Les Trois Mousquetaires: Milady (2023)

Detta är andra delen av den franska regissören Martin Bourboulons adaption av Alexandre Dumas Les Trois Mousquetaires. Den första delen heter Les Trois Mousquetaires : D'Artagnan.

Historien fortsätter på ungefär samma vis som i den föregående filmen. Denna avslutande del är något mer inriktad på action, både på det personliga planet då D'Artagnan söker efter sin älskade Constance och scener från slaget om La Rochelle mellan katolska trupper trogna kungen och de protestantiska rebellerna.

Det är en underbar söndagsmatiné med ett myller av karaktärer, fina och fantasieggande miljöer och jag gillar våra hjältar. Det är fart och fläkt med bomber och granater och värjor som svingas. Det är hög nivå på produktionen precis som i den första filmen. Jag omslukas av världen.

Det som kanske drar ner lite är att det är en sån sablans många karaktärer och jag hade faktiskt lite svårt att hänga med i svängarna hela tiden. Vem är vem? Vem är vän, vem är fiende?

Det kan hända att detta berodde på det stora gapet emellan när filmerna blev tillgängliga, men det känns som att tvåan ändå varit rörigare med fler rösrliga delar, även om de setts back-to-back.

Men ändå en mycket njutbar titt. En mycket stark bok i botten och en av de bättre adaptionerna av boken på film. Kanske den starkaste?

Betyg: 3/5

You Hurt My Feelings (2023)

Nicole Holofcener både skrev och regisserade den otroligt varma, roliga och gripande Enough Said från 2013. I huvudrollerna såg vi den fantastiska Julia Louis-Dreyfus och likaledes fantastiske James Gandolfini. Holofcener är kanske en drottning inom genren slize-of-life dramakomedi?

Nja, efter en tv-film (The Land of Steady Habits från 2018) kom dagens film ut 2023. Jag såg filmen för snart ett år sedan men jag har inte riktigt funnit inspirationen att skriva om den förut. Filmen är otroligt blek och gav mig ingenting. Vilken besvikelse.

På pappret är den kanske inte så väsensskild från Enough Said men ändå en avgrund dem emellan. Det känns som att regissören inte har lagt ned sitt hjärta i filmen. Mycket udda.

Återigen spelar Julia Louis-Dreyfus den kvinnliga huvudrollen och hon är alltid bra. Men hon spelar en gnällig och småjobbig personlighet som inte är speciellt intressant att följa på film. Motspelare i denna film är Tobias Menzies och det är inte ett bra val alls. Ni kanske känner igen honom från Game of Thrones? Jag är inte ett stort fan av honom och i denna film var han blek, mycket blek.

Jag saknar ett intressant drama och jag saknar den varma känslan som Holofcener var så bra på att bygga i Enough Said. Istället är You Hurt My Feelings lite smårolig i vissa scener så det är humorn man får ta med sig från denna film.

Äkta makar som gnabbas och pratar av sig med parterna i ett annat par är såklart taget direkt ur Woody Allens playbook. Det handlar om vita lögner, självbild, avsaknaden av självkänsla och hur kommunikationen kan bryta ihop trots att ingen vill det egentligen. Allt från Allens värld, men lite sämre bara.

Jag var så besviken att jag inte ens kan med att ljuga för den och ge den en femma. Sparar mina vita lögner till någon situation där de gör nytta.

Betyg: 2/5

Hit Man (2023)

Richard Linklater är en av mina favoritregissörer med fantastiska filmer som Boyhood, Before-trilogin och Dazed and confused i bagaget. Så det var klart att jag ville se hans senaste alster, komedin Hit man.

Men det fanns ändock en liten klocka som plingade längre bak i mitt huvud. Detta är en actionkomedi som bygger lite grand på verkliga händelser. Vi har Gary Johnson, en psykologilärare på universitetet som extraknäcker hos polisen med att snärja kriminella genom att låtsas vara en "hit man for hire".

Jag är helt klart kluven till dessa "based on a true story". De kan vara superba som Spotlight, Erin Brocovich, Interstellar och The Blind Side (även om den filmen har fått en kontrovers på halsen på senare år), men lika ofta är det lite halvkasst som... Tom Cruise som pilot i American Made, Matthew McConaughey som letar guld i Gold eller Tom Hanks som härjad kapten i Captain Phillips.

Hit man hamnar i kategorin halvkass. Den tar inga chanser och håller sig inom det rimliga. Förvisso är den verkliga historien lite lockande för dess crazyness, men den är inte så "far out" att filmen kan leva på det rakt upp och ner. Storyn blir allt för blek och snarast ganska tråkig. Mot slutet trodde jag att filmen åtminstone skulle bjuda på någon twist men den tuffade på i sina gamla tråkiga spår ända in i mål.

Glen Powell i huvudrollen som Gary var bra, eller i alla fall kul i alla sina Fletch-inspirerade "under cover"-karaktärer. Jag gillade speciellt när han skapade den karismatiske och snygge karaktären Ron och då såg ut och agerade som Brad Pitt. Det var festligt och jag hoppas att det var meningen från produktionen. Klockrent i mina ögon i alla fall.

Garys love interest Madison spelas av Adria Arjona som jag har sett tidigare men som jag aldrig lagt märke till speciellt. Hon har tydligen varit med i tv-serierna Andor och True detective S4 samt filmen 6 Underground (den med Ryan Reynolds). Jag tyckte inte att hon var speciellt bra i denna film, förutom att hon var väldigt lik en ung Jami Gertz. Kommer ni ihåg henne?

Filmen blev något av en besvikelse, men i ärlighetens namn får jag kalla den "helt ok". Det blir en tvåa.

