Crazy, Stupid, Love. (2011)

Jacob: I'm going to help you rediscover your manhood. Do you have any idea where you could have lost it?

Häromkvällen såg jag "Crazy, stupid, love." tillsammans med med vännen och bloggkollegan Kitty. Efter jobbet, mitt i veckan, då passar en enkel romantisk komedi i Hollywoodsk tappning perfekt. Jag trodde väl inte att filmen skulle vara så där jättebra men några skratt skulle säkert kunna lockas fram tänkte jag. Men där fanns också en pirrig förväntning på grund av att filmens rollbesättning bestod av Ryan Gosling, Emma Stone, Julianne Moore, Marisa Tomei, Kevin Bacon och Steve Carrell.

Faktum är att förväntningarna med råge blev uppfyllda. Skådespelarinsatserna är överlag mycket bra. Filmen är lyckligtvis inte heller en jobbigt barnslig och "flabbig" komedi, den är mer som en drama med komiska inslag. Fasen, filmen var inte alls en renodlad komedi. Så här i filmfestivaltider skulle jag till och med kunna sträcka mig till att "Crazy, stupid, love." hade lite "American independent"-feeling.

Steve Carrell spelar huvudrollen och han är välkomnat sansad och nyanserad. Han är mycket bra i mer seriösa roller, som i denna och i filmer som "Little miss Sunshine". När han fånar sig gillar jag inte honom alls lika mycket. Det sägs ju att komedi är svårast för skådespelare, och än en gång visar en komiker en timing och fingertoppskänsla som gör dramaskådespelet lysande. Det är som med Jim Carrey. Jag orkar oftast inte med honom i hans hysteriska roller, men så gör han "Eternal sunshine on the spotless mind". Eller varför inte ta en av mina tidigare favorithatobjekt: Adam Sandler. Jag kan verkligen inte med när han spelar förståndshandikappad som han gör i var och varannan film, men så gör han helt plötsligt "Punch-drunk love". Komikerna kan! Steve Carrell tar sin Cal genom en sublim transformation från hunsad cuckold till en ganska självsäker och på gränsen till dominerande vuxen karl. Bra skådespeleri från honom.

Emma Stone är härlig på ett naturligt sätt. Hennes Hannah kunde blivit flamsig och en karikatyr på "ung kvinnlig juridikstuderande", men icke. Hannah är ung och stark, rödhårig och frejdig. Scenen med henne och Gosling i hans bachelor pad var lika överraskande som given. Överraskande för att killen i fråga inte beskrevs som ett aggressivt monster, given för att Hannah befann sig i en snäll Hollywood-film...
Not: annat blir det nu när Filmfesten 2011 snart börjar... 

Sen måste jag ju nämna något om en viss bloggkollegas gunstling Ryan Gosling. Han är superstabil i skådespeleriet, en stjärna på väg upp. Men det var en annan sak som var än mer slående... Wow, vilken kropp! Det var nästan så att jag tvingades ifrågasätta min egen sexuella läggning! Jag antar att servetter gick åt i massor hos den kvinnliga delen av publiken. Att sitta på...

Julianne Moore var bra men hon hade en av de minst dynamiska rollerna i filmen och därmed inte så mycket att jobba med. Tyvärr var dock Marisa Tomei nästan helt bortkastad. Hennes Kate var för mig onaturlig och skruvad. Synd när många andra i filmen kändes mer äkta.

Filmens tema påminde mig om boken "The Game", en bok som jag inte läst, men kanske borde. Jag kan känna igen personer i min bekanskapskrets i filmens persongalleri. Jag har sett Jacob Palmer i verkliga livet flera gånger. På så sätt var denna film överraskande relevant. Sen får man ta att den är amerikanskt tillrättalagt mot slutet, men jag bedömer det som ok. Man får se filmen som en saga eller fabel, och sagor brukar ju ha ett slut som i... sagor.

Jag ger "Crazy, stupid, love." tre raggningsrepliker av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Emily: When I told you I had to work late? I really went to see the new Twilight movie by myself, and it was so bad.

