Beverly Hills Cop: Axel F (2024)

Jaha, de har gjort en ny Snuten i Hollywood-film... Sugen? Nja, nyfiken i alla fall. Dags för fan service bonanza kanske?

På resa till Frankrike och besök hos syster. En kväll, spelledigt i EM, blev jag och svågern sugna på att återbesöka Axel Foley och hans vänner. Syster valde att läsa sin bok.

Vi grabbar tog oss an filmen med gott mod och vi fick en trevlig stund framför tv'n. Filmen lever till en stor grad på nostalgi såklart. Jag tror inte att någon hade höjt på ögonbrynen om den kommit ut idag utan de tre föregångarna från 80- och 90-talen. 

Vi kan direkt konstatera att de har tonat ner Axel och hans munläder. Det kändes lite synd men antagligen hade det blivit uttjatat om Eddie Murphy gått på i exakt samma manér som tidigare. Filmen fokuserar mer på Axels problematiska relation till dottern Jane (Taylour Paige) och hennes käresta Detective Bobby (Joseph Gordon-Levitt). Trots att all drama handlar om hur Jane blir hotad och kidnappad sticker varken hon eller Detective Bobby ut. Axel är också någorlunda nedtonad som noterats.

Istället hamnar min fokus mest på fan servicen och att åter träffa Billy (Judge Reinhold som lyckas se både gammal och ung ut), Taggart (John Ashton som bara ser gammal ut), Jeffrey (Paul Reisner) och såklart favoriten från förr Serge (Bronson Pinchot som aldrig gör en dålig roll, va?).

Filmens klart roligaste scen var när Serge och gänget låtsades vara intressenter på en lyxvilla där i Beverly Hills. Mäklaren Ashley De La Rosa (Nasim Perad) var mycket lustig. Om de gör en uppföljare på denna uppföljare, låt oss hoppas att de låter liket ligga, men gör de det får hon gärna vara med igen.

Filmens skurk Captain Grant spelades av Kevin Bacon och det är i princip inte ens en spoiler att skriva det här så övertydligt var det att han var en "dirty cop". Han verkade ta detta jobb med en klackspark. Inget speciellt engagemang men det var ju en "pay check" i alla fall. Filmen hade vunnit på om de ansträngt sig lite mer med filmens "villain". 

Allt som allt var det en trevlig om än lättglömd och oförarglig titt i sällskap med Eddie Murphy.

Svågern som är en obotligt 80-talsnostalgiker (han älskar fortfarande AC/DC) gav den en stark 4/5. Jag nöjer mig med en tvåa.

Betyg: 2/5

Flags of Our Fathers (2006)

Mina två första val i Clintanpodden blev Clintans WWII-projekt, Flags of our fathers samt Letters from Iwo Jima. Clintan ville göra två filmer om samma slag, en från amerikanarnas synvinkel och den andra ur japanarnas synvinkel. Vi inleder med den första filmen, Flags of our fathers.

Jag är helt klart mer intresserad av de krigshistoriska aspekterna av filmen än mina poddbröder Frans och Joel. I podden pratar jag om bakgrunden och betydelsen av slaget.

Filmen fokuserar dels på invasionen och slaget om Iwo Jima, dels på propagandan efter slaget hemma i USA för att myndigheterna skulle övertyga allmänheten att låna ut pengar till "the war effort".

Problemet med filmen är dess klippning. Hela filmen slits itu av klippningen mellan modern tid då flaggresarna är gamla män, slaget på Iwo Jima och den ikoniska flaggresningen samt finansieringsturnén genom USA som de tre överlevande flaggresarna tvingades delta i. Tyvärr förtar det upplevelsen och hindrar oss som åskådare att verkligen komma in i historien, varken om slaget eller där hemma. Detta är lite synd. Vi diskuterar i podden vad detta kan bero på men vi kom nog inte fram till något bra svar.

Då det kommer till återskapande av slaget så gjordes det ganska bra men filmen kommer inte i närheten av intensiteten hos filmer som Black Hawk Down, Saving Private Ryan eller We Were Soldiers. Vi får varken följa plutonen under någon längre tid vilket skulle gjort att man förstod vad som hände med dem, eller knyter an till karaktärerna och deras öden. Vi får heller inte en vettig överblick över hela slaget och vad som hände.

Det blir lite samma med scenerna från hemma i USA. Allt känns fragmenterat och förryckt. Behovet av ny finansiering för att kunna fortsätta kriget mot Japan, allmänhetens krigströtthet och sug efter "heroes" blandas friskt. Cynismen hos politiker och höga militärer kommer dock fram med tydlighet.

Överlag var filmen solid med ett gott hantverk förutom galenskapen med klippningen.

