Wonder Boys (2000)

You're not like my other teachers, Professor Tripp.

Jag har länge velat se "Wonder boys". Jag hade hört mycket positiva ord om filmen, men egentligen inget om vad den handlade om. Nu, på semestern 2011 var det tydligen dags. Jag hittade den i den store Frans filmhylla.

Vad härligt det är när ens höga förväntningar uppfylls och överträffas. Detta är en varm, rolig, vemodig, och ändå hoppfull film om "riktiga" personer. Inte en serietidnings-superhjälte så långt ögat når. Denna film påminner mig i stil, form och känsla om en annan av mina favoriter - "Beautiful girls". När jag tänker på det påminner den mig också lite om miljö och känsla jag fick av att läsa boken "The secret history" av Donna Tartt. 

En film som denna lever och dör med sina skådespelare, och skådespelarna är suveräna i denna film! Michael Douglas, Frances McDormand, Robert Downey Jr (är inte han alltid otroligt bra?), Tobey Maguire och Katie Holmes (hon är söt i alla fall).

Filmen handlar om livet, författarskap, prioriteringar och livsvalen vi gör. Michael Douglas spelar Grady Tripp, en lärare i litteratur och tillika firad författare. Vi får följa Grady och hans närmaste under ett dygn fullt av sökande och förvecklingar. Professor Grady måste ta hand om en stulen bil, en död hund, en graviditet, en stressad editor, en transvestit och Marilyn Monroes jacka. Allt medan han tänder den ena jointen efter den andra. En skön film helt enkelt.

"Wonder boys" är redan en favorit hos mig, och på grund av den fantastiskt sköna stämningen i filmen ger jag den fem långa romaner av fem möjliga.

Betyg: 5/5 

Elektra Luxx (2010)

I'm afraid of ponies. But I am wet with indicent happiness for you.

Är det en komedi? Är det ett drama? Är det en satir? JA, allt. "Elektra Luxx" var en stor överraskning för mig men den är svår att kategorisera. Jag lockades till den på grund av ett antal skådespelare jag gillar. I huvudrollen som Elektra Luxx, före detta porrstjärna som nu ska vänja sig vid ett "vanligt" liv ser vi Carla Gugino, hon som spelade "Mikes" flickvän under första säsongen av "Spin City". Hon är härlig, men jag undrar om hon inte opererat sina läppar? Jag hoppas att det är sminkningen för denna roll som gör att läpparna ser för stora ut. Om hon opererat dem i verkliga livet är det trist, det är nämligen fult.

Sen finns också en av de nya favoriterna med i denna film, Joseph Gordon-Levitt från "Brick" och den fantastiska "500 days of Summer". Här spelar han en bloggare som är besatt av Elektra.

Filmens handling då? Oklart! Stämningen? Varierande. Kul? Javisst! Filmen kryllar av roliga scener. Från Elektras självhjälpkurser för otillfredsställda (?) kvinnor "How to act like a porn star in bed" till den underbart roliga kollegan Holly spelad lysande av "Friday Night Lights"-stjärnan Adrianne Palicki. I FNL spelar Palicki "Tyra" en white trashig tjej som inte gillar skolan. Här i "Elektra Luxx" visar hon en fantastisk tajming och stor talang för komedi. Hon stjäl bokstavligen varje scen hon är med i.

Nu när jag läste om filmen på nätet upptäckte jag att detta är en uppföljare till "Women in trouble" från 2009. Den filmen vill jag se vid tillfälle...

"Elektra Luxx" är inte en stor film, men jag blev underhållen hela filmen igenom, och lite överraskad av dess humor blandad med underfundig drama. Jag ger "Elektra Luxx" tre porrstjärnor av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Harry Potter And The Deathly Hallows: Part 2 (2011)

Avada Kedavra!

Denna sommar tillbringar jag en del av semestern hos min gode vän i England, den store Frans. Vid sidan av cykling, sight seeing och en resa till Wales blir det en och annan film. Vi såg några HP-filmer häromkvällen och igår gick vi och såg den avslutande filmen i serien. Mina förväntningar var höga, men balanserade, tycker jag. Jag ville så klart se den stora slutfajten, men framför allt skulle detta bli en bitterljuv nostalgisk avskedsfest med alla karaktärer som jag tagit till mitt hjärta under årens lopp.

Nu när hela serien är över kan jag konstatera att jag älskar serien, allra mest böckerna men också filmerna. Det kommer bli en magnifik maratonsittning att se alla åtta filmerna i rad någon gång i framtiden. Kanske kommer jag då också kunna skriva lite mer om  varje film.

Den sista filmen är bra, men det finns vissa sker de inte lyckades med perfekt. Eftersom det är sista filmen i serien hade jag velat få ordentliga slutscener med de viktigaste karaktärerna. Nu tyckte jag att tex både Luna och Neville blev lite borttappade i röran, även om Neville fick några bra scener. Även potentiellt fantastiska scener med Lupin, Tonks och Fred saknades. Missed opportunities. Riktigt bra filmer hinner med både actionscener och djup karaktärsutveckling...

Men det vi fick var mycket bra. Ett antal scener från filmen dröjer sig kvar på näthinnan. Hogwarts var mäktigare och vackrare än någonsin. Filmens stora krigsscen var mäktig, som om den vore tagen ur en gammal krisgsdokumentär. En numerärt äverlägsen armé belägrar och anfaller ett fort med en förtvivlat kämpande milis. Neville ensam på bron, Minervas sköld över Hogwarts, stensoldaterna, det finns så många härliga ögonblick i filmen.

