måndag 28 februari 2011
Easy A (2010)
Let the record show that I, Olive Penderghast, being of sound mind and below average breast-size, swear to tell the truth, the whole truth, and nothing but the truth... starting now.
Denna film ville jag se av två anledningar. Dels har Kitty skrivit snällt om den, dels var den nominerad till Filmspotting's Golden Brick Award 2010. När den store Frans var på besök prövades filmen några minuter men vi bytte snabbt. Inte en film för min gode vän.
Men kanske en film för mig? Jodå, detta är en charmig film. Emma Stone spelar Olive som av misstag börja sprida rykten om sig själv. Och när hon väl startat ryktesspridningen verkar det ju dumt att sluta...? Emma Stone är skön. Hon bär filmen på sina axlar. Allra roligast är dock hennes föräldrar, förträffligt spelade av favoriterna Patricia Clarkson och Stanley Tucci. De är helt underbara. Och de heter Rosemary och Dill. Örter.
Olive säger att hon skulle vilja leva i en John Hughes-film och sedan får vi ett pärlband av scener som homage till den gamle mästaren av den genre som de lekfullt förvanskar i denna film. Vackert på något sätt.
"Easy A" får tre pojkvänner av fem.
John Cusack i "Say anything", Judd Nelson i "Breakfast Club" och den där snygge killen i "Sixteen candles".
Betyg: 3/5
Gran Torino (2008)
Ever notice how you come across somebody once in a while you shouldn't have fucked with? That's me.
Förra helgen var Mr. Magic på besök och efter en pizza och en diskussion om ett moraliskt dilemma såg vi en film från 2008 som jag länge velat se. Mr. Magic är som alla vet en stor Clintan-fantast. Mr. Eastwood har ju på gamla dagar börjat regissera seriösa filmer och "Gran Torino" verkade vara en spännande film. Nu ska man veta att allt som han gör inte är bra. Hans "Changeling" från samma år var vedervärdigt dålig, typ en etta.
I "Gran Torino" spelar han en gammal veteran från Korea-kriget som nyligen blivit änkling. Han är vresig och han gillar inte att hans gamla bostadsområde alltmer befolkas av invandrare från Vietnam. Clintan gör här en variant på hans roll i "Unforgiven". Han är stenhård och han kisar med ögonen som bara han kan. Filmen innehåller en hel del humor också och den bygger på en portion självironi och en portion nostalgi.
"Gran Torino" är en gedigen film som inte utmanar alt för mycket. Ett gott hantverk, men jag blir underväldigad. Kul att ha sett den dock.
Jag och Mr. Magic ger Clintan och "Gran Torino" tre lösningar på ett problem av fem.
Betyg: 3/5
söndag 27 februari 2011
Love & Other Drugs (2010)
Maggie: All men care about is performance, but they have an appendix that doesn't work, if they worry about performance...
Sent igår kväll såg jag en mycket överraskande film. Det var "Love and other drugs" med snyggingarna Jake Gyllenhaal och Anne Hathaway i huvudrollerna som Jamie och Maggie. Detta är ett typexempel på en film där publiken blir lurad av trailern. Då jag såg trailern på amerikansk tv i november trodde jag att det var en romantisk komedi med tyngdpunkt vid det komiska. Det stämmer inte alls på denna film. Desto bättre för filmen.
Filmen bygger på en självbiografisk bok om en ung, ambitiös och extremt framgångsrik casanova och säljare av läkemedel som träffar en Parkinson-sjuk ung tjej och hur hon förändrar hans liv. Filmen börjar i det glättiga och skämten haglar. Efter cirka en halvtimme började jag misstänka att detta trots allt kanske inte var en renodlad komedi. Anne Hathaway är då naken i scen efter scen. Det stämmer liksom inte. I svåra dramer kan ibland kända skådespelerskor välja att "go all in", men i simpla komedier brukar det inte vara så mycket naket. Jag antar att de inte tycker att det är värt det.
Detta är egentligen ett romantisk drama, med en hel del allvar och mänskliga problemställningar. Filmen behandlar Maggies behov att vara en hel person inte bara en "sjuk person" och hennes problem att binda sig på grund av rädsla för att den andre ska tycka synd om henne. Och den behandlar Jamies resa från egosistisk kåtbock till en person som bryr sig om någon annan än sig själv.
