No Country for Old Men (2007)

Filmen håller än idag och känns lika välgjord och spännande som när jag såg den på filmfesten 2007. Därefter har jag sett den några gånger till och nu igen 2023.

Det första man tänker på är hur osannolikt bra den känns trots att den inte har någon känsloförstärkande filmmusik. Bröderna Coen har rejäla cajones som ens vågar sig på detta handgrepp.

Anledningen till att det ändå lyckas är att alla de övriga element som är centrala för hur en film blir sitter som en smäck; manus, dialog, casting, skådespeleriet, regin och fotot. Allt är top notch och man känner sig 100% säker i brödernas händer. Detta mina damer och herrar är en riktig "film-film".

Förutom avsaknaden av musik utmanar bröderna publiken med ännu ett trick, då de inte ens visar filmens crescendo. Tredje aktens shoot out visas inte i bild. Och ta mig tusan, det funkar! Man känner sig inte blåst på konfekten och filmen tappar inte i tempo eller känns sönderhackad. Kudos till Coens där.

Favoriter i filmen är Tommy Lee Jones, Josh Brolin och såklart en singulär insats av Javier Bardem. Detta är de tre huvudpersonerna; en protagonist, en antagonist och en neutral. Bland biroller står Kelly MacDonald och Woody Harrelson ut.

Filmen är briljant, spännande som få och otroligt välgjord. En solklar femma. Fortfarande.

Betyg: 5/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Before the Devil Knows You're Dead (2007)

Sidney Lumet hade en lång och produktiv karriär. Han regisserade 43 filmer mellan 1957 och 2007. Hans sista film blev dramat "Before the devil knows you're dead" med originalmanus av Kelly Masterson. Vad som lockade mig vid sidan av att filmen fått mycket bra kritik lite här och där var skådespelarna Philip Seymour Hoffman och Ethan Hawke i huvudrollerna. Även Erin Brocovichs chef Albert Finney har en viktig roll i filmen, och Marisa Tomei likaså. Alla fyra är utomordentliga fina i denna film. Hela filmen osar om kompetent filmskapande. Allt är tipp topp och skådespelarna är i centrum. Philip Seymour Hoffman gör en magnifik insats. Ethan Hawke är perfekt i rollen som lillebror.

Men trots att detta verkligen är en suveränt ihopsatt film blir den inte en favoritfilm. Det är ett drama med inslag av thriller och crime. Mitt problem var att jag blev trött på det mörka i denna film. Ett tråkigt mörker där alla är svin och där mer eller mindre alla är rejält korkade också. Jag tycker inte att storyn är artificiellt hopknåpad som vissa thrillers kan vara, nej då, allt känns ganska realistiskt och till och med troligt. Människans natur står i fokus, som en mycket deprimerande psykologistudie.

Jag blev bara trött på eländet och stämningen i filmen. Så samtidigt som jag njöt av Philip Seymours excesser i denna paradroll för honom, kände jag mig distanserad från honom och bara trött på allt elände de har för sig i filmen. Jag saknade kanske lite balans mellan ljuset och mörkret. Detta är medvetet en helt allvarlig film och det var aldrig på kartan att någon skulle ha glimten i ögat. Och det är ok, men det måste ändock vara balans i anrättningen. Jag var kanske på fel humör för denna film helt enkelt? Gårdagens film "The verdict" var också en bister historia med nog så mycket svärta, men där fanns en balans. Jag fann den balansen välkomnad.

Det borde inte råda några tvivel om att detta är en toppfilm rent tekniskt. Jag kan varmt rekommendera den till alla som vill se en riktigt bra dramathriller. Men förvänta er inga ljusglimtar bara, de får ni hitta i andra filmer.

Betyg: 3/5

 

Wild Hogs (2007)

Jag såg Wild hogs med min kompis Anders. Filmen är inspelad i New MExico där Anders med familj bor och vi såg filmen på den vackra och trevliga Filmstaden i Råsunda. Som jag minns filmen var den mycket lustig. En komedi och road trip om fyra medelålders kompisar som vill återvinna sin ungdoms glansdagar och åka på road trip på sina hojjar. John Travolta, Tim Allen, Martin Lawrence och William H Macy sörjer för stjärnglansen i rollbesättningen. Erfarna herrar med god tajming passar bra för denna komedi.

