Poor Things (2023)

Ännu en av alla omtalade och älskade filmer från 2023 som jag inte alls uppfattade som "alla andra". 

Jag såg filmen med Måns och han var stormförtjust. Jag var dock inte alls med på noterna, jag kände mest en avsmak efter filmen och den kändes oäkta och spekulativ. Det kändes som en film från en filmmakare som inte är ärlig, äkta eller genuin. Välj epitet själva.

Filmen är uppenbarligen medvetet "over the top", men trots den insikten fann jag den närmast grotesk med sin "body horror". Jag var heller inte speciellt förtjust i Emma Stones skådespelarinsats. Hon vann en Oscar för sin insats, men den var på tok för överdriven för min smak. Helt onödigt med "full frontal nudity" också. Jag har inga problem med "adult themes" men föredrag att det görs med finess, eller uppenbarligen barnsligt för den delen. Att trycka in spektaklet i en finkulturell kostym gör det inte till fin kultur. För mig i alla fall. Jag fann hela filmen så överdriven att jag inte kunde ta den på allvar antar jag. 

Jag har länge misstänkt att jag och Yorgos Lanthimos inte går ihop. Det är så ibland med alla olika regissörer på banan. Jag gillade i och för sig hans The Favourite men jag har också hört att det är hans "mest normala" film. 

Jag har verkligen inte något emot en film som problematiserar kvinnans roll i samhället och orättvisor som finns, men jag gillar lite mer nedtonade filmer som arbetar mer på en intellektuell nivå. Detta blir som en "freak show" från 1800-talets cirkusar bredvid den skäggiga damen, världens starkaste man och kossan med tre huvuden.

Detta är en film som kan handla om kvinnans sexuella frigörelse, men det är också en film där ett antal män tar för sig å det grövsta och förlustar sig på en flicka som är liiiiite för ung, typ 4 år... Eller whatever hon är när hon och Ruffalo drar ut på tur.

Lanthimos är cyniskt hjärtlös och elak mot sina karaktärer, vilket jag avskyr. Precis som Willem Dafoes Godwin Baxter lekte gud är en films regissör som en gud... En liten kille i New York sa en gång: "With great power comes great responsibility". Inget för Yorgos tydligen. 

Poor Things får mig att tänka på Alien Resurrection och dess misslyckade kloningar av Ripley. Filmerna har båda spännande idéer och teman men också groteska genomföranden. I Alien var det dock endast en liten del av en större story vilket mildrar intrycket.

Betyg: 1/5

Måns gav filmen 4/5. Han har nog mer rätt än jag, han är mer i takt med tiden uppenbarligen i alla fall.

Filmen gullades med i Shinypodden Special om 2023 års bästa filmer. Den placerade sig högt upp! Lyssna på del 2 där poddar finns, eller här.

The Adam Project (2022)

The Adam Project är en actionkomeditidsresefilm med Ryan Reynolds i huvudrollen. Den har lite av många olika saker men inte tillräckligt mycket av något. Det är sci-fi, action, fajter, humor, kärlek, tidsresor, svek och drama. Allt på en gång lite lätt hysteriskt, och då känns det inte helt överraskande som att filmen inte riktigt vet vad den ska fokusera på.

Ryan Reynolds är som bäst när han får ta ut svängarna ordentligt. Denna film är alldeles för mycket barntillåten för att det ska funka fullt ut med Reynolds. Regissören Shawn Levy har tidigare gjort de mycket lyckade men också supersnälla Night at the Museum-filmerna. De är bra, de är mycket roliga. Men han gjorde också den halvlyckade Free Guy, som också hade Reynolds i huvudrollen. Både Free Guy och The Adam Project känns "överscriptade". En för stor mängd idéer och kul skämt intryckta i filmerna. Det blir lite som Episode IX, too much…

Det var ett tag sedan jag såg filmen och jag kommer inte ihåg jättemycket förutom att den vuxne Adam under tidsresan träffar på sig själv som ung. Reynolds är cool och han är alltid rolig men resten av filmen lyfter inte riktigt. Mark Ruffalo är superstabil som Adams pappa men filmens damer är ganska slätstrukna och direkt svaga; Jennifer Garner, Catherine Keener och Zoe Zaldaña.

