onsdag 31 augusti 2022

Top Gun (1986)


Wow, det var länge sedan jag såg denna film senast. Vilken nostalgi! 

Japp, nostalgin var den tydligaste känslan jag tog med mig från titten. Vissa scener kom jag ihåg som om det vore igår, medan vissa delar hade jag helt glömt.

Först och främst måste jag hylla regissören Tony Scott. För att stå i skuggan av sin bror gjorde han förbaskat bra filmer. Hans filmografi är i princip lika stark som brorsans hans. Sen vill jag också kasta ut en hyllning till castingen i filmen som har en massa härliga skådisar i mindre roller som Michael Ironside, Tom Skerritt med flera.

Det som tydligast står ut från filmen efter alla dessa år är flygscenerna där F-14 planen sladdar genom luften. Lika coolt nu som då. Det andra är konkurrensen mellan Maverick och Ice Man. Tom Cruise må vara vår sista superstjärna inom filmen värld, men i denna envig går Val Kilmer vinnande ur striden tycker jag.

”Top Gun” utspelar sig i en mansdominerad värld, helt klart. Därför är det kul att de två kvinnliga karaktärerna briljerar. Kelly McGillis är ju läcker! Jag har inga problem som helst att köpa att kvinnotjusaren Maverick faller för henne. Hon var också bra i ”Witness” som kom ut året före. Men det var ännu roligare att återse Meg Ryan i en mycket tidig roll som fru ”Goose”. Hon spelar en bonnig och glad småstadstjej. Vilket lättar upp bland alla stridspittar. Jag kommer fortfarande ihåg att jag la märke till henne när filmen var ny. Det var ungefär som när Sandra Bullock dök upp på kartan (för mig) via den underskattade ”Speed” från 1994.

Filmens svagaste del måste vara när ”Goose” dör och efterspelet. Det är svårt att inte jämföra med Richard Geres ”militärer tränar sig”-film ”An officer and a gentleman” från 1992. Där hanteras den behövliga svackan som tvingar huvudpersonen att ta ett svårt beslut mycket bättre. I alla fall mer dramatiskt.

Så ”Top Gun” inleds bra, och har en hel del bra scener utspridda under filmen. Tyvärr kände jag att den var lite seg i mitten. Men med nostalgin sprutande ur öronen på mig är det svårt att sätta ett betyg. Hur bedöma de olika känslorna, sortera nuet med det så älskade åttiotalet? Nja, den får nog en stark trea i alla fall.

Betyg: 3+/5





måndag 29 augusti 2022

Lean on Pete (2017)


"Lean on Pete" är ett mycket lågmält, personligt och långsamt drama som påminner mig om Kelly Reichardts fina film "Wendy and Lucy". Regissören är Andrew Haigh och han verkar inte vara en muntergök direkt, om man säger så. Han gör mest tunga dramer som det verkar.

I "Lean on Pete" får vi träffa femtonårige Charley som spelas alldeles förträffligt av unge Charlie Plummer. Det är en imponerande tolkning han gör. Charley bor med sin slarver och suput till farsa i en trailerpark i Portland. För att få livet att gå runt tar han ett sommarjobb som hästskötare för en åldrande tävlingshäst med namn Lean on Pete. Hästägaren Del spelas ypperligt av favoriten Steve Buscemi, men tyvärr är han ganska svinig i denna film. Filmen visar sannerligen USAs baksida. 

Charley är en mångfacetterad karaktär som trots en mycket dålig giv i livets kortspel gör det bästa av situationen. Del beklagar sig över att han inte har "manners", men det han saknar i bordsskick tar han igen i att vara reko i viktiga frågor. Filmen är ett enda långt sökande efter att höra till, att vara del av en familj, att kunna slappna av och känna trygghet. Saker som känns självklara tills man inte har dem...