Tyvärr visade det sig att mina minnen från filmen var skeva. Jag gissar att filmupplevelsen sträktes av det trevliga sällskapet, kontexten med de natursköna scenerierna från New Mexico och den fina biografmiljön. Filmen var i alla fall inte riktigt lika bra vid denna omtitt.

Typ av humor?

Detta är en renodlad komedi som mestadels spelar med sansad och situationsdriven komedi men pyntar med lite crazykomedi som när Dudley krockar med sin hoj stup i kvarten. Filmen har inte så värst mycket annat att bjuda på förutom en gnutta antydan till romantik.

Filmkvalité vs. humorkvalité

Både filmen och humorn är av "jaha"-kvalité. Det är "helt ok" men inte mer. Moderna komedier som också är av slaget road trips som We're the Millers (2013) och Vacation (2015) är mycket bättre. Till och med actionkomedin RED (2010) slår denna på fingrarna i både humor och filmkvalité.

Manus vs. skådespelare

Manus är det största problemet med denna film. Det är som att manusförfattaren råkade hamna bredvid Billy Crystal på någon hotellbar och därefter trodde sig kunna skriva en Billy Crystal-komedi. Nej det kunde du inte. Se på America's sweethearts istället för denna film!

Skådisarna gör ett tillräckligt bra jobb för att man i alla fall inte behöver jaga dem för att kräva lönen tillbaka. Men knappt mer. Tim Allen är givetvis den i kvartetten som har mest närvaro och hjärta. Istället roas jag lite mer av några biroller som spelas av Stephen Tobolowsky (sheriffen), John C. McGinley (highway patrolman), Marisa Tomei (skönheten) och såklart Kyle Gass (sångaren).

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

Vad kan sensmoralen i denna film vara? Kanske att man inte får sega till sig som medelålders och tappa sina gamla intressen. Man ska fortsätta att göra det man brinner för!

Två stereotyper: Vi har den tuffe killen som egentligen är en liten pojke som bara vill göra sin pappa glad. Den som alltid överskattade Ray Liotta spelar tuffingen Jack. Vem pappan är får förbli en hemlis.

Sen har vi förstås den skrikande frun som kör med sin man. Martin Lawrence's Bobby har en extremt jobbig fru som spelas av Tichina Arnold. Ja, givetvis inte lika jobbig som Will Smiths fru i Enemy of the state, ni vet hon, Carla King, som nästan på helt egen hand förstör den bra filmen?

Tre troper:

a. Den första är att tekniknörden Didley krockar och snubblar sig igenom filmen. Ok, jaja, vi förstår, tekniknördar är inte machomän.

b. "Losern" som huvudperson. Alla fyra är "loosers". Woody är bankrutt och hans fru till supermodell har lämnat honom, Bobby är misslyckad författare och tvingas arbeta som toalettrengörare, Dudley är en klumpig nörd och Doug är läkare, som i (tand)läkare...

c. Det finns alltid kaktusar i öknen. Eller?

Favoritkarakärer?

Highway patrolman i John C. McGinley är suverän. Klart underhållande som den avundsjuke bögen. Sheriffen Charlie i Stephen Tobolowskys skepnad är lika underhållande som han är hunsad av mc-gänget. Marisa Tomei är som alltid bedårande. Har dock inte så mycket att göra som Maggie, förutom dansa logdans med Dudley. Kyle Gass! Vilken dåre!

Trivia

Maggie's Diner was built in Madrid, New Mexico for the film, but the producers were asked to leave the building standing, when filming was complete. It is now a gift shop, that sells Wild Hog and Del Fuego souvenirs.


The characters are based on a criticism made by George Carlin in his HBO special George Carlin: You Are All Diseased (1999), when talking about Harley-Davidson themed restaurants.

Omtittningspotential?

Nja, kanske inte så mycket nu längre. En gång är ingen gång, två är jättemånga?

Slutomdöme

Är filmens roligaste scen när den homosexuelle motrocykelpolismannen flörtar med John Travolta i dammen?


Betyg: 2/5

Darling (2007)

Nästa filmtips är den svenska filmen Darling från 2007. Även om jag tror att fler har tipsat om den är det Jojjenito som varit den mest ivriga påhejjaren av denna film. Bland annat nämnde han Darling i kommentarerna till min topplista för 2007. Jag svarade med att jag blev sugen att lyssna på The Beatles låt Oh darling men det verkade han snabbt glömma (använde anekdoten i en musik- och filmquiz men Johan var helt frågande till frågan...).

