måndag 15 augusti 2022

Woman Walks Ahead (2017)

"Woman walks ahead" är namnet på filmen men också namnet Lakotastammen (del av Siouxerna) gav den vita kvinnan Caroline Weldon. Som nybliven änka resten hon utan specifik inbjudan till Dakota-distriktet för att söka rätt på Sitting Bull och måla hans porträtt. Detta var 1890, dvs 14 år efter slaget vid Little Bighorn (1876), under en tid då siouxerna försökte leva i fred med de vita inkräktarna. Den amerikanska militären såg inte med blida ögon på mrs Weldon.

Ja, detta är alltså en biografisk film som verkar följa de stora dragen runt Sitting Bulls död ganska nära. Filmen är en vemodig och somber resa in i det oundvikliga. Sitting Bull tillsamman med Crazy Horse hade ju vunnit det berömda slaget och där dödat general Custer och en stor del av hans män. Den amerikanska militären var fortfarande ute efter hämnd. Och hämnd de fick.

Jessica Chastain spelar kvinnan som gick före, Michael Greyeyes spelar Sitting Bull och Sam Rockwell, Ciarán Hinds och Michael Nouri spelar biroller. Skådespeleriet är genomgående tajt.

Tyvärr går det inte att komma ifrån att filmer om denna del av den amerikanska historien ofta är så sorgliga att det är svårt att sätta betyg på filmerna. Javisst, den kan vara "viktig", men det lämnar inte åskådaren med en mindre klump i magen för det. 

Jag tycker nog att filmen var mer intressant än magnifik. På en road trip i USA sommaren 2018 stannade vi vid museet och minnesplatsen vid Little Bighorn i södra Montana. I slaget slogs en koalition av Sioux, Dakota, Cheyenne och Arapaho på den defensiva sidan och General Custer och hans 7:e kavalleriregementet med Crow och Arikara scouter som anfallare. Custer skulle egentligen ha inväntat två arméer till för att kunna genomföra en kniptångsmanöver, men han anföll innan de andra kommit fram. Han var väl arrogant och trodde nog att hans vanliga vidriga taktik skulle funka, men Sitting Bull hade lärt sig läxan och var förberedd.

Vi lyssnade på föreläsning av en ranger som jobbade på museet som var informativt, dvs den officiella historien. Men än intressantare var den guidade touren med ättlingar till ursprungsbefolkning, Cheyenne och Crow. Guiderna var ättlingar till krigare som hade deltagit i slaget, intressant nog på olika sidor. Det var otroligt intressant att höra deras beskrivning om vad som hände den dagen, inte minst eftersom beskrivningarna skilde sig en del i detaljerna...

Allra mest intressant var när vi beträdde slagfältet och fick se topografin med egna ögon. Dagarna efter slaget kom andra armégrupper fram och dokumenterade alla döda och deras exakta position på fältet. Det står en vit sten för varje död yankee. Många i en klump runt där Custer föll, men också många utspridda över slagfältet. Kavalleristerna stred två och två med sina ryggar mot varandra när deras ammunition tagit slut... Det var gripande att blicka ut över ett vackert och böljande landskap med dessa makabra minnesmärken.

Vi såg inte många röda gravstenar på fältet, det var en ensidig fajt som jag förstått det. Siouxerna, Cheyenner och de andra stammarna slaktades istället under diverse "incidenter" efter slaget... 

Filmen rekommenderar jag till er med intresse för denna del av historien. Jag ger den en trea.

Betyg: 3/5

Besöket vid Little Bighorn ger jag 5/5.






General Custers sten i mitten (med en svart minnestext)


En av få röda stenar

1869... sju år före slaget vid Little Bighorn

fredag 12 augusti 2022

Prey (2022)


"If it bleeds, we can kill it."

Kul! När jag hörde om "Prey", en prequel till "Predator" blev jag glad! Visst, risken att den inte skulle vara bra var överhängande men jag var ändå optimistisk. Av de tidigare sex filmerna har jag ändå gillat tre. Och nu var denna regisserad av Dan Trachtenberg som gjorde "10 Cloverfield Lane". Jag tror att han är bra helt enkelt.