Efter titten hade jag höga förväntningar på Letter from Iwo Jima då jag trodde att vissa av hålen i berättelsen i Flags of our fathers skulle fyllas igen. Nu efter att ha sett båda filmerna har det första intrycket av denna film svalnat rejält och jag ger den en tvåa.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden Clintanpodden där poddar finns, på Spotify, eller här.

Shinypodden - Flags Of Our Fathers

Tredje filmen denna säsong av Clintanpodden är Flags of our fathers från 2006. Detta är en drama och krigsfilm om slaget om Iwo Jima ut amerikanernas synvinkel samt efterspelet hur pojkar från slaget bidrog till den propagandan på hemmaplan. Frans och Joel joinar Henke och funderar på vad allt betyder.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Bruce Springsteen - Stockholm (2024)

Bruce Springsteen, Strawberry Arena, måndagen den 15:e juli, 2024

Nyligen såg jag Taylor Swift på Friends Arena efter att ha fått tag på biljetten dagen innan konserten. Nu har jag sett Bossen Springsteen av en ren slump, känns lite liknande. Lars-Ola hade råkat hamna med en biljett över till måndagens konsert på Strawberry Arena och han var generös nog att bjuda in mig på gubbrockshow. Jag tackade såklart ja, vem är jag att låta en vän gå på konsert ensammen!

Jag har aldrig varit ett stort fan av Bruce men han verkar vara en mycket trevlig person och han har ju en del bra låtar. Vi hade platser på bakre parkett och jag var lite orolig för att bli stående en sådär 4 timmar bakom långa typer med efterföljande ont i ryggen och kramp i vaderna... Och så blev det. Men konserten blev bättre och bättre ju längre in på kvällen vi kom så jag stod ut/kvar.

Självklart kunde jag inte undvika att jämför de två konserterna... Japp, detta kommer bli ännu ett hyllningstal för allas vår egna Taylor. Jag hade hört tre av hennes skivor lite mera men de flesta av låtarna hon spelade var i princip nya för mig. På samma sätt kände jag igen en hel del av Brucans låtar; The River, Because the night, My hometown, Born to run, Bobby Jean, Dancing in the dark, Thunder Road och några till. Men mestadels lät det obekant i mina öron. 

Denna konsert var "helt ok", medan Taylors var helt fantastisk och jag undrade direkt efter den upplevelsen om det var den bästa konserten jag någonsin sett. När jag nu kunde jämföra med den ack så hyllade Bruce Springsteen kunde jag kalibrera mig lite i tesen jag funderat över. Jag var ungefär lika grön inför materialet så jämförelsen är så "rättvis" den kunde vara. Men nej, det var utklassning! Taylor mot alla andra (representerade av Bruce) 1-0. 

Aftonbladet hyllade såklart Bruce dagen efter, det måste de väl nästan göra oavsett hur det var antar jag. Och nu stiger Taylors uppvisning i graderna ju mer jag tänker tillbaka på den, en enastående upplevelse. Jag förstår i hjärtat och ryggraden varför amerikanska swifties reser till Europa för att se henne show en gång till. Jag är sugen på att se den igen! Ack, att få leva tider som dessa är ändå något speciellt.

Bruce är en trevlig prick och han var snyggt klädd denna kväll. Han är en bra rock'n'roll-underhållare. Han är också 75 år i september så det är klart att rösten inte håller samma klass och det blev en lite lugnare show än vad han gjorde på sjuttio- och åttiotalen gissar jag. Bandet var bra, jag gillar Max Weinberg och Roy Bittan så klart. Bäst var ändå Nils Lofgren på gitarren.

Ljudet var bra under inledningen då han spelade nya låtar (tror jag). Då fick vi mycket R&B känsla med körsång som gav vibbar av gospel. Kändes lite oväntat (för mig). Sedan blev ljudet sämre en lång stund för att bli lite bättre mot slutet. Detta var konstigt då vi tog plats precis bredvid mixerbordet i mitten av parkett. Där om någonstans borde ljudet varit bra.

Det var extra kul när Bruce gick ner från scenen och hälsade på fansen som stod längst fram på parkett. Entusiastiska fans! 

Konsertens konstigaste och sämsta sak var när Bruce höll ett innerligt tal om en död barndomsvän och följde upp det med Last man standing, en potentiellt känslig låt. Men tyvärr dåligt. Varför dåligt? Jo, otroligt nog översattes monologen och sångtexten till svenska på de tre stora skärmarna. Jag blev helt utdragen ut stämningen när textningen kom upp rakt över bilden på Bruce. Obegripligt. Sverige om något land behöver väl ingen översättning från engelska nu för tiden? Lars-Ola hade samma reaktion. Kvällens sista låt var en akustisk låt med Bruce ensam på scenen som besvarade den första sången om den saknade vännen. Även denna sångtext textades för oss "idioter" i publiken. Obegripligt!