Darling är en svensk feel-bad film från Johan Kling. Filmen handlar om två vitt skilda personer från vitt skilda delar av det svenska samhället. En rik ung tjej som aldrig sett verkligheten och en passiv och hunsad sextioåring som blivit övergiven uppsagd och vräkt. Vad vill filmen säga? Det vete katten. Men lite sorgligt var det allt. Johan Kling drar på med stora snyftstoryn här.

Filmen har helt ok dialog! Detta så kära ämne då det gäller svensk film. Man kanske vrider lite på sig när stekarna på Stureplan kör sitt interna snack och slang, de coola uttrycken blir snabbt gamla och filmen har snart när tio år på nacken. Men generellt sett flyter dialogen på bra.

Filmens två huvudkaraktärer Eva och Bernard är svåra att tycka om. Den ena korkad, den andra också korkad. Det är klart att jag känner sympati för Bernard när hans motgångar hopar sig. Han är enerverande positiv oavsett vad som händer. Hur realistisk han är är dock en helt annan sak. Det är samma sak med Eva, oklart hur realistisk hon är. Man får en känsla att filmens manus är skriven av en person som bor på landet och betraktar Stockholm från avstånd. Alla fördomar slåss om att få plats i filmen och huvudpersonerna är mer karikatyrer än realistiska. Eva och Bernard är så överdrivna att en humoristisk ton anslås. Johan Kling är dock Stockholmare inser jag efter en slagning på interwebben.

Även om filmen har partier med svart humor är storyn i sig inte speciellt humoristisk. Den ingår i en lång tradition av socialporr som svensk filmindustri pumpar ut. Klasskampen framför allt! Och allt är skit i landet Sverige, glöm aldrig det!

Ändå gillar jag filmen. Stämningen och Bernards godtrogna godhet lyfter filmen. Han är lik hunden han fått namnet från. Skådisen Michael Segerström gör ett bra jobb. Figuren Eva spelas av Michelle Meadows. Man hör i en scen att hon pratar perfekt engelska vilket underlättas av att en av föräldrarna är från USA. Som skådis verkar hon köra med den minimalistiska stilen. Låt inga känslor visas så blir det inte fel i alla fall! Hon påminde mig både en och två gånger om den amerikanska skådespelerskan Kristen Stewart.

Slutet på filmen kunde blivit magiskt bra om Kling bara hade haft vett att avsluta med vinken mellan Bernard och Eva på SL-bussen. Nu adderade han en scen med Bernard och dottern i villan i Södertälje som var helt onödig. Den adderade inget till filmen. Vi visste redan att Bernard inte lärt sig något under storyn. Allt var precis som det var när filmen startade. Fast lite värre.

Betyg: 3/5

The Man From Earth (2007)

Månadens fjärde gemensamma film är över oss. Vad är detta? Jag hade aldrig hört talas om filmen när Christian föreslog den. Men den är taggad som "Drama, Sci-Fi" på imdb och den har dessutom ett betyg på 8,0 där så jag tog tacksamt emot förslaget med öppna armar.

Även om jag gillar idédriven science fiction som denna var detta tyvärr något av en besvikelse. Hela filmen utspelas i en villa som verkar ligga ute på landsbygden någonstans i USA. En populär lärare på det lokala universitetet har sagt upp sig för att flytta till annan (okänd) ort. Hans kollegor anländer "en masse" för att å ena sidan ha en liten avskedsfest (mot värdens vilja), å andra sidan försöka förmå honom att omvärdera sitt beslut och stanna. Som för att göra sina gäster förbryllade säger läraren att han är odödlig...

Personligen tror jag att det är ytterst svårt att göra bra "teater-film". Detta kunde lika gärna framförts på teatern. Tyvärr utnyttjar man väldigt få av möjligheterna med filmmediet. Om sladden till kameran är så kort att man bara kan filma i huset och trädgården får man skaffa en kamera som går på batterier istället!

Men det största felet med denna film är de svaga skådespelarinsatserna och den erbarmligt dåliga dialogen. Det är en gymnasial nivå på filmen. Som om en tonåring skrivit manus. Banalt och simpelt i dialogen som går stick i stäv med de ganska högtflygande filosofiska idéerna som kastas ut i filmen. För grundstoryn är inte alls dålig. Det finns något där. Det är mest genomförandet som fallerar.