De tre skådespelarna i huvudrollerna klarar sina uppgifter olika bra. Emma Watsons Hermione försvann lite i denna film, men hon hade sin stund i solen i den sjunde filmen. Rupert Grint spelade Ron adekvat, men han kunde aldrig bryta igenom och bli riktigt bra i mina ögon. I denna film blir Hermione och Ron äntligen ihop, upplösningen på det kärlekstrassel som följt oss nästan hela serien. Men tyvärr har jag svårt att köpa att Hermione skulle falla för Ron. Det funkade helt klart i boken, men lika häftig som Hermione är i filmens värld, lika vek är Ron. Jag hade gärna sett lite mer från Ron, helt enkelt.

Denna film tillhör dock Daniel Radcliffe. Desto smutsigare han blev, desto mer äkta kändes han. Han har verkligen vuxit in i rollen som den gnällige, lätt korkade och ganska osympatiske trollkarlen Harry Potter. Den likaledes surmulne Snape är filmens andra stjärna. Alan Rickman som Snape har helt klart varit en av seriens bäst gestaltade karaktärer. Hade någon annan kunnat tala lika långsamt och........utdraget? I den så viktiga minnessekvensen med Snape fick jag något dammigt i ögonen och var tvungen att ta fram näsduken.

Nu är sagan över, slutet gott allting gott. Det är synd, jag saknar dem redan, men snart kommer samlingsboxar i Blu-ray med tusentals extra features. Tills dess nöjer jag mig att ge "Harry Potter and the deathly hallows: part 2" tre hallows av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Harry Potter And The Half-Blood Prince (2009)

Sectumsempra. For enemies.

Nu när jag såg filmen för andra gången gillade jag filmen mycket mer än när jag såg den på bio. Den är både rolig och dramatisk. Filmen fokuserar på två saker, dels söker och finner Dumbledore och Harry Ni-vet-vems allra innersta hemligheter, dels får vi följa ungdomarna på kärlekens irrfärder. Jag hade helt glömt hur mycket humor filmen har. Scenerna med Lavender och Ron är mycket roliga.

"Harry Potter and the half-blood prince" lider dock av samma problem som många adaptioner av tjocka böcker lider av. Filmen är fragmentarisk, vi åskådare får se en följd scener som beskriver ett antal viktiga scener ur boken. Filmen berättar handlingen från boken helt ok, men vi får inte en tajt homogen filmberättelse där dialog och känslor, orsak och verkan hänger ihop. Detta är ett problem som flera av  HP-filmerna lider av. Som läsare och fan av böckerna är det dock mycket trevligt att få se scener som man visualiserat i huvudet komma till liv på duken.

Den nye läraren Professor Slughorn, spelad av Jim Broadbent är en underlig figur, jag vet inte vad jag tycker om den insatsen. Däremot är Alan Rickman i rollen som den onde Professor Severius Snape som alltid lysande, kanske än mer i denna film då han i princip har en huvudroll. Snape är och förblir vår favoritskurk!

Trots brister finner jag "Harry Potter and the half-blood prince" mycket underhållande och den får fyra minnen av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Harry Potter And The Prisoner Of Azkaban (2004)

Expecto Patronum!

Den tredje filmen i serien är en av de starkaste. Alfonso Cuaron tog över regisserandet och därmed fick filmen ett helt annat utseende och en mer vuxen känsla. Filmen spelas upp som ett mysterium. Vem är Sirius Black och varför vill han döda Harry Potter?

När jag nu såg om filmen la jag märke till alla små lustiga detaljer filmen innehåller, till exempel i de små överbryggande scenerna mellan årstiderna som delar in filmen i kapitel. De har ändrat på designen av hela slottet och dess omgivningar, ett grepp som jag välkomnar. I de två första filmerna är Hogwarts mer ett "Disney-likt" sagoslott. I denna den tredje filmen introduceras en mörkare värld för oss åskådare.

"Harry Potter and the prisoner of Azkaban" introducerar Gary Oldman's Sirius Black, Emma Thompson's Professor Trewalney, David Thewils' Professor Lupin och de hemska Dementors. De nya karaktärerna lyfter filmen till höga höjder. Emma Thompson är underbar som den förvirrade läraren i vidskeplighet. Gary Oldman är suverän som Sirius Black, även om han ges väldigt lite screen time i denna film.

Den kontinuerliga fajten Harry har mot dementorerna är bra. Jag har egentligen inte så mycket att kritisera i denna film. Det som stör mest finns i boken också, men det ska inte spoilas här om någon mot förmodan inte har sett filmen.

Jag gillar denna film skarpt, och jag ger filmen fyra klockor av fem möjliga.

Betyg: 4/5


Hermione: Here we come.

Raiders Of The Lost Ark (1981)

Asps... Very dangerous. You go first.

Det var en sommardag 1981 då jag som vanligt var nere på stranden och meckade med segelbåten som den något äldre Per kom nedför backen och började berätta om den nya filmen han sett. "Den är helt otroligt bra fast den har ett töntigt namn, bry er inte om namnet", sa han. Filmen var "Jakten på den försvunna jakten".