Betyg: 2/5

Vad har vi på BOATS, "Based on a true story"? Om jag håller mig undan från rena krigsfilmer,  sportfilmer och renodlade biografier likt Lincoln...

Tio inte så himlans bra BOATS:
Gold, American made, 127 hours, A beautiful mind, The imitation game, Captain Phillips, Hustlers, The Bling Ring, Hillbilly Elegy, American Gangster

Tio exempel på väldans bra BOATS:
Spotlight, Erin Brocovich, The blind side, Zodiac, The Wolf of Wall Street, Moneyball, Adrift, Only the brave, Darkest hour, Charlie Wilson's war

She Came to Me (2023)

She came to me är en romantisk komedi med Peter Dinklage, Anne Hathaway och Marisa Tomei i huvudrollerna. Dinklage spelar Steven en kompositör med "writer's block". Han är gift med Patricia (Hathaway), en iskall och totalt oromantisk psykiater. Under en stärkande promenad för att finna inspiration finner Steven en sjaskig bar nere i hamnområdet och där finnar han sin musa, bogserbåtskaptenen Katrina, spelad av Tomei. Steven får inspiration av mötet med Katrina och kommer igång med sin nästa opera som handlar om en kvinnlig bogserbåtskapten som också är en massmördare... Hilarity ensues.

Filmen är skriven och regisserad av den för mig tämligen okända regissören och skådespelerskan Rebecca Miller. Det är en mysig liten film i samma genre som Woody Allen, Noah Baumbach och Nicole Holofcener verkar inom.

Vid sidan av en som vanligt fantastik miljö från Brooklyn och roliga karaktärer där Anne Hathaways psykiater är extra välfunnen, har filmen en mer allvarlig och mörk sida. Det är sidohistorian om Patricias färgade son Julian och hans förhållande med städerskans dotter Tereza som tar större och större plats under filmens gång och för mig känns det som att det är den historien Miller egentligen ville berätta. Stakes! Liv riskerar att slås i spillror. Problematiken som filmen lyfter upp känns för oss åskådare som enkel att hantera men det är också uppenbart att en situation som beskrivs kan gå helt åt helskotta utan större problem.

Denna film är bra, men hon har en liten bit till för att nå de riktiga höjderna. Det räcker till en trea i alla fall.

Betyg: 3/5

Past Lives (2023)

Past lives är en hypad film från förra året. Detta är något av en Linklater "light" där handlingen utspelas under tre olika år med 12 år emellan varje år. Tyvärr stannar likheterna med Linklaters mänskliga dramer vid hoppandet i tiden...

Det börjar med Nora och Hae som tolvåringar i Seoul, Korea. Hae är förälskad i Nora som bara en tolvåring kan vara. Men istället för att tappa intresset för Nora efter några veckor, slits hon iväg från honom då hennes familj flyttar till Kanada. Haes förälskelse fryser fast i tiden.

12 år senare bor Nora i New York City och Hae gör lumpen hemma i Korea. De återupptar kontakten via Facebook men ingen av dem tar initiativet att söka upp den andra i verkliga livet. Förälskelsen fryser vidare.

Ytterligare 12 år senare hittar vi Nora lyckligt (?) gift och Hae har nu fått tummen ur röven och ska komma och besöka sin "livs kärlek" i NYC. Därefter följer en rad akwarda möten och Nora är allt annat än lojal mot sin make. Hae tittar på Nora med stora blöta ögon som om han vore en svart labrador. Ni vet en sådan där hund som gör allt och lite till för sin matte...

Bitterljuvt? Sanna innerliga känslor? Ett perfekt drama? 

Filmen är hyllad av många. Personligen blev jag inte speciellt berörd av kärleksparet eller filmen som helhet för den delen. Den enda figur i filmen jag kände lite för var Noras make. Jag gillar inte illojalitet generellt sett. Det Nora gjorde behöver inte innebära illojalitet, men så som filmen spelas ut upplever jag det som att gränser blev passerade. Som till exempel när de tre satt i baren och Nora pratade koreanska med sin labrador och betedde sig allmänt exkluderande mot sin make...

När jag sedan hör att Nora är Celine Songs alter ego blir hela filmen lite absurd med tanke på hur hon beskriver sig själv, närmast som en sagoprinsessa. Det är helt ok med en sådan självbild i verkliga livet, men i ett filmmanus tycker jag nog att det varit på sin plats att problematisera huvudkaraktärens handlingar och roll i dramat lite grann. Celine Song är alltså filmens manusförfattare och regissör. Jag gissar att Celine Song inte är speciellt gammal. Manuset verkar snarare vara skrivet av en gymnasieelev än av en person som levt ett mångfacetterat liv.

Inte imponerad.

Betyg: 2/5

The Zone of Interest (2023)

The Zone of Interest är en fruktansvärt hemsk film. Vi får följa familjelivet hos paret Höss med barn i en lyxig men steril och kall villa vägg i vägg med koncentrationslägret Auschwitz. Rudolf Höss var kommendanten över lägret och arkitekten till mördandet av hundratusentals judar under WWII.

Filmen inleds med en svart skärm som ligger kvar länge, flera minuter som det känns. Vi tittare triggas att spetsa öronen och börja lyssna på filmen. Det mesta av det horribla sker via ljuden från lägret; skrik, ett skott efter ett annat, gråt, och ugnarnas dova mullranden som pågår dygnet runt oavbrutet. Det är lite som med filmerna från den 7/10 som är mycket, mycket, mycket värre med ljud påslaget. Inget som rekommenderas...

