onsdag 30 november 2022

Good Night Oppy (2022)


Jag har länge varit intresserad av NASA's två Mars rovers; Spirit och Opportunity. Deras långa uppdrag har sedan en tid tillbaka fått sina slut men det är en makalös historia. För er som inte vet sköts dessa två små forskningsrobotar upp från Jorden sommaren 2003 och landade på Mars tidigt 2004. Deras uppdrag var att på varsin sida av Mars leta efter tecken på neutralt vatten. Uppdragets längd var 90 dagar. Spirit, den vilda systern, och Opportunity, den perfekta systern, höll på lite längre än så, om man säger så...

Jag hittade en gråmulen söndag denna nya dokumentär på Prime och jag kunde inte slita mig efter jag startat filmen. Jag erkänner villigt att det var dammigt i rummet mest hela filmen igenom. Både patetiskt och underbart att känna så starkt!

Jag tror inte att syftet med denna dokumentär är att ge oss alla tekniska eller ens historiska fakta om uppdraget. Istället försöker regissören förmedla hur teamet som byggde, styrde och kommunicerade med robotarna utvecklade känslor för dem. Hur människorna i projektet helt enkelt såg robotarna som levande väsen, individer och till och med sina barn eller vänner. 

Och detta lyckas dokumentären med till fullo. Det är en lika känslosam som fascinerande film och jag älskar den. Förvisso har jag för min egen del inga som helst problem att köpa att teamet på JPL fick känslor för robotarna. Det känns naturligt, och än mer så efter att ha sett filmen. 

Självklart skulle jag velat se ännu mer om uppdraget och kanske en lite vassare avslutning. Det är nog sakens natur med ett projekt som detta att slutet inte blir så distinkt. Slutet darrar lite, Oppy kunde ha sagt "My battery is low and it's getting dark".

Stark rekommendation till alla som gillar rymdforskning och NASA's projekt rent generellt och Spirit och Opportunity i synnerhet.

Betyg: 4+/5

tisdag 29 november 2022

Kate Bush - Aerial (2005)


A Sea of Honey

Damn, what a relief! Already the first song and I feel calm. The opening song “King of the mountain” is majestic, and I feel it in my bones that this album is superior to the last two efforts. The overall feeling is totally different. Twelve years of waiting, the previous studio album “The red shoes” came out in 1993, but now Kate is back in more ways than one.

“Pi” gives me large smile on my face, maybe because I’m a mathematician. And the third song “Bertie” continues to amaze me. It is so beautiful, and the love heard in Kate’s voice is so sweet. However “Mrs. Bartolozzi” doesn’t do it for me at all. It has somewhat bizarre lyrics. I do love the piano play though. 

The second side of the first LP is dominated by “How to be invisible”, a song about Kate’s need for privacy, one would guess, and if so Kate's favourite past time hobby. You can hear Kate herself in her voice singing the song, it seems to me to be a very personal song and the performance mirrors that. Kate is as we all know very careful with her personal life. She's actually almost invisible to the fans, tabloids and tv shows.

"I found a book on how to be invisible
Take a pinch of keyhole
And fold yourself up
You cut along a dotted line
You think inside out
And you're invisible
"

Isn't this a damned great song or what?


A Sky of Honey

Now to the even more interesting stuff. The album “Aerial” is the first double studio album to date from Kate. It has a structure like “Hounds of Love” but doubled up. The first record has the stand-alone songs, some great, some passable. The second LP is like a full concept album hidden within “Aerial”. It’s called “A sky of honey”. For the classic album “Hounds of love” from 1985 it was one side each, here we get one LP each. The concept album tells the story of two lovers who spend one day and night out in nature. It is very, very good.

Kate’s music covers many styles, and it is often close to classical music. This is especially true for this album with renaissance-influenced songs like “A coral room” and “Bertie”. And like with classical music the listener gets rewarded for listening to a full album. The music is like the ocean that comes in waves. Some slower or softer parts, some bridges or intermezzos, and when we finally get to the musical “pay off” it’s all out glorious.

Pink Floyd is well known to master the concept album perfectly, and many other progressive rock bands from the 70’s and 80’s have also done it. Some favourites of mine are old Genesis and old Marillion. Kate brings her own sensitivity and style to the table. Her concept albums are more about the emotions, the singing and the lyrics. For the bands mentioned above, the long instrumental parts and the performances of playing the instruments are more important, even though the personal touch of the lyrics from Roger Waters and Fish cannot be overstated.

Sunset” is a fascinating song where she mix a piano ballad with modern jazz and Spanish guitars. It builds and builds and builds. Getting better end better until the glorious end. Fantastic, mature Kate of the highest standard. "In a sea of honey. A sky of honey.

Feel free to listen to the song all the way through.

"Oh, sing of summer and a sunset
And sing for us, so that we may remember
The day writes the words right across the sky
They go all the way up to the top of the night
"


Nocturn” is majestical, the ocean swells are flowing with rhythms and breaks. Again a song showing us a mature Kate, her voice is hypnotic. 

"In a sea of honey, a sky of honey
A sea of honey, a sky of honey

Look at the light
At all the time it's a changing
Look at the light
Climbing up the aerial

Bright, white coming alive jumping off the aerial
All the time it's a changing like now
All the time it's a changing like then again
All the time it's a changing
And all the dreamers are waking
"

The song is simple yet complex, I find no words to describe it. And it may be a candidate for her best song ever! Haha, well, ok, but almost!