Glädjande nog kan jag nu sälla denna film till de tre tidigare lyckade Predator-filmerna. Vi får följa en ung comanche-tjej som vill bevisa sin skicklighet men som hela tiden verkar falla i skuggan av sin storebror. Hon är den i stammen som börjar misstänka att ett farligt rovdjur är på besök. Frågan är bara om hotet kommer från rymden eller från andra sidan Atlanten?

Filmen är en renodlad, men överraskande snäll, actionfilm. Den har ett enkelt manus. Det är så vanligt att denna typ av action förstörs av ett överdrivet komplext eller tokigt manus. Filmen är ganska snäll som sagt, och då tänker jag på att den undviker att visa det mest grafiska våldet. Men drar inte ner speciellt mycket. Fler gamla skräckklassikers visar ju inte heller våldet... Man kan skapa spänning ändå.

Huvudkaraktären spelas förträffligt av Amber Midthunder. Jag kände igen henne från den annars så svaga Liam Neeson rullen "The ice road". Såvitt jag kommer ihåg tyckte jag att hon var det bästa med den sömniga rullen. Nu är hon här igen och gör bra ifrån sig.

Jag gillade också Trachtenbergs regi. Filmen har inte överdrivet mycket "smörigheter". Den är ganska rättfram, men som med alla andra uppföljare kommer den inte upp i originalets nivå som bjöd på fler bra karaktärer och allmänt en tyngre stämning.

Dessutom var det några grejer med produktionen som inte var supertajt. En del cgi var inte så bra. Tänker på en springande björn. Sen verkar den ha blivit klippt ganska hårt också. En av de första krigarna som togs av Rovdjuret kommenterades inte ens av de övriga. Saknas en sekvens där. Det var i den sekvensen Naru var uppe i trädet. Eller så missuppfattade jag hela scenen vilket också är mycket möjligt!

Jag gillade filmen och den kan starkt rekommenderas till de av er som gillar filmserien eller genren i övrigt! Och den kan säkert växa med en omtitt. Nu får den en stark trea!

Betyg: 3+/5 

Så många filmprojekt och så lite tid, men nu blev jag sugen att se om alla Predator-filmer. Får se om det blir av. Den första är bäst, tvåan vet jag inte ens om jag sett, tror inte det. Crossover AvP är jättebra medan tvåan är för mörkt filmad, man ser ju knappt något, trist. Predators kommer jag ihåg som svag och The Predator var rolig men kanske inte så spännande...




onsdag 10 augusti 2022

Obi-Wan Kenobi - Season 1 (2022)

Disney+ fortsätter att pumpa ut serier från Star Wars. Efter den överraskande svaga serien om Boba Fett kom så turen till Obi-Wan Kenobi. Jag var inte superpepp på serien trots dess huvudkaraktär. Tyvärr besannades alla farhågor. Serien kan bäst beskrivas som rakt upp och ner som tråkig. Den magi som originaltrilogin besatt är som bortblåst. Manus är både för simpelt och onödigt invecklat. Besvikelsen borde inte vara så markant, men jag måste någonstans innerst inne ha hoppats på att den skulle varit bra i alla fall...

Ewan McGregor var ok i rollen som General Kenobi på dekis, det var i alla fall inte han som drog ner serien. Säsongens största problem var den helt misslyckade planteringen av Reva, hennes back story och story arc. Tala om en stor besvikelse. Jag tror inte att det var skådespelerskans fel, det låg i manus och story telling. 

Hur de använde Dart Vader var också närmast patetiskt. Fajten mellan honom och Obi-Wan ute vid ett grustag var kanske seriens höjdpunkt om man menar tvärtom. Till sist blev det inte speciellt bra med den lilla flickan som spelade en ung Leia. Visst hon var rolig och tolererbar i några få scener men mestadels funkade det inte alls för mig. Var det verkligen någon som såg Leia genom hennes agerande?

Ett exempel där showen misslyckades totalt var när Tala dog. Musik, dialog och klippning signalerade att teamet bakom showen såg scenen som en känslomässig storm, men pga av dåligt etablerade karaktärer och slafsigt genomfört berättande kände jag tyvärr mycket lite när scenen spelades upp. Träligt.