Lean on Pete och de andra stackars hästarna i Dels stall tävlar i en sjaskig värld där endast vinst gäller. De tävlar bokstavligen på liv och död. Tänk wrestling-världen i Darren Aronofskys "The wrestler" fast för hästar. De flesta människor vi får träffa i filmen är mer eller mindre elaka eller i alla fall egoistiska. På så sätt är detta en tvärtom-film jämfört med David Lynchs "The straight story" som visar upp en annan sida av Amerika. Men Lynchs val är kanske en sida som inte är lika spektakulär att visa upp på film...

Del är en ärrad veteran i gemet. Han låter hästarna tävla tills de inte pallar mer och sedan säljs de "till Mexico" dvs det är the end of the road för dem. Charley fattar tycke för Lean on Pete och tragedin sitter redan nu i farstun och väntar.

Som sagt är detta en film som mycket starkt påminner om "Wendy and Lucy". Inte i exakt handling men miljöer, tematik och känsla. Båda är bra men lite lätt deprimerande. Typiska filmfestivalfilmer. Man blir inte direkt överraskad att den är distribuerad av A24 heller. De håller allt som oftast på att rota i personliga "off the beaten track"-filmer.

Betyg: 3/5



fredag 26 augusti 2022

Everything Everywhere All at Once (2022)


Ibland poppar det upp snackisar i den popkulturella världens sociala medier. "Stranger Things" säsong 4 och Kate Bushs låt "Running up that hill" är ett sådant exempel. Men redan tidigare i våras var det filmen "Everything everywhere all at once" som var på allas läppar. Jag såg den hyllas överallt som det kändes. Det är lockande och man blir nyfiken, men när den började jämföras med "The Matrix" som det största som hänt filmen på över 20 år började jag bli lite lätt undrande.

Så nu har jag sett filmen och den var väl ok men också ganska tråkig och alldeles för lång. Någon ny "The Matrix" var det sannerligen inte i alla fall. Jag har till och med lite svårt att förstå varför alla hyllar den så. Till att börja med måste man vara ett stort fan av martial arts-filmer för att gilla denna tror jag. Vilket jag inte är. För det andra kan det kanske hjälpa om man gillar en viss typ av humor, prutthumor och lite mer åt buskishållet.

Ja, det var ju några veckor sedan jag såg filmen och jag har redan glömt det mesta. Jag fattade nog aldrig riktigt vad filmen handlade om. Var det att Evelyn (Michelle Yeoh) riskerade hela världen för att kunna få umgås mer med sin dotter Joy (Stephanie Tsu)? Eller? Någonstans där inne i alla dimensioner, fajtscener och svarta hål i form av en donut försvann filmens handling för mig.

Humorn var barnslig i mina ögon. Skatteagenten Deirdre Beaubeirdre (Jamie Lee Curtis) var underhållande. Hon var en paragrafryttare utan dess like, ni vet "a tight ass", och jag roades av skämtet då hon med stolthet visade upp sina priser som såg ut som ett sexhjälpmedel av något slag. Skämtet var underbart underspelat vilket gjorde det roligt. Jag tänkte att om regissörerna hade slängt skämtet upp i ansiktet på oss hade det tappat sin elegans... Tja, ni som sett filmen vet hur det blev med den saken... Ridå.

Så, jag var kanske inte filmens målgrupp. Men det är synd för jag skulle vilja tro att jag kan uppskatta vilken genre som helst så länge det är en bra film helt enkelt. När filmen också hade en hysteriskt tempo tappade jag tålamodet. Inte min grej heller. Men annars gjorde väl de flesta bra ifrån sig. En helt ok film, men givet hypen upplevde jag den som en rejält stor besvikelse.

Betyg: 2/5




onsdag 24 augusti 2022

Slow Horses - Series 1 (2022)

 

Fick tipset om denna långsamma och pratiga spionserie av min gode vän Johan S under seglingen i somras. Jag tackar inte nej till en brittisk spionserie om den verkar bra. Den är inte skriven av mästaren John Le Carré men den osar av hans typ av verk. Det känns som att "Slow horses" mycket väl skulle kunnat utspelats i samma universum där George Smiley levde.