I en film som denna är skådespeleriet av central betydelse. Jake Gyllenhaal blev en omedelbar favorit hos mig i och med "Donnie Darko", men jag vet inte om han verkligen håller måttet. Han verkar ha ett begränsat uttryck i mer dramatiska roller. Han är dock snygg som få så jag antar att han kommer få fortsätta att spela huvudroller.
Anne Hathaway är en otroligt intressant stjärna på väg mot ännu högre höjder. Hon är som en ung charmig Julia Roberts, men kanske ännu ett snäpp vackrare (intressantare). Hon skrattar precis som Julia gjorde i "Pretty Woman", men Hathaway spelar rollen som Maggie med en närvaro och mänsklighet som man inte ser i sagan om prinsen och prinsessan i "Pretty Woman". Maggie är sexig, skör, elak, patetisk och stark på samma gång. Brahet till Anne! Och nu hoppas jag att mina lovord till henne inte allt för mycket präglas av att jag förhäxats av hennes svarta ögon och mörka lockar...
Jag ger "Love and other drugs" fyra välförtjänta Viagra-piller av fem.
Betyg: 4/5
lördag 26 februari 2011
Dazed And Confused (1993)
Förra fredagen var Vanessa på besök för planering av min filmklubb. Givetvis tog vi tillfället i akt att se en bra film också. Valet föll på Richard Linklater's "Dazed and confused" från 1993. Jag var mycket nyfiken på denna film då den är gjord av samme man som gjort favoritfilmerna "Before sunrise" och "Before sunset".
"Dazed and confused" utspelas under ett dygn, sista dagen och kvällen i high school. Vi får följa en hel drös studenter då de firar skolavslutningen och senare festar på en öde plats utanför stan. Detta är en pratig film. Ingenting händer egentligen. Filmens behållning är karaktärerna och stämningen. Den har jämförts med den tjugo år äldre klassikern "American graffiti", en film jag ännu inte sett.
"Dazed and confused" har tre kännetecken, och den är känd för alla tre också. Det första är stilen, den är dialogdriven. Jag gillade dialogen, men den kommer inte i närheten av hur bra det blir i Linklater's senare filmer. Det andra är att den har många numera kända skådespelare i tidiga roller. Vi ser här en ung Ben Affleck i en för honom annorlunda roll. Han spelar en översittartyp, en äldre elev som roas av att jaga "freshmens" och ge dem den obligatoriska spankingen vid skolårets slut. Pennalism i dess renaste form. Andra kändisar är Adam Goldberg, Milla Jovovich, Joey Lauren Adams och Matthew McConaughey med en bred sydstatsdialekt och hysterisk mustasch!
McConagolegolegoley's Wooderson är filmens höjdpunkt. Han är en något äldre snubbe som inte kan slita sig från sina glansdagar i high school. En slacker som uttalar den ena guldkommentaren efter den andra.
Wooderson: That's what I love about these high school girls, man. I get older, they stay the same age.
Till sist måste jag nämna filmens soundtrack. Den är överfull av rockklassiker från 70-talet och det är en fröjd för en gammal musikälskare att räkna in den ena välkända låten efter den andra. En liten underlig detalj är dock att Led Zeppelin's "Dazed and confused" inte är med i filmen.
Filmen fångar 70-talskänslan bra. Kläder och frisyrer är träffsäkert och nostalgiskt.
Vad tycker jag om filmen då? Njae, även om jag tyckte att den var underhållande och bra så var den en rejäl besvikelse, speciellt eftersom jag gillar Linklater's senare filmer så otroligt mycket. Jag är lite förvånad att denna film och inte "Before sunrise" fått en CC-utgåva...
Jag ger den tre "joints" av fem möjliga.
Betyg 3/5
måndag 21 februari 2011
Kung Carls Bakficka, Stockholm - brunch (2011)
För två veckor sedan var jag på söndagsbrunch på Kung Carls Bakficka. Detta traktar en ny etikett "Mat och dryck" tänkte jag. Revy!
Ok, söndagsbrunch i ett iskallt vintrigt Stockholm. Först till det positiva. Sällskapet var alldeles förträffligt. Den store Frans var ju på besök från Reading, UK, och dagen till ära hade vi stämt träff med den briljante docent Niklasson, med ett eller två s! Docenten var på genomresa från New Mexico till Örebro. Jag bokade bord och mitt val föll på denna restaurang på Norrlandsgatan i närheten av Stureplan.