Rudolfs fru Hedwig tar del av stölderna från de judiska dödsdömda som dagligen anländer med de vidriga tågen. Det är guld och smycken, guldtänder och dyra pälsar. Hedwig samlar på sig av värdesakerna som om det vore en gudagiven rätt. Uppenbarligen kommer hon från en enkel bakgrund och är tämligen korkad rätt och slätt.

Hedwig och andra som bodde i området runt koncentrationslägret, the zone of interest, var alla "enablers" till ett av mänsklighetens vidrigaste och värsta brott. Jag har noll sympati över för kvinnorna eller barnen som utgjorde grunden för Nazitysklands brott. Den tyska armén skulle aldrig ha kunnat erövra och terrorisera länder i Europa om inte maskineriet hemma i Tyskland hållits uppe av alla "civila". Detta gäller än i dag med "enablers" för terrorgrupper som utför brott mot mänskligheten.

Jag fann filmen brutalt jobbig att se och när jag blev tillfrågad om filmen av en judisk vän avrådde jag henne å det kraftigaste från att se filmen. Den säger inget nytt i frågan om brotten som begicks. Den säger inget nytt som gör brotten värre eller, hur det än skulle varit möjligt, mildare. Men uppenbarligen räcker den inte för att dämpa vänsterns judehat som sprider sig som pesten genom Västeuropa och USA i den mörkaste av mörka tider under min egen livstid.

Filmen är regisserad av Jonathan Glazer som själv är jude. Han gjorde ett uttalande på Oscarsgalan som har använts i politiska syften. Han sa något om att krig gör att vi avhumaniserar den andra sidan. Sen får man tolka det han sade hur man vill antar jag. Det han gjorde var som att kasta in en granat i rummet, och sedan snabbt backa ut ur detsamma (till hans trygga hem i England antar jag). Riktigt fegt kan jag tycka. Är han ett sådant asshole han verkar? 

Personligen är jag inte lika snabb på att säga att alla är lika goda kålsupare, att allt kan relativiseras, att inget är bättre än något annat... om det nu var det han menade. Ibland är det faktiskt svart och vitt. Om jag tar hans egen film som ett exempel finner jag inte offren i Auschwitz vara lika onda och vedervärdiga som Rudolf och Hedwig Höss... "trots att de var judar".

Betyg: N/A, kan inte förmå mig att betygsätta detta efter Glazer uttalande/ställningstagande.

Läs gärna Jojjes text om filmen, han kanske klämde ur sig ett betyg i alla fall.

Ballerina (2023)

Ballerina är en koreansk actionfilm av Lee Chung-hyun. Detta är en frejdig "kvinnlig hämnd på onda män"-film. Girl power FTW!

Filmen är som en frisk fläkt. Den känns som en liten film utan den största budgeten men gjord med hjärta och smärta. Jag gissar att teamet bakom filmen brann för sitt projekt. 

Jag blev uppmärksammad om filmen när jag såg en "best of 2023"-video på youtube från en filmälskare som inte bara pratar om oscarsfilmerna eller de mest kreddiga och svåraste dramerna från året. Här är det action och våld som står i första rummet.

Jeon Jong-seo spelar Okju, en bad ass bodyguard som under en kort period återförenas med klasskompisen Min-hee (Park Yu-rim). Min-hee är en lovande ballerina som också blivit indragen i prostitution. Onda män. En kort period av vänskap, platonisk kärlek, eller var det äkta kärlek, bryts abrupt av katastrofen och Okju har bara hämnd kvar att ty sig till. Och hämnd blir det i massor.

Som vanlig i en era av John Wick och superhjältefilmer tål våra huvudpersoner hur mycket stryk som helst vilket förtar känslan av verklighet en hel del. Samtidigt kan man se dessa filmer mer som en opera. Våldsamt överdrivna sagor med överdrivna gester och scener, pun intended. Allt ska upplevas i ett paket och gärna på avstånd, att syna detaljer i sömmarna har man inte mycket för.

Jag gillade filmen, dess lite noiriga känsla och även om jag allt som oftast inte bryr mig så mycket om actionscener var detta klart dugligt. 

Betyg: 3/5

Poor Things (2023)

Ännu en av alla omtalade och älskade filmer från 2023 som jag inte alls uppfattade som "alla andra". 

Jag såg filmen med Måns och han var stormförtjust. Jag var dock inte alls med på noterna, jag kände mest en avsmak efter filmen och den kändes oäkta och spekulativ. Det kändes som en film från en filmmakare som inte är ärlig, äkta eller genuin. Välj epitet själva.

Filmen är uppenbarligen medvetet "over the top", men trots den insikten fann jag den närmast grotesk med sin "body horror". Jag var heller inte speciellt förtjust i Emma Stones skådespelarinsats. Hon vann en Oscar för sin insats, men den var på tok för överdriven för min smak. Helt onödigt med "full frontal nudity" också. Jag har inga problem med "adult themes" men föredrag att det görs med finess, eller uppenbarligen barnsligt för den delen. Att trycka in spektaklet i en finkulturell kostym gör det inte till fin kultur. För mig i alla fall. Jag fann hela filmen så överdriven att jag inte kunde ta den på allvar antar jag. 

Jag har länge misstänkt att jag och Yorgos Lanthimos inte går ihop. Det är så ibland med alla olika regissörer på banan. Jag gillade i och för sig hans The Favourite men jag har också hört att det är hans "mest normala" film. 

Jag har verkligen inte något emot en film som problematiserar kvinnans roll i samhället och orättvisor som finns, men jag gillar lite mer nedtonade filmer som arbetar mer på en intellektuell nivå. Detta blir som en "freak show" från 1800-talets cirkusar bredvid den skäggiga damen, världens starkaste man och kossan med tre huvuden.