Å ena sidan... å andra sidan...

Vad säger man till en odödlig man? Vilka frågor vill man ha svar på? Tror man på honom? Hur bevisar man att han ljuger? Hur bevisa att han talar sanning? Mot slutet blir frågeställningarna i den lilla gruppen mer och mer existentiella och det är lite småroligt att följa de inblandades tankebanor. Gästerna är experter inom olika discipliner och de tolkar alla sin värds svar på olika sätt. Intressant idé, men manus verkar vara skriven av en nybörjare, extremt ung eller bara ganska dålig författare.

Jag ger The man from Earth två "tillfälle att be om en autograf" av fem möjliga.

Betyg: 2/5

PS, fann denna info om författaren på imdb... "The last work from screenwriter Jerome Bixby before his death." 

Hoppa nu över och kolla vad decennie-bröderna Christian och John hittat på. Har de den rätta tron?
Movies- Noir
Jojjenito

Charlie Wilson's War (2007)

 

Gust Avrakotos: There's a little boy and on his 14th birthday he gets a horse... and everybody in the village says, "how wonderful. The boy got a horse" And the Zen master says, "we'll see." Two years later, the boy falls off the horse, breaks his leg, and everyone in the village says, "How terrible." And the Zen master says, "We'll see." Then, a war breaks out and all the young men have to go off and fight... except the boy can't cause his legs all messed up. and everybody in the village says, "How wonderful."
Charlie Wilson: Now the Zen master says, "We'll see."

Mitt lilla 2007-maraton inleddes med en otroligt tråkig BOATS i ganstereposet American gangster och avslutas med en otroligt underhållande BOATS i den politiska satiren Charlie Wilson's war. För visst kan man kalla den en satir? Jo då. Den är ren nutidshistoria som handlar om händelserna bakom kulisserna under 80-talets krig i Afghanistan och dess avslut som har tydliga kopplingar till dagens krig mot terrorn.

Aaron Sorkin, denna gudabenådade manusförfattare man inte ska glömma namnet på! Jag skulle nämna hans namn på Har du inte sett den podden? i lördags men jag blev helt tom i huvudet. Nåväl, Sorkin står bakom tv-serier som den älskade The West Wing och den ojämna The Newsroom. Han har också skrivit manus till en hel del filmer som alla är rejält bra! Vad sägs om följande radda filmer; A few good men (You can't handle the truth!), The social network och Moneyball? Rigtigt najsa filmer alla tre. Innan dess har vi två bra filmer från den politiska arenan i Washington. Vi har The American President (1995) med Michael Douglas, Annette Bening och halva casten från The West Wing. I det allmänna kaoset i huvudet efter jag glömt var Aaron Sorkin hette kallade jag den för en helt egenhändigt ihopsnickrad engelsk översättning av den svenska titeln Presidenten och miss Wade. Nåväl. Det är en riktigt skön fiktiv film om USA president som ger sig ut att dejta. Jag har för mig att han är änkling.

Och till sist har vi filmen för dagen. Den sista av de sju jag såg från 2007 i förberedelserna inför min topplista. Det är den sanna historien om kongressledamoten Charlie Wilson som var mannen bakom kulisserna av USA's stöd till motståndsmännen i Afghanistan efter Sovjets ockupation under 80-talet. Från en liten och oengagerad verksamhet växte detta stöd till stora proportioner och många anser att denna hjälp är en stor anledning till att Sovjet till slut drog sig ur Afghanistan. Många anser också att USA misslyckades att hjälpa Afghanistan under tiden efter kriget och därmed tillät fattigdomen och därmed extremismen frodas som senare resulterade i Al Quaida, terrordåd och höghus som ramlar ihop.

Filmen är en underbar typiskt Sorkin-pratig drama med en hel del svart humor. Filmen är regisserad av veteranen Mike Nichols. Detta verkar vara hans sista film till och med. Skådespelarlistan är spektakulär och själva anledningen till att jag valde filmen. Då Philip Seymour Hoffman tragiskt gick bort i februari kollade man ju upp vilka filmer med honom man missat och det var då jag fick syn på denna noll sjua.

Tom Hanks spelar huvudrollen. PSH spelar CIA-agenten med det lustiga namnet Gust Avrakotos som Charlie samarbetar med. Ljuvliga Amy Adams, ni vet hon från de romantiska komedierna, spelar Charlie's politiske assisten Bonnie Bach, och Julia Roberts spelar Joanne Herring, en av finansiärerna bakom initiativet.