Kate Bush’s first double album is stellar. One of her best work clearly.

My rating: 9/10

Side A:
1. King of the mountain
2. Pi
3. Bertie
4. Bartolozzi

Side B:
1. How to be invisible
2. Joanni
3. A coral room

Side C:
1. Prelude
2. Prologue
3. An architect’s dream
4. The painter’s link
5. Sunset
6. Areial Tal

Side D:
1. Somewhere in between
2. Nocturn
3. Aerial

Best songs: “King of the mountain”, “How to be invisible”, “A sky of honey” with the highlights “Sunset” and “Nocturn”.

Produced by: Kate Bush

Released: November 7, 2005

Media: Remastered 180 gram 2 X Vinyl, gatefold, reissued in 2018 (part of Remastered In Vinyl III)

måndag 28 november 2022

Kate Bush - The Red Shoes (1993)


Don’t want your bullshit

Inspired by the movie “The red shoes” by British masters Powell & Pressburger this album was the last in many years to come. After this album Kate took a 12 years long siesta. She also raised her son Bertie during this break. 

So, was "The red shoes" big enough to fill the long hiatus for us fans? Well, I think the album is quite nice, sort of “okeyish”, but it lack her distinct signature mark from the first five albums. 

Instead I unfortunately get the same feeling from this album as from “The sensual world”, something that is over-produced like many albums were in the eighties. Sure, Kate is playing with different types of instruments and vocals, and that may be fun for some, but it feels too stuffed to me.

Considering what she actually did with the “Director’s cut” album eighteen years later (in 2011) when she re-recorded and updated song from this one and the previous “The sensual world”, I am obviously not alone in thinking that these two albums are burdened by an overly eager production. “The red shoes” is better overall than its predecessor at least.

Moment of pleasure” is one of the songs that are graciously stripped down with focus on Kate’s voice and a piano. Unfortunately, it is padded with strings, which I think is unnecessary.

“The song of Solomon” is also great, a slow and dreamy song where Kate’s voice is outstanding. The backing vocals by Trio Bulgarka is ok I guess. The structure of the music in the song is interesting. I prefer complex songs over simpler songs that try to compensate with an overstuffed production. I also like "Lily", a song that really grew into a great intro-song at her live shows in 2014.

Top of the city” is great and kind of interesting. Kate is giving her all with the singing. Is the song about suicide? If so, it is a dark song. I can hear both despair and sorrow in her voice, but also something else. I guess she decided to live in the end.

Constellation of the Heart” is a very odd song coming from Kate Bush. It is not a great production. It’s boring mainstream radio, borrowed from the worst sides of Peter Gabriel, Level 42 or Phil Collins. I guess there are fans of the song out there somewhere.

Of course the song “Why should I love you?” is remarkable. She worked with Prince on the song, the arrangement. Prince is playing instruments, most notably the guitar and singing in the chorus. The song has a perfectly fine “Prince” feel. Almost a little touch of R&B. It’s not my favourite, but it is memorable. Kate's demo before Prince's additions via the link above.

On the subject of collaborations Eric Clapton’s guitar work on the second song “And so is love” is also worth mentioning.

And just when you thought that this album is a little boring Kate surprises you with a power ballad of broken hearts! The closing song “You’re the one” is beautiful, a picture-perfect description of a break up. Been there, done that.

My rating: 6/10

Side A:
1. Rubberband girl
2. And so is love
3. Eat the music

Side B;
1. Moments of pleasure
2. The song of Solomon
3. Lily

Side 2:
1. The red shoes
2. Top of the city
3. Constellation of the heart

Side D:
1. Big stripey lie
2. Why should I love you?
3. You’re the one

Best songs: “Moment of pleasure”, “The song of Solomon”, “Top of the city”, “Lily” and “You’re the one”.

Produced by: Kate Bush

Released: November 2, 1993

Media: Remastered 180 gram 2 X Vinyl LP, gatefold, reissued in 2018 (part of Remastered In Vinyl II)

fredag 25 november 2022

Confess, Fletch (2022)


Förra veckan hyllade jag "See how they run" som en mysig film och välkomnade den som en del av en spirande mysighetstrend, i alla fall hoppas jag på det. Denna är i vilket fall den andra filmen jag sett på kort tid som är mysig. 

Jag var dock inledningsvis mycket skeptisk inför filmen när jag satt mig ner i filmrummet. "Fletch" från 1985 är en av mina största nostalgi-rullar från åttiotalet. Den har varit med mig i uppgång och fall under de formativa åren då jag "lärde mig" titta på film. Då spelades förstås Fletch av Chevy Chase och jämfört med honom skulle ingen kunna mäta sig. Allra helst John Hamm. Jag fruktade att jag skulle få bevittna ett magnifikt magplask.

Nu visade det sig att Hamm och regissören Greg Mottola valt att helt undvika alla jämförelser med den ikoniska filmen från '85 och Chevys version av Fletch. Istället har de gjort en film som mer påminner mig om Robert Altmans geniala klassiker "The long goodbye" där Elliot Gould spelar privatdeckaren Philip Marlowe. Båda filmerna är lugna och sköna filmer där huvudpersonerna som det verkar glider runt obekymrade i de rika människornas innersta domäner. De verkar inte bry sig så mycket, varken om sin egen personliga säkerhet eller sin utredning. Men de blottlägger fler sanningar om fallen än omgivningen förstår.  