För övrigt var det oklart om medelåldern på publiken var över eller under 60 år. A lot of white dudes i alla fall...

Lars-Ola är lite mer bevandrad i bossens musikskatt och han avrapporterade dessa låtar som hans höjdpunkter; Lonesome day, Prove it all night, The promised land, Nightshift, The River, Because the night, She's the one, Wrecking ball, Badlands, Born to run, Bobby Jean.

Höjdpunkten för mig var helt klart Because the night.

Setlist:

1. Into the Fire
2. Lonesome Day
3. My Love Will Not Let You Down
4. Prove It All Night
5. No Surrender
6. The Promised Land
7. Hungry Heart
8. Reason to Believe
9. Youngstown
10. Long Walk Home
11. Working on the Highway
12. Darlington County
13. The E Street Shuffle
14. Nightshift (Commodores cover)
15. My Hometown
16. The River
17. Last Man Standing
18. Backstreets
19. Because the Night (Patti Smith cover)
20. She's the One
21. Wrecking Ball
22. The Rising
23. Badlands
24. Thunder Road

Encore:
25. Land of Hope and Dreams
26. Born to Run
27. Bobby Jean
28. Dancing in the Dark
29. Tenth Avenue Freeze-Out
30. Twist and Shout (The Top Notes cover)

Encore 2:
31. I'll See You in My Dreams

Escape from Alcatraz (1979)

Den andra filmen i den pågående säsongen av Clintanpodden blev Joels val Escape from Alcatraz. Detta var en film som jag såg som ung men då var jag nog för omogen för ett tungt drama som detta. Trodde jag i alla fall. Jag är kanske fortfarande för omogen för denna typ av film...?

Jag inser att filmen är gedigen. Allt är kompetent utfört men jag finner filmen långsam och oengagerande och slutkänslan är att den är tråkig. Vilket inte är acceptabelt i min bok.

Jag saknade kanske starkare karaktärer, inte bara karaktärer som man skulle tycka synd om, vilket denna film var fylld av. De onda med den überonda fängelsedirektören Dollison i spetsen var mer eller mindre karikatyrer av "den onde mannen" som taget ur en serietidning.

Själva flykten i sig var någorlunda spännande men inte speciellt spektakulär heller för den delen. Sen saknade jag mer "reaction shots" från efter flykten, både från de som lyckades, han som misslyckades och fängelsedirektören Dollison. Det är kanske effektsökeri men i en så tråkig film som denna hade det behövts.

En film som inte har en uns av "reaction shots" är A man escaped av fransosen Robert Bresson. Den filmen behöver dock inte konstgjorda känsloförstärkare då hela filmen är intensiv i all sin långsamhet. Det är en film min gode vän Sir Per rekommenderat och där har vi ett lyckat gripande drama som beskriver, i minsta detalj, hur en motståndsman under andra världskriget flyr från ett tyskt fängelse. Filmen slutar när han tar sina första steg i friheten utanför murarna men i den filmen passar slutet filmen som handen i handsken.

Frans, Joel och jag diskuterade också huruvida det känns ok att heja på fångarna, dvs brottslingarna.

 Lyssna på Clintanpodden för hela vårt samtal.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden Clintanpodden där poddar finns, på Spotify, eller här.

Shinypodden - Flykten från Alcatraz

Clintanpodden säsong 2 fortsätter med Joels första val - Flykten från Alcatraz.

Filmen bygger mer eller mindre på verkliga händelser. Escape From Alcatraz är ett långsamt drama.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, via Spotify, eller här.

She Came to Me (2023)

She came to me är en romantisk komedi med Peter Dinklage, Anne Hathaway och Marisa Tomei i huvudrollerna. Dinklage spelar Steven en kompositör med "writer's block". Han är gift med Patricia (Hathaway), en iskall och totalt oromantisk psykiater. Under en stärkande promenad för att finna inspiration finner Steven en sjaskig bar nere i hamnområdet och där finnar han sin musa, bogserbåtskaptenen Katrina, spelad av Tomei. Steven får inspiration av mötet med Katrina och kommer igång med sin nästa opera som handlar om en kvinnlig bogserbåtskapten som också är en massmördare... Hilarity ensues.

Filmen är skriven och regisserad av den för mig tämligen okända regissören och skådespelerskan Rebecca Miller. Det är en mysig liten film i samma genre som Woody Allen, Noah Baumbach och Nicole Holofcener verkar inom.