Enligt artiklar på nätet skulle brunchen här vara mycket bra men det såg vi inte röken av. Vi anlände dit i god tid så vi var där när de öppnade. Det började inget bra då tjejen som serverade vid vårt bord var både snorkig och dryg. För nära Stureplan? Sedan blev det inte bättre när stora delar av de varma rätterna var kalla, trots att vi var där precis när de öppnat. Jag kan meddela att kall äggröra är rörigt. Ett tips, försök inte att skölja ner det med kalla och understekta bacon.
Något annat bessynerligt är att de har en orimligt dålig logistik. De serverar maten på fyra små bord som är strategiskt placerade runt entrén där folk kommer in från gatan och trängs. Hur man än gör blir det mysigt och folkligt mitt i maten. Tänk er pustande gäster klädda in dunjackor, graciösa som Michelin-gubben, som försöker ta sig fram till någon av de ilsnabba servitörerna.
De kalla rätterna var helt ok, några udda sallader och tre sorters sill. Docent Niklasson blev frivillig då det gällde att grädda våfflor, men tyvärr hade de bara två våffeljärn och det stora järnet fungerade inte så bra. Japp, två gamla, olika våffeljärn! Som om de vore köpta på någon Lions-loppis. Men vi fick ihop två små bra gräddade våfflor i alla fall.
Miljön därinne var inte speciellt mysig delvis med tanke på allt trängsel i centrum av lokalen. Efter första rundan, i mitt fall tre sorters sill, var det slut på faten oftare än påfyllt, det verkade som att de var kort om personal också.
Nu var inte allt negativt. De hade flera sorters sötsaker som höjde matstämningen mot slutet, speciellt en brownie med grädde var mycket delikat.
Nej, detta var inget bra. Jag ser fram emot mycket mer tillfredsställande bruncher senare under våren.
My Best Friend's Girl (2008)
Come on, it's not gonna suck itself!
Kommer ni ihåg att Kate Hudson var ohejdat charmig i en liten film som heter "Almost famous"? Det var tider det... Nu är hon fast i en gegga av dåliga romantiska komedier. Likt denna. De tre stjärnorna i "My best friend's girl" är Hudson, Dane Cook och Jason Biggs. Alla tre är helt klart karaktärskådespelare.
Tank (Cook) har ett extraknäck på sidan. Han går ut med sina klienters flickvänner och svinar så mycket han kan. Enligt teorin ska då de små liven bli förskräckta och springa hem till "daddy" igen, och aldrig mer våga sig ut i den stora stygga världen. All går bra för Tank tills hans bästa kompis Dustin (Biggs) vill ha hans tjänster på hans kollega Alexis (Kate Hudson) som han, Dustin, "älskar" efter fem veckors datande.
Idén med denna film är att Dane Cook ska kräka ner ett antal tjejer, men att den charmiga Kate Hudson ska få honom på rätt köl igen. Filmen lyckas inte speciellt väl, det är inte effektivt. Kate har tappat något på vägen i karriären. Förmågan att läsa manuskript kanske?
Filmen har dock några riktigt bra bi-roller som räddar den från totalt fiasko. Som Tanks horbock till far ser vi Alec Baldwin, som aldrig gör en dålig roll. Han är underbar i denna film. Alexis kompis Ami, spelad av Lizzy Caplan, är också festlig och en välkomnad, om än liten, motvikt till de manschauvinistiska grisarna.
Filmen skulle funka bra på en förfest, om det finns mycket sprit. Tack var några bra biroller får "My best friend's girl" två lyckade misslyckade dater av fem.
Betyg: 2/5
söndag 20 februari 2011
Dear Zachary: A Letter To A Son About His Father (2008)
That fucking bitch!
Jag har just sett klart den förödande dokumentär "Dear Zachary..."" av amerikanen Kurt Kuenne. Filmen är Kurts hyllning till hans gode vän Andrew som blev mördad av sin ex-flickvän. Efter mordet, då de bisarra rättsliga processerna i Kanada tog fart upptäcktes att flickvännen, mördaren, var gravid med Andrews son Zachary. Dokumentären är ett dokument över Andrews förspillda liv, och en chans för alla de som älskade honom att säga farväl. Men filmen är också en thrillerartad berättelse om ett samhälle som övergav offren och stödde ett monster, en djävul i kjol utan slut på sin ondska.