Serien bygger på en bokserie vilket ofta är grunden för en solid story. Bokserien är skriven av Mick Herron. Giganten Gary Oldman leder en cast av brittiska karaktärsskådespelare. Oldman har rollen som Jackson Lamb, chef för Slough House. Han är likt Smiley något av en huvudperson som rör sig i bakgrunden. Istället framträder River Cartwright som vår protagonist. Han spelas av Jack Lowden. Dessutom syns Kristin Scott Thomas som the second chair och senare Sophie Okonedo som first chair.

Jonathan Pryce har en liten roll som pensionerad agent. Lustigt nog är han klädd och ser ut som en åldrad Alec Guinness och han ser ut som Guinness version av George Smiley...

Slow horses är det nedsättande smeknamnet på den MI5-personal som arbetar i Slough House. Ett ställe, och en avdelning, där de som blivit degraderade hamnar. meningen är kanske att det ska vara så trista arbetsuppgifter att de säger upp sig av ren leda. Men som så ofta i agenternas värld är kanske inte allt som det verkar vid första ögonkastet.

Jag gillade att hänga med folket i Slough House. Det är mysigt att följa denna brokiga skara av en del vassa och några fler slöa knivar i lådan. Det ger upphov till både spänning och en del munterhet. Gillade speciellt samspelet mellan Louisa (Rosalind Eleazar) och Min (Dustin Demri-Burns). Min är allt annat än lämpad för spionarbete, men underhållande blir det.

Alla gör bra jobb i serien, men det är ändå Gary Oldman som ger serien den där extra knuffen. Han är väldigt bra men på gränsen att spela över ibland. Han är dock också en spion av högsta rang så hans mer överdrivna manér kan lika gärna vara en fasad. Jag gillade honom och fascinerades av hans ledarstil. Något för 2022 minsann! Men lojal som få, vilket alltid går hem hos mig.

Mycket bra första säsong och jag längtar redan efter andra säsongen som enligt the internets ska komma.

Betyg: 4/5



Dogs

Slow horses

måndag 22 augusti 2022

Den 12. mann (2017)



"Den 12. mann" är ett norskt historiskt drama som bygger på verkliga händelser. Jan Baalsrud var den tolfte mannen, den enda som kom undan tyskarna när ett team norska soldater skulle angöra landet och utföra sabotageuppdrag under andra världskriget. 

Händelsen är vida känd och Jan har kallats "mannen med nio liv". Varje år genomförs Baalsrudmarschen som följer de 200 km han flydde från västra Norge in i Sverige.

Filmen är riktigt bra gjord och känns mycket noggrann med att följa de historiska händelserna till minsta detalj. Den undviker att vara allt för sensationalistisk eller sentimental vilket hedrar teamet bakom filmen. Filmen är ursinnigt spännande bitvis, speciellt under dess första halva.

Tyvärr kändes lite för lång med sina 135 minuter speltid. Det blev en del repetition mot slutet och jag tänker att de kanske med fördel borde ha tajtat till berättelsen lite. Inte skrivit om historien, såklart, men valt vilka delar de ville fokusera på. Ni vet talesättet från Hollywood: "Kill your darlings"...? 

Filmen är regisserad av norskholländaren Harald Zwart som tidigare har regisserat svenska "Hamilton" och "The Pink Panther 2" med Steve Martin. Huvudrollen spelas av Thomas Gullestad som var en ny bekantskap för mig. Däremot känner vi igen Jonathan Rhys-Meyers i rollen som den den intelligente och elake SS-mannen Kurt Stage. Han är isande kall i denna roll vilket förefaller passa honom utmärkt.

Filmen är bra, men jag fann ändå historien i sig mer intressant än filmen för övrigt. En välproducerad dokumentär skulle kanske varit ännu bättre? Denna film känns i och för sig rejält dokumentär men ändå inte riktigt. Den norska filmen "Ni liv" från 1957 behandlar samma historia, en film som jag dock inte har sett så jag kan inte jämföra de två.