Originaltiteln är inte like fåning kanske, "Raiders of the lost ark", filmen som cementerade Harrison Ford som en av de stora äventyrsfilmshjältarna. När jag såg filmen häromveckan var jag nyfiken på hur den skulle stå sig. Hur har den åldrats, och går det att se den utan att drabbas av nostalgifrossa?

Svaret på den andra frågan är att det går inte att se filmnen utan en ständigt närvarande nostalgisk känsla. Det behöver inte vara ett dåligt tecken men eftersom filmen inte är helt fräsch blir det en blandad känsla. Om filmen skulle kommit ut i år skulle den givetvis inte röna lika stora framgångar som på 80-talet. Den är lite fånig i vissa delar, och inte så lite "orealistisk". När Indy gömmer sig på u-båten är en klassiker bland lata lösningar av manusförfattare. Generellt sett är humorn lite åt det farsartade hållet, vilket inte brukar innebära lång hållbarhet.

Men filmen har kvar mycket av den charm som gjorde den så populär. Inledningsscenen med Indy i indiangrottan är en av filmhistoriens bästa intron, till en film och en serie filmer, och samspelet mellan Indy och Marion håller än idag. Dessutom måste man ju gilla skurken i filmen, den onde nazisten Major Arnold Toht. I övrigt är persongalleriet ganska vekt. Att en av filmens mest ikoniska scener kom till på grund av att filmteamet hade ont om tid är en lustig liten trivia. Det är scenen där Indy skjuter den svärdviftande skurken på marknaden. I manus var det planerat en stor fajt, men de låg efter med inspelningen och Harrison Ford föreslog att Indy skulle bruka pistolen. Kul.

Hur ska man då betygsätta denna film, idag? Som femtonåring skulle jag ge den en solklar femma, men nu ger jag "Raiders of the lost ark" tre mycket stabila guldstatyetter av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Close Encounters Of The Third Kind (1977)

I just want to know that it's really happening.

Jag hade tänkt gå och se J J Abrams och Steven Speilbergs nya "Super 8" i början av sommaren, men det blev inte av före semestern. Men som en förberedelse inför denna ickehändelse hade jag redan några dagar tidigare plockat fram en av Spielbergs gamla klassikers som undflytt mig tills nu, "Close encounters of the third kind". "Super 8" ska ju både betala homage och blinka friskt mot såväl denna klassiker som andra, tex. "E.T."

Jag börjar bli van att gamla klassikers, filmer som rönt oerhörd framgång när de var nya, inte påverkar mig så mycket alltid. Så inför denna tittning hade jag ganska lågt ställda förväntningar. Och de blev med nöd och näppe uppfyllda.

Filmen är indelad i tre akter. Inledningen är filmens bästa. När rymdskeppen (jovisst kära ospoilade läsare denna film handlar om aliens...) dyker upp för första gången och Roy Neary (Richard Dreyfuss) jagar ljusen med sin pick-up truck fångas jag lite av filmens magi. Filmens mittendel då Nearys fru och omgivning inte tror på honom tyckte jag däremot var både långtråkig och tämligen ointressant. Senare mot slutet av filmen tog det sig lite igen, magin återkom. Scenerna vid Devils Tower var spectaculaire. Det blev än lite mer intressant eftersom jag kände igen mig. Jag och Lany kom förbi där på vår resa till Yellowstone.

Skådespeleriet i filmen var väl ganska bra, men inte ens Richard Dreyfuss i rollen som den besatte Neary stack ut så speciellt mycket. Jag kan absolut förstå att filmen måste varit otroligt fräsch och spännande på 70-talet, då människan just promenerat på månen, filosofisk science fiction redan hade firat triumfer och Star Wars banade ny väg inom filmbranschen.

Jag hade kanske höjt denna film till skyarna om jag sett den tidigare i mitt liv, men nu gav den tyvärr mig inte så mycket rysningar. Filmen är dock en av byggstenarna i modern sci-fi-film, och jag tycker nog att alla som är intresserade av genren borde ta och se den.

Jag ger "Close encounters of the third kind" tre ufon av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Movie of the month - October 2010

Precis som med september var oktober ganska stillsam då det gäller inlägg på bloggen. Jag var bland annat på tjänsteresa till Kina och på den resan såg jag några ruttna filmer, "Hot chick" och "The Pink Panther 2".

Jag och Johan gick och såg "The American" med George Clooney på en Filmfestivalsvisning men den var en lätt besvikelse. Månadens mest intressanta film blir därför mitt val.

Månadens film oktober 2010 blir dokumentären: Man on wire

Kille på vajern

The Siege (1998)

I tend to be suspicious of all true believers.

Häromkvällen gick "The Siege" på tv. Det är en thriller om terrorattentat i New York City med Denzel Washington, Annette Bening och Bruce Willis i huvudrollerna. Eftersom det pratats så mycket om Annette Bening den senaste tiden på filmbloggarna i din närhet, tex här, tyckte jag att det var intressant att se vad hon gjorde i denna film.

Filmen började mycket bra. Eftersom filmen är från 1998 är den i det historiska perspektivet mycket intressant. Filmen visar FBI's jakt på terrorister i de för oss fans av tv-serien "24" välkända terrorcellerna, medan både CIA och militären erbjuder hårdare nypor i jakten på de skyldiga. Första halvan av filmen tyckte jag var riktigt bra, men inte helt överraskande ballade det ur rejält under andra halvan. De allt mer osannolika händelserna var uppenbarligen rent spekulativa, med en simpel politisk vinkling.