Joanne Herring: Why is Congress saying one thing and doing nothing?
Charlie Wilson: Well, tradition mostly.

Dialogen är superb. Filmen håller ett högt tempo och duckar inte för politiskt invecklade resonemang. Skådespelarna är top notch där båda favoriterna självklart står ut. Philip Seymour Hoffman kan knappast göra någon besviken med denna film. Jag tänker speciellt på en minnesvärd scen där han skäller ut sin chef och avslutar scenen med att krossa denne chefs kontorsfönster. Den andra stjärnan är lika givetvis Amy Adams. Hon är för bra den tjejen. Denna film bär hon inte på sina axlar som hon gjorde för Enchanted, men hon är perfekt i rollen som Charlie Wilsons bundsförvant och smarta hjärna bakom fasaden.

Filmens huvudperson är spelad av Tom Hanks och han är mycket stabil, som alltid kan man kanske tillägga. Jag är ju inte helt såld på Tom Hanks även om han sällan är dålig. Däremot kan jag tycka att hans insatser alltid är lite för "safe". Han gör en typisk Tom Hanks-roll här, och någon gång skulle jag hellre se honom göra som Leo gjorde i The Wolf of Wall Street och bara släppa tyglarna och skena iväg utan minsta oro vad som finns bakom krönet. Däremot finns samma lekfullhet i Charlie Wilson's war som i The Wolf. Charlie själv var säkerligen en stor skit som behandlade kvinnor illa, men har utförde dåd som ändrade världshistorien och sådana människor är alltid roligt att följa.

Larry Liddle: Miss?
Charlie's Angel #1: Yes sir?
Larry Liddle: It seems to me lookin' around, that it's almost all women workin' here; and that they're all very pretty. Is that common?
Charlie's Angel #1: Well... Congressman Wilson, he has an expression. He says uhh, "You can teach 'em to type, but you can't teach 'em to grow tits."
Larry Liddle: Well, that's... charming.

Charlie's angels

Julia Roberts överraskar lite med en bra tolkning av en hysterisk kommunisthatande miljardär från Texas. Långt från hennes vanliga roller, men det funkar bra, nästan perfekt. Allt som allt var detta den starkaste filmen av de sju. Jag avslutar med den så vi kan tacka av minimaratonet på en positiv not. Nu återstår bara att skriva ihop min årsbästalista för året 2007.

Jag hade mycket skoj med denna film och jag ger Charlie Wilson's war fyra starka "mission unfinished" av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Charlie Wilson: These things happened. They were glorious and they changed the world... and then we fucked up the endgame.

Den riktige Charlie Wilson

Hannah Takes The Stairs (2007)

Hannah: You look for me. You look for my eyes. You look to make me laugh.

Några lösryckta scener jag kommer ihåg från Hannah takes the stairs:

• Hannah ligger i sängen och äter stora isbitar samtidigt som hon gör slut med sin kille Mike
• Hannah fikar med en flirt och leker med två magnetiska kulor, hon styr den ena kulan på kinden med den hon har i munnen. 
• Den konstiga killen som pratar i mobiltelefonen liggandes på trottoaren, till synes utanför filmmanus.   
• Hannah och Matt sitter nakna i badkaret och spelar trumpet.

Hannah takes the stairs är en extrem lågbudget, galen American independent och en av de första inom mumble core-genren. Dialogen är mestadels improviserad, trivian säger "Shot without a script". Den är inspelad hemma hos de som gjort filmen känns det som. Regissören Joe Swanberg och casten har skrivit manus on the fly som det verkar. Swanberg gjorde den hyllade Drinking buddies förra året (en bättre film för övrigt, mer vuxen).

Vi får följa Hannah som har ett praktikantjobb som manusförfattare på en tv-station. Egentligen händer inte så mycket i filmen. Istället har den en skön stämning, en quirky dialog och en massa bisarra scener. Filmen är som en lillasyster till 2013 års Frances Ha. Men denna har mycket lägre "production value" samt är tunnare i fler avseenden. Den är som ett provskott inför vad som komma skulle.