Som dokumentär är filmen gripande, den berättar en historia som helt enkelt är fruktansvärd, på ett personligt sätt med en brinnande vrede som ligger under ytan hela tiden. Jag kan ge den en varm rekommendation till er alla som gillar dokumentärer. Glöm dock inte att ta med en bunt med näsdukar...
Betyg: 3/5
Dinner For Schmucks (2010)
Barry: In the words of John Lennon, "You may say I'm a dreamer, but I am not."
Detta är ytterligare en film som jag och Frans såg då han var på besök här i Solna. Eller, vi började se den i alla fall. Inledningen är inte speciellt bra och Frans såg så lidande ut att jag förbarmade mig över honom och föreslog att vi skulle avbryta och se på något annat (machete!). Jag fick återkomma till denna film vid senare tillfälle...
Hollywoods "bästa kompis" Paul Rudd spelar Tim som försöker göra karriär på firman han arbetar. När han håller på att få sitt genombrott bjuds han in av chefen att delta på en middag där kollegorna tävlar i att ta med sig en speciell gäst som ska vara så töntig eller absurd som möjligt. Tim väljer att ta med sig Barry som samlar på uppstoppade möss och som är allmänt jobbig. Barry spelas av Steve Carell. Samtidigt har Tim problem med sin sambo som i sin tur har ett konstgalleri och för tillfället arbetar med den excentriske konstnären Kieran, spelad av Jemaine Clement från "The Flight of the Concord".
Filmen är usel i början, på samma irriterande sätt som till exempel "Anger Management", men den tar sig mot slutet. Givetvis får vi ett sockersött och fullständigt politiskt korrekt slut. Paul Rudd och Steve Carell bär filmen, men detta är "minor Rudd" och "minor Carell" (syftning: "The squid and the whale").
Filmen behållning finns bland bi-rollerna i renaissance-mannen Kieran och Tims kund den schweiziska aristokraten Müeller. Det finns några mycket roliga scener mot slutet av filmen.
Egentligen är filmen värd en etta, som film, men några goda skratt är inget att fnysa åt så jag ger "Dinner for schmucks" inte bara ett avhugget pekfinger av fem, utan två dito.
Müeller: It's my wifes favorite finger!
Betyg: 2/5
lördag 19 februari 2011
Filip och Fredriks Podcast - Avsnitt "Gapa!"
Filip och Fredriks podcast har snabbt seglat upp till förstaplatsen bland mina favoriter. Veckans avsnitt från den 17/2 var det roligaste jag hört på mycket mycket länge. Det första segmentet var komiskt guld. Jag skrämde nog både änder och andra flanerare på min lördagspromenad runt Råstasjön när jag började skratta högt och hysteriskt... "Gapa!"
Inte sedan den gamle mästaren slutat dyka upp på onsdagsmorgnarna har det funnits så här roliga, utmanande och tänkvärda tankar i podradion.
Machete (2010)
Weclome to America.
För ett tag sedan ringde min bror, också kallad Mr. Magic, och pratade entusiastiskt om Robert Rodriguez nya film "Machete". Den skulle vara extremt våldsam och kul.
När Frasse var på besök besök häromveckan såg vi filmen och jag måste hålla med Mr. Magic, den är både våldsam (machete!) och kul. I huvudrollen som Machete Cortez ser vi skådespelaren som alltid får spela hårda mexikanska typer i Hollywood - Danny Trejo. Jessica Alba och Michelle Rodriguez spelar de goda snyggingarna. De ondskefulla vita männen spelas av Robert De Niro, Steven Segal, och Don Johnson. Det är en imponerande lista av skådespelare som slutit upp till Rodriguez nya film. Han är ganska stor nu för tiden, inte minst efter hans samarbete med Quentin Tarantino. Ingen av hans filmer kommer dock i närheten av hans mästerverk "Desperado" från 1995. Danny Trejo var ju för övrigt med i den filmen också.
"Machete" har en enkel handling. Machete Cortez är en före detta polis som är ute efter hämnd på mordet på hans familj. Jessica Alba spelar en undersökande agent och Michelle Rodriguez en motståndskvinna. De tre slår sig samman och dödar onda vita män (machete!).