Filmen kunde ha erbjudit mycket mer intressanta dilemman och frågeställningar. Som de amerikanska myndigheterna i verkligheten faktiskt ställdes inför bara en tre fyra år senare. Hur gör man när kriget kommer hem, i form av terrorceller i våra storstäder. Vilka regler kan de demokratiska staterna med medborgerliga friheter och rättigheter tillåta sig? Om skurkarna spränger sig själva i sina dåd, vilka straff ska vi då hota med för att förhindra brotten? Öka fängelsestraffen? Hota med dödsstraff?

Filmen var ganska kass, trots den starka inledningen. Men hur stod sig Annette Bening då? Jo, hon var bra och hon stod upp i skådespeleriet mot den som alltid dominerande Denzel Washington. Hon spelade en roll som krävde en balans mellan just de två karaktärerna. Däremot tyckte jag inte att det var trovärdigt när Denzel och Bruce Willis hade pissing contest i slutscenen, filmens klimax, som blev ett antiklimax.

Jag ger "The siege" två svaga terrorceller av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Movie of the month - September 2010

Jag började på ett nytt jobb i augusti förra året och de första månaderna på ett nytt jobb var som alltid mer intensiva än normalt. Därför blev det väldigt få revyer under september månad, bare en enda film. Däremot såg jag en hel del på "The West Wing" under denna period.

Månadens nominerade och vinnare blir därmed den överraskande bra tv-filmen "Unfinished sky". Den var lite småputtrigt intressant. Den är också en remake på en europeisk film.

Månadens film september 2010 är: Unfinished sky.

Snart...

The Tree Of Life (2011)

Mrs. O'Brien: There are two ways through life: the way of the nature, and the way of Grace. You have to choose which one you'll follow.

Så, nu kan jag inte skjuta upp att skriva min revy om denna sällsamma film längre. Jag, Josqen och hans fru Britta gick och såg filmen förra veckan. Jag var nästan lite nervös inför visningen. Vad skulle jag få se? Vinnaren av guldpalmen och en lyrisk revy av Matty på Filmspotting för en film som också är känd för att folk lämnar biografen och kräver sina pengar tillbaka.

Mrs. O'Brien: Nature only wants to please itself. Get others to please it too. Likes to lord it over them. To have its own way. It finds reason to be unhappy when all the world is shining around it.

Terrence Malick bygger på sin mytomspunna image med denna film. Den är ganska udda, minst sagt. Filmen har tre delar. Den större delen av filmen, mittendelen, är en barndomsskildring. Malick beskriver en uppväxt som antagligen är hans egen, Terrence's barndom.

I form av en ström minnen tänker den äldste sonen Jack tillbaka på uppväxten i Texas på femtiotalet. Som vuxen ser vi Jack som en framgångsrik arkitekt. På något sätt får jag för mig att Jack blivit som hans far var. Hård, olycklig och missnöjd. Fadern kämpade i hela sitt liv, alltid med en känsla av otillräcklighet och missunnsamhet.

Mrs. O'Brien: Grace doesn't try to please itself. Accepts being slighted, forgotten, disliked. Accepts insults and injuries.

Jacks yngre bror som var den känslige och konstnärlige dör vid 19 år ålder. Detta får vi veta i början av filmen. Det känns som att han kanske tog livet av sig, men vem vet. Barnens mor lever också under faderns mörka skugga, men då tillfälle ges leker hon med barnen och berättar sagor. Hon kämpar inte emot naturen, men är ändock helt beroende och påverkad av densamma.

Mrs. O'Brien: I give him to you. I give you my son.

Jag tror att Malick har väldigt mycket han vill säga med denna film. Hans film "The thin red line" känns mycket nära denna film rent tematiskt. Människans kämpande att komma framåt kontra naturens skönhet och hårdhet. "The tree of life" kräver sin åskådare, det lilla som sägs är antagligen av största betydelse. Filmen avslutas med att den vuxne Jack går på stranden och möter alla människor i sitt liv. Är detta Malick's sätt att beskriva något gudomligt i vår värld? Vad vill han med denna scen? Blir Terrence förlåten?

Mrs. O'Brien: Help each other. Love everyone. Every leaf. Every ray of light. Forgive. 

Efter en kort sekvens från femtiotalet i inledningen av filmen får vi i en 15-20 minuter lång sekvens se universums födelse och jordens tillkomst. Naturens kraft och skönhet. Människan är liten, liten i jämförelse. Det känns som att Mr. O'Brien's livslånga kämpande inte har en sådan stor betydelse i jämförelse! Men hans kämpande hade uppenbarligen en mycket stor påverkan på den lille Jack. På den lille Terrence. Komplex film.

Vid vår visning blev det lite oroligt bland bänkarna när den långa skapelsesekvensen visades. Och fantastiskt nog gick reste sig ett par och lämnade visningen. Otroligt kul, vi fick se det som jag läst om inför filmen. Jag hoppas att de inte fick pengarna tillbaka.

"The tree of life" ska ses med magen, man ska nog inte försöka analysera filmen för mycket. Den betyder det som du som åskådare känner när du ser filmen. Den betyder en massa för Malick, och för Terrence. Vad den betyder för dig som åskådare är nog sekundärt för honom. Men viktigt för dig.

Mrs. O'Brien: The only way to be happy is to love. Unless you love, your life will flash by.