Betyg: 2/5

MCU rewatch: Thor: Ragnarok (2017)

I pulled 'em out of a place on Midgard called Texas. I even named them. Des and Troy. You see, when you put them together... they destroy.

Thor: Ragnarrok är förbaskat underhållande. Den är också helt hysterisk. En film som fullproppad med färgglad konfetti, som ett bad i rosafärgad champagne eller ett dyk ner i ett bollhav fyllt med filmiska karameller. Omtitten började dock inte bra då jag råkade slå på introduktionen till filmen av regissören Taika Waititi. Han verkar vara något av en idiot, lite som en byfåne. Men han har gjort en rolig film så vi ska inte låta det slå oss ner allt för mycket.

Det finns mycket att gilla med denna film. "The tradegy of Loki" i en av de inledande scenerna är en liten ljuvlig pjäs inom pjäsen så att säga. Cameos av Matt Damon, Luke Hemsworth och åldermannen Sam Neill. Damn, jag hade helt glömt den rackaren.

Sen är filmen fylld med härliga karaktärer och snygga och bra skådespelare. Konfetti! Den bästa Chris är ljuvlig och hans supportas här av Dr Banner och Hulken och det är sannerligen en supermysig duo! Väldigt trevligt att få med en från The Avengers, tänk vilken lyx!

Nytillskotten är också bra. Jeff Goldblums Grandmaster är kanske filmens bästa sidofigur och en mycket stark villain (han kan hjälpa mig förtränga Ego lite snabbare). Regissör Waititi ger rösten åt stenbumlingen Korg och han är otroligt rolig. Synd att han inte var lite charmigare på introduktionen, för humor har han, karln.

Efter första titten var jag inte helt såld på Cate Blanchetts Hela men denna gång omfamnar jag henne med hull och hår. Hon är det facto mycket bra i rollen. Minspel och leverans av dialogen är perfekt. Tessa Thompson spelar Valkyrie som ska vara influerad av Sarah Connor i T2. Jag ser kanske inte riktigt de referenserna, men hon är hyfsat bra som en krigare på dekis. Nja, hon är kanske inte det starkaste kortet i filmen, men vi vet vad hon kan göra och jag ser fram emot att se henne i senare filmer i serien.

Till sist är ju Loki som alltid en favorit. Han höjer på egen hand alla tre Thor-filmerna för att inte tala om minst en Avenger-sfilm. Och detta är en karaktär som var tänkt som en bifigur i den första filmen. Tom Hiddleston gör honom till fulländning.

Jag gillar också att de blandat in Doctor Strange på ett litet hörn. Väven som vävs i MCU blir mer och mer intrikat. Det är det jag älskar så med hela filmserien, alla "cross overs" och korsbefruktningar.

Sen måste jag nämna Rachel House i rollen som Topaz (som taget ur en Bond-film). Hon är en av Waititis regulars och hon gör en bra sidekick till Grandmaster. Det blev ett lite snopet slut för ennes karaktär bara. Actionscenerna är inte filmens styrka, men de funkar för att driva filmens handling framåt i alla fall.

Vid denna omtitt gillade jag hela filmen rakt igenom, den har i princip inga svaga eller tråkiga partier. Jag älskar Thor, Loki, Hulk/Banner, Hela, Gandmaster och Korg. Det finns mycket gott i denna anrättning. Men visst, som den skojfriska underhållning den är saknar den lite av tyngden som en Captain America eller Avengers-film har.

Jag ger filmen en solklar fyra och en plats högt upp i listan över alla filmer i MCU.

Betyg: 4/5

Ranking av Thor-filmerna:
1. Thor: Ragnarok
2. Thor
3. Thor: The Dark World  

Avengers: Infinity War (2018)

SPOILERS AHEAD! WARNING! Denna revy är full av spoilers.