Detta är en film som kan handla om kvinnans sexuella frigörelse, men det är också en film där ett antal män tar för sig å det grövsta och förlustar sig på en flicka som är liiiiite för ung, typ 4 år... Eller whatever hon är när hon och Ruffalo drar ut på tur.

Lanthimos är cyniskt hjärtlös och elak mot sina karaktärer, vilket jag avskyr. Precis som Willem Dafoes Godwin Baxter lekte gud är en films regissör som en gud... En liten kille i New York sa en gång: "With great power comes great responsibility". Inget för Yorgos tydligen. 

Poor Things får mig att tänka på Alien Resurrection och dess misslyckade kloningar av Ripley. Filmerna har båda spännande idéer och teman men också groteska genomföranden. I Alien var det dock endast en liten del av en större story vilket mildrar intrycket.

Betyg: 1/5

Måns gav filmen 4/5. Han har nog mer rätt än jag, han är mer i takt med tiden uppenbarligen i alla fall.

Filmen gullades med i Shinypodden Special om 2023 års bästa filmer. Den placerade sig högt upp! Lyssna på del 2 där poddar finns, eller här.

Gojira -1.0 (2023)

Det var en liten hajp runt den japanska filmen Godzilla minus one i somras, men vad var detta för film egentligen? Var det en sequel till originalfilmen från 1954 eller kanske en prequel till och med? Ingetdera visade det sig. Detta är en re-make av originalet. 

Ok, det var inte riktigt det jag hade väntat mig, men det gjorde inget. Jag bjöd in producent-Johan till filmvisning i min biograf och "utlovade" en uppföljare till den första Godzilla-filmen. Han hade inte sett den gamla filmen så det blev bra ändå tror jag.

Handlingen är mer eller mindre densamma men de har uppdaterat en massa detaljer, som sig bör. Filmen inleds bland annat under krigets slutskede och vi introduceras till Godzilla redan i den första sekvensen. Detta med att vänta med att visa upp monstret och bygga spänning och stämning är inget som filmmakarna från Japan bryr sig om. Efter inledningssekvensen hoppar vi i rask takt fram något år och två till 1947. Vi följer den fege kamikazepiloten Koichi (Ryunosuke Kamiki) som tyngs av samvetskval över att han inte genomförde sitt självmordsuppdrag och därmed överlevde kriget. Sedan kommer den modiga och lite mer handlingskraftiga tjejen Noriko (Minami Hamabe) samt vänner och kollegor till dem två in i bilden.

Filmen är ganska bister i tonen men vi får allt lite humor med på ett hörn ändå. Koichi tar jobb på en minröjare och hans kollegor på båten är ett festligt gäng. En butter kapten, en vetenskapsman med en vild frisyr som skulle kunna utmana Einsteins samt den unge rookien som bara vill bevisa sig värdig.

En annan sak som jag loggar under avdelningen humor är stilen som dialogen framförts på. Var och varannan person i filmen skriker ut sina repliker oavsett om det passar eller ej. Johan, som är bra mycket mer bevandrad inom animé än jag, noterade att karaktärerna pratade, och hade ansiktsuttryck och kroppsspråk, som figurer inom animé. Jag tror att hans spaning är spot on. Det är den mest rimliga förklaringsmodellen till hur karaktärerna beter sig i alla fall.

Godzilla självt, monstret, är givetvis mycket snyggare i denna moderna film och jag gillade framför allt designen på dess taggar längs ryggraden som sköts upp när han laddade upp sig inför nästa skott av dödsstrålen. Specialeffekterna var givetvis bättre än de i 50-talsfilmen men när man väl är inne i filmen märker jag nästan ingen skillnad ändå.

Jag såg originalet från '54 någon dag innan vi såg denna, eftersom jag uppfattat att vi skulle se en sequel. Nu i efterhand vet jag inte om det var idealiskt då filmerna var så lika i upplägg och övergripande handling. Jag fann filmen lite seg inledningsvis, nästan så att jag såsade till mig. Efter ett glas rom i handen piggnade jag till och resten av filmen var action utan slut och en ganska bra underhållning.

Planen hur de skulle förinta Godzilla var lite mer utvecklad i den moderna filmen och det kändes som att filmen blinkade åt både Jaws och Independence Day. Idén de hade kommit upp med var dock ungefär lika orimlig som i den gamla filmen. Ingen fara dock, det var bara en liten del av filmen.

Jag gillade moderniseringen överlag. Båda filmerna är helt klart klart sevärda. De erbjuder lite olika värden, den äldre var charmigare och mysigare på något sätt medan den nya var tuffare och häftigare. Båda filmerna hade karaktärer som jag inte brydde mig om på en lagom nivå. Inga karaktärsdrivna filmer direkt. Förutom lilla Akiko. Henne hejade man ju på, såklart.

Betyg: 3/5

American Fiction (2023)

Martin Luther King Jr: "I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character. I have a dream today!"

American fiction är en välformulerad satir om den oundvikliga men antagligen oväntade effekten av den identitetspolitiska analysen som vuxit sig starkare och starkare i vårt samhälle.

Vi får följa den intellektuelle och intelligente författaren Monk som kommer från en mycket förmögen familj. Han är frustrerad över att hans böcker inte är populära. Hans kollegor inom akademin uppskattar böckerna men de går inte hem hos vanligt folk eftersom "they are not black enough". "Problemet" är att Monk är en färgad man, "an African-American", och då ska han skriva trashig skräplitteratur om gängkriminalitet, om barn som växer upp utan en pappa och och allt sånt som ingår i stereotypen av den svarta befolkningen (i USA och Västeuropa). Monk blir än mer irriterad när en ung svart kvinnlig författare går upp på försäljningslistorna med en trashig bok om den "svarta kulturen". Han beslutar sig för att under pseudonym skriva en egen bok i samma genre. Han vill göra den så hysteriskt överdriven att alla fattar att det är ironi. Men till hans ännu större frustration blir hans bok en succé.

