklas undrade vilka var de bästa låtarna och efter lyssnat igenom låtistan blev det 28 av kvällens 45 ljuvliga "tunes" som jag distinkt kom ihåg som höjdpunkter. Jag bryter ner dem till crème de la crème,  de 10 bästa av de bästa; 22, Don't blame me, Cardigan, Champagne problems, August, Willow, Fortnight, Lavender haze, Mastermind, Karma.

Solklart en av de fem bästa konserterna jag sett, och det har hunnit bli en massa av dem vid det här laget...

Setlist:

ERA: Lover

1. Miss Americana & the Heartbreak Prince (shortened)
2. Cruel Summer (extended outro)
3. The Man (spoken intro)
4. You Need to Calm Down (shortened)
5. Lover (spoken intro; extended outro)

Era: Fearless

6. Fearless (shortened)
7. You Belong With Me
8. Love Story

Era: Red

9. 22
10. We Are Never Ever Getting Back Together
11. I Knew You Were Trouble (shortened)
12. All Too Well (10 Minute Version; spoken intro)

Era: Speak Now

13. Enchanted (shortened)

Era: Reputation

14. ...Ready for It?
15. Delicate
16. Don't Blame Me (shortened)
17. Look What You Made Me Do (extended outro)

Era: Folklore / Evermore

18. Cardigan (shortened)
19. Betty (spoken intro; shortened)
20. Champagne problems (spoken intro)
21. August
22. Illicit affairs (shortened)
23. My tears ricochet
24. Marjorie (shortened)
25. Willow (extended)

Era: 1989

26. Style (shortened)
27. Blank Space
28. Shake It Off
29. Wildest Dreams (shortened)
30. Bad Blood (shortened)

Era: The Tortured Poets Department

31. But Daddy I Love Him / So High School
32. Who's Afraid of Little Old Me? (shortened)
33. Down Bad (shortened; with "Fortnight" outro)
34. Fortnight
35. The Smallest Man Who Ever Lived (shortened)
36. I Can Do It With a Broken Heart (extended outro)

The Acoustic Section: Surprise Songs

37. Message in a Bottle / How You Get The Girl / New Romantics (spoken intro; "Max Martin Medley" mashup on guitar)
38. How Did It End? (live debut; on piano)

Era: Midnights

39. Lavender Haze
40. Anti‐Hero
41. Midnight Rain
42. Vigilante Shit
43. Bejeweled
44. Mastermind
45. Karma




All too well

Don't blame me

The Folklore cabin


Champagne problems



The Tortured Poets Department eran


söndag 19 maj 2024

Veckans låt

Veckans låtar är givetvis från den underbara Taylor Swift.

Kollegan Filmitch hade henne uppe i veckan. Sablans kul ändå! Klart jag inte kan vara sämre.

I nästa Specialen kommer vi ösa kärlek över musikåret 2008, och det var året Taylor släppte albumet Fearless. Därför två låtar från Fearless idag.

Men framför allt intog hon Friends Arena med The Eras Tour denna helg. Därför två låtar från Fearless från The Eras Tour idag.

En poppigare ungdomlig låt och en från hennes akustiska parti. Håll till godo, dansa och njut!




fredag 17 maj 2024

The Ministry of Ungentlemanly Warfare (2024)


När jag såg att Guy Ritchie hade en ny film ute blev jag genast nyfiken. Jag har varit ett fan av hans filmer från de senaste åren, The Getlemen och Operation Fortune. De är fantastiskt välgjorda med en perfekt tonalitet och idel bra skådespelare, upphöjd underhållning.

Dagens film var dock något så oväntat som en verklighetsbaserad krigsfilm om andra världskriget. Helt klart något annat än jag väntade mig.

Men, not to fret, detta var otroligt underhållande också. Jag utgår från att man tagit sig stora friheter med filmens manus och de verkliga händelserna var säkert inte lika muntra. Men i Guy Ritchies händer har detta blivit en charmig, heist-film med glimten i ögat, som en James Bond-film men ändå lite annorlunda. Vinkningen till Bond-filmer är inte tagen ur luften. Både verklighetens "M" (Cary Elwes) och Ian Fleming (Freddie Fox) är med i denna film tillsammans med Winston Churchill (Rory Kinnear).