Mina förväntningar inför Avengers: Infinity War var blandade. Jag älskade vad Russo-bröderna gjort med Captain America: The Winter Soldier och Avengers 2.5 (Captain America: Civil War), men samtidigt var förra årets tre MCU-filmer endast fokuserade på humor gränsen till jönsighet överträddes till och med ibland. Årets första film ur serien, Black panther, var ju dessutom gräsligt dålig. Det fanns anledning att inte vara helt säker på att den nya Avengers-filmen skulle leverera. I mina mörkaste stunder stålsatte jag mig inför ett nytt magplask a la The Last Jedi. I mina ljusa stunder kom jag att tänka på att jag älskar de "stora" och bombastiska MCU-filmerna. Jag gillar till och Med Age of Ultron för tusan!

Men wow, att kunna bli så här positivt överraskad av duon som ändå gav mig en av 2016 års bästa filmer! Avengers: Infinity War, vilken underbar film. Jag tror att jag fick gåshud fem gånger under filmen och under sista akten satt jag med tårfyllda ögon. Det var tur att eftertexterna var så långa så att man hann samla ihop sig lite inför uttåget ur salongen. Den första och största rysningen fick jag när Captain America kom fram ur skuggan som räddaren i nöden för Wanda och Vision. Gåshuden!



Filmen är en makalös bedrift. Den lever mest i Avengers/Captain America-tonaliteten, men den blandar in den (ibland) jönsiga humorn från Guardians och Spider-Man på ett perfekt sätt. Gänget i Guardians är nedtonade till en nivå att de är oerhört mycket mer sympatiska. Det måste ändå ses som en gigantisk risk att ha med Peter Quill mer än Steve Rogers i denna film, men det lyckades.

De lyckades till och med få in Doctor Strange helt ljuvligt i tonaliteten. Honom gillade jag också mer här än i hans egen film. Den enda grupp med karaktärer som var lika tråkiga som i sin egen film var de från Black Panther. De har tråkig utstrålning och är helt humorlösa. Det kan ha att göra med att de var med i det något överdimensionerade och till slut lite tråkiga slaget när Wakanda blir attackerade av orcherna. Det känns som att vi sett den sekvensen tidigare i en annan filmserie. Dessutom tycker jag att Letita Wright som Shuri är det sämsta och mest fel-castade "supergeniet" sedan Denise Richards som kärnfysiker i Bondfilmen The World is not Enough.



Just att bröderna Russo har lyckas smälta samma de två så gravt olika tonaliteterna mellan Captain America-filmerna och Guardians är en av filmens största bedrifter. En annan bedrift är det fantastiska slutet. Som om det vore ett rött bröllop. Men visst detta är en PG-13 och ingen Logan-nivå på våldet inte. Istället får hjältarna dö genom att vittra och blåsa bort som damm. Men jag måste inte se blod för att storyn som berättas ska kännas ända in i hjärtat. Detta är sprängstoff efter att ha levt med dessa karaktärer i ett decennium och ha investerat så mycket engagemang. Jag var helt tagen av slutet. Dammigt i rummet! Jovisst, jag fattar att den gode doktorn har gjort ett drag som vi ännu inte riktigt kan skönja, som ett ess i rockärmen, och att den feta damen inte sjungit än...

Detta är seriens Episode V, den onda sidan vinner! Vad har vi då på skurken? Thanos är en intressant skurk. Givetvis inte lika ikonisk som Darth Vader, men ändå intressant på något sätt. Thanos må vara galen men han har ett resonemang som är komplext och inte helt ologiskt. Filmen vinner på att ha en sådan skurk gissar jag. Jag är dock inte helt såld på hur han framställs. Är verkligen Josh Brolin bra i denna roll? Den där hakan alltså... Och de digitala effekterna av Thanos var rent generellt filmens svagaste inom det departementet.