Jag fascineras av historien och fann filmen bra, men inte lysande. Tillräckligt bra för en trea i alla fall. Så det blir en rekommendation till alla som intresserar sig för denna händelse eller andra världskriget rent generellt.

Betyg: 3/5



fredag 19 augusti 2022

The Gray Man (2022)


En ny actionfilm från bröderna Russo? Sign me up! De gjorde de flesta av de bästa filmerna i MCU, ni vet det där spännande filmserieäventyret som dog ut för några år sedan. När dessutom Captain America himself spelar en av huvudkaraktärerna var det givet att ge filmen en titt.

Frågan var nu bara om denna film kunde komma upp i samma nivå som "Extraction" där bröderna var med på ett hörn och där den bästa Chris spelade huvudrollen. Tyvärr kommer inte "The Gray Man" i närheten av "Extraction". Istället får vi action utan innehåll, en snygg yta som saknar både engagerande handling och karaktärer. 

Huvudrollen i dagens film spelas av Ryan Gosling och det är ju aldrig ett speciellt bra tecken. Vid sidan av honom ser vi Ana de Armas, Chris Evans och Billy Bob Thornton. Så tre favoriter backar upp den träiga Gosling. 

Någon skrev att alla utom Chris Evans spelade sina vanliga typer och det stämmer till punkt och pricka. Gosling är som en blandning av hans cooling i "Drive" och den tystlåtne Neil Armstrong i "First man". Han spelar sina roller genom att inte spela alls som det känns. Han är blank som ett papper och blir, oftast, helt ointressant i mina ögon. Nja, han passade perfekt i "First man", men det var kanske undantaget som bekräftade regeln.

Billy Bob Thornton är gängets veteran och han är som när han är som bäst, oerhört sympatisk och "likeable".

Ana de Armas spelar en bad ass som hon gjorde i den senaste Bond-filmen "No time to die". I den filmen var det överraskande och därmed mer effektivt. Men hon är alltid intressant i vad hon än gör och hennes medverkan är en av filmens positiva saker.

Det är Chris Evans, Cap America himself, som bryter mönstret. I rollen som filmens "super villain" är han 180 grader från den mysiga och lugne Steve Rodgers. På grund av det galna flinet och den ståtliga mustaschen kan jag inte undgå att påminnas om en tysk lönnmördare i en thriller-komedi jag såg på Filmfestivalen (?), men som jag inte kan komma ihåg namnet på just nu...

Denna film kan ses som ganska kass, eller ganska bra, det beror helt på vilket humör man är på när man ser den. Om du har sug efter en snygg men tunn actionfilm kommer den sitta som handen i handsken. Jag hade lätt kunnat ge den en tvåa, men jag var på humör och till det fick jag se en i mina ögon mycket underhållande Chris Evans (mest på grund av att han spelar så gravt mot hans etablerade persona), den ljuvliga Ana de Armas och den genommysige Billy Bob Thornton så jag ger filmen en trea!

Betyg: 3/5

onsdag 17 augusti 2022

Tokyo Vice - Season 1 (2022)

Det finns allt för många intressanta tv-serier nu för tiden. Det känns som att det blir lite slumpmässigt vilka jag kollar på, det blir oftast en chansning till slut. När det gäller "Tokyo vice" var det flera faktorer som gjorde mig sugen. Den utspelas i ett modernt Tokyo vilket är ett plus, den verkade vara en spännande mix av murvel- och gangsterserie samt att Michael Mann var med som producent och till och med regissör för pilotavsnittet. 

Serien bygger på den självbiografiska bokken med samma namn från Jake Adelstein som kom ut 2009. Ansel Elgort spelar Jake, en ung amerikansk journalist som får jobb på kriminalavdelningen på en av Japans största morgontidningar. 

Elgort är mycket bra i rollen, inte minst på grund av att han gått så långt att han lärt sig japanska enkom för rollen. Och såvitt jag kan bedöma är han superb efter en så kort studietid. Superstabile Ken Watanabe spelar den ärrade polisen som Jake samarbetar med. Den tredje huvudpersonen, nattklubbsvärdinnan Samantha spelas av Rachel Keller, känd från tv-serien "Legion". 