Jag kan inte komma på någon bra aspekt från serien över huvud taget och jag är allt annat än sugen på att se om den. Nej, detta var inte bra, men, den var i alla fall bättre än WoT S1! 

Betyg: 2/5

måndag 8 augusti 2022

Kate Bush – Never for ever (1980)


I’m coming honey

The cover of the album “Never for ever” shows us Kate in a dress standing on a small hill. Cascades of magical beings are shot out from under her skirt. There is a swan, a goblin, an angry bat, monkeys, a toad, a cat and many more fantastical creatures. Where do they come from? How long have they been there? Why did they leave?

Her third album is her darkest yet. Any record ending with such a dark song as “Breathing” is not a very light album. As taken pointers from Roger Waters, “Breathing” is an angry cry from a little child inside her mother’s womb for clean air to breath. It’s about the fallout from nuclear bombs, but the song may have a new meaning today with the pollution all around us, in the oceans and on the lands.

By this record Kate has taken over the main responsibility as the producer and she hasn’t left it since. I think it is glorious that she owns all important steps in the creation of her world.

The lyrics are dark and often inspired by films. The fantastic “The infant kiss” is inspired by the 1961 film “The innocents”. A governess suspects that the boy child in her care is possessed by a dead man. A fan-made film of shots from the film to the song was appreciated by Kate who said it was exactly those scenes she thought of when she wrote the song.

Almost as great, “The wedding list” is inspired by Truffaut’s 1968 film “The bride wore black” about a bride that avenge the murder of her dead groom. It’s a sad and dark song. It’s chilling.

“Delius (song of summer)” is inspired by the 1968 tv movie “Song of summer”. Sadly the song is not the strongest on the album.

The single “Babooshka” is a nice intro to the album. I love the singing, and the story is ironic and dark. The wife is sad and afraid that her husband is unfaithful. She sends him letters to prove he is in the wrong. He is attracted by the anonymous woman sending him letters, as she is reminding him of his wife before she got sad. In the end the relationship is destroyed by the paranoia.

“Blow away (for Bill)” and “All we ever look for” are also dark. “Egypt” is dreamy and a nice tune, one of the better songs on side A.

The first side of the LP is eerie and gloomy, but it is the second side of the LP that makes this album one of her greatest; four favourites “The wedding list”, “The infant kiss”, “Army dreamers” and “Breathing”.

I am not a big fan of the rocker “Violin”, I am not sure what she was thinking there. The sixth track is a short instrumental that prepare us for the majestic ending of the album. A nice touch.

The two last songs are very strong, “Army dreamers”, a sad lament over a dead son and the nightmarish “Breathing”.  Strong indeed.

Through the record Kate mostly sings with her early career high tones. I like them a lot, but you can hear her voice slowly maturing and I do love her older matured voice later in her life… Anyway, it narrowly beats out her debut album. Could it be Kate’s best album, ever for ever? Only time will tell…


My rating: 8/10

Side A:
1. Babooshka
2. Delius (song of summer)
3. Blow away (for Bill)
4. All we ever look for
5. Egypt

Side B:
1. The wedding list
2. Violin
3. The infant kiss
4. Night scented stock
5. Army dreamers
6. Breathing

Best songs: “Babooshka”, “Egypt”, “Breathing”, “The infant kiss”, “The wedding list” and “Army dreamers”

Produced by: Kate Bush, Jon Kelly

Media: Remastered 180 gram vinyl, gatefold, reissued in 2018 (part of Remastered In Vinyl I)

Released: September 8, 1980


fredag 5 augusti 2022

Stranger things - Season 4 (2022)

Jag är sannerligen glad att jag tog mig an att se ikapp S3 så att jag kunde se S4 redan nu i sommar. Denna säsongen var ett klart steg framåt och med bred marginal den bästa säsongen hittills. Det känns som att The Duffer Brothers har blivit mer självsäkra som "show runners" och framför allt "story tellers". Manus för denna säsong är tajt, det hänger ihop och planteringar följs upp på ett organiskt och väl planerat sätt. Allt funkar bra. 

Även under denna säsong delas gänget upp i mindre grupper mest under hela säsongen och jag vet inte om det är jag som blivit van, eller om det är det förbättrade manuset som gör att jag inte tycker att det drar ner. 