Åter till det göttiga i filmen. Jag älskade de nya konstellationerna som bildades. En av de stora styrkorna med filmerna från MCU är alla charmiga skådespelare. Väldigt få har en pinne uppe i rumpan (C Bale som Batman tex). Chris och Chris, Robert och Scarlett, de bjuder alla på sig själva och jag tycker att de är helt underbara. Nu får de nyare karaktärerna, som jag ofta finner lite svagare i deras egna filmer, spela mot superstjärnorna och det blir som ljuvlig musik i mina öron. De drar energi ur varandra, finner synergier och resultatet blir både överraskande och rörande.

Thor med Guardians var hysterisk underhållande. Tony Stark och Doctor Strange var en "match made in heaven". Lustigt nog passade Spider-Man in där också. Han har ju redan i sin egen film fått låna lite stjärnglans av Tony så den återträffen kändes naturlig. Cap och Nat ihopa var härligt. Gillade också när Cap träffade sin gamle vän Bucky igen.



Det var underbart att se Steve Rogers i skägg och vi fick se alldeles för lite av Black Widow. Skönt att hulken inte ville komma fram så ofta, Bruce är ändå mycket mer intressant. Jag hade glömt att Wanda och Vision hade en grej ihop. Var de inte på olika sidor i inbördeskriget? Härlig att se Wanda "in action" i filmen i alla fall. Men totalt sett alldeles för lite av Steve och Natasha, som sagt.

Slutet var något av en chock även om jag älskar denna typ av "mind fucks". Det var väldigt intressant att det bara var de ursprungliga Avengers som överlevde purgen; Tony, Steve, Thor, Bruce, Nat. Alla nya förmågor försvann inklusive Doktorn. Jag undrar jag vad det var för plan, den enda som ledde till seger..?

Kan det vara så att nästa Avengers-film, som får premiär i maj nästa år, är den sista för det gamla gardet? Att de kan besegra Thanos och återställa verkligheten till före hans knäppande med fingrarna, men att de kommer får betala det högsta, och denna gång permanenta priset? Det som är lite underligt är att Maria Hill och Nick Fury också blev dustade.



Jag vet inte... Det är svårt att jämföra filmer i olika genrer, och till och med inom samma genre ibland. Vilken är bäst, Avengers: Infinity War eller Logan från förra året? Det är lika svårt som att besvara frågan vilken kompositör är bäst, Vivaldi eller Beethoven, Mozart eller Bach? Olika typer av verk som passar i olika sammanhang.

Detta är i alla fall ett nytt kapitel i byggandet av ett filmiskt universum där karaktärer får tid på sig att utvecklas som om det vore en gigantisk tv-serie. MCU cashade in på sina investeringar i karaktärer och deras inbördes relationer i Civil War där alla gamla relationer sattes på prov och hotades. Redan då var jag blown away av hur filmserien äntligen började tvinnas ihop efter att länge mest byggt nya grenar. Nu har de sammanfört alla grupperna i en enda film, crossover galore. Det är inte perfekt men det är otroligt bra med tanke på utmaningarna. Denna film lyckades få ihop allt, damn it, och det är ofantligt imponerande.



Jag hade kanske önskat att scenerna från Wakanda hade varit kortare i utbyte mot någon lugnare scen, som den när Avengers besöker Clints hem (i Ultron). En scen där karaktärerna fått tid på sig att luftas och blomma ut. Men detta är en mycket liten svaghet som inte stör på helhetsintrycket som är full pott. Jag längtar så efter att se om den. På bio och flera gånger hemma når den släppts för hemmabruk.



Till sist en annan liten spaning. Det blev så tydlig i denna film, än en gång, att hela seriens huvudperson är Tony Stark. Därmed kommer det med säkerhet vara upp till honom att fixa så att det blir bra igen. Och jag tror att han till slut kommer få sin stora vila, någon gång under nästa Avengers-film...

Jag ger Avengers: Infinity War fem stjärnor av fem möjliga.