Ok, så John Hamm är ingen Chevy Chase och därför är det bra att han spelar honom mer likt en Marlowe än något annat. Vi slipper se vissa sidor av Chevys variant framträda här, tex alla utklädningar och falska namn. Hamm ger oss en annan Fletch som är mer cool än kul, men ändock kul om ni förstår. 

Hans utredning berör kidnappningen av en rik italiensk greve och stölden av sagde greves dyrbara konst. Fletch självförtroende om hur bra han pratar italienska överstigen hans egentliga nivå vilket leder till många lustiga petitesser längs vägen. Detta är en film där mycket av värdet ligger i alla roliga detaljer som man snappar upp under filmens gång. Vem som utfört brottet kommer mycket tydligt i andra hand.

Under utredningen samarbetar Fletch mot deras vilja med ett par detektiver från "Boston finest". En luttrad och sömnig detective (Roy Wood Jr.) och en ung och naiv. Hon är superlustig, och vi får lägga namnet Ayden Mayeri till minnet. Hon hade tydligen en mindre roll i "Marriage story", för övrigt är hon ny för mig. Likheten med strukturen i "See how they run" går mig ej om miste.

Kyle MacLachlan är stilsäkert lustig i en betydande biroll, och Marcia Gay Harden är ännu mer träffsäker i rollen som den på gränsen till hysteriska italienska grevinnan. Five stars!

Ja, men den här filmen var ju förbaskat rolig. Den växer på mig också, blir bara bättre och bättre ju mer jag tänker på den. Det var såklart avgörande att de valde att göra en helt annan version av Fletch än tidigare filmer. Alla Fletch-filmer bygger ju på romanerna av Gregory McDonald och denna version kanske följer böckernas stil lite mer? Vad vet jag. Men bra blev det.

Betyg: 4/5

onsdag 23 november 2022

Top 10 films of 2021

 


Filmtittandet under 2021 ökade inte nämnvärt trots att pandemin inte höll ett lika hårt grepp om samhället längre. Det är möjligt att beteenden rörande filmtittande mycket väl kan vara permanent förändrade post-pandemi. För min del blev det färre filmer sedda, ingen filmfestival och inga filmdagar. Film är bäst hemma i filmrummet!

Filmåret som sådant var inte dåligt, men inte heller sprakande. Det mest noterbara var att MCU gick in i Phase 4 och därmed inledde sin nedgång.

Som alltid är listan tagen från magkänslan när jag författar den, dvs betygen jag satte några få dagar efter respektive film sågs synkar inte alltid med årslistan. Denna lista skapades i slutet av maj 2022 men kan komma att uppdateras i framtiden om jag känner för det.



Top 10 films of 2021


10. Dune (Denis Villeneuve)


Fantastisk världsbygge i denna märktiga sci-fi. Tyvärr kändes filmen ofullständig vilket inte är så konstigt då det är del ett av två. Ser mycket fram emot andra halvan och att karaktärerna förhoppningsvis kommer krypa in under huden på mig då!


9. Petite maman (Céline Sciamma)


En vacker och fin liten film. Jag älskar magisk realism och denna har mycket av det. Magisk film.


8. Last night in Soho (Edgar Wright)


Ana Taylor- Joy dominerar i lagom ruggig skräckhistoria som mestadels utspelas i sextiotalet i London.


7. CODA (Sian Heder)


Årets stora oscarsvinnare var för omväxling skull en ren American Independent-film, ett skönt drama med lika delar humor och allvar, skratt och gråt. Handlar om enda hörande medlemmen i familj med döva och hennes utmaningar när hon växer upp och ska bryta sig loss från familjen. Låter träligt men är allt annat än det.


6. No time to die (Cary Joji Fukunaga)


Daniel Craigs sista insats som älsklingsagenten James Bond bjöd på en emotionell berg- och dalbana. För mig blev det en magisk avslutning på hans fem långa sejour i rollen.


5. Pig (Michael Sarnoski)


En mycket personlig och ofta överraskande film om en man som blir bestulen på sin gris. Nicholas Cage i sitt livs roll, suverän.


4. The last duel (Ridley Scott)


Historiskt drama där samma händelse berättas ur tre olika personers synpunkter. Långsam start men en otroligt intensiv avslutning som höll på att knäcka mig. Vilket drama! Mästerligt regisserat.


3. Verdens verste menneske (Joacim Trier) (Eng. The worst person in the world)


Mästerligt drama om det eviga sökandet efter meningen med livet. Karaktärer att älska och bry sig om. Vi skrattar, gråter, våndas och glädjas med dem. Filmen har en range som är imponerande. Bra gjort Norge!


2. C'mon c'mon (Mike Mills)


Ytterligare ett mästerligt drama. Denna gång om familjerelationer som känns ytterst välbekant. Den personliga touchen är påtaglig. Joaquin Phoenix gör kanske sin bästa rolltolkning hittills.


1. Drive my car (Ryûsuke Hamaguchi)

Ytterligare ett mästerligt drama som får oss att skratta, le, överraskas, och känna saknad, sorg och upprymdhet. Japansk film har något mycket speciellt och denna film om kommunikation, teatern och saknad är fantastisk.