Seriens styrka är miljöerna och känslan från Tokyo, både den "vanliga" världen och den undre. I vissa scener kan Michael Manns handlag skönjas men serien är samtidigt inte en ny Miami Vice. Vi får inga sekvenser med snygga människor och båtar om natten till bra poplåtar i denna serie. Denna serie känns mer "dokumentär" så att säga, mindre färg i mixen. Men med ett skådespeleri som överlag är top notch och härliga miljöer kommer man långt.  

Den största negativa saken om säsong 1 är att den  avslutas abrupt mitt i storyn, dessutom med en rejäl "cliff hanger". Speciellt med tanke på att första scenen i pilotavsnittet är en jättespännande oavslutad scen, och sedan hoppar vi tillbaka flera år i handlingen. Därefter följer vi handlingen strikt kronologiskt, men vi kommer aldrig fram till den spännande scenen innan säsongen tog slut! Det kändes rejält snopet. Va fan, jag vill se vad som hände där inne på restaurangen! HBO Max i vilket fall beställt säsong 2 så jag antar att jag kommer sitta bänkad när den drar igång närhelst det blir av.

Förutom känslan av snopenhet i slutet var säsongen mycket bra.

Betyg: 4/5



måndag 15 augusti 2022

Woman Walks Ahead (2017)

"Woman walks ahead" är namnet på filmen men också namnet Lakotastammen (del av Siouxerna) gav den vita kvinnan Caroline Weldon. Som nybliven änka resten hon utan specifik inbjudan till Dakota-distriktet för att söka rätt på Sitting Bull och måla hans porträtt. Detta var 1890, dvs 14 år efter slaget vid Little Bighorn (1876), under en tid då siouxerna försökte leva i fred med de vita inkräktarna. Den amerikanska militären såg inte med blida ögon på mrs Weldon.

Ja, detta är alltså en biografisk film som verkar följa de stora dragen runt Sitting Bulls död ganska nära. Filmen är en vemodig och somber resa in i det oundvikliga. Sitting Bull tillsamman med Crazy Horse hade ju vunnit det berömda slaget och där dödat general Custer och en stor del av hans män. Den amerikanska militären var fortfarande ute efter hämnd. Och hämnd de fick.

Jessica Chastain spelar kvinnan som gick före, Michael Greyeyes spelar Sitting Bull och Sam Rockwell, Ciarán Hinds och Michael Nouri spelar biroller. Skådespeleriet är genomgående tajt.

Tyvärr går det inte att komma ifrån att filmer om denna del av den amerikanska historien ofta är så sorgliga att det är svårt att sätta betyg på filmerna. Javisst, den kan vara "viktig", men det lämnar inte åskådaren med en mindre klump i magen för det. 

Jag tycker nog att filmen var mer intressant än magnifik. På en road trip i USA sommaren 2018 stannade vi vid museet och minnesplatsen vid Little Bighorn i södra Montana. I slaget slogs en koalition av Sioux, Dakota, Cheyenne och Arapaho på den defensiva sidan och General Custer och hans 7:e kavalleriregementet med Crow och Arikara scouter som anfallare. Custer skulle egentligen ha inväntat två arméer till för att kunna genomföra en kniptångsmanöver, men han anföll innan de andra kommit fram. Han var väl arrogant och trodde nog att hans vanliga vidriga taktik skulle funka, men Sitting Bull hade lärt sig läxan och var förberedd.

Vi lyssnade på föreläsning av en ranger som jobbade på museet som var informativt, dvs den officiella historien. Men än intressantare var den guidade touren med ättlingar till ursprungsbefolkning, Cheyenne och Crow. Guiderna var ättlingar till krigare som hade deltagit i slaget, intressant nog på olika sidor. Det var otroligt intressant att höra deras beskrivning om vad som hände den dagen, inte minst eftersom beskrivningarna skilde sig en del i detaljerna...