Betyg: 5/5


Fler texter om filmen:
film4fucksake
Jojjenito
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

  

Thor: Ragnarok (2017)

Efter vår poddning om Marvel Cinematic Universe känns det mer eller mindre som ett måste för mig att se alla nya MCU-filmer på bion. Sålunda begav jag mig till biografen i måndags tillsammans med en av de stående gästerna under MCU-podden. Det var Jojjenito som hörsammat min kallelse. Carl den fulingen hade annat för sig, någon aktivitet med jobbet tror jag.

I USA lockar man med att den nya Thor-filmen är "a riot". Som om det epitetet vore att föredra? Filmen är mycket riktigt en "riot" då den efter första titten upplevs som lite kaotisk och fullproppad med innehåll. Filmen är till bredden matad med skämt, nya miljöer, karaktärer och actionscener. Mitt intryck av filmen var att den kan ses som en salig blandning av Guardians of the Galaxy, Dr Strange, Lego-filmerna, Battlestar Galactica, Wall-E och Star Wars: Episode II - Attack of the clones. Jag tror att jag kommer kunna roas kungligt av denna film när jag väl ser om den, men mitt första intryck är att den är "over loaded"... på ren svenska.



Betänk nu att jag älskar den första Thor-filmen mestadels för Chris Hemsworths härliga och varma personlighet och personkemin i det lilla gänget på Jorden med Kar Dennings i spetsen. Den filmen hade humor som fick andas och svälla i glesa långsamma scener. I denna tredje installation om åskguden Tor känner jag mig som en gås på gödningskur.

Tyvärr tyckte jag att den nye regissören Taika Waititi favoriserat sina egna skämt över de som hör till Thor som karaktär. Visst ska de nya regissörerna få bidra med sin egen stil och "röst", men det är en fin balansgång då han arbetar med en etablerad filmserie och dess ton. Nu känns det nästan som att Thor försvinner lite i sin egen film. I fallet med Iron Man vann den tredje filmen på regissörsbytet. I detta fall är jag inte riktigt säker om vi vann...

Så Chris var något av en besvikelse. Han är fortfarande väldigt bra men jag hade velat ha fler scener där han fick vara sig själv och inte tvingats till fånerierna som Waititi prioriterade. Den andra avengern som fick lite speltid var Hulken och Bruce Banner. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i honom, även om Mark Ruffalo gör honom så bra som går. Vad kan man säga om att Hulken lärt sig att prata som en utvecklingsstörd 10-åring? Är det kul? Jag är tveksam.



Cate Blanchett är jag innerligt trött på. Finns det inga andra skådespelerskor i hennes ålder som kan ta denna typ av roller? Jag ledsnade på henne redan när hon massakrerade Galadriel i Sagan om ringen-filmerna.

Tessa Thompson spelade en av de nya ansiktena och hon var helt ok, mer bra än dålig. Men hon är inte en ny Gal Gadot, det är ett som är säkert.

Tom Hiddleston's Loki var bra i denna film. Han var en viktig del i tvåan och räddade den från total misär. Här är han bra i varje scen han är med i. Jag gillade också Jeff Goldblum faktiskt. Jag fick en chock när jag såg honom första gången och kände att jag famlade i mörkret efter skämskudden, men så snart jag hämtat mig från första intrycket så var han ju riktigt festlig.



Jo, men filmen flög fram och helt plötsligt var den slut. Jag hade inte tråkigt en enda sekund och tror till och med att jag inte ens kollade klockan. Detta var inte den bästa Thor-filmen, det är den första, men den är klart bättre än tvåan. Denna borde hamna någonstans i mitten av MCU-listan. Klart bättre än Guardians of the Galaxy-filmerna i alla fall. Filmen skulle nog hamna runt plats 8-10:e plats av 17 filmer.

Jag ger Thor: Ragnarok tre referensskämt av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Idag skriver Jojjenito också om filmen. Vi såg den ihop och han verkade tämligen nöjd när vi stapplade ut ur salongen. Vad tyckte han om alla referensskämt?