Greta Gerwig spelar huvudrollen i Hannah takes the stairs, precis som i Frances Ha, och jag misstänker att hon i princip helt själv skapat båda karaktärerna då de påminner mycket om varandra. Båda funderar på vad de vill göra i livet och båda funderar på relationer. Frances beskrev kärlek på ett otroligt bra sätt men jag har glömt citatet. Det var något om att möta blicken från sin själsfrände i ett fullsatt rum och tänka samma sak eller något sådant. Hannah gör detsamma i denna film då hon pratar om hur Matt söker hennes ögon och söker få henne att skratta. Fint beskrivet av något så verkligt och vanligt. Det kan kännas så sant i all sin banalitet.

Det är inte så svårt att söka hennes ögon då de i princip är filmen huvudrollsinnehavare. Greta har fascinerande och förhäxande ögon. Så vackra att man skulle vilja förlora sig i dem.

Det borde kanske inte vara så anmärkningsvärt... Men jag la självklart märke till att Greta var spritt språngande naken i tre scener i filmen, dvs en scen per pojkvän hon avverkar under filmens korta speltid. Och då pratar vi inte bara tutte utan hela faderullan, punani och allt. Också en av av de manliga skådespelarna var spritt språngandes, det var då de satt i badkaret och spelade trumpet, så en viss jämställdhet finns där. Jag funderade lite på varför de gjorde så där, speciellt Greta. Hon var ju i högsta grad involverad i skapandeprocessen så det kan inte varit förtäckt tvång. Kände hon att hon ville visa hur seriöst hon kände inför projektet? Eller var det för simpel publicitet och för att sälja biobiljetter? Filmen har en mycket intim ton och nästan alla scener utspelas i sovrum eller andra trånga, små rum så nakenscenerna känns naturliga, men det är ändå värt att notera.

Vad har vi på titeln då? Hannah takes the stairs? Det syns inte till några trappor i hela filmen. Nej, det handlar nog om att Hannah inte tar den lätta vägen, hissen, hon gnetar på i trapporna istället... Hur det sedan översätts till filmens handling är upp till åskådaren, men jag tolkar det som att det har att göra med hennes flackande med nya pojkvänner hela tiden. Hon är en drömmare och hon blir lätt uttråkad med nuvarande kille då vardagen gör sig påmind och hon ser hans skavanker och brister, medan nya flirtar alltid är spännande och fulla av potential. Men i slutändan blir det jobbigt för henne, precis som det kan bli om man går i trapporna ända upp till översta våningen i huset...

Jag gillar denna typ av film och detta är ett bra försök och en bra introduktion till mumble core, men den är inte lika fyllig som en film som Frances Ha.

Jag premierar dock modet och nya grepp inom en genre som jag redan gillar så jag ger Hannah takes the stairs en fyra! Wow, vilket högt betyg!

Betyg: 4/5 

PS, jag kan ha sagt något annat betyg på podden... Oklart då det blev både öl, vin och whisky under kvällen.

Enchanted (2007)

Prince Edward: I don't know what melodramatic means...

Vissa filmälskare menar på att Amy Adams mest gör romantiska komedier. Det kan förefalla lite underligt med tanke på att hon spelat i filmer som The Master, American hustle, Doubt, Sunshine cleaning och Charlie Wilson's war bland mycket annat. Är det kanske denna film som ligger till grund för missuppfattningen om miss Adams och romantiska komedier. Enchanted är i vilket fall en sådan. Och en väldans bra sådan. Den är romantisk, fast inte så mycket, men den har desto mer av komedi i sig. Det romantiska är mellan Adams och träbocken Patrick Dempsey. Jag följer inte Grey's Anatomy men kallas han inte för McDreamy från den serien? Sällan har jag skådat en tråkigare "love interest" i en film som aspirerar på romantikinnehåll. Vad håller ni på med kvinnfolk? McDreamy? Han? Ofattbart. Skärpning! Annars tappar ni all trovärdighet...

Komedin i denna film är däremot drömlikt och sagolikt. Enchanted är en otroligt festlig komedi om en prinsessa (ja just det Fiffi!) som förflyttas från sitt sagoland och blir förvisad till ett New York anno 2007 med allt vad det innebär. Prinsessan Giselle (Amy Adams), är van med att kärlek vid första ögonkastet och evig kärlek och en allt annat som gäller i sagornas värld. I den riktiga världen skiljer sig äkta makar till och med. Och det med hjälp av ivriga skilsmässoadvokater. Giselle's reaktion när hon får höra att ett par ska skiljas och att det är för alltid ser hon bestört ut och börjar helt sonika gråta. Otroligt lustig scen och den scenen är inte den enda som driver med alla överdrivna koncept som kommer från Disneys sagor om prinsessor. Giselle behöver en ny klänning. Vad göra? Jo, klippa ut tyg från gardinerna och sy en klänning åt sig själv med hjälp av de lokala duvorna, råttorna och kackerlackorna. Ännu en festlig scen bland många många andra.