Vid sidan av en som vanligt fantastik miljö från Brooklyn och roliga karaktärer där Anne Hathaways psykiater är extra välfunnen, har filmen en mer allvarlig och mörk sida. Det är sidohistorian om Patricias färgade son Julian och hans förhållande med städerskans dotter Tereza som tar större och större plats under filmens gång och för mig känns det som att det är den historien Miller egentligen ville berätta. Stakes! Liv riskerar att slås i spillror. Problematiken som filmen lyfter upp känns för oss åskådare som enkel att hantera men det är också uppenbart att en situation som beskrivs kan gå helt åt helskotta utan större problem.

Denna film är bra, men hon har en liten bit till för att nå de riktiga höjderna. Det räcker till en trea i alla fall.

Betyg: 3/5

Rewatch: Trouble with the Curve (2012)

Clintanpodden är åter i luften med en ny säsong med nio avsnitt och filmer. Först ut är ett val av Frans med baseball-filmen The Trouble With The Curve. I denna film spelar Clintan en mycket åldrar scout för MLB-laget Atlanta Braves. Han börjar se sämre på gamla dagar och dessutom kommer ungdomar med nya galna idéer om hur man ska analysera talanger inom baseball. Amy Adams spelar hans dotter som kämpat hela sitt liv för att få attention från sin far. Till sist har vi Justin Timberlake som spelar en yngre talangscout i passande ålder för dottern. Filmen lyckas få in en liten romantisk komedi mitt bland åldersnojadramat.

Filmen kom ut året efter Moneyball som för övrigt är en klart starkare film. I Moneyball berättas samma historia mer eller mindre men där är det ut de yngre datasnubbarnas perspektiv och där är de gamla stofilerna, likt Clintans karaktär i dagens film, som trycks ut i periferin. det är minst sagt intressant att jämföra de två filmerna back to back.

I podden ställer Frans intrikta frågor som jag och Joel försöker fundera på. Bland annat vad Clintans budskap är... Den enkla, eller snarare simpla, tolkningen är att Clintan försvara gamla veteraner med all sin erfarenhet gentemot uppstickarna. En mer spännande tolkning kan vara att Clintan är introspektiv och funderar över sin egen roll som gammal skådis och regissör, om att han själv är på väg ut ur bilden kanske. Det finns fler tolkningar som vi eventuellt berör i samtalet.

Till sist kan jag konstatera att filmen var snäppet bättre vid denna omtitt, som ofta dramer kan bli. Under denna titt drabbades jag av insikten hur bra Justin Timberlake var i denna roll, den kändes helt naturlig och han blåste både Clintan och kanske mer överraskande Amy Adams av banan i denna rulle. Stark tvåa... Japp, jag gav den en trea i podden men det är ett tag sedan nu, filmen har lagt sig tillrätta på betyget stark tvåa.

Betyg: 2+/5

Lyssna på Shinypodden Clintanpodden där poddar finns, på Spotify, eller här.

Shinypodden - Clintanpodden (säsong 2)

På lyssnarnas begäran är Clintanpodden åter i luften! Bröderna Dalton-likt rider den store Frans, filmprofessorn Joel och producenten Henke ut på vidderna.

Under denna säsong har vi valt ut tre filmer vardera ur Clintans digra filmografi, antingen som skådespelare eller regissör eller både och!

Den store Frans har valt dagens film, den första av nio. Vi snackar om Trouble With The Curve från 2012.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, på Spotify, eller här.

Past Lives (2023)

Past lives är en hypad film från förra året. Detta är något av en Linklater "light" där handlingen utspelas under tre olika år med 12 år emellan varje år. Tyvärr stannar likheterna med Linklaters mänskliga dramer vid hoppandet i tiden...

Det börjar med Nora och Hae som tolvåringar i Seoul, Korea. Hae är förälskad i Nora som bara en tolvåring kan vara. Men istället för att tappa intresset för Nora efter några veckor, slits hon iväg från honom då hennes familj flyttar till Kanada. Haes förälskelse fryser fast i tiden.

12 år senare bor Nora i New York City och Hae gör lumpen hemma i Korea. De återupptar kontakten via Facebook men ingen av dem tar initiativet att söka upp den andra i verkliga livet. Förälskelsen fryser vidare.

Ytterligare 12 år senare hittar vi Nora lyckligt (?) gift och Hae har nu fått tummen ur röven och ska komma och besöka sin "livs kärlek" i NYC. Därefter följer en rad akwarda möten och Nora är allt annat än lojal mot sin make. Hae tittar på Nora med stora blöta ögon som om han vore en svart labrador. Ni vet en sådan där hund som gör allt och lite till för sin matte...

Bitterljuvt? Sanna innerliga känslor? Ett perfekt drama? 