MCU rewatch: Avengers: Age of Ultron (2015)

En av de mest spännande sakerna med att se om alla MCU-filmer och dessutom se dem i tät följd var att få reda på vilka som skulle upplevas bättre eller sämre eller på annat sätt annorlunda andra gången. Jag var nyfiken på många av filmerna i MCU men speciellt den andra Avengers-filmen. När jag såg Ultron på bio var jag mycket nöjd men sedan dess har filmen falnat och inför denna titt trodde jag att den var direkt dålig. Jag vet inte om det var den tråkiga bombastiska slutscenen, den lite stiffa motståndaren i AI-roboten Ultron eller att "alla" andra ogillar den som mest gjorde att jag trodde att filmen var kass? Den hade i alla fall inte åldrats med värdighet i mitt huvud.

Döm om min förvåning när jag stortrivdes med filmen igen! Det är något med Joss filmer som tilltalar mig... Det måste vara något i hans dialog, karaktärer eller kan det vara att det alltid finns ett stort hjärta i hans historier. Jag vet inte jag. För det är helt klart så att jag fortfarande tycker att den flygande staden är kass och att Ultron är inte en jättebra big bad. Men dessa två svagheter täcks lätt upp av filmens styrkor. Dessutom tyckte jag faktiskt att Ultron var mer intressant än jag kom ihåg honom.



Några saker var svaga men det positiva väger alltså över. Jag gillar att det är så många av de "riktiga" avngersmedlemmarna här. Det är ju ändå en Avengers-film! Chris Hemsworth och Chris Evans - två riktigt bra Chrissar. Så har vi såklart Scarlett Johansson, älskar henne. Som ni vet gillar jag Robert Downey Jr och även om jag inte är såld på figuren Hulken så gör Mark Ruffalo Bruce Banner så bra man kan göra honom. Jag är dessutom förtjust i Jeremy Renner. Tänk vad bra han var i Bigelows The hurt locker! I denna film får vi också lära känna Elizabeth Olsens häxa och skurken från Nocturnal animals som hennes brorsa. Många bra skådespelare och härliga karaktärer! Precis som i Buffy så gör det inte så mycket om actionscenerna inte är fullständigt bad ass om man får bra karaktärer och intressanta relationer.

Inledningsscenen må lida av lite för mycket cgi men jag gillar scenen ändå. Vi ser alla avengers samarbetar och de återetableras i våra huvuden. Inledningsscenen är nog Joss sätt att säga att nu är det en Avengers-film du ser på. Inte en av de mindre MCU-filmerna!



Senare under filmen låter han karaktärerna ha flera bra scener mot varandra. Han låter flera scener "andas" istället för att hasta vidare. Jag tänker framför allt på scenen med festen i Avengers-huset samt scenerna på Clints bondgård. Men det finns flera små fina passager som den mellan Clint och Scarlet Witch under slutfajten, en scen mellan Agent Hill, Cap och Thor i högkvarteret, scenen mellan Cap och Nat på kanten av den flygande staden, scenen mellan Tony och Nick i ladan osv.



En mycket intressant del i filmen är de olika hjältarnas mardrömmar som de får av Scarlett Witch. Jag tänker dels på vad de ser i sina drömmar, dels på hur mardrömmarna påverkar dem efteråt. Tonys mardröm är klart mest spektakulär och det är också hans reaktion på den apokalyptiska framtidsvisionen som gör att han han skapar Ultron. Hans ångest inför framtiden kan mycket väl ligga till grund för hans beslut i Civil War också. Som kontrast är det lite gulligt att Steves mardröm endast är att han inte fick chans på Peggy Carter. Jag fundera likt Tony, kan man verkligen lita på en person som inte har mer mörker inom sig?

Mycket av Joss bästa saker kommer när han beskriver grupper i kris, grupper eller individer som har "hit rock bottom". Det finns sådant i Buffy, Firefly, Serenity och nu i Ultron. Misstro och rädslor genomsyrar filmen och jag finner det intressant. Det blir ännu bättre när pay offen kommer i full styrka i Avengers 2.5. Det är det dramatiska skeendena inom gruppen, den mellan karaktärerna som driver denna film. Det är helt enkelt en dramafilm i första hand även om filmen är förklädd som en actionfilm.