Jag hade sett lite av slutet av denna film på tv någon gång. Nu satt jag mig ner och såg hela från början till slut. Detta är en sprudlande härlig och glad film. Den är fantastiskt underhållande och klart omtittningsbar. Alla utom Patrick Dempsey är bra, han är verkligen svintrist. Amy Adams bär filmen på sina axlar med en briljant tajming, en kristallklar ärlighet gentemot rollen och till det några sångnummer! Birollerna fylls på ett förträffligt sätt av Susan Sarandon som den elaka drottningen, James Marsden som den hysteriskt roliga prinsen som bara uttrycker sig melodramatiskt (vad det nu betyder ;-)...) samt Timothy Spall  som spelar Wormtail i Harry Potter-filmerna och som här spelar i princip samma roll.

Detta är en film för er som gillade The princess bride eller Stardust. Jag kan rekommendera denna förtrollade film å det skarpaste och ger Giselle och Enchanted fyra förgiftade äpplen av fem.

Betyg: 4/5 

Grace Is Gone (2007)

Stanley Phillips: Mission accomplished.

En av de filmer jag var allra mest sugen på inför mitt minimaraton över 2007:or var detta delikata drama med John Cusack i huvudrollen. Grace is gone behandlar vad som händer när mamman i en helt vanlig familj dödas i tjänstgöring i Irak. Mycket starka känslor förväntades och jag var nyfiken på skådespelarprestationer, både hos Cusack och hos de två flickorna. Det är ju mer vanligt att papporna åker iväg och potentiellt dödas så filmen är lite intressant med avseende på de ombytta könsrollerna. Hey, pk! Eller?

Min kompis Frasse hade för några år sedan en John Cusack-månad då han såg en Cusackfilm per dag i en dryg månad och detta var Cusack's bästa skådespelarinsats av alla, japp ALLA. Med min gamla man crush på Cusack i bagaget var jag givetvis mycket sugen.

Cusack's Stanley Phillips har två döttrar på 8 och 12 år. Filmen utspelas de två-tre efterföljande dagarna efter Stanley fått det så fruktade besöket till familjens lilla villa. Två stränga militärer ringer på dörren och framför budskapet och tackar å presidenten och nationens vägnar. Scenen när Cusack sätter sig i fåtöljen direkt efter han fått budskapet var nog det starkaste jag sett med den gode John. Filmljudet låter som i en tunnel och jag har för mig att man får känslan av att han får svindel. Frasse har helt rätt, detta var en mycket bra film om man ser till Cusack's skådespeleri.

Stan klarar inte av att berätta för döttrarna om vad som hänt deras mor så istället tar han med dem på en road trip till yngsta dotterns favoritnöjespark ända borta i Florida. Till slut faller dock fasaden och det oundvikliga måste ske. Filmen är känslosam, to say the least. Men jag hade hellre sett mer fördjupning. Nu blir det lite för lite av de känslostormar som jag förväntat mig. Hur reagerade döttrarna på lite längre sikt och hur klarade han av hela situationen? Jag hade önskat en lite längre film. Nu tog det slut efter ca 85 minuter precis efter han berättat för döttrarna. Det var bra men ofullständigt.

Barnskådespelarna är helt ok. Den äldre dottern är orolig och inlyssnande, den yngre är sprallig och lyckligt ovetande av den konstiga stämningen i bilen. På resan stannar de på ett motell och vid motellets swimming pool ligger en kvinna på en solstol med ryggen åt kameran. Hon är med i mindre än fem sekunder, kameran sveper bara förbi. Kvinnan spelades av Marisa Tomei såg jag i eftertexterna och på imdb... Konstigt tyckte jag, så känd men att man inte fick se henne. Bortklippta scener undrar man då.

Allt som allt en stark om än kort film. Jag ger Grace is gone tre starka känslor av sorg av fem möjliga.

Betyg: 3+/5