Monks frustration är mycket lätt att förstå. Han läggs i ett fack pga av hans hudfärg. Han bedöms inte på hans karaktär, moral, vad han gör eller vilka böcker han skriver. Istället är han reducerad till en i mängden, en i en grupp som endast definieras av medlemmarnas hudfärg. Detta är en dagsaktuell fråga som poppar upp lite här och där. Folk definieras efter vilken grupp de mappats in i, och relationen mellan grupperna är mer intressant, speciellt vilken grupp som är "the opressors" och vilken som är "the victims", än individernas egna egenskaper.

Filmen bygger på romanen "Erasure" av Percival Everett och den kom ut redan år 2001, så man kan konstatera att problemet fanns redan då och det har förstärkts idag. Varför har denna galenskap inte tryckts undan de senaste två decennierna? Vi får hoppas på rättning av detta de närmaste 20 åren istället. För den intresserade av problematiken kan jag rekommendera boken "The End of Race Politics: Arguments for a Colorblind America" av Coleman Hughes. Den kom ut 2024.

Men filmen är så mycket mer än en satir över en förvirrad politisk strömning. Den har en annan sida om Monk och hans familj som är oväntat fin. Pappan är död men hans skugga vilar över Monk och hans syskon och Mamman börjar dessutom bli senil av åldern. Istället för satir erbjuds vi fina scener som träffar in de flesta känslor i registret, de är sorgliga, komiska och vemodiga om vartannat. Men det känns på riktigt och de upplevs som sanna. Mixen mellan den absurda satiren med det allmängiltiga och personliga blir lyckad vilket kanske inte var givet.

Skådespeleriet är överlag mycket bra. Främst står Jeffrey Wright som Monk och Sterling K. Brown som hans homosexuelle bror Cliff. Båda förtjänar alla hyllningar de fått. Filmen, Wright och Brown blev alla nominerade till oscars men den enda statyett filmen vann var bästa adapterade screenplay. Vilket var välförtjänt.

Betyg: 4/5

Filmen kom upp under Shinypodden Special Toppfilmer 2023, del 2. Shinypodden hittas där poddar finns, eller här.

The Killer (2023)

David Fincher kom ut med en ny film förra året. Den gick mig mer eller mindre obemärkt förbi. Gick den ens upp på bion? Det borde den väl ha gjort. Jag såg den i alla fall när den kom ut på streaming. Jag tycker han är en bra regissör, helt klart över medlet. Och han har med The Killer levererat en mycket duglig thriller om en lönnmördare som arbetar på kontrakt, om hur ett jobb slår slint och hur han måste söka hämnd på sin uppdragsgivare och en massa kollegor.

Jag gillar filmens lugna tempo. Inledningsvis kändes den för långsam men så fort jag kom in i filmen ordentligt flöt den på mycket bra. Huvudrollen som "The Killer" spelas av Michael Fassbender efter några års semester från filmandet. Han är bra, även om hans ansiktet gjorde mig påmind om The Counselor som Carl tvingade mig att bevittna. Otäckt film det där.

Feelingen i The Killer är något helt annat. Jag undrar om den inte påminner lite om Anton Corbijns The American från 2010. Liknande team och liknande tempo i filmerna, långsamma.

Jag gillade Fassbender i huvudrollen. Tilda Swinton, Charles Parnell och Arliss Howard var bra i små biroller. Stämningen i filmen var mycket trivsam, lika delar spänning och action med en hel del eftertanke. Mördaren verkar mycket duktig men han begår ett enkelt misstag och vi vet aldrig riktigt om han har koll på läget eller ej. Efter den långa inledningsscenen består det mesta av den två timmar långa filmen om hämnd. Hämnd på film brukar vara intressant på film, det är en grundläggande känsla som jag tror alla kan relatera till. Även om de flesta av oss kanske inte har teknikerna, utrustningen eller modet att göra som the killer.

Betyg: 3,5/5

Filmen kom upp under Shinypodden Special Toppfilmer 2023, del 1. Shinypodden hittas där poddar finns, eller kolla här.

Perfect Days (2023)

Wim Wenders nya film utspelas i Tokyo och osar av japanskhet. Han är ett fan av den japanske mästerregissören Yasujirô Ozu, och med Perfect Days gör han sitt bästa för att göra en film i Ozus anda.

Filmen är långsam och repetitiv, och den fungerar som en meditativ betraktelse av en man som lärt sig att uppskatta de små sakerna i livet. Det kan vara den vackra soluppgången över Tokyos skyskrapor, hur ljuset faller mellan grenarna på det gamla trädet i parken där han äter sin lunch, eller middagen på favoritrestaurangen om kvällen.

Hirayama (Koji Yakusho) jobbar som städare av offentliga toaletter i Tokyo. Han lever ensam i ett oansenligt litet kryp-in. Han har inte många ägodelar förutom en madrass på golvet, en läslampa och ett litet bibliotek av klassiker. Just nu läser han Steinbeck. Han är till synes nöjd med livet och verkar inte ha ambitioner om något annat. Han tar bilen till jobbet redan innan solen gått upp och på vägen lyssnar han på gamla musikkassetter som fanns på åttiotalet. Han gillar klassisk rock som Lou Reed och Rolling Stones. En mäkta besynnerlig man som tar sitt enkla jobb på högsta allvar och som uppenbarligen är mycket stolt över sitt förvärv. Han är lika uppenbarligen både intellektuell och intelligent och jag ser honom i en miljö som på något sätt inte riktigt passar in.