Crosby & Nash - Waterfront, Stockholm (2011)

David Crosby och Graham Nash på Stockholm Waterfront Congress Centre, lördagen den 22 oktober 2011

Konserten inleds med "Eight miles high" från 1966, andra låten var "Marrakesh express" från 1969. Efter det kom "´Long time gone" som också är från 1969 och jag började inse att låtlistan skulle innehålla en hel del gammalt material. Men redan som fjärde låt kom något mycket nyare i "Wasted on the way" från 1982! Spectaculaire! En "ny" låt.

Skämt åsido, detta var en kväll i nostalgins tecken. Crosby & Nash's senaste album är från 2004 och eftersom de inte har något nytt material ute kunde de med gott samvete välja fritt ur den digra låtskatten.

Jag och min kompis Plymen var och såg dessa två gamla hippies uppträda med sitt excellenta band på Stockholm Waterfront konferenshotell. Jag var lite nyfiken på hur konsertarenan skulle funka. Det är nästan som en modern amfiteater och det bästa var att ljudet var mycket mycket bra, nästintill perfekt. Crosby & Nash var första konsert som hölls där och det funkade perfekt.

Crosby & Nash har båda helt vitt hår. De har varit med länge nu. Med sig hade de ett mycket bra kompband där vi speciellt gillade trummisen och det maffiga ljud han producerade i de lite mer ösiga låtarna. Självklart körde de också en hel del lugna låtar med den välkända stämsången. Crosby var på gott humör och snackade en hel del mellan låtarna. Hans och Grahams engagemang för naturen och emot kärnkraften kom speciellt tydligt fram. De gamla gubbarna, jo gamla, 70 respektive 69 år gamla, hade en ung publik! Flera var både 10 och 20 år yngre än artisterna...

Först körde de ett set om 70 minuter som avslutades av en lång, lång version av Davids hippie-epos "Deja vu", sedan var det 20 minuters "bio break". Därefter kom de in och körde en dryg timme till. Många av Davids bästa låtar spelades; "Almost cut my hair", "Wooden ships" och "Guinnevere". Höjdare från Graham's skatt var "Teach your children", "Cathedral", "To the last whale", "Just a song before I go" och "Our house". De körde också en ljuvlig version av Beatles "Blackbird".

Allt som allt var det en mycket trivsam konsertkväll. Bra lokal och bra gubbar som sjöng sånger som jag lyssnat på ett oberäkneligt antal gånger genom åren. Det kan inte bli mycket bättre. Jo, det kan det! Jag önskar bara att David spelat "The lee shore". Kanske nästa gång?

Britney Spears - Globen, Stockholm (2011)

Britney Spears på Globen, Stockholm, söndagen den 16:e oktober 2011

It's Britney, bitch.

Jag och systerdottern Clara var på Britney Spears på Globen i söndags. Det var jättekul att få ta med Clara på denna spektakulära show. Det var den första "stora" konsert Clara varit på och det var också hennes första besök i Globen. Good times.

Efter att vi kollat in våra sittplatser i sektion A19 gick ett varv inne i Globen. Där i en kioskkö träffade vi på Idol-Olle och Idol-Emil. De var ju där för att senare dansa uppe på scenen under en av låtarna i Britneys show. Jag tog ett kort på Clara med killarna. Vi får väl heja lite extra på dem i Idol efter detta antar jag (heja Amanda P!).

Efter lång väntan och två trista förband gjorde Britney äntligen entré. Hon är en ikon och det gick liksom en susning genom publiken när hon kom in. Det var svårt att inte bli lite "star struck". Både flickor i ung ålder och glada pojkar med alla möjliga läggningar skrek "Britneeeyyy". Hon är häftig och trots att hon inte snackade så mycket mellan låtarna gav hon ändå ett mycket gulligt intryck. Man vill liksom att hon ska lyckas, Britney-tjejen. Hon var verkligen inte tjock. Hon är sexigt kurvig, och jag tycker Britney har snygga ben.