Filmen är hyllad av många. Personligen blev jag inte speciellt berörd av kärleksparet eller filmen som helhet för den delen. Den enda figur i filmen jag kände lite för var Noras make. Jag gillar inte illojalitet generellt sett. Det Nora gjorde behöver inte innebära illojalitet, men så som filmen spelas ut upplever jag det som att gränser blev passerade. Som till exempel när de tre satt i baren och Nora pratade koreanska med sin labrador och betedde sig allmänt exkluderande mot sin make...

När jag sedan hör att Nora är Celine Songs alter ego blir hela filmen lite absurd med tanke på hur hon beskriver sig själv, närmast som en sagoprinsessa. Det är helt ok med en sådan självbild i verkliga livet, men i ett filmmanus tycker jag nog att det varit på sin plats att problematisera huvudkaraktärens handlingar och roll i dramat lite grann. Celine Song är alltså filmens manusförfattare och regissör. Jag gissar att Celine Song inte är speciellt gammal. Manuset verkar snarare vara skrivet av en gymnasieelev än av en person som levt ett mångfacetterat liv.

Inte imponerad.

Betyg: 2/5

Shinypodden Special - bästa albumen från 2008, del 2

Bästa albumen från 2008 men endast de bästa av de bästa. Vi har kommit fram till top 5. Och i detta avsnitt välkomnar jag och Niklas en gäst!

Podden hittas där poddar finns, på Spotify, eller här.

Civil War (2024)

Jag var riktigt sugen på Civil War. Jag menar hur kan man vara något annat när Alex Garland kommit ut med en ny film? Klart jag var nyfiken på hur han skulle måla upp ett USA på randen till sammanbrott under brinnande inbördeskrig.

Filmen är till att börja med otroligt snyggt ihopsatt. Världsbygget är i sanning imponerande. Filmen fokuserar på de fyra journalisterna som försöker ta sig till DC för att intervjua den sittande fascistiska presidenten. Världen byggs upp genom bilder i bakgrunden och bortom horisonten. Ljuddesignen är speciellt lyckad. Man förstår vad som händer runt våra fyra hjältar utan att det visas i närbild. USA är uppdelat i fyra fraktioner, the Loyalists States, the Western Forces (California, Texas), Florida Alliance (åtta delstater) samt New People's Army (nio delstater i nordväst).

Att filmen är kortare än två timmar lång känns som ett plus, och den känns tajt och saknar tråkiga partier. Detta är något av en road movie där vi via våra fyra huvudpersoner gör nedslag på lite olika ställen på vägen mellan NYC och DC via Charlottesville. Vi har scenen vid macken, krypskyttarna, slaget om någon myndighetsbyggnad, mötet med den mordiska milisgruppen, den lilla staden som låtsades som att ingenting hände, fronten vid Charlottesville och till slut slaget om DC. 

Trots alla scener listade ovan känns filmen inte fokuserad på action eller krigsscener. Istället fokuserar Garland på vad situationen gör med våra fyra i huvudrollerna. Hur Lee Smith (Kirsten Dunst) blir mer och mer nedbruten för att till slut balla ur och självmant gå sitt öde till mötes. Eller hur Joel (Wagner Moura) blir mer och mer hög av adrenalinkickarna från slagfältet. Eller den unga Jessie Cullen (Cailee Spaeny) som blir mer och mer indragen i rollen som krigsfotograf och till slut ersätter Lee som Joels vapendragare. Till sist har vi Sammy (Stephen McKinley Henderson), den enda sansade av de fyra och som jag uppfattar det filmens hjärta.

Tyvärr når inte filmen ända fram till mitt hjärta, på tal om detta märkliga organ som tillsammans med hjärnan avgör vad jag tycker om en film. Världsbygget är "top notch" och vissa av scenerna är superba (mötet med Jesse Plemons milisgrupp står ut), men trots allt blev jag inte så speciellt engagerad i någon av de fyra i fokus. Så snart filmen är slut, med Måns vid min sida, frågar vi oss vad filmen ville säga och varför vi lämnades så oberörda. Dagen efter hade jag redan glömt filmen känns det som.

Garland har vist nog valt att inte koppla någon av sidorna i filmens inbördeskrig till dagens politiska karta i Amerikas Förenta Stater, även om det är svårt att inte likna Nick Offermans fascistiska president med Donald Trump. Men i övrigt försöker Garland att hålla sig neutral och ett sätt att göra det är att klumpa ihop den röda staten Texas med den blå staten California som the Western Forces och vinnare av kriget (första fasen). 

En biprodukt av hans val att förhålla sig neutral är att jag som åskådare också förblev neutral. "Sådan film, sådant engagemang" så att säga (nytt ordspråk?). En journalist av klass bör förhålla sig neutral men presentera alla fakta, men hur blir det om en spelfilm som Civil War är så neutral att engagemanget inte bryter igenom? Kanske inte lika bra. 