Under hela filmen försöker jag förstå vad som hänt honom. Vilken miljö kommer han ifrån? Var är hans familj? Fru och barn? Efter middagen hänger han på en liten bar och han verkar vara intresserad av den kvinnliga ägarinnan. Har de ett förhållande? Har de haft ett? Vi får inte veta.

Även om filmen är långsam är den aldrig tråkig. Inte minst på grund av standarden och variationen på de Tokyos offentliga toaletter. Vilken standard! Vi får också lära känna Hirayama mer och mer under filmen gång. Han hjälper sin slarviga kollega, han får besök av sin systerdotter och han har ett nattligt möte med en döende man bland annat.

Under andra halvan av filmen händer det en massa saker för att vara med Hirayamas mått mätt, och jag tror att många av de svar jag söker kan dölja sig i några av de interaktioner han har. Slutscenen indikerar att han fått allt han önskade. Men vad var det? Det är inte så lätt att veta. Man kan gissa men några exakta svar finns kanske inte. Som livet självt alltså.

Betyg: 4/5

Filmen kom upp under Shinypodden Special Toppfilmer 2023, del 2. Shinypodden hittas där poddar finns, eller här.

La passion de Dodin Bouffant (2023)

Att servera någon en omsorgsfullt tillagad middag är det bästa sättet att visa att man älskar någon.

La passion de Dodin Bouffant är ett ljuvligt franskt romantiskt drama i historisk miljö. Filmen handlar om kocken Eugénie som arbetar hos den rike mannen Dodin Bouffant på hans herrgård på den franska landsbygden 1889. Dodin är en livsnjutare och älskar mat som han avnjuter tillsammans med vännerna i en liten herrklubb. Dodin och Eugéne som båda är i övre medelåldern är också ett kärlekspar, han vill gifta sig med henne men hon duckar och vill hellre fortsätta vara hans kock istället för frun i huset. När Egénie får svindel och svimmar inser Dodin att han måste snabba på processen.

Detta är en film för finsmakare då det gäller film och/eller mat. En riktigt ljuvlig anrättning med djupa smaker och lager på lager av psykologi, kärlek och ömsesidig respekt. Det finns knappt några fiender i en film som denna. Det skulle i så fall vara den utländska gästen som för att imponera på Dodin och hans vänner bjuder på en groteskt överdimensionerad middag som tar åtta timmar att äta sig igenom. Nej Dodin, Eugénie och deras vänner behandlar maten och matlagning på samma sätt som varandra med kärlek och finess.

Vi får följa Eugénie och hennes assisterande köksa Violette samt Violettes unga systerdotter Pauline i köket. Inledningen av filmen är mer eller mindre i realtid då Eugénie och hennes hjälpredor tillagar en fantastisk femrätters till herrklubben. Det är "slow film" som drar ner åskådarens tempo och fokuserar oss på en tid då människan levde långsammare.

Just Pauline, den lilla viljestarka flickan på cirka 12 år var min favorit. Det visade sig att hon hade perfekta smaklökar, i alla fall enligt Dodin och Eugénie. Hon var inte central eller ens nödvändig för filmen, men just som den där extra nypan salt över maträtten som får den att blomma ut och förstärka dess smakrikedom adderade hon något till filmen.

Vi pratade om filmen på Specialen om de bästa filmerna från 2023 och då fantiserade vi om att Bio & Bistro Capitol borde ha specialvisning på denna film och servera publiken en avsmakningsmeny med all mat som serveras under filmens gång. Vilken grej! Kan inte någon genomföra denna idé!

Betyg: 4/5

Filmen kom upp under Shinypodden Special Toppfilmer 2023, del 2. Shinypodden hittas där poddar finns, eller här.

Filmen heter också på olika språk "En Doft Av Kärlek", "The Taste of Things" och "Pot au Feu".

Are You There God? It's Me, Margaret. (2023)

Are you there God? It's me, Margaret. är en underbar American Independent-film av regissören Kelly Fremon Craig. Filmen är en klassisk coming-of-age comedy-drama och det är en genre som det finns mycket skit i men när det är bra så blir jag lätt såld på filmen. Den landade på tredje plats på min första version av topplista för 2023 års filmer, dvs den lista jag tog med mig till poddningen.

Filmens huvudperson är den 11-åriga Margaret, spelad av Abby Ryder Fortson. Året är 1970 och Margaret och hennes familj bor på Manhattan och hon umgås mycket med farmor som bor nära. En höstdag slår blixten ner då föräldrarna informerar dottern om att familjen ska flytta till en förort någonstans i New Jersey. Margaret står inför avgörande steg in i vuxenvärlden och nu måste hon slitas upp med rötterna från hemmet och kompisarna. Hon anser att detta är orimligt!

Filmen har bra manus, en tajt regi, den är rolig, öm, ibland tänkvärd och den överraskar lite grann då och då eftersom den inte faller i de vanligaste fällorna för en ungdomskomedi. Starkast lyser ändå Rachel McAdams i rollen som Margarets mamma Barbara. Även Benny Safdie som pappan Herb och Kathy Bates som farmodern Sylvia är jättehärliga. Jag har inte sett Kathy Bates så här ljuvlig sedan hennes Miss Sue i The Blind Side. Men bäst är Rachel McAdams, så har jag sagt det två gånger. Hon borde ha fått en nominering till bästa kvinnliga biroll. Jag hade gärna sett henne vinna också för den delen.