Att denna konsertrevy börjar behandla hennes utseende istället för hennes sång har sina poänger. Britney kommer aldrig att kunna konkurrera med en artist som Madonna. Hon sjunger svagt. Mycket är förinspelat och hon sjunger duett med en inspelad version av sig själv mest hela tiden. När hon sjunger själv och live var det svagt i bemärkelsen lågt och lite tveksamt. Hon dansade inte heller som i fornstora dagar, konditionen räckte nog inte till. Men det var inte det viktigaste i en show som denna. Det är showen som är poängen, en blandning av videokonst och teater. Detta var en varité spectaculaire, inte en sånguppvisning.

Showen började med en film med Britney som en Jason Bourne-agent. Hon jagas av poliser och fångas. Under resten av showen visas korta filmsnuttar under Britneys kläd- och scenbyten. Det är scener från fängelset och den sliskiga fångvaktaren. Och det är gott om dessa korta pausfilmer. Hon kör många stilar och miljöer på scenen, en japansk scen, en ur fornegyptisk miljö, under en låt är hon Marilyn Monroe, hon kör lite S&M och så vidare.

En kul episod var då de tog upp en glad kille, Tommy, på scen och Britney dansade exotisk dans, a la pole, med honom och avslutade med att linda benen om honom. Han såg både chockad och överlycklig ut samtidigt. Bilder från en annan konsert:

Låtvalet var helt ok. Hon spelade många låtar från senaste skivan som ju faktiskt är mycket bra! Hon körde bara några av de äldre hitsen, bland annat "Toxic", "Womanizer" och "Baby one more time". Hade det varit allt hade konserten varit svag, men avslutningen var helt spektakulär och hon avslutade på topp.

Sista extranumret var "Till the world ends". Smakprov. Det var faktiskt en magnifik avslutning, som om hela showen varit ett enda långt förspel och det sista framträdandet var konsertens orgasm. Britney flygande uppe i luften med påhängda vingar som en ängel framför projicerad film som visade atombombsexplosioner i slow motion. Hela publiken var uppe och dansade och scenen glittrande av ett vattenfall av tomtebloss. Där var några rejäla explosioner och det hela avslutades med konfetti över publiken. Mycket häftigt och bra!

Och för er som undrade, JA, hon klarade sig. Den sista pausfilmen under showen visade Britney som den femme fatale hon är, ta sig ut ur fängelset och döda den sliskiga fångvaktaren. Jag hoppas bara att hon lyckas med den bedriften i sitt verkliga liv också.

Humpday (2009)

...you don't have to have a hard-on to bungee jump.

Snart är det dags för Stockholms Filmfestival igen. Det är härligt. En av anledningarna till att festivalen är så bra är undersektionen "American Independent". Jänkarna gör film i Hollywood, ibland bra, ibland kommersiell och dålig. Men det finns en stor produktion av oberoende filmskapande i det stora landet i väster också. Och ofta är filmer ur indie-rörelsen både nydanande och fantastiska. Dialog, skådespeleri och inte minst ämnesval kan vara lysande.

Jag har nu kollat in "Humday" en film som jag missade under festivalen 2009 på grund av krockar i schemat. Mina förväntningar var höga eftersom Adam från Filmspotting pratat lyriskt om filmen och faktiskt rankade den som näst bästa film från 2009. Filmen handlar om Ben (Mark Duplass), Anna (Alycia Delmore) och Andrew (Joshua Leonard). Ben och Anna är relativt nygifta 30-åringar som bor i en vanlig villaförort utanför Seattle. Kaos utbryter när Bens strulige kompis från college Andrew dyker upp och hälsar på. Bens och Andrews respektive livsval ställs på sin spets och under en rejäl fylla på en fest bland hippies och konstnärer med läggning antar killarna en "dare" om att producera en artistisk porrfilm med två straighta killar som har sex med varandra. Filmen ska sedan skickas in till den årliga amatörporrfilmsfestivalen "Hump Fest". Tokigheter och missförstånd uppstår.