Jag definierar betygen tre och uppåt som att de ska gälla för filmer som jag kan rekommendera. "The tree of life" är en film som jag i allra högsta grad vill rekommendera. Den är något helt annorlunda. Annorlunda är bra. Jag är mer fascinerad av filmen än känslomässigt berörd. Jag tycker om att tänka på den. Intellektuellt.

Till slut ger jag "The tree of life" fyra liv av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Movie of the month - August 2010

Det var i augusti 2010 som jag flyttade hem igen efter min exil i Göteborg. Livet återgick till det normala.

På bloggen la jag in mycket av det som konsumerats under semestern, vilken bland annat innehöll den årliga resan till Tour de France. Denna gång hamnade vi uppe i bergen i Pyreneerna.

Jag la upp några bokrevyer från tv-seriernas värld, de tre första böckerna om Dexter samt låtsasboken (?) "God hates us all" från Californication. Jag skrev också av mig om en massa sedda tv-serier: sista säsongen av "24", Dollhouse, Boston legal, och de första tre säsongerna av "The West Wing" (Vita huset).

Hela tio filmer revyades under månaden och de främsta var:

• Chinatown
• Happiness
• New York, I love you
• Inception
• The ice harvest
• America's sweethearts

I den skaran är det "Inception" och "America's sweethearts" som står ut. Det är svårt att välja en av dem. De är helt olika som filmer. "Inception" är en storfilm, perfekt utförd, komplicerad intrig men helt utan humor eller glimten i ögat. En kompis till mig såg den fem gånger på blu-ray i ett förtvivlat försök att finna sanningen, eller hur Frans? 

"America's sweethearts" är en ironisk romantisk komedi om film. Jag brukar gilla filmer om film. Denna kan man se hur många gånger som helst. John Cusack och Catherine Zeta-Jones är lysande i rollerna som Eddie och Gwen, men det är kanske birollerna som gör filmen så bra. Billy Crystal, Hank Azaria, Stanley Tucci och Christopher Walken är otroligt roliga alla. Jag låter magkänslan övertrumfa den intellektuella analysen i detta fall.

Månades film augusti 2010 är: America's aweethearts

Gwen och Eddie

Léon (1994)

I'll think we'll be ok here, Leon.

Jag hade inte sett "Leon" sedan premiären 1994 när jag satt mig ner häromveckan. Jag hade hittat "Leon -  Special Edition" inkluderandes "Director's cut" på blu-ray. Discen innehåller en 20 minuter längre version av filmen. Jag är kluven inför alternativa versioner av filmer. Hur är det, vad tycker ni? Brukar de alternativa versionerna vara bättre än bioversionerna? Filmer där så är fallet är "The abyss" där hela filmen får en helt annan innebörd i den förlängda versionen, "Alien 3" där den viktiga andra vändpunkten klippts bort i den slaktade bioversionen, samt i viss mån "Almost famous" där jag gillar båda versionerna lika mycket. Men det finns helt klart fler fall där de alternativa versionerna inte tillför utan snarare drar ner en film. Exempel är "Aliens", "Blade runner", "Apocalypse now" och "Leon".

Jag tyckte alltså att director's cut av "Leon" inte var lika bra som bioversionen. Varför? De extra tjugo minutrarna gör att filmen blir lite seg. De flesta nya scener är i mittenpartiet. Dels får vi se Mathilda delta i ett antal uppdrag, dvs mord. Detta gör att scenerna i polishuset i slutet av filmen inte blir lika bra. Den andra stora skillnaden är tråden om Mathildas försök att få Leon i säng och hennes ivriga uppvaktande. Relationen mellan den 12-åriga Mathilda och Leon blir minst sagt lite annorlunda i den långa versionen. Inte till det bättre. Vad tycker ni, mina kära läsare? Diskutera vilt.

Trots detta är "Leon" en otroligt bra film, och Luc Besson är en fantastisk filmskapare. Det är synd att han verkar ha slutat att regissera. "Leon" lever på skådespeleriet av de tre huvudkaraktärerna. Jean Reno är bra i rollen som Leon. Jag kom inte ihåg honom som så världsfrånvänd som han faktiskt är i filmen, Reno spelar ju rollen som om Leon vore autistisk.

Det är kul att se en ung Natalie Portman i rollen som Mathilda. Hon ser så ung ut. Hon var så ung! Ändå känner man igen manér och ansiktsuttryck från hennes senare verk. Vissa saker fanns där från början. Leendet.

Men filmen ägs av Gary Oldman. Han krossar alla med denna rolltolkning. Jag kom ihåg honom som den obehagligen polisen, men gudars vilken fröjd det var att återse honom i denna film. Han är en av vår generations bästa skådespelare.

Jag blev faktiskt lite lätt besviken nu när jag såg om "Leon". Jag kom ihåg den som en given femma, men den halkade ner ett snäpp till gruppen filmer "mycket, mycket bra men snäppet under magnifik".

Jag ger "Leon" fyra fina krukväxter av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Movie of the month - July 2010

Nu har vi kommit fram till juli förra sommaren. Tretton filmer revyades, det olycksbådande talet "tretton". Man kan lugnt säga att det var en stor spridning i kvalité inom gruppen av filmer.