Jag undrar hur Garland skulle ha kunnat addera "stakes" till filmen men jag kommer inte på något just nu. Men om han lyckats addera "them damn stakes", hade han nog kunnat lyfta filmen en hel del, tror jag i alla fall.

Överlag en mycket bra gjord film som antagligen uppnår det den försöker uppnå, men som lämnade mig tämligen oberörd.

Betyg: 3/5 

The Zone of Interest (2023)

The Zone of Interest är en fruktansvärt hemsk film. Vi får följa familjelivet hos paret Höss med barn i en lyxig men steril och kall villa vägg i vägg med koncentrationslägret Auschwitz. Rudolf Höss var kommendanten över lägret och arkitekten till mördandet av hundratusentals judar under WWII.

Filmen inleds med en svart skärm som ligger kvar länge, flera minuter som det känns. Vi tittare triggas att spetsa öronen och börja lyssna på filmen. Det mesta av det horribla sker via ljuden från lägret; skrik, ett skott efter ett annat, gråt, och ugnarnas dova mullranden som pågår dygnet runt oavbrutet. Det är lite som med filmerna från den 7/10 som är mycket, mycket, mycket värre med ljud påslaget. Inget som rekommenderas...

Rudolfs fru Hedwig tar del av stölderna från de judiska dödsdömda som dagligen anländer med de vidriga tågen. Det är guld och smycken, guldtänder och dyra pälsar. Hedwig samlar på sig av värdesakerna som om det vore en gudagiven rätt. Uppenbarligen kommer hon från en enkel bakgrund och är tämligen korkad rätt och slätt.

Hedwig och andra som bodde i området runt koncentrationslägret, the zone of interest, var alla "enablers" till ett av mänsklighetens vidrigaste och värsta brott. Jag har noll sympati över för kvinnorna eller barnen som utgjorde grunden för Nazitysklands brott. Den tyska armén skulle aldrig ha kunnat erövra och terrorisera länder i Europa om inte maskineriet hemma i Tyskland hållits uppe av alla "civila". Detta gäller än i dag med "enablers" för terrorgrupper som utför brott mot mänskligheten.

Jag fann filmen brutalt jobbig att se och när jag blev tillfrågad om filmen av en judisk vän avrådde jag henne å det kraftigaste från att se filmen. Den säger inget nytt i frågan om brotten som begicks. Den säger inget nytt som gör brotten värre eller, hur det än skulle varit möjligt, mildare. Men uppenbarligen räcker den inte för att dämpa vänsterns judehat som sprider sig som pesten genom Västeuropa och USA i den mörkaste av mörka tider under min egen livstid.

Filmen är regisserad av Jonathan Glazer som själv är jude. Han gjorde ett uttalande på Oscarsgalan som har använts i politiska syften. Han sa något om att krig gör att vi avhumaniserar den andra sidan. Sen får man tolka det han sade hur man vill antar jag. Det han gjorde var som att kasta in en granat i rummet, och sedan snabbt backa ut ur detsamma (till hans trygga hem i England antar jag). Riktigt fegt kan jag tycka. Är han ett sådant asshole han verkar? 

Personligen är jag inte lika snabb på att säga att alla är lika goda kålsupare, att allt kan relativiseras, att inget är bättre än något annat... om det nu var det han menade. Ibland är det faktiskt svart och vitt. Om jag tar hans egen film som ett exempel finner jag inte offren i Auschwitz vara lika onda och vedervärdiga som Rudolf och Hedwig Höss... "trots att de var judar".

Betyg: N/A, kan inte förmå mig att betygsätta detta efter Glazer uttalande/ställningstagande.

Läs gärna Jojjes text om filmen, han kanske klämde ur sig ett betyg i alla fall.

Shinypodden Special - bästa albumen från 2008, del 1

Musikåret 2008! Specialen har nu kommit till albumåret 2008. I den första delen av två pratar Niklas och Henke om sina bubblare och album på plats 6-10. 

Andra delen kommer nästa vecka.

Podden hittas där poddar finns, eller här.

Argylle (2024)

Jag hade en liten aning om att Argylle inte skulle vara så värst bra, men jag kunde aldrig tänka mig detta. Matthew Vaughns nya actionkomedi är något av det vansinnigaste jag någonsin sett. Filmens tonalitet är "all over the place". Filmen är fullt ös medvetslös som min gamle far uttryckte sig. Den är som Brasses kaka då han blandar in falukorv i smeten för att "korv är ju gott"...