Bubblare:


Top 3 bästa dokumentärfilmer:
  1. Val
  2. The Rescue
  3. I am Alfred Hitchcock

Poddtips, Shinypodden Special om de bästa filmerna från 2021. Som vanligt med gästerna Carl, Niklas och Jojjenito.


Lästips, bloggande om bästa filmerna från 2021:
Jojjenito - kommer inom kort!

måndag 21 november 2022

Kate Bush - The Sensual World (1989)


Give me that little kiss

The album starts off with some bells in the distance. Knowing that David Gilmour is playing on two of the tracks gives me high hopes that this album will be influenced by his Pink Floyd. It isn’t, instead we get a too heavily produced album, her weakest album so far quite clearly. Have we come to Kate’s “Phil Collins” years maybe? To me, it feels less interesting musically and production-wise than the first five albums at least.

Kate is still drawing inspiration from books and films. The opening track “The sensual world” is inspired by James Joyce’s Ulysses and the last song “This woman’s work” is taken from the John Hughes film “She’s having a baby”. It’s crazy that such a majestic song has that background. I mean I love John Hughes’ movies, but it feels like belittling for this major piece of music.

“Love and anger” is an anonymous and somewhat generic song until the end when Gilmour’s guitar solo appears. Two songs, "The fog" and "Reaching out", about parents and children and love and longing is followed by a curios little gem “Heads we’re dancing”.  It’s a darkly comical “what if” scenario where a stranger gets a dance with Kate if he wins a coin flip. I appreciate the levity of the song. And the ending part of the song is rather heavy.

The second side is opened with “Deeper understanding” that makes me think about Spike Jonze’s movie “Her” from 2013. It is a bittersweet song about a lonely soul that find solace via a computer program.

Many songs on the album reminds me about the sound of late 80’s and 90’s Peter Gabriel.

The penultimate song “Rocket’s tail” will wake you up in time for the finish. Great lyrics, nice heavy drums, Gilmour’s guitar and the perfect use of the Trio Bulgarka is all there. Kate’s singing on the album is sublime as always, but on this song, she also extends in a funny way on the home stretch.

The final song is “This woman’s work” and this is maybe her best song. Ever. It is so beautiful that I sometimes get tears in my eyes listening to it. It is bumping this album up a couple of notches. It’s so good.

However strong “This woman’s work” is, I have never fallen for this album. It even had me forgetting about Kate Bush for many moons. It is a tragedy. I have been aware of her newer stuff, of course I have bought them on cd, but I didn’t invest my time in her. The new music was basically uncharted territory to me. I did not give in, or my all. All this changed when I bought the four “Remastered in vinyl” boxes. It was like a new spring, and thus I began to discover the second part of Kate’s career.

My rating: 4/10

Side A:
1. The sensual world
2. Love and anger
3. The fog
4. Reaching out
5. Heads we’re dancing

Side B:
1. Deeper understanding
2. Between a man and a woman
3. Never be mine
4. Rocket’s tail
5. This woman’s work

Best song: “This woman’s work”

Produced by: Kate Bush

Released: October 17, 1989

Media: Remastered 180 gram vinyl, reissued in 2018 (part of Remastered In Vinyl II)

fredag 18 november 2022

See How They Run (2022)

 

"See how they run" är en supermysig pusseldeckare i Agatha Christies anda. Det är en mordhistoria, en fiktiv berättelse, runt teatersällskapet som satte upp Christies pjäs "The Mousetrap" i London under tidigt 50-tal. Den kända författarinnan dyker till och med upp i en liten roll lite senare i filmen. Filmen leker en hel del med oss åskådare på en metanivå, för som vi alla vet har Christies "The Mousetrap" spelats och spelas fortfarande i London. Denna film utspelas 1953 då teaterfolket ska fira att pjäsen visats i ofattbara 100 visningar. Hehe, de kunde inte ana hur länge den skulle vara uppe på repertoaren. Endast en pandemi kunde tillfälligt stoppa den!

Nåväl. Det sker ett mord. Såklart! Detta är ändå en Agatha Christie pastisch. Erfaren och trött polis tillsammans med ung och naiv dito startar sin utredning. Huvudpersonerna är sablans kul, mästerligt spelade av Sam Rockwell och Saoirse Ronan. Rockwell har varit en av mina favoriter ända sedan jag såg honom i Duncan Jones "Moon". Ronan har jag aldrig gillat men här är hon mycket underhållande. Jag har nog aldrig sett henne i en humoristisk roll förut. Hon kan verkligen detta med komedi och jag tror inte att det är en förhastad slutsats att utnämna henne till filmens stjärna.

Filmen har en massa kul birollsinnehavare men jag känner inte igen så många. Gissar att de består av brittiska skådespelare från teatern. En biroll, och viktig sådan, är dock den sliskige amerikanske filmregissören Leo Köpernick som spelas av Adrien Brody. Han är alltid intressant och också vass på humor vilket vi fått bevisat i flertalet Wes Anderson-filmer.