Problemen för karaktärerna i en slice-of-life film som denna är sällan så speciellt stora egentligen, men för rollfigurerna som lever sitt liv i sina liv är de förstås mycket större. Filmen beskriver på många sätt något alldagligt men samtidigt något specifikt för just denna familj som ändå känns igen. Jag älskar att hänga med dem och filmen sätter tidsandan suveränt.

Filmen nämner Gud i titeln och javisst, Margaret ber till Gud flera gånger om. Filmen behandlar på ett nyktert och icke fördömande sätt problematiken med religion och hur människan kan förhålla sig till den. Margarets farföräldrar och pappa är judar medan morföräldrarna är hårt kristna vilket givetvis skapar friktion. Mamman har valt att "hoppa av" denna karusell och är ateist. Jag håller på henne.

Härlig film som jag varmt kan rekommendera till de av er som gillar genren med lite otydlig handling och inga stora händelser att tala om egentligen.

Betyg: 4/5

Filmen kom upp under Shinypodden Special Toppfilmer 2023, del 2. Shinypodden hittas där poddar finns, eller här.

Fast Charlie (2023)

Fast Charlie är en gansgterthriller från den amerikanska södern, en "southern neo-noir" kanske. Den gamle silverräven Pierce Brosnan spelar Charlie Swift, en bister och hårdnackad gangster som är consigliere för den lokala maffiabossen Stans. När en ny ung hetsporre gör sitt move för att ta sig upp i hierarkin blir det bökigt.

Charlie är luttrad men han har den gamla skolans moral och etik samt hjärtat på rätt ställe. Hans mest framträdande egenskap är dock en total lojalitet till Stan.

Under det bökiga kommer Marcie, exfrun till ett av gangstrarnas fotfolk i skottgluggen. Kan hon känna till hemlisen som hennes ex tog med sig i graven? Fast Charlie måste samarbeta med Marcie innan allt går överstyr. Spänningen byggs upp under filmen.

Jag gillar att filmen håller sig hela filmen igenom och inte tappar fokus, stajl eller tempo mot slutet som är så vanligt med halvtaskiga filmer. Dessutom gillar jag skådespeleriet överlag. Pierce Brosnan har jag alltid gillat och här gör han ett bra jobb som den erfarne och lite lätt cyniske Charlie.

Marcie spelas förträffligt av Morena Baccarin som vi mest kommer ihåg från en okänd tv-serie som heter

Firefly. Marcie är en tuffing med skinn på näsan och hon backar inte för situationen. Lyckligtvis slipper vi "damsel in distress"-syndromet här. Hennes karaktär här i filmen påminner lite om hennes roll i Firefly och jag faller för henne. Igen.

Den gamle maffiabossen spelas av en rejält gammal James Caan i hans sista film. "Sonny Corleone" från Gudfadern slöt cirkeln på ett fint sätt med denna film.

Detta var en stor överraskning. Jag gillade stämningen i filmen, blev inte besviken mot slutet och gillade att hänga med karaktärerna.

Betyg: 3+/5

Filmen kom upp under Shinypodden Special Toppfilmer 2023, del 1. Shinypodden hittas där poddar finns, eller kolla här.

DogMan (2023)

Luc Bessons senaste film är en mix av genrer och stilar där drama blandas med action och en hel del magisk realism på det. Jag kan tänka mig att filmen är en vattendelare men jag gillade den mycket.

Filmen inleds under natten när polisen stoppar en skåpbil. Chauffören är en vuxen vit man i drag med peruken på sné, läppstiftet smetat och klänningen i oordning. Han är också blodig lite här och där, som om det skvätt. När chauffören knappt svarar på tal och dessutom inte vill öppna bakluckan på skåpbilen blir polisen än mer misstänksamma. När de öppnar dörren hoppar 30-talet hundar ut ur bilen och springer iväg längs gatan. Vad är detta? frågar polisen sig, och vi åskådare frågar oss samma sak.

Chauffören, Douglas (Caleb Landry Jones) låses in i ett förhörsrum på polisstationen och polisen ringer in jourhavande psykolog Evelyn (Jojo T. Gibbs). Det är via Evelyns intervjuer med Douglas vi lär känna honom och hans livsöde. Samt hur det kom sig att han kunde prata med hundarna.

My gosh, detta var något speciellt. En unik film. Jag gillar det mesta som Luc Besson regisserat, i alla fall hans sci-fi och actionfilmer. Detta var delvis nya marker men jag gillade det mycket. Jag kan älska sagor som befinner sig mellan det verkliga och fantasins värld. Besson bjuder också på en rejäl fajt mot slutet, action och pang pang.

Caleb Landry Jones spelar huvudpersonen Douglas och han är nog också den enda skådespelaren jag känner igen. Han är otrolig i denna film. Han bär hela filmen på sina axlar, ger den en gravitas som kändes överraskande. Hans hängivenhet till rollen är central och han ger sin Douglas en blandning av stoiskt lugn, beslutsamhet och sorgsenhet. Men hans Douglas saknar aldrig syfte med det han gör han och vi hejar på honom som man gör ibland. Filmen är allt annat än käck, ett stort vemod omfamnar den från första scenen.

Bra jobbat Luc!

Betyg: 4/5

Filmen kom upp under Shinypodden Special Toppfilmer 2023, del 1. Shinypodden hittas där poddar finns, eller kolla här.

Taylor Swift: The Eras Tour (2023)

"So you and I, we're about to go on a little adventure together. And that adventure is going to span 17 years of music, and it's going to be one era at a time. How does that sound to you?"