Jag vet inte vad jag väntat mig. Filmen har i princip bara improviserad dialog, och jag håller helt med Adam om att det är en imponerande dialog och att scenerna känns helt naturliga. Men det innebär också att detta är en komedi som är lika rolig som obehaglig. Speciellt under vissa scener mellan Ben och Anna kröp det myror under huden på mig. Det är inte det att jag inte fattar filmen. Andrew är frustrerad över ett liv där han kallar sig "konstnär", men att han likväl aldrig avslutat ett enda "projekt". Ben är på väg in i det inrutade livet med fru, kommande barn och villa med vita staket. Han får panik och vad kan då vara bättre än att hyra ett hotellrum och sätta på sin gamla college-polare?

"Humpday" gick på festivalen 2009, ett år då jag och Josquen såg indie-filmen "Beeswax" istället. Jag håller nog "Beeswax" många resor bättre, så vi gjorde rätt val den gången. "Humpday" föll mig inte på läppen just nu i alla fall.

Jag ger "Humpday" två konstiga festivaler av fem möjliga.

Betyg: 2/5


PS, till sist en liten konstig detalj. I hela filmen har Joshua Leonards Andrew ett helskägg (se nedan), men på filmplanschen har han musche och rakstubb. Perculiar!

The Illusionist (2006)

I know I can't bring him down.

Visst är det kul med tvillingfilmer? Två till synes likadana filmer som kommer ut nästan samtidigt. Jag menar inte uppföljare, eller simpla rip offs på kända filmer, utan Hollywoods förmåga att fånga trender och parallellt göra filmer som påminner om varandra. Jag tänker till exempel på asteroidkatastroffilmerna "Armageddon" och "Deep impact" från slutet av 90-talet, eller "shoot out at O.K. Corral"- westernfilmerna "Tombstone" och "Wyatt Earp" från 1993/1994. Några år senare var det trollkarlsmysterierna "The prestige" och "The illusionist". På något sätt hade jag missat de två sistnämnda. På resan till min polare Frans i England i somras rådde vi delvis bot på detta. Frans rekommenderade och därmed spoilade "The illusionist".

Filmen är ett romantisk mysteri-drama med Edward Norton och Jessica Biel i huvudrollerna. En av Frasses favoritskådespelare (?) Paul Giamatti spelar den korrupte polisen som arbetar för Eisenheims nemesis. Norton i rollen som Eisenheim är bra, han är alltid bra, men jag saknar ibland glimten i ögat hos honom. Är allt verkligen så himla allvarligt? Paul Giamatti kan jag oftast inte med, men här är han lite mer sansad än normalt. Men det borde varit tvärtom! I just denna film borde han spelat en urdjävlig karaktär, allt för att höja insatserna. Vad är det för mening att ha en skurk som är balanserad och god innerst inne? Orimligt! Jessica Biel är vacker som få, men ack så blek i denna film. Hon försvinner dessutom i stora delar av filmen, vilket lämnar oss åskådare utan kvinnlig fägring och hopp. Nä, bättre att se henne hålla anti-valentinfesten i "Valentine's day".

"The illusionist" är en klassisk historia i en historisk miljö. Allt är perfekt utfört med miljö, kostym och karaktär. Filmen går i ett långsamt tempo, något som frenetiskt döljs av en uppdriven filmmusik. Det stora problemet för denna revyare är att det är själlöst. Jag finner ingen nerv, eller intresse för våra hjältars väl och ve. Jag blir inte berörd. Illa.

Jag ger "The illusionist" två besvikna suckar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

The Gold Rush (1925)

Before I know where I am, I must get there.

