Den 12. mann (2017)

"Den 12. mann" är ett norskt historiskt drama som bygger på verkliga händelser. Jan Baalsrud var den tolfte mannen, den enda som kom undan tyskarna när ett team norska soldater skulle angöra landet och utföra sabotageuppdrag under andra världskriget. 

Händelsen är vida känd och Jan har kallats "mannen med nio liv". Varje år genomförs Baalsrudmarschen som följer de 200 km han flydde från västra Norge in i Sverige.

Filmen är riktigt bra gjord och känns mycket noggrann med att följa de historiska händelserna till minsta detalj. Den undviker att vara allt för sensationalistisk eller sentimental vilket hedrar teamet bakom filmen. Filmen är ursinnigt spännande bitvis, speciellt under dess första halva.

Tyvärr kändes lite för lång med sina 135 minuter speltid. Det blev en del repetition mot slutet och jag tänker att de kanske med fördel borde ha tajtat till berättelsen lite. Inte skrivit om historien, såklart, men valt vilka delar de ville fokusera på. Ni vet talesättet från Hollywood: "Kill your darlings"...? 

Filmen är regisserad av norskholländaren Harald Zwart som tidigare har regisserat svenska "Hamilton" och "The Pink Panther 2" med Steve Martin. Huvudrollen spelas av Thomas Gullestad som var en ny bekantskap för mig. Däremot känner vi igen Jonathan Rhys-Meyers i rollen som den den intelligente och elake SS-mannen Kurt Stage. Han är isande kall i denna roll vilket förefaller passa honom utmärkt.

Filmen är bra, men jag fann ändå historien i sig mer intressant än filmen för övrigt. En välproducerad dokumentär skulle kanske varit ännu bättre? Denna film känns i och för sig rejält dokumentär men ändå inte riktigt. Den norska filmen "Ni liv" från 1957 behandlar samma historia, en film som jag dock inte har sett så jag kan inte jämföra de två.

Jag fascineras av historien och fann filmen bra, men inte lysande. Tillräckligt bra för en trea i alla fall. Så det blir en rekommendation till alla som intresserar sig för denna händelse eller andra världskriget rent generellt.

Betyg: 3/5

From Paris With Love (2010)

"This motherfucker hates Americans so much, even though we saved his country's ass in not only one world war but two, he still won't let me through with my cans! "

Vi skulle se den nya poliskomedin "Cop Out" med Bruce Willis men efter de första minutrarna stod vi inte ut längre och bytte till denna rulle. "From Paris with love" har producerats av Luc Besson som tidigare gjort några av mina absoluta favoritfilmer, "Subway" och "Femte elementet". Besson har tydligen mer eller mindre lämnat regisserandet till förmån för manusskrivande och producerande. Nu har han listat ut en actionfylld story och producerat den, en bizarre action-film.

I huvudrollen ser vi John Travolta i samma stil som han hade som "bad guy" i "The taking of Pelham 123". Travolta spelar en skicklig våt specialagent som får dig att tänka på både Jack Bauer och James Bond. Dessa två har givit tydliga influenser till denna film. Bond med filmtiteln och miljöerna, Bauer med frenesin i storyn och actionscenerna, där Besson också lånat lite från Bourne (fast inte lyckats fullt ut). Som Travoltas yngre och väldigt mycket oerfarne partner har vi Jonathan Rhys-Meyers. Jag gillade inte honom i Woody Allens "Match point" men här lyser han då han på ett kul sätt går från en lärd och intelligent men torr tjänsteman i tjänst hos USA's utrikesminister till en härdad hemlig agent.

Filmen erbjuder action utan slut och en lite udda blandning av humor och allvar. Jag hade ganska låga förväntningar på filmen men blev mycket positivt överraskad. Detta var underhållning spectaculaire. Till sist måste jag bedöma den för sitt underhållningsvärde och den får tre starka Rattle Snake-cans av fem.

Betyg: 3/5

Match Point (2005)

You have to learn to push the guilt under the rug and move on, otherwise it overwhelms you.

"Match point" är en av Woody mest framgångsrika filmer de senaste tio, tjugo åren. Jag gillar den inte alls. Den är så känslokall och jag fick obehag när jag såg den. Jag ser, inser, att det är en mycket välgjord och välspelad film. Bara en mycket bra film kan skapa så starka känslor, låt vara att de är negativa denna gång. Woody är en filosofisk gubbe och denna film handlar om hur slumpen påverkar våra liv. Små chansartade händelser kan styra över så mycket. Den handlar också om brott och skuld. Ett kärt ämne hos Woody. Ett intressant ämne.

Man kan undra varför jag inte gillar filmen. Den är uppenbarligen omtyckt i vissa läger, jag har sett den på topplistor över de bästa filmerna från 2005. Till att börja med gillar jag varken Jonathan Rhys Meyers eller den vackra Scarlett Johansson i filmen. Som motbalans finns det flera lysande bi-rollsinnehavare i filmen, men det finns det alltid i Woodys filmer. Det fattas dock något. Något jag inte kan sätta fingret på. Det kanske är en kall känsla och avsaknaden av den välkomnande humorn?

Jag kommer kanske lära mig att tycka om den vid en omtitt men för nu får filmen två dubbelfel av fem servar.

Betyg 2/5