Filmens överlägset mest lysande stjärnor är dock Henry Cavill i rollen som Gus March-Phillips, teamets ledare. Denne Gus anses enligt the internets som inspirationen till Ian Fleming när han hittade på James Bond. Den andra stjärnan är den fantastiske Alan Ritchson i rollen som dansken Lassen. Ritchson känner vi igen och älskar från tv-serien Reacher. 

Gus March-Phillips kommandogrupp ska sänka ett skepp i en spanskkontrollerad hamn nere i västra Afrika. Spanien var "neutralt" vid denna tiden (dvs icke-officiellt på tyskarnas sida) och engelsmännen var tvungna att göra detta som en hemlig operation. Filmen är som bäst under inledningen när vi introduceras till teamet och får följa hur planen utvecklas. Precis som vanligt i heist-filmer. Den är också som bäst under andra halvan när planen genomförs inklusive alla problem som uppstår och hur teamet får lösa dem allt eftersom.

Under mittenpartier får vi följa Majorie (Eiza González) och Heron (Babs Olusanmokun) som är under cover på plats i hamnen. De är helt ok, men filmen tappar lite i tempo. De ska dupera den sadistiske tyske kommendanten i området, Heinrich Luhr (Til Schweiger). Det blir ganska spännande ett tag men den tråden rinner lite ut i sanden tycker jag.

Men detta har ingen stor betydelse för det övergripande intrycket. Detta var förbaskat underhållande. Håller den som historiskt dokument? Har ingen aning, har inte läst på, men antagligen inte. Det gör mig intet.

Betyg: 4/5

onsdag 15 maj 2024

Poor Things (2023)


Ännu en av alla omtalade och älskade filmer från 2023 som jag inte alls uppfattade som "alla andra". 

Jag såg filmen med Måns och han var stormförtjust. Jag var dock inte alls med på noterna, jag kände mest en avsmak efter filmen och den kändes oäkta och spekulativ. Det kändes som en film från en filmmakare som inte är ärlig, äkta eller genuin. Välj epitet själva.

Filmen är uppenbarligen medvetet "over the top", men trots den insikten fann jag den närmast grotesk med sin "body horror". Jag var heller inte speciellt förtjust i Emma Stones skådespelarinsats. Hon vann en Oscar för sin insats, men den var på tok för överdriven för min smak. Helt onödigt med "full frontal nudity" också. Jag har inga problem med "adult themes" men föredrag att det görs med finess, eller uppenbarligen barnsligt för den delen. Att trycka in spektaklet i en finkulturell kostym gör det inte till fin kultur. För mig i alla fall. Jag fann hela filmen så överdriven att jag inte kunde ta den på allvar antar jag. 

Jag har länge misstänkt att jag och Yorgos Lanthimos inte går ihop. Det är så ibland med alla olika regissörer på banan. Jag gillade i och för sig hans The Favourite men jag har också hört att det är hans "mest normala" film. 

Jag har verkligen inte något emot en film som problematiserar kvinnans roll i samhället och orättvisor som finns, men jag gillar lite mer nedtonade filmer som arbetar mer på en intellektuell nivå. Detta blir som en "freak show" från 1800-talets cirkusar bredvid den skäggiga damen, världens starkaste man och kossan med tre huvuden.

Detta är en film som kan handla om kvinnans sexuella frigörelse, men det är också en film där ett antal män tar för sig å det grövsta och förlustar sig på en flicka som är liiiiite för ung, typ 4 år... Eller whatever hon är när hon och Ruffalo drar ut på tur.

Lanthimos är cyniskt hjärtlös och elak mot sina karaktärer, vilket jag avskyr. Precis som Willem Dafoes Godwin Baxter lekte gud är en films regissör som en gud... En liten kille i New York sa en gång: "With great power comes great responsibility". Inget för Yorgos tydligen. 

Poor Things får mig att tänka på Alien Resurrection och dess misslyckade kloningar av Ripley. Filmerna har båda spännande idéer och teman men också groteska genomföranden. I Alien var det dock endast en liten del av en större story vilket mildrar intrycket.

Betyg: 1/5

Måns gav filmen 4/5. Han har nog mer rätt än jag, han är mer i takt med tiden uppenbarligen i alla fall.