Det är svårt att tro att filmen blev i närheten av vad de tänkte sig inledningsvis. Det känns som att den fått ett eget liv och utvecklats i oplanerade riktningar. Kanske likt det som hände med spänningsförfattaren Robert Ludlum? I en av hans böcker skriver han ett förord där han beskriver hur han tänkte skriva ytterligare en spänningsbok men att karaktärerna i boken nästan fick ett eget liv och helt plötsligt hade han skrivit en komedi. Jag minns att jag blev snopen och kände mig blåst men att jag tyckte att boken var fantastiskt underhållande när jag väl läste den.

Tyvärr kan jag inte säga samma sak om denna film. Det börjar dock bra med Henry Cavill och John Cena som författaren Elly Conways imaginära agenthjältar för att sedan handla om hennes eget liv, där hon snubblar in i agenternas värld. Bryce Dallas Howard och Sam Rockwell i huvudrollerna borde sörja för en bra film men detta är som sagt helt bonkers.

Filmen är fläckvis underhållande på det hysteriska viset, medan andra passager är helt uruselt. Är det så dåligt att det blir bra kanske? Jag vet inte, kanske.

Hur tusan fick Vaughn rättigheterna till den nya Beatles-låten och hur tusan tyckte han att det var passande att spela den om och om igen i filmen?

Jag fattar varken vad de ville göra, eller vad de gjort med filmen. Den är något av ett unikum, och vem vet, den kommer kanske bli en klassiker i en helt nyskapad kategori...

Några citat från kommentarerna på Letterboxd:

"Guy sitting next to me leaned over and told me this was the best movie he has ever seen. Say a prayer for him tonight."

"found a really really good parking spot at amc burbank 16"

"Scientists Create First Film With No Redeeming Qualities"

"That motherfucker is not real" (om katten?)

"this is certainly one of the movies of all time. of all the movies ever released and made, this is one of them."

"??? ... but for 139 minutes."

"thank god it’s over"

Ett så magnifikt spektakulärt misslyckande måste givetvis få minst en tvåa!

Betyg: 2/5

Furiosa: A Mad Max Saga (2024)

Tänk att det var nio år sedan Mad Max: Fury Road kom ut. Tiden flyger fram och samtidigt känns det som ett annat liv, livet före pandemin.

Jag gillade filmen men var kanske inte lika blown away som vissa av er var. Jag tyckte inte att Tom Hardy var bra som Max och dessutom var ju filmen "bara" en enda lång biljakt, dit och tillbaka. Right? Förvisso ett fantastiskt underbart spektakel...

Så varför skulle vi då ha en prequel till Fury Road? Behövdes Furiousa: A Mad Max Saga ens? Jag var mycket tveksam men eftersom George Miller gjorde något så unikt med Fury Road ville jag ändå ge Furiosa chansen på IMAX. Jag och Måns såg filmen en lördag eftermiddag.

Wow! Vilken överraskning! Furiosa är något så ovanligt som en prequel som gör originalet bättre! Eller åtminstone gör denna prequel att jag vill se om originalet och det ska bli av till hösten (i lämpligt poddprojekt).

Jag har inte riktigt smält filmen än och den behöver helt klart en titt till för att jag ska känna mig trygg med ett betyg men jag gillar väldigt mycket i denna film. Handlingen är till att börja med komplett, det är inte "bara" en biljakt. Den är dynamisk och böljar fram i riktningar som jag inte kunde förutspå mitt under titten. Jag var superengagerad hela filmen igenom. En sak jag uppskattade var att Furiosa fortsatte världsbygget och utvecklade världen som kändes lite tunn i Fury Road. Jag förstod aldrig riktigt vad The Citadel var för grön oas mitt i öknen. Additionen av Bullet Farm och Gastown var ett lyft då det kompletterade världsbygget och gjorde hela bygget mer rimligt.

Jag gillade de flesta skådespelarna med Anya Taylor-Joy i spetsen. Tom Burke som Praetorian Jack var en surprise. Den härliga crowd pleasande scenen med Mad Max på kullen gav mig känslan att Praetorian Jack och Mad Max hörde ihop, var av samma skrot och korn. Det blir också tydligt att Furiosa och Fury Road utspelas mellan Mad Max och The Road Warrior.

Filmen hade inte speciellt många svagheter men jag måste ändå lyfta den förvirrande castingen av Chris Hemsworth i rollen som Dementus. Hans tolkning var bonkers, demented. Jag vet inte om han gick för någon slags travesti på Johnny Depps Jack Sparrow. Jag gillar Chris men denna tolkning gav lite mer tuggmotstånd än brukligt.

Jag ser verkligen fram emot att se om Furiosa efter sommaren och JAG SER VERKLIGEN fram emot att se om Fury Road back to back. Hur jag upplever filmerna efter det kommer ni att få höra i Shinypodden Special framåt höstvintern.

Betyg: 4/5

True Detective - Season 4 (2024)

Första säsongen var så otroligt bra... Nu känner jag mig som ett fån än en gång när jag säsong efter säsong hoppas på att de ska klämma ur sig något som ens kommer i närheten av den nivån.