Allra mest intressant var när vi beträdde slagfältet och fick se topografin med egna ögon. Dagarna efter slaget kom andra armégrupper fram och dokumenterade alla döda och deras exakta position på fältet. Det står en vit sten för varje död yankee. Många i en klump runt där Custer föll, men också många utspridda över slagfältet. Kavalleristerna stred två och två med sina ryggar mot varandra när deras ammunition tagit slut... Det var gripande att blicka ut över ett vackert och böljande landskap med dessa makabra minnesmärken.

Vi såg inte många röda gravstenar på fältet, det var en ensidig fajt som jag förstått det. Siouxerna, Cheyenner och de andra stammarna slaktades istället under diverse "incidenter" efter slaget... 

Filmen rekommenderar jag till er med intresse för denna del av historien. Jag ger den en trea.

Betyg: 3/5

Besöket vid Little Bighorn ger jag 5/5.






General Custers sten i mitten (med en svart minnestext)


En av få röda stenar

1869... sju år före slaget vid Little Bighorn

fredag 12 augusti 2022

Prey (2022)


"If it bleeds, we can kill it."

Kul! När jag hörde om "Prey", en prequel till "Predator" blev jag glad! Visst, risken att den inte skulle vara bra var överhängande men jag var ändå optimistisk. Av de tidigare sex filmerna har jag ändå gillat tre. Och nu var denna regisserad av Dan Trachtenberg som gjorde "10 Cloverfield Lane". Jag tror att han är bra helt enkelt.

Glädjande nog kan jag nu sälla denna film till de tre tidigare lyckade Predator-filmerna. Vi får följa en ung comanche-tjej som vill bevisa sin skicklighet men som hela tiden verkar falla i skuggan av sin storebror. Hon är den i stammen som börjar misstänka att ett farligt rovdjur är på besök. Frågan är bara om hotet kommer från rymden eller från andra sidan Atlanten?

Filmen är en renodlad, men överraskande snäll, actionfilm. Den har ett enkelt manus. Det är så vanligt att denna typ av action förstörs av ett överdrivet komplext eller tokigt manus. Filmen är ganska snäll som sagt, och då tänker jag på att den undviker att visa det mest grafiska våldet. Men drar inte ner speciellt mycket. Fler gamla skräckklassikers visar ju inte heller våldet... Man kan skapa spänning ändå.

Huvudkaraktären spelas förträffligt av Amber Midthunder. Jag kände igen henne från den annars så svaga Liam Neeson rullen "The ice road". Såvitt jag kommer ihåg tyckte jag att hon var det bästa med den sömniga rullen. Nu är hon här igen och gör bra ifrån sig.

Jag gillade också Trachtenbergs regi. Filmen har inte överdrivet mycket "smörigheter". Den är ganska rättfram, men som med alla andra uppföljare kommer den inte upp i originalets nivå som bjöd på fler bra karaktärer och allmänt en tyngre stämning.

Dessutom var det några grejer med produktionen som inte var supertajt. En del cgi var inte så bra. Tänker på en springande björn. Sen verkar den ha blivit klippt ganska hårt också. En av de första krigarna som togs av Rovdjuret kommenterades inte ens av de övriga. Saknas en sekvens där. Det var i den sekvensen Naru var uppe i trädet. Eller så missuppfattade jag hela scenen vilket också är mycket möjligt!

Jag gillade filmen och den kan starkt rekommenderas till de av er som gillar filmserien eller genren i övrigt! Och den kan säkert växa med en omtitt. Nu får den en stark trea!

Betyg: 3+/5 

Så många filmprojekt och så lite tid, men nu blev jag sugen att se om alla Predator-filmer. Får se om det blir av. Den första är bäst, tvåan vet jag inte ens om jag sett, tror inte det. Crossover AvP är jättebra medan tvåan är för mörkt filmad, man ser ju knappt något, trist. Predators kommer jag ihåg som svag och The Predator var rolig men kanske inte så spännande...




onsdag 10 augusti 2022

Obi-Wan Kenobi - Season 1 (2022)

Disney+ fortsätter att pumpa ut serier från Star Wars. Efter den överraskande svaga serien om Boba Fett kom så turen till Obi-Wan Kenobi. Jag var inte superpepp på serien trots dess huvudkaraktär. Tyvärr besannades alla farhågor. Serien kan bäst beskrivas som rakt upp och ner som tråkig. Den magi som originaltrilogin besatt är som bortblåst. Manus är både för simpelt och onödigt invecklat. Besvikelsen borde inte vara så markant, men jag måste någonstans innerst inne ha hoppats på att den skulle varit bra i alla fall...