En trio utmärkte sig speciellt. Dels var det den romantiska action-komedin "The bounty hunter" med Jennifer Aniston och hunken Gerard Butler. Sen hade vi den den obegripliga tredje delen av "Pirates of the carribean" med en allt mer fånig Johnny Depp i huvudrollen. Och till sist hade vi "Dances with wolves". De fick alla betyg etta.

Lyckligtvis fanns det också några mycket bättre filmer som hamnade under pennan denna månad. De nominerade är:

• Man on fire
• Lars and the real girl

"Man on fire" är en spännande film om ett allvarligt ämne av "True romance"-regissören Tony Scott. Hårdheten och skådespelarprestationerna stod ut i den filmen. "Lars and the real girl" representerar allt som ska ingå i en bra amerikansk indie-film. Det är en smått fantastiskt skön och varm film, också med framstående skådespelarinsatser (Ryan Gosling!). Valet blev till slut lätt, och mina kära läsare - det blev inte "Dansar med vargar".

Månadens film juli 2010 är: Lars and the real girl

Lars och Bianca i väntesalen hos läkaren

Days Of Heaven (1978)

Nobody's perfect. There was never a perfect person around. You just have half-angel and half-devil in you.

Ibland ser man en film som lämnar en helt mållös. "Days of Heaven" är en sådan film. Jag såg den i tisdags som uppladdning inför kvällens biobesök då vi ska se Terrence Malick's nya film "The tree of life". Det är den femte filmen från den mytomspunne regissören på fyrtio år. Hans debut "Badlands" revyade jag förra månaden. "Days of Heaven" är hans andra film.

Ibland får jag frågan vilken typ av film jag gillar. Det är en svår fråga och att ge den ett värdigt svar är ett stort ansvar. Jag gillar drama, komedier, sci-fi, action... börjar jag tafatt, frustrerat. Det duger inte som svar, det är för grunt. Sedan säger jag att jag inte gillar vissa typer av skräckfilm, ty jag kan inte sova efter jag har sett dem. Men att beskriva vad jag gillar genom att säga vad jag inte gillar är ännu svagare. Men nu, efter att ha sett en och annan film genom åren kan jag nu börja formulera vilken typ av film som jag tycker om, film som jag blir glad av.

Jag vill se unika filmer, filmer som utmanar åskådaren, där regissör, producent eller manusförfattare har vågat ta chansen och provat på något nytt. Jag vill dras med in i en värld, fantastisk eller vår egen, och i den världen bli bedårad av historien eller karaktärerna. Jag vill känna något starkt, känna förväntning, bli förundrad, ibland förtvivlad, men framför allt bli förvånad.

"Days of Heaven" är konst. Det kom som en total överraskning då jag blev som förhäxad. Filmen skulle kunna jämföras med en otroligt vacker och komplex målning. Eller varför inte en dikt som talar direkt till dig, eller ett stycke musik som du kan drömma dig bort med.

Tematiskt påminner den om Malick's första film "Badlands", men "Days of Heaven" är mer poetisk och ett visuellt mästerverk. Filmen utspelas i norra Texas och året är 1916. Vi får följa den unge hetlevrade Bill (Richard Gere), hans filckvän Abby (Brooke Adams) och hans yngre syster Linda (Linda Manz). De lämnar Chicago för att finna jobb på någon av de stora gårdarna i Texas. Av någon anledning låtsas de att de alla tre är syskon. Väl framme i Texas får de jobb på en gård som ägs av en stilig ungkarl med en hemlighet, spelad av Sam Shepard.

Linda är vår ledsagerska genom filmen. Hennes voice over berättar om och sammanfattar vad som händer i filmen. Det är den unga flickans subjektiva vy över vad som händer, men utan dramatik och utan retoriska finesser. Hon bara pratar planlöst som det verkar. Otroligt annorlunda grepp från Malick. Det bidrar till den meditativa känslan jag fick när jag såg filmen. Nästan sövande trots att jag var klarvaken hela tiden.

Jag älskade det faktum att ingen av karaktärerna är god eller ond i denna film. De är bara människor med sina styrkor och svagheter. De när förhoppningar och drömmar om ett bättre liv. Hela filmen andas humanism, något som man sällan ser i filmer nu för tiden, då allt ska vara så skruvat som möjligt.

Jag kan varmt rekommendera denna film till er som vill se något annorlunda. Ni måste se filmen i lugn och ro och gärna på en stor skärm. Men om ni ger den en chans kommer ni bli mångfalt belönade.

Jag ger "Days of Heaven" fem vetekorn av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Movie of the month - June 2010

Jag skrev om sju filmer i juni 2010. Jag lade också upp de återstående två inläggen om Neil Young-boxen, den består ju av fyra delar/cds. Det är ett lästips för alla er som gillar musik i allmänhet och Neilan i synnerhet.

Det var några bra filmer som togs upp på bloggen i juni. Dels en positiv överraskning som jag såg på tv - Lasse Hallströms film "An unfinished life", dels "Toy Story" och "Greenberg", vilka var bra som förväntat. De är alla tre fina, fina filmer.

Men den allra bästa filmen som revyades denna månad, är 2009 års vinnare av Filmspottings "Golden Bricks" Award: Moon

Sam Rockwell

Role Models (2008)

I miss your whispering eye!

Jag såg denna komedi för ett tag sedan då den gick på tv. Paul Rudd är som ofta bra. Han är en flitig skådis i komedier nu för tiden, eller hur? Men filmens huvudperson för mig är den oförglömlige Stifler Seann William Scott. Jag vet inte om han är så himla bra egentligen, men jag gillar honom helt enkelt.