Hur vet man om man sett en Charlie Chaplin-film? Hans filmer är ju filmhistoria och visas på tv om och om igen, men än mer är många av hans scener klassikers. I en längtan efter tillbakablick plockade jag fram denna ikoniska film från 1925. Chaplins "The gold rush", hade jag sett den? Jag visste det inte. Scenen där han äter sin kokade lädersko finns i det kollektiva medvetandet, men hade jag verkligen sett filmen? Nej, det hade jag inte, och jag är så glad att jag äntligen tog mig an denna film. Jag såg den version som finns utgiven på dvd, dvs den kortare versionen från 1942 där Chaplin lagt på sin egen berättarröst, samt själv komponerat den ackompanjerande musiken.

Filmen är en bedårande gullig romatisk komedi om "The lone prospector" som söker efter guld i norra Californien. Chaplin spelar huvudrollen på äventyr i en fientlig vildmark bebodd av råbarkade busar. Hela filmen osar av perspektiv från "the underdog". Chaplins lille gubbe, också kallad "The little fellow" finner till slut sitt hjärtas dam i glädjeflickan Georgia.

"The gold rush" innehåller (minst) tre klassiska scener; inledningsscenen, stugan och skon.

"The gold rush" är en komedi med ett stort hjärta. Chaplins humor är mänsklig och grundläggande. Hans berättarröst är lysande med en torr humor som är oväntat modern. Lika hjärtskärande som scenen där "The little fellow" har förberett nyårsmiddagen för Georgia och hennes väninnor men ingen dyker upp på festen, lika värmande är slutet med en av de mest passande "slutet gott allting gott" i filmhistorien.

And so it was, a happy ending...

Jag kan rekommendera denna film för er alla som gillar film, och "The gold rush" får fyra hjärtan av guld av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Georgia

Friday Night Lights - Season 5 (2010-2011)

Clear eyes. Full hearts. Can't loose.

FNL är en av mina favoritserier och dess första säsong är en av de allra bästa seriesäsongerna alla kategorier. De första två säsongerna höll högsta klass och den tredje säsongen var nästan lika bra. Serien har alltid varit en favorit bland kritiker och den har haft en trogen fanbas. Efter nedläggningshot bestämdes efter den tredje säsongen att serien skulle få två säsonger till men efter säsong 5 skulle det vara slut. Det var skönt för det är bättre att serier får ett väl planerat avslut istället för ett abrupt avklippt sådant. Tyvärr ändrade serien karaktär under säsong fyra och fem och dess oemotståeligt förförande kraft avtog något. Jag avhåller mig att beskriva varför för er som inte vill bli spoilade.

Serien är en renodlad drama om människorna i och runt ett high school football-lag i en stad i västra Texas. Serien bygger löst på boken med samma namn. Boken filmatiserades också 2004 med Billy Bob Thornton i huvudrollen som coachen, men den har mycket litet med tv-serien att göra och vice versa (även om några av skådespelarna återtar sina roller i serien!). Just skådespelarna är serien styrka, den har en helt makalös rollbesättning. Skådespelarna passar oftast så bra för sina respektive roller att de kunde vara födda för att spela dem. Jag blev fascinerad under första säsongen över dialogen och att serien överraskade mig som åskådare om och om igen.

Mina favoriter i serien är nr 33 Tim Riggins (Taylor Kitsch), coach Taylor (Kyle Chandler), Tami Taylor (Connie Britton), Tyra (Adrianne Palicki) och Buddy Garrity (Brad Leland). Sen skadar det ju inte att Minka Kelly spelar en stor roll i de inledande säsongerna. Låt oss säga så här: ögongodis!

Jag kan varmt rekommendera första säsongen av Friday Nght Lights för er som gillar serier som West Wing och Firefly samt om ni kan acceptera att det inte finns några vampyrer i serien.

Teaxas forever!

Betyg: 3/5

"The Gathering Storm" by Robert Jordan and Brandon Sanderson

Nu ska jag ta med er på en tidsresa tillbaka till Skövde på 70-talet. När jag och mina systrar var små läste vår far högt ur "Sagan om ringen". Det var en fantastisk värld med alver, dvärgar och trollkarlar som målades upp. Under högstadiet och gymnasiet läste jag om trilogin flera gånger. Silmarillion och andra verk av Tolkien slukades också. Jag drömde mig in i den fantastiska världen, men jag höll mig bara till Tolkiens värld, jag läste ingen annan fantasy.