Filmen gullades med i Shinypodden Special om 2023 års bästa filmer. Den placerade sig högt upp! Lyssna på del 2 där poddar finns, eller här.

fredag 10 maj 2024

Gojira -1.0 (2023)



Det var en liten hajp runt den japanska filmen Godzilla minus one i somras, men vad var detta för film egentligen? Var det en sequel till originalfilmen från 1954 eller kanske en prequel till och med? Ingetdera visade det sig. Detta är en re-make av originalet. 

Ok, det var inte riktigt det jag hade väntat mig, men det gjorde inget. Jag bjöd in producent-Johan till filmvisning i min biograf och "utlovade" en uppföljare till den första Godzilla-filmen. Han hade inte sett den gamla filmen så det blev bra ändå tror jag.

Handlingen är mer eller mindre densamma men de har uppdaterat en massa detaljer, som sig bör. Filmen inleds bland annat under krigets slutskede och vi introduceras till Godzilla redan i den första sekvensen. Detta med att vänta med att visa upp monstret och bygga spänning och stämning är inget som filmmakarna från Japan bryr sig om. Efter inledningssekvensen hoppar vi i rask takt fram något år och två till 1947. Vi följer den fege kamikazepiloten Koichi (Ryunosuke Kamiki) som tyngs av samvetskval över att han inte genomförde sitt självmordsuppdrag och därmed överlevde kriget. Sedan kommer den modiga och lite mer handlingskraftiga tjejen Noriko (Minami Hamabe) samt vänner och kollegor till dem två in i bilden.

Filmen är ganska bister i tonen men vi får allt lite humor med på ett hörn ändå. Koichi tar jobb på en minröjare och hans kollegor på båten är ett festligt gäng. En butter kapten, en vetenskapsman med en vild frisyr som skulle kunna utmana Einsteins samt den unge rookien som bara vill bevisa sig värdig.

En annan sak som jag loggar under avdelningen humor är stilen som dialogen framförts på. Var och varannan person i filmen skriker ut sina repliker oavsett om det passar eller ej. Johan, som är bra mycket mer bevandrad inom animé än jag, noterade att karaktärerna pratade, och hade ansiktsuttryck och kroppsspråk, som figurer inom animé. Jag tror att hans spaning är spot on. Det är den mest rimliga förklaringsmodellen till hur karaktärerna beter sig i alla fall.

Godzilla självt, monstret, är givetvis mycket snyggare i denna moderna film och jag gillade framför allt designen på dess taggar längs ryggraden som sköts upp när han laddade upp sig inför nästa skott av dödsstrålen. Specialeffekterna var givetvis bättre än de i 50-talsfilmen men när man väl är inne i filmen märker jag nästan ingen skillnad ändå.

Jag såg originalet från '54 någon dag innan vi såg denna, eftersom jag uppfattat att vi skulle se en sequel. Nu i efterhand vet jag inte om det var idealiskt då filmerna var så lika i upplägg och övergripande handling. Jag fann filmen lite seg inledningsvis, nästan så att jag såsade till mig. Efter ett glas rom i handen piggnade jag till och resten av filmen var action utan slut och en ganska bra underhållning.

Planen hur de skulle förinta Godzilla var lite mer utvecklad i den moderna filmen och det kändes som att filmen blinkade åt både Jaws och Independence Day. Idén de hade kommit upp med var dock ungefär lika orimlig som i den gamla filmen. Ingen fara dock, det var bara en liten del av filmen.

Jag gillade moderniseringen överlag. Båda filmerna är helt klart klart sevärda. De erbjuder lite olika värden, den äldre var charmigare och mysigare på något sätt medan den nya var tuffare och häftigare. Båda filmerna hade karaktärer som jag inte brydde mig om på en lagom nivå. Inga karaktärsdrivna filmer direkt. Förutom lilla Akiko. Henne hejade man ju på, såklart.

Betyg: 3/5



onsdag 8 maj 2024

Gojira (1954)



Godzilla (orig. Gojira) från 1954 startade en hel filmserie och även om jag tror mig ha sett två av Godzilla-filmerna från Hollywood var det hög tid att se originalet från Japan. Speciellt nu när det kommit ut en ny japansk Godzilla-film som omtalas som en uppföljare till den första filmen från 1954.