Filmen handlar om Wheeler (Scott) och Danny (Rudd) som måste göra samhällstjänst efter en trafikföreteelse. De ska delta i ett program där ungdomar på glid får lära känna och umgås med vuxna, mogna och stabila medborgare. Eftersom det är en komedi uppstår en massa tokigheter och till slut vet man inte om det är de stora killarna som är förebilder för de yngre, eller tvärt om.

Filmen bygger på ett kvickt manus och starka skådespelare. Vid sidan av de två huvudkaraktärerna ser vi Red Mist från "Kick-Ass", Christopher Mintz-Plasse, i rollen som den "lajvande" Augie och den mycket roliga Jane Lynch som programmets chef Sweeney. Missa för all del inte hennes scener med en "hot dog" efter eftertexterna. Lynch's före detta kokainmissbrukande Sweeney genererar flera av filmens gapskratt...

Sweeney: You know what I used to have for brekfast? Cocain. Know what I had for lunch? Cocaine.

"Role models" ger mycket "skratt för pengarna" vilket är en raritet dessa dagar. Den är sliskigt tillrättalagd mot slutet men det skiter jag i och ger den frankt fyra chokladjordgubbar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Klicka mig

Movie of the month - May 2010

Bloggens andra månad. Jag och Paddy gick på den mycket bistra domedagsfilmen "The Road". Det var mycket trevligt att gå på bio med Paddy nere i Göteborg, på vägen dit hann han till och med rädda livet på mig framför en spårvagn, men filmen gav mig en besk eftersmak. Den var lite för hård och deprimerande tyckte jag.

Det var också denna månad jag började posta min "Best of Neil Young" cd-samling. Blandbandets era är förbi, nu gäller "best of"-cd-samlingar. Kollegorna Daniel och Daniel fick varsitt ex av min egenhändigt komponerade spellista med Grungefather himself Neilan.

Tolv filmer revyades under månaden och två filmer sticker ut som överlägset bästa filmerna. De två fantastiska och mycket omtittningsbara filmerna är, dvs de nominerade är:

• (500) Days of Summer
• Rio Bravo

Det är som att välja mellan pest eller kolera, fast tvärtom, dvs som att välja mellan... att ligga eller att sova? Mycket svårt i alla fall, och det beror lite på dagsformen.

Jag kan inte välja mellan filmerna efter deras förträfflighet. Jag tar därför och höjer den ena filmen lite extra för att få "promota" den, och då blir det i detta fall den gamle som vinner.

Månadens film maj 2010 är: Rio Bravo

Den ljuvliga Angie Dickinson tar ett järn

Hedwig And The Angry Inch (2001)

Don't you know me Kansas City? I'm the new Berlin Wall. Try and tear me down!

Tredje filmklubben blev en filmisk succé. Vilken fullträff! Vi jublade alla ikapp då filmens eftertexter började rulla. Sista filmklubben innan sommaruppehållet gick av stapeln i fredags. Det var jag, Johan, Vanessa och Marlene som sammanstrålade hemma hos mig denna varma och klibbiga sommarkväll. Johan hade med sig rosé-vin, Vanessa likaså och Marlene stod för den grekiska salladen speciale.

Det var nu andra gången jag såg filmen. Första gången var då jag och Johan såg den på Filmfestivalen 2001, mitt första år på filmfesten. Jag kom ihåg den som en party-film, bra musik och en hysterisk Hedwig i högform. När vi nu såg den upptäckte jag, och Johan också blev jag varse under eftersnacket, att filmen är mycket allvarlig och mörk i vissa delar. Det finns en tecknad sekvens tidigt i filmen som lade sordin på stämningen ett kort tag.

Men slutet av filmen är oemotståndligt där låtar och handling lever i en perfekt symbios. Filmen är en blandning av musikal och drama med vissa scener illustrerade genom barnsliga teckningar medan andra scener består av drömlika fantasisekvenser. "Hedwig and the angry inch" är mer en upplevelse än en normal berättelse i filmformatet.

Grundmaterialet kommer ju som alla vet från John Cameron Mitchell's hyllade off-Broadway musikal och den bygger löst på hans egen uppväxt i Västberlin (hans alter ego skulle i så fall vara Tommy Gnosis...).

Det går ju inte att skriva en revy om "Hedwig" utan att nämna musiken. Jag kommer ihåg att jag första gången var helt uppfylld av låtarna som framförs i filmen, och precis samma känsla infann sig denna gång igen. Låtarna osar av sjuttiotal och är influerade av David Bowie, Lou Reed och kanske lite Iggy Pop. Mina favoritlåtar från filmen är "Midnight radio", "The origins of love" och "Wig in a box". Soundtracket är en kär cd i samlarhyllan där hemma.

"Hedwig and the angry inch" är både rolig och sorglig, både desperat och kärleksfull, och både eftertänksam och extatisk. Filmen var 2001 års största överraskning och den står sig bra än idag.

Jag ger "Hedwig and the angry inch" fyra misslyckade könsoperationer av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Movie of the month - April 2010

April 2010 var första månaden för min filmblogg. Jag la upp en drös med filmer jag sett under vintern/våren 2010, och denna månad ligger fortfarande i topp för antal inlägg på en månad. Det är en lång lista med filmer som innehåller några westerns jag såg våren 2008, några Woody Allen-filmer (Mighty Aphrodite!), två gamla revyer i retrospektiv, och några vassa dokumentärer...