Filmens höjdpunkter är de absurda och komiska inslagen. Alla de tre onda vita männen är kul, speciellt Don Johnson är som vanligt bra. Allra bäst är dock Lindsay Lohan i en hysterisk roll som dotter till den onda vita guvernören.
Är filmen bra då? Jo, den duger gott. Man måste ta den på rätt sätt, detta är en satir och som vanligt är det då en balansgång att inte gå över gränsen till det absurda men ändå på olika sätt överraska publiken. "Machete" lyckas ok med balansgången, men hamnar trots allt på fel sida gränsen ett flertal gånger. Till slut pendlar betyget mellan en trea och fyra för mig. Underhållningen är det inget fel på, men den saknar det lilla extra för att höja sig över mängden. Se hellre "Desperado", men om du sett och gillat den kan du alltid pröva "Machete" därefter.
Jag ger "Machete" tre macheter av fem.
Betyg: 3/5
tisdag 15 februari 2011
Bringing Up Baby (1938)
I'll be with you in a minute, Mr. Peabody!
Nästa film som Frans och jag såg var komedin "Bringing up baby" från 1938. Det är en så kallad "screwball comedy" med gudinnan Katharine Hepburn och hunken Cary Grant i huvudrollerna. Hepburn spelar här arketypen till alla "manic pixie dream girls", hon är hysteriskt rolig, och hysterisk. Cary Grant var den tidens George Clooney, eller tvärtom.
Första gången jag såg filmen var på tv 1987. Jag skrattade så att tårarna rann och jag fick magknip. Detta är en film som kräver utvilade och starka åskådare, det är jobbigt att skratta. Den är också totalt "over the top" i vissa delar. Killarna i Filmspotting jämförde det med att ha en blåsokester i vardagsrummet i ett antal timmar i sträck. Jag förstår den liknelsen allt för väl.
Handlingen är enkel. Hepburns Susan försöker betutta Grants arkeolog Dr. David Huxley. Susan faller för honom pladask vid första ögonkastet, så som bara sker i Hollywood (?). Den lätt förvirrade doktorn, som dessutom ska gifta sig med sin tråkiga assistent dagen efter mötet, blir ett lätt byte för Susans energi, charm, energi, påhittighet och energi.
"Bringing up baby" är nästan lika bra som "The Philadelphia Story". Detta är helt klart en favorit från tidseran och den når nästan ända fram. Den får fyra leoparder av fem.
Betyg: 4/5
söndag 13 februari 2011
Red (2010)
Pension Services, please.
Efter den gamla filmen från fyrtiotalet var jag och Frans sugna på något mer modernt och valet föll på Bruce Willis nya actionkomedi "RED". Detta var en mycket underhållande film som förde tankarna åt "Knight and Day". "RED" handlar om ett gäng pensionerade och avdankade (?) CIA-agenter som jagas av en korrupt politiker. Filmen har en stjärnsprakande rollista. Vad sägs om Willis, Morgan Freeman, John Malkovich och Helen Mirren? Speciellt Malkovich är mycket bra i denna film, han dominerar med sin konspiratoriskt lagde lönnmördare. Den underfundiga och äventyrliga damen i filmen, tillika Franks (Bruce Willis) "flickvän", spelas av Mary-Louise Parker som gjorde den underfundiga och äventyrliga Amy Gardner i The West Wing. Henne gillar jag.
"RED" är ren och skär underhållning, man kan kasta alla analyser i papperskorgen när det gäller denna film, dä ä bara å åk. Jag ger den fyra välförtjänta pensionscheckar av fem.
Yeah, RED. R-E-D, "Retired, Extremely Dangerous".
Betyg: 4/5
lördag 12 februari 2011
Double Indemnity (1944)
Walter, you're all washed up.
Förra veckan hade jag besök av min gode vän mästerkocken Frans. Mellan alla goda pastarätter och välstekta köttbitar (kort stektid) hann vi med lite film. Vi var sugna på någon riktigt bra film från fyrtiotalet och då passade det perfekt att ta fram en film som jag länge varit nyfiken på, den klassiska film noir "Double indemnity" av mästaren Billy Wilder. Detta är en film som ofta dyker upp på bästa-listor av alla de olika slag.