Även världens magi, dvs hur allt övernaturligt fungerar är mycket bättre etablerat vilket gör att jag som åskådare verkligen kan känna spänning över säsongen. Detta var den klart mest spännande säsongen, kanske i konkurrens med den första då allt var så nytt och okänt.

Så kommer vi då till Kate Bush och hennes låt Running up that hill som nu spelas överallt i världen en sådär 37 år efter den släpptes. Det är en tämligen fantastisk grej de lyckats med här. Låten har en central del av handlingen och den är mestadels med inne i handlingen (diegetisk), men den används också som "film score"! Det var verkligen häftigt att följa genom säsongen hur de använde låten. 

En stor anledning till att jag gillade säsongen så mycket kan också vara att barnen vuxit upp. Det känns som att det är mer på allvar. Max som jag mest tyckte var tröttsam under S3 med hennes barnsliga kärleksintriger var en av denna säsongs bäst och mest intressanta karaktärer. Hon betedde sig annorlunda och dramat var seriöst med vad hon råkade ut för i centrum för fajten mot huvudskurken.

Det hjälper också att Robin fortfarande är en skön karaktär men framför allt att Eddie Munson gör entré. Jag säger bara: Eddie Munson 4 ever!

Serien sysslar fortfarande med en massa åttiotalsnostalgi och även om jag gillar blinkningar och hommage (Molly Ringwald!) är det inte centralt för min uppskattning. För att beskriva serien är det istället lite kul att fundera på alla referenser eller jämförelser man kan göra. Vi har monsterfilmer som Carpenters "The thing" och Alien-serien med "Alien 3" mer specifikt. Elevens öden i andra halvan av säsongen tar mig tillbaka till den utflippade serien "Legion" (jag har bara sett S1). Men mest av allt påminner världen, monstren, dimensionerna och till viss del våra protagonister mig om den inte helt okända serien "Buffy". Detta är såklart inte lika bra som "Buffy" då det gäller karaktärer eller relationer, men världen som sådan är mycket lik den Buffy lever i.

Jag gillade vad jag såg och ser med glädje fram emot den femte och sista säsongen av serien.

Betyg: 4/5






onsdag 3 augusti 2022

Stranger things - Season 3 (2019)

Trots att de två första säsongerna varit underhållande och engagerande kände jag mig lite mätt på barngänget och 80-talsnostalgin när säsong 3 drog igång sommaren 2019, så jag skippade den helt enkelt. Jag var kanske inte så upplagd för den typen av serie då helt enkelt.

Hoppar fram till sommaren i år och allt snack om säsong fyra och Kate Bushs fantastiska Running up that hill. Men WTF? Det där vill jag ju också kolla in. Nåväl, det blev ett sommarprojekt att se ikapp säsong 3!

Sagt och gjort, nu har jag sett trean. Den var helt ok, men ändå showens svagaste hittills, eller hur va? Jag var inte jätteförtjust i kärleksgnabbet mellan barnen, och Max kom sannerligen inte ut på plussidan efter denna säsong. Jag var inte heller speciellt förtjust i Nancys sidospår som journalist på den lokala blaskan, lazy manus.

Mest kul var att följa Hopper och Joyce, samt Steve och Robin. Lucas lillasyster Erica var en udda, men frisk fläkt. Dessutom var den ryske forskaren Alexei ("Smirnoff") som Hopper plockade med sig mycket underhållande. 

Säsongen bjöd också på många roliga blinkningar till åttiotalet, inte minst den ryske mördaren Grigoris imitation av Arnolds Terminator i parti och minut. Och var jag den enda som tyckte att den ryska operationen under Starcourt shopping mall kändes som en nyare version av "The Initiative"?

Rent generellt sett är det lite trist att serien endast satsar på överraskningar och chockverkan. Det hade antagligen varit mer engagerande om världens magi hade varit mer tydligt etablerad. Nu känns det som att lite vad som helst kunde hända och då förtas spänningen avsevärt.

Sen är det också inte så kul när det "goa" gänget är splittrade mest hela säsongen. Ska man ha en serie som till stor del bygger på ett tajt gäng med lojala vänner bör man kanske låta dem vara ihop, dvs bygga på sina styrkor istället för tvärtom?