Japp, det är en gammal film och man måste acceptera att specialeffekter är som förväntat. Jag tycker det adderar en charm till filmen och jag tyckte faktiskt att de har fått till monstret överraskande bra. Däremot var miniatyrerna inte speciellt imponerande, leksakshus, leksaksskepp och den lilla leksakshelikoptern var lite pajjiga.

Jag blev mer överraskad av handlingen. Jag hade fått för mig att faran med kärnvapen skulle ligga under ytan och att monsterfilmen skulle leka mer med symbolism, men här är det helt öppet och övertydligt. Jag gillade twisten med hur de lyckas besegra sitt monster och den filosofiska tankarna runt detta. Forskaren Dr. Serizawa har ångest om sin uppfinning på samma sätt som Oppenheimer hade över Manhattan-projektet.

Vi har fyra huvudpersoner i filmen; Emiko, hennes pappa Dr. Yamane, pojkvännen Ogata och så den olycklige Dr. Serizawa. Bra dynamik dem emellan men de tjänar endast handlingen, dvs. allt de gör är att föra handlingen framåt. Jag saknar lite mer djup i karaktärerna. Överlag känns filmen fokuserad på handlingen. Scen efter scen tar oss framåt. Ingen tid för att filmen ska kunna stanna upp och andas något. Detta är en teknik som jag tror att mer moderna filmer ofta gör lite bättre.

Men det jag gillar mest med denna Godzilla från 1954 är charmen och feelingen. Jag gillar japansk film och denna "oldie but goldie" är småputtrig. Filmen är också mycket mindre en monsterfilm än vad jag förväntade mig. Detta är snarare ett drama. God underhållning och förbaskat kul att äntligen sett den rackaren.

Betyg: 3/5 

måndag 6 maj 2024

Shinypodden Special - bästa albumen från 1990, del 2


Andra delen av Specialen om musikåret 1990 är här. 

Denna vecka bjuder vi på våra top 4 bästa album från året, en livs levande gäst i studion och vi avslutar med en musiktävling för våra lyssnare.

Prenumerera på Shinypodden eller lyssna här


söndag 5 maj 2024

Veckans låt

Häromdagen annonserades det ut i världen att David Gilmour kommer ut med ett nytt soloalbum till hösten. Vilken grej! Jag hoppas att han ger sig ut på en turné igen..

Att se David Gilmour live är nog den näst mest önskade på min "wish list". Och till min belåtenhet ser jag på twitter samtidigt som jag förbereder detta inlägg att han kommer ge konserter i höst. Ska se om jag kan få tag på biljetter och resesällskap och dra iväg till London. Det är dags att besöka London snart i vilket fall...

Väljer en ljuvlig men långsam Floyd-låt som var en av låtarna han körde på 50-årsjubileumskonserten för Fender Stratocaster.

David Gilmour: Marooned (live), Wembley Arena, 24:e September 2004.

fredag 3 maj 2024

Damsel (2024)



Spoiler alert!

Jag råkade se en trailer på denna film vilken innehöll en riktigt najs scen. Senare såg jag att den ärade filmbloggaren Filmitch gillade filmen och då blev det klart att den skulle ses. Detta är en fantasy om en frejdig ung tjej som måste fajtas för sitt liv. Filmen är en festlig blandning av The Princess Bride och Game of Thrones. 

Millie Bobby Brown spelar hjältinnan Elodie. Henne känner vi igen som Eleven i Stranger Things. Men sablans vad annorlunda hon ser ut idag. Jag burkar oftast fascineras av hur lika människor är unga som gamla. Men här är det tvärtom. Även om jag känner igen henne från hennes några år yngre version är det med nöd och näppe. Hon har ändrats så mycket att jag mest satt och funderade på detta under filmens gång. 

Filmen är inte speciellt lång men den tar ändå mycket god tid på sig inledningsvis. De hade gärna kunna skyndat på sig lite för set-uppen var mycket ordinär och inte speciellt unik. Elodie blir bortlovad till giftermål med en prins i ett land far far away för att hennes pappa och folket han äger ska få sig en rejäl peng för besväret. Tyvärr visar det sig att allt var ett lur då hon ska offras till en elak drake på bröllopsdagen. Dålig stämning.