De bästa filmerna jag skrev om denna månad var, dvs de nominerade är;

• Kick-Ass - rolig och underhållande anti-hjälte-serietidningsfilm
• Where the wild things are - Spike Jonze's fantastiska fantasifulla resa i huvudet på en arg liten pojke
• Alien - behöver ingen presentation och en av de två bästa filmerna på denna lista
• A serious man - bröderna Coens svarta komedi från deras hemtrakter på 60-talet
• Låt den rätte komma in - för ovanlighetens skull en riktigt bra och spännande svensk film
• The blind side - oscarsvinnande Sandra Bullock i karriärens bästa roll
• The hurt locker - bra film och känd för första kvinnliga oscarsvinanren för regi respektive bästa film
• True romance - våld och romantik i Tarantinos tappning är fortfarande på min tio-i-topp

Alien och True romance är såklart de bättre filmerna, men det är känt sen gammalt. Istället väljer jag att lyfta upp en modern personlig favorit. En film som växt sedan jag såg den.

Månadens film april 2010 är: Kick-Ass

Hit Girl in action

The American President (1995)

My name is Bob Rumson, and I'm running for President.

När jag pratade med Frans häromdagen och min senaste revy kom upp, sa han att han noterat att jag hade haft svårt att köpa kärlekshistorien i filmer den senaste tiden. Hans genuina oro kom förklädd som en anklagelse. Åtminstone var det så jag reagerade. Jag slog undan frågan, men tänkte senare på vår dialog. Hade Frans rätt? Han "ser" ju alltid sådana här saker.

Men som på beställning, till min räddning gick "The American President" på tv igår. Det är en av de filmer som visas om och om igen. Jag har sett delar av den, men aldrig hela filmen från start till slut. Men inte längre. Filmen är sedd, och oh my gosh, vilken kärlekshistoria! Javisst, en film där jag köper kärlekshistorien till hundra procent. Det blev till och med lite dammigt i rummet i slutet av filmen.

Som ett stort fan av tv-serien "The West Wing" var detta en högtidsstund. Aaron Sorkin har skrivit manus till denna film som föregår hans episka tv-serie med flera år. Dialogen är lika vass här som där, miljöerna lika förtrollande, och flera av dem som senare skulle vara med och porträttera President Jed Bartlett och hans stab är med redan i "The American President", inklusive Martin Sheen (Presiden Jed Bartlett), Joshua Malina (Will Bailey) och Nina Siemaszko (Ellie Bartlett).

En film behöver två ofrånkomligt nödvändiga ingredienser för att blir bra. Den behöver ett bra manus med väl skrivna karaktärer, och skådespelare som kan gestalta dessa karaktärer på ett trovärdigt och naturligt sätt. Det finns så många dåliga filmer där varken manus eller skådespelare är bra, men även de fall där den ena parten inte lyckas innebär ett misslyckande. "The American President" har både manuset och perfekt castade skådespelare. Genial!

Listan av skådespelare i "The American President" är minst sagt imponerande; Michael Douglas, Martin Sheen, Richard Dreyfuss, Michael J Fox, John Mahoney och så givetvis Annette Bening. Det är genomgående mycket bra skådespelarinsatser. Jag har många favoriter som jag vill lyfta fram som till exempel Michael Douglas och Richard Dreyfuss, men framför allt är det Michael J Fox som den unge talskrivaren (hur bra är inte Michael J Fox?), och en mycket charmig Annette Bening som Sydney Ellen Wade. Hennes skratt är magiskt. Jag tror att det säkert var en del av castingen, att hennes karaktär skulle ha ett underbart skratt, vilket är en genväg in i publikens och presidentens hjärta. Scenen då miss Wade läser den tillhörande lappen som kom med skinkan från Virginia är en av de mest romantiska scener jag sett på länge. Så hav förtröstan kära läsare, jag har inte förstenats, det finns hopp.

"The American President" är en mycket bra romantisk film och jag ger den fyra kyssar i tallriksrummet av fem möjliga.

My name is Andrew Shepherd, and I AM the President!

Betyg: 4/5

Movie of the month - June 2011

Jag tänkte lägga till en typ av inlägg i form av en sammanfattning av de filmer jag skrivit om varje månad. Som ett litet bokslut och en chans att lyfta fram en, förhoppningsvis, bra film.

Detta var den månad jag publicerade min "A life in movies" vilket var ett mycket roligt projekt. Jag älskar att läsa andras ALiM, och det var kul att lista mina egna personliga val. Och nu, mina kära läsare, låt mig tipsa om att precis som många dvd-utgåvor har "Fripps filmrevyer" också ett "easter egg". Ytterligare en "A life in movies" döljer sig, och växer för var dag, på bloggen!

Denna månad skrev jag om 15 filmer. Vid sidan av några 70-talsfilmer blev det en hel drös X-Men filmer som en förberedelse inför en av sommarens "block busters" i "X-Men: First class".

Jag har ibland svårt med att hantera förväntningarna inför så kallade "klassikers", men det går inte att förneka att de tre filmer jag såg från 70-talet alla har sina poänger. De har vuxit efter jag såg dem och skrev mina revyer. Bra filmer växer.

Månadens film Juni 2011 är: Dog day afternoon

Sal, Wyoming's not a country.