Denna säsong utspelas uppe i norra Alaska och mestadels under den ständiga natten som infinner sig ovanför polcirkeln om vintrarna. En ganska härlig miljö för thrillers tänkte jag först men det visade sig ganska snart bli lika långtråkigt och dystert som det vore att bo i den miljön. Jag föredrar den heta och fuktiga södern ändå.

Säsongen inleddes starkt och det stod snart klart att de tänkte satsa på att efterlikna första säsongens tonalitet så mycket som möjligt. Vi fick mysticism, folksägner, ett nytt fall som kopplas till ett gammalt så kallat "cold case" och framför allt två huvudpersoner som ska bära säsongen på sina axlar. Och det är här säsongen till slut fallerar som mest. Jodie Foster må ha ett känt namn men hon klarade inte av att dra hela lasten själv. Hon är dessutom inte speciellt bra som den vrånga och asociala polischefen i Ennis, Alaska. Hennes partner spelas av Kalli Reis som var direkt dålig. Hon är en känd MMA fighter som växlat över till skådespeleriet. Någon borde berätta för henne att det inte räcker med ett enda ansiktsuttryck för att fånga en persons innersta. 

Allt i denna säsong är en, två och tre nivåer sämre än S1 och då blir slutresultatet oändligt långt ifrån målet. 

Här blandas polisutredningen med en massa personliga problem vilket både drar ner tempot och gör hela säsongen seg och rent ut sagt tråkig. De två världarna överlappar lite mot slutet men inte tillräckligt mycket för att säsongen skulle få det lyft som jag gissar att show runner Issa López hade tänkt sig. Dessutom har de gått all in med spökfilm med en massa döingar som hemsöker huvudpersonerna. Det blir "jump scares" galore vilket inte direkt skapar en förtätat känsla av mystik utan det blir bara fånerier, om än skrämmande sådana.

Ljusglimtarna bestod av Finn Bennet som unge polisen Prior och Fiona Shaw (Harry Potters moster!) som luttrad forskare.

Stark inledning men ett svagt manus, svagt skrivna huvudpersoner och svaga skådespelarinsatser gör denna säsong till sex timmar bortkastad tid. Dålig stämning.

Betyg: 2-/5

Veckans låt

I veckan annonserades det att The Police släpper deras sista skiva Synchronicity som en super deluxe box på 6 cd med en massa demo-låtar, outgivna låtar, alternativa tagningar och en herrans massa live. Till detta en fin inbunden bok, några tryck och lite sådant.

Det är med denna typ av boxar som cd slår vinylen. Jag ser fram emot boxen.

Bjuder därför på bästa låten från skivan i en live-version: Tea in Sahara

 

Billy & Molly: An Otter Love Story (2024)

Detta är en fullständigt bedårande liten dokumentär från National Geopgraphic. Filmad på Shetlandsöarna med ett fantastisk foto och perfekt klippning får vi följa den sörjande Billy och den unga övergivna utterhonan Molly, och hur de hjälper varandra tillbaka till livet. Billy hittar utterungen övergiven och halvt om halvt döende av hunger. Han tar hand om henne, "...nurse her back to life", medan hans fru Susan lider av makens mentala frånvaro. 

Jag tolkar det som att framför allt Billy men också och Susan sörjer det faktum att de inte har egna barn. När Molly kommer in i deras liv fyller hon uppenbarligen ett stort hålrum. Billy går så långt att han snart prioriterar Molly över både Susan och sig själv. Han bygger till och med ett eget litet hus för Molly nere vid stranden. Och till Susans stora förtret installerar han wifi i Mollys hus före deras eget hus.

Han gör också det rätta och släpper Molly fri när hon vuxit till sig lite, hon måste ju få leva sitt riktiga liv. Uppbrottet och saknaden är uppenbarligen lika stark som om det vore ett mänskligt barn som lämnade hemmet för äventyr ute i världen. Men historien tar inte slut där...

Regissören Charlie Hamilton-James har lyckats fång Billys och Mollys relation på ett fantastiskt sätt och det är några otroliga shots vi får oss serverade. Lite oklart hur de lyckats fånga allt på film. 

Uttern är ett festligt djur och Molly är en stjärna. Denna film kom såklart inte upp i samma briljanta klass som My octopus teacher från 2020 men jag blev ändå påmind om den. Båda dokumentärerna utspelas i havsbandet i liknande miljöer med kallt och salt vatten. Men filmerna är egentligen ganska olika. Denna är långsammare, om möjligt än mer filosofisk och otroligt vacker med det karga nordatlantiska landskapet och känslan som det ger. Stark rekommendation!

Betyg: 4/5