Ewan McGregor var ok i rollen som General Kenobi på dekis, det var i alla fall inte han som drog ner serien. Säsongens största problem var den helt misslyckade planteringen av Reva, hennes back story och story arc. Tala om en stor besvikelse. Jag tror inte att det var skådespelerskans fel, det låg i manus och story telling. 

Hur de använde Dart Vader var också närmast patetiskt. Fajten mellan honom och Obi-Wan ute vid ett grustag var kanske seriens höjdpunkt om man menar tvärtom. Till sist blev det inte speciellt bra med den lilla flickan som spelade en ung Leia. Visst hon var rolig och tolererbar i några få scener men mestadels funkade det inte alls för mig. Var det verkligen någon som såg Leia genom hennes agerande?

Ett exempel där showen misslyckades totalt var när Tala dog. Musik, dialog och klippning signalerade att teamet bakom showen såg scenen som en känslomässig storm, men pga av dåligt etablerade karaktärer och slafsigt genomfört berättande kände jag tyvärr mycket lite när scenen spelades upp. Träligt.

Jag kan inte komma på någon bra aspekt från serien över huvud taget och jag är allt annat än sugen på att se om den. Nej, detta var inte bra, men, den var i alla fall bättre än WoT S1! 

Betyg: 2/5

måndag 8 augusti 2022

Kate Bush – Never for ever (1980)

I’m coming honey

The cover of the album “Never for ever” shows us Kate in a dress standing on a small hill. Cascades of magical beings are shot out from under her skirt. There is a swan, a goblin, an angry bat, monkeys, a toad, a cat and many more fantastical creatures. Where do they come from? How long have they been there? Why did they leave?

Her third album is her darkest yet. Any record ending with such a dark song as “Breathing” is not a very light album. As taken pointers from Roger Waters, “Breathing” is an angry cry from a little child inside her mother’s womb for clean air to breath. It’s about the fallout from nuclear bombs, but the song may have a new meaning today with the pollution all around us, in the oceans and on the lands.

By this record Kate has taken over the main responsibility as the producer and she hasn’t left it since. I think it is glorious that she owns all important steps in the creation of her world.

The lyrics are dark and often inspired by films. The fantastic “The infant kiss” is inspired by the 1961 film “The innocents”. A governess suspects that the boy child in her care is possessed by a dead man. A fan-made film of shots from the film to the song was appreciated by Kate who said it was exactly those scenes she thought of when she wrote the song.

Almost as great, “The wedding list” is inspired by Truffaut’s 1968 film “The bride wore black” about a bride that avenge the murder of her dead groom. It’s a sad and dark song. It’s chilling.

“Delius (song of summer)” is inspired by the 1968 tv movie “Song of summer”. Sadly the song is not the strongest on the album.

The single “Babooshka” is a nice intro to the album. I love the singing, and the story is ironic and dark. The wife is sad and afraid that her husband is unfaithful. She sends him letters to prove he is in the wrong. He is attracted by the anonymous woman sending him letters, as she is reminding him of his wife before she got sad. In the end the relationship is destroyed by the paranoia.

“Blow away (for Bill)” and “All we ever look for” are also dark. “Egypt” is dreamy and a nice tune, one of the better songs on side A.

The first side of the LP is eerie and gloomy, but it is the second side of the LP that makes this album one of her greatest; four favourites “The wedding list”, “The infant kiss”, “Army dreamers” and “Breathing”.