Det finns mycket detaljer i denna film. Den känns på många sätt som den mest komplexa av alla MCU-filmer som kommit ut. Den är inte perfekt, den har många skavanker. Hur lång är scenen med den flygande staden egentligen? Ibland känns den som 45 minuter. I Shinypoddenn gissade jag på 10 minuter. Oklart! Men nu när jag nyligen sett den känner jag starkt för den och ser alla dess styrkor. Det är en film som jag gärna ser om igen. Huruvida den kommer falna i mitt sinne igen vet jag ej, men jag tror risken är något mindre efter denna noggranna genomlysning.

Jag ger Avengers: Age of Ultron fyra John Deere traktorer av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Lyssna på våran djupgående diskussion om filmen i Shinypodden avsnitt As a team.

MCU rewatch: The Avengers (2012)

The Avengers har länge varit en favoritfilm. Jag älskar känslan i filmen och mixen av humor och lagom orealistisk superhjälteaction funkar bra. Det är inte så konstigt att jag gillar filmen då jag allt som oftast gillar sättet manusförfattaren och regissören Joss Whedon berättar sina historier på. Här är det återigen en grupp med delvis ovilliga och helt olika personligheter ska samarbeta mot ett gemensamt mål. Som vanligt får Joss mig att känna för gruppen och se den som en familj med vänskapsband istället för biologiska band.

Jag tycker att filmen har en bra struktur. Hotet sätts upp, gruppen samlas, bråkar både fysiskt och verbalt, de försonas och till sist samarbetar de för att lyckas stoppa hotet. Sen har vi SHIELD med Nick Fury, Agent Coulson och Agent Hill därtill. Alla bidrar med olika saker. Den individualistiske Tony Stark, den plikttrogne Steve Rogers, den opportunistiska Natasha Romanoff, den lidande Bruce Banner, den arrogante halvguden Thor och den pricksäkre Cliff Barton (tja, hur beskriver man honom med ett enda adjektiv bäst?).



Gruppen består av idel favoriter. Black Widow, Iron Man, Thor, Son of Caul och Agent Hill har jag alltid gillat. Bruce Banner är som en helt annan karaktär i Mark Ruffalos skepnad, långt bättre än den abonimation som var Bruce Banner i den första filmen. Den största förändringen i mina åsikter idag jämför med när jag såg filmen första gången är att jag numera är ett fan av Captain America! Visst han är lite torr ibland, men damn vad jag gillar honom nu. Allt ät förlåtet!

Humorn i dialogen mellan Tony och Steve, Bruce, Thor, Nat och de andra är underbar. Phil får också en del fina scener. Alls personligheter kommer tydligt fram och jag köper att och ser varför de sammansvetsas till ett lag, ja en familj till och med. Sämre filmer hade inte givits tid att utveckla karaktärernas relationer. Speciellt under första halvan då flera av hjältarna har små skirmishar emellan sig framkommer motivation och förutfattade meningar dem emellan. Allt detta, hela uppbyggnaden gör dem så mycket starkare som team när de senare ställs inför det stora hotet...



Over 9000! Ett av problemen med denna film är att slutfajten blir för stor och lite för lång. Det blir för oengagerande med en invaderande armé av monster. Visst filmens "big bad" Loki är bra och hans spelas skönt av Tom men hela grejjen med slaget om New York blir inte så kul tycker jag. Men detta är ändå en ganska liten kritik. Scenen innehåller på plussidan flera fina scener där hjältarna samarbetar och besegrar fienden.

Vi pratar om en massa mer detaljer och synpunkter i Shinypodden. Hoppa över och lyssna!

Jag gillar fortfarande filmen mycket men jag kunde kanske känna en viss mättnad nu. Jag har trots allt sett denna film klart flest gånger av alla MCU, säkert en 4-5 gånger före detta (det var fler gånger än jag först trodde när jag satt mig ner och funderade).

Jag ger filmen fyra starka favoritskådespelare av fem möjliga.

Betyg: 4+/5