Jaja, den var nog helt klart sebar i alla fall. Det var ju inte så att tiden den tog att se igenom kändes bortkastad. Men det där lilla extra för att den skulle höja sig över mängden saknades. Nu är jag redo för säsong 4!!

Betyg: 3/5


måndag 1 augusti 2022

Kate Bush - Lionheart (1978)


The anonymous second album

Only a measly nine months after the stellar debut was released, the second album was pushed out to the audience. Why the rush? I am sure the record company men wanted to make more money, but I can’t help but think that it was a tad too rushed. This note’s for you, Record Company Man. Bad!

Kate’s music is singular. This album is theatrical, autobiographical and even in one song quite erotic. I have a hard time to compare her to any other well-known artist. I may not have played this album that often, but it is such a delight to listen to it from start to finish at the time for this review.

Maybe it’s not so anonymous at all? Maybe it’s me, but I haven’t gotten a clear feeling for the record yet. The most important element is still here though. Kate’s voice is very much in the front of the mix and I do love her voice. We enjoy the high tone when she sings and get enthralled with her deeper throatier voice when she speaks (in the songs).

Themes and style from the first album “The kick inside” remain. The lyrics are influenced by literature and movies. And the lyrics are perhaps somewhat unexpected rather witty! 

The music is some sort of her own variant of vaudeville with songs that goes up and down in colour; sounds, tempo and different instruments. The quite funny song “Coffee homeground” is a very good example of the complex song structure Kate seems to prefer. The song is about a paranoid cab driver Kate met, who thought someone was trying to poison him. It’s crazy how Kate sings the song. She is enjoying herself!

The second song is “In search for Peter Pan”. Peter Pan in a song, that’s something! The picture of an astronaut searching for Peter Pan is dreamy and Bowie-esque. I love the piano, and as always, her voice.  The drums are also quite nice.

The third song, “Wow”, is the one I know best as it is on “The whole story” that I got before I truly understood Kate’s position as an artist. The singing on “Wow” is of course remarkable and well recognized.

I don’t love the fourth track “Don’t push your foot on the heartbrake” but I really like the drums. And I can appreciate how she goes for it with the singing. Powerful.

The ballad “Oh England my lionheart” is a nostalgic song about the old times. Music played only on the piano and the harpsichord. Baroque pop! Such an unusual mix of genres for a pop record. Listen on it with your headphones on.

The album cover is exciting! Kate as a lioness on a wooden box in an attic. And a lion’s head on the floor. I am not quite sure what to make out of it. A dream, a wish or just a mystery…

Turn over the LP, now it’s time for the second side. “Fullhouse” opens it up. A complex song that seems to tell an interesting story about paranoia and self-doubt. The feeling of the song is eerie, the piano in the background is making sound as out of a horror movie. Does Kate often meet herself in the rainy nights?

“In the warm room” is a simple ballad with Kate alone on the piano. The lyrics is grown up and as written to her male fans. It’s rather bewildering actually.

“Kashka from Baghdad” is a bittersweet song about two men in love. Written in 1976, before the debut album, as many songs from this album.

“Hammer horror” rounds off the album. It’s an interesting song about an actor that replaces his actor friend in the lead role on the Hunchback of Notre Dame after the friend has died on set. The friend comes back and haunt the actor. Yet another very cinematic lyric.

This is of course not an anonymous album! Nevertheless it still feels like “minor Kate” to me. Seven of the ten songs were “old” songs, written before the debut album. They were leftovers, as a matter of fact. After “Lionheart” Kate got almost two years to make her third album, an album she also co-produced. This one is a part of her work, and as such it has its place in history, but there will come stronger albums down the road…

My rating: 6/10

Side A:
1. Symphony in blue
2. In search of Peter Pan
3. Wow
4. Don’t push your foot on the heartbrake
5. Oh England my lionheart

Side B:
1. Fullhouse
2. In the warm room
3. Kashka from Baghdad
4. Coffee homeground
5. Hammer horror

Best songs: “Wow”, “Oh England my lionheart”, “Coffee homeground”

Produced by: Andrew Powell

Media: Remastered 180 gram vinyl, gatefold, reissued in 2018 (part of Remastered In Vinyl I)

Released: November 13, 1978