I am not a big fan of the rocker “Violin”, I am not sure what she was thinking there. The sixth track is a short instrumental that prepare us for the majestic ending of the album. A nice touch.

The two last songs are very strong, “Army dreamers”, a sad lament over a dead son and the nightmarish “Breathing”.  Strong indeed.

Through the record Kate mostly sings with her early career high tones. I like them a lot, but you can hear her voice slowly maturing and I do love her older matured voice later in her life… Anyway, it narrowly beats out her debut album. Could it be Kate’s best album, ever for ever? Only time will tell…

My rating: 8/10

Side A:
1. Babooshka
2. Delius (song of summer)
3. Blow away (for Bill)
4. All we ever look for
5. Egypt

Side B:
1. The wedding list
2. Violin
3. The infant kiss
4. Night scented stock
5. Army dreamers
6. Breathing

Best songs: “Babooshka”, “Egypt”, “Breathing”, “The infant kiss”, “The wedding list” and “Army dreamers”

Produced by: Kate Bush, Jon Kelly

Released: September 8, 1980

Media: Remastered 180 gram vinyl, gatefold, reissued in 2018 (part of Remastered In Vinyl I)

fredag 5 augusti 2022

Stranger things - Season 4 (2022)

Jag är sannerligen glad att jag tog mig an att se ikapp S3 så att jag kunde se S4 redan nu i sommar. Denna säsongen var ett klart steg framåt och med bred marginal den bästa säsongen hittills. Det känns som att The Duffer Brothers har blivit mer självsäkra som "show runners" och framför allt "story tellers". Manus för denna säsong är tajt, det hänger ihop och planteringar följs upp på ett organiskt och väl planerat sätt. Allt funkar bra. 

Även under denna säsong delas gänget upp i mindre grupper mest under hela säsongen och jag vet inte om det är jag som blivit van, eller om det är det förbättrade manuset som gör att jag inte tycker att det drar ner. 

Även världens magi, dvs hur allt övernaturligt fungerar är mycket bättre etablerat vilket gör att jag som åskådare verkligen kan känna spänning över säsongen. Detta var den klart mest spännande säsongen, kanske i konkurrens med den första då allt var så nytt och okänt.

Så kommer vi då till Kate Bush och hennes låt Running up that hill som nu spelas överallt i världen en sådär 37 år efter den släpptes. Det är en tämligen fantastisk grej de lyckats med här. Låten har en central del av handlingen och den är mestadels med inne i handlingen (diegetisk), men den används också som "film score"! Det var verkligen häftigt att följa genom säsongen hur de använde låten. 

En stor anledning till att jag gillade säsongen så mycket kan också vara att barnen vuxit upp. Det känns som att det är mer på allvar. Max som jag mest tyckte var tröttsam under S3 med hennes barnsliga kärleksintriger var en av denna säsongs bäst och mest intressanta karaktärer. Hon betedde sig annorlunda och dramat var seriöst med vad hon råkade ut för i centrum för fajten mot huvudskurken.

Det hjälper också att Robin fortfarande är en skön karaktär men framför allt att Eddie Munson gör entré. Jag säger bara: Eddie Munson 4 ever!

Serien sysslar fortfarande med en massa åttiotalsnostalgi och även om jag gillar blinkningar och hommage (Molly Ringwald!) är det inte centralt för min uppskattning. För att beskriva serien är det istället lite kul att fundera på alla referenser eller jämförelser man kan göra. Vi har monsterfilmer som Carpenters "The thing" och Alien-serien med "Alien 3" mer specifikt. Elevens öden i andra halvan av säsongen tar mig tillbaka till den utflippade serien "Legion" (jag har bara sett S1). Men mest av allt påminner världen, monstren, dimensionerna och till viss del våra protagonister mig om den inte helt okända serien "Buffy". Detta är såklart inte lika bra som "Buffy" då det gäller karaktärer eller relationer, men världen som sådan är mycket lik den Buffy lever i.

Jag gillade vad jag såg och ser med glädje fram emot den femte och sista säsongen av serien.

Betyg: 4/5