Filmen är kul och underhållande. Den har en skön stämning som påminner mig om gammeldags film-film. Den påminner också i hög grad om Christies filmatiseringar förstås, men mycket mer lättsam än vad hennes alster brukar vara. Moderna filmer som skulle kunna användas som jämförelse kan vara Rian Johnsons "Knives out" och Greg Mottolas "Confess, Fletch". Jag anar, eller snarare hoppas på, en ny trend av mysiga filmer som inte bara fokuserar på mörker, elände och äckligheter. Omväxling förnöjer och nu är det hög tid för mysiga filmer! Jag kan starkt rekommendera denna film då detta är en redigt bra film och jag lovar att jag denna gång inte kommit till en förhastad slutsats!

Betyg: 4/5




onsdag 16 november 2022

Agatha Christie's Poirot - Season 12 (2010-2011)



Så har vi kommit till den näst sista av denna supermysiga tv-serie. Det är sannerligen som att umgås med gamla vänner när jag sätter mig ner med en kopp te och kollar på Poirot.

Denna säsong består av fyra långfilmer och säsongen domineras totalt av den tredje filmen "Murder on the Orient Express". Om jag inte misstar mig tror jag till och med att små fragment av musiken i "Murder on the Orient Express" spelas i de övriga tre filmerna. Och endast några få dagar efter att ha sett alla fyra i rask följd är det den som dröjer sig kvar i minnet. Den dominerar säsongen totalt.

Detta är den tredje versionen av Agatha Christies klassiska roman jag sett och jag inser nu att jag sett dem i den perfekta ordningen. 

Först såg jag versionen av Sidney Lumet från 1974, den med alla kända skådespelare av det lite äldre gardet. Den med Albert Finney, Lauren Bacall, Ingrid Bergman, Sean Connery och Vanessa Redgrave. Den versionen känns minst seriös av de tre, mest humor och en hel del "tongue in cheek". 

Sen såg jag Keneth Branaghs utskällda version med stjärnor som Michelle Pfeiffer, Dame Judi Dench, Penélope Cruz, Olivia Coleman, Daisy Ridley, Willem Dafoe och Johnny Depp. Där spelas Poirot upp som en bombastisk James Bond-agent vilket var chockerande, men filmen har också ett mörker som mest tydligt kommer fram under den tredje akten. Känslorna kändes riktiga och vidden av hur sorglig denna berättelse egentligen framställdes på ett bra sätt. Jag älskade slutet av den filmen. 

Och nu har jag sett denna version. I denna version ser vi färre stora stjärnor, mest kända är Jessica Chastain, Barbara Hershey, Toby Jones och Hugh Bonneville. Denna version är klart mörkast och den som följer bokförlagan bäst skulle jag gissa. Här brottas Poirot och vi åskådare med rätt och fel, brott och straff och till och med religionens roll därom. Poirot krossas av valet mellan att göra vad som är lagligt rätt och vad som är rätt rätt, helt enkelt, och vi krossas med honom.

Redan i inledningen ser vi Poirot i två korta scener i Egypten, som belyser det moraliska dilemmat han ställs inför på tåget senare i filmen. I den första pressar Poirot en ung militär till självmord. Mannen hade inte gjort något olagligt men han hade bedragit sin fru, skapat skandal för regementet samt ljugit för Poirot! Poirot gick så hårt åt honom att han tog en pistol och skjöt sig i tinningen vilket gav tydligt intryck på Hercule. I den andra scenen bevittnar Hercule och två av västerlänningarna som senare äntrade tåget hur en folkmassa ledde av en kränkt man stenar en otrogen kvinna. Jessica Chastains Mary Debenham försökte förtvivlat böna folkmassa om nåd för kvinnan. En liknande scen återkommer senare när hon bönar till Poirot om att släppa mördarna på tåget. Hercules svar till Mary angående den otrogna kvinnan var att hon visste reglerna i landet hon bodde i och att hon gjorde sitt val. Mary poängterade mycket rimligt att straff och brott inte var balanserade.

Filmen är långsam med en ton som nästan tagen från en skräckfilm. Musiken är oroväckande och inte så lite "creepy". Hercule låter sig störas av många små detaljer resan igenom, men det är sannolikt beroende på hans upplevelser i Egypten och hans undermedvetna som brottas med sin egen skuld i det första fallet och den allmänna skulden han kände rörande det andra fallet. 

I denna film läggs inte stor vikt på hur Poirot löser fallet, den fokuserar mer på de filosofiska frågorna. Poirot får heller inte en storslagen scen inför alla de misstänkta där han på sitt ibland pompösa och teatraliska sätt berättar om vem som är den skyldige. Istället får vi en mycket välspelad scen där Hercule nästan med gråten i halsen sammanfattar vad som hänt både före tågresan och under densamma. Han står på sig ett tag om att lagen måste följas men till slut krossas han under tyngden av brottet som signore Cassetti begått.

Sista scenen när Poirot vandrar bort längs spåret i snön är den emotionella höjdpunkten i tv-serien än så länge. Filmen är en solklar 5/5.

Som tidigare sagt förbleknar de övriga tre filmerna i skuggan av "Murder on the Orient Experss". Första filmen "Three act tragedy" inleds mycket humoristiskt med Sir Charles, en pensionerad hyllad skådespelare som vill utreda morden själv. Extremt lustig figur. Underbart speleri av Martin Shaw. Han är betuttade i unga skönheten Egg Lytton Gore (Kimberly Nixon). Mycket rolig under utredningsfasen, sedan sorglig och somber stämning. 