Vad som var extra spännande var det faktum att jag inte ens vet om jag gillar film noir speciellt mycket. Frans hade lanserat teorin att jag inte fattar film noir, efter en besviken revy här på bloggen förra året. Nu skulle jag motbevisa denna tes.
Så, hur var den då? Nä, jag var inte överväldigad. Den är spännande, javisst. Den har en intressant handling och läcker dialog. Här blandas som vanligt i denna genre olycksaliga män och fatala damer. Precis som i "Sunset Boulevard" börjar filmen med att vi får veta hur den slutar! Sedan berättar den olycksalige hur han fastnat i den fatalas spindelnät, hur snarorna dragits åt och hur till slut honmonstret sugit livet ur honom. Biljant kan tyckas, men tyvärr får jag ingen stark känslomässig kontakt med filmen, jag känner mig inte medryckt.
"Double indemnity" var dock helt klart sevärd, inte minst för dess plats i filmhistorien, och den är bättre än "Out of the past", fast inte riktigt lika bra som "Sunset Boulevard". Jag ger den tre osäkra tändstickor av fem.
Betyg: 3/5
torsdag 3 februari 2011
Sherlock - Season 1, Episode 1: A Study In Pink (2010)
Låt mig skriva några ord om den nya tv-serien "Sherlock" som går på SVT på söndagar. Det är den gamla klassikern Sherlock Holmes som moderniserats. Serien utspelas i ett nutida London, med öga och allt. Som seriens huvudperson ser vi den för mig okände skådespelaren Benedict Cumberbatch. Vilket fantastiskt namn! Han ser lite besynnerlig ut, med ett långt hästliknande ansikte. Han liknar helt enkelt en ung Roger Waters.
Som Sherlock's trogne medhjälpare dr. Watson ser vi den kapable Martin Freeman, känd från den brittiska "The Office" bland annat.
Avsnitten i denna serie är en och en halv timme långa, nästan lika långa som en långfilm alltså. Känslan är ändå att detta är gjort för tv. Enligt Sherlock Holmes-experten Frasse efterapar detta avsnitt den första Sherlock Holmes-boken "Study in red", fast med väl valda delar altererade.
Serien har en hel del humor. Sherlock är både briljant och buffligt otrevlig. Han saknar en viss touch då det gäller att handskas med levande människor. Jag gillade stämningen i serien och det var underhållande, men jag tror att en inbiten läsare av Conan Doyles böcker kan ha än mer utbyte av serien.
Jag ger "A study in pink" tre slutledningsförmågor av fem.
Betyg: 3/5
tisdag 1 februari 2011
The West Wing - Season 7 (2005-2006)
Hejsan. Ok, så har jag sett klart serien. Sjunde och sista säsongen var som vanligt mycket bra och det var svårt att inte se flera avsnitt per kväll när jag väl börjat titta. De sista säsongerna kom dock inte upp i samma höjd som de första två-tre säsongerna. Serien fick i alla fall ett trevligt och värdigt slut. Hela sjunde säsongen handlade i princip om presidentvalskampanjen för efterträdaren till President Bartlet. Det handlade mest om kampen mellan demokraternas Govenor Matt Santos och republikanernas Senator Arnold Vinnick. Josh, som vid det här laget tagit över serien helt, dominerar som vanligt. Han tog hem sin tredje säsongsvinnartitel. Jag har svårt att komma på vilket som kan varit säsongens bästa avsnitt. Det enda jag kommer på nu måste vara "Transition" som gick mot slutet. Det är det avsnittet när en vissa gammal vapendragare kommer tillbaka och däri Josh får ett mentalbryt.
Jag kan rekommendera The West Wing för alla som är intresserad av en karaktärsdriven drama med briljant manus (dialog). Skådespelarinsatserna är faktiskt också otroligt bra. Precis som med en viss annan favoritserie känns det som att flera av skådespelarna är födda för att spela dessa roller. Jag tänker då i första hand på Bradley Whitford (Josh), Allison Janney (C. J.), John Spencer (Leo), Rob Lowe (Sam) och Richard Schiff (Toby).
Nu lämnar vi denna lilla värld i världen och riktar blickarna mot styckade människokroppar i Miami, relationer i västra Texas och en hel massa krökande och påsättningar i Los Angeles.
Betyg: 4/5
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)