Sedan något år tillbaka kallar jag mig stolt en Swiftie. Tyvärr har jag inte biljett till någon av konserterna på Friends Arena i maj... Men andra bäst är denna konsertfilm från den pågående The Eras Tour. Filmen är inspelad under hennes sex konserter långa stopp på So-Fi Stadium, Los Angeles 3-9 augusti 2023.

Som konsertfilm erbjuder denna film inget mer än konserten rakt upp och ner. Inga intervjuer eller "behind the scenes". Eftersom det finns så otroligt mycket intervjuer och annat material med miss Swift tycker jag det är ok. I vanliga fall kan jag gilla att få lite mer "kött på benen" om artisten, men här uppskattar jag renheten i att få uppleva konserten mer eller mindre som den var i konserthallen. Bioversionen av filmen är 3 timmar lång och täcker i princip alla låtar hon spelade. I verkligheten var konserterna oftast över 3 timmar och 20 minuter inklusive snack mellan låtar och annan strötid.

Jag är en sucker för spännande koncept på konserter, som när Neil Young kom in på Cirkus 2003 och gjorde världsdebut av ett vid tiden osläppt album (Greendale). Eller när artister som The Cure, David Bowie och Fish med flera spelar hela album live. Här har vi ett nytt grepp, med eror. Jag gillar idén skarpt.

Taylor delar in konserten i 10 eror eller akter. En akt per album plus en kort nionde akt med två akustiska låtar per konsert där hon överraskar med olika låtar varje kväll, ibland låtar hon aldrig spelat förr till och med. Hon täcker in alla hennes studioalbum förutom debuten "Taylor Swift" från 2006. Jag var först lite undrande varför hon inte tog med det albumet men hon har ju inte spelat in Taylor's Version av det än så jag gissar att hon håller på det lite. Dessutom spelade hon låtar från debutalbumet under den lilla akustiska delen av och till.

Konsertfilmen är lång men samtidigt otroligt underhållande och lätt att titta på. Jag såg dessutom den förlängda versionen "Taylor's Version" som adderar nästan 30 minuter av akustiska låtar (från olika kvällar) efter bioversionens eftertexter var över. Det var som ett extranummer. 

Showen är extraordinär på flera sätt. Scenshowen är givetvis top notch med dans i massor samt scen- och klädbyten mellan varje "era". Bytet mellan eror är extra spännande då albumen (erorna) inte kommer kronologiskt. En underbar överraskning för fansen varje gång. Spektakulärt. 

Men framför allt är Taylors låtskatt makalös och flera låtar växer när de framförs live. Till detta är hennes karisma och humor på scenen omöjlig att undfly, det mesta görs med ett glitter i ögonen. I alla fall tills tonaliteten switchar, då hon blir oskrymptad, som sig bör.

Filmupplevelsen var så lustfylld att jag fick in filmen på min top 10 för 2023 trots att det är lite udda att ha med en konsertfilm på top 10, lite som med dokumentärer. Det blev ett undantag denna gång.

Betyg: 4/5

Filmen kom upp under Shinypodden Special Toppfilmer 2023, del 1. Shinypodden hittas där poddar finns, eller kolla här.

Några lösryckta favoriter från showen:
Act I: Lover - The Man
Act II: Fearless - Love Story
Act III: Evermore - Willow
Act IV: Reputation - Don't Blame Me
Act V: Speak Now - Long Live
Act VI: Red - All Too Well (10 Minute Version)
Act VII: Folklore - Cardigan
Act VIII: 1989 - Shake It Off
Act IX: Acoustic set - You're on Your Own, Kid (solo on piano)
Act X: Midnights - Lavender Haze / Anti-Hero / Midnight Run / Vigilante Shit / Bejeweled / Mastermind / Karma
(ja, jag är väldigt svag för albumet Midnights)

Sharper (2023)

Sharper är en crime-heist-thriller. Jag gissar att filmskaparna tänkte sig en "smart" thriller som skulle överraska åskådarna inte bara en utan två, tre, många gånger. Detta är en film med en overload av twistar vilket gör att hela filmen känns tom och platt, inte det minsta "smart". 

Jag vill hävda att twistar som ställer allt på sitt huvud kan vara ett effektivt sätt att ge energi åt en film, men det är ett vertyg som filmskaparen inte bör överutnyttja. Twistarna blir mindre och mindre effektiva i rask takt och väldigt snabbt drar de ner filmen istället för att förgylla den. Ett bra exempel på detta är fake deaths i spänningsfilmer. Funkar jättebra en gång, maximalt, alla uppföljande blir bara negativt. Fool me once...

Här handlar det om twistar om vem som blåser vem i en rörig historia om arvet efter en extremt rik gammal man ur Manhattan-sociteten. Alla vill åt hans pengar, inklusive några scam artists som intagit Manhattan. Tankarna förs åt den underhållande "Heartbreakers" med Jennifer Love Hewitt, Sigourney Weaver och Gene Hackman. 

"Sharper" saknar dock den charm "Hearbreakers" hade och satsar mer på spänning. Men ack, vi åskådare luras gång på gång på gång. Det blir inte heller bättre av att filmen hoppar tillbaka och visar nya aspekter i heisten om och om igen. Efter första twisten var filmen fortfarande intressant men sen löpte de amok med twistarna, heister hit och dit. Vi fick till och med en fake death som lök på laxen. Alla stakes försvann och jag lämnades med en besviken känsla i knoppen.

Filmen har några kända skådespelare som lockade, framför allt Julianne Moore, Sebastian Stan och den gamle veteranen John Lithgow. Huvudrollen spelas av Justice Smith. Kunde ha blivit bättre. Jag gillade inledningen, första akten. Sen bar det utför. 

Betyg: 2/5