Hoppa fram till 1995 då jag skulle flyga hem från Montreal och saknade en god bok att läsa. På en gigantisk bokhandel blev jag tipsad av en ung tjej om Robert Jordan och hans fantasy-epos "The Wheel of Time". Jag köpte de första böckerna i serien och blev omedelbart förtjust i Jordans skapelse. De första sex böckerna var mycket, mycket bra. Sedan tappade Jordan tempo i sin berättelse och de efterföljande böckerna blev lite sega. Storyn stod och stampade på stället. Sen blev han sjuk! Dödligt sjuk. Robert Jordan dog 2007 med ett oavslutat verk liggande på sitt arbetsbord.

Jämmer och elände. Miljontals fans världen över sörjde. Alla ville veta hur det skulle gå. Jordans väv av historietrådar är mer komplex än Tolkiens saga och alla huvudtrådar var oavslutade. Nästan alla karaktärer är djupa med både bra och dåliga sidor, medan i Tolkiens sagor allt är svart eller vitt. Kvinnor har en större roll i Jordans värld, en annan skillnad jämfört med Tolkien.

Jordan hann lyckligtvis skriva centrala delar av avslutningen. Till detta hade han dikterat handlingen för de avslutande böckerna och på så sätt förberett för någon annan att avsluta hans livsverk. Robert Jordans änka valde sedermera ut en ung fantasy-författare för att sammanställa bokserien, Brandon Sanderson.

Jag har nu läst den första av de tre böcker Brandon Sanderson kommer skriva, vilken också är den tolfte delen i serien (av totalt fjorton). Sanderson skriver mycket bra. Boken hade ett högre tempo än Jordans senaste och flera händelsetrådar avslutades. Sanderson har en skön stil som förvaltar Jordans arv med en extra touch av humor. "The Gathering Storm" stillade alla farhågor över att Jordans värld skulle splittras av en ny författare. Det är tydligt att hela eposet nu börjar knytas ihop. Boken avslutas med en otroligt häftig batalj där en av våra hjältinnor får skina i solen extra mycket.

Jag ser nu verkligen fram emot de två avslutande böckerna i kampen mot mörkrets härskare.

La Double Vie De Véronique (1991)

Det är för mig oklart varför jag inte har sett denna film tidigare. Den har varit mig undflyende som en rörelse i ögonvrån. Nu har jag äntligen satt mig ner och tagit mig an denna "måste"-film av mästaren Kieslowski. Jag hade givetvis orimligt höga förväntningar på filmen när jag plockade fram den fina Criterion Collection utgåvan, men det gick inte att undvika. I början försökte jag lista ut handlingen, men efter ett tag lät jag mig bara svepas med som om jag bars fram av havets dyning en het augustidag.

Filmens styrka ligger i den känsla den förmedlar. Det är en vacker film med ett fantastiskt foto. Många av scenerna är som separata små konstverk. Dessutom är det en intressant filosofisk film om vår vilja, vårt öde och hur livet hänger ihop med kosmos. Jag lät filmen skölja över mig, bild efter bild, scen efter scen. Handling och logik hör inte hemma i en film som denna. Ändå kände jag en avsaknad av en högre mening eller ett budskap i filmen. Men budskapet finns där, under ytan.

Jag blev fylld, men inte till bredden. Jag blev tillfredsställd, men inte mätt. Jag blev fascinerad, men inte förälskad. När jag tänker efter så är nog detta första filmen jag sett av Kieslowski. Jag är invigd, förförd och nu mycket sugen på att se hans blåvitröda trilogi.

Jag ger La double vie de Veronique fyra tvillingsjälar av fem.

Betyg: 4/5

PS, Hon har snygga bröst! Brb.

Irène Jacob som Weronika / Véronique