Draken är den sista av sitt slag, en olycklig hona som tvingades se sina tre nykläckta ungar bli brutalt mördade av elaka män från kungadömet Elodie blivit såld till. Jag höll på draken hela filmen igenom och att Elodie och hon skulle slå sina kloka huvud ihop kändes ganska klart från början. 

När hämnden till slut ska tas ut på häxan som lömskt stod bakom allt det dåliga, påmindes man om the mother of dragons både en och två gånger, och till slut kom den bra scenen som jag såg i trailern. Det var filmens bästa scen. Lite oturligt att den råkade komma med i trailern för den var ju ganska så spoilande om man tänker efter lite. Så tokigt det kan bli.

Elodie vinner kampen och lämnar kungadömet far far away i ruiner med koffertarna fyllda av guld och en helt egen drake på köpet. Hon flyger till och med bredvid skeppet som seglar mot solnedgången, exakt samma scen som avslutade någon av GoT säsongerna, var det typ tre eller fyra kanske?

Kul liten fantasy som passar alla i familjen. Ge den en chans. Dracarys!

Betyg: 2/5




onsdag 1 maj 2024

American Fiction (2023)


Martin Luther King Jr: "I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character. I have a dream today!"

American fiction är en välformulerad satir om den oundvikliga men antagligen oväntade effekten av den identitetspolitiska analysen som vuxit sig starkare och starkare i vårt samhälle.

Vi får följa den intellektuelle och intelligente författaren Monk som kommer från en mycket förmögen familj. Han är frustrerad över att hans böcker inte är populära. Hans kollegor inom akademin uppskattar böckerna men de går inte hem hos vanligt folk eftersom "they are not black enough". "Problemet" är att Monk är en färgad man, "an African-American", och då ska han skriva trashig skräplitteratur om gängkriminalitet, om barn som växer upp utan en pappa och och allt sånt som ingår i stereotypen av den svarta befolkningen (i USA och Västeuropa). Monk blir än mer irriterad när en ung svart kvinnlig författare går upp på försäljningslistorna med en trashig bok om den "svarta kulturen". Han beslutar sig för att under pseudonym skriva en egen bok i samma genre. Han vill göra den så hysteriskt överdriven att alla fattar att det är ironi. Men till hans ännu större frustration blir hans bok en succé.

Monks frustration är mycket lätt att förstå. Han läggs i ett fack pga av hans hudfärg. Han bedöms inte på hans karaktär, moral, vad han gör eller vilka böcker han skriver. Istället är han reducerad till en i mängden, en i en grupp som endast definieras av medlemmarnas hudfärg. Detta är en dagsaktuell fråga som poppar upp lite här och där. Folk definieras efter vilken grupp de mappats in i, och relationen mellan grupperna är mer intressant, speciellt vilken grupp som är "the opressors" och vilken som är "the victims", än individernas egna egenskaper.

Filmen bygger på romanen "Erasure" av Percival Everett och den kom ut redan år 2001, så man kan konstatera att problemet fanns redan då och det har förstärkts idag. Varför har denna galenskap inte tryckts undan de senaste två decennierna? Vi får hoppas på rättning av detta de närmaste 20 åren istället. För den intresserade av problematiken kan jag rekommendera boken "The End of Race Politics: Arguments for a Colorblind America" av Coleman Hughes. Den kom ut 2024.

Men filmen är så mycket mer än en satir över en förvirrad politisk strömning. Den har en annan sida om Monk och hans familj som är oväntat fin. Pappan är död men hans skugga vilar över Monk och hans syskon och Mamman börjar dessutom bli senil av åldern. Istället för satir erbjuds vi fina scener som träffar in de flesta känslor i registret, de är sorgliga, komiska och vemodiga om vartannat. Men det känns på riktigt och de upplevs som sanna. Mixen mellan den absurda satiren med det allmängiltiga och personliga blir lyckad vilket kanske inte var givet.

Skådespeleriet är överlag mycket bra. Främst står Jeffrey Wright som Monk och Sterling K. Brown som hans homosexuelle bror Cliff. Båda förtjänar alla hyllningar de fått. Filmen, Wright och Brown blev alla nominerade till oscars men den enda statyett filmen vann var bästa adapterade screenplay. Vilket var välförtjänt.

Betyg: 4/5

Filmen kom upp under Shinypodden Special Toppfilmer 2023, del 2. Shinypodden hittas där poddar finns, eller här.