I andra filmen "Hallowe'en Party" återförenas Poirot med författarinnan Aradne Oliver förträffligt spelad av Zoë Wanamaker. Även denna film är på ytan lite smårolig men den döljer ett mörker som så ofta i filmerna under slutet av serien. Jag är nyfiken på vilken ton de kommer ge filmerna i sista säsongen.

Säsongens sista film "The Clocks" är den mest lättsamma av de fyra. Ett bra val att avrunda med den efter tredje filmen. En ung sekreterare blir anklagad för ett mord på en okänd man i huset dit hon kallats på uppdrag. Poirot får hjälp av unge MI6-agenten Colin Lamb på jakt efter tyska spioner samtidigt som de ska hitta mördaren. Är det unga sekreteraren eller någon helt annan? Många av intervjuerna av grannarna runt mordplatsen var otroligt lustiga. Jag njöt i fulla drag över filmen som till slut fick ett för "sena Poirot" överraskande lyckligt slut.

Jag rankar denna säsong högt. Två mysiga om än mörka filmer, ett mästerverk och till sist en underhållande och nästan ljus film som avrundning. Nu bara en säsong kvar!

Betyg: 4/5

måndag 14 november 2022

Kate Bush - Hounds Of Love (1985)



Somewhere in the depth there is a light

“Hounds of love” is the album by Kate Bush for me. It’s the one I have loved over the years. Her magnum opus. Sadly, I was kind of disappointed by the follow-up album “The sensual world” and I lost track of Kate for many years. Kate’s music was not there any longer, the picture in my mind of her froze in time and in that picture “Hounds of love” is number one.

The album is a tale of two sides. On side A we get the well-known songs, all the singles. The second side is however to me the more interesting. It’s an one-sided concept album. It should be listened to in one go. Kate calls it “The Ninth Wave”. It is glorious.

But the first side first. Opening with “Running up that hill”, a song maybe too well known for some connoisseurs, but I love it immensely. The song was used to perfection in the fourth season of “Stranger Things”, the hit tv show. I was amazed how they used it not only a mood setter but an integral part of the story. Funny how the song come to be number one on the charts some 37 years after it was released! 

Hounds of love” and “The big sky” are good but not my favourites even though the latter is quite heavy with drums that reminds me of Peter Gabriels sound.

“Mother stands for comfort” is oddly comforting. The song’s protagonist is the mother of a murderer, but she still loves and protects him. Like in a Pink Floyd production we have sounds from real life evoking feelings. The sounds of breaking glass are ominous and foretelling perhaps. The melody is outside-in but controlled by Kate’s voice comforting us.

Cloudbusting” is the one with that music video, you know? You know! This is a damn good song, I must say. It just makes me happy.

“The Ninth wave” should be played on loud volume on your record player! I sat in my favourite chair and listened to it with my headphones. It is soo damned good. The story of a woman drowning after her ship went under. The woman is maybe saved, maybe she dies and is reborn again. As a lifelong sailor this “song” speak to me on multiple levels.

The music flows and builds up to a majestic ending. The last three tracks are the best; the “Jig of life” with the Irish folk music influences, the dramatic “Hello Earth” with the marvellous singing by Kate, and “The morning fog” as a gentle soothing song to round the album off. “Hello Earth” is impossibly beautiful and I always feel like crying when I hear it.

We have a new leader in the club house. This is the best album in her catalogue. Will it keep the lead all the way?

My rating: 9/10

Side A: The Hounds of Love
1. Running up that hill (a deal with God)
2. Hounds of love
3. The big sky
4. Mother stands for comfort
5. Cloudbusting

Side B: The Ninth Wave
2. Under ice
3. Waking the witch
4. Watching you without me
5. Jig of life
6. Hello Earth
7. The morning fog

Best songs: “Running up that hill”, “Cloudbusting”, “The Ninth Wave” with highlights “Jig of life”, “Hello Earth” and “The morning fog”.

Produced by: Kate Bush

Released: September 16, 1985

Media: Remastered 180 gram vinyl, reissued in 2018 (part of Remastered In Vinyl II)

Stranger Things season 4 spoilers: Max's song (full scene)

All my music related reviews and posts are found on the blog within the blog, OneLouder.reviews.

fredag 11 november 2022

Sophie Zelmani, Uppsala (2022)

 

Sophie Zelmani på Uppsala Konsert & Konferens, måndagen den 29:e september, 2022

Första konserten i höstas gick jag på med min systerson Måns, precis som några veckor senare då vi såg The Cure ihop. Men denna gång var det den sökande och drömmande Sophie Zelmani vi såg på scenen. 

 Vi har ganska bred musiksmak, Måns och jag, för om man funderar lite kan man knappast påstå att Sophie Zelmani och Robert Smith har jättemycket gemensamt, förutom melankolin förstås.

Konserten hölls på Uppsala Konsert & Kongress, en byggnad som byggts upp av gubbarna i deras anletes svett efter jag flyttat från Uppsala i mitten av nittiotalet. Det är ett stort fint multikulturellt center med flera scener utspridda på våningsplanen. Det var två om inte tre parallella aktiviteter under kvällen vi var där. Vi leddes in i en mediumstor sal, en renodlad konsertsal med schyssta stolar som tog en sådär 500 besökare.

Jag hade förvarnat Måns om Sophies blyghet på scenen, men nu visade det sig snart att hon tydligen kommit över detta drygt 25 år in i karriären. Bättre sent än aldrig! 

Hon pratade en massa emellan låtarna och hade en skön jargong med bandet och framför allt med hennes musikaliske samarbetspartner Lasse Halapi. Jag måste ha sett henne live snart tio gånger och jag har aldrig sett henne på detta glada humör. Kul var det i vilket fall.

Efter en tågresa från Solna till Uppsala mötte Måns upp vid tågstationen. Därefter intog vi middag på en belgisk restaurant i centrala Uppsala. Trots ivrigt spanande såg jag tyvärr inte till Hercule Poirot, allas vår favoritbelgare.

Vi hade platser på första raden i mitten av högra halvan. Det var mitt framför basisten Thomas Axelsson. Senast jag såg Zelmani var med David i Norrköping våren 2019 då vi satt på första raden i mitten och jag lånade ut min mobiltelefon till Sophie då hon behövde hjälp med att komma ihåg texten till en av låtönskningarna från publiken. Också denna gång tog Sophie önskningar och spelade två obskyra låtar. Trots Måns ivriga påhejande lät vi ett par i mitten vara dem som hjälpte Sophie denna gång. De önskade låten som de spelat på deras bröllop. Sophie blev rörd och nästan generad när de berättade. Det blev passande för konserten med detta ömma ögonblick. 

Både jag och Måns var mäkta imponerade av hur snabbt Lasse spelade några toner från varje låt som ropades ut som för att hjälpa Sophie att välja bland alla förslag. Han behöver tydligen inte ens tänka för att hitta låtarna från deras drygt 25 åriga musikskatt. Musikaliskt geni. 

Sophie släppte nyligen ett nytt album, som inhandlades signerade både på vinyl och cd efter konserten. Hon spelade flera låtar från den nya skivan men också en massa gamla kända låtar. Hennes allra bästa sång ”Oh dear” skreks ut när publiken fick chans att önska men då antydde Sophie att den kanske skulle komma senare i setlistan och mycket riktigt kom de ut med en kraftigt uppdaterad version av låten i extranumret. En intressant detalj var att Axelsson spelade något slags specialinstrument, en combo av bas och gitarr, med tre bassträngar och tre elgitarrsträngar under låten. Trummisen Peter Korhonen var som vanligt mycket njutbar.

Under sista låten före extranumren, den ljuvliga "I can't change", klev Sophie ner från scenen och tackade oss alla för att vi kommit. Oss på första raden tog hon till och med i hand. Det var mysigt.

Tyvärr har inte setlistan från vår konsert kommit upp på internet men jag använder låtlistan från några shower senare på samma turné. Jag tror att alla låtar utom de två önskelåtarna bör vara samma på varje show, det är så hon brukar ha det. Jag har uppdaterat till de två önskelåtar vi fick höra ur minnet.

För mig var denna konsert mycket lyckad mest för att Sophie pratade så mycket med oss i publiken. Rent låtmässigt var det inte den bästa jag sett. Det känns som att hon, Lasse och bandet var lite mer kreativa med utsvävande live-versioner förr i tiden.

Efter konserten stannade vi till vid det lilla bordet med skivor och t-shirts till salu. Efter några minuter kom Sophie och Lasse ut och signerade skivor och småpratade med oss fans. De gör alltid så efter showerna och det är mysigt och känns ganska så intimt faktiskt. Tidigare tillfällen har jag pratat med Lasse om att de borde släppa live-shower på skiva men de har inte nappat på detta (än). Jag köpte en LP och två cd-skivor och lyckades till slut olyckligtvis förnärma Sophie angående omslaget på nya skivan. Oj.


Ungefärlig setlist:

1. Moonlight
2. Gone with the madness
3. This is the place
4. What if
5. Sunrise
6. Going home
7. Mirage
8. Dreamer
9. The world ain’t pretty (med allsång initierad av Sophie)
10. Happier man
11. The Lord
12. Fade
13. If I could
14. One man’s kiss
15. Do you remember
16. Stay with my heart (önskad av publiken)
17. Always you (önskad av publiken)
18. I will be there
19. So long
20. I can’t change 

Encore: 

21. Oh dear
22. Everywhere








måndag 7 november 2022

Shinypodden Special - Toppfilmer 2017, del 2

 


Shinypodden Special rankar de bästa filmerna från 2017 fem år senare. Hur har årets snackisar klarat tidens gång? Vilka filmer håller än idag? Vilka filmer har kvartetten sett mer nyligen och har de lyckats slå sig in på de nya listorna?

Jag har som vanligt bjudit in Jojje, Carl och Niklas till ett runda bordet-snack.

Podden kommer där ni hämtar era poddar, eller via denna direktlänk. God lyssning!

Första delen med "the outliers" finner ni här.


onsdag 2 november 2022

House of the Dragon - Season 1 (2022)


Jag tyckte att de första sex avsnitten av denna första säsong var tämligen tråkiga och att de två sista var riktigt bra. Too little, too late för att göra hela säsongen till en fullträff, men bra nog för att göra mig jättesugen på fortsättningen.

Det var som en lång, långsam och dålig introduktion under de första sex för att sedan helt plötsligt bli bra, som att berättelsen äntligen tog fart. Sista avsnittet var spännande och de fanns karaktärer som jag faktiskt hejade på, för första gången under hela säsongen!

Vad var då problemen med de inledande sex avsnitten? Allt för rörigt, allt för många namn som liknade varandra, allt för många tidshopp med byte av skådespelare. Absurt nog växlade de ansiktsform på Alicents små prinsar (Aegon och Aemon) i bytet av skådespelare, och lyckade få den yngre av de två se äldre ut och det enda sättet att veta vem som var vem var att en hade en ögonlapp. Inte bra betyg till showen.

Som jag förstår bygger serien på en prequel till A song of Fire and Ice som är skriven mer som en historiebok, lite som det appendix-materialet som vi har så mycket av inom Tolkiens värld. I den typen av material är det sällan fokus på individuella karaktärer. Detta leder till bekymmer når det ska adapteras till en serie. Anledningen till att jag älskade mycket av Game of Thrones var på grund av karaktärerna och scener där två eller fler pratar med varandra. Under inledningen av GoT då de inte hade en stor budget fick vi inte ens se de stora slagen, utan serien fokuserade på underbara scener med Tyrion, Littlefinger, Lord Varys, Cersei, Jamie, Aria, Ed Stark, den fete kungen och till och med djävulsungen Joffrey. Vi hade karaktärer att heja på, skurkar vi älskade att hata, allianser att måna om och konflikter att förfäras över. 

Här i House of the Dragon? Inget av ovan under de första sex avsnitten. De flesta var svin och allt var miserabelt om jag förenklar grovt. Jag tyckte att precis alla karaktärer i serien var äckliga, ointressanta eller tråkiga. Det jag saknade mest var någon eller några allianser att ty sig till i allt mörker. Daemon och prinsessan hade potential men det visade sig snabbt att det endast var hans önskan på att ligga med henne vi såg. Inte ok i min bok som en allians.

Och vad var det om alla dessa blodiga födslar? Har show runners någon form av fetisch som de vill trycka ner i halsen på oss? Födslar och nakna kvinnofötter... Oh my.

Jag hade inledningsvis lite svårt med Matt Smith som Daemon då jag upplevde att han spelade över, men allt längre in i säsongen desto bättre blev han, trots att han är en psykopat. Prinsessan Rhaenyra eller lill-Dany som vi kalla henne var väl också på listan över de man hejade på lite vagt. Det var duktigt ointressant med allt käbbel mellan henne, Alicent och storsvinet Otto Hightower. Allt som hände så länge den svintrista Kung Peaceful levde var ointressant. Och den jäveln ville ju aldrig dö, oavsett hur mycket man hoppades på att han skulle försvinna. Javisst det var en introduktion och en set-up för kommande berättande. Men sex avsnitt!! 

Rhaenyra blev inte riktigt bra i mina ögon förrän kungen dog. Då växte konflikten och allianser startades (mer tydligt). Även den nya skådespelerskan växte och blev mer mångfacetterad i mina ögon. Jag ser fram emot kriget mellan de svarta och de gröna. Slutet av säsongen gjorde mig otroligt nyfiken på fortsättningen. Synd bara att det verkar vara två år till nästa säsong kommer ut.

Redan inledningen av avsnitt 9 antydde något nytt. Tystnaden och sättet de filmade den lilla pojken som kom med bud om Kung Svintråkigs död kändes betydelsefullt. Sedan var statskuppen intressant, bra av showen där. Vi åskådare drillades i att ogilla de gröna ännu mer. Jag älskade hur den värdiga Rhaenys (hon som är gift med the Sea Snake) flydde från fångenskap. Det var mycket bra att showen inte lät henne inleda inbördeskriget när hon hade chansen.

Men det enda riktigt bra avsnittet var sista avsnittet, vilket enligt mig var i nivå med de första säsongerna av GoT. Förberedelserna inför kriget, det fantastiska upplysta bordet i the War Room på Dragon's Stone, Daemons förberedelser och räkningen av hur många drakar de två sidorna har. Jag förundrades över hur Rhaenys manipulerade sin make Lord Corlys att gå i allians med de svarta och det var intressant att följa hur alla de stora husen vi känner från GoT ställer sig i kriget, Stark, Lannister, Baratheon osv.

Och nu till det bästa av det bästa. Lille prinsen Lucerys resa till Storm's End var fantastisk. Spänningen var påtaglig, för första gången i hela säsongen kände jag av "stakes". Dynamiken mellan ryttare och drake och den lore som finns runt dessa saker var härligt att följa. Klart intressant att både Lucerys och Aemon miste kontrollen över sina drakar. Det var spännande med Daemon som gick ner och sjöng för ännu en svinstor drake, lite oklart vad som hände där men det kommer helt klart ha betydelse i fortsättningen.  

Sen älskade jag den sista, dialogfria (!), scenen när Daemon informerade Rhaenyra om Lucerys död. Hennes reaktion! Emma D'Arcy med ryggen mot kameran och när hon vände sig mot oss gav mig rysningar. Topp remarks för skådespeleriet och för Matt Smith som gjorde en audible och bad teamet ta bort den förklarande, uppenbarligen onödiga, dialogen som var skriven i manus. Well done, Matt Daemon!

Jag hade länge ett betyg 2 på serien men de två sista avsnitten var så bra att jag jackar upp betyget till en trea.

Betyg: 3/5